Rötter och annat

Släktarkivet

När det blir nyår brukar jag varken festa eller avge nyårslöften. Däremot har jag tagit för vana att sammanställa fotoalbum. Gammaldags, med bilder som jag beskär med kniv, fäster med lim och gnuggar med tröjärmen. Som jag gjort i 50 år.

Enskilda bilder kan göra mig glad, men också det som händer när jag kombinerar dem. De börjar kommunicera med varandra. Får oväntade betydelser. Lyckade uppslag kan jag betrakta länge och andäktigt. Men det som blivit viktigast är ändå den berättelse som växer fram. Känslan av kontinuitet, och föreställningen om ett liv som för det mesta varit rikt och gott. För det är ju de goda stunderna och speciella händelserna man oftast väljer att föreviga.

Att reda upp släktarkiv har likheter med denna sysselsättning. Enstaka fynd kan göra en glad. Och när de kombineras kan nya, oväntade sammanhang växa fram. Det som att sitta med en stor hög pusselbitar, foga ihop några här och några där till små öar, och föreställa sig att de alla är delar av samma bild. Man letar efter mönster och likheter, jämför. Skapar ordning i kaos.

Jag har ruvat på ett släktarkiv i 26 år. För ett år sedan blev jag pensionerad och insåg att det är nu eller aldrig, som jag måste ta itu med det. Min relation till materialet kan jämföras med en ofrivillig graviditet. Jag har ”blivit” med material. Eftersom jag arbetat på museum har jag sett det som min plikt att ta hand om allt som dykt upp. En del har gått till offentliga arkiv med en gång. Det jag behållit har var sådant jag ville titta mera på, och sådant som borde sorteras och gallras. Jag har skjutit upp det, år efter år, men har ibland fiskat fram brev och bilder som gått att utnyttja i kulturhistoriska artiklar.

Allt fick sin början med min mormors död år 1993. Min mormor Greta Schalin (f. Kegel)  blev 95 år och hade bott i samma lägenhet i 70 år – de sista 33 som änka. Både hon och min morfar Teodor Schalin var bildkonstnärer. Lägenheten innehöll inte bara allt som ett konstnärspar kan samla på sig, utan också material från min morfars föräldrahem. Min morfars far kom från en gammal präst- och kultursläkt, och producerade texter av mångahanda slag. Hustrun skrev brev. De hade många barn som skulle uppfostras på distans när de gick i skola på annan ort, och korrespondensen fortsatte när barnen var vuxna.

Nedpackning av arkivmaterial och tavlor i min mormors lägenhet. Dagboksteckning från den 28.2. 1994.

Först tog jag bara hem teckningar och skisser, och särtryck och småskrifter, som ingen annan brydde sig om. Brevsamlingarna och fotona tog min mor hand om. Jag utgick från att också hon skulle bli gammal. Men hon dog kort efter min mormor. När vi tömde hennes lägenhet låg släktmaterialet ännu i lådor under bord och sittmöbler. Hon hade ägnat sig åt att läsa, och sortera släktbrev ända sedan hon tog dem till sig.

Vi flyttade till vår nuvarande bostad efter min mors död. Jag och min man, och våra döttrar som var i skolåldern. Arkivet låg i 20 år i en simbassäng som den föregående ägaren tagit ur bruk. Man kommer ner genom en lucka i golvet. Där låg allt och ruvade i en svåröverskådlig anhopning lådor som var tunga att lyfta, och besvärliga att hitta någonting i.

Efter 20 år hade vi storröjning. Halva huset möblerades om, 500 kg lassades på skräpflak, och släktarkivet lyftes upp ur djupet. Efter ytterligare fem år började jag försiktigt närma mig materialet. Det var inte bara mängden som avskräckte utan också en primitiv vidskeplighet. Min mor dog när hon började umgås med de döda. De vill kanske vila i fred. Eller vara med och leka?

Romanförfattare talar ibland om hur deras fiktiva gestalter tar över berättelsen och börjar leva sitt eget liv, oberoende av författarens intentioner. Också historiska personer har en tendens att bli allt mer levande ju bättre man lär känna dem. Blir de alltför levande kan det bli spöklikt. Det är också oroande att inse hur trivsamt det är att vistas i deras sällskap, och hur jag kan sakna deras kravlösa gemenskap när jag däremellan gästar min egen verklighet.

Mest nyfiken är jag på de kvinnor som levt i förfädrens skuggor. Om dem kunde jag skriva ett epos. Men jag är långsam. Jag vågar inte lita på att kroppen håller, att tiden räcker till, och att manuskriptet hittar en förläggare. Därför, och för att jag inser att jag först av allt måste få ordning på kaoset, har jag valt att år 2020 koncentrera mig på bloggtexter.

Morfars mor, faster och farmor, detalj av foto från sekelskiftet 1900

Det handlar inte om att börja skriva. Jag skriver hela tiden.  Jag har alltid en projektbok på gång, där jag skriver ner tankar och associationer vartefter de dyker upp. Hastigt och slarvigt, och för hand. I handväskan har jag småhäften för idéer som föds i farten. Eposet har jag också påbörjat. Första gången i januari 2016. När jag författar är jag självkritisk. Osäker. Förkastar, skriver om, stryker, skriver på nytt, ändrar, förkortar. Förkastar. I projektböckerna finns inte utrymme för sådant. Där flödar texten obehindrat, sida upp och sida ner.

Min förhoppning är att bloggskrivandet kunde bli en mellanform. En slags öppen arbetsdagbok, som kan läsas av andra, som också gräver i historien, professionellt eller privat. Och av släktingar och vänner när och om de blir intresserade. För det är ju sällan ens närmaste är intresserade, eller tillgängliga, i den stund man själv vill berätta. I nuet är alla upptagna med sitt, såsom jag var när min pappa var gammal och döv och höll sina monologer, eller när jag kunde ha fått svar av min mor och mormor på sådant jag undrat över långt senare. Bloggen kan också bli ett sätt att frigöra mitt eventuella epos från lösa trådar, och berätta om manliga släktingar som tränger sig på.

Jag har döpt bloggen till Rötter och annat. För det handlar också om annat, som jag hämtar ur mitt eget liv när jag jämför, eller stöter på i pappershögarna. Men framförallt vill jag ha ett forum där jag får berätta om fynd, och ventilera funderingar som uppstår. För en vill ju dela och berätta. Eller för att citera Tove Jansson i Vem skall trösta Knyttet: ”Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?