Skolteckningar från läsåret 1948–49

”Jag har nämligen en packe av ungarnas teckningar som jag tagit vara på och räddat från ’hynsjo’ (tupp)”, skrev min mor till sina föräldrar från Långbacka folkskola i Nedervetil våren 1949. Hon var mycket stolt över elevernas arbeten och såg fram emot att visa dem för sin far som var en erfaren konstpedagog.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om omständigheterna kring arbetsåret i Nedervetil. Nu vill jag bara visa skolteckningarna. Folkskolan hade tydligen 19 elever. I november skrev min mor att hon ägnat sig åt att avporträttera dem, var klar med 8, och tänkte hinna med de övriga 11 före jul. Denna verksamhet blev uppenbarligen lika viktig för elevernas teckningsintresse, som de råd och den uppmuntran hon kunde ge under lektionerna.

Flickan som sitter modell heter Erna Nyman. Porträttet t.v. är signerat Marianne, det t.h. Disa N. Flickan vid symaskinen är avporträtterad av Gun-Britt N.

”Ungarna är oerhört intresserade av ritandet. De köar för modellsittning. De är inte bortskämda med fotografier och när det ändå hittills alltid lyckats någotsånär är det ingen måtta på intresset. Jag har varit tvungen att förflytta verksamheten till skolsalen för den stora beundrarskarans skull. Gustav Granvik bor ju formligen inne hos Jock och mig – han går aldrig frivilligt på kvällen – och hans kumpaner började trippa med in och tassa på tå omkring och viska och kika över min axel…  / Men du skall tro att det är en kostlig syn på teckningstimmen när ungarna ritar porträtt (vad annars) med kisande ögon och gravallvarliga i ansiktet.”

Porträtt av Gustav Granvik, 8-9 år. Bilden t.v. föreställer Svante, den t.h. Bruno, och den i mitten ev. konstnären själv.

”Gustav ritar alla dagar porträtt och med ganska stor framgång. Och skuggar av hjärtans lust. Hans ögon förvånar mig mest. Pojken är åtta år och har precis uppfattat hur jag gör själva ögat. Han har likadana glansdagrar och skuggor.”

”Börjar tro att Gustav är ett litet konstnärsfrö. Jag har varit ’den tändande gnistan’ för honom i fråga om porträtteckning och han håller på nästan alla dagar. Och så vitt jag förstår är det alldeles utmärkt bra för en 9-åring.” (1.5.1949)

Huvudbilden av Nils Lindskog, med uppförstorad detalj i mitten. Bilden t.h. av Svante Nyman, hoppbacken i övre kanten av Gustav.

”Här är stora skidtävlingar i Nedervetil i dag och i morgon. ’Ben Vanninen, Finlands bästa är med’ det har ungarna tutat mig i öronen. Flera tusen personer väntar de sej till Tast. Och högtalaren hörs ända hit till oss. Spåret går förbi husknuten så vi får se dem vina förbi alldeles gratis. Ungarna har varit fullkomligt tokiga hela veckan och i dag har det kulminerat så jag skickade iväg dem från sista timmens gymnastik.” (11.2.1949)

Huvudbilden av Erik, den uppförstorade detaljen från Gun-Britt N:s orienteringsbild uppe t.h.

I sitt första brev till föräldrarna hade min mor betecknat eleverna som föga inspirerande – svåra att få liv i. Att de alla blev, inte bara roade av, utan också duktiga i teckning, väcker funderingar kring arv och miljö – och mitt eget konstintresse. I Långbackaskolan lär elevernas teckningsiver ha avsomnat lika snabbt som det vaknade. Andra intressen tog över. Framförallt handarbete, vilket var den nya lärarens specialområde.

Fågelbilden av Osvald Nyman. Diskarna (detalj) av Erik Saarinen.
Interiör, signerad Disa N.
Bilden av gossen är signerad Erik Saarinen (beskuren), blommorna Rea.
Dessa båda bilder beskar jag av layoutmässiga skäl, och för att lyfta fram detaljerna. Men jag kan inte låta bli att visa dem också i sin helhet — tomrummet runtomkring gossen gör honom än mer hjärtknipande. Och skolkänslan och tidsatmosfären blir mycket starkare när köksbildens hela rymd är med.

Sophie tvåhundra år

År 2018 firades Zacharias Topelius 200-årsjubileum med fester, publikationer och seminarier. Den första mars 2020 är det 200 år sedan hans syster Johanna Sophia, kallad Sophie, kom till världen (1820–1913).

Det är inte enbart i egenskap av en stor mans lillasyster som hennes liv kan te sig intressant. Men det bidrar. Som tidigt faderlösa och i avsaknad av andra syskon stod de varandra mycket nära, både i unga år och i livets slutskede. Kuddnäs herrgård var en sagolik uppväxtmiljö. Inför 100-årsminnet av skaldens födelse beskrev Selma Lagerlöf honom som ”den lyckligaste pojke som stod att uppleta i hela sju kungariken. Inte den finaste prins kunde ha det bättre ställt för sig”.*

Sophie växte alltså upp som en prinsessa? Hon skickades som 16-åring till Stockholm för att förfina sitt sätt och sina talanger. Hon fick bära fina kläder och delta i fester och spektakel. Allt detta tog hon avstånd från, då hon i 20-årsåldern greps av den andliga väckelse som spreds i Österbotten. Hon valde en djupt allvarlig, religiös livsinriktning med betoning på medvetandet om den egna syndfullheten. Sophies val väcker både igenkännande och respekt – för en som präglats av 1960-talets ungdomsrevolt, 1970-talets studentradikalism och 1980-talets feminism. Det är lätt att hitta paralleller också idag. Det finns gott om tidsfenomen som kan ge upphov till ångest, skuldkänslor och kompromisslösa avståndstaganden till omgivningens livsstil.

Sophie gifte sig år 1846 med dåvarande elementarskoleläraren, sedermera kyrkoherden och prosten Lars Wilhelm Schalin (1820–1882), som också hörde till de väckta. De fick sju barn. Tre dog i späd ålder. Tre förde släkten vidare. Min morfars far var en av dem.

Sophie ingår inte i mitt arkivprojekt. I det material jag arbetar med finns bara några fotografier av henne som gammal. Hennes brevväxling med brodern finns i Finlands nationalbibliotek. Jag läste deras brev år 2015. Efter det började jag skriva på ett epos som skulle ha formen av en serie brev till Sophie. Jag skulle berätta för henne om senare släktingar och min egen tid. Jag övergav försöket efter några brev. Greppet fungerade inte. Men jag tänker återkomma till henne när jag är färdig med arkivarbetet.

Tvåhundraårsdagen till ära firar jag hennes minne genom att publicera inledningsbrevet från år 2016.

Sophie tillsammans med sina barn och deras familjer i slutet av 1890-talet.

Kära Sophie

Tack för dina brev. När jag formulerat denna inledningsfras fylldes jag av tacksamhet. Ord är mäktiga. Känslan uppstod medan jag skrev och begrundade orden. Jag har läst dina brev med intresse och med den lite kittlande, skuldblandade fascination som finns i att läsa andras brev. Jag har varit glad att de bevarats, också om det knappast var din mening att de skulle bli tillgängliga för alla och envar. Jag har känt upptäckarglädje och sympati – men inte tacksamhet, förrän nu.

En orsak till att jag vill skriva till dig är det som händer med mig själv när jag skriver. Som denna tacksamhet. Känslor vaknar, berättandet får mig att ta reda på fakta och omständigheter, jag blir nyfiken, ivrig. Ibland lycklig. Processen blir en källa till glädje som fungerar som motvikt till den sorg och oro som hör ihop med åldrandet och den tid jag lever i. Med den satsen avslöjar jag antagligen både min gudlöshet och perspektivlöshet. Men jag tror du accepterar mig ändå, som man gärna gör också med avlägsna släktingar. Här kan jag anspela på någonting du själv skrev som ung: Se mig som om jag bodde i ett främmande land vars seder och bruk jag antagit också om du finner dem lite tokiga.**

Det finns en släktutredning från år 1985. Jag tog nyss fram den för att räkna hur många ättlingar du och Lars Wilhelm kan tänkas ha. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarns barnbarn, barnbarns barnbarnsbarn, och deras barn. Det blev omkring 120. Och då ingår inte de som fötts efter år 1985. Jag räknar inte med att du skulle hysa något speciellt intresse för mig, men jag föreställer mig att du ändå är LITE nyfiken på vad som hände efter det din jordatid tog slut. 

Teodor minns du, son till Zachris och Alma. Han var ditt andra och – efter Johannes förtidiga död – äldsta barnbarn. Du fick se honom växa upp, bli student och höra om hans väg ut i livet. Jag är barnbarn till Teodor.

Först hade jag tänkt skriva en bok om ”Kvinnorna i Teodors liv”. Då tänkte jag i första hand på dig Sophie, hans farmor, på din svärdotter Alma, på Teodors första hustru Aili och på min mormor Greta, starka kvinnor som levt i skuggan av andra. Era ord och gärningar har påverkat och format Teodor, som i sin tur via min mor påverkat den jag formats till. Det är inte så att jag skulle anse att Teodor eller ”hans kvinnor” är märkliga i sig. Men om de flesta människor från svunna tider vet vi i dag bara vad som står nedtecknat i kyrkböckerna. Det gäller speciellt kvinnor. Men det gäller inte er.

”Pappa författar, Johannes fotograferar och jag gör det som ingenstädes synes, men saknas om ingen gör det.” Så skrev mor Alma till Teodor 1901. Både Teodor och Johannes gör nu sitt bästa för att stjäla mitt intresse. De har redan gjort det. Min bild av dig präglas av den 75–85-åriga farmor de kände vid sekelskiftet 1900. Johannes har förevigat dig på sina fotografier. Det är genom hans lins jag studerar och tolkar ditt ansikte och det är hans foton som präglar min läsning av dina familjerapporter i breven till din bror. Teodor i sin tur försökte på äldre dagar skriva om sin uppväxt i skönlitterär form. Han skildrar samma miljöer som Johannes och du finns också där.

Jag skriver till dig som till en ålderskamrat. Även om du är äldre på Johannes foton och i Teodors manuskript än vad jag är i dag, kan jag känna mig jämnårig med den syster som på 1880- och 1890-talen brevväxlade med sin bror. För det är i första hand den gamla, och den unga Sophie jag fått göra bekantskap med. Prästfrun och småbarnsmodern skrev sällan brev. Med ålderskamrat tänker jag mera på livsskede än på tillryggalagda år – när barnen är vuxna, man blickar bakåt, diskuterar krämpor, känner sig som en främling i den nya tiden, inser att livet snart är slut. Du var bara 61 när du menade att den sista färden inte kan vara så långt borta. Då hade du 32 år kvar! Det är trösterikt att läsa för mig, och nu, när jag inlett vår brevväxling känner jag mig lugnt förvissad om att intet ont kommer att hända mig innan vi är färdiga.

Jag lärde mig tidigt att Topelius var min ”morfarsfarmorsbror”, men brydde mig föga om vem hans syster var. Kanske det var när min bror, som är tre år äldre, kom in på Paavo Ruotsalainen i skolan, som han förstod att hans morfars farföräldrar var pietister, och eftersom han tyckte om att ”purra palt” i sina småsyskon berättade han livfullt om asketismen – allt roligt var förbjudet och barnens leksaker svarta. Beviset var en gammal, svartnad leksaksspis av plåt som fanns på vårt sommarställe.

Han kan ha inspirerats av Tove och Lars Janssons serie, Mumin börjar ett nytt liv, eller också är det jag som blandat ihop seriens livsförnekande profet med min brors berättelser: I Mumindalen dyker det först upp en lättsinnig profet som predikar frihet och ansvarslöshet, och när de börjar må illa och få dåligt samvete hämtar Stinky en dystergök som predikar asketism. De skänker bort ägodelar, äter vidbränd välling och börjar måla huset svart.

När vi efter min mors död sorterade fotografier och gick igenom släktalbum hade jag svårt att se skillnad på dig och ”faster Emmi”. Ni är båda ålderdomligt klädda med duk på huvudet, liknande kroppshydda, stort ansikte, mittbena. Sedan började jag känna igen dig på de skarpa, nedåtgående mungiporna. Ditt ansikte är allvarligare, Emmis mildare. Det är också din allvarliga, stränga sida som dominerat i familjetraditionen. Den figurerar i Teodors uppväxtskildring – farmor är rar, men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Min mor kommenterar manuskriptets förebilder i en efterskrift, där hon menar att släktskapen med skalden måste ha upplevts som en räddning från det pietistiska hemmets glädjelösa stränghet för sonen Zachris Schalin. Och tillägger: ”Men det är dock märkligt hur det är gamlafarmor Johanna Sofias forskande ögon som har förföljt efterkommande i sena släktled, som ett slags mentalitet.”

Är det därför jag skriver till dig? För att din blick förföljer mig? Eller är det för att du börjar bli trött på denna bild och vill ha den reviderad? I vilket fall som helst är jag glad att få göra din bekantskap.

Enchanté de faire votre connaissance!

Ditt barnbarns barnbarn

FOTNOTER

*Selma Lagerlöf, Zacharias Topelius. Utveckling och mognad. Holger Schildts Förlagsaktiebolag Helsingfors. Stockholm, Albert Bonniers boktryckeri 1920. Citatet är från kapitlet ”Kuddnäs”, som finns återgivet i förkortad form i En nyckel till Zachris Topelius, utg. av Svenska folkskolans vänner, Svenska Teatern och Hufvudstadsbladet, Helsingfors 1998, sid 4.

** Sophie till Zacharias Topelius, 3.2.1843. Finlands nationalbibliotek /ZT Coll 244.94

Gruppfotot är från Mikael Schalins digitala släktarkiv.

W. Carstens familjeporträtt (detalj nedan) finns i Finlands nationalmuseum. På Kuddnäs finns en kopia. Den nedan inklippta detaljen, där syskonen tävlar om faderns uppmärksamhet, är från en 22 år gammal utställningsaffisch (Topelius Liv och arv, Finlands Nationalmuseum 8.4.1998–2.5.1999).

Varför Nedervetil?

”Madonna vid katedern”, brevillustration av Birgitta Willner. 23.10 1948 / Läkarundersökning. Skolteckning av Leif H. Långbacka folkskola i Nedervetil läsåret 1948–49.

Att blogga vid sidan av arkivarbetet gör sorterande mera osystematiskt och äventyrligt. Man stöter ofta på saker man inte känt till. Men så länge man bara sorterar, behöver man inte söka svar på de frågor det väcker.

För att lösa mysterier måste jag lämna den kategori jag håller på med. Jag måste gå tillbaka till sådant jag trott mig vara färdig med och öppna lådor jag av bävan och ointresse tänkt spara till senare. Det tar tid, men ger bättre överblick. Mest belönande är ändå upptäckarglädjen. Den är både katharsisk och beroendeframkallande. Att hitta svar är underbart. Men den information som först får en att hoppa och dansa blir snabbt självklar – Jaha. Än sen. Vem bryr sig? Och vem bryr sig om denna insikt? Alla har vi hört, att det är vägen och inte målet som är det viktiga.

Det enda botemedlet är en ny fråga.

I lådan med barnteckningar och varia finns ett kuvert med elevarbeten från Långbacka folkskola i Nedervetil från 1948–49. Jag började folkskolan i Ekenäs tio år senare, men kände ändå starkt igen mig i bildernas atmosfär. Färgerna, motiven, sättet att teckna verkade så tidstypiska, och många var så fina att jag ville ägna dem ett eget blogginlägg.

Det enda jag behövde ta reda på var – varför Nedervetil? Mina föräldrar gifte sig i juni 1947. Min mor hade utbildat sig till folkskollärare. När jag föddes bodde vi i Gamlakarleby. Under min barndom åtog hon sig ibland lärarvikariat. Skolteckningarna måste vara gjorda av elever till henne. Men Nedervetil ligger 20 km från Karleby och min storebror är född i februari 1948. Han var för liten och pendelavståndet för stort? Det går inte ihop.

Jag hittade inga dagböcker från denna tid, och inga brev till föräldrarna bland det Schalinska material som min mor grovsorterade innan hon dog. Efter det letade jag i en låda med min mors egna brev. De flesta är sådana hon fått, men där fanns också brev hon själv skrivit. Gummibanden som hållit ihop buntarna gick av vid minsta beröring, och oordningen var om möjligt större efter mitt letande än innan. Men jag hittade det jag sökte! Allra underst, fanns en pärm med prydligt utslätade, kronologiskt ordnade brev från åren 1948–50.

Det var min mor som bodde i Nedervetil – fick jag veta – och min far som pendlade. Under början av 1948, när min bror var nyfödd, bodde de i Kivilös i Jakobstad, och ett par sommarmånader i Larsmo. Den 25 juli rapporterar hon att min far fått tjänst som redaktör på Österbottningen. Den 9.8 började han jobba. Då var hon och babyn hos svärfar i Överpurmo. ”Vet ingenting ännu om vart jag skall ta vägen” skriver hon. De hade hyst hopp om en bostad i Karleby, men den hade visat sig omöjlig. Bostadsbristen var akut under efterkrigsåren.

”Farbror sade just att det finns ett ställe här där de inte får lärare till vintern”, fortsätter hon, föga entusiastiskt. I nästa brev konstaterar hon att det nog är enda utvägen. Det var alltså bostaden som fick henne att ta emot jobbet. Min far bodde en stor del av veckan i Karleby. De första månaderna övernattade han på redaktionen, sedan i ett litet hyresrum.

Det var först när jag läst alla brev från dessa år, och konsulterat min bror, och Wikipedia – som jag förstod att den ”farbror” hon syftade på var Joel Granvik (1892–1959). Han blev chefredaktör för Österbottningen samtidigt som min far utsågs till biträdande redaktör, och hade arbetat som folkskollärare i Nedervetil och Karleby till mitten av 1940-talet. Granviks familj bodde fortfarande i lärarbostaden. Min mor blev deras underhyresgäst, och de ställde upp med barnpassning medan hon undervisade.

Breven är skrivna till min mormor, med hälsningar till de andra i familjen. Mycket handlar om materiella ting. Hon ber dem skicka förnödenheter, och ber om praktiska råd. Sötsaker och konfektionsvaror är på kort. Byns sömmerska syr kläder efter min mors ritningar till de tyg hon lyckas få tag på. Färgerna är inte alltid i hennes smak, och ibland måste modellen justeras för att tyget inte räcker till. Allt återanvänds och repareras.

Dräktskisser, t.v. ur brev daterat den 22.11.1948 och i mitten 21.4.1949. T.h. glad brevmottagare våren 1949.

Mest levande och medryckande är hennes brev, när hon får beskriva händelseförlopp och situationer. Man kan inte annat än le åt änglavingarna på skolans jultablå.  De tillverkades av babyns ”kissplattor (medelkissiga), ett ark pappersvadd och pastellfärgade ritpapper i remsor.” Flickorna höll på skratta ihjäl sig, när hon sade att hon efter festen tar dem tillbaka åt babyn att fortsätta på, ”Poetiskt – vila på änglavingar (av fodercellulosa!!)”

Dramatiska element är vargrykten, ”käringgräl” med polisförhör som följd, mörka vägar och blixthalka, men också ohyra och tuberkulosskräck. De hade läkarbesök i oktober:

”Fyra av mina kära elever har skabb. En hel del har löss i håret. Och det är inte mycket hopp om att de bryr sig om läkarens föreskrifter, desamma har haft det flera år. Jag hade mardrömmar natten efter… / Snälla barn är det ju tillsvidare, men från förfärligt fattiga förhållanden. Myller av barn i familjer med ett och två rum. Säkert flera i samma säng. Nästan överlag ordinerade doktorn tidigare i säng! I de flesta hemmen har de haft eller har tuberkulos.”

Mest oroande var att dottern i huset (som tog hand om babyns smutsbyke) flera gånger varit på sanatorium, och regelbundet åkte in till stan ”för att pumpas”.* De mindre syskonen älskade att bära på den lilla. ”De halar honom alltid, när jag är i skolan, ditöver på sin sida. Minst tycker jag om när de lägger honom på schäslongen. – För att förebygga halar jag honom med i klassen ibland, men det är så besvärligt att skriva på tavlan då, och så börjar han skrika.”

Men, inte är det så farligt, tillägger hon. ”Jag känner mig bara så duktig om jag får er att tycka att det är rysligt.” Det är inte bara dramatiseringar och humoristiska vändningar som gör breven till en underhållande tidsresa, utan också illustrationerna. Hon tycker om att rita, som det konstnärsbarn hon är, och hade själv konstnärsambitioner. Föräldrarna uppmuntrade, men ville att hon först skaffar sig yrkesexamen. En bok hon illustrerat utkom år 1948**. I ett brev hänvisar hon till en recension i Hbl. Hon målar porträtt av sina elever, gör vinjetter och porträtteckningar på beställning (förmedlade av min far), suckar över material- och tidsbrist, och nämner modeller hon tänkt måla.

Vistelsen i Nedervetil varade bara ett läsår. I juni åkte mor och son till föräldrarnas sommarställe i Pargas, och i augusti flyttade familjen in i en lägenhet på två rum och kök i Gamlakarleby. När hon beskriver bostadsområdet ser jag för mig kulisskvarteren i den nyligen TV-aktuella filmatiseringen av Ferrantes Min fantastiska väninna. Ett myller av liv i stans utkant, och en vardagsrealism full med tidsmarkörer. Den 19.8.1949 skriver hon:

Gamlakarleby. Rymlig bostad på två rum och kök. Planritningen, bilden av husgaveln, och babyn i lavoaren från augusti 1949. Gymnastikbilden och de inbjudande färgbilderna från vårvintern 1950.

”Rummen var mycket större än jag trodde och hit ryms fast vad… / Mittemot salongen har vi ett långt stort trevånings stenhus benämnt ”Lutikanlinna” (vägglusborgen)… / I Lutikanlinna formligen kokar det av barn (kommunalt bygge för stora familjer) på gården och alla fruar som jag ser i mjölkbutiken har magarna i vädret så man knappt ryms in… / Det här huset är en fyrfamiljsvilla. Relativt skaplig att skåda… / Luften här är ren (utom den dan de tömde Lutikanlinnas septintank), blåsten direkt från vischan, stan tar nästan slut vid vårt hus på den här kanten. Jag tycker vi har furstligt med utrymme för våra lekamar (!) och andar. Utsikten visserligen mera rysansvärd, eftersom alla hus är så förstadiga och nya och tomterna följaktligen ouppodlade och potatis- och trampgräsbeväxta och brädstaplar lite varstans. Till på köpet bygger de en gata här bredvid så den är alldeles uppgrävd och full av gubbar och hästar och sten.”

Det var tack vare denna drömlägenhet, som det blev plats också för mig i världen.

FOTNOTER

* Det kan syfta på en metod, som gick ut på att man pumpade in kvävgas i bröstkorgen. Omnämnd i ett examensarbete av Björn Fredriksson, Linnéuniversitetet, Institutionen för kulturvetenskaper, 2012 (http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:615484/FULLTEXT02)

** Greta Jansén-Storbacka, Dittan och hennes patrull, 1948.

”Ritskolelev (död ung)”

I ett A-4 kuvert, på vilket det står skrivet med min systers handstil ”Magga titta, Ritskolelev”, finns ett mindre kuvert där det står med rött ”Kirje”, och med blyerts ”Ritskolelev (död ung)”. Det lilla kuvertet innehåller ett brev och fem karikerade situationsbilder från Åbo ritskola, och det stora dessutom ett 20-tal utkast till sagoillustrationer.  Brevet är daterat den 12.2.1919.

Min morfar Teodor Schalin var lärare i Åbo ritskola 1917–1940. På 1980- och 1990-talen ägnade jag mig tidvis åt forskning kring Åbo ritskola. ”Magga titta, Ritskolelev” syftar på detta, och måste ha skrivits 1994 då vi tömde mina morföräldrars bostad.

Kuvertet drunknade sedermera i det övriga materialet, och dök upp 25 år senare, då ritskolan var slutbehandlad för min del. Jag hade kunnat använda situationsbilderna i skolans historik som utkom 1996. Nu tedde sig teckningarna i flera avseenden värdelösa, så jag flyttade kuvertet med innehåll till kategorin ”får slängas”.

För det finns gott om andra, motsvarande bilder av ritande elever, bl.a. i den handgjorda skoltidningen Piirtäjä. De färglagda sagoillustrationerna är habila, men opersonliga. De mera skissartade i bara blyerts såg vid första anblick mest ut som småbarnsklotter. Dessutom är bilderna för små (10 x 14,5) för att platsa på en vägg eller utställningsskärm. Och det kanske mest avgörande – elevens namn framgår ingenstans.

Spara, slänga, eller ge bort? Och i så fall vart? Finns det överhuvudtaget någon instans, eller person som kan tänkas vara intresserad? Reder man upp ett slumpmässigt hopkommet släktarkiv ställs man ständigt inför dessa frågor. En bakgrund som museiarbetare gör det inte lättare. Jag vet alltför väl att offentliga samlingar inte vill ha allt som erbjuds. Varje objekt, hur litet det än är innebär arbete. Och om ingen har användning för, och frågar efter den okända ritskolelevens teckningar – varför då spara?

Jag valde slänga. Det var inget lätt beslut, så jag tänkte på det ännu när jag gick i säng på kvällen.

På morgonen plockade jag upp dem ur papperskorgen igen. Jag kan ju fota dem, och ägna dem en bloggtext innan de skattar åt förgängelsen, tänkte jag. Det var först när jag fotograferade teckningarna, och förstorade upp dem på bildskärmen, som jag upptäckte hur uttrycksfulla de ’klottrade’ människofigurerna är, och hur farsartat scenerna är skildrade. De besjälas av samma ironiska distans, och är lika ’fulla i fan’ som självporträttet av den arga flickan vid staffliet.

Varför hon är arg? I kanten av bilden har hon skrivit att hon står fem timmar om dagen. Dessutom kunde det vara ganska enerverande att teckna av gipser, såsom nybörjarna fick göra. Ålänningen Joel Pettersson, som avbröt sina studier några år innan flickan daterade sitt brev, skriver i en postumt utgiven textsamling om en pojke som blir så arg att han sparkar omkull stolen som gipsfiguren står på, så att gipsen ”brakar till golvet och går i smitter smatter.”

Det framgår inte till vem brevet är skrivet. Det står bara ”Hyvä ystävä” – bästa vän. Hon skriver för att mottagaren undrat hur det går. Stilen är lakoniskt humoristisk. Hon nämner en utflykt till Nådendal med sparkstötting, som fick deltagarna att röra sig som trähästar efteråt. Hon var lyckligtvis inte med. Hon jämför språkblandningen i ritskolan med Babels torn. Folk är av olika nationaliteter, man talar olika språk, utstöter oartikulerade läten och viftar med armarna för att göra sig förstådd.

I mitten: Kielten sekotus Baabelissa (språkblandning i Babel) / Till höger: Onpa siinä kyllin opettajaa ruumiillisesti —  (Nog är det tillräckligt lärare kroppsligen)

Gossen Fritz Hilberts teckningar – som jag lyfte fram i förra inlägget – var avancerade när det gällde perspektiv, stridsscener och konstruktioner, men när det gällde mänskor stela och klumpiga. Ritskolelevens bilder är också ojämna. Jag finner de färglagda illustrationerna anemiska och tafatta, medan blyertsskissernas uttrycksfullhet väcker intresse.  Kroppsställningarna ser inkända ut, som fångade med teatralisk inlevelse, och mimiken tyder på skarp iakttagelseförmåga. Dessutom får man en känsla av att hon driver med hela sagokonceptet och dess klichéer.

Det känns fräscht och modernt. Konstaterade jag. Frågade mig varför, och kom av mig i skrivandet. Jag associerade till texter jag någon gång hänvisat till rörande kvinnors upplevelse av språkförbistring i en manlig värld. Och mera generellt, till synliggörandet av subversiva drag inom konst och kultur hos förtryckta och socialt underordnade befolkningsgrupper.  Jag plockade fram böcker ur hyllorna, och funderade på paralleller när jag promenerade, åkte buss eller vaknade till på natten. Efter ivern över tänkbara läsarter kom rädslan för övertolkning. Jag vet ingenting om tecknarens känslor och åsikter. Bara för att skisserna är roliga behöver de inte uppfattas som kritiska. Barn leker, ungdomar fantiserar. Fåniga klassmarkörer har alltid väckt löje. Tecknaren kan ha klottrat roliga figurer och situationer på skoj, utan att mena någonting (vad betyder egentligen mena?). Kanske fann hon illustrationsuppdraget barnsligt (var det ett uppdrag?).

Sedan förirrade jag mig i funderingar kring dikotomier och gråskalor. Gränser dragna i vatten. Medvetet och omedvetet. Revolt och anpassning. Lek och allvar. Destruktivt och konstruktivt. Och påminde mig om hur olika man uppfattar bilder, och hur sättet att se på konst förändras över tid. Det finns hur mycket tankegods som helst att väva in i en betraktelse kring dessa skisser. Och då har jag inte ens frågat mig vilken saga de illustrerar.

Det är lätt att tappa fokus i arkivarbetet. Stannar man upp och börjar fundera kan man hamna var som helst. Gossen Fritz Hilbert fick mig att ta reda på bakgrundsfakta, medan ritskolelevens sagoskisser gav upphov till grubblerier. Ojämnheterna i gossens arbeten väckte inga frågor eftersom de motsvarade bilden av vad pojkar intresserar sig för, och det föll mig aldrig in att leta efter kritik eller ambivalens i hans krigsmotiv. När det gäller ritskoleleven var det uttryckligen kontrasten mellan de tama illustrationerna och de kraftfulla skisserna som satte igång grubblerierna. Dessutom retade det mig att jag så totalt missade humorn och uttrycksfullheten vid första påseendet. Frågar mig om min blindhet var symptomatisk.

FOTNOTER:

Willner-Rönnholm, Margareta. Konstnärsslit och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981. Åbo landskapsmuseum – Åbo konstmuseum 1996. Utkom samtidigt på finska, i översättning av Reijo Juopperi: Taidekoulun arkea ja unelmia. Turun piirustuskoulu 1830–1981. Turun maakuntamuseo – Turun taidemuseo 1996. Sålts i museibutikerna på Åbo slott, Wäinö Aaltonens konstmuseum, och Åbo konstmuseum.

Pettersson, Joel (utg. av Valdemar Nyman). Jag har ju sett, Helsingfors 1972.

Hörnström, Marianne. Flyktlinjer, Aningar kring språket och kvinnan. Utgivare Ulf I. Eriksson, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1994.

Fanon, Frantz. Svart hud, vita masker. Daidalos. Göteborg/Uddevalla (1995) 1997.

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Om formen som en del av innehållet” (sid 63–74) i Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärld. Åbo Akademis förlag 2001.

Jag har fortfarande kvar den okända ritskolelevens teckningar.

Fritz Hilbert?

Varför vill jag visa klassiska pojkteckningar av slagfält, eldsvådor och ånglokomotiv, eller plumpar och främmande stadsvyer? Bilderna är signerade F.H. eller Fritz Hilbert, ett namn som inte säger mig någonting. Han ingår inte i mitt släktprojekt, och anknyter inte heller till något av mina tidigare intresseområden.

Färglagd stadsvy med konturer i blyerts, 20 x 24 cm, osign.
T.h., ord som Vacker, Papper, Bok, Sjuk, Fritz, Jul, Alta (?), sign F.H., 18 x 15 cm.

Jag kommer tydligt ihåg stunden då jag första gången stötte på hans teckningar. Förvåningen och fascinationen. De låg i ett kuvert med några andra främmande bilder, i en kista fylld med mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins skisser. Kistan är massiv. Två meter lång, 65 cm bred och drygt 40 cm djup. I mina morföräldrars lägenhet stod den i tamburen. På den lade man ner väskor, barn och blommor medan man tog av sig ytterkläderna. Hos oss fungerar den som blombord, men innehållet är detsamma. Det är sällan jag öppnar den.

Minnet av Fritz Hilbert har varit häftat vid kistan sedan första ögonkastet. Jag har föreställt mig honom som en gosse på 7-8 år, och att Teodor, som arbetat som teckningslärare, måtte ha samlat på intressanta elevarbeten. När jag sorterade den, i första blogginlägget omnämnda lådan med barnteckningar och varia, insåg jag att jag haft fel visavi Teodor. Inte samlade han. Samtidigt störde det mig att Fritz’ bilder var på ”fel” ställe.

Jag lyfte följaktligen bort alla de krukor med grönväxter och annat som samlats ovanpå kistan, lyfte upp locket, bredde ut teckningspärmar i högar på golvet, och sökte fram kuvertet med Fritz’ bilder. De flesta är tecknade med blyerts på vanligt rutpapper. Det finns inga årtal. ”Eldsvådan på Skepparegatan” står det på en bild, på en annan ”Fritz Hilbert 4 (eller 1) B. Ritat i skolan”. Det är de enda ledtrådar som finns. Förutom stadsvyerna, som med sina höghus och sin täta bebyggelse saknar likhet med Åbo – där Teodor var verksam från och med hösten 1917.

Texten på bilden t.v. ”Fritz Hilbert 4 (1?) B , Ritat i skolan”, är skriven med vuxen handstil. Blyerts och färgpenna, 22 x 17 cm.
T.h. ”Eldsvådan vid Skepparegatan”, sign, F.H. Blyerts 18 x 21 cm.

Det är nyfikenheten och de egna hypoteserna som gör arkivarbetet spännande. Jag ville absolut veta när bilderna var gjorda, vem denna Fritz Hilbert var och varför de fanns bland det Schalinska materialet.

Innan Teodor kom till Åbo var han teckningslärare i Helsingfors, där han började studera konst år 1900.  Medan han bodde i Helsingfors skrev han regelbundet hem till föräldrarna. Jag söker fram breven på jakt efter ledtrådar.

Sitt första lärarjobb fick han hösten 1909 – ett tillfälligt förordnande i Svenska Reallyceet. I början är han osäker och lättskrämd, men trivs snart med arbetet och börjar tycka om ”flertalet af mina pojkar”. Han hade inte sökt tjänsten som ordinarie, eftersom han saknade erfarenhet och papper, och han visste inte ”att man kan söka och anhålla om förlängd tid för afläggande af prof och auskultering.” Rektorn ville tydligen behålla honom – i stället för att anställa en väl meriterad fröken.

I januari 1910 har han vitsord i pedagogik. I slutet av april får han en skola till, Nya Svenska läroverket. ”Äfven denna tjänst gäller för så lång tid framåt jag någonsin vill behålla den.” Han håller övningslektioner och skall avlägga undervisningsprov på hösten. Orsaken till att han ville ha fast lönearbete just då framgår också. Han förlovade sig våren 1909, byggde ett ateljéhus i Alberga år 1910, och gifte sig när huset var inflyttningsklart. Det var hans första äktenskap.

Läsåret 1909–10 var han aktivt sysselsatt med att förkovra sig i sitt nya värv. Det finns ett odaterat föredragsmanuskript som kan vara från den tiden, eftersom han hänvisar till sin ringa erfarenhet och till rituppgifter som en pojkklass fått. Han tycker det intressant att se hur olika pojkar och flickar ritar.  Pojkarna har skarpare blick för tingens konstruktion, tycker han, medan flickor har mera sinne för det estetiska. Som exempel berättar han hur fula damerna blev, och hur fantasilösa dräkter de fick, när pojkklassen skulle skildra ”den kvinnliga fåfängan” (sic!).

”Men striderna mellan indianer och vita! Pojkklassen hade åstadkommit skildringar som formligen komma en att hålla andan… / På varje kvadratcentimeter av bilden håller det på att hända någonting hemskt. Pilarna regna. Det är fart och liv över det hela. Bilderna är förvånansvärt väl tecknade med noggranna detaljer och den yppigaste fantasi. Liknande bilder med flygplan, bilar eller ångbåtar uppväckte min största beundran…”

Blyertsteckningar. Tågbilden 11 x 16,5 cm, stadsvyn 18 x 22,5 cm.

Även om beskrivningen inte motsvarar Friz Hilbets motiv, tar den fasta på samma typ av kvaliteter som fick också mig att formligen tappa andan. Det är skickligt tecknat, fartfyllt, rytmiskt, detaljerat. Jag blev imponerad, men också på ett ambivalent sätt störd av våldsamheten, både vad gäller motiv och linje – de överdrivet kraftiga konturerna, och den intensitet med vilken pojken måste ha gnuggat blyertspennan mot pappret för att åstadkomma tågvagnarnas och tegelfasadernas glänsande, grafitgrå ytor.

Bilderna t.v. är ritade med blyerts på rutpapper (18 x 22), den t.h. på lite tjockare teckningspapper (24,5 x 19)

Bilderna blir bara mer levande ju mer jag studerar dem. Eller det är pojken som hållit pennan som blir levande. Jag nästan hör hur spottet yr när han väser fram sprängljuden när borgen skall flyga i luften. Och jag ser honom gå fram till fönstret för att blicka ner över storstadens gator och hustak.

Det som bilderna förmedlar är egentligen detsamma som finns i all konst som berör. En förtätad, intensifierad närvaro, som överskrider tid och rum.

När jag fiskar på nätet hittar jag en dekorationsmålare vid namn Fritz Hilbert (1898–1981), som verkat i Helsingfors. Han arbetade på en målarfirma, där han avancerade till konstnärlig chef. Har gjort glasmålningar för en restaurang och en kyrka. Jag bestämmer mig för att det han. Han var i skolåldern när Teodor var teckningslärare i Helsingfors. I centrum av Helsingfors finns en gata vid namn Skepparegatan (där eldsvådan äger rum). Den ligger inte så långt från Johanneskyrkan vars kännspaka torn påminner om dem som förekommer på Fritz Hilberts stadsvyer.

Om teckningarna är gjorda kring 1909–10 var han elva eller tolv – äldre än jag föreställt mig. Då är teckningarna inte lika avancerade? Kanske de inte ens var särdeles unika – om man får tro Teodors karakteristik av pojkklassens bilder överlag. Men det fråntar dem inte deras intensitet. Och det faktum att Teodor velat ha dem, och sparat dem vid flytten till Åbo.

Sverige har ett centralt barnbildarkiv, med 650000 verk från 1790-talet till i dag. I Finland finns bara en webbsida, Taidejemma som presenterar ett tiotal institutionsspecifika samlingar, som uppstått i anslutning till skolor, och/eller teckningstävlingar. De är tillgängliga för forskare, men i allmänhet okatalogiserade, och ingen uppger sig ta emot barnteckningar.

Plumparna för tankarna till Rorschachtest, men om de är gjorda kring 1909-10 torde de vara för tidiga för sådan påverkan (22 x18 resp. 15,5 x 22)
Den militära julhälsningen är både undertecknad, och signerad Fritz Hilbert (21 x 23)

Hamburger Börs 1976

Åbo salutorg var år 2019 ett gapande hål. När dessutom rivningen av Hamburger Börs hotellbyggnad vid torget inleddes på hösten såg området ut som en katastrofzon. Alla som bor i Åbo vet vad det handlar om. Gropen blir en parkeringsgrotta, och hotellet får ett nybygge. Beslutsprocessen kring parkeringsgrottan är en historia för sig, som jag inte går in på. Demoleringen av hotellbyggnaden river däremot upp minnen från den förra rivningen, vilket jag inte kan låta bli att dela med mig av.

Minnen har en tendens att med åren reduceras till sådant som finns dokumenterat på bild, eller som återberättats. Från resor kommer man bäst ihåg platser man fotograferat, och från barndomen situationer som man själv, eller andra berättat. Mina upplevelser av den förra rivningen finns förevigade i ett tjockt brev till min syster, där jag berättar om den protestdemonstration som hölls i december 1976. Åtta maskinskrivna sidor handlar om demonstrationen. De är skrivna med en naivistisk jargong som tar fasta på dramatik och komik, och med underförstådda hänvisningar. Därför är det svårt att citera långa avsnitt, också sådana som får mig att tydligt se hela scenariot framför mig, som en film.

Jag lånade brevet för ca femton år sedan. Då närmade sig min generation museiarbetare pensionsåldern och man ville dokumentera arbetsrelaterade minnen. Jag fann dock brevet oanvändbart för detta syfte. Vi som deltog i demonstrationen gjorde det, per definition som privatpersoner på egen tid, och brevet handlar mest om min nervositet.

Nu känns brevet aktuellt på nytt. Jag läser det av nostalgiskäl, och på samma sätt som man på gamla fotografier kan få syn på detaljer och sammanhang man inte reflekterat över tidigare, fastnar jag nu för en humoristisk knorr. Jag funderar över hur händelseförlopp uppstår och utvecklas. På gott och ont.  Liksom en gnista kan tända en skogsbrand, en tuva stjälpa lass och en snöboll förorsaka en lavin, kan små ord få omfattande konsekvenser.

På den tiden hade museet ingen talan i miljöfrågor. Under den stora omvandlingen av stadsmiljön på 1960- och 1970-talen förstördes många kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Ibland snabbt och i hemlighet. Museet kunde bara dokumentera, och vi höll alltid ögonen öppna efter misstänkta tecken när vi rörde oss i stan. Arbetet med Hamburger Börs jugendhotell kom plötsligt:

”…RIVNINGSLOV gavs en torsdag, två veckor före jul. På fredag fick museet veta att nu börjar de riva, och det blev alarmutryckning. Alla som kunde for dit och dokumentera. Jag också. Jag hade varit in i hotelldelen tidigare – och redan för ½ år sedan blivit upprörd (allting är i så perfekt skick, och interiörerna sällsynt och utsökt fina). Vi var visst 4 som var där på fredag. Helena och jag : Helena höll på få flunsa och var halvdöd – de höll på att tömma hotellrummen, men hälften hade möbleringen kvar… [—] Sen var det Lasse och Salme, som skötte den fotografiska delen av dokumentationen.

Och naturligtvis, när vi var där i huset, hämtade krafter i länsstol emellan, blickade ut över torget och snokade igenom alla detaljer i interiörerna – naturligtvis sade vi åt varandra – att det är hemskt, att vi borde göra något…”

På kvällen hade museet lillajulfest på Åbo slott.

”… Det bara råkade sig så att jag satt bredvid Lasse… [—] Du vet att jag har svårt med konversation. Jag kan inte prata skräp och väder och vara trevlig och rolig och charmerande och underhållande. Jag kan bara prata sak – och också det skralt. Först konverserade vi Romerska renässansbadkar (han har haft stipendium, varit 4 terminer där – och blir magister på dom) – och när dom sinade : sade jag inledningsvis, efter en liten tystnad : man borde ju faktiskt göra någonting med Börsen. Ingenting var min förtjänst, eller mitt fel, ingenting, eller mycket lite var min idé, och huvudidén var ju inte alls ny – frågan är bara om någonting överhuvud skulle ha hänt om jag inte just då upprepat de förlösande orden…”

Vi vidareutvecklade vår bordkonversation. Borde man satsa på ockupation, eller räckte det med en sorgemanifestation? I vilket fall som helst måste vi operera inifrån huset. Med talare på balkongen, sång, musik, banderoller. Och jag kläckte ur mig, såg för mig, svarta sorgband, vita liljor…  Senare under kvällen delgav vi också andra våra planer. Alla var lika ivriga, och vi gjorde upp listor på åtgärder som måste vidtas genast nästa dag.

”…Sen att vakna på lördag morgon. Med en irriterande känsla av gungning i huvudet, och att någonting var fel. Det enda jag riktigt ångrade var – att jag hade krapula. (och jag borde ju vara tillräkligt politiskt mogen och erfaren och ansvarskännande för att veta att demonstration (revolution…) och sprit inte hör ihop. Vi lever inte på 60-talet längre. Resten var tvivel, om jag inte själv i så hög grad varit medskyldig till initiativet skulle jag inte ha tvivlat alls antagligen …”

Ett par sidor av brevet handlar om tvivel och vankelmod. Jag berättar om andras förhinder, olyckor och illamåenden, och besvikelser över det lama gensvar vi på många håll fick när vi ringde runt till våra respektive kontakter. På lördagen hölls ett möte med ett 15-tal deltagare (en jurist) i miljöpolitiska föreningen Majoritets namn. Man beslöt att för det första, överklaga rivningsbeslutet till justitiekanslern och samtidigt skicka kopia till presidentens kansli. Och för det andra, anordna en normal demonstration på torget, tisdag 16.30. Efter arbetstid. Att få polistillstånd för en demonstration inne i huset var otänkbart.

Min första reaktion var besvikelse och tvivel. Jag tyckte allt urvattnades, var besviken på mig själv för att jag satt tyst, och var rädd att det skulle bli pannkaka av alltihop. Majoritet var en pappersförening, och jag litade inte på att någonting skulle fungera. Förutom museimänniskorna – enligt brevet nio – nämner jag en ung stadsfullmäktigeledamot (som fixade högtalare), Majoritets ordförande, och en aktivist från studentteatern.

 Informationen löpte ändå bra. Det var en stor fest i konserthuset samma kväll, och kvällen därpå på Kunta och på Kåren där speakern berättade om demonstrationen.  Och man spred flygblad. Men allt annat var länge oklart.

Trots att beslutet gällde vanlig demonstration, tyckte Lasse att idén med sorgband var så bra att vi inte kunde överge den. Helena visste genast hur vi skulle förverkliga det. Två rullar svart kräppapper (á 2 meter) nitas ihop, slängs ut genom valda fönster, och kläms fast genom att stänga fönstret igen.

Jag åtog mig att köpa kräppapper och plakatmaterial på arbetsvägen på måndag morgon. På Majoritets räkning. Jag förvånades över att det faktiskt finns svarta kräppapper, och bad om 15 rullar. Medan expediten gick till lagret efter mera svart, kom två av museets stadsarkeologer in, som inte hörde till de medskyldiga. Jag skriver långt och ingående om deras nyfikenhet och min ovilja att avslöja varför jag var där. Sen gick jag över gatan till Färg och tapet, och köpte kartong. Rullen, som var nästan lika lång och nästan lika tjock som jag, släpade jag till närmaste busshållplats.  I bussen stjälpte den, men ingen blev under. Resten av måndagen höll jag till på museet, medan de andra var på Börsen och dokumenterade. På kvällen hade vi målningstalko. Några ritskolmänskor, som var bekanta till någon, dök upp och gick lös på kartongbitarna.

”… Sen var det ännu ett sista möte på kvällen – när allt kändes (för mig) så rörigt och anarkistiskt som möjligt – och jag gick av och an, utan att åstadkomma något, varken i bromsande eller vidareutvecklande riktning. Har inte tvivlat på mig själv så grundligt, och inte varit så tillintetgjord av nervositet på – jag vet inte när – som den kvällen.

För på tisdag morgon när jag vaknade – kändes allt i någon mån ödesbestämt och oundvikligt. Och det var lättare.”

På tisdag arbetade jag i Börsen med de andra. Vi hade fått behålla en telefonlinje, och ett rum som kontor. Där läste vi dagens tidningar – rivningen var förstasidesnyhet – och tog emot samtal. Vi fick t.ex. veta att vi inte beviljats polistillstånd för demonstrationen – att den måste bli olaglig – och strax därpå, att en representant för Hotell- och restaurangarbetarnas lokala fackavdelning, som lovat bekosta tillställningen, inte fått majoriteten bakom sig:

”…kan du tänka dig oss – vi var 6 st i Börsen den dagen : de flesta snälla, flitiga, välartade, försynta museiarbetare (typ jag – bara att mera utpräglade, för jag är inte välartad) sittande på golvet, i ett hotellrum… [—-] … alltså oss samlade där, just vi och just där, just då … konstaterande att vi är utan pengar och utan tillstånd… ”

Mot eftermiddagen ordnade sig allt i varje fall. Börsens korridorer kryllade. Av journalister och fotografer, Börsens egna anställda som bar och flyttade, eller försökte hacka loss frisstumpar, utan att lyckas, och vakter som höll ett öga på allt. Alla visste att det skulle bli demonstration, och det förekom också ockupationsrykten. Jag uppsnappade en fråga om man borde söka skydd, och det lugnande svaret att inte kan de ju slå sönder fönster när de vill bevara.

”… Ledningen för Börsen parkerade sig i andra våningen och följde med allt genom fönstret. Vi var i tredje våningen. Valde ut 6 fönster; ett åt var – två Börskarlar slarvade dock irriterande mycket i fötterna på oss där. Det var spännande också att därifrån följa med från fönstret hur allt utvecklade sig på torget. 16.15 – torget stort, relativt tomt – en liten vit minilastbil uppenbarar sig : chauffören är en museijobbare… [—] … Sen stiger Drake (museichef) ut och museets amanuens. Lyfter bort från flaket jättelika, granna plakat : ”purkakaa mielummin Wiklund” m.fl, målat svart julsvin med Osuuskauppas stämpel och diande smågrisar (lääninhallitus, suunnitteluvirasto…) … och museichefen och amanuensen släpar dessa plakat och torget är bara stort och tomt. 16.20 dyker resten av de inblandade upp, de som inte är inne i Börsen … och mycket småningom några till. 16.25 är det redan en liten grupp… och 16.30 slängde vi ut våra sorgband (de blev bara 5 för att ett fönster var bevakat) och tågade ut. På torget raspade tonerna från en sorgmarsch (Katias kassett) och sorgbanden var precis lagom långa, och fladdrade precis lagom melankoliskt i vinden. Det var mycket vackert. Sen blev de förstås borttagna nästan genast…”

På torget stod ett par hundra människor. Allt förlöpte väl. Efteråt överfölls jag av en lättnad och tillfredsställelse som var nästan bedövande. En ro som överträffade det mesta.

Sen blev det en våldsam tidningsstorm. Med därtill hörande feluppgifter, överdrifter, och missförstånd. Dörrarna på museet var i flera dagar svartfläckiga av de senaste dagsnyheternas tidningssvärta. Någon annan grupp lär faktiskt ha försökt sig på en ockupation. När demonstrationen var över hade någon ropat i en högtalare på Börsens balkong: Valtaus epäonnistui, mutta taistelu jatkuu. Ingen av oss visste vem det var.

”… Det blev ingen resumé, utan en utförlig berättelse, som ännu kunde fortsätta i oändlighet. Hoppas du för detta besvär, och andra, sparar mina brev. För du är nu kanske den enda som äger en skriftlig med sanningen överensstämmande rapport om händelserna. Inte för att de nu var så viktiga. Allt bara känns så viktigt, där man är med.”

Så avslutade jag min systers brev – som jag lånade för femton år sedan, och aldrig återlämnat. När jag senast besökte henne i Stockholm, där hon bott sedan 1970-talet, fick jag också mina övriga brev. Jag visade telefonbilder på höstens husrivning och berättade senaste nytt om arbetet med torgparkeringen. Då oroade man sig speciellt för sprickbildningarna i Åbo svenska teaters hus, och Ortodoxa kyrkans trappa.

Någon namninsamling mot parkeringsgrottan har jag nog undertecknat, och någon demonstration har jag väl deltagit i – men jag frågade mig om man, som gammal aktivist kunde ha gjort mera? Om teaterhuset på riktigt går sönder? Eller Hansatorgets glastak rasar? Slagit läger på torget, kedjat fast sig i grävskoporna? Varpå min syster vänligt påpekade, att vad som än kan hända är det inte jag som skall känna mig skyldig.

cof

FOTNOTER

Hamburger Börs hotellbyggnad som revs år 1976, var byggd 1909 i jugendstil efter ritningar av Frithjof Strandell

Miljöpolitiska föreningen Majoritet inledde sin verksamhet på 1960-talet, med fokus på trafikpolitik. Galjonsfigur var i många år Eugen Parkatti, som var psykolog. På 1970-talet fick föreningen, på initiativ av Knut Drake, ett utskott för byggnadsskydd. Kampen för att rädda rivningshotade hus dominerade därefter verksamheten.

Knut Drake var direktör för Åbo landskapsmuseum 1973–1990 (t.o.m. 1980 Åbo stads historiska museum). Om museets byggnadsforskning på 1970-talet, se närmare: Drake, Knut: Forntid, Nutid, Framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981, Åbo landskapsmuseum 1995. Sid 88-92.

”Helena” är Helena Soiri-Snellman som mången lokalhistoriskt intresserad Åbobo känner som en initiativrik och produktiv byggnadsforskare. Har skrivit om det mesta, i framför allt museets egna publikationsserier.

Etnografernas resa 1876

Under en stor gästsäng i det rum där jag arbetar med släktarkivet låg i många år en låda med barnteckningar från flera generationer, samt en brokig samling småteckningar av för mig okända personer. När jag i samband med en storstädning lyft upp lådan på sängen, beslöt jag mig för att börja där.

Med ett släktmaterial som innehåller både brev, dagböcker, särtryck, foton och teckningar innebär det en speciell tillfredsställelse när man hittar bilder som matchar en given text. Om det dessutom finns beröringspunkter med egna minnen och erfarenheter är lyckan fullständig.

Innanför ett omslagspapper, adresserat till Herr Magister Z. Schalin, med texten ”Etnografernes resa till Nord. Österbotten 1876. Tuschteckningar af Rudolf Åkerblom”, låg bl.a. några skämtteckningar föreställande dråpliga umbäranden som ett resesällskap utsätts för under snöoväder och menföre.

Öfver Ijo-Elf. Tusch 15 x 23,5 (beskuren)

Mottagaren, Zachris Schalin (1854–1934) var min morfars far. Prästvigd teolog, pedagog, seminariedirektör. Att han som ung student intresserat sig för hembygdsforskning blev jag medveten om när jag 26 år tidigare tog hand om och förtecknade en bunt gulnade, dammiga särtryck och småskrifter, som var författade av diverse släktingar. Där fanns bl.a. en text av Zachris Schalin om ”Hembygdsforskning i min ungdom”, som fastnade i minnet för att den påminde mig om en seminarieuppsats i Nordisk etnologi jag själv skrivit 15 år tidigare: ”Synen på museernas samhälleliga uppgift under grundningstiden och i dag”.

Artikeln hade varit publicerad i Finsk Tidskrift 1915, och baserade sig på ett föredrag vid Hembygdsdagarna i Vasa 1913. Där fanns allt jag behövde veta om dessa teckningar.

En vådlig färd i Yli Kiiminki. Tusch 11,5 x 20 (beskuren)

Resans syfte var att samla etnografiskt material till Finlands första allmänna konst- och industriutställning 1876. Studentnationerna ville sammanställa en etnografisk avdelning, som senare skulle bli permanent. På längre sikt hägrade ett nationalmuseum. Upprop om penningbidrag och föremål gick ut över hela landet och etnografiska utskott tillsattes inom varje studentavdelning.

Zachris Schalin och Verner Wegelius fick i uppdrag att göra en insamlingsresa i Österbotten. Artisten Rudolf Åkerblom från Helsingfors engagerades som tecknare, och senare fotograferna Johan Björkman från Uleåborg och Julia Vidgren från Vasa. Expeditionen startade den 6 april i Helsingfors, dit Zachris och tecknaren återvände den 25 maj.

Litografi(?), bildyta 13,5 x 18,5. Papper 22,5 x 27. Sign.: Rud. Åkerblom fec.

Vilka de avtecknade personerna är framgår inte av texten. Antagligen var det bara tecknaren och expeditionsledarna som deltog i varje etapp. Damerna på ovanstående bild kan vara lokala ståndspersoner som brukade bistå resenärerna på olika sätt. På rastställena tog studenterna emot ortsbor som bjöd ut varor, eller så vandrade de från gård till gård och frågade efter gamla föremål. Man övertalade, prutade och gjorde affärer så långt kassan medgav.

Kauhava yrvädret. Tusch 12,5 x 17 (beskuren)

Året innan hade Zachris, tillsammans med 84 andra finländare, deltagit i ett stort nordiskt studentmöte i Uppsala, som förstärkte intresset för hembygdsforskning på ett avgörande sätt. De hade först gjort uppehåll i Stockholm, där de blev mäkta imponerade av en rad offentliga samlingar. Studentmötet beskriver han som utomordentlig anslående för unga lättrörda sinnen, och patriotiskt väckande. ”Intrycken blefvo varaktiga och utmanade till direkt handling.”

Min bild av Zachris Schalin har präglats av olika porträtt av honom som gammal.  Han brukar se stel och värdig ut, och jag minns att det är så han också beskrivits av andra. Den yngling jag anar mig till av hans text och av de dråpliga reseteckningarna reviderar min bild på ett uppfriskande sätt. Också han har ryckts med av sin tids ungdomsengagemang. Liksom jag på mitt sätt, och hans mor på sitt. Unga sinnen är lättantändliga… ”Huru härligt själva studentmötet i Uppsala var för alla deltagare, huru lärorika diskussionerna, huru tändande festtalen” skriver han.  Det är som om ivern skulle göra honom mera levande. Samtidigt kan jag inte låta bli att rygga tillbaka för ord och begrepp som senare nationalistiska rörelser laddat med främlingsfientliga betydelser.

När jag skrev min seminarieuppsats om museernas samhälleliga uppgift bottnade det inte i samma typ av hembygdsvurm som besjälade Zachris’ samtida. Jag behövde vitsord i ett andra museiämne för att bli formellt kompetent för en bana jag halkat in på av andra skäl. Valet av uppsatsämne berodde mest på att området tedde sig otidsenligt och begränsat när så mycket enbart kretsade kring allmoge- och högreståndskultur. Men jag kan känna igen mig både i Zachris’ sätt att beskriva det starka ungdomliga engagemanget, och upptäcktsresandets mödor och belöningar. År 1976 – hundra år efter Zachris’ etnografiska resa 1876  – reste jag själv omkring i Egentliga Finland för att undersöka arbetarföreningshus och deras historia. Jag lyssnade också till gammalt folks berättelser, och valde föremål för en utställning. Det var en upplevelse som lämnade avtryck.

”Åt fru Alma Schalin till minne af en resa af en deltagare”. Tusch 18 x 11. Bilden föreställer antagligen Zachris Schalin. Texten är skriven flera år efter resan. De gifte sig 1880.