För 35 år sedan påbörjade jag en undersökning om ”kvinnor som inte blivit konstnärer”. När jag var ung på 1960- och 1970-talet var nästan alla bildkonstnärer man hörde talas om män, trots att kvinnor ofta varit i majoritet i konstskolorna. Jag ville ta reda på vad kvinnorna gjort med sin begåvning och kreativitet och hur deras liv sett ut. Jag spårade upp ett 30-tal elever som varit inskrivna vid Åbo ritskola 1950, lyssnade till deras levnadsberättelser och fotograferade allt de ville visa.
Några år senare dokumenterade jag deras manliga kurskamrater. Då ville jag veta hur de som lyckats etablera sig som konstnärer burit sig åt, när det verkat så omöjligt för kvinnorna, men jag var också genuint nyfiken på de män som försvunnit ut i det okända. Det blev en omtumlande process som fick mig att kritiskt reflektera över både min egen roll som forskare och min idealiserade bild av konstnärsyrket. Jag hade t.ex. föreställt mig att de som inte blivit yrkeskonstnärer skulle uppleva sig som förlorare, och ha svårare, än vad de kvinnliga eleverna haft, att försona sig med sitt ”misslyckande”. Men de flesta hade använt sin begåvning och utbildning på andra områden och verkade helt nöjda med sina val.*
Min mammas kusin Åke kunde ha varit en av dem. Han var son till Gretas syster Rachel (1896–1965), och Fredrik Östenson. Familjen flyttade rätt ofta (Fredrik var forstmästare), men bodde stationärt i Ekenäs när vi flyttade dit 1956. Då hade de egnahemshus med stor trädgård och egen strand, och vi barn kände oss alltid välkomna där. Det fanns ett inramat foto av Åke i vardagsrummet. Fredrik läste en gång högt en kort text som slutade med Åkes död. Scenen, liksom fotografiet, gjorde outplånligt intryck för att Fredriks röst blev så grötig. Senare fick jag höra att Åke var konstnärligt mycket begåvad. Det gjorde också intryck. En teckningslärare hade gett honom vitsordet 10+ för att han var så överlägsen alla andra som fått 10.
Porträtt av Åke Östenson, målat av min mor Birgitta (f. Schalin). Olja, sign: B.S. -46 / eft foto ; Åke Östenson: Landskapsteckning i blyerts, sign. Syväri (Svir) 3.4.42, Å.Ö . Baksidestext: ”Litet stort visitkort men kanske det ändå duger. Många hälsningar åt er allesammans. Åke. P.S. Jag lämnar 2 morbrors böcker hos mina fastrar ”Piirustus taitona ja tieteenä” och ”Människokunskap och människokännedom” D.S.” ; Porträtteckning föreställande min moster Ursula som 15-åring, sign. 12.4.-41 Å.Ö.
År 1936 skrev min mor i skoluppsatsen ”Mina kusiner” om hur bra Åke ritar, men också att han är specialist på att tappa tänder. ”Jag vet inte om det är benen eller tänderna som är lösa i skruvarna, eller är det kanske förståndet.”* Jag skapade sen en förhandsföreställning, som man lätt gör, på basen av de knappa uppgifter jag hade: Olycksbenäget barn, konstnärligt begåvad, stupade i kriget. Jag föreställde mig en konstnärssjäl, drömmande, ouppmärksam, kanske lite fumlig, och att han självklart tänkte sig en framtid som konstnär.
Hans bror Holger Östenson skrev på gamla dagar minnesanteckningar*, där han ägnar också Åke ett par sidor. Holgers beskrivning punkterar lika effektivt mina förhandsföreställningar, som de tidigare nämnda mansintervjuerna. Åke skulle bli forstmästare som sin far, och var inskriven vid Helsingfors Universitet. Som pojke var han lika företagsam och oförsiktig som andra. Holger lyfter fram hans bedrifter under kriget. Efter att ha skjutit mot tanks befordrades han till korpral, antogs till officersskolan, blev artillerifänrik och sökte till flygvapnet. Han utförde många bombningsuppdrag på östfronten och överlevde ett par vådliga nödlandningar. I juni 1944 fick han en granat i magen när bombplanet anfölls av ett jaktplan. Man lyckades flyga hem planet, men han dog på sjukhuset.
Holger berättar utförligt om sina egna krigsupplevelser. Jag skummar bara. Det bjuder för stort motstånd. Inte bara för att krig är motbjudande utan för att texten är tråkig. Det är för mycket detaljer. Personnamn, militära grader, orter, uppgifter om vapen- och fordonstyper. Jag föreställer mig att fokuseringen på kalla fakta fungerar som en överlevnadsstrategi, ett sätt att hålla känslorna och tankarna i styr. Både i farans och handlingens stund, och när mardrömmarna och eftertankarna tränger sig på. Som att räkna får innan man somnar.
I släktarkivet finns några teckningar med kommentarer som Åke skickat från fronten. De är adresserade till hans kusin Olle (1930–2018), och till Teodor som gett honom uppmuntran och konstnärliga råd. Våren 1942 studerade han en kort tid vid Åbo ritskola. Min mor nämner det i sin dagbok den 14.5: ”Åke är på sjukpermission och har varit i Åbo tills i morse. Han satt nästan alla dagar här en stund efter ritskolan.”
Keitätkö korviketta (lepokorsussa), sign. Å.Ö. ; No1 ”Se on vakava juttu toverini Stalin” ”Mitä me nyt tehdään velikulta?” sign. Åke Östenson ; Lepokorsussa, patterissa, sign. Å.Ö. / Kokar du surrogat? (i vilokorsun) / Nr 1 ”Det är en allvarlig sak kamrat Stalin” ”Vad skall vi göra nu kära broder” / I vilokorsun, i batteriet)
Bilden t.v. är ritad på ett postkort med texten: ”Bästa morbror. Hjärtligt tack för det långa brevet. Jag skall fundera på saken. Försöka duger. Bara jag får tusch och pennor som jag skrivit efter skall jag börja på allvar. Här har jag rätt så gott om tid. – Författa har jag aldrig försökt på förr och det kommer nog att bjuda på svårigheter.” (5.3.41) På en paffremsa med samma datum finns ett tillägg: ”Jag skickar här en del bilder. I denna stil har jag ritat många postkort åt pojkarna. Också har jag ritat pojkarnas porträtt för att få övning i porträttritning. Här har jag åtminstone rikligt med modeller. Jag kan nog säga att jag vunnit en viss färdighet också häri, men likheten lämnar ofta mycket övrigt att önska.” Bilden av Stalin som dricker vodka med en djävul, är tecknad i blyerts på ett kort adresserat till Herr Z. Schalin: ”Bästa kusin Olle: ”Tack för dina båda brev. Jag svarar nu så här kort men hoppas att jag hinner rita fler bilder en annan gång i något brev. Hälsa de dina och må väl.” (24.10.41. Z syftar på Olles dopnamn Zachris)
”Jag skickar nu också ett halvfärdigt porträtt av en viss Kuisma. Jag tycker om att rita honom på grund av hans karakteristiska haka som här är en aning överdriven. Denna bild har mycket stor likhet med personen i fråga fastän han är en aning karikerad.” (5.3.41)
”Hallå på dej kusin! Hur går det och hur står det till? Tack för ditt kort och brev som väntade på mej när jag kom hit ”hem”. Det första jag fick göra var att köra ved till eldledningskorsun. Du ser mej här bredvid med hästen ”Kujars”. På stockarna ligger maskinpistolen. Ett runt reservmagasin hänger vid bältet. Släden är av rysk modell med högt upphöjda medar framtill. Vägen är en järnväg, därför är det så långt till skogen. Vägarna äro annars mycket smala, så att trädgrenarna taga i varandra … Här bredvid ser du mitt nuvarande ”hem” utifrån. Det ryker hemtrevligt från skorstenen. Ingången skymtar nedtill. En asp har blivit avhuggen på mitten av en granatskärva. Stubben nere till höger skall föreställa vår sågbock. Nederst ser du vår yxa och såg. Bilden på denna sida föreställer en liten tiggarflicka på Petroskoi station. De få som finns kvar av civilbefolkningen leva i urusla levnadsförhållanden. Vi klaga över matbrist, men vad skall då de göra. Där på stationen gå alla dagar grupper av små barn och gamla gummor som begära ”liepuska” av soldaterna som fara på permission eller som komma tillbaks. På fötterna ha de oftast jättelika filtstövlar så man har lust att utbrista: Vart skall stövlarna med flickan!” (21.1.42. Olle var 11 år)
Åkes teckningar berör mig. Mer än autentiska foton skulle göra, och på ett annat sätt än krigsskildringar i litteratur, film, faktaböcker eller museiutställningar. Jag frågar mig varför. Ägnar timmar åt att formulera förklaringar. Ger upp.
FOTNOTER
* se närmare blogginlägget Skoluppsats från år 1936, publ. 3.4.2020.
*Willner-Rönnholm, Margareta: ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 10, Helsingfors 1987 ; ”Det ’andra’ könet i forskningsprocessen, Forskaren som subjekt och objekt” i Naistutkimus – Kvinnoforskning 2/1990 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag, Vammala 2001.
* Östenson, Holger: Några minnen ur mitt leverne. Med bilagor beträffande syskonen. Skrivet och kompletterat 2004–2005. Duplikat, 105 sid. / Han påpekar i inledningen att han skrivit ”en liten bok om fångenskapen i Sovjetunionen” och därför inte går närmare in på det i dessa ”memoarer” som kommer att finnas endast i några få exemplar.
Nu har jag sorterat och läst de brev min mormor skrev till min mor (1943–57). Brevväxlingen började när min mor flyttade hemifrån för att studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs, och tog slut när vi hade flyttat från Gamlakarleby till Ekenäs och skaffat telefon. Breven speglar 14 år av konstnären och husmodern Greta Schalins 95-åriga liv. Totalt rör det sig om ca 140 brev och kort, från det hon fyllt 46 till det år hon fyllde 60.
1940-talsbreven, som jag berörde i föregående inlägg, berättar om krigstida förhållanden och materiell knapphet, och innehåller en hel del råd och förmaningar, medan 1950-talsbreven mera har karaktär av lägesrapporter över Gretas och Teodors konstnärliga arbete, umgänge och hälsa, och de ännu hemmaboende syskonens liv. Teodor och syskonen (Utta, Olle) har ibland kompletterat rapporterna. I Teodors tillägg finns konstpedagogiska råd, som tyder på förhoppningar om att min mor skall gå i sina föräldrars fotspår. När hon sänt föräldrarna ett porträtt av min bror (första barnbarnet), finner Teodor det ”mycket levande och övertygande!” och jämför med andra porträtt han brukar se. Han manar henne att satsa på, och aktivt träna upp sig för sådant.
Tv. Husmodern Greta, tecknad av Teodor den 17.4.1944. I mitten, dottern Birgittas dubbelporträtt av Greta och Teodor, ”Mamma och pappa på 1940-talet”. Till höger självporträtt av Greta. Osignerat och odaterat.
”Med det kan du förtjäna hemma fem gånger bättre än med att undervisa. Du har mera talang för det än fru M. och en hel hop till! Teckna till en början flitigt pojken i helfigur i alla ställningar, ideligen. Och bygg upp enkla stilleben av saker och måla sådant massvis för färgtekniken. Draperi och krukor och tomater eller strömmingar eller vad katten som helst. Och sedan landskap och människor. Låt inte talangen rosta!!” (16.11.1948)
Mormorsbreven ger en ganska bra bild av det pussel och mångsyssleri konstnärsparet ägnade sig åt för att få ekonomin att gå ihop. Under mellankrigstiden hade Teodor försörjt familjen genom att arbeta som lärare i tre olika skolor. År 1940 förlorade han sin lärartjänst vid Åbo ritskola på grund av nedskurna statsbidrag. År 1943, när han fyllt 60, slutade han som teckningslärare vid Åbo Svenska Klassiska Lyceum, och sex år senare vid Turun Suomalainen Lyseo. På 1930-talet, när barnens behov styrde Gretas dagssysslor, försökte hon arbeta med grafik på kvällstimmarna. Grafiken gav erkänsla men just inga inkomster, i motsats till blomstermåleriet som de tongivande konstkretsarna fann mindre intressant.
Utklippta blomsterstudier som Greta använde som hjälpmedel för dekorarbeten.
Greta har aldrig hänvisat till ekonomiska hänsyn när hon motiverat valet att lämna grafiken för blomstermåleri. Men hon nämner ofta inkomsternas betydelse i breven, som klädinköp eller paket till barnfamiljen som möjliggörs när hon sålt någon tavla. Hon gjorde också dekorationsarbeten på beställning under den här perioden, däremot inte under den tid jag minns. Större investeringar var beroende av Teodors inkomster. Han inriktade sig på porträttmåleri redan under mellankrigstiden, och fick efterhand allt mer beställningar, men det var först när han trappade ner sitt pedagogiska värv som det blev en huvudsyssla. I mitten av 1940-talet köpte de en ateljé i samma våning som bostaden, där han tog emot modellerna – direktörer, rektorer, läkare, ibland också deras fruar och barn. Han hade också bisysslor. Han höll föredrag, var föreningsaktiv, och 1945–56 skrev han konstkritik i ÅU.
Teodors många uppdrag innebar ett aktivt socialt liv också för Greta. Modellerna skulle serveras kaffe och underhållas, porträttavtäckningarna var ofta högtidliga tillställningar, och föredragen kopplade till festligheter. De blir bjudna på visit hos än den ena, än den andra – och känner sig tvungna att ordna bjudningar också själva. Ansvaret faller förstås på Greta. Hon berättar ofta ingående om vad hon väljer att servera, om dukningen, gästerna och samvaron.
”Jag skriver så här utförligt om maträtter och sådant, då du säkert har både nytta och nöje av det. Jag är nog alltid slut följande dag. Och måla vill ej alls gå förrän man slutligen kommer i balans.” (13.1.1952)
Om mormorsbreven landar i ett offentligt arkiv* kan jag tänka mig att beskrivningar av bjudningar kan vara till nytta för någon student eller forskare, liksom hennes detaljerade skildringar av deras krigstida vardag.
Speciellt belönande för mig var att läsa om konstnärer jag lärt känna genom egen forskning, framför allt de som ingick i utställningen och publikationen Åboskolans kvinnor (2004). Jag hade för 16–17 år sedan intervjuat mänskor som hade träffat dem, eller kunde berätta legender om dem, jag hade sett foton av dem och tagit bilder av de tavlor jag lyckades spåra upp. Att möta dessa gestalter på nytt var som att återvända till en fiktiv värld. De dök upp på supé hos mina morföräldrar, på Konstnärsgillets och Italienska föreningens fester, på en diskussionsafton i fröknarna Santanens konstsalong, på möten ordnade av Saskiorna och Föreningen för Grafisk konst. Jag grips av lust att berätta hur Greta uppfattade dem, vad Liisa Tanner muttrade, hur Ester Borg och Aino Alli var klädda – men inser att den enda som kunde vara intresserad är – förmodligen – jag själv.
Greta var aktiv i Saskiorna* och i Grafiska föreningen, där Ester Borg var en central eldsjäl. År 1956 deltog hon i Konstnärsgillets årsfest med Saskiorna, medan Teodor superade på annat håll. ”Därför kunde jag lugnt sitta i sällskapet. Annars tycker pappa att jag alltid är borta då jag nån kväll är på möte. Sådana äro de äkta männen.”
I allmänhet var det Greta som oroade sig för att Teodor åtog sig för mycket. Hon nämner flera gånger skrivarbetet som speciellt bekymmersamt. Han sitter uppe till sent på kvällen, och tar sina recensioner så grundligt ”att han skriver om dem i flera omgångar och tröttar ut sig” (24.10.1951). Det är ett påpekande som både förvånar och tröstar en som lider av liknande skrivsvårigheter. Jag hade utgått från att han, med sitt renommé, hade lätt för att skriva.
T.v. Teodor vid skrivmaskinen. Blyertsteckning av Greta från slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Osignerad. T.h. Stadsdirektör Arvi Hällfors. Förstudie i vattenfärg på papper (27,5 x 20,5) och porträtt i olja på duk (115 x 82), Teodor Schalin 1953. Åbo stads konstsamling. Foto Vesa Aaltonen, resp. Raakkel Närhi / Åbo museicentral. Porträttet beställdes postumt. Hällfs dog 1942. Ansiktet är målat efter foto, och händernas position är densamma som på ett ungdomsporträtt målat av Tauno Miesmaa 1923. Greta nämner arbetet i ett odaterat brev från vårvintern 1953: ”Här om dagen hade vi Jakobstadsbesök. Stadsdirektör Ahlström i sällskap med professor Nikula. De kommo strax efter att ha anmält sig. Fick skyndsamt att någotsånär befria rummen från damm. Det var dagen före städdagen. Sen schappa efter lite bättre kaffebröd. Men när de gått fick vi fortsätta kaffeorgierna med Vahtera, som i sin tjockhet skulle vara hjälpmodell till avlidne stadsdirektör Hällfors.” Teodor anlitade med andra ord en hjälpmodell som fick inta samma ställning som den unge Hällfors.
Ole Torvalds bekräftar i sin nekrolog i ÅU den bild Greta ger av Teodors grundlighet och arbetsmängd. Som konstpedagog och föreläsare var han ”tidvis nästan för hårt anlitad”, och uppgiften som konstkritiker såg han antagligen som ”en plågsam plikt”, som han fyllde med en ”noggrannhet och samvetsömhet som väckte respekt”.
Teodor dog 1960, och deras dotter Ursula (Utta) ett år senare. Utta var ofta sjuk och Greta hade bekymmer både för hennes, och Teodors väl och ve. När jag läser om Gretas husmorsslit och umgängesliv är det svårt att förstå hur hon överhuvudtaget lyckades få tid och ro att måla. Men hon har nästan alltid något arbete på gång. Jag har haft en bild av att hon först som änka började måla på allvar, och det är också en bild som upprätthållits inom familjen. På deras silverbröllop kallade Teodor henne, i en hyllningsdikt för ”en liten tapper kvinna, därtill offrat sig som konstnärinna”. Men hon offrade sig inte, hon försökte hinna med allt (dessutom var hon inte ”liten”).
”Jag är envis som en spyfluga med att jag skall hinna måla den ljusaste tiden på dagen – Men ändå hindras jag jämt. Telefonen ringer, dörrklockan ringer, kaffe skall kokas och Utta (sjuk) vill ha smörgås”. Så skrev hon i februari 1945. Hon gav aldrig upp, men åldern tog småningom ut sin rätt. Vid medlet av 1950-talet drabbades hon av den ena krämpan efter den andra.
Eftersom hon blev gammal, 95 år, och målade in det sista, och eftersom den mormor jag minns alltid utstrålat lugn och harmoni, har jag (och andra) uppfattat henne som vitaliteten personifierad. Och utgått från att så har alltid varit fallet, och att det handlar om goda gener. Men när jag läser 1950-talsbreven tänker jag att den övre medelåldern kan vara en lika farlig tid för duktiga kvinnor, som tonåren för äventyrslystna ungdomar.
Hösten 1952 fyllde Teodor 70. De firade alltid sina födelsedagar samtidigt. Teodor var född den 19 och Greta den 20 november. Teodor hade då sin första och enda separatutställning, som han höll tillsammans med Greta, först i Salon Strindberg i Helsingfors och sedan i Åbo konstmuseum. Den 18 september har Greta varit till läkaren för värk i benet. Det visar sig vara propp och hon får blodförtunnande tabletter. Teodor är i Helsingfors och skall komma hem på eftermiddagen:
”Vi beslöt att han definitivt skulle neka till utställningen hos Strindbergs. Måtte han nu hålla löftet! Vid närmare funderingar tycker också pappa att vi äro för dåligt förberedda för separatutställning. Här i Åbo kommer en sådan tyvärr att gå av stapeln. Man borde långa tider ha målat med tanke på utställning. Jag fasar nog för saken. Och så trasslar det sig med firandet. Vi ha en veckas utställningstid och öppnandet borde vara just dagen före dagen. Hur skall jag som skall bestyra om allt, både tavlor och hem, klara mig?”
Efter firandet är hon förfärligt trött, det är för mörkt för att måla, och hon sörjer mängden blommor hon inte kunnat använda som modell. Hon snubblar, stöter ena armen och benet. Börjar se fläckar för ena ögat. Det kunde enligt läkaren ha samband med fallet. År 1953, på försommaren, åker de till Paris för ett par veckor. Den 10 oktober berättar hon att hon opererats för struma. Läkaren betonar vikten av vila, och följande brev är daterat den 22.10 i Lempäälä, där hon återhämtar sig på ett privat vilohem. Den 6 december berättar hon om grupputställningen Turun koulu, där hon deltar som enda kvinna. Brevets sista sida är av Teodor:
Teckningar från Gretas konvalescenstid i Lempäälä. Blombukett i blyerts, resp. tusch, den senare daterad 20.10 -53, och landskap i blyerts från den 24.10.1953. Greta beskriver det spartanska vilohemmet, och dess omgivning i ett 6 sidor långt brev. ”Jag har plockat vilda blommor och gräs vid vägen och småritar när jag orkar” / ”Nu ruvar sjön här utanför fönstret blygrå och tungsint. När man sitter i gungstolen vid fönstret ser man intet land i förgrunden, möjligtvis en vedstapel om man sträcker på halsen. Den enda punkt ögat fastnat på var en förankrad liten segelbåt, som guppade i skvalpet. Nu har de dragit upp också den.” (22.10.1953)
”Greta påpekade att sista sidan är ledig. Själv kroknade hon just gråtande och våt av svett efter solo städning och disk. Jag kommenderade henne raklång på Uttas soffa. Hon skulle mera sätta andra i arbete, inte vara slav mera sedan struman gav tillräcklig varning. Jag har övertagit bäddning, och städning i stora ateljén och har trivts med det.”
I december 1954 har hon värk i rygg och bröst, och för högt blodtryck. Hon ordineras diet och vila. Och får propp i andra benet. År 1956, i februari opereras hon för gallsten. I april 1955 är hon missmodig, för att Konstnärsgillets jury refuserat den enda målning hon sänt in till vårutställningen. All naturalism är bortlämnad. ”Nej nog är det så att om man inte vill klotta efter tidens smak så måste man låta bli att ställa ut med de andra. Man försöker utveckla sin egen stil så bra man kan bara.”
Greta sålde nästan alla blomstertavlor. De konstverk som hör till familjearkivet är mest skisser och övningsarbeten. Många är osignerade. Teckningarna är ibland daterade, och på bilder från resor och främmande vistelseorter kan platsen vara angiven. Namnet ”Lempäälä” kom jag ihåg att jag undrat över. Nu sökte jag fram dessa bilder, och hittade också annat som gick att koppla till de brev jag nyss läst.
Att hitta bilder som matchar brevcitat, och vice versa, är belönande. I museivärlden lär man sig högakta bakgrundskunskap. Ett mediokert verk som man inte vet någonting om är bara mediokert, men känner man till dess historia kan det bli hur värdefullt som helst. Nu fick jag t.ex. veta att en gul forsythia, som Greta varken signerat eller ramat in, kommer från trädgårdsarkitekten Bengt Schalins tomt (bror till Teodor), från ett besök våren 1954 – och att en landskapsmålning från samma år tillkom under en vistelse på Åland, när Teodor avporträttera sjöfartsråd, och Greta förverkligade en länge närd dröm om att måla landskap i lugn och ro. Att denna ”nybörjarmässiga” målning betydde någonting speciellt framgår av att hon senare ramat in den.* Hemkommen skrev hon: ”Jag tycker att det är så roligt att ha mina landskap här – fastän de äro konstnärligt nybörjarmässiga.” (7.8.1954)
Forsythia, olja på paff. 50 x 40, osignerad. I ett ofullständigt brev från våren 1954 berättar Greta om ett Helsingforsbesök, där de besökte Teodors bror, trädgårdsarkitekten Bengt Schalin. ”Bengt som alltid varit vän med mig förde oss att bese växthusen och vinterträdgården. Jag fick mosippor, som tyvärr inte var tillräckligt fräscha hemma mera för att målas. Men sen skar Bengt åt mig några kvistar av en på kall jord blommande buske. Gula blommor på bar kvist. De äro fullständigt friska ännu och alldeles bedårande. Jag håller på måla ett par kvistar i en svart vas mot turkosblå fond. Sen har jag några kvistar i den stora gröna glasvasen som pappa fick till 70-årsdagen. Om de står sig målar jag senare dem. Det är så roligt med något nytt.” Strandbod, oljemålning. G.Schalin -54. (40 x 50). ”Jag var i prima skick efter den alltigenom vilsamma Ålandsvistelsen. Jag har aldrig varit så brun förut. Och verksam var jag bara värre. Tänk, den sista dagen vandrade jag och Salofröknarna försedda med pick och pack i det närmsta en timmes väg till Lumparns strand. Där hann jag på 2½ timme måla ett landskap med en gammal strandbod och blått vatten bakom. Det var så trevligt då mina följeslagare kokade på spritkök sjövattenskaffe, och bröd hade vår värdinna försett oss med.” I ett tidigare brev, daterat den 13.4.1954, berättade Greta att hon preparerat fyra pappflak (”det blir 16 stora tavlor”) för sommarens landskapsmåleri. Forsythians paffunderlag är antagligen från samma sats.
Greta ansåg att hon måste koncentrera sig på ett intresse, och en arbetsform (blommor, olja), och att hon inte hade kapacitet nog att ägna sig åt flera genrer och tekniker. Men det hindrar inte att hon överfölls av lust att göra annat emellan.* När hon var förhindrad att måla tecknade hon, och inför bjudningarna njöt hon av att planera och duka vackert.
Jag tänker på henne som seg och saktmodig. Hon förlorade aldrig behärskningen. Hon hade ett smittande skratt, men jag kan inte föreställa mig henne lekfull. Som liten var jag en gång med på Saskiornas basar. Greta hade gjort illusoriskt naturtrogna svampar i marsipan, som väckte stor beundran. Jag fick stå bakom disken. Det kändes högtidligt. Jag minns hur fina de var, och alla häpna kommentarer. De första marsipanfigurerna gjorde hon för julbasaren 1955:
”Kom då på den ljusa idén med marsipansvamp. Idén av dig. Och så roligt har jag sällan haft som de kvällar jag knåpade med dem. Har ej förut sysslat med sånt, och det är alltid roligt att gå nya vägar.” (29.12.1955)
Uttrycket ”så roligt har jag sällan haft” får mig att undra vilka vägar hon kunde ha gått under en annan tid och andra omständigheter. Att hon lånat idén av min mor Birgitta väcker också eftertankar. Birgitta var, enligt egen utsago mycket modersbunden – som om navelsträngen aldrig klippts av. Greta lugnade och tröstade och hjälpte materiellt. Hur viktig Birgitta var för Greta, och på vilka sätt har jag inte tänkt på. Jag har också levt i tron att Greta inte var någon brevskrivare. Jag har inga minnen av att hon skulle ha skrivit annat än butikslistor, och enligt Teodor var hon ”dödligt rädd för att skriva brev till folk, för att hon inte är någon stilist”.*
T.v. ”Purmo, Vilobacka 1948”. Blyertsteckning av Teodor från deras besök i svärsonen Sven Willners hemgård i Österbotten. Mina föräldrar bodde då i Jakobstad med min fyra månader gamla storebror. Greta och Teodor fortsatte ensamma till Purmo, och startade hemresan därifrån, med uppehåll i Nykarleby och Vasa. Greta berättar om Purmo och hemresan i ett långt brev, daterat den 6.6.1948: ”Jag tyckte om huset och gårdsplanen och den förtjusande soliga sluttningen mot ån, som slingrade sig och blänkte, och fåren betade i klungor som på gamla målningar. Svens pappa förde oss att se på det vackraste stället av ån ett stycke framåt på landsvägen. Där gjorde vi på kvällen var sin lilla blyertsskiss.” T.h. Interiör från Birgittas och Svens bostad på Katarineg. 24 i Gamlakarleby den 12.4.1950, tecknad av Greta, osign. (jfr bildcollage i inlägget Varför Nedervetil? publ. 21.2.2020.) Greta berättar också nu om hemresan: ”Tack för sist. Det är trevligt att ha sett ert hem och staden, så att jag bättre kan följa med ert leverne i breven…” (17.4.1950).Blyertsstudier av en amaryllis från knopp till utslagen blomma, från den 10.2., 11.2., 12.2 och 17.2.1952. Denna amaryllis finns inte omnämnd i något brev, däremot fjolårets: ”Vet du, jag har två knoppande amaryllisar i denna stund. Den Huldénska har inte mindre än två knoppstänglar och bara ett blad. De äro som höga spjut och långt hunna. Den andra blomman är samma mörkröda storblommiga som var så vacker här i ensamheten i staden i somras. Det ser ut att komma ett skott i krukan. Jag kan ta vara på det. Sen ha vi utplanterade tre amaryllisskott om vars art jag ej vet. Utta har nån gång tagit dem. Troligen äro de av den vanliga röda sorten, som blommar flitigt. Du kan få av dem. Undrar just om man kan skicka.” (6.2.1951)
Breven till Birgitta blev därför en överraskning. Att de är så många och långa, och mödolöst skrivna. Det är som om hon pratat in dem. På 1940-talet är de ofta livfullt berättande med detaljerade miljöskildringar, och förmaningar som är öppenhjärtliga och nyanserade. På 1950-talet är tonen tröttare, det är mera uppräkningar av vad de gjort, samtidigt som tilltalet blir allt mer förtroligt och jämlikt – och kollegialt.
Greta gav inga konstnärliga råd i breven – det var Teodors domän. När hon kom med råd handlar det mera om karaktärsdaning. Våren 1953 hölls en konstkurs i Birgittas hemtrakter. Utta reste till Gamlakarleby för att ta hand om barnen. Föräldrarna bidrog med konstnärsmaterial, och en uppmaning om självtillit från Greta. ”Gå bara inte med komplex över din förmåga. Jag har märkt att man måste tro på sig själv för att kunna göra något och för att andra skall tro på en.” (14.4.1953)
FOTNOTER
* Schalinska brev finns sedan tidigare i ÅAB:s handskriftssamlingar.
* Turun Saskiat ry är en kvinnoförening med namn efter Rembrandts hustru, som grundades år 1955 för att på olika sätt stöda och hjälpa konstnärer.
*Greta hade en retrospektiv utställning i Raumo 1980 och i Åbo 1988.
*Intervju i tidskriften Astra, 10/1946, sid. 142-144. ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” av sign Gabrielle.
* I ett brev från Mellaneuropa till Teodors föräldrar, den 14.4.1929, där Teodor berömmer Gretas resedagbok ”hon tycks skriva bra, koncentrerat och livligt tillika, hon som…”
När vår familj flyttade till Ekenäs, och skaffade telefon upphörde brevväxlingen mellan Greta och Birgitta. Telefon, tecknad av mig ungefär vi den tiden.
Under de första Corona-veckorna ägnade jag mig åt att grovsortera en stor pafflåda med min mors korrespondens (1923–94) . Först efter avsändare, sedan kronologiskt. Efter det har jag läst brev, registrerat centrala händelser och sammanhang, och lagt i arkivmappar. Det är en långsam process, som fördjupar bilden både av dem som stått mig nära, och dem jag minns bara från enstaka besök, fotografier och berättelser.
Brevväxlandet började på allvar när min mor Birgitta hösten 1943 började studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs. Jag inledde finsorteringen med de brev hon fått hemifrån, av min mormor. Eftersom jag i olika sammanhang bedrivit forskning om konstlivet i Åbo, och mina morföräldrar Greta och Teodor Schalin var Åbokonstnärer, hade jag tänkt fokusera på deras arbete och umgänge. Greta skriver också om det, men som det är krigstid när dottern flyttade hemifrån – och coronatid när jag börjar läsa breven – kom de krigstida förhållandena att överskugga annat. Mycket handlar om förnödenheter, köpkort, och en vardag som innefattar alarmberedskap och bombanfall. Vårterminen 1944 kommer Gretas brev från Muddais i Pargas, där hon, tillsammans med Teodor och deras 13-åriga son är evakuerade.
”Muddais” är ett namn som tidigt fastnat i mitt minne. Kanske för att det är kort och kraftfullt, eller för att det uttalats med ett speciellt tonfall? Däremot har jag aldrig frågat mig varför, och i vilka sammanhang man vistats där. Jag sökte fram motiv från Muddais, som jag sett bland mina morföräldrars teckningar och skisser. De som är försedda med årtal är daterade 1941, 1942 och 1944.
Blyertsteckningen t.v. är osignerad. Den t.h. är ritad på paff och signerad G.S -42, och etsningen Greta Schalin -41.
För att få veta mera om bakgrunden till de tidigast daterade bilderna, läste jag min mors ungdomsdagböcker. De är skrivna i tjocka vaxdukshäften. 40-talshäftena är hopsydda. Hon startade ett nytt under vinterkriget, eftersom det första häftet var på landet, återgick på sommaren till det gamla, och när det var fullt fortsatte hon, bakifrån, i vinterhäftet. Den första anteckningen i vinterhäftet skrev hon i Muddais den 24.1 1940:
”Jag måste börja denna nya dagbok då min gamla är på landet. Tant Anna-Maria tycker nämligen att man måste föra dagbok i en så här historisk tid. … Nu måste jag låddas som om jag ingenting visste och redogöra för mig själv om allt. Vi i Finland ha krig med ryssarna. De senare överföll oss fräckeligen utan krigsförklaring … Usch det var en hemsk dag! … Vi hade timme i skolan i allsköns ro … Då hörde vi plötsligt ett ohyggligt ulvande utifrån …”
Hon beskriver ingående den första dagen (30.11.1939), hur eleverna skickades hem från skolan, hur folk hade samlats i Puolalaparken, där hon hittade resten av familjen. Greta rusade fram till henne med ett glas vatten och ett piller. ”Måtte ha trott att jag var fallfärdig eller hysterisk”. Teodor kom direkt från sjuksängen. Hemhjälpen bar ut en stol. En barhuvad pojke utan ytterrock tittade upp i luften. En dam delade ut pennor. Dem skulle man sätta mellan tänderna när bomberna faller. När det blev kallt att stå gick de till skyddsrummet. Hon återger grannarnas reaktioner, och när faran över-signalen äntligen kom började hon stortjuta.
”… Om en timme sutto vi i en fullsatt buss på väg hit, och här äro vi nu sen dess. Vi ha härifrån sett och hört Åbo bombarderas ett otal gånger, nästan dagligen. Flygmaskiner surra över vårt huvud alltjämt. Vi ha firat jul och nyår här och äro som hemma…” (Muddais 24.1.1940)
Teodors yngsta bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47 och bodde med fru och sex barn i Muddais prästgård. Under vinterkriget befann de sig på annat håll. Evakuerade i prästgården var, förutom Teodors familj, också en ung mor med en baby på 1½ år, och Teodors kusiner Anna-Maria och (tidvis) Aili Tallgren.
”… Jag skulle allt ha blivit bra fundersam om någon i somras kommit till mig och sagt att jag om ett par tre månader skulle anse farbror Olavs prästgård nästan som mitt hem! Det är så underligt att tänka bakåt på sommaren, vi anade ingenting, bara skrattade och voro glada och hade roligt. Om vi bara vetat … Hela hösten har varit som en underlig suddig mardröm, jag har nu inget som helst klart minne av den. Ibland när jag är på mitt tänkande humör förvånas jag över att det är som om jag glömt att jag haft och kanske ännu har ett hem i Åbo. Det förefaller allt så rysligt naturligt att bo på landet året om. Jag måste säga, att om det var fred nu, skulle jag trivas hemskt bra….” (29.1.1940)
Både aningslösheten och anpassningen är lätta att känna igen 2020. Tänkvärt är också hur snabbt dagboksbetraktelserna återgår till att kretsa kring det vardagsnära och sociala under mellanfreden. Som om också evakueringen varit en dröm. Livet fylls av skola och fritid, humörväxlingar, kompisar, utflykter, filmer, förälskelser.
År 1944, under fortsättningskriget, bodde värdfolket kvar i prästgården. Greta, Teodor och sonen Olle fick överta ”pojkarnas rum” och ett tjänarinnerum som blev deras förråd och skafferi. De hade skilda hushåll, egna kastruller och husgeråd, och satt vid skilda bord, men kokade maten samtidigt för att spara ved. Greta beskriver utförligt arrangemangen, och ängslan för att vara till besvär. Olle fick gå i skola i Pargas, på samma klass som kusinen Kajsa. De var 50 elever, av dem var 10 nya. ”Lärarna äro förtvivlade”. I tyska och finska var de före, och i läsämnena efter Olles gamla klass.
Utmaningen, att under undantagsförhållanden samsas under samma tak, och sköta barnens skolgång, är bekant också från våren 2020, liksom oron, och pedantiska försiktighetsåtgärder. Greta berättar hur noggrann Olav var med mörkläggningen, och hur hiskeligt besvärligt det var för henne att få alla springor täckta. Källaren hade han inrett med bänkar och bord. ”När det är alarm vankar han ute och passar på. Nog har han nerver också i sådant. Han sade efter vår svåra kväll att han invärtes var lugn men kroppen nervös. Pappas hälsa lider som du vet också av de här spännande händelserna. Pulsen vill jämt bli oregelbunden.” (27.2.1944)
Om det var obekvämt för Greta att anpassa sig till en annan kvinnas hushåll, var det säkert tålamodsprövande också för värdinnan att ha två konstnärer med en vild 13-åring inneboende. Den 3.2. berättar Greta att hon skall skura flickornas rum. Olles surrogatgummisulor hade ritat fullt med kurvor på korkmattan, när de lekt och väsnats. ”Det ser hemskt ut. Olle borde tjudras.” Också Teodor hade råkat ut för ett missöde. Han hade kokat lim på spisen och slängt limvattnet i vattenämbaret, i tron att det var en tom slaskhink.
Jag minns hur vackert och städat Gretas hem brukade vara – innan synen och krafterna började svika, och hon beskriver också hur allt blev ”så i ordning och snyggt” i stan innan de begav sig till Muddais. Där blev det omöjligt att hålla ordning:
”Stolarna är så belamrade att man inte kan sitta på dem, karmarna behängda med byxor och rockar, sitsarna med kletiga paletter, böcker och kokplatta och köksattiraljer och sedan detta arma skrivbord, där det flyter allt mellan himmel och jord – mest penslar och sådant som stått i pappas pennglas, vilket jag stoppat blommor i för mitt stilleben. Man skall förstå att tre personer bor här med massor av arbetsmaterial, kläder och annat. / Vackert är här, så rysligt, både i solsken och i månsken, men vi själva ha varit hela veckan mycket nere. Vi trivas inte, känna oss alldeles överlopps och önska flytta så fort vi få tag på något ställe.” (6.3.1944)
Gårdsutsikter tecknade av Greta Schalin den 16 mars 1944.
I mitten av mars fick de hyra en sal med tambur och skild ingång i en granngård. Postadress är fortfarande Muddais prästgård, dit de också får telefonbud. De stannade till slutet av maj, bundna av Olles skolgång. Då och då åker Greta, och Teodor till Åbo på något ärende. Där är bräder för nästan alla butiksfönster. Teodor har porträttbeställningar, som han påbörjar efter foto och finslipar efter modell. En interiörmålning nämns också. Greta målar blommor och stilleben, och någon fönsterutsikt. Dessutom har hon ett par dekorbeställningar, för brickor och porslin. En tulpantavla blir såld på Konstnärsgillets i Åbo vårutställning, en annan, ”Blåtisteln” är reproducerad i Turun Sanomat. ”Nu var jag riktigt nöjd”, skriver hon. I samma brev berättar hon att de börjat måla en liten död sidensvans:
”Den flög igår ihjäl sig mot arrendatorns ruta och Eila hämtade den hit in för att visa hur söt den var. Jag fick till stånd bara en hjälplös början, men hoppas den är duglig som modell ännu i morgon så att jag kan fortsätta. Den måste målas detaljerat, riktigt à la Wright, annars gör den sig inte.” (16.4.1944)
T.v. Greta Schalins målning av den döda sidensvans, som hon nämner i ett brev daterat den 16.4.1944. Antagligen har hon signerat den långt senare, utan att kontrollera årtalet. Sign uppe t.v.: G.Schalin -41 / MUDDAIS. Teckningen till höger är av Teodor Schalin, sign. T.S. / Pargas, Muddais / 8/IV -44. Greta nämner i samma brev en interiör, som Teodor håller på att måla. Teckningen kan vara en förstudie till den
Gretas målning av sidensvansen har fastnat i minnet eftersom den är så otypisk, och för att fågeln är så sorgligt död och årtalet för tankarna till krigstid. Den är konstigt nog signerad 1941, kanske långt senare, för jag har svårt att tänka mig att hon skulle ha målat en död sidensvans både 1944 och 1941. Dateringar är inte alltid pålitliga. När det gäller grafik kan olika tryck av en och samma bild ha olika årtal – och trycken kan skilja sig ganska mycket från varandra. Etsningen med Muddaisgranen är signerad 1941, och på pappret utanför bilden har hon skrivit ”prototyp”. Den gulnade blyertsteckningen, som ser ut som en förlaga till etsningen, är daterad 1942.
Jag kom inte ihåg att sidensvansen var målad på Muddais. Släktsamlingen kan innehålla flera motiv därifrån, som jag inte identifierat. Jag har aldrig varit där. Granen är det enda motiv jag känner igen. Det är den jag ser för mig när jag tänker ”Muddais”. Jag föreställer mig att den står rakt utanför prästgården.
Alla Muddaismotiv är inte från evakueringsperioderna. Familjerna umgicks. ”I går foro vi ut till Muddais och kommo tillbaka idag. Det var trevligt som vanligt”, skrev min mor i dagboken den 6.4.1942. Tuschstudien av den taggiga växten med små blommor är tecknad på Muddais dagen innan. Några månader tidigare firade man jul där tillsammans. Beskrivningen fyller sex dagbokssidor. Det börjar med predikan i församlingshemmet och julklappar, fortsätter med juldag i strålande solsken, man sjöng julpsalmer i salen, spelade monopol, åkte skridskor, det börjar skymma och belysningen är obeskrivligt härlig, och juldagsmiddagen underbar.
”Det var roligt på Muddais. T.o.m. tuppfärderna. Det låg stämning i dem. Mörkt, mörkblått och vit snö, månsken och stjärnor med disljus omkring. Skrovligt knöligt och halt. Kallt därinne. ”Snöflingorna falla så sakta, helt sakta mot jorden ned”. Rembrandtarna och skrattande flickor tittade välbekant emot en från väggarna.” (26.12.1941)
Teckningar av Greta Schalin från familjebesök på Muddais prästgård. De är osignerade, men daterade; blyertsteckningen Muddaus 25.12.1941 ; tuschteckningen Muddais, påskdagen 5/IV -42. Dottern Birgitta beskriver julfirandet, och nämner påskbesöket
I september inledde jag en grov inventering av mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins teckningar, skisser och andra oinramade arbeten som förvarats i en stor svart kista i ungefär hundra år. De senaste 30 hemma hos oss. Uppskattningsvis rör det sig om kanske hundra pärmar, paket och skissböcker i olika storlek. Sammanlagt tusentals bilder. Jag räknar med att arbetet kan ta ett år eller mer. Inspirerad av konstnärsbekanta på Facebook kommer jag att presentera plock ur arkivet under processens gång. Det blir roligare så.
Kistan är ca 190 cm lång, 60 bred och 35 djup. Den ena hälften innehåller företrädesvis verk av Greta, den andra av Teodor. Men det är inte helt konsekvent. Det finnas också enstaka verk av andra konstnärer.
Jag startade bloggen, ”Rötter och annat” när jag började sortera och studera de släktbrev jag förvaltat ungefär lika länge som ovan nämnda kista. Det arbetet blev klart i september 2021. Under, och efter den processen var de flesta inlägg illustrerade berättelser. I fortsättningen är mitt syfte enbart att visa bilder. Jag kommentarer dem bara i de fall jag råkar ha bakgrundsuppgifter om dem. För det är inte bara för att jag pantat på materialet som jag känner mig manad att inventera det. Det är också på grund av släktbreven som jag läst. Mycket har jag glömt, och breven finns numera i Åbo Akademis handskriftssamling, men mina avskrifter har jag fortfarande kvar – och bloggtexterna som jag uppskattar mer och mer ju mer jag glömmer.
En del av innehållet i kistan kunde få skatta åt förgängelsen, men det finns också sådant som kunde höra hemma i något arkiv, och/eller intressera andra släktingar, konstvänner och forskare. För att kunna diskutera samlingens framtid behöver jag en helhetsbild av innehållet. Jag går igenom pärmarna en i taget, räknar och kategoriserar bilderna, fotograferar typexempel och det jag vill komma ihåg.
I september gick jag igenom de första sju pärmarna. De innehåller nästan enbart arbeten av Teodor, i huvudsak från 1900-talets två första decennier. Han inledde sina studier hösten 1900 i Helsingfors, där han bodde och arbetade större delen av perioden. År 1917 utsågs han till lärare vid Åbo ritskola, där han blev bekant med Greta. De gifte sig 1921.
Under teckningarna till vänster har Teodor skrivit med blyerts: ”Mina första teckningar i H:fors (under Ahlstedts tid 1900, hösten)”. Arbetet finns omnämnt i ett brev till föräldrarna. Han hade ritat en uppstoppad fågel, och sedan efter levande modell och fått uppmuntran av Ahlstedt. När han skrev brevet (27.11) hade han dagen innan fått beröm också för en annan teckning. Han var så glad och belåten att han ville överge universitetsstudierna och satsa helt på konsten. Första läsåret studerade han flera ämnen vid Helsingfors universitet, men trivdes bäst i universitets ritsal. Fredrik Ahlstedt var lärare där 1892–1901. Bilden t.h. kan också vara därifrån (På baksidan finns flera skisser, och där står 1903, och ”Universitet” – men inte vilket). Han skrev in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) hösten 1901, men besökte universitetets ritsal också efter det.
Till vänster två modellstudier från Paris. Den med fyra teckningar av en kvinnlig modell är daterad 1903, Ecole de la Grande Chaumière, och den stående manliga modellen Paris 1905. De båda modellstudierna till höger är tecknade i Berlin senhösten 1919. Jag har inte stött på några brev av Teodor från den första Parisresan, och inte heller från Berlin. Våren 1903 reste han i Italien och på sommaren var han i Finland. I oktober nämns obestämda resplaner och en studiekamrat i Paris. Under den andra Parisvistelsen arbetade Teodor med altarmålningen för Vahto kyrka, som jag presenterat i ett tidigare inlägg. (Paris Vahto 1906, publ. 1.9.2020) Perioden ägnades ett eget kapitel i essäboken Albertos blick, om fötter, konst och Paris (Sannsaga 2017). I Berlin hade Teodor sällskap av sin första hustru, Aili Tallgren. De återvände till Åbo i mars 1920. De var gifta 1910–1921. (Se närmare inlägget ”Huset i Alberga (1910–18)”, publ. 11.1.2025).
I den sjätte pärmen jag gick igenom stötte jag på tre seriebilder som skildrar halvvuxna barn som rullar snöbollar för ett snöslott. Bilderna låg inne i en pärm av vikt kartong. Framsidan har titeln Pallas Athene. På baksidan står: Tryckt hos mig. Vid första ögonkastet tolkade jag det som ett trivialt beställningsarbete, men insåg sedan att bilderna ingick i ett lärdomsprov, som Teodor behövde för sitt pedagogiska värv. Nere på pärmens framsida har han skrivit med blyerts: ”1918. Praktiskt prof i Svenska Normallyceet”. Provet finns omnämnt både i släktbreven och i Teodors rimmade och illustrerade krönika över året 1918 – en julgåva till föräldrarna – som är tecknad i samma stil som lärdomsprovet. Serierutan nere till vänster är från årskrönikan (liksom bloggens vinjett) och skildrar auskulteringen i huvudstaden: Teodor gestikulerar, en elev markerar och en kritisk bedömare följer undervisningen. (se ”Rimmade resonemang”, publ. 16.10.2020). Fru Aili uppmanade honom – understödd av hans ytterst samvetsgranne fader – att inte ta alltför allvarligt på provet. ”Ajattele, sitäkin hän sanoi, hän juuri, tunnollisuus itse.” (27.9.1918) Teodor inledde sin lärarbana i Helsingfors 1909 (se ”Fritz Hilbert”, publ. 24.1.2020). I Åbo undervisade han, förutom i Åbo ritskola också i Svenska klassiska lyceum, och Turun lyseo.
Replot 1907. Till vänster “I väntan på posten”, blyerts och vattenfärg. (På baksidan pennteckningar från samma situation: sittande gubbe med pipa, en mansprofil och tecknarens vänstra arm med ritblocket). I mitten oljemålning på duk, sign. T.S. Replot -07. Till höger en laverad miljöstudie till oljemålningen. På laveringens baksida är mannen på oljemålningen avporträtterad i helfigur rakt framifrån, i vattenfärg, sittande på trappan till en strandbod. Näsan, mössan och den randiga blusen går inte att ta miste på. Porträttet finns också som färgpennsteckning med texten: Fiskaren ”Öschman” på Vallgrund.
Några brev som skulle berätta mera ingående om Teodors tid i Replot har jag inte hittat, men det finns ett dussin brevkort därifrån – det första är postat 29 juni, och det sista 30 oktober 1907. Han bodde av allt att döma i Vallgrund, men gjorde också resor till Björkö. En god vän till honom, Anders Johan Dahl – folkskollärare i Vasa – var son till en fiskarbonde i Björköby. De lärde känna varandra på 1890-talet under Dahls studietid vid Nykarleby seminarium. (se ”Zachris och Alma”, publ. 18.2.2023) Teodors far var seminariedirektör då, och föräldrarna tog sig an den fattige fiskarsonen som sommartid var anställd som trädgårdsbiträde. Teodor och han började skriva brev till varandra under Dahls första år som lärare i Purmo. Vänskapen fördjupades med åren, och brevväxlingen fortsatte till Dahls död 1950. Bland Teodors efterlämnade särtryck finns ett utdrag ur Österbottnisk årsbok om Anders Johan Dahl (1957). En text handlar om den pedagogiska gärningen, en om trädgården Yxgärde – och Teodors om Konstälskaren John Dahl. Där nämns Replot-vistelsen. ”Det var först under nämnda Replot-sommaren jag fick bilden av den verklige John Dahl klar för mig, när jag såg honom mot bakgrunden av Björköby. Aldrig förr hade jag anat att denne min vän, som visade en så naturlig nobless i sätt och väsen, hade fått denna egenskap liksom kulturprägeln överhuvud som en gåva av miljön där hemma i Björköby…”
Interiören är från Teodors och Ailis ateljéhus i Alberga, signerad 1911 (otydligt, men sannolikt). Blyertsteckningen är från år 1916. Vid den tiden bodde Teodor och Aili i en hyreslägenhet på Vinkelgatan 7 i Helsingfors (Kronohagen). Antagligen en fönsterutsikt. Samma vy förekommer på några andra bilder. Till höger ett självporträtt från 1918
”Greta som skyddsmadonna” (2022) är den sista av en serie på tre keramikskulpturer som föreställer förmödrar. Greta var min mormor. Bildkonstnär, född 1897, död 1993. På äldre dar känd som blomstermålare, på 1930-talet som konstgrafiker. Jag har skrivit om henne tidigare i olika sammanhang (i denna blogg utgående från hennes brev till min mor på 1940- och 1950-talen). Jag går därför inte in på hennes levnadshistoria här, utan berättar bara lite om tankarna bakom, och arbetet med skulpturen.
Motivet ”skyddsmadonna” gav sig självt, efter att jag låtit de två första skulpturerna inspireras av gammalkyrklig konst. Den äldsta förmodern, Sophie (1820–1913) är framställd på samma sätt som Jesus’ mormor i motivet ”Anna självtredje”. Hennes svärdotter Alma (min morfars mor) är omgiven av ett halvt dussin vuxna barn i litet format, och fyra för tidigt döda som hon håller i famnen. Här är framställningssättet besläktat med grupporträtt av kyrkliga donatorsfamiljer där alla är samlade vid korsets fot, också de vid målningstillfället redan döda.
T.v. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (2022), i mitten ”Alma med barnen” (2021–22), t.h. ”Sophie självtredje” (2021).Inspirationskällor: T.v. skyddsmantelmadonna, väggmålning, och träskulptur. Den förra finns i Spånga kyrka, är ursprungligen från 1400-talet, ”övermålad” vid sekelskiftet 1900 (källa: https://www.svenskakyrkan.se/platser/10427-spanga-kista-forsamling-skyddsmantelmadonna). Träskulpturen är från 1500-talet, tillhör Statens historiska museum i Sverige (källa: https://www.europeana.eu/sv/item/91631/shm_art_900919S2). / I mitten, detalj av ett epitafium från år 1619, en minnestavla föreställande donatorn Hartvig Speitz’ 14 familjemedlemmar. De döda försedda med ett litet rött kors. Olja på duk, 90 x 105 cm. Tillhör Finlands nationalmuseum, härstammar från Sääksmäki kyrka. (källa: https://www.europeana.eu/en/item/2021009/_963A9A01D08805E3FF691437F739CC84?page=2 ; Tuhkanen, Tuija: ”In memoriam sui et sortum posuit” Lahjoittajien muistokuvat Suomen kirkoissa 1400-luvulta 1700-luvun lopulle, s. 172–179. Åbo Akademi 2005) / T.h. Anna självtredje, Finlands nationalmuseum (källa: Finna.fi 7.8.2022)
Skyddsmadonnan Jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, brukar framställas iklädd en vid mantel som hon håller upp med armarna – och ”mänskligheten” som en grupp mindre figurer innanför manteln. I skulpturen av Greta utgick jag från manteln. Jag hade tidigare testat pigmentöverföring på ett keramikhus, och nu ville jag utnyttja samma teknik för att beklä mantelns utsida med blommor som hon själv målat. Innanför manteln syns hennes man och barn. Min morfar Teodor sitter och målar med tavlan vilande mot mantelns insida. Deras två döttrar framträder i relief på klänningsfållen och sonen i maghöjd, som foster.
T.v. foto av döttrarna Ursula och Birgitta. I mitten detalj av keramikskulpturen. T.h. Teodor vid staffliet, detalj av en etsning av Greta Schalin, ”Vid Seinestranden”. Ingår bl.a. i Åbo konstmuseums och Jyväskylä konstmuseums (Finlands grafikerförbunds) samlingar. Detaljen är från ett exemplar i privat ägo, signerat 1936.
Skulpturens Greta är till skillnad från de två äldre förmödrarna jungfruligt ung. Sophie (T:s farmor) fick formen av en gammal gumma, och Alma (T:s mor) är i övre medelåldern. Att Greta är en ung kvinna föll sig naturligt, både för att Teodor var äldre än hon, och för att det finns många bilder av henne som ung mor. Att framställa henne som skyddsmadonna var ett intuitivt val, men lätt att motivera i efterhand. Hon är den enda av de tre som jag lärt känna medan hon levde. Mormor Greta framstod som arketypiskt trygg och stabil, inte minst min mor var väldigt bunden till henne. ”Som om navelsträngen aldrig klippts av”, som hon själv uttryckte det. Greta levde till hög ålder och målade in i det sista. Hon var inte bara en del av min barndom, utan också av studietiden och somrarna på landet när mina egna barn var små. Hennes brevväxling med de vuxna döttrarna, liksom makens festdikter, stöder bilden av en lugn och trygg stödperson.
Teodor Schalin, målning i vattenfärg, signerad i februari 1923, föreställande Greta väntande deras första barn som föddes den 10.2. (privat ägo) / T.h. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna”.
Den främsta orsaken till att Greta blev skyddsmadonna var ändå lusten att fortsätta experimentera med pigmentöverföring. Hennes växtstudier från tonåren, och senare förlagor för dekorationsmålning av bl.a. brickor, var som gjorda för ändamålet. Jag letade fram lämpliga arbeten från kistan med mina morföräldrars efterlämnade skisser. Fotade, frilade detaljer, finjusterade färg och skärpa, prövade olika mönster, förstorade och förminskade, kopierade och sammanställde till blomsterark. Vissa arbetsmoment var tålamodsprövande, som att radera blommornas bakgrund i photoshop, och att bearbeta keramikunderlaget tills ytan var tillräckligt jämn och slät. När jag gjorde keramikhuset var det bara att kavla väggplattorna, medan manteln måste slätas ut bit för bit och ojämnheterna kunde vara svåra att upptäcka.
I mitten två växtstudier som Greta Kegel(-Schalin) gjort som 17-åring år 1914, och en odaterad skiss för blomsterdekoration av ett serveringsfat (1930–50-tal?) / T.v. och t.h. keramikskulpturens mantel. De vita fläckarna är baksidor till laserkopierade blommor. Blommorna har penslats med ett gel som får färgpigmenten att lossna från pappret och fastna på keramikunderlaget. Det vita pappret gnuggades sedan bort med en fuktig svamp.
När skulpturen var färdig bränd, printades blomsterarken (spegelvända) med laserskrivare. De enskilda blommorna klipptes ut var för sig, penslades med ett speciellt gel och trycktes mot underlaget. En vecka senare gnuggades pappret bort med en fuktig svamp, pigmenten satt fast i underlaget och blommorna trädde fram i all sin prakt. Om man vill, kan man betrakta mantelns blomsterbeklädnad som en symbol för ”madonnans” skyddande förmåga. För Gretas livslånga intresse för blomstermåleri var i många avseenden en kraftkälla
Keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (papperslera, pigmentöverföring, 2022) och detaljer av blommor, målade av Greta Schalin (f. Kegel 1897– 1993).
Mer om Greta och skulpturprojektet:
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen (s 74–90). Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
Min morfar Teodor dog när jag var nio år. Jag minns honom vagt från sommarstället i Pargas, och från mina morföräldrars hem i Åbo. De bodde i jugendhuset Albatross, strax bakom Konstmuseet. Där hade de ”alltid” bott, och där bodde min mormor ännu som änka i över 30 år. Teodor hade en egen ateljé både i Albatrossen, och på landet. Sådant gör intryck på ett barn.
För ungefär 50 år sedan, när jag börjat jobba på historiska museet i Åbo, och vi hade fått överta en gammal yrkesskolas bibliotek, hittade en kollega i tidskriften Kotitaide en byggnadsritning från år 1909 till konstnären T. Schalins villa i Alberga. En sådan hade jag aldrig hört talas om!
Att min morfar var gift när han träffade min mormor blev jag medveten om först som vuxen. Han var gift med en kusin på mödernet, Aili Tallgren i hela tio år. Äktenskapet var barnlöst. Aili hade vuxit upp på prästgården i S:t Marie (numera en del av Åbo), dit hon återvände efter skilsmässan för att finnas till hands för sina åldrande föräldrar. Familjebanden, och närheten till prästgården, innebar att Aili aldrig helt försvann ur bilden. Hon besökte Teodors föräldrar, som också bodde i Åbo, och var gudmor till min mamma. För barnen var ”Tant Aili” en släkting bland andra. Min morbror berättade på gamla dagar att han aldrig hade kunnat ana att hon var hans pappas ex.
Aili och Teodor. Detalj av interiörbild från huset i Alberga (hela bilden nedan). T.h. Aili som ung, detalj av gruppbild, där hon sitter med två äldre, icke identifierade personer.
Av de fotoalbum jag ärvt har jag varit mest fascinerad av Teodors första, som är från tiden innan min mormor kom in i bilden. Där finns ett tiotal foton av ateljéhuset i Alberga. Några är uppenbart tagna när huset var nybyggt 1910 och Teodor och Aili nygifta. Aili har fotsid klänning och getingmidja. Teodor är lång och stilig med mörkt hår. – När han gifte sig med min blivande mormor såg han redan ut som den morfar jag minns, med rund mage och tunt vitt hår.
Saker man inte talar om gör en nyfiken, och bilderna av ateljéhuset väcker frågor. Om Teodor lät bygga, och kanske själv planerade en konstnärsvilla – varför hade jag aldrig hört talas om den? Hur länge bodde de där, och vad hände med huset efter det? Bodde de året om, eller var det ett sommarhus?
Detalj av keramikhuset (2019–2020).
Och hur kom det sig att han gifte sig med en kusin? Familjerna bodde långt från varandra när de växte upp, och efter det ägnade han sig åt konststudier i Helsingfors och utomlands. Vad tyckte deras föräldrar om förhållandet, och om skilsmässan? Bägges fäder (Zachris Schalin, och Ivar Tallgren) var prästvigda, och mödrarna (Alma, och Jenny) systrar… Och vad tyckte Aili om att bli lämnad för en yngre kvinna? Hur blev hennes liv efter det?
Keramikhuset (2019–20)
Tanken på att göra Albergahuset i lera föddes samtidigt som mina första släktskulpturer. Inspirerad av två korta specialkurser valde jag att utnyttja både interiörfotona och byggnadsritningarna. Den ena kursen var i patinering, där en deltagare använde pigmentöverföring för att applicera en bild på sin skulptur. På den andra kursen gjorde vi urnor i papperslera, varvid jag insåg hur väl pappersleran lämpar sig för stora och tunna ytor. Jag ville göra Albergahuset i papperslera, med korrekta proportioner, och på innerväggarna applicera bilder av de lyckliga tu i det nybyggda hemmet. Huset måste vara halvt för att kunna betraktas både utifrån och inuti. Min lärare rådde mig att göra separata byggnadselement som fogas ihop som brända.
Hopfogning av byggnadselement 2020.
Jag påbörjade arbetet hösten 2019 och ett halvår senare, när alla byggnadsdelar var färdiga, bröt pandemin ut och kursen avbröts. På grund av pandemiläget tog jag inga kurser följande läsår, utan fogade ihop huset hemma, på egen hand. Allt blev inte som jag tänkt mig, men de flesta bitar fick jag i varje fall placerade någonstans. Jag hade t.ex. tillverkat en mängd bjälkar med tanke på takstolen och andra stödkonstruktioner, vilka inte behövdes. De blev istället våningslister, knutbräder – och golv- och taksparrar som gör att huset ser halvfärdigt, eller förfallet ut. Ytterväggarna målade jag ljusgula – som kvällssol på en vitrappad fasad, och innerväggarna gulockra, som mörknat papper.
För pigmentöverföringen fick jag gästa arbis skulpturverkstad. Bilderna skulle printas (spegelvända) med laserskrivare, och ganska snabbt efter det penslas med ett speciellt gel och tryckas mot underlaget. Efter något dygn satt pigmenten fast, och jag kunde gnugga bort pappret med en fuktig svamp och ytbehandla bilderna hemma. Byggnadselementen fogade jag ihop med snabbtorkande Silk Clay modellera.
Teodor, Aili och Alberga
Teodor började studera vid Helsingfors universitet hösten 1900. Han läste flera ämnen, men viktigast för honom var universitetets ritsal, och följande höst skrev han in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) för att satsa helhjärtat på konsten. Det visade sig att Aili gick på samma klass! Han hade i själva verket träffat henne redan som förstaårsstudent när han blev bekant med hennes bröder – och förstummats av hennes skönhet: ”Den Aili så hon blifvit förtjusande vacker! Jag måste riktigt sitta och gapa och glo på henne hela tiden så mycket jag täcktes.” (till mor Alma 18.10.1900).
Ailis svägerska Tyyni Tuulio (gift 1917 med Oiva T.) vittnar också om den unga Ailis skönhet. Hon hade hört talas om syskonen Tallgren redan innan hon mött sin blivande man. Bröderna hade rykte om sig att vara stiliga, och i flickskolan hade deras ”bildsköna” syster Aili undervisat i parallellklassen. (Nuoruuden maa, s. 186) Av Tyyni Tuulios memoarer framgår att Aili hösten 1899 ”sattes” i Åbo ritskola, i stället för att fortsätta i gymnasiet, för att hon måste ta hand om sin mor som insjuknat på familjens sommarställe. Efter det gick hon i ett finskt institut i Helsingfors (Helsingin suomalainen jatko-opisto) som inte ledde till studentexamen. (Keskipäivän maa, s. 40)
Av breven att döma var Teodor inte närmare bekant med den Tallgrenska familjen innan han började studera. Moster Jenny lärde han känna när hon besökte Helsingfors vårvintern 1902. Han inbjöds att fira påsk på S:t Marie prästgård där han genast kände sig som hemma, i synnerhet som hans yngre syskon, som gick i skola i Åbo, också var där då, och för att moster Jenny var så otroligt lik hans egen mamma! (3.4.1902)
Efter de första åren i Helsingfors ägnade sig Teodor åt studieresor. Vårterminen 1903 var han i Italien, de följande läsåren studerade han i Paris, Köpenhamn, och sedan på nytt i Paris. Hemma längtade han ut, och utomlands väntade han på att få komma hem. Någon brevväxling med Aili har jag inte stött på från den tiden, och hon omtalas inte heller i breven till föräldrarna. Mor Alma hade ändå sina aningar, när hon varnade för kusinäktenskap: ”Då du känner dig ensam därute, tänker jag att du börjar tänka på en framtida följeslagerska genom lifvet. Men tänk ej på någon af dina kusiner … Beundra du dina kusiner, håll af dem också, men gift dig ej med dem...” (13.12.1903)
Den första antydan om en relation finns i ett brev från november 1906. Teodor har varit tillsammans med Aili 3 kvällar. Hon ber hälsa. ”Jag tänkte säga mycket mera men kanske jag låter bli.” När relationen var ett faktum, verkar Teodors föräldrar självklart ha accepterat äktenskapsplanerna, medan Ailis’ var ambivalenta. Av Teodors förklaringar att döma handlade det om Ailis roll inom familjen. De hade inte velat ge bort henne över huvudtaget – men hade ändå lättare att acceptera Teodor än en främling. Och det hade varit egendomligt, om de ”med hvar sitt heta lynne ej skulle flamma upp när allt tog till tals” (7.4.1910).
De var fem barn i den Tallgrenska familjen, tre söner som ägnade sig åt akademiska studier (Kaarlo blev präst, Oiva och Mikko vetenskapsmän) och två döttrar. Ailis syster Anna-Maria blev känd som litteraturkritiker och essäist. Det finns en doktorsavhandling om henne (Krogerus 1988), där familjebakgrunden berörs. Både Anna-Maria och hennes mor var nerviga, och både Jenny och prosten Ivar Tallgren hade temperament och starka viljor. Aili hade ett jämnare humör, och praktiskt sinnelag, vilket var till stor hjälp i många situationer. Hon var ”Kloka Aili” – enligt Tyyne Tuulio.
Både Teodors och Ailis giftermål (27.7.1910) och deras skilsmässa (1921) ledde till slitningar mellan familjerna. Efter skilsmässan tog det många år innan Jenny frivilligt – och inte av slump – träffade Teodors nya familj. (ZS dagbok 18.1.1926) Till bröllopet var ingen från Teodors sida inbjuden. Vigseln försiggick i största enkelhet på Tallgrenarnas sommarställe. ”Det var endast vi två och Ailis egna.” Teodor förklarar, att hur gärna han än haft sina föräldrar där, hade det varit ännu svårare för detta andra hem ”om flere bevittnat kampen – Förfärligt fästa äro föräldrar och syskon vid Aili.” (2.8.1910)
Teodor och Aili flyttade in i Albergahuset genast efter bröllopet. Men det var bara första året de kunde bo där tillsammans året runt. Då pendlade de till Helsingfors. Teodor arbetade som teckningslärare, och Aili var tidvis assistent åt sin bror, arkeologen Mikko (Aarne Michael T.). Hon hade också lärarvikariat. De var nöjda med sitt nya liv. Men Aili började magra. Det oroade moster Jenny redan första hösten. Ett år senare var Aili intagen på sjukhus på grund av undernäring.
”Nog lär den sjukdomen vara svår”, skriver Alma (5.11.1911) – men breven nämner inte vilken sjukdom det rörde sig om. Aili repade sig, och de kunde återvända till Alberga för kortare perioder. Men för det mesta bodde de efter det på hyra i centrum av Helsingfors. Aili fick åtminstone ett par gånger återfall. I januari 1916 antyder mor Alma att hon skulle ha varit var gravid. Något missfall nämns dock inte – Alma skriver bara allmänt, lite senare: ”Ni har att kämpa med så mycket sjukdom och svårigheter att det gör oss riktigt ont.” (20.2.1916)
Om somrarna var de ofta på skilda håll. Teodor hade konstnärliga projekt som var platsbundna, och Aili vistades mycket i S:t Marie. Också andra tider på året. Hennes mor ville så gärna ha henne där. Svärfar Zachris såg det som en bidragande orsak till skilsmässan – vid sidan av att skydda hennes ”ömtåliga kroppskonstitution”. Han tyckte Jenny dömde Teodor strängt, och bortsåg från att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut. (ZS dagbok 2.6.1921).
Huset i Alberga var tidvis uthyrt, ibland var Teodor ensam där, men oftast stod det tomt. Villan gavs till försäljning 1916 och såldes 1918. De flyttade till Åbo 1917, när Teodor blev lärare vid Åbo ritskola. Då var min blivande mormor 19 år och elev i ritskolan. Teodor var 34. Hans anteckningshäften från den tiden vittnar om en konstnärlig och personlig kris. Han kände sig som en dilettant på alla områden, ”en kuliss hela karlen” – och hemmet var ”en kuliss” också det. (MWR 2006, s. 83)
Palazzo Schalini
Teodors och Ailis villaplaner avslöjades första gången hösten 1909: ”Nu skall jag först explodera en bomb”, skrev Teodor. Han skulle få ett lärarjobb, och Aili skulle ta ett annat, och så skulle de hålla sig med ateljé, och rita och måla så mycket de hinner. Att hyra skulle bli för dyrt. ”Därför tänker vi bygga ett palats själva.” Parcellen blir ett tunnland stor och de skall ha potatis och morot och kålrot och ärter och körsbär och stora granna stickelbär. (19.10.1909) Ett par veckor senare berättar han att byggnadsritningarna kommer att avbildas i konsttidskriften Kotitaide: ”alltså ett stycke finsk-fosterländsk-arkitektur! Palazzo Schalini…” (5.11.1909)
Ritningar till konstnärsvillan i Alberga, publicerade i tidskriften Kotitaide X 1909. ”Huvilaluonnos Taiteilija Theodor Schalinille Albergassa”. Uppe t.h. och i mitten, tidiga skisser av Teodor till planlösning och inredning.
Byggprojektet gick inte som på Strömsö. Det var inte så enkelt att hitta långivare och borgensmän, för budgeten höll inte och det behövdes fler och fler lån. Det blev strul med leveranser och utförande, och med byggnadsarbetaren. Bygget stod ibland stilla, och försenades mer och mer. Bröllopet måste skjutas upp gång på gång. Några veckor var riktigt otäcka. Men som helhet innebar processen ändå mera himmel än helvete. Drömmarna var vackra, och etappmålen en fröjd. Breven bjuder på både euforiska och lyriska passager. Som i februari när golvbjälkar, trossbotten och mellanbalkar var på plats och väggarna började resas – eller i juni när han vaknade i eget hus: ”Så vackert tycker jag här blir, så glad och nöjd är jag öfver att titta ut ur eget fönster, ha sofvit min natt i eget rum, i eget hus, i egen säng efter kvällsvard, kokt i egen kastrull i egen spis. Jag har också sjungit och skrålat hela morgonen.” (19.6.1910)
Villan i Alberga ca 1910–1911. Sittande på trappan, Teodor och Aili. Stående framför huset, Aili. Kvinnan som kommer gående t.h. är Anna-Maria Tallgren (övriga personer icke identifierade).
När de som nygifta anlände till villan hade deras granne, fröken Sahlsten tillsammans med en hängiven vän till Tallgrenarna, dekorerat hela huset. Trappan var smyckad med blommor, golvet kring eldstaden prytt med enris, på bord och fönsterbräder stod krukor med penséer, i matsalen en stor bukett rosor, på matbordet en präktig kaka och flera vetebröd, i matskåpet mjölk. På kvällen var det fullmåne, och första dagen sol – som vandrade från fönster till fönster och fick allt att lysa och blänka:
”Det blänkande, det är Ailis vackra gåfvor från hem och vänner. Det är så underligt för en sådan här landstrykare och fattiglapp att sitta och titta på så mycket präktigt och vackert, som skall vara en del av ens hem – Ja mamma och pappa måste komma och se! – Den hvita möbeln är helt enkelt förtjusande mot matsalens tegelröda tapet… Alla tak är hvitlimmade, kakelugn och murar röda – och hvita, tegel och rappning … / Såg just ut, slätten ligger midt framför mig … Där gå röda och hvita kor på bete…” (2.8.1910)
Teodor Schalin, interiörmålningar av villan i Alberga, vattenfärg, 1911.
Moster Jenny tyckte redan efter ett år att det skulle vara klokast att sälja villan. Men – ”inte sälja vi det här så lätt”, förklarade Teodor för sin mor. ”Aili är mer än jag fäst vid det.” (1.9.1911). ”Kyllä se on ollut kotinamme meidän parhaan ajan” (vårt hem under vår bästa tid), konstaterade Aili vemodigt när villan var såld. Hon hoppades att den svåraste tiden var över. Att det skulle vara lättare att börja på ny kula när huset var sålt (9.8.1918).
Den Tallgrenska familjen
Jenny (Montin)Tallgren har jag tidigare berättat om i samband med keramikskulpturen ”Zachris och Alma” (publ. 18.2.2023). Vårterminen 1872 hade Zachris, som nybliven student blivit blixtkär i den då 16-åriga Alma som gick i flickskola i Helsingfors. Alma, som var föga trakterad, återvände till föräldrahemmet i Brahestad och de hade ingen kontakt på långa tider. När hennes syster Jenny, följande läsår dök upp i Helsingfors umgicks Zachris med henne – i hopp om att få henne till förespråkarinna. Umgänget beskrivs utförligt i hans dagböcker. Båda var intresserade av historia och engagerade i fornminnesföreningens verksamhet. Jenny var 21, och Zachris 19.
Jenny och Ivar gifte sig 1876, och Alma och Zachris 1880. På 1880-talet skrev systrarna till varandra om småbarnens sjukdomar och matvanor. Teodor och Aili var nästan jämngamla. Teodor föddes 1882, och Aili 1883.
Aili var tredje äldst i sin syskonskara. Oiva föddes 1878, Kaarlo 1879, och 1881 en dotter som dog vid 8 månaders ålder. Deras lillebror Aarno Michael (Mikko) föddes 1885, och Anna-Maria 1886. Oiva och hans hustru Tyyni bytte sitt familjenamn till Tuulio. De var båda språkforskare, Tyyni känd som författare och översättare. I tredje delen av sina memoarer ägnar hon familjen Tallgren en 50 sidor lång ”Prolog”. Både hon, och Krogerus, lyfter fram Aili som en viktig källa. Det var Aili som tagit ansvar för moderns, och systerns efterlämnade papper och dagböcker. Aili hade också själv skrivit dagbok, och sammanställde på äldre dagar en släktkrönika för de yngre generationerna. Inget av detta arkivmaterial har jag bekantat mig med. Det skulle finnas mycket att gräva i – men jag begränsar mig till tryckta källor, och berättar bara lite om de familjemedlemmar Aili ställde mest upp för – d.v.s. hennes mor, Mikko och Anna-Maria.*(1)
S:t Marie prästgård, foto av Oiva Tallgren (Tuulio) från början av 1900-talet (–1914). Anna-Maria Tallgren stående t.h. (Åbo museicentrals bildsamling. N56907:VSO Maaria) / Vid skrivbordet, prostinnan Jenny Maria Montin-Tallgren. Foto Johannes Schalin 1904–1905.
Jenny Maria Montin-Tallgren är i mitt projekt, inte enbart en mor och svärmor (som för Krogerus resp. Tyyni Tuulio) utan också syster, svägerska och moster. Dessutom kom hon att spela en roll för historiska museet i Åbo där jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Det grundades 1881. År 1887 flyttade den Tallgrenska familjen till S:t Marie. På den tiden hade museet ingen fackutbildad personal och administrerades av donatorer och andra styrelsemedlemmar. Prästgården låg i ett veritabelt kulturlandskap. Korois udde, som gömde landets medeltida centrum, syntes t.o.m. från deras fönster. Jenny, som i sin ungdom varit engagerad i Finska fornminnesföreningens verksamhet, hade både öga för fornlämningar och kontakter. Hon tog initiativ till arkeologiska utgrävningar av udden, genom att göra statsarkeologen uppmärksam på de lämningar man kände till. Utgrävningarna, som finansierades av Åbo stad och fabrikören Rettig fick sensationella resultat. Man hittade inte bara rester av en biskopsborg, utan också grunden till en kyrka som ansågs vara Åbo domkyrkas föregångare.
I Teodors första album finns en utgrävningsbild, där Jenny sitter på knä på marken i fotsid rock. Hon lutar sig framåt mot jordkanten och krafsar så armen är suddig. Ovanför henne står några lantligt klädda åskådare framför en väderkvarn. Det finns ingen bildtext, men enligt ett foto i museets samlingar från samma situation handlar det om en järnålders gravplats i Saramäki i S:t Marie.*(2) Jenny lär med stort intresse ha följt med också de utgrävningar, som gjordes i centrum av Åbo i samband med olika byggnadsarbeten – i likhet med museets arkeologer på min tid. Hennes engagemang får mig att minnas både kollegernas arbete, och mitt första museijobb, som gick ut på att dokumentera underjordiska slottsmurarar.
Zachris berättar i sin dagbok om ”museimännens kongress” i Åbo 27–29.8 1926. Både han, och Jenny och Aili deltog. Sista dagen var utflyktsdag, då man bl.a. besökte Korois som i Zachris tycke måtte vara ett av de märkligaste fornfyndsställena i hela landet. Det var kaffepaus i prästgården, där det hölls ett tacksägelsetal till fru Jenny ”skämtsamt överdrivande hennes arkeologiska meriter”. Hon uppmärksammades också dagen innan då en föredragshållare påpekade att arkeologerna ”mest genom prostinnan Tallgren” fått kunskap om fyndställen i Åbotrakten. Mikko Tallgren höll också föredrag. Jenny sade efteråt förtjust åt Zachris, visande på Mikko: ”Är det inte roligt att ha en sådan son.” Då var hon 74 år.
Jenny dog 1931 i december. På sin sista resa följdes hon mangrant av hela gårdsfolket i Korois. Hon hade bestämt att hon skulle bli gravlagd i Brahestad. Kistan transporterades dit med tåg, i egen vagn.
För Anna-Maria Tallgren var moderns död den tyngsta upplevelsen i hennes liv. Krogerus, som läst hennes brev och dagböcker, vittnar om en mycket nära modersrelation präglad av starka, motstridiga känslor. Som mor var Jenny känslosam och krävande. Jenny var, enligt Krogerus, en begåvad och väldigt ambitiös människa, som varken trivdes eller passade in i den konventionella kvinnorollen*(3), och riktade mycket av sin kreativa kraft och sina ambitioner på barnen.
Anna-Maria Tallgren har betecknats som en av den litterära världens mest lyskraftiga kritiker under 1910- och 1920-talen. Då skrev hon för rikstidningen Helsingin Sanomat. Hon slutade av hälsoskäl. Det journalistiska arbetet blev för påfrestande och rutinartat. Anmärkningsvärt var att litteraturkritiken för henne förblev en huvudsyssla och inte, som för andra tongivande kritiker, en parentes eller ett sidospår. Hon gjorde också översättningsarbeten, skrev teaterkritik, verkade som dramaturg och som redaktör för litterära antologier.
I avhandlingens avslutande kapitel konstaterar Krogerus att Anna-Maria, ur biografisk synvinkel levde i en fortlöpande kris: hälsomässig och ekonomisk, men också vad gällde världsåskådning, erotik, självkänsla, kvinnoroll. Hon var sårbar och öppen för påverkan. Det gjorde henne till en inlevelsefull läsare och betraktare, en känslig förmedlare av komplexa konstupplevelser. Det ger också djup åt Krogerus sätt att i förordet nämna Aili – den kärleksfulla systern, som en oersättlig hjälpare under hela hennes liv. Anspelningar på Anna-Marias känslighet förekommer också i det Schalinska brevmaterialet och hos Tyyni Tuulio*(4) – och när jag intervjuade min morbror, kom han ihåg hur han som pojke strängt förmanades att inte kläcka ur sig någonting opassande när, den lite extravaganta tant Anna-Maria skulle komma på besök.
När barndomshemmet i S:t Marie gick förlorat efter Ivars död 1936 flyttade Aili till Helsingfors där hon fungerade som husmor åt Anna-Maria och Mikko. De bodde på tremanhand i ett egnahemshus i Kottby. Anna-Maria var en kort tid gift med Erkki Kaila, ärkebiskop, änkling och 77 år gammal.*(5) De gifte sig 1944 och han dog samma år i december. Mikko dog året därpå, Anna-Maria 1949.
T.v. Mikko Tallgren. (foto Museiverket-Finna.fi) / I mitten Aili och Anna-Maria Tallgren. Detalj av ett visitkortsfoto av fem personer i hatt (bortskurna är, t.h. om Anna-Maria en oidentifierad man, och t.v. om Aili, Jenny Maria Montin-Tallgren, och en oidentifierad kvinna). Atelier Universal, Carl Klein, Helsingfors. (privat ägo) / T.h. Anna-Maria Tallgren 1910 (foto Museiverket-Finna.fi)
Mikko (Aarne Michael) Tallgren var under Anna-Marias barndom och studietid en beundrad förebild, vägvisare, hjälpare och inspiratör. Hon hade tänkt sig en akademisk bana, i likhet med bröderna, men den gick om intet, när hon i studentprovet fick underkänt i matematik. Medan hon bodde hemma hade Mikko förmedlat böcker och tidskrifter åt henne. Han stödde henne också ekonomiskt, och när hon flyttade till Helsingfors hade han introducerat henne i stadens kulturliv och sin egen umgängeskrets. De gjorde en gemensam studieresa till London och Paris, som för Anna-Maria blev mycket betydelsefull och rik på impulser. (Krogerus 173, 176)
Mikko gifte sig aldrig. Hans enda frieri torde ha varit när familjens högt älskade barnflicka skulle lämna prästgården för att gifta sig, och han försökte beveka henne med att han själv snabbt blir stor. Enligt hans nekrolog i Fornvännen var arbetet allt för honom. Som person var han försynt och tillbakadragen. Han var aktad och älskad av alla. Hans lärjungar avgudade honom. Han var ”en stor vetenskapsman och en ädel människa”.*(6)
Både Tyyni Tuulio, och Zachris dagbok bekräftar karakteristiken. Zachris uttrycker på ett par ställen förundran, med uttryck som ”en ovanligt ödmjuk och tacksam karaktär” (1932 ; 1934). Tuulio skriver om hans död, att det gick falska rykten att han skulle ha svultit ihjäl. Hon förklarar det med hans asketiska livsföring. Han var vegetarian och överdrivet osjälvisk – ville aldrig ha någonting för egen del (”nej, inte åt mig”). Tuulio trodde i varje fall att hans goda syster Aili lyckades smyga ner mera näring i Mikkos välling och gröt än vad hennes extremt laglydiga bror kunde ana. De sista fem månaderna låg han på sjukhus. (Keskipäivän maa, s. 449)
Tant Aili
Aili bodde kvar i Kottby till 1960. Hon dog 1965, som den äldsta i syskonskaran. Hon överlevde också Teodor – trots sin (enligt Zachris) ”ömtåliga kroppskonstitution”. Från Kottbytiden finns rikligt med brev till Teodors familj. Medan Aili bodde i S:t Marie kunde de kommunicera på andra sätt, samtidigt som hon säkert länge var mån om att hålla en viss distans till Teodors nya familj. Jag gissar att relationerna normaliserades senast 1940, under vinterkriget då Teodor och Greta var evakuerade i samma gård som Aili och Anna-Maria.*(7)
När Tyyni Tuulio skriver om skilsmässan förundrar hon sig över Ailis beslut att flytta hem till föräldrarna och ta hand om dem. De var yngre än Tuulio när hon skrev sina memoarer, och verkade hur vitala som helst. Med sin lärarkompetens borde Aili inte ha haft svårt att få jobb. (Keskipäivän maa. s. 94-95)
I en uppräkning av de Tallgrenska barnens profession har Aili epiteten ”teckningslärare, och föreningsaktiv.” De fragmentariska uppgifter om hennes aktiviteter jag stött på ger bilden av en företagsam och utåtriktad person. Zachris nämner i sin dagbok att hon uppträdde ”käckt och sympatiskt” på en Marthakongress i Åbo, och ett annat år att hon var i Sverige för att hålla föredrag (1929 ; 1931). Bland det släktmaterial jag tagit hand om finns en handfull småskrifter och särtryck med texter av henne.*(8) I ett brev från början av 1940-talet nämns lönearbete.*(9) År 1921 deltog hon i Estland i en tävling för nya sedeltyper. Hon fick inte pris, men hennes förslag löstes in för ev. senare behov. (ZS dagbok 18.9.1921)
Aili reste till Estland i början av maj 1921 och var där åtminstone en månad. Det sammanhängde säkert med Teodors och Gretas bröllop, som hölls den 2 juni, och med det faktum att Mikko, 1920–23 hade en professur i Dorpat. På basen av de brevkort hon sände till Teodor ägnade hon sig åt att rita, studera tyska, gå på utställningar, och intresserade sig för estniskt hantverk. Strax före skilsmässan, läsåret 1919–20 studerade hon av allt att döma konst i Berlin, tillsammans med Teodor. * (10)
Var Berlinvistelsen ett sista försök att rädda äktenskapet – eller en välplanerad avslutning? Konstnärligt lämnade vistelsen i varje fall inga märkbara spår hos Teodor. Varken Zachris dagbok eller Ailis brev till Teodor tyder på äktenskapliga konflikter. Tvärtom. Zachris förvånas över hur flitigt de umgicks medan de väntade på att skilsmässan skulle få laga kraft, och ännu efter det. (ZS juni 1920 – april 1921) Ailis brev andas idel omsorg och välvilja. Hon försäkrar att hon själv mår bra – att Teodor inte skall oroa sig för henne – samtidigt som hon oroar sig för hans hälsa, nerver och ork. (9.11.1921 ; 10.1.1922)
Inför första barnets födelse uppmanar Aili Teodor att enbart glädja sig över att det han så innerligt önskat sig går i uppfyllelse, och att inte alls tänka på henne. Själv är hon glad att Teodors gåvor och personlighet går i arv genom barnet och lever kvar efter honom.*(11) Första barnet var min mor, Birgitta. Teodor bad Aili bli gudmor. Hennes svar finns på en liten brevlapp. Det låter föga entusiastiskt, och lite ironiskt: Om du så gärna vill, har jag ingenting emot det. (1.3.1923) Från Kottbytiden finns en handfull brev till Birgitta. Hon kommenterar min mors förlovning på ett lite överraskande, och borgerligt klassmedvetet sätt: ”Hoppas få se den Du valt… någon vanlig människa är han säkert inte. Jag hoppas du av själva Livet får de två största gåvorna en människa överhuvud kan få: hälsa och ett gott namn… Är man frisk orkar man bättre vara god, och det goda familjenamnet är ens bästa pass överallt, och alltid, det skall du få se…” (8.7.1946)
Aili skrev till Birgitta på svenska. Hon kommenterar familjens språkpolitik 1953. Birgitta hade skrivit till henne om sina minnen av S:t Marie prästgård och Aili svarade med ett långt tackbrev:
”Förlåt Birgitta barnet, att du fått vänta på svar. Men jag hoppas, att du genom föräldrarna redan vet, hur glad jag blev åt ditt brev. Ja vet du, det var så trevligt alldeles överväldigande – så jag blev alldeles matt… / Så mycket minnen du hunnit samla på dina korta besök hos oss! … / Kanske kan du ännu minnas två händelser… /Ena gången var mamma – ’gamla moster’ – i sängen i sitt rum, då ljusen i hennes takkrona släcktes. Du neg för varje ljus ’adjö lilla ljus – adjö lilla ljus’ – Det var som en vacker tablå för gamla moster. Den andra tablån såg hon i vindssalen: barnet Birgitta liggande på mage på golvet och framför henne lekstugan, placerad i en trädgård med krukväxter – rosor – kring stugan och staket av pappskivor med tunna hål! Minns du? /… Men det var inte endast det som gamla moster tjustes av. Hon njöt av att få tala svenska med ett litet barn, det var som i hennes egen barndom. Hennes egna barnbarn var ju finska. Och min pappa och mamma talade bägge finska med sina barn ända tills vi blev fullvuxna. Som alla ideellt anlagda i medlet av 1800-talet var till och med mamma Jenny varmt finsk, svärmade för finska språket, finska folket, finska sånger, skolor osv. Bliven äldre, ung. 50 år, började hon känna sig främmande bland oss och blev allt mer svensk igen. Därför njöt hon av att ha det lilla svenska barnet hos sig...” (10.4.1953)
Min moster Utta, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg*(12) bodde vårterminen 1954 hos tant Aili i Kottby. Aili var då lite på 70 och den 28-åriga Utta upplevde atmosfären högtidligt gammaldags och dämpad på ett besvärande sätt. ”Tant Aili är ju hemskt snäll på alla vis men unik på något sätt. Jag har aldrig kunnat drömma om att en människa ända till detta tidevarv så oförändrat kunnat behålla sekelskiftets anda inom sig.” Hon tyckte Ailis pietet för sin avlidna moder närmade sig helgondyrkan, och att Aili fann det onaturligt att Utta velat skaffa sig rum och tjänst borta från föräldrahemmet: ”Hon framhåller ofta att döttrarnas plats är i hemmet och att sönerna skall tjäna kulturen i olika yrken, och att först när en riddare i rustning anhåller om dotterns hand må hon lämna hemmet för att helga äkta ståndet – om hemmet kan undvara henne nämligen.” (till Greta 26.1.1954)
Som 28-åring hade säkert också jag förfärats över Ailis åsikter, men nu när jag är i samma ålder som hon var då, uppfattar jag henne i många avseenden som en själsfrände. Av de nära och avlägsna släktingar jag postumt bekantat mig med, är hon kanske den jag har mest gemensamt med. Vi har båda erfarenheter av museibranschen.*(13) Jag har intresserat mig för konstskolgångna kvinnor och speciellt sådana som inte blivit konstnärer.*(14) Aili studerad både i Åbo ritskola, och Ateneum. Ingenting tyder på allvarliga ambitioner, men konstintresset bestod.*(15) Jag har på samma sätt som Aili tagit hand om släktpapper, studerat gamla brev och dagböcker, skrivit krönika för yngre generationer (denna blogg), och våndats inför enskilda valsituationer: Spara eller slänga?*(16) I förordet till avhandlingen om Anna-Maria skriver Krogerus hur hennes tankar under arbetets gång ofta gått till Aili: Aili som i sin familj stod för det kvinnoarbete som i allmänhet blir osynligt i historien. För mitt ursprungliga släktprojekt – som skulle bli en essäsamling om ”osynliga” kvinnor – hade Aili varit speciellt tacksam. Inte minst för att hon, till skillnad från mången hemmadotter i äldre tider, hade valmöjligheter.
Själsfrändskapen till trots gjorde Uttas syn på Aili mig betänksam. Ter jag mig lika otidsenlig med mitt släktprojekt? Jag tycker inte att jag idealiserar dem jag skrivit om, men jag har ägnat dem väldigt mycket tid. Varit besatt av dem? Levt i det förgångna. Gör det någon skillnad?
Både Uttas perspektiv och den Tallgrenska familjedynamiken väcker frågor och funderingar. Jag jämför med andra kvinnoöden jag bekantat mig med i det material jag gått igenom (medlet av 1800-talet till medlet av 1900-talet). Jag tänker på olika sätt att hantera kvinnolivets begränsningar och rollförväntningar – emotionellt och praktiskt. Jag tänker på lejonmammorna, de snälla tanterna, de övergivna, bittra, deprimerade och nervöst ångestfyllda, de välanpassade, de präktiga. Vilka typer av livssyn har de valt för att förklara och försona sig med realiteterna? Vad har varit historiskt betingat, tidstypiskt, klasspecifikt och hur mycket beror på familjekultur och gener? Vilka spår har deras osynliga arbete lämnat, och hur har deras förhållningssätt påverkat efterkommande och i hur många led?
ARKIVKÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingen. Samling Teodor Schalin: Brev från Alma Schalin till Teodor 1899–1920 ; från Johannes Schalin till Teodor 1899–1905 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960 / Samling Schalin-Willner: Brev från Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris 1900–1911 ; från Alma Schalin till Teodor 1921–1932 ; från Ursula Schalin till Greta Schalin 1942–1961 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960 ; från Aili Tallgren till Birgitta Willner 1942–1958 / Samling Esther Holmberg: Brev från Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren1971–1890.
Privat ägo: Zachris Schalins dagböcker 1916–1936.
Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) har Tallgrenskt arkivmaterial, som jag inte bekantat mig med.
Bildkällor: Om icke annat nämns, ingår fotografierna i Teodor Schalins första fotoalbum, som tillsvidare förvaltas av undertecknad – i likhet med Teodors interiörmålningar av huset i Alberga. Samtliga albumsfoton ingår i Mikael Schalins digitala fotoarkiv. En del finns också i Åbo museicentrals fotosamling, och är tillgängliga på söktjänsten Finna.fi – bilden av Jenny Maria Montin-Tallgren vid skrivbordet är publicerad i Finlands fotografiska museums utställningsbok Piktorialismi, Valokuvataiteen synty. Helsingfors 2022, s. 109 (halvsidesbild i Minna Ijäs’ artikel ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja huonekuvaus”).
LITTERATUR
Drake, Knut: Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981. 1995.
Krogerus, Tellervo: Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista. Suomen kirjallisuuden seura, Helsinki 1988.
Nerman, Birger: ”In memoriam A. M. Tallgren 8.2.1885–12.4.1945”, i Fornvännen40 (1945).
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non Sine Arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 33, Festskrift till Riitta Konttinen, Helsingfors 2006.
Vähäkangas, Kirsti: ”Jenny Maria Montin-Tallgren – Naisasianainen, ruustinna, muinaistutkija”, https://www.naistenaani.fi/(Naisten Ääni-hanke, Suomi Finland 100).
FOTNOTER
*(1) Före pandemin hade jag för avsikt att sammanställa en bok om ”kvinnorna i Teodors liv”. Aili skulle få en egen essä, och jag hade tänkt studera allt relevant som går att finna i offentliga arkiv. / Alla inom den Tallgrenska familjen (förutom Aili) var bemärkta inom sina verksamhetsområden. Den som vill veta någonting också om Ivar Markus Tallgren och sönerna Kaarlo och Oiva hittar lätt basinformation på nätet. Är man intresserad av kulturskvaller kan man dra sig till minnes att Helvi Hämäläinen använde Oiva och Tyyni Tuulio (och Anna-Maria Tallgren) som igenkännbara förebilder i den (filmatiserade) romanen Säädyllinen murhenäytelmä (1941).
*(2) Turun museokeskus N56966:VSO Maaria. ”Maarian Saramäen Marttilan kalmisto”. Foto Juhani Rinne. Tidsangivelse saknas.
*(3) Hon hade egna intressen, och egna åsikter. Under förryskningsåren stödde hon – i motsats till Ivar – de konstitutionella. Ivar, (lantdagsrepresentant för prästeståndet 1888–1905) stod för den undfallande linjen. ”Tallgrens grälar så stickorna står” rapporterade Teodors bror Johannes i januari 1905. Sommaren 1903 skrev Aili i sin dagbok om fruktansvärda gräl, och Anna-Maria befarade år 1908 i sin, att åsiktsmotsättningarna skulle leda till skilsmässa. Jenny övergav samtidigt sina ungdomstida fennomanska ideal och började aktivt värna om det svenska språket. (Krogerus s 179-80 ; Tuulio, Kesäpäivän maa, s. 42)
*(4) Sommaren 1939 vistades Anna-Maria en månad på familjen Tuulios sommarställe, och Tyyni förklarar sin oro inför besöket. Men allt gick bra (Keskipäivän maa, 369–372). / I december 1939 var Aili med Mikko i Lappland i arbetsärenden, och oroade sig över att hon inte lyckats få kontakt med Anna-Maria. Anna saknade sällskap, och för henne kunde det vara förödande: ”se puute voi olla hänelle tuhoisaa” (brev till Teodor 18.12.1939).
*(5) Till år 1906 Erik Johansson (prästsläkt, barnbarn till Zachris faster (småkusin till Teodor) / se närmare inlägget ”Far och son”, publ. 27.4.2023) / Giftermålet ansågs på sin tid synnerligen opassande (Audas, Emma, ”Läran inte entydigt klar”, Kyrkpressen, 30.11.2017).
* (6) Keskipäivän maa, s. 33. / Birger Nerman, Fornvännen 1945. / Den enda direkta anspelning på homosexualitet jag stött på är i ett brev från mor Alma till Teodor – som visar hur stigmatiserande det var: ”Mikko Tallgren sörjer unge Candolins död. Skrivit under gossens porträtt ’du var mig kärare än lifvet’ o vid grafven hade han sagt att det käraste han egt i lifvet gömdes i jorden. Ingen af Mikkos eller gossens egna ha vetat att vänskapsbandet mellan dessa två var så innerligt. Sorgen måste således vara sjuklig och öfverspänd och kan vara mycket farlig. Mikko liten!” (15.4.1906).
* (7) se inlägget ”Muddais, undantagsliv 1940–44.”, publ. 6.6.2020.
* (8) ”Pienten lasten piirutuksesta” i Kasvatus ja Koulu No 3 1915–16 ; ”Lybekistä” i Naisten lehti N:o 21 15. XI. 1921 ; ”Maarian 150-vuotiaspappilarakennus jasen haltijat”, 1934. Kop. av särtryck från Varsinais–Suomen maakuntakirja 6 ; Maarian eli Räntämäen kirkko, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; S. Marie eller Räntämäki kyrka / Die Kirche von Maaria oder Räntämäki, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; ”’Helmikuun manifesti’ ja marttatyö Suomessa” i Aamu N:o 5-7 1939.
* (9) Svarsbrev till Teodor, som erbjudit ekonomisk hjälp. Aili riskerade förlora sina löneinkomster p.g.a. sjukdom. Hon avvisade bestämt erbjudandet, med motiveringen att Teodors familj hade det knappt själv. Mikko skulle stå för sjukkostnaderna och hon skulle antagligen vara frisk snart, och få lön för hela månaden. (23.1.1943)
* (10) ”Tämä on nyt se täyttymyksen hetki, jota monia vuosia sitten niin hartaasti toivoit. Iloitse siitä! Minä iloitsen että sinun lahjojasi ja persoonallisuuttasi tämän lapsen kautta menee perinnöksi jollekin ja jää elämään sinun jälkeesi.” (2.2.1923)
* (11) Studieresan till Berlin finns upptagen i Teodors matrikeluppgifter, men jag vet inget desto mer om vistelsen. Jag sluter mig till att Aili också var i Berlin, eftersom Zachris skrev om ”Teodors och Ailis” hemkomst (21.3.1920), och att också hon arbetade i ateljé, eftersom jag nyligen stötte på en teckning av henne på nätet, som är signerad Berlin 21.11.1919, A.T.S. (Aili Tallgren-Schalin) och föreställer Teodor vid staffliet. Den var till salu 16.5.2023 på Hagelstam & Co. / I den Schalinska samlingen har jag inte stött på några brev från Berlintiden. Ailis brev och reseanteckningar kan ev. ingå i det Tallgrenska arkivmaterialet.
*(12) Moster Uttas elchocker, publ. 20.10.2020.
*(13) När hon assisterade Mikko på 1910-talet, arbetade han på Nationalmuseet (1906–20), och hennes lönearbete på 1940-talet kan också ha varit museirelaterat. Det skulle vara logiskt med tanke på ”familjenamnet” och den faktiska kompetens, och de kontakter hon fått när hon i olika sammanhang assisterade Mikko.
*(14) ”Kvinnan, konsten och konsthistorien. En undersökning av konstskolelever från 1880-talet, 1920-talet och 1960-talet.” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1984; Konstnärsliv och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981, Åbo 1996 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd, Åbo 2001 (dr.avh.)
*(15) Jag känner inte till någon målning av henne. I Åbo stads samling finns åtta blyertsteckningar av S:t Marie prästgård och kyrka med omgivning (några daterade 1902). Bland Teodors och Gretas efterlämnade skisser har jag stött på enstaka grafiska tryck som är signerade av Aili. / Hon hade gärna följt med utställningar för att rekommendera konstköp åt andra (brev daterat 10.1.1947)
*(16) Hon nämner några väldigt fina brev som Anna-Maria skrivit, men aldrig postat. De är skrivna till en man som, enligt Aili inte alls motsvarar systerns beskrivning – ”miehelle joka A. on kokonaan luonut uudelleen paperille”. Hon tycker det synd att förstöra dem, men väldigt känsligt att överlåta åt helt utomstående. Hon skulle gärna diskutera det med Teodor som kännare av Anna-Maria. När hon rådgjort med Aino Kallas får hon alltid höra att hon absolut inte skall förstöra någonting. (17.12.1952)
Alma Schalin (1855–1934) var min morfars mamma. Hon födde tio barn. Två dog i späd ålder, och två som unga. Sex bildade familj, och levde till hög ålder. När barnen gick i skola, och bosatte sig på annan ort skrev hon många och långa brev till dem. Brevväxlingen med min morfar Teodor är omfattande ända från början av 1890-talet tills han år 1917, som 35-åring flyttade till samma stad som föräldrarna.
Jag har läst Almas brev med inlevelse. Många barn innebär många bekymmer. Modershjärtat blöder. Hon sörjer och oroar sig. Engagerade sig i allt och alla så länge hon levde. Hon blev 79 år. På hennes 80-årsdag samlade maken deras åldrande barn i änklingshemmet. Han hade skrivit ett tal. Det är prydligt renskrivet, och pietetsfullt bevarat. Han talade om hennes självuppoffrande kärlek som omfattat dem alla, om tålamod och försakelser:
”… försakelser av nöjen och vederkvickelser, som andra mödrar så gärna skaffa sig utom hemmet, – för att inte tala om deltagande i allehanda föreningars verksamhet, som hon med sin bildning och energi i hög grad kunnat gagna. Det egna dyrbara hemmet var för henne en den allra viktigaste anstalt, där det gällde att dana karaktärer för livet och att fostra medborgare för Guds rike…”
I. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22), med förebilder. I mitten Alma. Till vänster Teodor, Arnold och Bengt. Till höger Olav, Sigmund och Esther. Porträtten av de vuxna barnen är detaljer från ett gruppfoto, och porträttet av Alma är från ett ateljéfoto i halvfigur. Dessa återges i sin helhet i bildcollage IV.
Skulpturen (2021–22)
Jag bekantade mig med förmödrarna för att skriva essäer om dem, och när jag avstod från den ambitionen, bestämde jag mig för att modellera dem i stället. Alma ville jag skulptera tillsammans med sina barn, också de för tidigt döda – som en kattmamma med en stor kull ungar. De barn som levde till hög ålder sitter vid hennes kjolfåll . De är jämnstora, fullvuxna i övre medelåldern. De för tidigt döda håller hon i famnen. Dem försökte jag återge i den ålder de uppnådde i det jordiska livet.
Almas klänning är gjord i grå lera, medan hennes barn och hennes ansikte är formade i papperslera. Pappersleran är smutsgrå som fuktig, men vit som maräng som bränd. Före bränningen gnuggade jag några detaljer med brun lera. Efter bränningen försökte jag försiktigt färglägga de vuxna barnen och Almas ansikte. Ytbehandling kan både förbättra, och försämra ett verk. När jag jämför mina foton av skulpturen som obränd, med den brända, och färglagda versionen, är det den obrända, där den fuktiga leran ännu glänser och tydliggör spåren av fingrar och arbetsredskap – som känns mest levande.
II. Till höger, detalj av skulpturen som obränd. Till vänster, detalj av bränd papperslera, före och efter färgläggning.
De för tidigt döda
Almas och Zachris tredje barn, Signe dog i tuberkulös hjärnhinneinflammation när hon var ett år och 8 månader. ”Godt och bra har hon det där borta, tror jag, men här hemma är det så tomt, så tomt”, skrev Alma till systern Jenny-Maria. Det var i augusti 1885. Då hade hon en baby på tre månader, och de två äldsta barnen skulle fylla fyra, och tre på hösten. Omsorgen om dem måtte ha gett tröst och kraft, och en fast tro på livet efter detta gjorde det lättare att acceptera det som skett.
”Vi saknar henne mycket, men sörja henne ej, ty hon är ju så lycklig nu …. / Fullkomlig lycka kan ju ej uppnås i denna verld, men i himmelen! Det har lilla Signe Maria nu fått, och derföre måste vi tacka Gud, att han tog henne redan nu och sålunda befriade henne från många sorger som hade förestått henne.” (30.8.1885)
III. I mitten, de för tidigt döda barnen i Almas famn. / Till vänster Signe (1883–85). Foto, ateljé Fritz Hjertzell, Helsingfors. Privatsamling. / Till höger Mirjam (1890–1907). Detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Deras tionde barn, Samuel blev åtta månader. Han hade svagt hjärta och dog efter en kort tids sjukdom i januari 1897. De äldsta gossarna, som gick i gymnasium i Uleåborg, fick dödsbudet per brev. Vårterminen hade just börjat, och då de lämnade hemmet i Nykarleby stod allt någorlunda väl till. Alma skriver om saknaden, begravningen, kransar och utsmyckning. ”Nog ställde ju mamma så bra mamma kunde för hans lilla kropp, men Gud tog vård om hans odödliga ande, och då har ju Samuel fått den bästa lotten.” (23.1.)
Min farmor, som också fick tio barn, lär någon gång ha sagt att det nog räckt med två. Almas tionde var knappast planerat, men liksom de andra barnen, en ”gåva” – och älskad i livet. ”En vacker solstråle, som spridde ljus och glädje med sig hos alla”.
Johannes, den förstfödde, som blev fotograf och dog i tuberkulos när han var 25, har jag berättat om tidigare (29.4 och 14.12 2023). Hans död var nog den som var svårast att smälta för både Alma, och Teodor, som var nästäldst. Johannes kamp mot tuberkulosen är väl dokumenterad i Almas och Teodors brevväxling. Om Mirjams död vet jag däremot nästan ingenting. Hon var Almas och Zachris sjunde barn, och dog 17 år gammal i oktober 1907 efter en kort tids sjukdom – bara ett år och nio månader efter Johannes.
IV. I mitten Alma Schalin, f. Montin (1855–1934). / T.v. gruppfoto av Alma och Zachris med vuxna barn, ca 1930. Stående från vänster: Olav, Esther (g. Holmberg) och Arnold. Sittande: Sigmund, Bengt, och längst till höger Teodor. / På gruppfotot t.h. finns också svärdöttrarna Margaret, Verna (sittande), Greta och Gerd. Foto från början eller medlet av 1920-talet.Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Vuxna med attribut
Almas vuxna barn är försedda med attribut, på samma sätt som den medeltida konstens helgonskulpturer. Teodor har en palett, de som blev präster har prästkrage och bibel, och trädgårdsarkitekten en kruka med grönväxter. Ingenjören var svårast att hitta attribut åt. Det han håller i handen är ett gem av metall, som kan föreställa vad som helst. Den enda vuxna dottern, Esther, har en stickning i famnen och klättrande barn på sidan. Hon arbetade med textilslöjd (mest vävning), både som hantverkare och lärare.
Att dotterns tre barn ingår i skulpturen av Alma, men inte sönernas barn (sammanlagt 19), var ett oreflekterat val, som dock är lätt att motivera i efterhand. Esther blev änka när barnen var små (5, 7 och 9 år), och eftersom hon vid den tiden bodde i samma våningshus som Alma och Zachris, kom de att bekymra sig mer om hennes barn än de övriga barnbarnen.
Lejonmamman
Esthers mellanbarn Nisse bodde långa tider hos morföräldrarna. Han har berättat om sina minnen av dem på ett släktmöte: Alma ansågs vara amper – och hon var nog bestämd – men oförarglig och omtänksam. Impulsiv var hon också. När han kom hem till dem direkt från Australien, för att gå på Navigationsinstitutet, och steg in genom tamburdörren kom hon rusande, men passerade rakt förbi honom, ut i trappuppgången där hon ringde på grannens dörr och med hög röst sade: Han har kommit, han har kommit.
Mor Alma framstår som impulsiv, och känslosam också i Zachris dagböcker (1916–34) och i den uppväxtskildring Teodor skrev på gamla dagar. Zachris nämner då och då hustruns yviga utspel med trött ömhet och överseende humor. Personerna i Teodors uppväxtskildring har fingerade namn, men lär ha varit lätta att identifiera för dem som hört honom berätta om sin barndom och skoltid.*1) Föräldrarna hade fasta principer. Allvarliga förseelser ledde till risbastu, även om det ”sved mest i de ömhjärtade föräldrarnas eget skinn”. Pappan slog ovilligt och för att det måste så vara, som på befallning – men mamman var häftig. ”Hon kramade sina barn kraftigt när hon tyckte om dem, men blev också ond så det förslog om någon ertappats med osanning eller eljes hoppat illa över skaklarna. Då brände björkriset som eld. Och – försoningen var så mycket ljuvligare när dess tid var inne.”
V.Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22).
Uppfostringsprinciperna framträder tydligt i breven till skolgossarna i Uleåborg, och det är oftast Alma som för pennan. Det hänvisas mycket till skuld och skam. Gossarna får skämmas, och pappa – seminariedirektören – måste skämmas över dem. Föräldrarna blir sjuka av oro. Underförstått: de kan dö i förtid på grund av den sorg gossarna förorsakar dem.
Döden låg ständigt på lur. Någon månad efter lille Samuels död, fruktade Alma att också följande minsting, som låg sjuk skulle tas ifrån dem (13.2.1897), och hon oroade sig över att skolgossarna frös i Uleåborg: ”Mamma skrifver i dag till tant… Ni kunna ju bli dödssjuka, och pappa och mamma skulle knappast orka bära mer.” (30.1) Tron på ett liv efter detta var inte enbart trösterik. Den eviga saligheten omfattade inte alla, och senare väckte den unge Teodors vacklande Gudstro ”fruktan och bäfvan”. ”Du skref en gång i våras att minnet af din mamma bevarat dig att stå och ej falla under många frestelser. Det gjorde mig innerligt godt att höra det. Men det klarnade också genast, att min bild i längden vore ett för svagt skydd, om ej Gud är din hjelp.” (20.10.1901)
Omsorgen om allt och alla tog på krafterna. Den unge Teodor tyckte mor Alma fordrar omänskligt mycket av sig själv för andra – ”omsorger om allt som sorg om allt, som sliter på mamma”. (28.1.1902) ”Hon skonar sig inte förrän nöden tvingar” skrev Zachris när hon var 78 och gjort i ordning bad åt honom. (dagbok 20.4.1934). Året innan hade hon vilat upp sig på en kuranstalt:
”Mor som varit uppe sen kl 6 rensade nu svarta och röda vinbär till kl 12. Sådan natur har hon. Ingen måtta säger jag, och fruktar, att hvad hon vann i Lovisa genom badkuren, har snart gått förloradt. 18 timmars arbetsdag! Man kan ju bli öfveransträngd med mindre.” (31.8.1923)
Omsorgen om barnen upphörde inte när de blev vuxna. I Zachris dagbok finns vårvintern 1920 en fotnot, som han lagt till när han skrev rent konceptet – och förvånades över hur liten affär han gjort av mors hemkomst. ”Hon var dock av mig så innerligt efterlängtad”. Alma hade varit hos de i Helsingfors bosatta sönerna, och när hon väl kom hem sov hon hos Esther, som låg sjuk i hög feber. ”Först den sista mars antecknas att mor äntligen en ggn sov hos mig.”
Alma kunde ta till drastiska uttryck när hon var upprörd, men hon var också bra på att uppmuntra och stötta. Jag hade föreställt mig att konstnärsyrket kunde te sig suspekt för de borgerligt religiösa föräldrarna, och förvånades över hur mor Alma snarare underblåste än dämpade Teodors ambitioner. ”Tänk inte på att överge konsten innan du först pröfvat på vad du duger till”, skrev hon 1905. Man måste ha mod, göra utställningsarbeten och underkasta sig kritiken. ”Ställ målet högt och bryt igenom.” Hon uppmuntrade också Esther att utveckla sig i den ädla väfnadskonsten. ”Du har ju din part af konst- och skönhetssinne och i väfnaden kan det göra sig mer gällande än vid folkskolan hvars arbete kanske är mer nervslitande och ointressant.” (30.11.1923)
Jag har bara läst Almas brev till Teodor och Esther. Teodor var äldst (efter Johannes) och Esther enda (vuxna) dottern. Relationen till de övriga barnen kan ha sett lite annorlunda ut. Det är mycket jag inte vet om Alma. Jag vet mycket mera om Zachris och Teodor – trots att det uttryckligen var släktens kvinnor jag varit nyfiken på. Inför minnesstunden på hennes 80-årsdag hade Zachris läst hennes brev från deras förlovningstid. Dem har jag inte stött på. Inte heller på hennes anteckningar om sin uppväxt, eller en ”notesbok med anteckningar från 1880 långt in i framtiden”, vilka Zachris nämner i sin dagbok.*2) De kanske finns någonstans – eller också inte. Allt blir inte sparat, ännu mindre arkiverat och katalogiserat.
I Teodors uppväxtskildring berättar modern om hur kamrater från hennes flicktid, som föredragit att förbli ogifta, ofta frågat henne om inte husmoderns alla praktiska bekymmer blir enformiga och tröttsamma i längden, hon som tyckte så mycket om att läsa och studera.*3)
”Saknar du inte ditt forna liv, ditt eget liv”, frågar de. Men ser du, man kan inlägga sitt såkallade egna liv i plikterna – som nu bara tvätten: att ha den ren och fin igen, doftande och struken. Att få se om den och veta att ingen enda knapp fattas, att ingen reva blivit ostoppad, och få den väl inradad i hyllor och lådor – det är en njutning som få. Och lika med allt det övriga: gör det bara noggrannt och väl, och det smakar. Plikten ser du, blir intresse. Och intresset är alltid fullt av personligt liv – just det som du trodde dig ha offrat.”
VI. Minnesalbum, slutet av 1950-talet: Min lilla flicka / jag skriver i din bok / det som din morfarsmor / skrev i min bok / när jag var sju år / och hon väldigt gammal / så hennes händer skakade // ”Allt vad du gör / gör det bästa du kan” / (– det sade hon så ofta –) / Din morfars morfar / lärde henne det / när hon var sju år / i prickig klänning / och randiga strumpor / som på fotografiet / i lådan. // Mamma
FOTNOTER
* 1) Uppväxtskildringen är opublicerad. Manuskriptet hittades, och skrevs rent på maskin mer än 20 år efter hans död. Det finns ett fåtal kopior av det, varav en i ÅAB:s handskriftssamling. / Citatet om risbastun från sid. 45–46.
* 2) ZS dagbok 5.1.1929, 20.1 och 30.1 1931, 25.12 och 31.12.1934.
* 3) Teodors manuskript s 218–219.
KÄLLOR
Privatsamlingar: Zachris Schalins dagböcker (1872–74; 1916–36) och minnestal (Till mor Almas minne den 18 maj 1935); Nils Holmbergs anförande på släktmötet i Helsingfors den 29 aug 1981.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 1892–98, och från Uleåborg till föräldrarna 1892–1900; brev från Teodors Schalin till föräldrarna 1900–1911. / Saml. Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1920; Teodors uppväxtskildring (Vol 31 ”Självbiografi”) / Saml. Esther Holmberg: Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren 1881–86; Alma Schalin till Esther Holmberg 1913–29.
Keramikskulpturen som föreställer två fotografer (2022) är i motsats till de släktskulpturer jag tidigare presenterat, en helt fri komposition. Jag har inte haft något fotografi som utgångspunkt, utan föreställningen om en relation, som känns viktig – och som jag därför vill berätta om.
Min morfars äldre bror Johannes Schalin (1881–1906), som dog ung i tuberkulos, var en begåvad fotograf. Jag har berört hans livshistoria i tidigare inlägg, och använt hans fotografier både som illustrationer, och som förebilder till skulpturer. Innan jag pensionerades från mitt jobb på Åbo museicentral skrev jag om hans fotografiska bana för museets årsbok. När jag åtog mig uppdraget visste jag inte mycket om Johannes. Det blev en utdragen forskningsprocess med mycket arkivstudier. När texten äntligen var färdig upptäckte jag av en slump en samling på 43 brev som Johannes farbror Leopold sänt till brorsonen.*1) Det längsta på 20 sidor. Allt handlar om fotografering! Jag kompletterade och korrigerade texten i sista minuten.
”Farbror Johannes”, keramikskulptur från år 2022. Fotografierna är från sommaren 1903. Bilden av Leopold (t.v.) är en delförstoring av ett stereofoto, och Johannes (t.h.) en delförstoring av gruppfotot uppe t.v. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv)
Det var en intressant och lite spöklik tajmning. Jag hade skrivit vitt och brett om Johannes fotografering utan att nämna farbror Leopold, som jag dessutom – på basis av moderns bekymmer över honom när han var ung*2) – uppfattat som lat och besvärlig. Det kändes som om någon – Leopold själv, eller hans mor, som jag ägnade mig åt just då – såg sig tvungen att vägleda mig.
Huvuddragen i Johannes verksamhet som fotograf 1900–05 hade jag lyckats kartlägga med hjälp av de brev som Johannes och hans mor Alma skrev till (min morfar) Teodor. Hösten 1898 fick Johannes sin diagnos och avbröt skolgången, medan Teodor blev student 1900 och började studera i Helsingfors. Johannes bodde hos föräldrarna och började fotografera våren 1900. Med undantag för en kortare praktik vid Daniel Nyblins fotoateljé i Helsingfors, arbetade han som frilansfotograf. Hundratals negativ och fotokopior vittnar om beställningsuppdrag, egna initiativ (ss vykort), experiment och ambitionsnivå (utställda och prisbelönta bilder), medan breven ger en inblick i verksamhetens ekonomiska och praktiska sidor. Johannes kunde be Teodor sköta inköp och andra ärenden i Helsingfors, och Alma skrev regelbundet om Johannes hälsotillstånd och om vardagen i hemmet.
I de brev Teodor fick nämns Leopold en enda gång: År 1899, innan Johannes börjat fotografera, hade han fått ”en hop plåtar, ramar och skålar” av farbror Leopold. Detta och ett foto av Leopold vid en stativkamera fick mig att ana att också han sysslat med fotografering. Men jag visste inte på vilken nivå och vilken betydelse det hade för Johannes.
Leopold Schalin (1861–1904) arbetade på ett telegrafkontor i Norrmark (Björneborg) och Johannes bodde och verkade först i Nykarleby och de sista åren i Åbo. Leopold var mycket bunden av sin tjänst och de träffades bara några gånger. Leopolds brev är från åren 1899–1904. Det första är ett följebrev till den ovan nämnda försändelsen. Tonen och anspelningarna i detta brev tyder på att Leopold nyligen besökt sina släktingar i Nykarleby, och jag gissar att det var detta besök som blev avgörande för Johannes fotointresse. I februari 1900 – innan Johannes köpt sin första kamera – skriver Leopold: ”Jag önskar vi kunde arbeta tillsammans någon tid, jag finge då praktiskt visa dig åtskilligt, som vore nyttigt för dig, men som ej kan beskrifvas så här i bref.”
”Farbror Leopold” (2022), rödlera, de ljusa partierna papperslera, 21 x 24 x 17 cm.
Mitt skulpturala dubbelporträtt är inte realistiskt. För att betona åldersskillnaden, och att den gamle är mentor och den unge novis, gjorde jag Johannes mycket mindre. I verkligheten var han lång och gänglig – och Leopold blev inte äldre än 43. Eftersom en skulptur skall gå att betrakta från alla sidor är figurerna vända åt olika håll. De har var sin bälgkamera som attribut, står axel mot axel med vänster armbåge vilande på kameran. Huvudena är vända mot varandra som i dialog. Den unge får ett ödmjukt uttryck av att se upp mot den gamle, som i sin tur verkar överlägsen när han se ner på ynglingen för att möta hans blick. Det motsvarar inte heller det faktiska förhållandet dem emellan. Av breven att döma var Johannes nog så självmedveten, på gränsen till övermodig, och det var han som blev ”stor” i bemärkelsen uppmärksammad, både under sin livstid och senare, på 2000-talet.
Även om alla har sitt eget sätt att skriva är Leopolds brev annorlunda än de andra släktbreven. Släktbrev handlar i allmänhet om familj och vänner, yttre händelser och inre själsliv. Leopold håller sig däremot till ett och samma fackämne, utan att för den skull bli skolboks- eller affärsmässigt tråkig. Det märks att han brinner för sitt ämne – och vet att Johannes delar hans passion! Dessutom är Johannes ung och grön, Leopold behöver inte väga sina ord, av vördnad eller hänsyn, utan kan ohämmat ösa på om allt han vet och kan, också det mest elementära. Ivern syns inte bara i längden på breven utan också mellan raderna, i rytmen och flödet, i utropstecken och tankehopp: ”Jaså du funderar på 13/18 du, det var djärft det! Djärvare än jag trott dig om!” / ”Men hör du, Sundells kamera är ju ypperlig!”
Leopold Schalin (1861–1904). Mittbilden: detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv. De två övriga bilderna är från Åbo museicentrals samling. Den med hatt är en detalj av ett gruppfoto, publ. i ”Söner och bröder” (3.8.2022).
Det märks att Leopold var både glad och stolt över sin brorson. Han kommenterar ibland fotografier jag känner igen, och han hänvisar till konkreta fysiska miljöer och hjälpmedel som är lätta att se framför sig: Väskan, som Johannes kan göra själv, brevvågen som borde finnas på seminariet (där familjen bodde), och vikterna som han kan stöpa av tenn eller bly för att sen tälja bort det som blir för mycket. I kombination med det omedelbara, talspråksmässiga tilltalet förmedlar breven en känsla av närvaro, vare sig han hänvisar till Johannes’ eller eget arbete. Det är som hörde jag deras steg, och andning. Det gäller speciellt i resonemangen kring mörkrumsarbetet:
Men hvar ämnar du anlägga ditt ”laboratorium” (mörkakammare)? Den som jag brukat begagna är tämmeligen skral, otät och synnerligen obeqväm. Bäst vore om du kunde få en uteslutande för fotografiskt ändamål! Den som är i gången emellan edert rum och korridoren vore ypperlig, blott du kunde få den uteslutande för din räkning, d.v.s. alla kläder bort och ett par hyllor och ett framkallningsbord i stället. Men det lär du föga få!
Hvad din mörkakammare anbelangar så kan du nog under denna mörka årstid dra ner din rullgardin och helt lugnt sitta vid ditt eget bord och framkalla, så gör jag, men snart bli qvällarna så ljusa att det blir nattvak af om man vill tvätta sina plåtar ordentligt efteråt (i två timmar) och då är man husvill om man ej har någon varm mörkkammare. Dessutom händer det att man behöfver anlita mörkret på dagen.
Jag har nu börjat arbeta med bromidpapper och är synnerligen förtjust öfver det. Det går så innerligen fiffigt: Jag sitter i mitt rum på qvällen med nedfälld rullgardin och gula ljuset, lägger ett papper i kopieramen, går till elektriska lampan, knäpper, räknar till tjugo, trettio, förtio – efter plåtens tjocklek – knäpper fast, går till andra bordet, lägger pappret i en skål med vatten, skvalpar en half minut, lägger pappret i framkallningsskålen, häller öfver en del metolkapselframkallning på två – tre delar vatten, framkallar ½–2 minuter – färdig, lägger bilden i vattenskålen sqvalpar några tag, lägger den i fixerskålen under 5 minuter – sqvalpar litet nu och då, tar bort och tvättar 1–2 timmar och bilden är färdig rent svart och hvit. Kom hit får du se!
Leopold antydde att hans mor (Johannes strängt religiösa farmor) inte riktigt gillade deras brevväxling. Jag tror den var guld värd, inte så mycket för informationens skull – den kunde Johannes tillägna sig på andra vägar – utan för den kollegiala gemenskapens skull. Relationen mellan Leopold och Johannes blev för mig ett tacksamt exempel på hur betydelsefulla släktrelationer utanför den närmaste kärnfamiljen kan vara. Som jag nämnt i tidigare inlägg var det ursprungliga målet med mitt släktprojekt att skriva om förmödrar och andra kvinnliga anförvanter som levt i skuggan av släktens män. Jag var t.ex. länge nyfiken på Leopolds ogifta syster Emmi, i min morfars barndomshem kallad ”plättfaster” – men jag hittade bara ett fåtal alldagliga brev från henne. Hon var som en andra mor för sina många syskonbarn. Jag kunde jämföra med min egen systers, och kusins, betydelse för våra döttrar på 1980–90-talen, och har funderat över hur viktiga äldre släktingar kan vara för barn och ungdomar i början av livet.
I mor Almas brev till Teodor blev jag starkt berörd av hennes oro över Johanness hälsotillstånd – vilket samtidigt, i min läsning, reducerade honom till en dödsdömd sjukling, och hans fotografiska verksamhet till blott och bart en inkomstkälla och ett sätt att hålla humöret uppe: ”Inte skall han behöfva domna bort i overksamhet så länge han har någon kraft att arbeta”. (nov. 1903).
För Leopold var fotograferandet en huvudsak, och Johannes en duktig kollega och själsfrände. I hans brev vilar inga skuggor över Johannes framtid och inga bekymmer om livet efter detta. För Johannes farmor Sophie var livet efter detta en allvarlig sak, men också för Alma som sista hösten skrev: ”Jag bereder mig på att få ge bort honom. Blott han själf förstode det! / Tungt är det att ständigt bära på denna dödsfruktan. Men visste jag att gossen får sin själ räddad, så vore den vassaste udden bruten.”
Jag tror det i unga år är bättre att leva för fullt än att grubbla allt för mycket över döden, också om tiden är kort. Enligt den brittiske författaren John Berger rymmer tidsupplevelsen två motsatta processer: hopsamling och spridning. Ett ögonblick upplevs starkare ju mera erfarenhet det rymmer. Man mäter inte dess varaktighet i längd, utan i djup och täthet. Men, påpekar han också, det handlar inte bara om upplevelse. Det finns en motsvarighet i naturens uppvaknande på våren och försommaren när växterna växer flera millimeter eller centimeter om dagen: ”Dessa timmar av enastående samling och tillväxt är inkommensurabla med de timmar om vintern då fröet ligger i träda i jorden.”
Leopold tog Johannes fotointresse på blodigaste allvar. Jag tror det gav extra glöd åt Johannes engagemang och därmed större djup och täthet åt de perioder han hade kraft nog att arbeta, och att de timmar han ägnade sig åt fotografi är inkommensurabla med de timmar han var overksam. Den förtätade närvaron lever kvar i hans bilder. Med facit i hand ser jag dem som ett ömt och vackert avsked till den jordiska världen och de människor han höll av.
Älvdalens Tropik. ”Finns det någonting fagrare”. Foto Johannes Schalin (Åbo musecentral). Affischbild för utställningen Kadonnutta aikaa – Tid som flytt. Fotografier från 1900-talets tidiga år. Brinkala galleri, Åbo 11.11.2016 – 19.2.2017. / T.h. Johannes framför balkongdörren i familjens bostad i Åbo år 1904. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
FOTNOTER
*1) Släktprojektet inleddes hösten 2015 med en genomgång av Sophie Schalins brevväxling (min morfars farmor) med hennes bror, Zacharias Topelius (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Jag pausade undersökningen om släktens kvinnor p.g.a. Johannes. Under de sista åren på museet arbetade jag deltid, och utnyttjade lediga dagar för släktstudier. En del av min morfars brevsamling fanns då hemma hos oss, och en del i ÅAB:s brevsamlingar. Det materialet räckte mer än väl för att teckna huvuddragen i Johannes fotografiska verksamhet. När jag trodde mig vara färdig med Johannes, återgick jag till kvinnorna. Jag började med en noggrannare granskning av ÅAB:s samlingar, och fick då ögonen på Leopolds brev, som ingår i Samling Olav Schalin (yngsta brodern). Tidigare hade jag kollat brev från Johannes, men inte stött på någonting från honom till Leiopold.
*2) Se föregående inlägg, ”Söner och bröder”, publ. 3.8.2023.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1. Brev från lyceisten Teodor Schalin i Uleåborg till föräldrarna Alma och Zachris i Nykarleby, resp. föräldrarnas och Johannes brev från Nykarleby till Teodor i Uleåborg; / Saml. Schalin, Teodor: Alma till Teodor 1899 – 1905 och Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml. Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Berger, John: Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar. (1984) Övers. Steve Sem-Sandberg, Brombergs Pocket 1987. Cox & Wyman Ltd 1989. (Citat sid 46-47)
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
Förebild för keramikskulpturen ”Söner och bröder” (2018) är ett gruppfoto av de Schalinska bröderna Zachris (1854–1928) och Leopold (1861–1904) och deras söner. En son är Leopolds (den minsta gossen), de övriga sex är söner till Zachris. Min morfar Teodor sitter längst till vänster på bilden, som en världsvan ung man i ljus hatt med en promenadkäpp vilande på de utsträckta benen. Bakom honom står hans storebror Johannes med en handkamera på knäet. Han har redan etablerat sig som fotograf. Bilden måste vara tagen 1903. Det året hade Leopold lyckats utverka semester och hyrt stuga i samma trakter som Zachris’ familj. Leopold var en ivrig amatörfotograf. Sedan Johannes började fotografera hade de utbytt erfarenheter brevledes, och sommaren 1903 var första – och enda – gången de kunde arbeta och experimentera tillsammans.*1)
Gruppbilden är fotograferad med stativkamera och glasplåt i stort format. Den är tekniskt skarp och man ser att den är arrangerad med eftertanke och gott humör. Poserandet är på ett avslappnat sätt självmedvetet, och patriarkaliskt. Som om bilden skulle framhäva: Här är vi! Jag gissar att det är mor Alma, eller syster Ester, som tryckt på avtryckaren, sedan Johannes gjort en sista kontroll av komposition och inställningar.
”Söner och bröder”. Keramikskulptur (2018). T.h. gruppfoto från år 1903 (Åbo museicentral). Zachris Schalin sitter längst t.h. på bilden i ljus kostym, bakom honom står hans sju år yngre bror Leopold. Den minsta gossen är Leopolds son Lars. De övriga är söner till Zachris: sittande från vänsters Teodor och Arnold, stående i bakre raden från vänster Johannes, Olav, Sigmund och Bengt.
När jag modellerade denna figurgrupp var det första gången jag hade ett släktfoto som utgångspunkt. Jag fastnade för bilden, inte bara för att den var rolig, utan för att jag haft människogrupper som tema också tidigare. Före det hade jag gjort gymnastiska figurer, och positioner från qigongövningar. Då utgick jag från kroppskänslor och synminnen. På längre qigongkurser med mycket deltagare togs gruppfoton. Att fösa ihop 150–200 deltagare så alla syns var ett omständligt arrangemang och förtätat ögonblick. Min första gruppskulptur ”föreställer” ett dylikt gruppfoto. Det är ett litet arbete i papperslera med ansiktsdragen antydda i rödlera. Kompositionen liknar mest en hop fingersvampar. Efter det modellerade jag mänskor i en hiss (synminne från resa med Sverigebåt) – och mänskor som står hoptryckta i en överfull metrovagn och i en ringlande museikö i Paris. Kön göts i gips med styckeform. Den består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera (den ursprungliga lermodellen).
Arbisskulpturer med mänskogrupper som tema. De äldsta är från ca 2006–2010: ”Gruppfoto” och ”Metro i Paris” är gjorda i papperslera; ”Museikö i Paris” består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera. Uppe t.h. ”Söner och bröder” (2018) före färgläggningen. Det vita är papperslera, det bruna och svarta annan lera.
Med skulpturen ”Söner och bröder” som utgångspunkt hade jag tänkt berätta om utmaningen att hitta lämpliga yrkesvägar för de Schalinska sönerna. Men jag måste medge att jag inte har så mycket att komma med.*2) Schalinarna härstammar från en gammal prästsläkt. Vid slutet av 1800-talet kunde de närmast räknas till den växande tjänstemannaklassen. Familjebakgrunden gav dem ett kulturellt arv, men inga självklara försörjningsvägar. Det fanns ingen jord eller annan egendomar att ärva, och ingen affärsverksamhet eller specialiserad yrkeskunskap att föra vidare. För att få sitt levebröd var de hänvisade till ett begränsat utbud av ståndsmässigt acceptabla lönearbeten. Dessa förutsatte kostsamma studier långt från föräldrahemmet. Zachris och Leopold studerade i Helsingfors, där deras morbror kunde hålla ett öga på dem. Zachris’ äldsta söner gick i lyceum i Uleåborg, de yngre i Åbo.
Uleåborgsbreven vittnar om svårigheten att uppfostra växande gossar på distans.*3) När de misskötte sig fick de höra hur deras pappa skuldsatt sig för deras skull. Han hotade att ta dem ur skolan och sätta dem i skomakarlära eller annat ”hederligt yrke”, där de skulle få ”med spännremmen kring öronen” när de misskötte sig (2.1.1894). När Teodor var 13 funderade han på att bli sjökapten. Han menade att det skulle vara billigare att gå i navigationsskola, än i lyceet för att bli ”magister, ingenjör, lantmätare eller något annat” (16.2.1896).
Gruppfoton från år 1903 med Schalinska söner och bröder (ovan, i första bildtexten med namn). Den slutgiltiga bilden längst till höger (Åbo museicentral), de två övriga är albumsbilder i privat ägo (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
Både Johannes och farbror Leopold fick lov att avbryta gymnasiestudierna. Johannes p.g.a. lungsjuka, Leopold p.g.a. ointresse. Bekymren över den unge Leopold är väl dokumenterade i brevväxlingen mellan hans mor Sophie, och morbror Z. Topelius: Gossen var lat och utan motivation. Barnslig och outvecklad. Vet inte vad han vill. Ena dagen ett, andra dagen ett annat. Topelius lyfter fram praktiska alternativ, och ger exempel på latmaskar (med adligt/borgerligt klingande namn) som artat sig väl senare, och betonar hur nyttigt det är att arbeta.*4) När Leopold var 17 fick han slutligen tillåtelse att avsluta sin fruktlösa skolgång. Det var en svår sak för hans far (kyrkoherden Wilhelm Schalin) som i det längsta hoppats få honom till läskarl. Efter många planer och funderingar hit och dit bestämde han sig för att bli telegrafist:
”… För min del skulle jag visst vara nöjd dermed, som med hvilken ärlig post som helst der han kunde duga, men jag har en obestämd fruktan att de der telegrafisterna skola vara ett skräpsällskap, ungefär som landtmätarena, det vore en så svår sak för Poje. Som så alldeles lefver för kamratskapet. Det var derom jag ville fråga dig, samt hvad du annars tycker om den banan? Bland annat har L. talat om att bli militär men jag tror han är inte särdeles modig af sig… / och visst är ju ett fredligt yrke att föredraga…” (Sophie 31.5.1878)
I december 1878 rapporterar Topelius att Leopold bjuder till för sin nya bana. ”Icke saknas honom god vilja, men lynnet är ännu för lätt”. Han skulle behöva duglig tillsyn, och bestämt arbete för dagen. Det viktigaste på alla banor är att lära sig arbeta. Och det skulle han ha lärt sig på en verkstad (30.12.1878).
Leopold stabiliserade sig med åren. Också om det var en rad tjänster och befordringar som gick honom förbi. När han närmade sig 30 kunde Sophie berätta att han, äntligen pluggar ryska, på stränga order uppifrån, ”kanske båtnad för hans befordran”, och att han vill praktisera på postkontoret. (12.12.1890) Som fyllda 33 gifte han sig och tycktes med ens flera år äldre. Halvannat år senare blev han utnämnd till chef för telegrafstationen i Norrmark, där han bodde och verkade när Johannes började fotografera.*5)
Några månader efter att jag bekantat mig med Sophies brevväxling med Topelius blev jag varse en samling på 43 brev från Leopold till Johannes. Det var en såpass spännande upptäckt att jag sett mig tvungen att göra en skulptur som föreställer dem båda tillsammans. Jag återkommer till den i nästa inlägg.
”Söner och bröder” (2018) 25 x 35 x 25 cm.
FOTNOTER
*1) Zachris var seminariedirektör i Nykarleby och hade stuga på Djupsten en bit utanför staden. Leopold bodde i Norrmark, som numera hör till Björneborg. Johannes bodde med föräldrarna sedan han avbröt gymnasiestudierna p.g.a. tuberkulos (se tidigare inlägg, 18.2 och 30.6.2023).
*2) Zachris, Teodor och Johannes har jag skrivit om tidigare. (ZS: 27.12.2019, 18.2. och 27.4.2023 ; JS och TS: 5.8.2021 och 30.6.2023). Av Teodors småbröder blev två präster, en trädgårdsarkitekt och en diplomingenjör.
*3) Om Uleåborgsbreven: ”Kära gossar – älskade föräldrar” publ. 5.8.2021
*4) Enligt kursoriska anteckningar från arkivbesök hösten 2015, då jag samlade material om Sophie i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Ett brev är från midsommar 1878 (inpetat i ett brev av Emelie Topelius).
*5) Brev från Sophie till ZT 12.1 och 10.3.1894 ; 15.9.1895.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg, och Teodor till föräldrarna i Nykarleby. / Saml. Schalin, Teodor: Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
För mina första släktskulpturer valde jag som förebilder foton med figurkompositioner som såg ”skulpturala” ut. Skulpturidén kom först. Tanken på en berättelse efteråt. Sen blev ordningsföljden omvänd. Jag gjorde skulpturer som skulle förkroppsliga en historia. De två gossarna modellerade jag för att jag ville berätta om syskonen Teodor och Johannes – min morfar och hans storebror som dog ung. De var nästan jämnåriga, nästan som tvillingar. Johannes föddes i oktober 1881 och Teodor i november 1882. Som förebild använde jag ett ateljéfoto som måste vara från år 1883. Teodor hålls nätt och jämt att sitta lutandes mot sin storebror.
Det var en rad slumpmässiga tilldragelser, som gjorde att jag började intressera mig för Johannes. Först var det min mammas suckar över hans lidande, när hon under sitt sista levnadsår bekantade sig med släktbreven. Jag förvånades och berördes av medlidandet med en släkting som varit död i nästan hundra år. Sen började jag lägga ljus och blommor vid Johannes sten, eftersom det var där min mor blev begraven (hennes namn står på stenen bredvid). När jag i 20 år böjt mig ner framför Johannes namn började jag skriva en text om hans fotografiska bana för en bok om Åbo museicentrals fotosamling. Jag åtog mig uppdraget under förutsättning att de släktbrev jag hade tillgång till innehöll tillräckligt mycket information.
Teodor och Johannes Schalin. Ateljéfoto från år 1883 (privat ägo), och keramikskulptur från år 2020. Höjd 11 cm.
Hundratals brev och en uppväxtskildring
Johannes hade just fyllt 17 när han på senhösten 1898 konstaterades ha tuberkulos. Skolgången avbröts, han lärde upp sig till fotograf, och bodde hemma hos föräldrarna fram till sin död i januari 1906. Teodor flyttade som nybliven student till Helsingfors år 1900. Han studerade konst, och vistades tidvis utomlands. Vid Johannes död befann han sig i Paris. Johannes var ingen brevskrivare. Det var mest mor Alma som skötte korrespondensen mellan hemmet och Teodors olika vistelseorter. Teodors nästsista brev från brodern är från oktober 1905:
”…Fast vi möjligen emellanåt kunna hugga till hvarandra eller i vårt stilla sinne agera öfversittare, ha vi dock vuxit upp som tvillingar och kunna väl aldrig fullt skiljas utan vidare. Inte kan jag precis uttrycka mina tankar, men du få väl reda på meningen, detta att ”blod är tjockare än vatten”. Ofvanstående utgjutelse är författad af din broder Johannes i en svag stund…”
Min bild av syskonrelationen baserar sig på familjebreven och på en opublicerad uppväxtskildring som Teodor skrev på äldre dagar, här kallad ”Teodors manuskript”. Jag har återkommit till texten flera gånger, med olika fokus. Första gången läste jag bara av nyfikenhet, och senare – sedan jag gått igenom familjebreven – har jag börjat fundera över de medvetna eller omedvetna motiv som kan ligga bakom olika avvikelser från faktiska förhållanden. Beror avvikelserna enbart på skönlitterära ambitioner och överväganden, eller rör det sig också om bearbetningar och/eller förträngningar av de svårhanterliga känslor som förlusten av ett så närstående syskon måste ha fört med sig? *
Två vilsna bröder
I manuskriptet finns bara två bröder, och en syster som ett par gånger nämns i förbigående. I verkligheten var de åtta syskon när Teodor (i manuskriptet ”Erik”) blev student, och där hans uppväxtskildring avslutas. Berättelsens broder (”Arvid”) blir student ett år tidigare. Han går inte om någon klass (såsom Johannes), blir inte sjuk och avbryter inte skolgången. I stället är det ”Erik” som misstänks ha tuberkulos, och måste tillbringa en längre konvalescenstid i hemstaden. I manuskriptet förekommer ingen syskonträta, trots att brödernas missämja var ett verkligt problem när de delade rum i internatshemmen i skolstaden Uleåborg.
Jag har berättat om Uleåborgstiden i ett tidigare inlägg (5.8.2021). Teodor var nio år när han och Johannes sändes bort från föräldrahemmet i Nykarleby för att gå i finskt lyceum. I slutet av manuskriptet reflekterar Teodor över de menliga följder det kan ha haft att så tidigt lämna hemmet och byta språk. Han jämför med en nära döden -upplevelse ”Erik” hade i de yngre pojkåren, då han höll på drunkna.
”Att drivas ut i världen vid tidiga barnaår, att ideligt byta hem och inflytanden, omgiven av mer eller mindre likgiltiga främlingar är föga olikt den vådliga färden utför forsen … / Rotlös och jagad, sliten blir du, med den första skräcken ständigt lurande i själens djup…”
Jag föreställer mig att Teodor och Johannes var så utlämnade åt varandra och levde så tätt inpå varandra att de blev som sammansvetsade, likt siamesiska tvillingar som ingenting hellre vill än frigöra sig från varandra. De första åren var värst, när det språkliga handikappet och vilsenheten var som störst. De blev retade i skolan, utskällda av lärarna, ovänligt behandlade i inackorderingshemmen. De gick varandra på nerverna. De undvek att röra sig tillsammans för att bättre smälta in i mängden – men försvarade varandra när det behövdes.
I manuskriptet finns en episod där mobbarna försöker få dem att slåss sinsemellan. ”Arvid” skuffas mot sin bror som utan att ana försåt slår till honom. Men i stället för att slå tillbaka rök ”Arvid” på den verkliga missdådaren ”en lång rackare” som snabbt fick honom i underläge. ”Erik” blir ursinnig och kastar sig in i slagsmålet. ”Stryk fick han, men än mer gav han med fötter och nävar – under gråt men av raseri och rättmätig vrede”.
Teodor var lättretlig och hade svårt att behärska sig – ”en vildbasare och fallen för att slå”, enligt deras första inackorderingsvärd. (9.3.1894) Mor Alma bad honom att inte ”slå och bultar om” sin bror, och att ”öva sig att vara snäll”. (21.4 och 4.9.1893). När de börjat gymnasiet hade Teodor blivit skötsam – och då klankade han på Johannes som inte tog skolarbetet och föräldrarnas förbud lika allvarligt. Fadern förmanade: ”I stället för att innerligt hålla af varandra som då i voren små, är det ständigt käbbel och munhuggande er emellan … Inte kan du väl vara glad och nöjd med dig själf då du fått Hannes riktigt olycklig så han måste rymma ur huset? Eller hur!”( 21.10.1897) Johannes ombads i sin tur rannsaka om han gett Teodor anledning till klandrandet. (18.10.1897).
Gymnasietiden får stort utrymme i manuskriptet. ”Erik” dras med i konventslivet. Han får vänner, status, och hans konstnärsdröm vaknar. Brodern nämns allt mer sällan. I början, när barndomsmiljön målas upp, ger gestaltningen av syskonens olikhet klarare konturer åt ”Erik”. När de lämnar hemmet, och iakttar och upplever skolstaden är det som om de i sin hudlöshet skulle smälta samman till en person. De fylls av samma ängslan, tiger med två munnar och ser med fyra ögon. Bärplockningen före avresan och den första nattens tröstätande blir återkommande ritualer:
”Här stodo syskonen medan eftermiddagen började skymma och plockade fåordiga i buskarna, medan något ideligen ville stiga upp i halsen och hindra sväljandet. Det var tungt att resa från far och mor, från bygd och vänner, från träden, från marken – och från allt det kära – svenska…” / Hur många år upprepades ej detta. Ett mörkt främmande rum, på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger. Någon rör på sig, reser sig upp. Den ena av bröderna trevar sig fram i mörkret. Det prasslar som av möss i vägkostkorgen. Mammas vägkost. En nattlig tröst. Den hindrar en att gråta…”
Johannes och Teodor den 11.8.1899 (privat ägo). Teodor (t.h.) skall börja på sista klassen i gymnasiet, Johannes (t.v.) har avbrutit skolan p.g.a. tuberkulos men har ännu inte inlett sin fotografiska bana. / Johannes grav. Åbo, januari 1906. (Åbo museicentral). / Johannes med hatt och käpp framför en målad fond. (Åbo museicentral) Bilden är ev. tagen år 1903 då han arbetade någon månad för Daniel Nyblin i Helsingfors, och övervägde att skaffa egen fotoateljé (Munsala, Vasa).
”Sjukligt och dödligt”
På 1890-talet var det ofta ”sjukligt och dödligt” i Nykarleby under vinterhalvåret. Rapporterna hemifrån innehåller många sorgebud. Familjebekanta och äldre släktingar dukar under när epidemierna grasserar som värst. Också barn. Familjens minsting dog i 8 månaders ålder under brödernas femte skolår, och 2-åringen Olav var så dålig att mor Alma var rädd att också förlora honom (13.2.1897). Allt förklarades dock i termer av Guds vilja. Med 10-åringen Arnolds ord: ”Ja, nu är Samu dö, och många gånger lyckligare än vi.” (23.1.1897)
I Teodors manuskript finns två anspelningar på dödens närhet. Jag vet inte om, och i vilken mån de baserar sig på faktiska händelser och hur mycket som är dikt och hörsägen. I min läsning av manuskriptet fungerar de ändå som föraningar om brödernas faktiska skilsmässa. Bägge episoderna utspelar sig under de tidiga pojkåren, när bröderna ännu bodde hemma. De hade inte så mycket kontakt med andra barn, eftersom de inte gick i skola (sin första undervisning fick de av en finskspråkig hemlärare). ”Erik” längtade efter en riktigt egen lekkamrat – vid sidan av brodern som alltid skulle vara så förståndig och överlägsen. När han äntligen fann en, i en nyinflyttad grannpojke, dog den nya vännen bara några veckor senare i en vårlig lunginflammation.
Den andra episoden är ”Eriks” nära döden -upplevelse. Den utspelar sig en sommar när ”Arvid” redan lärt sig simma och allt oftare övergav sin lillebror för de stora pojkarna. ”Erik” ville visa sig duktig och hoppade i älven som de andra. Som tur var råkade doktorn finnas i närheten. Det var en av de andra pojkarna som hämtade honom. ”Arvid” gick inte att skicka för han bara storgrät. Och när pojkarna senare började prata i mun på varandra och berättade vad som hänt, och hur det såg ut var brodern ännu för uppskrämd för att tala. En halv timme hade ”Erik” varit alldeles som död. ”Du låg bara med ögonen som aviga i huvudet”.
Sju långa år
Sju år fick Johanns leva efter sin första diagnos. Ibland hade han bättre perioder och man hoppades att sjukdomen skulle gå att övervinna. Under år 1899 vårdades han på Mörsil sanatorium i Sverige. År 1903 övervägde han att öppna en egen fotoateljé** och arbetade någon månad i Helsingfors för Daniel Nyblin – ’den finländska fotokonstens fader’. I övrigt var Johannes verksam som frilansfotograf. Han fick beställningar, tryckte upp vykort, förmedlade fotomaterial. Han deltog i september 1903 i den första allmänna fotoutställningen i Finland, där han premierades med tredje pris. Senare började han sända bilder till utländska utställningar. Hemma fick han hjälp och handräckning av övriga familjemedlemmar. Teodor gjorde inköp åt honom i Helsingfors. Själv hjälpte han sin far med korrekturläsning, och arkivstudier för dennes släktforskning.
För mor Alma blev Johannes ett allt värdefullare sällskap ju vuxnare han blev. Han var nästan alltid hemma, och han förstod henne bättre än något av de andra barnen.*3) I Teodors manuskript rådde det ett inre samförstånd mellan modern och hennes äldre son. Båda var lika nyktert lagda. Som den förstfödde förblev Johannes något av ett älsklingsbarn. De andra kom så tätt att det inte fanns lika mycket utrymme för förundran och dyrkan när det gällde dem. Till sin syster Jenny-Maria skrev Alma om sin första moderslycka: ”Du kan ej tro hur innerligt vi håller af honom. Han är vår rikedom, vårt allt” (27.1.1882). Och till Johannes när han fyllde 14: ”Den dag vi fingo dig var den lyckligaste dagen i din moders lif.” (13.10.1895).
Eftermäle
Efter Johannes död bevarades hans bilder och fotoutrustning inom familjen och donerades senare till museer av syskon och syskonbarn.*4) När jag besökte Finlands fotografiska museum för att bekanta mig med det som finns där var Johannes, till min förvåning välbekant för den funktionär som betjänade mig, och jag fick veta att han varit representerad bl.a. på basutställningen 1999. I fjol våras var han representerad på museets utställning om piktorialismen.
Piktorialismen var, vid decennierna kring sekelskiftet en stilriktning som ville höja fotografins status genom att ta fasta på måleriska och impressionistiska kvaliteter, framom teknisk skärpa. Jag behövde inte studera utställningen av professionella skäl. Boken om Åbomuseets fotosamling var färdig, och jag själv pensionerad. Men jag ville bevista den för Johannes och Almas skull. Jag tänkte att både utställningen och min närvaro skulle ha värmt Almas modershjärta.
Med piktorialismen som referensram kan jag se Johannes som en av pionjärerna på konstfotografins område: Som lika mycket ”konstnär” som Teodor. Jag kan t.o.m. tycka att Johannes’ familjeporträtt och naturbilder är mjukare och känsligare än Teodors figur- och landskapsmåleri som kan te sig lite torrt och akademiskt. Johannes poetisk – Teodor prosaisk? Kanske bröderna inte var så olika som de framstår i Teodors manuskript? ”Erik” med sin blick för det måleriska och fantasieggande och brodern med sina sakligt ingenjörsmässiga reflektioner?
Det är uppenbart att bröderna påverkade varandra. Eftersom de var verksamma på skilda håll hade de sällan möjlighet att samtala, och kommentera varandras arbeten, men de inspirerade och utmanade säkert varandra. I stil med: Kan han ställa ut, så varför inte jag?
Från vänster: Johannes’ porträttfoto av hans farmor Sophie Schalin (privat ägo) / Teodors tecknade kopia av Johannes’ porträttfoto. Bakgrundsdetalj på en bild av en ung man i halvfigur (ev. Teodors klasskamrat Jussi Snellman). Foto Åbo museicentral (VA2015-1-64) / Johannes fotografi av Teodor vid staffliet, sysselsatt med kopiering. (Foto Åbo museicentral) / Johannes’ beskurna, tonade och signerade utställningsbild av Aurabron i Åbo, med ursprunglig ram och passpartout. Gelatinsilverfotografi 1904. Finlands fotografiska museum. (Foto taget på museets utställning om Piktorialismen, i Kabelfabriken i Helsingfors våren 2022) / Teodors porträttbyst av Johannes. Brons, 1906. (Privat ägo)
Båda ägnade sig åt porträtt. För Teodor blev porträttmåleriet senare i livet något av en huvudsyssla. Under skoltiden i Uleåborg fick han fickpengar genom att rita porträtt efter foto. När Johannes började fotografera kunde han använda broderns bilder. Johannes har dokumenterat kopierandet på en arbetsbild av Teodor vid staffliet, och på en interiörbild där man kan urskilja en porträtteckning som är gjord efter Johannes foto. (se bildcollage 3) Jag har också hittat två utomhusvyer av Teodor som helt klart baserar sig på Johannes foton. Den ena är ett grafiskt tryck signerat 1916, den andra en målning i vattenfärg från år 1918. Det grafiska bladet har ett kulturlandskap som motiv. Målningen föreställer Aurabron i Åbo. På fotografiska museet är Johannes motsvarande motiv signerade 1904. Fotografiet av Aurabron har varit utställt i Berlin, och ingick i museets utställning om piktorialismen.*5)
Föräldrar och syskon ställde upp som modell både för Johannes, och Teodor. Jag äger en gouachemålning föreställande Johannes (publicerad i ett tidigare inlägg*6) och min bror en inramad porträtteckning, som folk brukar tro föreställer honom själv. I ett brev från Paris våren 1906 nämner Teodor en porträttbyst av Johannes som jag såg på bild först i fjol våras.*7) Alma hade önskat en marmorbyst, men enligt Teodor var det nästan omöjligt att hugga en så liten byst i marmor. Dessutom skulle det bli mycket dyrare.
”Mamma kan ej tro huru äfven jag har glädje af den bysten. Det är något betagande vid skulpturen att man kan se den från många håll och i många belysningar. Och alltid blir uttrycket olika. – Än ligger det som ett litet leende i mungiporna och under ögonen – än är blicken sorgsen och allvarsam. Och i hållningen med ryggens böjning och hufvidets vändning till sidan är jag själv glad att känna igen Hannes.” (mars 1906)
Teodor kommenterar Johannes död första gången i ett långt brev daterat den 11 januari. Han har svårt att finna ord. Helst skulle han vara med de sina för att kunna ”tiga sorgen” med dem. När jag första gången (2005–06) läste hans sorgebrev hade jag svårt att ta till mig allvaret i dem. Jag kunde t.o.m. finna det lustigt när han i mars påminde Alma att hon inte kan sörja sig sjuk och slut när hon ännu har sju barn kvar. Sedan jag blivit bekant med Johannes – och lärt känna Teodors hela livshistoria – har orden fått nytt liv. Jag kan läsa mellan raderna och bakom orden med allt jag numera vet som klangbotten.
Johannes död måtte ha lurat som en mörk skugga över Teodors Parisvistelse 1905–06. I essäboken ”Albertos blick. Om fötter konst och Paris” (2017) ägnade jag Teodors Paris ett helt kapitel – utan att nämna Johannes. Jag valde att förbigå broderns död, liksom Teodor i sitt manuskript. ”Döden är för stor och väldig” förklarade han sig inför mor Alma för att han skrivit för sällan hem från Paris och mest bara om sig själv. (11.1.1906)
”Mamma saknar honom och sörjer. Det är så underligt. Jag har ännu ej känt riktig sorg. För mig är han ännu inte död. Det är med mig som med små barn. Det som ej på det direktaste berör dem. Det de ej se och känna – glider deras medvetande förbi. – Jag har hört att han är borta – men jag fattar det alls ej än. Han är ännu så lite död för mig, att jag tycker mig när som helst kunna komma hem och höra hans röst och se hans goda vänliga ögon … / – Tror mamma ej äfven jag höll af honom? – – Det är som om jag i honom mist ej en bror af fem – utan allt det som kallas syskon. Hvem ägde som han med mig minnen af vår barndom och uppväxt – och hvem var som han varm och ön – huru han än sökte dölja det…”
I manuskriptet blir brodern student ett år före ”Erik” – som tillbringat en lång konvalescenstid hos föräldrarna, och som följer med och kan åka snålskjuts när brodern och hans kamrater pluggar till studentproven. Det var våren 1899 och förryskningstider, rektorns tal oförglömligt:
”…I de tecknen reste ”Arvid” och hans kamrater till Helsingfors att hämta den vita mössan. Hela kupén fylldes av doftande röda rosor vilka smyckat deras bröst vid avresan. ”Erik” skiljdes från sin bror vid hemstationen där far och mor mött upp, med en djup och bävande suck – Nästa år! Och avundsam såg han ”Arvid” återvända till den gemensamma sommaren.”
FOTNOTER
*1) Min mor Birgita Willner, som hittade och skrev rent manuskriptet mer än tjugo år efter Teodors död, påpekar i en efterskrift från år 1990, att hon inte vet varför han skrev ”sina memoarer” i romanform med förändrade namn på allt och alla. ”Kanske av skygghet, kanske för att han ville ha frihet att låta fantasin brodera här och var.” Enligt henne är det närmast fråga om en självbiografi. Barndomsminnena och historierna om skolstadens inackorderingshem och lärare stämmer långt överens med vad han berättat för sin familj.
*2) I augusti 1903 funderade Johannes på att överta en fotoateljé i Munsala och i december 1903 i Vasa. (Alma till Teodor 28.8 och 29.11 1903, och Johannes till Teodor 6.12.1903)
*3) Explicit formulerat i Almas brev till Teodor 18.10.1903 ; 10.1.1906 och 1.3.1906.
*4) I Åbo museicentrals arkiv finns ca 400 negativ och ett 100-tal fotokopior, vilka härstammar från Teodor och Greta Schalins hem i Åbo. En annan negativsamling finns i Museiverkets bildarkiv i Helsingfors, och Finlands fotografiska museum har det som finns kvar av Johannes fotoutrustning, plus fotolitteratur och signerade utställningsbilder.
*5) Johannes foto av Aurabron i Åbo är reproducerad på sid 70 och 71 i boken Kuvalähde – Bildkälla (Åbo museicentral 2016), och kulturlandskapet på sid 72. (Signerad originalbild från år 1904, resp. fotografi gjort av Åbo museicentrals negativ)
*6) ”Barndomsjul på morfars tid”, publicerad 18.12.2020
*7) Jag lyckliggjordes med en bild av porträttbysten när jag aktualiserade Fotografiska museets utställning om Piktorilismen på en facebookgrupp för Schalinska släktingar.
ARKIV
Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg ; Vol 2, Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris, Paris januari och mars 1906. / Samling Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1906 ; Johannes Schalin till Teodor 1899–1905. / Samling Holmberg, Esther: Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 1882–84.
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. Sid. 62–83. (Fotografier av Johannes Schalin behandlas också i två andra artiklar: Luukkonen, Ismo ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä”, s. 84–95 ; Talikka, Hanna ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista”, s. 174–183.)
Willner-Rönnholm, Margareta. Albertos blick, om fötter, konst och Paris. Essäer. Sannsaga. Åbo 2017. Kap. ”Teodors Paris” s. 230–247.
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Förebild för skulpturen ”Far och son” (2019) är ett fotografi taget av min morfars äldre bror Johannes hösten 1905. Det föreställer deras far Zachris Schalin (1854–1938) med yngsta sonen Olav på ryggen. Bilden förevigar den första morgonen minstingen bar ”kaliser”.*(1)
Skulpturens fadersgestalt är äldre och stramare än vad Zachris är på fotot, och gossen är mindre än Olav. Det blev intressantare så. Samma läsår jag gjorde den, arbetade en annan skulpturkurs efter levande modell – som var klädd enbart i kavaj. Kavajskulpturerna blev mycket lyckade, och när de ställdes ut i arbetarinstitutets aula fick Zachris och Olav vara med. Jag kom ihåg kavajerna när jag funderade över när skulpturen var gjord. Kavajens betydelse accentuerades när jag gick igenom mina anteckningar om Zachris.
”Far och son”, keramikskulptur (2019), De svartvita fotografierna är tagna av Johannes Schalin (1881-1906) och föreställer fotografens far, Zachris Schalin. Gossen på Zachris’ rygg är yngsta sonen Olav. Foto Åbo museicentral.
Rocken
I sin dagbok från år 1930 skriver Zachris om en fest i Heurlinska skolan, där han skulle hålla tal och blev presenterad som ”den sista Topelianen”. Citatet är understreckat i dagboken, och när han kommenterar påståendet dyker kavajmotivet upp: ”Om det (som HK påstod) märktes något topelianskt hos mig, så kommer det väl därav, att jag uppfostrats i ZT:s barndomshem hos hans egen moder. ”Så gjorde din morbror” fick jag ofta höra, – och det var icke alltid så angenämt att höra, näml. om det gällde en tillrättavisning. Och så har jag nyttjat flera av hans (avlagda) rockar (munterhet!), t.o.m. hans studentrock, vilket skedde vid en maskerad i vår skola…”
Skalden Zacharias Topelius hade ingen egen son (två gossebarn dog tidigt) och inga andra syskon än sin två år yngre syster Sophie. Hennes barn var hans enda syskonbarn och Zachris Schalin döptes efter honom. För Topelius betydde det kanske inte så mycket, men Zachris kan ha känt sig som en arvprins, med all den ambivalens det innebär: Förväntningar, ambitioner, känslor av otillräcklighet och revoltbehov. Som förebild var Topelius lite för stor och avståndet för litet? Rocken obekväm?
Zachris kom att leva enligt Topelius devis ”Inte en dag utan en rad”. Han var en flitig skribent. Gav ut pedagogiska och religiösa folkskrifter, bidrog med kulturhistoriska uppsatser i tidskrifter och årsböcker, medarbetade i barn- och jultidningar, och skrev dagböcker som han lät binda in. Han var också – enligt Hbl:s nekrolog ”framför allt” – en outtröttlig samlare av hembygds- och släkthistoriskt material: ”Det blev, kan man säga, hans livs käraste uppgift att samla allt som kunde belysa skalden Topelius’ liv och verk.” Hans bok om Kuddnäs (1935) har jag nämnt i tidigare inlägg. Hbl hänvisade också till en fortsättning på Fältskäns berättelser (Var det konungens ring, 1936) – ”ett arbete, som trots sina brister tyder på djup inlevelse i den topelianska tanke- och känslovärlden.”
Zachris släkthistoriska arbete fördes vidare av de två yngsta barnen, Sigmund – och Olav. När det började resas krav på att köpa in Kuddnäs gård (såld 1873) och inreda den till museum, sammankallade Olav det första mötet. Det hölls i Nykarleby 1929 och ledde till en riksomfattande stiftelse, där Sigmund fick en central roll. I slutet på 1970-talet gjorde Olavs son Wilhelm en viktig insats som släktforskare, genom att göra sammandrag och utredningar som distribuerades till den övriga släkten. Där fick jag bl.a. bekräftat att det var Zachris som var ”Lasse liten” i Topelius kända, tonsatta dikt. Jag hade hört det av min mor, men eftersom han inte hette Lars förhöll jag mig skeptiskt till utsagan. När jag senare noterade att han ibland kallas Lasse i gamla släktbrev, tvivlade jag fortfarande. Det bevisade ingenting. Jag återger Wilhelms argumentation:
”Dikten om Lasse liten i den stora världen publicerade ZT för första gången 1860. Att dikten avser systersonen Zachris framgår av senare skrivna verser som förekommit i familjen. Då Zachris Schalin firade julen hos morbror i Helsingfors skriver han hem ett långt brev om Lasse litens jul. Då han blir student tillägnas han en vers av morbrodern om ”Lasse liten drar åstad, spänner svärd i bältet” o.s.v. och då ZT ger sin gamla klaffbyrå åt honom upprepas detta.”
Från far till son
Olav Schalin (1894–1979) blev präst. Av min morfars syskon är han den jag själv har det tydligaste minnet av.*(2) Zachris var också prästvigd. Han utförde ibland kyrkliga förrättningar i samband med bröllop och begravningar, men innehade aldrig någon prästtjänst.*(3)
I den Schalinska släkten hade prästyrket gått i arv från far till son i 400 år. Olav tillhörde den tionde generationen. Den första prästen föddes i Sverige 1523, i Skale by i Söderala socken i Hälsingland. I Zachris’ och Olavs släktgren hade alla förfäder varit präster – utom den som på 1770-talet flyttade till Finland. Denna förfader, och hans blivande hustru, tillhörde ett resande teatersällskap. De bosatte sig i Vasa, där han efter diverse lönearbeten blev restauratör. Zachris’ farfar var son till dem. Han kallades ”storprästen” p.g.a. sin kroppslängd. Han gifte sig med en prästdotter, och fick sju döttrar och en son*(4). Enligt ett schema (uppgjort av Wilhelm 1978) var ”storprästen” och hans hustru, genom döttrarna, stamfader och stammoder till fyra ärkebiskopar.*(5)
Den första av dessa ärkebiskopar fick år 1920 ett julbrev av ärkebiskopen i Sverige, Nathan Söderblom, som härstammade från samma socken i Hälsingland. Hans släkt bodde fortfarande kvar i Söderala, medan släkten Schalin innehade sitt hemman till år 1737. Söderblom hade räknat ut att hela 17 Schalinare varit präster i Sverige, och påpekade att denna utbredda hälsingländska prästsläkt uppmärksammats redan på 1700-talet i Olof Bromans jätteverk Glysiswallur. Nathan Söderblom hänvisade också till Zachris’ släktintresse:
”Man må önska, att rektor Schalins tanke går i uppfyllelse, att nämligen de svenska och finländska ättlingarna tillsammans söka åstadkomma en så vitt möjligt fullständig släkthistoria. När han år 1891 besökte fädernegården i Skale, hörde han, att de höga gamla björkar, som bildada en lövdunge mellan gården och landsvägen, planterats av döttrarna till den sista Schalin, styckjunkaren Olof Olofsson Schalin, död 1737.”
Den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Nere t.v. blyertsteckning av Zachris Schalin från år 1891. T.h. etsning av hans svärdotter Greta Schalin, antagligen från 1920-talet. Uppe t.v. tuschteckning, osignerad och odaterad. Privat ägo.
Det finns en etsning föreställande den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala, som baserar sig på en teckning som Zachris gjorde efter minnet 1891. Etsningen är gjord av min mormor, Greta Schalin, gissningsvis på 1920-talet. Det är en trogen kopia av Zachris teckning, som på detta sätt mångfaldigats och bevarats inom släkten.
Bilden av fädernegården, och Nathan Söderbloms hänvisning till besöket i Söderala, visar att Zachris släktforskning gällde betydligt mer än det Topelianska arvet. Som bilaga till Wilhelms släkthistoriska redovisningar (1978) finns dessutom en ljuskopia av en handskriven ”Genealogia Schaliniania”, som Zachris sammanställt 1915–16. Den är skriven med liten handstil, och upptar på 36 sidor samtliga släktgrenar, så långt bak i tiden han kommit.
Eftersom jag alltid haft svårt med namn och årtal, känner jag mig främmande för denna typ av släktforskning. Det blir för mycket namn. Jag är tacksam för Wilhelms resumé. Bland hans sammandrag från år 1978, finns ett fristående papper med en rimmad dikt med sex verser, och ett färgfoto av Olav Schalin. Under dikten står det ”God Jul önskar fornforskaren och författaren WS, samt diktaren ODS.” (Wilhelm Schalin / Olav Daniel Schalin) Jag ger Olav sista ordet, med diktens tio första rader:
”Du måste framåt, du får inte falla / Det har blivit en levnadsvishet för alla / Men varifrån? Varthän? Så är forskarens fråga. / Ja, varifrån utgår den väg som söker det gångnas låga / Det är människans väg, hennes sökandes ständiga plåga. // Vem är vi? Är vi judar och skottar, svenskar från Norden? / Att forska är roligt, men resultatet ofta helt otroligt. / Det gäller icke ”galaxer” och rymder som sökaren lockar / Ej istid, där solen ständigt är skymder / Nej. Var nöjd om Du når till vår hembygds lotter…
Porträttfoto och dikt av Olav Schalin, 1977 / ”Genealogia Schaliniania” av Zachris Schalin 1915-16 / t.h. en sida ur ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (sammanställd av Wilhelm Schalin), med ZS:s teckningar av Lund hemman (nr 1) i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Gården fanns kvar ännu vid ZS besök år 1891 ”men i främmande händer sedan 1737”.
FOTNOTER
*(1) Står skrivet på baksidan till ett exemplar av bilden (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
*(2) Olav studerade teologi i Helsingfors och vid ÅA, där han doktorerade 1947, var bl.a. kaplan i Nykarleby och Pargas, och domprost i Borgå. När han tjänstgjorde i Pargas (1930–47) umgicks mina morföräldrars och Olavs familj mycket med varandra. Olavs sex barn var i ungefär samma ålder som min mor och hennes syskon. En son gifte sig med hennes väninna. Under krigsåren var mina morföräldrar tidvis evakuerade på prästgården i Muddais, och en sommar arbetade min mor som hemhjälp där. När min bror gifte sig var det Olav som förrättade vigseln.
*(3) I min morfars opublicerade, självbiografiska utvecklingsroman är fadern präst (i stället för pedagog). I slutet av 1890-talet, när han arbetat som seminariedirektör i Nykarleby i tio år sökte han t.o.m. ett par prästtjänster. Den ena i Säminge (Nyslott), och den andra i Borgå. Provpredikningarna nämns i Zachris’ och Almas brev till de äldsta sönerna som gick i finskt lyceum i Uleåborg. Att barnen gick i finsk skola sågs som ett kontroversiellt ställningstagande, och var enligt Zachris en orsak till att förhoppningarna om Borgåtjänsten grusades. ”Af alla mina uppmärksamma och tårögda åhörare i Borgå kyrka, var det blott några få trogne, som icke lät värfva sig af fanatismen … att jag håller mina barn i finsk skola är en styggelse för Borgå-svecerna!” (14.11.1897)
* (4) ”Storprästens” son var Lars Wilhelm Schalin (1820–82), kyrkoherde i Larsmo, och far till Zachris.
*(5) Gustaf Johansson (ärkebiskop 1899–1930), Lauri Ingman (ärkebiskop 1930–34), Erkki Kaila (ärkebiskop 1935–44), Mikko Juva (ärkebiskop 1978–82).
** Mycket av det som nämns i förbigående i denna bloggtext har behandlats utförligare i tidigare inlägg. Om Zachris Schalin, hans syskon, föräldrar, och morbror: publ. 27.12.2019 ; 29.2.2020 ; 18.12.2020 ; 16.9.2022 ; 14.12.2022 ; 18.2.2023 / Om Olavs familj och prästgården i Muddais: publ. 3.4.2020, 6.6.2020, 15.9.2020. / Om Uleåborgsbreven: 5.8.2021 / Om Teodors skönlitterära manuskript: 18.12.2020 ; 5.8.2021.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 16.11 1895 ; februari, mars och maj 1896, ; mars, september och november 1897 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin), 300 s. /kopia
Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok från år 1930 (citatet från den 28.5.1930). / I förfs ägo: ”Genealogia Schaliniana, i utdrag för Zacharias Theodor Schalin, sammanställd af hans fader Zacharias Schalin. Åbo 1915–1916”. (handskrivet original) / Duplikat: ”Det Topelianska arvet. Schalinarnas härstamning Uleåborg – Nykarleby – Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1978”. (36 s.) ; ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (10 s.) / ”Julhälsning till Församlingarna i Ärkestiftet, 1920 ss 12-18, Söderala – Åbo – Uppsala, av Nathan Söderblom” (4 s. i folieformat, tillhört T.T.Kaila) / Urklipp: ”Seminariedirektor Zachris Schalin död”. Nekrolog. Hufvudstadsbladet 23.9 1938.
Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.
Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.
Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.
”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.
Nykarleby seminarium
Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom. 1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.
Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”
För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.
Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.
De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.
Förebud och blixtförälskelse
Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.
” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”
Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar. Den inleds med några ord till läsaren:
”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”
Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.
En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma:
”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”
En intressant bekantskap
Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.
”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”
Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.
Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk. ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”
Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:
”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”
Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)
Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016. Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).
Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj
Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden…
Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**
Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.
FOTNOTER
* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”
** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.
KÄLLOR
Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ; 15.4.1886 ; 2.7.1886.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.
Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)
Förebild för skulpturen ”Döttrar och systrar” (2019) är ett foto föreställande min morfars farmor Sophie på en uteveranda tillsammans med sin svärdotter Alma och ogifta dotter Emilia. På fotot rensar Alma och ”faster Emmi” bär, medan Sophie sitter med händerna i famnen och blickar ut mot gården. Fotot är taget av min morfars bror Johannes någon av de första somrarna på 1900-talet. Sophie är över 80 år, och Emmi och Alma kring 50. När jag omvandlade bilden till skulptur klämde jag ihop figurerna, och gav dem olika attribut. Sophie läser Bibeln, mor Alma handarbetar och faster Emmi håller i en skål. Färgläggningen är inspirerad av tant Brun, tant Grön och tant Gredelin.
Tv. Sophie Schalin (1820–1913). Albumsbild, privat ägo. / På verandabilden, Sophie med svärdottern Alma Schalin, och dottern Emilia Schalin (Åbo museicentral). Båda bilderna tagna av Johannes Schalin 1900–1905. / T.h. keramikskulpturen Döttrar och systrar (2019), med ett infällt foto av Alma (Johannes Schalin, albumsbild).
Jag knådade ihop den förstrött, som ett mellanarbete medan jag funderade på mera ambitiösa motiv. Jag var inte speciellt nöjd med resultatet, men har blivit alltmer fäst vid den. Den står på ett runt bord vid en gammal gungstol, där jag ofta sitter och låter blicken vila på de tre gummorna. Det känns rogivande på samma sätt som när man betraktar ett levande ljus. Jag tror det handlar om kvinnornas försjunkenhet och tysta gemenskap. Att läsa, handarbeta, rensa bär är hemtrevliga sysselsättningar.
Alma återkommer jag till senare. I samband med den här skulpturen vill jag berätta om Sophies döttrar Emmi och Tilda (Matilda). När deras far Lars Wilhelm Schalin år 1861 blev präst i Larsmo var Emmi 10 och Tilda fyra år. Skärgårdskommunen Larsmo saknade vägförbindelse med fastlandet och hade ingen skola. Lars Wilhelm engagerade sig aktivt i bägge frågorna, men innan folkskolan blev verklighet hade de Schalinska barnen passerat skolåldern. Medan deras mormor levde, kunde de bo på Kuddnäs och gå i skola i Nykarleby.
Tilda bodde på Kuddnäs under hungeråren 1867–1868. I Nykarleby kokades soppa både åt stadens egna fattiga, och för kringvandrande tiggare från landsbygden. I ett brev hem berättade hon om en soppkokning på Kuddnäs, då 354 tiggare fick del av bespisningen. Själv fick hon dela ut bröd. I hungerns spår följde epidemier. På försommaren 1868 insjuknade mormodern i tyfus, och dog den 1.7. Senare gick Tilda i skola i Gamlakarleby. Sophie kommenterar i ett brev till brodern:
”Lite tomt ha vi här hemma efter Thilda flickan som nu också kommit sig ut i världen. Må Gud bevara de kära barnen. Den fördelen har ni stadsbor att ni får ha edra barn hemma under deras första lärotid, det är så bekymmersamt att skicka ut dem som så små.” (21.1.1870)
Porslinsdockor från Emmi Schalins dockskåp. Enligt min mor, som i sju, åtta års ålder fick överta dockskåpet, kallades de Emmi och Tilda. Klänningarna har de hafts sedan Emmi lekte i dockskåpet. / T.v. syskonen Emmi Schalin, Zachris Schalin och Tilda Wegelius (detalj av foto i privat ägo). / T.h. Syskonen Emmi och Zachris med sin mor Sophie omkring 1910.
Sophies brevväxling med brodern Zacharias Topelius och hans hustru Emilie innehåller ibland upplysningar om de Schalinska barnen. När de blev så stora att de kunde vistas i Helsingfors på egen hand fick hon rapporter om dem, och när hon blev änka var brodern hennes viktigaste förtrogna när det gällde barnens vägval. En informativ skildring av deras uppväxtmiljö i Larsmo ingår i ett brev från min morfars mor Alma. Det är skrivet året innan giftermålet, när Tilda var 21 och Emmi snart skulle fylla 29:
”Mycket väl blef jag emottagen, ehuru jag då mer ej alls var väntad. Flickorna ville ej tro sina ögon, då de sågo mig. Jag trifdes så utmärkt bra bland de enkla arbetsamma menniskorna. Enahanda var väl lifvet der, men lugnt och angenämt. Hör blott! Före kl 6 väcktes den af flickorna, som hade hushållsveckan. Hon såg då om allt, som under dagens lopp fordrades, kokade maten, och allt annat. Kl 6 fördes det kaffe åt gamlorna och sjutiden kom gumman ut, för att sjelf sila mjölken. En timme senare åts frukosten. Då åts alltid varm mat. Nu började det egentliga arbetet. Emmy skötte om alla väfvar, ställde om sömmar, bakade och gjorde ostar. Tant spann och stickade. Thilda såg om kreaturen, spann, hjelpte till öfverallt hemma och dessutom vid folkskolan. Ungefär kl 2 åts en enkel, men smaklig middag. På eftermiddagen samlades vi alla för att någon timme läsa ur någon god bok. Kvällsvarden, alltid varm mat åts ungefär kl 9. Sedan sutto vi ännu alltid länge och pratade. – Familjen, hör till de s.k. pietisterna. Tant är mycket älsklig och mild. Hon är en verklig qvinna. Emmy är allvarsam och stadig. Wi förstå hvarandra bra. Thilda är gladare, vänlig och ganska sluten.” (28.3.1879)
Några av Emmis och Tildas vistelser i Helsingfors var bildningsresor. Vårvintern 1874, när Emmi fyllde 23, åhörde hon föreläsningar, som hon enligt moster Emilie, var mycket intresserad av, och Topelius skrev år 1884 om en post på barnhemmet i Helsingfors, som Tilda kan ha varit påtänkt för – vilket tyder på utbildning. Senare, när familjen Topelius flyttat till Björkudden kunde Emmi och Tilda ibland bo där och hjälpa till med olika sysslor. ”Tack för er kära Emmi, hon är så snäll och trifsam … Hon är så förskräckeligen flitig att det är nästan för mycket” skrev Emilie till Sophie vårvintern 1880. Två år senare arbetade Tilda som Topelius sekreterare, och fick dessutom i uppdrag att sy en rock åt honom. Hon berättade om sina minnen i en intervju för Kotiliesi när hon var 95.
Emmi Schalin. Fotot t.v. trol. Johannes Schalin. Mittbilden är från Emmis hem i Nykarleby, maj 1925.
Emmi (1851–1939)
Emmi var 31 år när Sophie blev änka. Lars Wilhelm dog på försommaren 1882. Emmi bodde tillsammans med sin mor i över 30 år och tog hand om henne när hon var gammal. Från prästgården i Larsmo flyttade de först till Jakobstad och sedan till Nykarleby, där sonen Zachris Schalin blev föreståndare vid seminariet. När Emmi var 40 skrev Sophie om dem i vi-form: ”Si ja talar mest i pluralis i dag för Emmi är inbegripen i allt. Vi är liksom oåtskiljeliga”. Och fyra år senare: ”hon är min käpp och stav så länge jag orkar vandra till seminarium och för övrigt mitt ålderdoms stöd.”
Nykarleby seminarium var min morfars barndomshem. Han fyllde fyra när de flyttade dit, och det var dit han längtade hem, när han på 1890-talet gick i skola i Uleåborg.* Farmor och faster Emmi var självklara och viktiga personer när han växte upp. De förekom ofta i hemmet och barnen sprang över till dem på ärenden, eller för nöjes skull. Emmi fick heta ”Plättfaster”. Hon var som en andra mor för Almas och Zachris många barn – och gammelmor för deras barnbarn. Min mamma fick överta Emmis dockskåp när hon var sju, åtta år. Det finns numera hos oss. Enligt en bifogad text, skriven av min mor, kallades dockskåpsdockorna Emmi och Tilda.
I den bok om förmödrar som jag hade tänkt skriva ville jag ägna Emmis självuppoffrande liv en egen essä. Jag var också nyfiken på hur släktens ”huvudpersoner” tedde sig ur hennes perspektiv. Men jag stötte bara på ett fåtal alldagliga brev i det material jag gick igenom, och lämnade saken därhän.
Tilda Wegelius. Strandbilden är fotograferad av Johannes Schalin 1900–1905 (Åbo museicentral) Längts t.h. hennes make, de fem pojkarna är från hans första äktenskap, döttrarna Tildas. / T.h. Tilda och Henrik Wegelius, detalj av samma fotografi som på bildcollage ovan, samt 75-årsnotis från år 1932 och rubrik och illustration till intervju i tidskriften Kotiliesi 1/1952.
Tilda (1857–1953)
Tilda gifte sig med en änkling, kyrkoherden Henrik Wegelius, när hon var 38. Hon fick två egna barn, var 11 år prästfru i Masku, 27 i Sastmola, och änka i 20 år. Bland de tidningsklipp jag har hemma finns födelsedagsnotiser och en nekrolog som beskriver henne som en aktiv och driftig person. Flera kyrkliga föreningar, välgörenhetsorganisationer och förtroendeuppdrag räknas upp.
Tilda ingick inte i mitt bokprojekt, så jag förbigick henne för det mesta under mina arkivstudier. I Topelius brev till Sophie kunde jag ändå inte låta bli att notera hans kommentarer om Tildas ”embete hos bror Z.” Hon tog hand om Almas och Zachris första fyra barn (0–4) när de bodde i Helsingfors, och morbror Topelius befarade ”att de numera knappt kunna undvara henne.” (24.2. och 18.8.1885). Skarpare uttryckte han sig år 1891, när Tilda redan arbetat på annat håll och hennes hjälp hade efterfrågats på hemmaplan:
”Nej, nog förstår vi kärlekens tjenster, men icke äro systrar och fastrar till här i verlden blott för att vara barnsköterskor. De kunna ju hitta något eget mål att lefva för… / Gud har tagit mina gossar till sig, men om jag hade dem qvar, sannerligen skulle jag lära dem, att en syster icke är skapad till deras tjenstepiga, utan bör hafva sin lika arfsrätt både i bo och frihet.” (9.2.1891)
Någon heltäckande bild av Tildas anställningsförhållanden har jag inte. ”Vetil” nämns ibland i breven, och ”prästgården”. Kanske arbetade hon någon tid i Wegelius familj? Hans första hustru, Hanna, var god vän och släkting till henne. Enligt Sophie var det en kär plikt för Tilda att bli en god mor för deras fyra pojkar. Året innan giftermålet arbetade hon i varje fall i Myllykylä (Sordavala). Sophie nämner koleran i Petersburg, det är oroande nära – och frågar sin bror om Pekka Halonen är en lovande konstnär. Tilda har nämligen varit med och ordnat hans bröllop med ”Majku”. Tydligen arbetade hon i Maija Halonens föräldrahem. Hösten 1895 skulle hon komma hem så snart de får någon annan i hennes ställe. I december förlovade hon sig, och i februari 1896 gifte hon sig.
Faster Tildas bröllop firades i Nykarleby seminarium. Mor Alma berättade ingående om förberedelserna och festen för sina skolgossar i Uleåborg. Hon uppmanade pojkarna att skicka gratulationsbrev i tid, ”så har ni troligtvis nöjet att vara de första som på bref begagnat fasters nya titel och namn”.
Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Coll 309.6 (Sch 1870-97): Sophie Schalin till Zacharias Topelius 21.1.1870 ; 27.10 1891 ; 4.9.1894 ; 4.9.1895 ; 31.12.1895. / Coll 244.94 (ZT 1881-98): ZT till Sophie 6.3.1894 ; 24.2.1885 ; 18.8.1885 ; 9.2.1891.
Svensla litteratursällskapets arkiv, Helsingfors. SLSA 789 (Lindqvistska och Haeggströmska släktarkivet): Emilie Topelius till Sophie Schalin 19.1.1874 ; 25.2.1880 ; 29.1.1882.
Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Esther Holmberg, Vol 2: Alma Montin till Jenny-Maria Tallgren 28.3.1879 / Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma Schalin till skolgossarna i Uleåborg: 8.2.1896 ; 15.2.1896.
TRYCKTA KÄLLOR
Kotiliesi 1/1952: ”Setä Topelius sisaren tyttären silmin”.
Schalin, Zachris:Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI. 202 s. / Kap XII (Doktorinnan Topelius sista tid och Kuddnäs ödestimma), s. 177 om Tildas brev.
Schalin, Zachris: ”Den första folkskolan i Larsmo” i Svenska folkskolans vänners kalender 1913.Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna. Zacharias Topelius skrifter XX:2. Svenska litteratursällskapet
Rötter och annat 