I september inledde jag en grov inventering av mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins teckningar, skisser och andra oinramade arbeten som förvarats i en stor svart kista i ungefär hundra år. De senaste 30 hemma hos oss. Uppskattningsvis rör det sig om kanske hundra pärmar, paket och skissböcker i olika storlek. Sammanlagt tusentals bilder. Jag räknar med att arbetet kan ta ett år eller mer. Inspirerad av konstnärsbekanta på Facebook kommer jag att presentera plock ur arkivet under processens gång. Det blir roligare så.
Kistan är ca 190 cm lång, 60 bred och 35 djup. Den ena hälften innehåller företrädesvis verk av Greta, den andra av Teodor. Men det är inte helt konsekvent. Det finnas också enstaka verk av andra konstnärer.
Jag startade bloggen, ”Rötter och annat” när jag började sortera och studera de släktbrev jag förvaltat ungefär lika länge som ovan nämnda kista. Det arbetet blev klart i september 2021. Under, och efter den processen var de flesta inlägg illustrerade berättelser. I fortsättningen är mitt syfte enbart att visa bilder. Jag kommentarer dem bara i de fall jag råkar ha bakgrundsuppgifter om dem. För det är inte bara för att jag pantat på materialet som jag känner mig manad att inventera det. Det är också på grund av släktbreven som jag läst. Mycket har jag glömt, och breven finns numera i Åbo Akademis handskriftssamling, men mina avskrifter har jag fortfarande kvar – och bloggtexterna som jag uppskattar mer och mer ju mer jag glömmer.
En del av innehållet i kistan kunde få skatta åt förgängelsen, men det finns också sådant som kunde höra hemma i något arkiv, och/eller intressera andra släktingar, konstvänner och forskare. För att kunna diskutera samlingens framtid behöver jag en helhetsbild av innehållet. Jag går igenom pärmarna en i taget, räknar och kategoriserar bilderna, fotograferar typexempel och det jag vill komma ihåg.
I september gick jag igenom de första sju pärmarna. De innehåller nästan enbart arbeten av Teodor, i huvudsak från 1900-talets två första decennier. Han inledde sina studier hösten 1900 i Helsingfors, där han bodde och arbetade större delen av perioden. År 1917 utsågs han till lärare vid Åbo ritskola, där han blev bekant med Greta. De gifte sig 1921.
Under teckningarna till vänster har Teodor skrivit med blyerts: ”Mina första teckningar i H:fors (under Ahlstedts tid 1900, hösten)”. Arbetet finns omnämnt i ett brev till föräldrarna. Han hade ritat en uppstoppad fågel, och sedan efter levande modell och fått uppmuntran av Ahlstedt. När han skrev brevet (27.11) hade han dagen innan fått beröm också för en annan teckning. Han var så glad och belåten att han ville överge universitetsstudierna och satsa helt på konsten. Första läsåret studerade han flera ämnen vid Helsingfors universitet, men trivdes bäst i universitets ritsal. Fredrik Ahlstedt var lärare där 1892–1901. Bilden t.h. kan också vara därifrån (På baksidan finns flera skisser, och där står 1903, och ”Universitet” – men inte vilket). Han skrev in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) hösten 1901, men besökte universitetets ritsal också efter det.
Till vänster två modellstudier från Paris. Den med fyra teckningar av en kvinnlig modell är daterad 1903, Ecole de la Grande Chaumière, och den stående manliga modellen Paris 1905. De båda modellstudierna till höger är tecknade i Berlin senhösten 1919. Jag har inte stött på några brev av Teodor från den första Parisresan, och inte heller från Berlin. Våren 1903 reste han i Italien och på sommaren var han i Finland. I oktober nämns obestämda resplaner och en studiekamrat i Paris. Under den andra Parisvistelsen arbetade Teodor med altarmålningen för Vahto kyrka, som jag presenterat i ett tidigare inlägg. (Paris Vahto 1906, publ. 1.9.2020) Perioden ägnades ett eget kapitel i essäboken Albertos blick, om fötter, konst och Paris (Sannsaga 2017). I Berlin hade Teodor sällskap av sin första hustru, Aili Tallgren. De återvände till Åbo i mars 1920. De var gifta 1910–1921. (Se närmare inlägget ”Huset i Alberga (1910–18)”, publ. 11.1.2025).
I den sjätte pärmen jag gick igenom stötte jag på tre seriebilder som skildrar halvvuxna barn som rullar snöbollar för ett snöslott. Bilderna låg inne i en pärm av vikt kartong. Framsidan har titeln Pallas Athene. På baksidan står: Tryckt hos mig. Vid första ögonkastet tolkade jag det som ett trivialt beställningsarbete, men insåg sedan att bilderna ingick i ett lärdomsprov, som Teodor behövde för sitt pedagogiska värv. Nere på pärmens framsida har han skrivit med blyerts: ”1918. Praktiskt prof i Svenska Normallyceet”. Provet finns omnämnt både i släktbreven och i Teodors rimmade och illustrerade krönika över året 1918 – en julgåva till föräldrarna – som är tecknad i samma stil som lärdomsprovet. Serierutan nere till vänster är från årskrönikan (liksom bloggens vinjett) och skildrar auskulteringen i huvudstaden: Teodor gestikulerar, en elev markerar och en kritisk bedömare följer undervisningen. (se ”Rimmade resonemang”, publ. 16.10.2020). Fru Aili uppmanade honom – understödd av hans ytterst samvetsgranne fader – att inte ta alltför allvarligt på provet. ”Ajattele, sitäkin hän sanoi, hän juuri, tunnollisuus itse.” (27.9.1918) Teodor inledde sin lärarbana i Helsingfors 1909 (se ”Fritz Hilbert”, publ. 24.1.2020). I Åbo undervisade han, förutom i Åbo ritskola också i Svenska klassiska lyceum, och Turun lyseo.
Replot 1907. Till vänster “I väntan på posten”, blyerts och vattenfärg. (På baksidan pennteckningar från samma situation: sittande gubbe med pipa, en mansprofil och tecknarens vänstra arm med ritblocket). I mitten oljemålning på duk, sign. T.S. Replot -07. Till höger en laverad miljöstudie till oljemålningen. På laveringens baksida är mannen på oljemålningen avporträtterad i helfigur rakt framifrån, i vattenfärg, sittande på trappan till en strandbod. Näsan, mössan och den randiga blusen går inte att ta miste på. Porträttet finns också som färgpennsteckning med texten: Fiskaren ”Öschman” på Vallgrund.
Några brev som skulle berätta mera ingående om Teodors tid i Replot har jag inte hittat, men det finns ett dussin brevkort därifrån – det första är postat 29 juni, och det sista 30 oktober 1907. Han bodde av allt att döma i Vallgrund, men gjorde också resor till Björkö. En god vän till honom, Anders Johan Dahl – folkskollärare i Vasa – var son till en fiskarbonde i Björköby. De lärde känna varandra på 1890-talet under Dahls studietid vid Nykarleby seminarium. (se ”Zachris och Alma”, publ. 18.2.2023) Teodors far var seminariedirektör då, och föräldrarna tog sig an den fattige fiskarsonen som sommartid var anställd som trädgårdsbiträde. Teodor och han började skriva brev till varandra under Dahls första år som lärare i Purmo. Vänskapen fördjupades med åren, och brevväxlingen fortsatte till Dahls död 1950. Bland Teodors efterlämnade särtryck finns ett utdrag ur Österbottnisk årsbok om Anders Johan Dahl (1957). En text handlar om den pedagogiska gärningen, en om trädgården Yxgärde – och Teodors om Konstälskaren John Dahl. Där nämns Replot-vistelsen. ”Det var först under nämnda Replot-sommaren jag fick bilden av den verklige John Dahl klar för mig, när jag såg honom mot bakgrunden av Björköby. Aldrig förr hade jag anat att denne min vän, som visade en så naturlig nobless i sätt och väsen, hade fått denna egenskap liksom kulturprägeln överhuvud som en gåva av miljön där hemma i Björköby…”
Interiören är från Teodors och Ailis ateljéhus i Alberga, signerad 1911 (otydligt, men sannolikt). Blyertsteckningen är från år 1916. Vid den tiden bodde Teodor och Aili i en hyreslägenhet på Vinkelgatan 7 i Helsingfors (Kronohagen). Antagligen en fönsterutsikt. Samma vy förekommer på några andra bilder. Till höger ett självporträtt från 1918
”Greta som skyddsmadonna” (2022) är den sista av en serie på tre keramikskulpturer som föreställer förmödrar. Greta var min mormor. Bildkonstnär, född 1897, död 1993. På äldre dar känd som blomstermålare, på 1930-talet som konstgrafiker. Jag har skrivit om henne tidigare i olika sammanhang (i denna blogg utgående från hennes brev till min mor på 1940- och 1950-talen). Jag går därför inte in på hennes levnadshistoria här, utan berättar bara lite om tankarna bakom, och arbetet med skulpturen.
Motivet ”skyddsmadonna” gav sig självt, efter att jag låtit de två första skulpturerna inspireras av gammalkyrklig konst. Den äldsta förmodern, Sophie (1820–1913) är framställd på samma sätt som Jesus’ mormor i motivet ”Anna självtredje”. Hennes svärdotter Alma (min morfars mor) är omgiven av ett halvt dussin vuxna barn i litet format, och fyra för tidigt döda som hon håller i famnen. Här är framställningssättet besläktat med grupporträtt av kyrkliga donatorsfamiljer där alla är samlade vid korsets fot, också de vid målningstillfället redan döda.
T.v. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (2022), i mitten ”Alma med barnen” (2021–22), t.h. ”Sophie självtredje” (2021).Inspirationskällor: T.v. skyddsmantelmadonna, väggmålning, och träskulptur. Den förra finns i Spånga kyrka, är ursprungligen från 1400-talet, ”övermålad” vid sekelskiftet 1900 (källa: https://www.svenskakyrkan.se/platser/10427-spanga-kista-forsamling-skyddsmantelmadonna). Träskulpturen är från 1500-talet, tillhör Statens historiska museum i Sverige (källa: https://www.europeana.eu/sv/item/91631/shm_art_900919S2). / I mitten, detalj av ett epitafium från år 1619, en minnestavla föreställande donatorn Hartvig Speitz’ 14 familjemedlemmar. De döda försedda med ett litet rött kors. Olja på duk, 90 x 105 cm. Tillhör Finlands nationalmuseum, härstammar från Sääksmäki kyrka. (källa: https://www.europeana.eu/en/item/2021009/_963A9A01D08805E3FF691437F739CC84?page=2 ; Tuhkanen, Tuija: ”In memoriam sui et sortum posuit” Lahjoittajien muistokuvat Suomen kirkoissa 1400-luvulta 1700-luvun lopulle, s. 172–179. Åbo Akademi 2005) / T.h. Anna självtredje, Finlands nationalmuseum (källa: Finna.fi 7.8.2022)
Skyddsmadonnan Jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, brukar framställas iklädd en vid mantel som hon håller upp med armarna – och ”mänskligheten” som en grupp mindre figurer innanför manteln. I skulpturen av Greta utgick jag från manteln. Jag hade tidigare testat pigmentöverföring på ett keramikhus, och nu ville jag utnyttja samma teknik för att beklä mantelns utsida med blommor som hon själv målat. Innanför manteln syns hennes man och barn. Min morfar Teodor sitter och målar med tavlan vilande mot mantelns insida. Deras två döttrar framträder i relief på klänningsfållen och sonen i maghöjd, som foster.
T.v. foto av döttrarna Ursula och Birgitta. I mitten detalj av keramikskulpturen. T.h. Teodor vid staffliet, detalj av en etsning av Greta Schalin, ”Vid Seinestranden”. Ingår bl.a. i Åbo konstmuseums och Jyväskylä konstmuseums (Finlands grafikerförbunds) samlingar. Detaljen är från ett exemplar i privat ägo, signerat 1936.
Skulpturens Greta är till skillnad från de två äldre förmödrarna jungfruligt ung. Sophie (T:s farmor) fick formen av en gammal gumma, och Alma (T:s mor) är i övre medelåldern. Att Greta är en ung kvinna föll sig naturligt, både för att Teodor var äldre än hon, och för att det finns många bilder av henne som ung mor. Att framställa henne som skyddsmadonna var ett intuitivt val, men lätt att motivera i efterhand. Hon är den enda av de tre som jag lärt känna medan hon levde. Mormor Greta framstod som arketypiskt trygg och stabil, inte minst min mor var väldigt bunden till henne. ”Som om navelsträngen aldrig klippts av”, som hon själv uttryckte det. Greta levde till hög ålder och målade in i det sista. Hon var inte bara en del av min barndom, utan också av studietiden och somrarna på landet när mina egna barn var små. Hennes brevväxling med de vuxna döttrarna, liksom makens festdikter, stöder bilden av en lugn och trygg stödperson.
Teodor Schalin, målning i vattenfärg, signerad i februari 1923, föreställande Greta väntande deras första barn som föddes den 10.2. (privat ägo) / T.h. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna”.
Den främsta orsaken till att Greta blev skyddsmadonna var ändå lusten att fortsätta experimentera med pigmentöverföring. Hennes växtstudier från tonåren, och senare förlagor för dekorationsmålning av bl.a. brickor, var som gjorda för ändamålet. Jag letade fram lämpliga arbeten från kistan med mina morföräldrars efterlämnade skisser. Fotade, frilade detaljer, finjusterade färg och skärpa, prövade olika mönster, förstorade och förminskade, kopierade och sammanställde till blomsterark. Vissa arbetsmoment var tålamodsprövande, som att radera blommornas bakgrund i photoshop, och att bearbeta keramikunderlaget tills ytan var tillräckligt jämn och slät. När jag gjorde keramikhuset var det bara att kavla väggplattorna, medan manteln måste slätas ut bit för bit och ojämnheterna kunde vara svåra att upptäcka.
I mitten två växtstudier som Greta Kegel(-Schalin) gjort som 17-åring år 1914, och en odaterad skiss för blomsterdekoration av ett serveringsfat (1930–50-tal?) / T.v. och t.h. keramikskulpturens mantel. De vita fläckarna är baksidor till laserkopierade blommor. Blommorna har penslats med ett gel som får färgpigmenten att lossna från pappret och fastna på keramikunderlaget. Det vita pappret gnuggades sedan bort med en fuktig svamp.
När skulpturen var färdig bränd, printades blomsterarken (spegelvända) med laserskrivare. De enskilda blommorna klipptes ut var för sig, penslades med ett speciellt gel och trycktes mot underlaget. En vecka senare gnuggades pappret bort med en fuktig svamp, pigmenten satt fast i underlaget och blommorna trädde fram i all sin prakt. Om man vill, kan man betrakta mantelns blomsterbeklädnad som en symbol för ”madonnans” skyddande förmåga. För Gretas livslånga intresse för blomstermåleri var i många avseenden en kraftkälla
Keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (papperslera, pigmentöverföring, 2022) och detaljer av blommor, målade av Greta Schalin (f. Kegel 1897– 1993).
Mer om Greta och skulpturprojektet:
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen (s 74–90). Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
Min morfar Teodor dog när jag var nio år. Jag minns honom vagt från sommarstället i Pargas, och från mina morföräldrars hem i Åbo. De bodde i jugendhuset Albatross, strax bakom Konstmuseet. Där hade de ”alltid” bott, och där bodde min mormor ännu som änka i över 30 år. Teodor hade en egen ateljé både i Albatrossen, och på landet. Sådant gör intryck på ett barn.
För ungefär 50 år sedan, när jag börjat jobba på historiska museet i Åbo, och vi hade fått överta en gammal yrkesskolas bibliotek, hittade en kollega i tidskriften Kotitaide en byggnadsritning från år 1909 till konstnären T. Schalins villa i Alberga. En sådan hade jag aldrig hört talas om!
Att min morfar var gift när han träffade min mormor blev jag medveten om först som vuxen. Han var gift med en kusin på mödernet, Aili Tallgren i hela tio år. Äktenskapet var barnlöst. Aili hade vuxit upp på prästgården i S:t Marie (numera en del av Åbo), dit hon återvände efter skilsmässan för att finnas till hands för sina åldrande föräldrar. Familjebanden, och närheten till prästgården, innebar att Aili aldrig helt försvann ur bilden. Hon besökte Teodors föräldrar, som också bodde i Åbo, och var gudmor till min mamma. För barnen var ”Tant Aili” en släkting bland andra. Min morbror berättade på gamla dagar att han aldrig hade kunnat ana att hon var hans pappas ex.
Aili och Teodor. Detalj av interiörbild från huset i Alberga (hela bilden nedan). T.h. Aili som ung, detalj av gruppbild, där hon sitter med två äldre, icke identifierade personer.
Av de fotoalbum jag ärvt har jag varit mest fascinerad av Teodors första, som är från tiden innan min mormor kom in i bilden. Där finns ett tiotal foton av ateljéhuset i Alberga. Några är uppenbart tagna när huset var nybyggt 1910 och Teodor och Aili nygifta. Aili har fotsid klänning och getingmidja. Teodor är lång och stilig med mörkt hår. – När han gifte sig med min blivande mormor såg han redan ut som den morfar jag minns, med rund mage och tunt vitt hår.
Saker man inte talar om gör en nyfiken, och bilderna av ateljéhuset väcker frågor. Om Teodor lät bygga, och kanske själv planerade en konstnärsvilla – varför hade jag aldrig hört talas om den? Hur länge bodde de där, och vad hände med huset efter det? Bodde de året om, eller var det ett sommarhus?
Detalj av keramikhuset (2019–2020).
Och hur kom det sig att han gifte sig med en kusin? Familjerna bodde långt från varandra när de växte upp, och efter det ägnade han sig åt konststudier i Helsingfors och utomlands. Vad tyckte deras föräldrar om förhållandet, och om skilsmässan? Bägges fäder (Zachris Schalin, och Ivar Tallgren) var prästvigda, och mödrarna (Alma, och Jenny) systrar… Och vad tyckte Aili om att bli lämnad för en yngre kvinna? Hur blev hennes liv efter det?
Keramikhuset (2019–20)
Tanken på att göra Albergahuset i lera föddes samtidigt som mina första släktskulpturer. Inspirerad av två korta specialkurser valde jag att utnyttja både interiörfotona och byggnadsritningarna. Den ena kursen var i patinering, där en deltagare använde pigmentöverföring för att applicera en bild på sin skulptur. På den andra kursen gjorde vi urnor i papperslera, varvid jag insåg hur väl pappersleran lämpar sig för stora och tunna ytor. Jag ville göra Albergahuset i papperslera, med korrekta proportioner, och på innerväggarna applicera bilder av de lyckliga tu i det nybyggda hemmet. Huset måste vara halvt för att kunna betraktas både utifrån och inuti. Min lärare rådde mig att göra separata byggnadselement som fogas ihop som brända.
Hopfogning av byggnadselement 2020.
Jag påbörjade arbetet hösten 2019 och ett halvår senare, när alla byggnadsdelar var färdiga, bröt pandemin ut och kursen avbröts. På grund av pandemiläget tog jag inga kurser följande läsår, utan fogade ihop huset hemma, på egen hand. Allt blev inte som jag tänkt mig, men de flesta bitar fick jag i varje fall placerade någonstans. Jag hade t.ex. tillverkat en mängd bjälkar med tanke på takstolen och andra stödkonstruktioner, vilka inte behövdes. De blev istället våningslister, knutbräder – och golv- och taksparrar som gör att huset ser halvfärdigt, eller förfallet ut. Ytterväggarna målade jag ljusgula – som kvällssol på en vitrappad fasad, och innerväggarna gulockra, som mörknat papper.
För pigmentöverföringen fick jag gästa arbis skulpturverkstad. Bilderna skulle printas (spegelvända) med laserskrivare, och ganska snabbt efter det penslas med ett speciellt gel och tryckas mot underlaget. Efter något dygn satt pigmenten fast, och jag kunde gnugga bort pappret med en fuktig svamp och ytbehandla bilderna hemma. Byggnadselementen fogade jag ihop med snabbtorkande Silk Clay modellera.
Teodor, Aili och Alberga
Teodor började studera vid Helsingfors universitet hösten 1900. Han läste flera ämnen, men viktigast för honom var universitetets ritsal, och följande höst skrev han in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) för att satsa helhjärtat på konsten. Det visade sig att Aili gick på samma klass! Han hade i själva verket träffat henne redan som förstaårsstudent när han blev bekant med hennes bröder – och förstummats av hennes skönhet: ”Den Aili så hon blifvit förtjusande vacker! Jag måste riktigt sitta och gapa och glo på henne hela tiden så mycket jag täcktes.” (till mor Alma 18.10.1900).
Ailis svägerska Tyyni Tuulio (gift 1917 med Oiva T.) vittnar också om den unga Ailis skönhet. Hon hade hört talas om syskonen Tallgren redan innan hon mött sin blivande man. Bröderna hade rykte om sig att vara stiliga, och i flickskolan hade deras ”bildsköna” syster Aili undervisat i parallellklassen. (Nuoruuden maa, s. 186) Av Tyyni Tuulios memoarer framgår att Aili hösten 1899 ”sattes” i Åbo ritskola, i stället för att fortsätta i gymnasiet, för att hon måste ta hand om sin mor som insjuknat på familjens sommarställe. Efter det gick hon i ett finskt institut i Helsingfors (Helsingin suomalainen jatko-opisto) som inte ledde till studentexamen. (Keskipäivän maa, s. 40)
Av breven att döma var Teodor inte närmare bekant med den Tallgrenska familjen innan han började studera. Moster Jenny lärde han känna när hon besökte Helsingfors vårvintern 1902. Han inbjöds att fira påsk på S:t Marie prästgård där han genast kände sig som hemma, i synnerhet som hans yngre syskon, som gick i skola i Åbo, också var där då, och för att moster Jenny var så otroligt lik hans egen mamma! (3.4.1902)
Efter de första åren i Helsingfors ägnade sig Teodor åt studieresor. Vårterminen 1903 var han i Italien, de följande läsåren studerade han i Paris, Köpenhamn, och sedan på nytt i Paris. Hemma längtade han ut, och utomlands väntade han på att få komma hem. Någon brevväxling med Aili har jag inte stött på från den tiden, och hon omtalas inte heller i breven till föräldrarna. Mor Alma hade ändå sina aningar, när hon varnade för kusinäktenskap: ”Då du känner dig ensam därute, tänker jag att du börjar tänka på en framtida följeslagerska genom lifvet. Men tänk ej på någon af dina kusiner … Beundra du dina kusiner, håll af dem också, men gift dig ej med dem...” (13.12.1903)
Den första antydan om en relation finns i ett brev från november 1906. Teodor har varit tillsammans med Aili 3 kvällar. Hon ber hälsa. ”Jag tänkte säga mycket mera men kanske jag låter bli.” När relationen var ett faktum, verkar Teodors föräldrar självklart ha accepterat äktenskapsplanerna, medan Ailis’ var ambivalenta. Av Teodors förklaringar att döma handlade det om Ailis roll inom familjen. De hade inte velat ge bort henne över huvudtaget – men hade ändå lättare att acceptera Teodor än en främling. Och det hade varit egendomligt, om de ”med hvar sitt heta lynne ej skulle flamma upp när allt tog till tals” (7.4.1910).
De var fem barn i den Tallgrenska familjen, tre söner som ägnade sig åt akademiska studier (Kaarlo blev präst, Oiva och Mikko vetenskapsmän) och två döttrar. Ailis syster Anna-Maria blev känd som litteraturkritiker och essäist. Det finns en doktorsavhandling om henne (Krogerus 1988), där familjebakgrunden berörs. Både Anna-Maria och hennes mor var nerviga, och både Jenny och prosten Ivar Tallgren hade temperament och starka viljor. Aili hade ett jämnare humör, och praktiskt sinnelag, vilket var till stor hjälp i många situationer. Hon var ”Kloka Aili” – enligt Tyyne Tuulio.
Både Teodors och Ailis giftermål (27.7.1910) och deras skilsmässa (1921) ledde till slitningar mellan familjerna. Efter skilsmässan tog det många år innan Jenny frivilligt – och inte av slump – träffade Teodors nya familj. (ZS dagbok 18.1.1926) Till bröllopet var ingen från Teodors sida inbjuden. Vigseln försiggick i största enkelhet på Tallgrenarnas sommarställe. ”Det var endast vi två och Ailis egna.” Teodor förklarar, att hur gärna han än haft sina föräldrar där, hade det varit ännu svårare för detta andra hem ”om flere bevittnat kampen – Förfärligt fästa äro föräldrar och syskon vid Aili.” (2.8.1910)
Teodor och Aili flyttade in i Albergahuset genast efter bröllopet. Men det var bara första året de kunde bo där tillsammans året runt. Då pendlade de till Helsingfors. Teodor arbetade som teckningslärare, och Aili var tidvis assistent åt sin bror, arkeologen Mikko (Aarne Michael T.). Hon hade också lärarvikariat. De var nöjda med sitt nya liv. Men Aili började magra. Det oroade moster Jenny redan första hösten. Ett år senare var Aili intagen på sjukhus på grund av undernäring.
”Nog lär den sjukdomen vara svår”, skriver Alma (5.11.1911) – men breven nämner inte vilken sjukdom det rörde sig om. Aili repade sig, och de kunde återvända till Alberga för kortare perioder. Men för det mesta bodde de efter det på hyra i centrum av Helsingfors. Aili fick åtminstone ett par gånger återfall. I januari 1916 antyder mor Alma att hon skulle ha varit var gravid. Något missfall nämns dock inte – Alma skriver bara allmänt, lite senare: ”Ni har att kämpa med så mycket sjukdom och svårigheter att det gör oss riktigt ont.” (20.2.1916)
Om somrarna var de ofta på skilda håll. Teodor hade konstnärliga projekt som var platsbundna, och Aili vistades mycket i S:t Marie. Också andra tider på året. Hennes mor ville så gärna ha henne där. Svärfar Zachris såg det som en bidragande orsak till skilsmässan – vid sidan av att skydda hennes ”ömtåliga kroppskonstitution”. Han tyckte Jenny dömde Teodor strängt, och bortsåg från att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut. (ZS dagbok 2.6.1921).
Huset i Alberga var tidvis uthyrt, ibland var Teodor ensam där, men oftast stod det tomt. Villan gavs till försäljning 1916 och såldes 1918. De flyttade till Åbo 1917, när Teodor blev lärare vid Åbo ritskola. Då var min blivande mormor 19 år och elev i ritskolan. Teodor var 34. Hans anteckningshäften från den tiden vittnar om en konstnärlig och personlig kris. Han kände sig som en dilettant på alla områden, ”en kuliss hela karlen” – och hemmet var ”en kuliss” också det. (MWR 2006, s. 83)
Palazzo Schalini
Teodors och Ailis villaplaner avslöjades första gången hösten 1909: ”Nu skall jag först explodera en bomb”, skrev Teodor. Han skulle få ett lärarjobb, och Aili skulle ta ett annat, och så skulle de hålla sig med ateljé, och rita och måla så mycket de hinner. Att hyra skulle bli för dyrt. ”Därför tänker vi bygga ett palats själva.” Parcellen blir ett tunnland stor och de skall ha potatis och morot och kålrot och ärter och körsbär och stora granna stickelbär. (19.10.1909) Ett par veckor senare berättar han att byggnadsritningarna kommer att avbildas i konsttidskriften Kotitaide: ”alltså ett stycke finsk-fosterländsk-arkitektur! Palazzo Schalini…” (5.11.1909)
Ritningar till konstnärsvillan i Alberga, publicerade i tidskriften Kotitaide X 1909. ”Huvilaluonnos Taiteilija Theodor Schalinille Albergassa”. Uppe t.h. och i mitten, tidiga skisser av Teodor till planlösning och inredning.
Byggprojektet gick inte som på Strömsö. Det var inte så enkelt att hitta långivare och borgensmän, för budgeten höll inte och det behövdes fler och fler lån. Det blev strul med leveranser och utförande, och med byggnadsarbetaren. Bygget stod ibland stilla, och försenades mer och mer. Bröllopet måste skjutas upp gång på gång. Några veckor var riktigt otäcka. Men som helhet innebar processen ändå mera himmel än helvete. Drömmarna var vackra, och etappmålen en fröjd. Breven bjuder på både euforiska och lyriska passager. Som i februari när golvbjälkar, trossbotten och mellanbalkar var på plats och väggarna började resas – eller i juni när han vaknade i eget hus: ”Så vackert tycker jag här blir, så glad och nöjd är jag öfver att titta ut ur eget fönster, ha sofvit min natt i eget rum, i eget hus, i egen säng efter kvällsvard, kokt i egen kastrull i egen spis. Jag har också sjungit och skrålat hela morgonen.” (19.6.1910)
Villan i Alberga ca 1910–1911. Sittande på trappan, Teodor och Aili. Stående framför huset, Aili. Kvinnan som kommer gående t.h. är Anna-Maria Tallgren (övriga personer icke identifierade).
När de som nygifta anlände till villan hade deras granne, fröken Sahlsten tillsammans med en hängiven vän till Tallgrenarna, dekorerat hela huset. Trappan var smyckad med blommor, golvet kring eldstaden prytt med enris, på bord och fönsterbräder stod krukor med penséer, i matsalen en stor bukett rosor, på matbordet en präktig kaka och flera vetebröd, i matskåpet mjölk. På kvällen var det fullmåne, och första dagen sol – som vandrade från fönster till fönster och fick allt att lysa och blänka:
”Det blänkande, det är Ailis vackra gåfvor från hem och vänner. Det är så underligt för en sådan här landstrykare och fattiglapp att sitta och titta på så mycket präktigt och vackert, som skall vara en del av ens hem – Ja mamma och pappa måste komma och se! – Den hvita möbeln är helt enkelt förtjusande mot matsalens tegelröda tapet… Alla tak är hvitlimmade, kakelugn och murar röda – och hvita, tegel och rappning … / Såg just ut, slätten ligger midt framför mig … Där gå röda och hvita kor på bete…” (2.8.1910)
Teodor Schalin, interiörmålningar av villan i Alberga, vattenfärg, 1911.
Moster Jenny tyckte redan efter ett år att det skulle vara klokast att sälja villan. Men – ”inte sälja vi det här så lätt”, förklarade Teodor för sin mor. ”Aili är mer än jag fäst vid det.” (1.9.1911). ”Kyllä se on ollut kotinamme meidän parhaan ajan” (vårt hem under vår bästa tid), konstaterade Aili vemodigt när villan var såld. Hon hoppades att den svåraste tiden var över. Att det skulle vara lättare att börja på ny kula när huset var sålt (9.8.1918).
Den Tallgrenska familjen
Jenny (Montin)Tallgren har jag tidigare berättat om i samband med keramikskulpturen ”Zachris och Alma” (publ. 18.2.2023). Vårterminen 1872 hade Zachris, som nybliven student blivit blixtkär i den då 16-åriga Alma som gick i flickskola i Helsingfors. Alma, som var föga trakterad, återvände till föräldrahemmet i Brahestad och de hade ingen kontakt på långa tider. När hennes syster Jenny, följande läsår dök upp i Helsingfors umgicks Zachris med henne – i hopp om att få henne till förespråkarinna. Umgänget beskrivs utförligt i hans dagböcker. Båda var intresserade av historia och engagerade i fornminnesföreningens verksamhet. Jenny var 21, och Zachris 19.
Jenny och Ivar gifte sig 1876, och Alma och Zachris 1880. På 1880-talet skrev systrarna till varandra om småbarnens sjukdomar och matvanor. Teodor och Aili var nästan jämngamla. Teodor föddes 1882, och Aili 1883.
Aili var tredje äldst i sin syskonskara. Oiva föddes 1878, Kaarlo 1879, och 1881 en dotter som dog vid 8 månaders ålder. Deras lillebror Aarno Michael (Mikko) föddes 1885, och Anna-Maria 1886. Oiva och hans hustru Tyyni bytte sitt familjenamn till Tuulio. De var båda språkforskare, Tyyni känd som författare och översättare. I tredje delen av sina memoarer ägnar hon familjen Tallgren en 50 sidor lång ”Prolog”. Både hon, och Krogerus, lyfter fram Aili som en viktig källa. Det var Aili som tagit ansvar för moderns, och systerns efterlämnade papper och dagböcker. Aili hade också själv skrivit dagbok, och sammanställde på äldre dagar en släktkrönika för de yngre generationerna. Inget av detta arkivmaterial har jag bekantat mig med. Det skulle finnas mycket att gräva i – men jag begränsar mig till tryckta källor, och berättar bara lite om de familjemedlemmar Aili ställde mest upp för – d.v.s. hennes mor, Mikko och Anna-Maria.*(1)
S:t Marie prästgård, foto av Oiva Tallgren (Tuulio) från början av 1900-talet (–1914). Anna-Maria Tallgren stående t.h. (Åbo museicentrals bildsamling. N56907:VSO Maaria) / Vid skrivbordet, prostinnan Jenny Maria Montin-Tallgren. Foto Johannes Schalin 1904–1905.
Jenny Maria Montin-Tallgren är i mitt projekt, inte enbart en mor och svärmor (som för Krogerus resp. Tyyni Tuulio) utan också syster, svägerska och moster. Dessutom kom hon att spela en roll för historiska museet i Åbo där jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Det grundades 1881. År 1887 flyttade den Tallgrenska familjen till S:t Marie. På den tiden hade museet ingen fackutbildad personal och administrerades av donatorer och andra styrelsemedlemmar. Prästgården låg i ett veritabelt kulturlandskap. Korois udde, som gömde landets medeltida centrum, syntes t.o.m. från deras fönster. Jenny, som i sin ungdom varit engagerad i Finska fornminnesföreningens verksamhet, hade både öga för fornlämningar och kontakter. Hon tog initiativ till arkeologiska utgrävningar av udden, genom att göra statsarkeologen uppmärksam på de lämningar man kände till. Utgrävningarna, som finansierades av Åbo stad och fabrikören Rettig fick sensationella resultat. Man hittade inte bara rester av en biskopsborg, utan också grunden till en kyrka som ansågs vara Åbo domkyrkas föregångare.
I Teodors första album finns en utgrävningsbild, där Jenny sitter på knä på marken i fotsid rock. Hon lutar sig framåt mot jordkanten och krafsar så armen är suddig. Ovanför henne står några lantligt klädda åskådare framför en väderkvarn. Det finns ingen bildtext, men enligt ett foto i museets samlingar från samma situation handlar det om en järnålders gravplats i Saramäki i S:t Marie.*(2) Jenny lär med stort intresse ha följt med också de utgrävningar, som gjordes i centrum av Åbo i samband med olika byggnadsarbeten – i likhet med museets arkeologer på min tid. Hennes engagemang får mig att minnas både kollegernas arbete, och mitt första museijobb, som gick ut på att dokumentera underjordiska slottsmurarar.
Zachris berättar i sin dagbok om ”museimännens kongress” i Åbo 27–29.8 1926. Både han, och Jenny och Aili deltog. Sista dagen var utflyktsdag, då man bl.a. besökte Korois som i Zachris tycke måtte vara ett av de märkligaste fornfyndsställena i hela landet. Det var kaffepaus i prästgården, där det hölls ett tacksägelsetal till fru Jenny ”skämtsamt överdrivande hennes arkeologiska meriter”. Hon uppmärksammades också dagen innan då en föredragshållare påpekade att arkeologerna ”mest genom prostinnan Tallgren” fått kunskap om fyndställen i Åbotrakten. Mikko Tallgren höll också föredrag. Jenny sade efteråt förtjust åt Zachris, visande på Mikko: ”Är det inte roligt att ha en sådan son.” Då var hon 74 år.
Jenny dog 1931 i december. På sin sista resa följdes hon mangrant av hela gårdsfolket i Korois. Hon hade bestämt att hon skulle bli gravlagd i Brahestad. Kistan transporterades dit med tåg, i egen vagn.
För Anna-Maria Tallgren var moderns död den tyngsta upplevelsen i hennes liv. Krogerus, som läst hennes brev och dagböcker, vittnar om en mycket nära modersrelation präglad av starka, motstridiga känslor. Som mor var Jenny känslosam och krävande. Jenny var, enligt Krogerus, en begåvad och väldigt ambitiös människa, som varken trivdes eller passade in i den konventionella kvinnorollen*(3), och riktade mycket av sin kreativa kraft och sina ambitioner på barnen.
Anna-Maria Tallgren har betecknats som en av den litterära världens mest lyskraftiga kritiker under 1910- och 1920-talen. Då skrev hon för rikstidningen Helsingin Sanomat. Hon slutade av hälsoskäl. Det journalistiska arbetet blev för påfrestande och rutinartat. Anmärkningsvärt var att litteraturkritiken för henne förblev en huvudsyssla och inte, som för andra tongivande kritiker, en parentes eller ett sidospår. Hon gjorde också översättningsarbeten, skrev teaterkritik, verkade som dramaturg och som redaktör för litterära antologier.
I avhandlingens avslutande kapitel konstaterar Krogerus att Anna-Maria, ur biografisk synvinkel levde i en fortlöpande kris: hälsomässig och ekonomisk, men också vad gällde världsåskådning, erotik, självkänsla, kvinnoroll. Hon var sårbar och öppen för påverkan. Det gjorde henne till en inlevelsefull läsare och betraktare, en känslig förmedlare av komplexa konstupplevelser. Det ger också djup åt Krogerus sätt att i förordet nämna Aili – den kärleksfulla systern, som en oersättlig hjälpare under hela hennes liv. Anspelningar på Anna-Marias känslighet förekommer också i det Schalinska brevmaterialet och hos Tyyni Tuulio*(4) – och när jag intervjuade min morbror, kom han ihåg hur han som pojke strängt förmanades att inte kläcka ur sig någonting opassande när, den lite extravaganta tant Anna-Maria skulle komma på besök.
När barndomshemmet i S:t Marie gick förlorat efter Ivars död 1936 flyttade Aili till Helsingfors där hon fungerade som husmor åt Anna-Maria och Mikko. De bodde på tremanhand i ett egnahemshus i Kottby. Anna-Maria var en kort tid gift med Erkki Kaila, ärkebiskop, änkling och 77 år gammal.*(5) De gifte sig 1944 och han dog samma år i december. Mikko dog året därpå, Anna-Maria 1949.
T.v. Mikko Tallgren. (foto Museiverket-Finna.fi) / I mitten Aili och Anna-Maria Tallgren. Detalj av ett visitkortsfoto av fem personer i hatt (bortskurna är, t.h. om Anna-Maria en oidentifierad man, och t.v. om Aili, Jenny Maria Montin-Tallgren, och en oidentifierad kvinna). Atelier Universal, Carl Klein, Helsingfors. (privat ägo) / T.h. Anna-Maria Tallgren 1910 (foto Museiverket-Finna.fi)
Mikko (Aarne Michael) Tallgren var under Anna-Marias barndom och studietid en beundrad förebild, vägvisare, hjälpare och inspiratör. Hon hade tänkt sig en akademisk bana, i likhet med bröderna, men den gick om intet, när hon i studentprovet fick underkänt i matematik. Medan hon bodde hemma hade Mikko förmedlat böcker och tidskrifter åt henne. Han stödde henne också ekonomiskt, och när hon flyttade till Helsingfors hade han introducerat henne i stadens kulturliv och sin egen umgängeskrets. De gjorde en gemensam studieresa till London och Paris, som för Anna-Maria blev mycket betydelsefull och rik på impulser. (Krogerus 173, 176)
Mikko gifte sig aldrig. Hans enda frieri torde ha varit när familjens högt älskade barnflicka skulle lämna prästgården för att gifta sig, och han försökte beveka henne med att han själv snabbt blir stor. Enligt hans nekrolog i Fornvännen var arbetet allt för honom. Som person var han försynt och tillbakadragen. Han var aktad och älskad av alla. Hans lärjungar avgudade honom. Han var ”en stor vetenskapsman och en ädel människa”.*(6)
Både Tyyni Tuulio, och Zachris dagbok bekräftar karakteristiken. Zachris uttrycker på ett par ställen förundran, med uttryck som ”en ovanligt ödmjuk och tacksam karaktär” (1932 ; 1934). Tuulio skriver om hans död, att det gick falska rykten att han skulle ha svultit ihjäl. Hon förklarar det med hans asketiska livsföring. Han var vegetarian och överdrivet osjälvisk – ville aldrig ha någonting för egen del (”nej, inte åt mig”). Tuulio trodde i varje fall att hans goda syster Aili lyckades smyga ner mera näring i Mikkos välling och gröt än vad hennes extremt laglydiga bror kunde ana. De sista fem månaderna låg han på sjukhus. (Keskipäivän maa, s. 449)
Tant Aili
Aili bodde kvar i Kottby till 1960. Hon dog 1965, som den äldsta i syskonskaran. Hon överlevde också Teodor – trots sin (enligt Zachris) ”ömtåliga kroppskonstitution”. Från Kottbytiden finns rikligt med brev till Teodors familj. Medan Aili bodde i S:t Marie kunde de kommunicera på andra sätt, samtidigt som hon säkert länge var mån om att hålla en viss distans till Teodors nya familj. Jag gissar att relationerna normaliserades senast 1940, under vinterkriget då Teodor och Greta var evakuerade i samma gård som Aili och Anna-Maria.*(7)
När Tyyni Tuulio skriver om skilsmässan förundrar hon sig över Ailis beslut att flytta hem till föräldrarna och ta hand om dem. De var yngre än Tuulio när hon skrev sina memoarer, och verkade hur vitala som helst. Med sin lärarkompetens borde Aili inte ha haft svårt att få jobb. (Keskipäivän maa. s. 94-95)
I en uppräkning av de Tallgrenska barnens profession har Aili epiteten ”teckningslärare, och föreningsaktiv.” De fragmentariska uppgifter om hennes aktiviteter jag stött på ger bilden av en företagsam och utåtriktad person. Zachris nämner i sin dagbok att hon uppträdde ”käckt och sympatiskt” på en Marthakongress i Åbo, och ett annat år att hon var i Sverige för att hålla föredrag (1929 ; 1931). Bland det släktmaterial jag tagit hand om finns en handfull småskrifter och särtryck med texter av henne.*(8) I ett brev från början av 1940-talet nämns lönearbete.*(9) År 1921 deltog hon i Estland i en tävling för nya sedeltyper. Hon fick inte pris, men hennes förslag löstes in för ev. senare behov. (ZS dagbok 18.9.1921)
Aili reste till Estland i början av maj 1921 och var där åtminstone en månad. Det sammanhängde säkert med Teodors och Gretas bröllop, som hölls den 2 juni, och med det faktum att Mikko, 1920–23 hade en professur i Dorpat. På basen av de brevkort hon sände till Teodor ägnade hon sig åt att rita, studera tyska, gå på utställningar, och intresserade sig för estniskt hantverk. Strax före skilsmässan, läsåret 1919–20 studerade hon av allt att döma konst i Berlin, tillsammans med Teodor. * (10)
Var Berlinvistelsen ett sista försök att rädda äktenskapet – eller en välplanerad avslutning? Konstnärligt lämnade vistelsen i varje fall inga märkbara spår hos Teodor. Varken Zachris dagbok eller Ailis brev till Teodor tyder på äktenskapliga konflikter. Tvärtom. Zachris förvånas över hur flitigt de umgicks medan de väntade på att skilsmässan skulle få laga kraft, och ännu efter det. (ZS juni 1920 – april 1921) Ailis brev andas idel omsorg och välvilja. Hon försäkrar att hon själv mår bra – att Teodor inte skall oroa sig för henne – samtidigt som hon oroar sig för hans hälsa, nerver och ork. (9.11.1921 ; 10.1.1922)
Inför första barnets födelse uppmanar Aili Teodor att enbart glädja sig över att det han så innerligt önskat sig går i uppfyllelse, och att inte alls tänka på henne. Själv är hon glad att Teodors gåvor och personlighet går i arv genom barnet och lever kvar efter honom.*(11) Första barnet var min mor, Birgitta. Teodor bad Aili bli gudmor. Hennes svar finns på en liten brevlapp. Det låter föga entusiastiskt, och lite ironiskt: Om du så gärna vill, har jag ingenting emot det. (1.3.1923) Från Kottbytiden finns en handfull brev till Birgitta. Hon kommenterar min mors förlovning på ett lite överraskande, och borgerligt klassmedvetet sätt: ”Hoppas få se den Du valt… någon vanlig människa är han säkert inte. Jag hoppas du av själva Livet får de två största gåvorna en människa överhuvud kan få: hälsa och ett gott namn… Är man frisk orkar man bättre vara god, och det goda familjenamnet är ens bästa pass överallt, och alltid, det skall du få se…” (8.7.1946)
Aili skrev till Birgitta på svenska. Hon kommenterar familjens språkpolitik 1953. Birgitta hade skrivit till henne om sina minnen av S:t Marie prästgård och Aili svarade med ett långt tackbrev:
”Förlåt Birgitta barnet, att du fått vänta på svar. Men jag hoppas, att du genom föräldrarna redan vet, hur glad jag blev åt ditt brev. Ja vet du, det var så trevligt alldeles överväldigande – så jag blev alldeles matt… / Så mycket minnen du hunnit samla på dina korta besök hos oss! … / Kanske kan du ännu minnas två händelser… /Ena gången var mamma – ’gamla moster’ – i sängen i sitt rum, då ljusen i hennes takkrona släcktes. Du neg för varje ljus ’adjö lilla ljus – adjö lilla ljus’ – Det var som en vacker tablå för gamla moster. Den andra tablån såg hon i vindssalen: barnet Birgitta liggande på mage på golvet och framför henne lekstugan, placerad i en trädgård med krukväxter – rosor – kring stugan och staket av pappskivor med tunna hål! Minns du? /… Men det var inte endast det som gamla moster tjustes av. Hon njöt av att få tala svenska med ett litet barn, det var som i hennes egen barndom. Hennes egna barnbarn var ju finska. Och min pappa och mamma talade bägge finska med sina barn ända tills vi blev fullvuxna. Som alla ideellt anlagda i medlet av 1800-talet var till och med mamma Jenny varmt finsk, svärmade för finska språket, finska folket, finska sånger, skolor osv. Bliven äldre, ung. 50 år, började hon känna sig främmande bland oss och blev allt mer svensk igen. Därför njöt hon av att ha det lilla svenska barnet hos sig...” (10.4.1953)
Min moster Utta, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg*(12) bodde vårterminen 1954 hos tant Aili i Kottby. Aili var då lite på 70 och den 28-åriga Utta upplevde atmosfären högtidligt gammaldags och dämpad på ett besvärande sätt. ”Tant Aili är ju hemskt snäll på alla vis men unik på något sätt. Jag har aldrig kunnat drömma om att en människa ända till detta tidevarv så oförändrat kunnat behålla sekelskiftets anda inom sig.” Hon tyckte Ailis pietet för sin avlidna moder närmade sig helgondyrkan, och att Aili fann det onaturligt att Utta velat skaffa sig rum och tjänst borta från föräldrahemmet: ”Hon framhåller ofta att döttrarnas plats är i hemmet och att sönerna skall tjäna kulturen i olika yrken, och att först när en riddare i rustning anhåller om dotterns hand må hon lämna hemmet för att helga äkta ståndet – om hemmet kan undvara henne nämligen.” (till Greta 26.1.1954)
Som 28-åring hade säkert också jag förfärats över Ailis åsikter, men nu när jag är i samma ålder som hon var då, uppfattar jag henne i många avseenden som en själsfrände. Av de nära och avlägsna släktingar jag postumt bekantat mig med, är hon kanske den jag har mest gemensamt med. Vi har båda erfarenheter av museibranschen.*(13) Jag har intresserat mig för konstskolgångna kvinnor och speciellt sådana som inte blivit konstnärer.*(14) Aili studerad både i Åbo ritskola, och Ateneum. Ingenting tyder på allvarliga ambitioner, men konstintresset bestod.*(15) Jag har på samma sätt som Aili tagit hand om släktpapper, studerat gamla brev och dagböcker, skrivit krönika för yngre generationer (denna blogg), och våndats inför enskilda valsituationer: Spara eller slänga?*(16) I förordet till avhandlingen om Anna-Maria skriver Krogerus hur hennes tankar under arbetets gång ofta gått till Aili: Aili som i sin familj stod för det kvinnoarbete som i allmänhet blir osynligt i historien. För mitt ursprungliga släktprojekt – som skulle bli en essäsamling om ”osynliga” kvinnor – hade Aili varit speciellt tacksam. Inte minst för att hon, till skillnad från mången hemmadotter i äldre tider, hade valmöjligheter.
Själsfrändskapen till trots gjorde Uttas syn på Aili mig betänksam. Ter jag mig lika otidsenlig med mitt släktprojekt? Jag tycker inte att jag idealiserar dem jag skrivit om, men jag har ägnat dem väldigt mycket tid. Varit besatt av dem? Levt i det förgångna. Gör det någon skillnad?
Både Uttas perspektiv och den Tallgrenska familjedynamiken väcker frågor och funderingar. Jag jämför med andra kvinnoöden jag bekantat mig med i det material jag gått igenom (medlet av 1800-talet till medlet av 1900-talet). Jag tänker på olika sätt att hantera kvinnolivets begränsningar och rollförväntningar – emotionellt och praktiskt. Jag tänker på lejonmammorna, de snälla tanterna, de övergivna, bittra, deprimerade och nervöst ångestfyllda, de välanpassade, de präktiga. Vilka typer av livssyn har de valt för att förklara och försona sig med realiteterna? Vad har varit historiskt betingat, tidstypiskt, klasspecifikt och hur mycket beror på familjekultur och gener? Vilka spår har deras osynliga arbete lämnat, och hur har deras förhållningssätt påverkat efterkommande och i hur många led?
ARKIVKÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingen. Samling Teodor Schalin: Brev från Alma Schalin till Teodor 1899–1920 ; från Johannes Schalin till Teodor 1899–1905 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960 / Samling Schalin-Willner: Brev från Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris 1900–1911 ; från Alma Schalin till Teodor 1921–1932 ; från Ursula Schalin till Greta Schalin 1942–1961 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960 ; från Aili Tallgren till Birgitta Willner 1942–1958 / Samling Esther Holmberg: Brev från Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren1971–1890.
Privat ägo: Zachris Schalins dagböcker 1916–1936.
Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) har Tallgrenskt arkivmaterial, som jag inte bekantat mig med.
Bildkällor: Om icke annat nämns, ingår fotografierna i Teodor Schalins första fotoalbum, som tillsvidare förvaltas av undertecknad – i likhet med Teodors interiörmålningar av huset i Alberga. Samtliga albumsfoton ingår i Mikael Schalins digitala fotoarkiv. En del finns också i Åbo museicentrals fotosamling, och är tillgängliga på söktjänsten Finna.fi – bilden av Jenny Maria Montin-Tallgren vid skrivbordet är publicerad i Finlands fotografiska museums utställningsbok Piktorialismi, Valokuvataiteen synty. Helsingfors 2022, s. 109 (halvsidesbild i Minna Ijäs’ artikel ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja huonekuvaus”).
LITTERATUR
Drake, Knut: Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981. 1995.
Krogerus, Tellervo: Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista. Suomen kirjallisuuden seura, Helsinki 1988.
Nerman, Birger: ”In memoriam A. M. Tallgren 8.2.1885–12.4.1945”, i Fornvännen40 (1945).
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non Sine Arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 33, Festskrift till Riitta Konttinen, Helsingfors 2006.
Vähäkangas, Kirsti: ”Jenny Maria Montin-Tallgren – Naisasianainen, ruustinna, muinaistutkija”, https://www.naistenaani.fi/(Naisten Ääni-hanke, Suomi Finland 100).
FOTNOTER
*(1) Före pandemin hade jag för avsikt att sammanställa en bok om ”kvinnorna i Teodors liv”. Aili skulle få en egen essä, och jag hade tänkt studera allt relevant som går att finna i offentliga arkiv. / Alla inom den Tallgrenska familjen (förutom Aili) var bemärkta inom sina verksamhetsområden. Den som vill veta någonting också om Ivar Markus Tallgren och sönerna Kaarlo och Oiva hittar lätt basinformation på nätet. Är man intresserad av kulturskvaller kan man dra sig till minnes att Helvi Hämäläinen använde Oiva och Tyyni Tuulio (och Anna-Maria Tallgren) som igenkännbara förebilder i den (filmatiserade) romanen Säädyllinen murhenäytelmä (1941).
*(2) Turun museokeskus N56966:VSO Maaria. ”Maarian Saramäen Marttilan kalmisto”. Foto Juhani Rinne. Tidsangivelse saknas.
*(3) Hon hade egna intressen, och egna åsikter. Under förryskningsåren stödde hon – i motsats till Ivar – de konstitutionella. Ivar, (lantdagsrepresentant för prästeståndet 1888–1905) stod för den undfallande linjen. ”Tallgrens grälar så stickorna står” rapporterade Teodors bror Johannes i januari 1905. Sommaren 1903 skrev Aili i sin dagbok om fruktansvärda gräl, och Anna-Maria befarade år 1908 i sin, att åsiktsmotsättningarna skulle leda till skilsmässa. Jenny övergav samtidigt sina ungdomstida fennomanska ideal och började aktivt värna om det svenska språket. (Krogerus s 179-80 ; Tuulio, Kesäpäivän maa, s. 42)
*(4) Sommaren 1939 vistades Anna-Maria en månad på familjen Tuulios sommarställe, och Tyyni förklarar sin oro inför besöket. Men allt gick bra (Keskipäivän maa, 369–372). / I december 1939 var Aili med Mikko i Lappland i arbetsärenden, och oroade sig över att hon inte lyckats få kontakt med Anna-Maria. Anna saknade sällskap, och för henne kunde det vara förödande: ”se puute voi olla hänelle tuhoisaa” (brev till Teodor 18.12.1939).
*(5) Till år 1906 Erik Johansson (prästsläkt, barnbarn till Zachris faster (småkusin till Teodor) / se närmare inlägget ”Far och son”, publ. 27.4.2023) / Giftermålet ansågs på sin tid synnerligen opassande (Audas, Emma, ”Läran inte entydigt klar”, Kyrkpressen, 30.11.2017).
* (6) Keskipäivän maa, s. 33. / Birger Nerman, Fornvännen 1945. / Den enda direkta anspelning på homosexualitet jag stött på är i ett brev från mor Alma till Teodor – som visar hur stigmatiserande det var: ”Mikko Tallgren sörjer unge Candolins död. Skrivit under gossens porträtt ’du var mig kärare än lifvet’ o vid grafven hade han sagt att det käraste han egt i lifvet gömdes i jorden. Ingen af Mikkos eller gossens egna ha vetat att vänskapsbandet mellan dessa två var så innerligt. Sorgen måste således vara sjuklig och öfverspänd och kan vara mycket farlig. Mikko liten!” (15.4.1906).
* (7) se inlägget ”Muddais, undantagsliv 1940–44.”, publ. 6.6.2020.
* (8) ”Pienten lasten piirutuksesta” i Kasvatus ja Koulu No 3 1915–16 ; ”Lybekistä” i Naisten lehti N:o 21 15. XI. 1921 ; ”Maarian 150-vuotiaspappilarakennus jasen haltijat”, 1934. Kop. av särtryck från Varsinais–Suomen maakuntakirja 6 ; Maarian eli Räntämäen kirkko, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; S. Marie eller Räntämäki kyrka / Die Kirche von Maaria oder Räntämäki, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; ”’Helmikuun manifesti’ ja marttatyö Suomessa” i Aamu N:o 5-7 1939.
* (9) Svarsbrev till Teodor, som erbjudit ekonomisk hjälp. Aili riskerade förlora sina löneinkomster p.g.a. sjukdom. Hon avvisade bestämt erbjudandet, med motiveringen att Teodors familj hade det knappt själv. Mikko skulle stå för sjukkostnaderna och hon skulle antagligen vara frisk snart, och få lön för hela månaden. (23.1.1943)
* (10) ”Tämä on nyt se täyttymyksen hetki, jota monia vuosia sitten niin hartaasti toivoit. Iloitse siitä! Minä iloitsen että sinun lahjojasi ja persoonallisuuttasi tämän lapsen kautta menee perinnöksi jollekin ja jää elämään sinun jälkeesi.” (2.2.1923)
* (11) Studieresan till Berlin finns upptagen i Teodors matrikeluppgifter, men jag vet inget desto mer om vistelsen. Jag sluter mig till att Aili också var i Berlin, eftersom Zachris skrev om ”Teodors och Ailis” hemkomst (21.3.1920), och att också hon arbetade i ateljé, eftersom jag nyligen stötte på en teckning av henne på nätet, som är signerad Berlin 21.11.1919, A.T.S. (Aili Tallgren-Schalin) och föreställer Teodor vid staffliet. Den var till salu 16.5.2023 på Hagelstam & Co. / I den Schalinska samlingen har jag inte stött på några brev från Berlintiden. Ailis brev och reseanteckningar kan ev. ingå i det Tallgrenska arkivmaterialet.
*(12) Moster Uttas elchocker, publ. 20.10.2020.
*(13) När hon assisterade Mikko på 1910-talet, arbetade han på Nationalmuseet (1906–20), och hennes lönearbete på 1940-talet kan också ha varit museirelaterat. Det skulle vara logiskt med tanke på ”familjenamnet” och den faktiska kompetens, och de kontakter hon fått när hon i olika sammanhang assisterade Mikko.
*(14) ”Kvinnan, konsten och konsthistorien. En undersökning av konstskolelever från 1880-talet, 1920-talet och 1960-talet.” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1984; Konstnärsliv och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981, Åbo 1996 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd, Åbo 2001 (dr.avh.)
*(15) Jag känner inte till någon målning av henne. I Åbo stads samling finns åtta blyertsteckningar av S:t Marie prästgård och kyrka med omgivning (några daterade 1902). Bland Teodors och Gretas efterlämnade skisser har jag stött på enstaka grafiska tryck som är signerade av Aili. / Hon hade gärna följt med utställningar för att rekommendera konstköp åt andra (brev daterat 10.1.1947)
*(16) Hon nämner några väldigt fina brev som Anna-Maria skrivit, men aldrig postat. De är skrivna till en man som, enligt Aili inte alls motsvarar systerns beskrivning – ”miehelle joka A. on kokonaan luonut uudelleen paperille”. Hon tycker det synd att förstöra dem, men väldigt känsligt att överlåta åt helt utomstående. Hon skulle gärna diskutera det med Teodor som kännare av Anna-Maria. När hon rådgjort med Aino Kallas får hon alltid höra att hon absolut inte skall förstöra någonting. (17.12.1952)
Alma Schalin (1855–1934) var min morfars mamma. Hon födde tio barn. Två dog i späd ålder, och två som unga. Sex bildade familj, och levde till hög ålder. När barnen gick i skola, och bosatte sig på annan ort skrev hon många och långa brev till dem. Brevväxlingen med min morfar Teodor är omfattande ända från början av 1890-talet tills han år 1917, som 35-åring flyttade till samma stad som föräldrarna.
Jag har läst Almas brev med inlevelse. Många barn innebär många bekymmer. Modershjärtat blöder. Hon sörjer och oroar sig. Engagerade sig i allt och alla så länge hon levde. Hon blev 79 år. På hennes 80-årsdag samlade maken deras åldrande barn i änklingshemmet. Han hade skrivit ett tal. Det är prydligt renskrivet, och pietetsfullt bevarat. Han talade om hennes självuppoffrande kärlek som omfattat dem alla, om tålamod och försakelser:
”… försakelser av nöjen och vederkvickelser, som andra mödrar så gärna skaffa sig utom hemmet, – för att inte tala om deltagande i allehanda föreningars verksamhet, som hon med sin bildning och energi i hög grad kunnat gagna. Det egna dyrbara hemmet var för henne en den allra viktigaste anstalt, där det gällde att dana karaktärer för livet och att fostra medborgare för Guds rike…”
I. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22), med förebilder. I mitten Alma. Till vänster Teodor, Arnold och Bengt. Till höger Olav, Sigmund och Esther. Porträtten av de vuxna barnen är detaljer från ett gruppfoto, och porträttet av Alma är från ett ateljéfoto i halvfigur. Dessa återges i sin helhet i bildcollage IV.
Skulpturen (2021–22)
Jag bekantade mig med förmödrarna för att skriva essäer om dem, och när jag avstod från den ambitionen, bestämde jag mig för att modellera dem i stället. Alma ville jag skulptera tillsammans med sina barn, också de för tidigt döda – som en kattmamma med en stor kull ungar. De barn som levde till hög ålder sitter vid hennes kjolfåll . De är jämnstora, fullvuxna i övre medelåldern. De för tidigt döda håller hon i famnen. Dem försökte jag återge i den ålder de uppnådde i det jordiska livet.
Almas klänning är gjord i grå lera, medan hennes barn och hennes ansikte är formade i papperslera. Pappersleran är smutsgrå som fuktig, men vit som maräng som bränd. Före bränningen gnuggade jag några detaljer med brun lera. Efter bränningen försökte jag försiktigt färglägga de vuxna barnen och Almas ansikte. Ytbehandling kan både förbättra, och försämra ett verk. När jag jämför mina foton av skulpturen som obränd, med den brända, och färglagda versionen, är det den obrända, där den fuktiga leran ännu glänser och tydliggör spåren av fingrar och arbetsredskap – som känns mest levande.
II. Till höger, detalj av skulpturen som obränd. Till vänster, detalj av bränd papperslera, före och efter färgläggning.
De för tidigt döda
Almas och Zachris tredje barn, Signe dog i tuberkulös hjärnhinneinflammation när hon var ett år och 8 månader. ”Godt och bra har hon det där borta, tror jag, men här hemma är det så tomt, så tomt”, skrev Alma till systern Jenny-Maria. Det var i augusti 1885. Då hade hon en baby på tre månader, och de två äldsta barnen skulle fylla fyra, och tre på hösten. Omsorgen om dem måtte ha gett tröst och kraft, och en fast tro på livet efter detta gjorde det lättare att acceptera det som skett.
”Vi saknar henne mycket, men sörja henne ej, ty hon är ju så lycklig nu …. / Fullkomlig lycka kan ju ej uppnås i denna verld, men i himmelen! Det har lilla Signe Maria nu fått, och derföre måste vi tacka Gud, att han tog henne redan nu och sålunda befriade henne från många sorger som hade förestått henne.” (30.8.1885)
III. I mitten, de för tidigt döda barnen i Almas famn. / Till vänster Signe (1883–85). Foto, ateljé Fritz Hjertzell, Helsingfors. Privatsamling. / Till höger Mirjam (1890–1907). Detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Deras tionde barn, Samuel blev åtta månader. Han hade svagt hjärta och dog efter en kort tids sjukdom i januari 1897. De äldsta gossarna, som gick i gymnasium i Uleåborg, fick dödsbudet per brev. Vårterminen hade just börjat, och då de lämnade hemmet i Nykarleby stod allt någorlunda väl till. Alma skriver om saknaden, begravningen, kransar och utsmyckning. ”Nog ställde ju mamma så bra mamma kunde för hans lilla kropp, men Gud tog vård om hans odödliga ande, och då har ju Samuel fått den bästa lotten.” (23.1.)
Min farmor, som också fick tio barn, lär någon gång ha sagt att det nog räckt med två. Almas tionde var knappast planerat, men liksom de andra barnen, en ”gåva” – och älskad i livet. ”En vacker solstråle, som spridde ljus och glädje med sig hos alla”.
Johannes, den förstfödde, som blev fotograf och dog i tuberkulos när han var 25, har jag berättat om tidigare (29.4 och 14.12 2023). Hans död var nog den som var svårast att smälta för både Alma, och Teodor, som var nästäldst. Johannes kamp mot tuberkulosen är väl dokumenterad i Almas och Teodors brevväxling. Om Mirjams död vet jag däremot nästan ingenting. Hon var Almas och Zachris sjunde barn, och dog 17 år gammal i oktober 1907 efter en kort tids sjukdom – bara ett år och nio månader efter Johannes.
IV. I mitten Alma Schalin, f. Montin (1855–1934). / T.v. gruppfoto av Alma och Zachris med vuxna barn, ca 1930. Stående från vänster: Olav, Esther (g. Holmberg) och Arnold. Sittande: Sigmund, Bengt, och längst till höger Teodor. / På gruppfotot t.h. finns också svärdöttrarna Margaret, Verna (sittande), Greta och Gerd. Foto från början eller medlet av 1920-talet.Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Vuxna med attribut
Almas vuxna barn är försedda med attribut, på samma sätt som den medeltida konstens helgonskulpturer. Teodor har en palett, de som blev präster har prästkrage och bibel, och trädgårdsarkitekten en kruka med grönväxter. Ingenjören var svårast att hitta attribut åt. Det han håller i handen är ett gem av metall, som kan föreställa vad som helst. Den enda vuxna dottern, Esther, har en stickning i famnen och klättrande barn på sidan. Hon arbetade med textilslöjd (mest vävning), både som hantverkare och lärare.
Att dotterns tre barn ingår i skulpturen av Alma, men inte sönernas barn (sammanlagt 19), var ett oreflekterat val, som dock är lätt att motivera i efterhand. Esther blev änka när barnen var små (5, 7 och 9 år), och eftersom hon vid den tiden bodde i samma våningshus som Alma och Zachris, kom de att bekymra sig mer om hennes barn än de övriga barnbarnen.
Lejonmamman
Esthers mellanbarn Nisse bodde långa tider hos morföräldrarna. Han har berättat om sina minnen av dem på ett släktmöte: Alma ansågs vara amper – och hon var nog bestämd – men oförarglig och omtänksam. Impulsiv var hon också. När han kom hem till dem direkt från Australien, för att gå på Navigationsinstitutet, och steg in genom tamburdörren kom hon rusande, men passerade rakt förbi honom, ut i trappuppgången där hon ringde på grannens dörr och med hög röst sade: Han har kommit, han har kommit.
Mor Alma framstår som impulsiv, och känslosam också i Zachris dagböcker (1916–34) och i den uppväxtskildring Teodor skrev på gamla dagar. Zachris nämner då och då hustruns yviga utspel med trött ömhet och överseende humor. Personerna i Teodors uppväxtskildring har fingerade namn, men lär ha varit lätta att identifiera för dem som hört honom berätta om sin barndom och skoltid.*1) Föräldrarna hade fasta principer. Allvarliga förseelser ledde till risbastu, även om det ”sved mest i de ömhjärtade föräldrarnas eget skinn”. Pappan slog ovilligt och för att det måste så vara, som på befallning – men mamman var häftig. ”Hon kramade sina barn kraftigt när hon tyckte om dem, men blev också ond så det förslog om någon ertappats med osanning eller eljes hoppat illa över skaklarna. Då brände björkriset som eld. Och – försoningen var så mycket ljuvligare när dess tid var inne.”
V.Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22).
Uppfostringsprinciperna framträder tydligt i breven till skolgossarna i Uleåborg, och det är oftast Alma som för pennan. Det hänvisas mycket till skuld och skam. Gossarna får skämmas, och pappa – seminariedirektören – måste skämmas över dem. Föräldrarna blir sjuka av oro. Underförstått: de kan dö i förtid på grund av den sorg gossarna förorsakar dem.
Döden låg ständigt på lur. Någon månad efter lille Samuels död, fruktade Alma att också följande minsting, som låg sjuk skulle tas ifrån dem (13.2.1897), och hon oroade sig över att skolgossarna frös i Uleåborg: ”Mamma skrifver i dag till tant… Ni kunna ju bli dödssjuka, och pappa och mamma skulle knappast orka bära mer.” (30.1) Tron på ett liv efter detta var inte enbart trösterik. Den eviga saligheten omfattade inte alla, och senare väckte den unge Teodors vacklande Gudstro ”fruktan och bäfvan”. ”Du skref en gång i våras att minnet af din mamma bevarat dig att stå och ej falla under många frestelser. Det gjorde mig innerligt godt att höra det. Men det klarnade också genast, att min bild i längden vore ett för svagt skydd, om ej Gud är din hjelp.” (20.10.1901)
Omsorgen om allt och alla tog på krafterna. Den unge Teodor tyckte mor Alma fordrar omänskligt mycket av sig själv för andra – ”omsorger om allt som sorg om allt, som sliter på mamma”. (28.1.1902) ”Hon skonar sig inte förrän nöden tvingar” skrev Zachris när hon var 78 och gjort i ordning bad åt honom. (dagbok 20.4.1934). Året innan hade hon vilat upp sig på en kuranstalt:
”Mor som varit uppe sen kl 6 rensade nu svarta och röda vinbär till kl 12. Sådan natur har hon. Ingen måtta säger jag, och fruktar, att hvad hon vann i Lovisa genom badkuren, har snart gått förloradt. 18 timmars arbetsdag! Man kan ju bli öfveransträngd med mindre.” (31.8.1923)
Omsorgen om barnen upphörde inte när de blev vuxna. I Zachris dagbok finns vårvintern 1920 en fotnot, som han lagt till när han skrev rent konceptet – och förvånades över hur liten affär han gjort av mors hemkomst. ”Hon var dock av mig så innerligt efterlängtad”. Alma hade varit hos de i Helsingfors bosatta sönerna, och när hon väl kom hem sov hon hos Esther, som låg sjuk i hög feber. ”Först den sista mars antecknas att mor äntligen en ggn sov hos mig.”
Alma kunde ta till drastiska uttryck när hon var upprörd, men hon var också bra på att uppmuntra och stötta. Jag hade föreställt mig att konstnärsyrket kunde te sig suspekt för de borgerligt religiösa föräldrarna, och förvånades över hur mor Alma snarare underblåste än dämpade Teodors ambitioner. ”Tänk inte på att överge konsten innan du först pröfvat på vad du duger till”, skrev hon 1905. Man måste ha mod, göra utställningsarbeten och underkasta sig kritiken. ”Ställ målet högt och bryt igenom.” Hon uppmuntrade också Esther att utveckla sig i den ädla väfnadskonsten. ”Du har ju din part af konst- och skönhetssinne och i väfnaden kan det göra sig mer gällande än vid folkskolan hvars arbete kanske är mer nervslitande och ointressant.” (30.11.1923)
Jag har bara läst Almas brev till Teodor och Esther. Teodor var äldst (efter Johannes) och Esther enda (vuxna) dottern. Relationen till de övriga barnen kan ha sett lite annorlunda ut. Det är mycket jag inte vet om Alma. Jag vet mycket mera om Zachris och Teodor – trots att det uttryckligen var släktens kvinnor jag varit nyfiken på. Inför minnesstunden på hennes 80-årsdag hade Zachris läst hennes brev från deras förlovningstid. Dem har jag inte stött på. Inte heller på hennes anteckningar om sin uppväxt, eller en ”notesbok med anteckningar från 1880 långt in i framtiden”, vilka Zachris nämner i sin dagbok.*2) De kanske finns någonstans – eller också inte. Allt blir inte sparat, ännu mindre arkiverat och katalogiserat.
I Teodors uppväxtskildring berättar modern om hur kamrater från hennes flicktid, som föredragit att förbli ogifta, ofta frågat henne om inte husmoderns alla praktiska bekymmer blir enformiga och tröttsamma i längden, hon som tyckte så mycket om att läsa och studera.*3)
”Saknar du inte ditt forna liv, ditt eget liv”, frågar de. Men ser du, man kan inlägga sitt såkallade egna liv i plikterna – som nu bara tvätten: att ha den ren och fin igen, doftande och struken. Att få se om den och veta att ingen enda knapp fattas, att ingen reva blivit ostoppad, och få den väl inradad i hyllor och lådor – det är en njutning som få. Och lika med allt det övriga: gör det bara noggrannt och väl, och det smakar. Plikten ser du, blir intresse. Och intresset är alltid fullt av personligt liv – just det som du trodde dig ha offrat.”
VI. Minnesalbum, slutet av 1950-talet: Min lilla flicka / jag skriver i din bok / det som din morfarsmor / skrev i min bok / när jag var sju år / och hon väldigt gammal / så hennes händer skakade // ”Allt vad du gör / gör det bästa du kan” / (– det sade hon så ofta –) / Din morfars morfar / lärde henne det / när hon var sju år / i prickig klänning / och randiga strumpor / som på fotografiet / i lådan. // Mamma
FOTNOTER
* 1) Uppväxtskildringen är opublicerad. Manuskriptet hittades, och skrevs rent på maskin mer än 20 år efter hans död. Det finns ett fåtal kopior av det, varav en i ÅAB:s handskriftssamling. / Citatet om risbastun från sid. 45–46.
* 2) ZS dagbok 5.1.1929, 20.1 och 30.1 1931, 25.12 och 31.12.1934.
* 3) Teodors manuskript s 218–219.
KÄLLOR
Privatsamlingar: Zachris Schalins dagböcker (1872–74; 1916–36) och minnestal (Till mor Almas minne den 18 maj 1935); Nils Holmbergs anförande på släktmötet i Helsingfors den 29 aug 1981.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 1892–98, och från Uleåborg till föräldrarna 1892–1900; brev från Teodors Schalin till föräldrarna 1900–1911. / Saml. Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1920; Teodors uppväxtskildring (Vol 31 ”Självbiografi”) / Saml. Esther Holmberg: Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren 1881–86; Alma Schalin till Esther Holmberg 1913–29.
Förebild för keramikskulpturen ”Söner och bröder” (2018) är ett gruppfoto av de Schalinska bröderna Zachris (1854–1928) och Leopold (1861–1904) och deras söner. En son är Leopolds (den minsta gossen), de övriga sex är söner till Zachris. Min morfar Teodor sitter längst till vänster på bilden, som en världsvan ung man i ljus hatt med en promenadkäpp vilande på de utsträckta benen. Bakom honom står hans storebror Johannes med en handkamera på knäet. Han har redan etablerat sig som fotograf. Bilden måste vara tagen 1903. Det året hade Leopold lyckats utverka semester och hyrt stuga i samma trakter som Zachris’ familj. Leopold var en ivrig amatörfotograf. Sedan Johannes började fotografera hade de utbytt erfarenheter brevledes, och sommaren 1903 var första – och enda – gången de kunde arbeta och experimentera tillsammans.*1)
Gruppbilden är fotograferad med stativkamera och glasplåt i stort format. Den är tekniskt skarp och man ser att den är arrangerad med eftertanke och gott humör. Poserandet är på ett avslappnat sätt självmedvetet, och patriarkaliskt. Som om bilden skulle framhäva: Här är vi! Jag gissar att det är mor Alma, eller syster Ester, som tryckt på avtryckaren, sedan Johannes gjort en sista kontroll av komposition och inställningar.
”Söner och bröder”. Keramikskulptur (2018). T.h. gruppfoto från år 1903 (Åbo museicentral). Zachris Schalin sitter längst t.h. på bilden i ljus kostym, bakom honom står hans sju år yngre bror Leopold. Den minsta gossen är Leopolds son Lars. De övriga är söner till Zachris: sittande från vänsters Teodor och Arnold, stående i bakre raden från vänster Johannes, Olav, Sigmund och Bengt.
När jag modellerade denna figurgrupp var det första gången jag hade ett släktfoto som utgångspunkt. Jag fastnade för bilden, inte bara för att den var rolig, utan för att jag haft människogrupper som tema också tidigare. Före det hade jag gjort gymnastiska figurer, och positioner från qigongövningar. Då utgick jag från kroppskänslor och synminnen. På längre qigongkurser med mycket deltagare togs gruppfoton. Att fösa ihop 150–200 deltagare så alla syns var ett omständligt arrangemang och förtätat ögonblick. Min första gruppskulptur ”föreställer” ett dylikt gruppfoto. Det är ett litet arbete i papperslera med ansiktsdragen antydda i rödlera. Kompositionen liknar mest en hop fingersvampar. Efter det modellerade jag mänskor i en hiss (synminne från resa med Sverigebåt) – och mänskor som står hoptryckta i en överfull metrovagn och i en ringlande museikö i Paris. Kön göts i gips med styckeform. Den består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera (den ursprungliga lermodellen).
Arbisskulpturer med mänskogrupper som tema. De äldsta är från ca 2006–2010: ”Gruppfoto” och ”Metro i Paris” är gjorda i papperslera; ”Museikö i Paris” består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera. Uppe t.h. ”Söner och bröder” (2018) före färgläggningen. Det vita är papperslera, det bruna och svarta annan lera.
Med skulpturen ”Söner och bröder” som utgångspunkt hade jag tänkt berätta om utmaningen att hitta lämpliga yrkesvägar för de Schalinska sönerna. Men jag måste medge att jag inte har så mycket att komma med.*2) Schalinarna härstammar från en gammal prästsläkt. Vid slutet av 1800-talet kunde de närmast räknas till den växande tjänstemannaklassen. Familjebakgrunden gav dem ett kulturellt arv, men inga självklara försörjningsvägar. Det fanns ingen jord eller annan egendomar att ärva, och ingen affärsverksamhet eller specialiserad yrkeskunskap att föra vidare. För att få sitt levebröd var de hänvisade till ett begränsat utbud av ståndsmässigt acceptabla lönearbeten. Dessa förutsatte kostsamma studier långt från föräldrahemmet. Zachris och Leopold studerade i Helsingfors, där deras morbror kunde hålla ett öga på dem. Zachris’ äldsta söner gick i lyceum i Uleåborg, de yngre i Åbo.
Uleåborgsbreven vittnar om svårigheten att uppfostra växande gossar på distans.*3) När de misskötte sig fick de höra hur deras pappa skuldsatt sig för deras skull. Han hotade att ta dem ur skolan och sätta dem i skomakarlära eller annat ”hederligt yrke”, där de skulle få ”med spännremmen kring öronen” när de misskötte sig (2.1.1894). När Teodor var 13 funderade han på att bli sjökapten. Han menade att det skulle vara billigare att gå i navigationsskola, än i lyceet för att bli ”magister, ingenjör, lantmätare eller något annat” (16.2.1896).
Gruppfoton från år 1903 med Schalinska söner och bröder (ovan, i första bildtexten med namn). Den slutgiltiga bilden längst till höger (Åbo museicentral), de två övriga är albumsbilder i privat ägo (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
Både Johannes och farbror Leopold fick lov att avbryta gymnasiestudierna. Johannes p.g.a. lungsjuka, Leopold p.g.a. ointresse. Bekymren över den unge Leopold är väl dokumenterade i brevväxlingen mellan hans mor Sophie, och morbror Z. Topelius: Gossen var lat och utan motivation. Barnslig och outvecklad. Vet inte vad han vill. Ena dagen ett, andra dagen ett annat. Topelius lyfter fram praktiska alternativ, och ger exempel på latmaskar (med adligt/borgerligt klingande namn) som artat sig väl senare, och betonar hur nyttigt det är att arbeta.*4) När Leopold var 17 fick han slutligen tillåtelse att avsluta sin fruktlösa skolgång. Det var en svår sak för hans far (kyrkoherden Wilhelm Schalin) som i det längsta hoppats få honom till läskarl. Efter många planer och funderingar hit och dit bestämde han sig för att bli telegrafist:
”… För min del skulle jag visst vara nöjd dermed, som med hvilken ärlig post som helst der han kunde duga, men jag har en obestämd fruktan att de der telegrafisterna skola vara ett skräpsällskap, ungefär som landtmätarena, det vore en så svår sak för Poje. Som så alldeles lefver för kamratskapet. Det var derom jag ville fråga dig, samt hvad du annars tycker om den banan? Bland annat har L. talat om att bli militär men jag tror han är inte särdeles modig af sig… / och visst är ju ett fredligt yrke att föredraga…” (Sophie 31.5.1878)
I december 1878 rapporterar Topelius att Leopold bjuder till för sin nya bana. ”Icke saknas honom god vilja, men lynnet är ännu för lätt”. Han skulle behöva duglig tillsyn, och bestämt arbete för dagen. Det viktigaste på alla banor är att lära sig arbeta. Och det skulle han ha lärt sig på en verkstad (30.12.1878).
Leopold stabiliserade sig med åren. Också om det var en rad tjänster och befordringar som gick honom förbi. När han närmade sig 30 kunde Sophie berätta att han, äntligen pluggar ryska, på stränga order uppifrån, ”kanske båtnad för hans befordran”, och att han vill praktisera på postkontoret. (12.12.1890) Som fyllda 33 gifte han sig och tycktes med ens flera år äldre. Halvannat år senare blev han utnämnd till chef för telegrafstationen i Norrmark, där han bodde och verkade när Johannes började fotografera.*5)
Några månader efter att jag bekantat mig med Sophies brevväxling med Topelius blev jag varse en samling på 43 brev från Leopold till Johannes. Det var en såpass spännande upptäckt att jag sett mig tvungen att göra en skulptur som föreställer dem båda tillsammans. Jag återkommer till den i nästa inlägg.
”Söner och bröder” (2018) 25 x 35 x 25 cm.
FOTNOTER
*1) Zachris var seminariedirektör i Nykarleby och hade stuga på Djupsten en bit utanför staden. Leopold bodde i Norrmark, som numera hör till Björneborg. Johannes bodde med föräldrarna sedan han avbröt gymnasiestudierna p.g.a. tuberkulos (se tidigare inlägg, 18.2 och 30.6.2023).
*2) Zachris, Teodor och Johannes har jag skrivit om tidigare. (ZS: 27.12.2019, 18.2. och 27.4.2023 ; JS och TS: 5.8.2021 och 30.6.2023). Av Teodors småbröder blev två präster, en trädgårdsarkitekt och en diplomingenjör.
*3) Om Uleåborgsbreven: ”Kära gossar – älskade föräldrar” publ. 5.8.2021
*4) Enligt kursoriska anteckningar från arkivbesök hösten 2015, då jag samlade material om Sophie i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Ett brev är från midsommar 1878 (inpetat i ett brev av Emelie Topelius).
*5) Brev från Sophie till ZT 12.1 och 10.3.1894 ; 15.9.1895.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg, och Teodor till föräldrarna i Nykarleby. / Saml. Schalin, Teodor: Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
För mina första släktskulpturer valde jag som förebilder foton med figurkompositioner som såg ”skulpturala” ut. Skulpturidén kom först. Tanken på en berättelse efteråt. Sen blev ordningsföljden omvänd. Jag gjorde skulpturer som skulle förkroppsliga en historia. De två gossarna modellerade jag för att jag ville berätta om syskonen Teodor och Johannes – min morfar och hans storebror som dog ung. De var nästan jämnåriga, nästan som tvillingar. Johannes föddes i oktober 1881 och Teodor i november 1882. Som förebild använde jag ett ateljéfoto som måste vara från år 1883. Teodor hålls nätt och jämt att sitta lutandes mot sin storebror.
Det var en rad slumpmässiga tilldragelser, som gjorde att jag började intressera mig för Johannes. Först var det min mammas suckar över hans lidande, när hon under sitt sista levnadsår bekantade sig med släktbreven. Jag förvånades och berördes av medlidandet med en släkting som varit död i nästan hundra år. Sen började jag lägga ljus och blommor vid Johannes sten, eftersom det var där min mor blev begraven (hennes namn står på stenen bredvid). När jag i 20 år böjt mig ner framför Johannes namn började jag skriva en text om hans fotografiska bana för en bok om Åbo museicentrals fotosamling. Jag åtog mig uppdraget under förutsättning att de släktbrev jag hade tillgång till innehöll tillräckligt mycket information.
Teodor och Johannes Schalin. Ateljéfoto från år 1883 (privat ägo), och keramikskulptur från år 2020. Höjd 11 cm.
Hundratals brev och en uppväxtskildring
Johannes hade just fyllt 17 när han på senhösten 1898 konstaterades ha tuberkulos. Skolgången avbröts, han lärde upp sig till fotograf, och bodde hemma hos föräldrarna fram till sin död i januari 1906. Teodor flyttade som nybliven student till Helsingfors år 1900. Han studerade konst, och vistades tidvis utomlands. Vid Johannes död befann han sig i Paris. Johannes var ingen brevskrivare. Det var mest mor Alma som skötte korrespondensen mellan hemmet och Teodors olika vistelseorter. Teodors nästsista brev från brodern är från oktober 1905:
”…Fast vi möjligen emellanåt kunna hugga till hvarandra eller i vårt stilla sinne agera öfversittare, ha vi dock vuxit upp som tvillingar och kunna väl aldrig fullt skiljas utan vidare. Inte kan jag precis uttrycka mina tankar, men du få väl reda på meningen, detta att ”blod är tjockare än vatten”. Ofvanstående utgjutelse är författad af din broder Johannes i en svag stund…”
Min bild av syskonrelationen baserar sig på familjebreven och på en opublicerad uppväxtskildring som Teodor skrev på äldre dagar, här kallad ”Teodors manuskript”. Jag har återkommit till texten flera gånger, med olika fokus. Första gången läste jag bara av nyfikenhet, och senare – sedan jag gått igenom familjebreven – har jag börjat fundera över de medvetna eller omedvetna motiv som kan ligga bakom olika avvikelser från faktiska förhållanden. Beror avvikelserna enbart på skönlitterära ambitioner och överväganden, eller rör det sig också om bearbetningar och/eller förträngningar av de svårhanterliga känslor som förlusten av ett så närstående syskon måste ha fört med sig? *
Två vilsna bröder
I manuskriptet finns bara två bröder, och en syster som ett par gånger nämns i förbigående. I verkligheten var de åtta syskon när Teodor (i manuskriptet ”Erik”) blev student, och där hans uppväxtskildring avslutas. Berättelsens broder (”Arvid”) blir student ett år tidigare. Han går inte om någon klass (såsom Johannes), blir inte sjuk och avbryter inte skolgången. I stället är det ”Erik” som misstänks ha tuberkulos, och måste tillbringa en längre konvalescenstid i hemstaden. I manuskriptet förekommer ingen syskonträta, trots att brödernas missämja var ett verkligt problem när de delade rum i internatshemmen i skolstaden Uleåborg.
Jag har berättat om Uleåborgstiden i ett tidigare inlägg (5.8.2021). Teodor var nio år när han och Johannes sändes bort från föräldrahemmet i Nykarleby för att gå i finskt lyceum. I slutet av manuskriptet reflekterar Teodor över de menliga följder det kan ha haft att så tidigt lämna hemmet och byta språk. Han jämför med en nära döden -upplevelse ”Erik” hade i de yngre pojkåren, då han höll på drunkna.
”Att drivas ut i världen vid tidiga barnaår, att ideligt byta hem och inflytanden, omgiven av mer eller mindre likgiltiga främlingar är föga olikt den vådliga färden utför forsen … / Rotlös och jagad, sliten blir du, med den första skräcken ständigt lurande i själens djup…”
Jag föreställer mig att Teodor och Johannes var så utlämnade åt varandra och levde så tätt inpå varandra att de blev som sammansvetsade, likt siamesiska tvillingar som ingenting hellre vill än frigöra sig från varandra. De första åren var värst, när det språkliga handikappet och vilsenheten var som störst. De blev retade i skolan, utskällda av lärarna, ovänligt behandlade i inackorderingshemmen. De gick varandra på nerverna. De undvek att röra sig tillsammans för att bättre smälta in i mängden – men försvarade varandra när det behövdes.
I manuskriptet finns en episod där mobbarna försöker få dem att slåss sinsemellan. ”Arvid” skuffas mot sin bror som utan att ana försåt slår till honom. Men i stället för att slå tillbaka rök ”Arvid” på den verkliga missdådaren ”en lång rackare” som snabbt fick honom i underläge. ”Erik” blir ursinnig och kastar sig in i slagsmålet. ”Stryk fick han, men än mer gav han med fötter och nävar – under gråt men av raseri och rättmätig vrede”.
Teodor var lättretlig och hade svårt att behärska sig – ”en vildbasare och fallen för att slå”, enligt deras första inackorderingsvärd. (9.3.1894) Mor Alma bad honom att inte ”slå och bultar om” sin bror, och att ”öva sig att vara snäll”. (21.4 och 4.9.1893). När de börjat gymnasiet hade Teodor blivit skötsam – och då klankade han på Johannes som inte tog skolarbetet och föräldrarnas förbud lika allvarligt. Fadern förmanade: ”I stället för att innerligt hålla af varandra som då i voren små, är det ständigt käbbel och munhuggande er emellan … Inte kan du väl vara glad och nöjd med dig själf då du fått Hannes riktigt olycklig så han måste rymma ur huset? Eller hur!”( 21.10.1897) Johannes ombads i sin tur rannsaka om han gett Teodor anledning till klandrandet. (18.10.1897).
Gymnasietiden får stort utrymme i manuskriptet. ”Erik” dras med i konventslivet. Han får vänner, status, och hans konstnärsdröm vaknar. Brodern nämns allt mer sällan. I början, när barndomsmiljön målas upp, ger gestaltningen av syskonens olikhet klarare konturer åt ”Erik”. När de lämnar hemmet, och iakttar och upplever skolstaden är det som om de i sin hudlöshet skulle smälta samman till en person. De fylls av samma ängslan, tiger med två munnar och ser med fyra ögon. Bärplockningen före avresan och den första nattens tröstätande blir återkommande ritualer:
”Här stodo syskonen medan eftermiddagen började skymma och plockade fåordiga i buskarna, medan något ideligen ville stiga upp i halsen och hindra sväljandet. Det var tungt att resa från far och mor, från bygd och vänner, från träden, från marken – och från allt det kära – svenska…” / Hur många år upprepades ej detta. Ett mörkt främmande rum, på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger. Någon rör på sig, reser sig upp. Den ena av bröderna trevar sig fram i mörkret. Det prasslar som av möss i vägkostkorgen. Mammas vägkost. En nattlig tröst. Den hindrar en att gråta…”
Johannes och Teodor den 11.8.1899 (privat ägo). Teodor (t.h.) skall börja på sista klassen i gymnasiet, Johannes (t.v.) har avbrutit skolan p.g.a. tuberkulos men har ännu inte inlett sin fotografiska bana. / Johannes grav. Åbo, januari 1906. (Åbo museicentral). / Johannes med hatt och käpp framför en målad fond. (Åbo museicentral) Bilden är ev. tagen år 1903 då han arbetade någon månad för Daniel Nyblin i Helsingfors, och övervägde att skaffa egen fotoateljé (Munsala, Vasa).
”Sjukligt och dödligt”
På 1890-talet var det ofta ”sjukligt och dödligt” i Nykarleby under vinterhalvåret. Rapporterna hemifrån innehåller många sorgebud. Familjebekanta och äldre släktingar dukar under när epidemierna grasserar som värst. Också barn. Familjens minsting dog i 8 månaders ålder under brödernas femte skolår, och 2-åringen Olav var så dålig att mor Alma var rädd att också förlora honom (13.2.1897). Allt förklarades dock i termer av Guds vilja. Med 10-åringen Arnolds ord: ”Ja, nu är Samu dö, och många gånger lyckligare än vi.” (23.1.1897)
I Teodors manuskript finns två anspelningar på dödens närhet. Jag vet inte om, och i vilken mån de baserar sig på faktiska händelser och hur mycket som är dikt och hörsägen. I min läsning av manuskriptet fungerar de ändå som föraningar om brödernas faktiska skilsmässa. Bägge episoderna utspelar sig under de tidiga pojkåren, när bröderna ännu bodde hemma. De hade inte så mycket kontakt med andra barn, eftersom de inte gick i skola (sin första undervisning fick de av en finskspråkig hemlärare). ”Erik” längtade efter en riktigt egen lekkamrat – vid sidan av brodern som alltid skulle vara så förståndig och överlägsen. När han äntligen fann en, i en nyinflyttad grannpojke, dog den nya vännen bara några veckor senare i en vårlig lunginflammation.
Den andra episoden är ”Eriks” nära döden -upplevelse. Den utspelar sig en sommar när ”Arvid” redan lärt sig simma och allt oftare övergav sin lillebror för de stora pojkarna. ”Erik” ville visa sig duktig och hoppade i älven som de andra. Som tur var råkade doktorn finnas i närheten. Det var en av de andra pojkarna som hämtade honom. ”Arvid” gick inte att skicka för han bara storgrät. Och när pojkarna senare började prata i mun på varandra och berättade vad som hänt, och hur det såg ut var brodern ännu för uppskrämd för att tala. En halv timme hade ”Erik” varit alldeles som död. ”Du låg bara med ögonen som aviga i huvudet”.
Sju långa år
Sju år fick Johanns leva efter sin första diagnos. Ibland hade han bättre perioder och man hoppades att sjukdomen skulle gå att övervinna. Under år 1899 vårdades han på Mörsil sanatorium i Sverige. År 1903 övervägde han att öppna en egen fotoateljé** och arbetade någon månad i Helsingfors för Daniel Nyblin – ’den finländska fotokonstens fader’. I övrigt var Johannes verksam som frilansfotograf. Han fick beställningar, tryckte upp vykort, förmedlade fotomaterial. Han deltog i september 1903 i den första allmänna fotoutställningen i Finland, där han premierades med tredje pris. Senare började han sända bilder till utländska utställningar. Hemma fick han hjälp och handräckning av övriga familjemedlemmar. Teodor gjorde inköp åt honom i Helsingfors. Själv hjälpte han sin far med korrekturläsning, och arkivstudier för dennes släktforskning.
För mor Alma blev Johannes ett allt värdefullare sällskap ju vuxnare han blev. Han var nästan alltid hemma, och han förstod henne bättre än något av de andra barnen.*3) I Teodors manuskript rådde det ett inre samförstånd mellan modern och hennes äldre son. Båda var lika nyktert lagda. Som den förstfödde förblev Johannes något av ett älsklingsbarn. De andra kom så tätt att det inte fanns lika mycket utrymme för förundran och dyrkan när det gällde dem. Till sin syster Jenny-Maria skrev Alma om sin första moderslycka: ”Du kan ej tro hur innerligt vi håller af honom. Han är vår rikedom, vårt allt” (27.1.1882). Och till Johannes när han fyllde 14: ”Den dag vi fingo dig var den lyckligaste dagen i din moders lif.” (13.10.1895).
Eftermäle
Efter Johannes död bevarades hans bilder och fotoutrustning inom familjen och donerades senare till museer av syskon och syskonbarn.*4) När jag besökte Finlands fotografiska museum för att bekanta mig med det som finns där var Johannes, till min förvåning välbekant för den funktionär som betjänade mig, och jag fick veta att han varit representerad bl.a. på basutställningen 1999. I fjol våras var han representerad på museets utställning om piktorialismen.
Piktorialismen var, vid decennierna kring sekelskiftet en stilriktning som ville höja fotografins status genom att ta fasta på måleriska och impressionistiska kvaliteter, framom teknisk skärpa. Jag behövde inte studera utställningen av professionella skäl. Boken om Åbomuseets fotosamling var färdig, och jag själv pensionerad. Men jag ville bevista den för Johannes och Almas skull. Jag tänkte att både utställningen och min närvaro skulle ha värmt Almas modershjärta.
Med piktorialismen som referensram kan jag se Johannes som en av pionjärerna på konstfotografins område: Som lika mycket ”konstnär” som Teodor. Jag kan t.o.m. tycka att Johannes’ familjeporträtt och naturbilder är mjukare och känsligare än Teodors figur- och landskapsmåleri som kan te sig lite torrt och akademiskt. Johannes poetisk – Teodor prosaisk? Kanske bröderna inte var så olika som de framstår i Teodors manuskript? ”Erik” med sin blick för det måleriska och fantasieggande och brodern med sina sakligt ingenjörsmässiga reflektioner?
Det är uppenbart att bröderna påverkade varandra. Eftersom de var verksamma på skilda håll hade de sällan möjlighet att samtala, och kommentera varandras arbeten, men de inspirerade och utmanade säkert varandra. I stil med: Kan han ställa ut, så varför inte jag?
Från vänster: Johannes’ porträttfoto av hans farmor Sophie Schalin (privat ägo) / Teodors tecknade kopia av Johannes’ porträttfoto. Bakgrundsdetalj på en bild av en ung man i halvfigur (ev. Teodors klasskamrat Jussi Snellman). Foto Åbo museicentral (VA2015-1-64) / Johannes fotografi av Teodor vid staffliet, sysselsatt med kopiering. (Foto Åbo museicentral) / Johannes’ beskurna, tonade och signerade utställningsbild av Aurabron i Åbo, med ursprunglig ram och passpartout. Gelatinsilverfotografi 1904. Finlands fotografiska museum. (Foto taget på museets utställning om Piktorialismen, i Kabelfabriken i Helsingfors våren 2022) / Teodors porträttbyst av Johannes. Brons, 1906. (Privat ägo)
Båda ägnade sig åt porträtt. För Teodor blev porträttmåleriet senare i livet något av en huvudsyssla. Under skoltiden i Uleåborg fick han fickpengar genom att rita porträtt efter foto. När Johannes började fotografera kunde han använda broderns bilder. Johannes har dokumenterat kopierandet på en arbetsbild av Teodor vid staffliet, och på en interiörbild där man kan urskilja en porträtteckning som är gjord efter Johannes foto. (se bildcollage 3) Jag har också hittat två utomhusvyer av Teodor som helt klart baserar sig på Johannes foton. Den ena är ett grafiskt tryck signerat 1916, den andra en målning i vattenfärg från år 1918. Det grafiska bladet har ett kulturlandskap som motiv. Målningen föreställer Aurabron i Åbo. På fotografiska museet är Johannes motsvarande motiv signerade 1904. Fotografiet av Aurabron har varit utställt i Berlin, och ingick i museets utställning om piktorialismen.*5)
Föräldrar och syskon ställde upp som modell både för Johannes, och Teodor. Jag äger en gouachemålning föreställande Johannes (publicerad i ett tidigare inlägg*6) och min bror en inramad porträtteckning, som folk brukar tro föreställer honom själv. I ett brev från Paris våren 1906 nämner Teodor en porträttbyst av Johannes som jag såg på bild först i fjol våras.*7) Alma hade önskat en marmorbyst, men enligt Teodor var det nästan omöjligt att hugga en så liten byst i marmor. Dessutom skulle det bli mycket dyrare.
”Mamma kan ej tro huru äfven jag har glädje af den bysten. Det är något betagande vid skulpturen att man kan se den från många håll och i många belysningar. Och alltid blir uttrycket olika. – Än ligger det som ett litet leende i mungiporna och under ögonen – än är blicken sorgsen och allvarsam. Och i hållningen med ryggens böjning och hufvidets vändning till sidan är jag själv glad att känna igen Hannes.” (mars 1906)
Teodor kommenterar Johannes död första gången i ett långt brev daterat den 11 januari. Han har svårt att finna ord. Helst skulle han vara med de sina för att kunna ”tiga sorgen” med dem. När jag första gången (2005–06) läste hans sorgebrev hade jag svårt att ta till mig allvaret i dem. Jag kunde t.o.m. finna det lustigt när han i mars påminde Alma att hon inte kan sörja sig sjuk och slut när hon ännu har sju barn kvar. Sedan jag blivit bekant med Johannes – och lärt känna Teodors hela livshistoria – har orden fått nytt liv. Jag kan läsa mellan raderna och bakom orden med allt jag numera vet som klangbotten.
Johannes död måtte ha lurat som en mörk skugga över Teodors Parisvistelse 1905–06. I essäboken ”Albertos blick. Om fötter konst och Paris” (2017) ägnade jag Teodors Paris ett helt kapitel – utan att nämna Johannes. Jag valde att förbigå broderns död, liksom Teodor i sitt manuskript. ”Döden är för stor och väldig” förklarade han sig inför mor Alma för att han skrivit för sällan hem från Paris och mest bara om sig själv. (11.1.1906)
”Mamma saknar honom och sörjer. Det är så underligt. Jag har ännu ej känt riktig sorg. För mig är han ännu inte död. Det är med mig som med små barn. Det som ej på det direktaste berör dem. Det de ej se och känna – glider deras medvetande förbi. – Jag har hört att han är borta – men jag fattar det alls ej än. Han är ännu så lite död för mig, att jag tycker mig när som helst kunna komma hem och höra hans röst och se hans goda vänliga ögon … / – Tror mamma ej äfven jag höll af honom? – – Det är som om jag i honom mist ej en bror af fem – utan allt det som kallas syskon. Hvem ägde som han med mig minnen af vår barndom och uppväxt – och hvem var som han varm och ön – huru han än sökte dölja det…”
I manuskriptet blir brodern student ett år före ”Erik” – som tillbringat en lång konvalescenstid hos föräldrarna, och som följer med och kan åka snålskjuts när brodern och hans kamrater pluggar till studentproven. Det var våren 1899 och förryskningstider, rektorns tal oförglömligt:
”…I de tecknen reste ”Arvid” och hans kamrater till Helsingfors att hämta den vita mössan. Hela kupén fylldes av doftande röda rosor vilka smyckat deras bröst vid avresan. ”Erik” skiljdes från sin bror vid hemstationen där far och mor mött upp, med en djup och bävande suck – Nästa år! Och avundsam såg han ”Arvid” återvända till den gemensamma sommaren.”
FOTNOTER
*1) Min mor Birgita Willner, som hittade och skrev rent manuskriptet mer än tjugo år efter Teodors död, påpekar i en efterskrift från år 1990, att hon inte vet varför han skrev ”sina memoarer” i romanform med förändrade namn på allt och alla. ”Kanske av skygghet, kanske för att han ville ha frihet att låta fantasin brodera här och var.” Enligt henne är det närmast fråga om en självbiografi. Barndomsminnena och historierna om skolstadens inackorderingshem och lärare stämmer långt överens med vad han berättat för sin familj.
*2) I augusti 1903 funderade Johannes på att överta en fotoateljé i Munsala och i december 1903 i Vasa. (Alma till Teodor 28.8 och 29.11 1903, och Johannes till Teodor 6.12.1903)
*3) Explicit formulerat i Almas brev till Teodor 18.10.1903 ; 10.1.1906 och 1.3.1906.
*4) I Åbo museicentrals arkiv finns ca 400 negativ och ett 100-tal fotokopior, vilka härstammar från Teodor och Greta Schalins hem i Åbo. En annan negativsamling finns i Museiverkets bildarkiv i Helsingfors, och Finlands fotografiska museum har det som finns kvar av Johannes fotoutrustning, plus fotolitteratur och signerade utställningsbilder.
*5) Johannes foto av Aurabron i Åbo är reproducerad på sid 70 och 71 i boken Kuvalähde – Bildkälla (Åbo museicentral 2016), och kulturlandskapet på sid 72. (Signerad originalbild från år 1904, resp. fotografi gjort av Åbo museicentrals negativ)
*6) ”Barndomsjul på morfars tid”, publicerad 18.12.2020
*7) Jag lyckliggjordes med en bild av porträttbysten när jag aktualiserade Fotografiska museets utställning om Piktorilismen på en facebookgrupp för Schalinska släktingar.
ARKIV
Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg ; Vol 2, Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris, Paris januari och mars 1906. / Samling Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1906 ; Johannes Schalin till Teodor 1899–1905. / Samling Holmberg, Esther: Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 1882–84.
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. Sid. 62–83. (Fotografier av Johannes Schalin behandlas också i två andra artiklar: Luukkonen, Ismo ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä”, s. 84–95 ; Talikka, Hanna ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista”, s. 174–183.)
Willner-Rönnholm, Margareta. Albertos blick, om fötter, konst och Paris. Essäer. Sannsaga. Åbo 2017. Kap. ”Teodors Paris” s. 230–247.
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.
Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.
Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.
”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.
Nykarleby seminarium
Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom. 1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.
Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”
För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.
Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.
De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.
Förebud och blixtförälskelse
Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.
” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”
Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar. Den inleds med några ord till läsaren:
”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”
Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.
En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma:
”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”
En intressant bekantskap
Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.
”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”
Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.
Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk. ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”
Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:
”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”
Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)
Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016. Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).
Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj
Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden…
Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**
Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.
FOTNOTER
* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”
** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.
KÄLLOR
Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ; 15.4.1886 ; 2.7.1886.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.
Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)
År 2020 blev jag mormor och fick fira jul med den nyfödda. Barnbarnets farmor bor i Italien. Hon heter Anna, liksom Jesus mormor. I den kyrkliga konsten finns ett motiv, som bär namnet ”Anna självtredje”, där Maria och Jesus sitter i Annas famn. Skulpturen ”Sophie självtredje” är inspirerad av detta motiv. På ett omedvetet plan måste idén ha fötts nämnda jul, fast den formade sig till tanke ett halvår senare. Den julen ville jag nämligen sända en hälsning till farmor Anna från mormor Magga, sökte lämpliga motiv i en byrålåda med gamla konstkort – och hittade en bild av en medeltida träskulptur från Rusko, föreställande Anna självtredje. Denna skulptur ingår i basutställningen på Åbo slott. Jag brukade peka ut den, när jag i yngre år guidade där.
”Sophie” var farmor till min morfar. Hon har sonen Zachris och barnbarnet Teodor i famnen. De hette Schalin i efternamn. Sophie hade växt upp på Kuddnäs gård, som lillasyster till den blivande skalden Zacharias Topelius. Hon var född 1820, gifte sig 1846 med Lars Wilhelm, som sedermera blev prost och kyrkoherde i Larsmo. Fick 7 barn av vilka 4 nådde vuxen ålder, blev änka 1882, dog 1913.
Zacharias Topelius barndomshem blev museum 1934, och arkivsamlingarna om honom upptogs 2017 bland Unescos världskulturminnen. Där ingår hundratals brev som handlar om Sophie, allt från brev där hon bara omnämns i förbigående till brev som ingående diskuterar hennes uppseendeväckande omvändelse till pietismen, och brev hon fått eller skrivit själv. Mest informativ är brevväxlingen mellan Sophie och brodern, och moderns brev till brodern, samt broderns dagböcker från ungdomsåren.*(1) Förutom arkivmaterialet finns det en oöverskådlig mängd bakgrundslitteratur av olika slag. Mera än jag klarar av att läsa. Ändå vet jag alldeles för mycket om Sophie. Det svårt att sammanfatta. Lättare knåda lera.
Att hitta en skulptural form för Sophies kroppshydda var inget större problem. Hon var i 80-års ålder när Schalinarna började fotografera. Bilderna visar en krokig gumma med allvarliga ögon, stor näsa och djupa fåror kring munnen. Mörkklädd i fotsid kjol, med schal över axlarna och en åtsittande bahytt på huvudet. Hon fotograferas rakt framifrån, sittande på en stol, stelt och stilla – som en skulptur. Det är en arketypisk gestalt. Tacksam att karikera. Utmaningen blev därför att inte stereotypisera henne. Jag ville inte heller tänka på henne som den strängt religiösa livsförnekare jag föreställt mig att hon var. Jag ville tänka bort pietismen.
Keramikskulpturen ”Sophie självtredje” (2021) med förlagor. Uppe t.v. självporträtt av Teodor Schalin (1882–1960) från år 1903. / Nere t.v. Johanna Sophia Schalin, f. Topelius (1820–1913) / Uppe i mitten: Anna självtredje från Rusko. Medeltida träskulptur. Åbo stads konstsamling. Foto Aleks Talve. Finna.fi / Till höger Zachris Schalin (1854–1939).
I stället försökte jag tänka mig in i hennes roll som flerbarnsmor, och husmor på en prästgård i en fattig och isolerad skärgårdskommun. Hennes tankar och sinnesstämningar måste väldigt långt ha präglats av praktiska bekymmer och göromål. Barnen och närheten till naturen måste ha bjudit på stunder av obefläckad glädje. Jag ville ge henne ett vänligt och nyanserat ansiktsuttryck. Det finns inte på bild, men nog i text. Teodor skriver i ett skönlitterärt, självbiografiskt manuskript om hur farmors ansikte på julafton lyste i ”ett enda gott leende över hela ansiktet”*(2), och hennes svärdotter Alma skriver i ett brev från Nykarleby (Djupsten) 2.7.1912:
”Här är farmor så gammal, så gammal, men har ganska bra kommit ihåg oss alla. Men synnerligen rörande var att se huru innerligen det gladde henne att höra att pappa var kommen. Det for som ett glädje skimmer öfver hennes anlete och de blinda ögonen liksom strålade då de riktades upp mot det håll där hon förstod att far stod. Under hennes bättre tider har jag aldrig sett dess motstycke…”
Fast jag försökte tänka bort pietismen när jag gjorde skulpturen, går det inte att berätta om henne utan att gå in på trosfrågan. Religionen var en så central del av Sophies liv. Enligt sonen Zachris var huvudsaken för henne ”det djupa medvetandet om sin egen syndfullhet och det ödmjuka fasthållandet vid Guds nåd i Kristus Jesus.” Hennes käraste sysselsättning var bibelstudier, och kyrkobesök ”hennes själs åstundan” ännu i hög ålder.
De Schalinska familjebreven och Teodors manuskript ger bilden av en välvillig och saktmodig, men samtidigt respektingivande person. Hon fördömde ingen (eftersom hon var så medveten om sin egen syndfullhet) men kunde ha bestämda åsikter om barnbarnens intressen och studievägar. Breven hänvisar alltid då och då till vad farmor skall tänkas tycka. Teodor kallar farmodern rar – men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Bland de brev som de Schalinska skolgossarnas fick hemifrån*(3) är några från Sophie. De avslutas med religiösa förmaningar:
”Vet du det går så bra att vara snäll, arbetsam och lydig om man alltid kommer ihåg att Gud ser och vet allt hvad vi göra, det skall du aldrig någonsin glömma … / Han skrifver upp det i sin bok … / Glöm inte att be till Jesus alla dagar så hjelper han dig att bli en bra gosse till pappas och mammas glädje. / Din egen Farmor” (till Arnold 3.3.1898).
Sophies vägval
Det var en skandal av stora mått när den 22-åriga Sophie hösten 1842 gick med i den pietistiska väckelserörelsen. Hon blev ”väckt” av att lyssna på N.G. Malmbergs predikningar i Nykarleby kyrka. Han var kapellansadjunkt andra halvåret 1842, och en av rörelsens förgrundsgestalter. Då var pietismen sedan länge ett allmänt samtalsämne. Det pratades om slitningar inom familjer där nyfrälsta tog avstånd från sina närmaste, och pietisternas asketiska klädsel och livsföring väckte uppmärksamhet.
Rörelsen hade haft sin största spridning bland folk som levde fattigt och enkelt annars också. Inom societetskretsarna, där flärdfullheten var en viktig statusmarkör, fick den inget nämnvärt gensvar. Sophie Topelius’ omvändelse kom därför att chockera hela Nykarleby. Man var rädd att andra societetsflickor skulle följa hennes exempel, och inom familjens umgängeskrets var den allmänna attityden till pietismen oförstående och avståndstagande.
De som stod Sophie närmast – hennes mor (änka sedan 1831), bror, och bästa vän Emilie (sedermera hustru till Topelius) – ville förstå och acceptera Sophies beslut. Hennes omvändelse medförde ändå sorg och bekymmer. Det skvallrades och pratades så mycket ”strunt” att modern undvek att röra sig bland folk. Både modern och Emilie var rädda att Sophie skulle vända dem ryggen. Emelie hade uppslitande gräl med sina föräldrar när hon försvarade Sophie. Både Topelius och Emilie räknade med möjligheten att den andra skulle bli pietist. De intygade varandra att det inte skulle påverka deras kärlek. Men Emelie kunde anfallas av tvivel och bäva för konsekvenserna om fästmannen blir pietist: ”han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner, och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känner dig, ty det är du, du Zachris så – kan du tro det – har jag ej vetat hvad jag ville…” *(4)
I det första brev Sophies skrev till brodern med anledning av omvändelsen berättar hon om influenserna. Det är nästan sönderläst av senare tiders forskare. När hon påbörjade det visste ingen annan än ”Gud och Mamma” om hennes beslut, och hon närde en förhoppning om att brodern och Emelie skulle välja samma väg. (12.10.1842) Nedanstående citat är från följande brev, när hon redan tagit del av deras reaktioner:
”… Månne ej verlden synes dig bättre än den är derföre att den nu börjat vända en mera leende sida åt dig, men jag vill ej döma jag vill endast tala om mig sjelf och tala om allt så godt jag kan… /Du mins vist huru jag alltid varit plågad af missnöje med mig sjelf isynnerhet ute i verlden bland fremmande människor och att jag nästan aldrig funnit mig väl annars än i mitt eget lugna hem. Detta missnöje var i sig sjelf syndigt ty det gälde mera mitt yttre än inre… / Ser du så är det med din stackars syster huru kan du frukta att jag någonsin skall döma någon annan jag som har på mitt samvete den största av alla synder otron alla mindre oräknade… / Hvad angå mig verldens framsteg i vetenskap och konst? Jag har ju inga framsteg gjort således behöfver jag inte gå tillbaka och inga små fröjder vet jag som jag tycker mig böra försaka ty dans och dylikt har egentligen allrig roat mig…” (3.11.1842)
Två brev senare delger hon honom en dröm:
Kudnäs 29 Dec 1842 / … en dröm skall jag berätta som jag drömt i natt jag tyckte att vi skulle fara till Alörn du och jag och två fiskare då steg jag först i båten och trodde att du skulle komma efter men båten gick ifrån land och du steg i en annan båt med fiskarena och jag lämnade allena med en åra då blef jag rädd och ville vänd om men strömmen förde mig allt längre tilldess vi kom till magnörn(?) Då ansträngde jag mig och satte åran i botten så att båten stod till dess du kom närmare då kom du i min båt men det beslöts att båda båtarna skulle gå i bredd genom forsen och så bar det af utföre men mitt i värsta strömmen stötte den andra båten mot en sten och slog rakt i spillron så att karlarna med knapp nöd handt rädda si i vår båt sedan kommo vi ut på fjerden och det blåste mycket och vår båt var så lastad att vi fruktade att den skulle sjunka men vi kom ändå lyckligt fram till Alörn der var Mamma och många förut och alla förundrade sig att vi hade kommit i den stormen då jag såg tillbaka öfver sjön der var så svart och med höga hvita vågor så att äfven jag var förundrad men solen sken på oss och vi voro glada. / Farväl glöm inte Din syster
Kuddnäs, Nykarleby. Minnessten över Zacharias Topelius, med Teodor Schalins bronsrelief från år 1918. / Nere t.v. Kuddnäs från älven, kopia av Teodor Schalin efter akvarell av J. Lindskog (foto från Mikael Schalins digitala släktarkiv) / T.h. Kuddnäs gård, fotograferad i augusti 2016 när huvudbyggnaden höll på renoveras inför Topelius 200-årsjubileum. / Sophies och Lars Wilhelm Schalins bröllop firades i den gula flygelbyggnaden. Nere t.h. citat av Topelius från Paul Nybergs bildkrönika Från Kuddnäs till Björkudden (1938): ”… Bröllopet firades tyst, utan dans, men med andeliga sånger, med många inbjudna gäster av de nygiftas trosförvanter…”
Käraste Syster – Älskade Bror
Enligt Valfrid Vasenius biografi blev den kris Sophies omvändelse åstadkom en viktig formativ erfarenhet för Topelius, som hjälpte honom att ”behålla harmonin i sitt väsen” i andra konfliktsituationer.*(5) Konfrontationen med systerns belägenhet påverkade också hans engagemang i den tidiga kvinnorörelsen. När han ansåg att hennes son Zachris utnyttjade sina systrar för mycket som barnsköterskor skrev han till Sophie: ”Så där skrifver nu en bror, som nog varit sjelfvisk sjelf och haft en syster som fått stå tillbaka, när det gällt att bana honom väg. Men just derför inser han nu det orätta deri och vill gifva år av sitt lif för att godtgöra det.” (9.2.1891)
Topelius och Sophie hade inga andra syskon. Deras far blev förlamad från midjan neråt samma år Sophie föddes. Han dog elva år senare. Att syskonen ”stod varandra nära” är ett uttryck jag stött på flera gånger i litteraturen om Topelius. Efter den dramatiska väckelsen vädjade modern: ”Du skall så ofta du kan skrifva helst lite till Sophie … hon håller så innerligt af dig och du är hennes alt att du förstår henne, tröstar opp henne mången gång.” (30.10.1842)
I Topelius ungdomsdagböcker är systern en självklar del av hans Kuddnäsliv. De utbyter tankar till långt in på nätterna. De spelar fyrhänt piano, umgås i samma kretsar. Med vännerna gör de underbara sommarutflykter till Alörn, de ägnar sig åt sällskapslekar, sätter upp teaterpjäser, pratar, skrattar. Topelius njöt helt och fullt av varje hemkomst. ”Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt.” Han jämför med ”Derute i verlden”, där är ”ingen hvila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket…” (3.7.1836)
Det var inte mången förunnat att ha en förtrogen storebror som Zacharias Topelius. Vasenius beskriver honom som en genomsympatisk person. Inga ovänner, allmänt omtyckt, speciellt i Nykarleby, vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna, damernas trogna riddare, de talrika släktingarnas favorit.*(6) Klart att den unga Sophie älskade och beundrade honom. När han flyttade till Helsingfors saknade hon deras samtal: ”… jag längtar ibland så mycket att få tala med dig jag skulle ha så mycket att säga, helt annat är det att skrifva, aldrig har det lyckats mig att sätta på papper hvad jag tänkt eller känt, och därför skrifver jag så ogärna.” (18.2.1840)
För Topelius förstärktes syskonbandet av den starka vänskap och respekt som hans hustru hyste för Sophie. Efter giftermålet var det i huvudsak hon som skötte familjekorrespondensen. Merparten av brevväxlingen mellan syskonen är från ungdomsåren och tiden som änka (1882) resp. änkling (1885). Brodern gav råd i världsliga frågor, och tog gärna del av Sophies synpunkter i de stora livsfrågorna.
”Ja, låtom oss byta tankar i de stora lifsfrågorna, när oss ej är förunnat att samspråka dagligen om de små! …” (ZT 4.3.1894) // ”Jag förstår ej hvarifrån du fått den föreställningen, att ditt förra bref skulle ha gjort mig ledsen. Det var kärt, som alltid, just för att du så oförbehållsamt säger ut din mening. Det är det som gläder mig … jag ville att det som ännu skiljer oss, skulle försvinna, och derför är du numera min förtrognaste vän, – den enda, åt hvilken jag kan säga allt…” (ZT 12.6.1895)
ARKIV
Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. (Z.Topelius saml. Coll 244 ; Schalinska Coll 309). Det mesta som rör Sophie finns där. Jag bekantade mig med materialet hösten 2015, koncentrerade mig på brevväxlingen mellan Sophie och brodern och läste ett 20-tal brev från Emelie till Sophie (finns 80; från Sophie till Emelie hittade jag bara två). Jag tittade också på moderns brev till Sophie och till ZT, i hopp om att få veta mer om Sophies giftermål och familjeliv. Breven till Sophie verkade mest handla om praktiska, husliga ting (som brödbakning) och underrättelser om andra. Jag antog breven till ZT kunde ge mer, men beslöt spara dem till senare eftersom skrivstilen var besvärlig att tyda. Några år senare fanns de i renskriven form på nätet. (https://www.sls.fi/sv/utgivning/brev-1)
Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin, Teodor (Alma till Teodor) ; saml. Schalin–Willner (Sophie till Arnold).
Privatsamlingar. ”Levnadsbeskrivning för Johanna Sofia Topelius (1.3.1820–4.12.1913) av sonen Zachris Schalin, uppläst vid hennes begravning i Nykarleby”. På sid. 34 i Det Topelianska arvet. Schalinernas härstamning. Uleåborg – Nykarleby, Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1977. Duplikat 36 s.
TRYCKTA KÄLLOR OCH CITERAD LITTERATUR
Nyberg, Paul (red.): Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius, sammanställd av Paul Nyberg. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors 1938. 234 s. / Citat av ZT (s. 70) i bildcollaget om Kuddnäs (ovan).
Schalin, Zachris:Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI. 202 s. / Citerar inte här, men vill lyfta fram verket, eftersom där ofta hänvisas till minnesuppgifter av Sophie.
Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius Dagböcker. Utgifna af Paul Nyberg. Åtta delar. Stockholm, Albert Bonniers Förlag 1918–1924. / Svenska Litteratursällskapet publicerade en ny utgåva i samband med Topelius 200-årsjubileum 2018.
Vasenius, Valfrid: Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Andra bandet. Kap. 34. ”Den stora frågan” (sid. 394–422) G.W. Edlunds förlagsaktiebolag. Helsingfors 1914.
FOTNOTER
* (1) Modern hette Catharina Sophia (f. Calamnius), och dottern Johanna Sophia. Bägge brukade omnämnas med sitt andra förnamn. För tydlighetens skull skriver jag därför bara ”modern” när jag åsyftar den äldre Sophia. Eftersom både Sophies bror och son kallades Zachris, skriver jag ”Topelius”, eller ”brodern” när jag avser skalden, och använder ”Zachris” bara för min morfars far Z.Schalin. Jag bör kanske också påpeka, att förnamnen kunde skrivas på flera olika sätt, de förkortades och förenklades. Skrivformen ”Sophie”, som jag använder, förekom oftast i det material jag gick igenom. På gravstenen står det ”Sophia”.
Topelius dagböcker köpte jag på ett antikvariat i Stockholm, och en småkusin lyckliggjorde mig med Zachris Schalins bok om Kuddnäs historia. Collagets övriga verk härstammar från mina morföräldrars hem.
Den 20 september 2021 överlämnade jag det släktarkiv jag suttit på i 27 års tid till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek. Då var det färdig sorterat och samlat i sex lådor, som innehöll 19 arkivpärmar med omkring 2500 brev, och lite annat material, såsom teckningar, dagböcker och tankehäften. Jag ser överlåtelsen som jämförbar med en organdonation. Om bitar av någons liv kan vara till nytta för andra är samlingen värd sin sorteringsmöda och hyllplats.
En del av materialet är skrivet på rimmad vers. I ett tidigare inlägg* finns ett foto av min morfars far Zachris Schalin, som haft bildtexten ”Vers på löpande band. Far i författartagen.” Att snickra i ord – såväl som i trä – var för honom ett kärt nöje som följts upp av senare släktled. I det material jag förvaltade fanns ett dussin av Zachris’ hand, de äldsta från 1875, och av min mor ett 50-tal barnramsor som hon skrev på äldre dagar. Orimmad dikt skrev hon ibland som ung. Hennes far Teodor Schalin (1882–1960) ägnade sig enbart åt rimmad dikt. Det finns ca 300 renskrivna sådana, plus äldre versioner. Den äldsta, daterade, är från år 1903 och den sista är en fyra sidor lång namnsdagsvers från sommaren 1960. År 1955 försökte han få ett urval utgivet. En del av Teodors dikter är brukspoesi, såsom bemärkelsedags- och julklappsrim, och festdikter till släktingar och umgängesbekanta. Vinjetten till bloggen ”Rötter och annat” är från en illustrerad årskrönika som han sammanställt åt sina föräldrar julen 1918.
Sorterat och levererat! Släktarkivet på trappan till Åbo Akademis bibliotek den 20.9.2021. Till höger bloggens vinjett, som härstammar från Teodors årskrönika julen 1918. Seriestrippens verser lyder: ”Sommaren herrskapet Schalin / hvar på sitt håll gungar in; / mor i Runni blir betagen, / pappa där får knip i magen; // Ailis ögon skåda få / äppelblom och himmel blå / där hon i sin matta hvilar, / mannen på Topelius filar.” (Runni var en kurort; Aili Teodors första hustru; han filar på relief till minnessten vid Kuddnäs)
”Än en gång med lust och gamman / firande vår jul tillsamman / friska, välbehållna alla / lyckliga vi må oss kalla! // Så som världen stått på ända / mycket galet kunnat hända / mycket inom denna skara / kunnat annorlunda vara! // Hvad af ondt och hvad af godt / vår familj har pröfva fått / hur hon haft det sedan senast / det skall här förtäljas genast.”
År 1918 var ett händelserikt år, både i samhället i stort, och för den Schalinska familjen med sina åldrande föräldrar och ett halvt dussin vuxna barn. Krönikan innehåller, förutom de ovan citerade inledningsverserna, tio sidor som består av en seriestripp och två fyrradiga verser. Både Teodors hustru och mor är krassliga, ”far förskräcker med sin galla” och ”Spanskan” drar genom landet. Barnfamiljerna fick en släng av sleven. Och det var inbördeskrig: ”Lika muntert annars var det: / vakt man höll mot röda gardet / bakom hemmets låsta port / nöjet mera nytt än stort.” Finland fick en kung, som inte tillträdde. År 1918 var Teodor ny i Åbo. Han hade just inlett sin bana som lärare i Åbo ritskola, och började lite senare ha teckningslektioner också i Turun lyseo och Classicum. Ett artisthem reds med fröjd uti Albatrossens höjd – en frack anskaffas som får sitt elddop i huvudstaden; ”lärarprofvet gafs den dagen”.
Bilder och verser från Teodors årskrönika julen 1918.
Föräldrarna fick en konstfullt illustrerad årskrönika också julen 1921. Den är ofullständigt bevarad och saknar årtal, men kan dateras av innehållet. Teodor har nu en ny hustru, Greta (f. Kegel), som prytt de tomma baksidorna med små blomstervinjetter. Några har signeringen G.K.S. som hon använde bara en kort tid. De gifte sig i juni 1921. Krönikan bär titeln ”Lutfisken”. De sex textsidor som finns kvar är försedda med två färglagda bilder som kommenteras i var sin tvåradiga vers.
Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. Versraderna t.h. lyder: ”Här ses en stämningsfull entré; / – ack ja, vi blefvo fockade! // Här ett välbekant motiv / från Herrskapets augustilif.” (I mitten hans nya hustru Greta, och t.h. mor Alma)Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. T.v.: ”Här iväg ses Nordqvist larfva / för att på sin skuta skarfva”. T.h.: ”Hur årets skörd har varit rik / hörs bäst på små Schalinska skrik.” (År 1921 fick Teodors bror Arnold sitt tredje barn, och bröderna Sigmund och Olav sitt andra)
Julrim och annat traditionsmaterial kan intressera folklorister – men hur skall man förhålla sig till andra typer av rimmad dikt? Ifall de saknar litterärt värde, inte går att använda som historiskt källmaterial, och inte är illustrerade? Efter att ha läst Teodors tankehäften, många av hans brev, och minnesord om honom, är det som om jag skulle komma honom ännu lite närmare i dikterna. Där breven är anpassade till sina mottagare, och tankehäftena kretsar kring problemlösning, handlar dikterna om mera allmänna känslor och stämningar. Också när det gäller konstnärligt arbete. De svarar på den fråga som nuförtiden ställs till aktörer inom snart sagt alla områden: ”Hur känns det?”
Att vara bildkonstnär är en ensam och osäker bana. Och mytomspunnen. Under 1900-talets första decennium präglades hans tillvaro av vankelmod och rastlöshet. Då inledde han sina konststudier, gjorde studieresor utomlands och försökte leva som fri konstnär. Ibland hyrde han in sig för flera månader i någon landsortsby för att arbeta ensam och ostörd, däremellan ville han ut i världen, där han drabbades av hemlängtan. Tillvaron stabiliserades 1910, när han gifte sig, byggde hus och började arbeta som teckningslärare i Helsingfors. De äldsta dikterna är från de oroliga ungdomsåren. En som kan bottna i stämningar från hans Parisvistelse 1905–06* har titeln ”Ateljé”. Den består av nio 4-radiga verser och är daterad ”1905–1917”:
”Så är den slut, den långa dagens möda, / mitt tunga konstnärskaps martyrium. / I skymmande och öde arbetsrum / jag vaknar långsamt upp som från de döda. // Ridån gått ner: att åter snöpligt ändas / en akt i sorgespelet är förbi, / nu höljer mörker stilla mitt staffli / mens nere storstadsgatans lyktor tändas. // Jag reser mig och går som ofta förr / att stödd mot fönsterkarmen stum betrakta / den ström av vandrare som nere sakta / passerar huset med min stängda dörr. // – – – – . Jag måste ut i storstadsvirvelns brus / att mina pulsars vilda bultning stilla, / och slår jag mig fördärvad, går mig illa, / jag kvävs, jag brinner inomhus! ”
Blyertsteckning av Greta (ant. från 1930-talet), och två dikter av Teodor om konstnärsliv. Den handskrivna är odaterad och oavslutad, ant. från tidiga ungdomsår: Inledningsverserna lyder: ”Vi ville vara pirater / i skönhetens tempelgård / vi ville helga vår lefnad åt / den heliga eldens vård // vi ville fjerran från torgens larm / i andakt lefva vårt lif / vår konst skulle vara vår offertjänst / men aldrig ett tidsfördrif…” ; Den maskinskrivna dikten är daterad 1905–1917 (citerad ovan).
”Brokig palett” hade Teodor satt som titelförslag till den rimmade journal han sände till ett förlag för utlåtande. Manuskriptet bekräftades mottaget den 8.2.1955. Några veckor senare kompletterade han samlingen med ett urval nyskrivna dikter. ”Det förefaller som den hårda pressen i fråga om dagligt porträttarbete skulle direkt framprovocera skriveriet. Det formligen dräller vid uppvaknandet av hugskott efter en helt annorlunda inriktad arbetsdag.” (utkast till följebrev 23.2.1955) De flesta av dikterna är skrivna på 1950-talet eller slutet av 1940-talet, d.v.s. under den tid jag bekantat mig med i min mormors brev till min mor, och som jag kommenterat i tidigare inlägg.* Då var Teodor ungefär i den ålder jag befinner mig i nu. Jag blev imponerad av hans ork och flit. Han hade alltid flera porträttbeställningar på gång, anlitades som föredragshållare, skrev recensioner, och hade ett rikt umgängesliv. Min mormor uttryckte ibland oro över hans många åtaganden. I dikten ”Slängkälke” speglas hans egen olust över situationen. Där får barndomsvintrarnas iskarusell fungera som bild för vuxenlivets ekorrhjul. Dikten är daterad 12.12.1954:
” – – – I dag bär det runt på kälke igen / och på skjuter ovän och skjuter vän, / pajasen, mig synes, i schackrutig stass, / som piskar och kör på min dårskaps lass. / – – – / Allt mer stelnar greppet, förvandlat till kramp / där miljoner är med, delar fruktan och kamp / vid försök att hålla på släden sig kvar / där i virvlande vansinne runt den far …”
Om dikterna ”formligen drällde” ut på morgonen under dagar av intensivt arbete vid staffliet kan det inte ha blivit mycket tid för bearbetning. Åtminstone för mig verkar de sena dikterna inte lika genomarbetade som de äldre – vilka är betydligt färre och förmodligen strängare gallrade. Mängden av hugskott och brådskan att få dem till pappers kan också ha bottnat i en känsla av att inte ha så mycket tid kvar. Flera dikter kretsar kring fåfänglighet och förgänglighet – vilket också var motivet för den stora figurkomposition han arbetade med vid samma tid som samlingen ”Brokig palett”. D.v.s. altartavlan för S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag berättade om iinlägget ”Morfars modeller” (23.7.2020). Dikterna tyder på att han tog detta målningsuppdrag på djupare allvar än jag insåg när jag skrev texten – och att det täta umgänget med motivet fick honom att tänka mera på sin egen ålder än han kanske annars hade gjort.
Merparten av festdikterna är också från 1950-talet, och slutet av 1940-talet. Det fanns säkert ett uppdämt behov av sällskapsliv efter de tunga krigsåren, och större möjligheter att delta när lärarjobben föll bort ett i taget. Julrim, och långa dikter till de egna familjemedlemmarnas bemärkelsedagar finns från alla perioder. För en nutida läsare blir könsstereotyperna tankeväckande och roande, vilket jag tidigare kommenterat i samband med festdikten för deras silverbröllop.*
Bland Teodors rimmade verser finns en gåvodikt som har källhistoriskt värde. Gåvan var en tavla som min mor år 1954 fick till sin födelsedag. Tavlan föreställer Greta vid staffliet i sällskap med två andra kvinnor. Den påbörjades planlöst, skarvades och blev förlaga till en större ateljémålning som sedan något år tillbaka ingår i Åbo konstmuseums samlingsutställning. Den utställda duken, signerad 1928, hängde på väggen i den Schalinska bostaden till år 2014, då den donerades till museet. Den finns reproducerad i bokserien Pinx, Maalaustaide Suomessa, som exempel på nysaklighet, och i min egen artikel om konstnärsparet Teodor och Greta i serien Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier nr 33.*
T.v. Teodor Schalin. Ateljébild, 1928, olja på duk. Åbo konstmuseum. T.h. målningens förlaga, den som gåvodikten på följande bild hänför sig till (privat ägo).
En skiss föreställande Greta som vilar händerna i famnen var utgångspunkt för målningen, vilket Teodor senare antecknat på teckningen: ”Ur denna skiss, gjord många år tidigare när sannolikt Birgitta matades och åt långsamt, växte senare den stora gruppbilden målad 1928 fram. Det var händernas väntande ställning av vila som intresserade mig.” Gåvodikten består av 23 verser på fyra rader och redogör i detalj för målningens hela tillkomsthistoria.
Rimmat gåvobrev med 23 verser till dottern Birgitta (1954); Blyertsteckning, gjord av Greta föreställande Teodor vid skrivmaskinen, odaterad (ant. från 1930-talet) och t.h. Teodors, i gåvodikten omnämnda skiss av mor Greta som matar Birgitta (medlet av 1920-talet), brunpenna.
”När denna tavla tösen når / du fyller inga jämna år / men händelsen en kommentar / i alla fall dock med sig drar // – – – // Men roten till det hela hör: / en saga än berättas bör, / den om en liten pias nyck / och krångel vid sin morgondryck. // Mor Greta som din matning skött / när den gick trögt höll upp, och trött / två händer sjunka slutligt lät / – se bilden! – fällda över knät. // – – – // Det blev fröet; mamma kom / och posen med så småningom / helt automatiskt, som porträtt / likt Whistlers mor i silhuett! // Men nu var pappen alltför bred, / ett mål för blicken måste med – / en blomma målad? Ett staffli? / Men än fanns plats, en yta fri…”
Dikten berättar hur ytan fylldes ut bit för bit, och hur den skarvades med en större duk, som ursprungligen var tänkt för ärkebiskopens porträtt. Vi får också veta att kvinnan som står vid blombordet är ”gudmor Elli”, och den andra, som lutar sig mot stolen ”Vera” som är iklädd Gretas skor.* När tavlan målades var Greta småbarnsmor och i den mån hon hann ägna sig åt konst, var det närmast akvarell och pennteckningar. Oljemåleri började hon ägna sig åt långt senare. Ateljéscenen är arrangerad som ett stilleben, och målarskrinet, penselburken, liksom övrig rekvisita är där för att fullända kompositionen.
”När tavlan halvvägs kommen var / och Haartman såg den hos din far / han tingade på rak arm den: / ”Till Stockholm med skall målningen!” // Det blev att pensla dag och natt / på klibbig yta och på matt / och pappen vara fick modell / för jätteduken mången kväll // Visst blev det brunt, visst blev det sås / i många stycken så förstås: / ”God teckning, färgen ej så rik” / blev gudmor Evas brevkritik.” *
FOTNOTER
1* Barndomsjul på morfars tid (18.12.2020).
2* Paris Vahto 1906 (1.9.2020); kap. ”Teodors Paris” i Albertos blick. Om fötter konst och Paris, Sannsaga, Åbo 2017.
3* Konstnärsliv 1943–57 (7.7.2020)
4* Festdikten till silverbröllopet 1946 omnämnd i inlägget Konstnärsliv, och i essän ”Non sine arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Konsthistoriska studier 33. Helsingfors 2006.
5* Ibid, och Rakel Kallio, ”Posliininukkeja ja outoja katseita” i Pinx, Maalaustaide Suomessa, Arki ja pyhävaatteissa, Weilin+Göös, Porvoo 2001, 148–149.
6* I bildtexten till min essä i Konsthistoriska studier hade jag, på basen av muntliga minnesuppgifter, namngett de två andra kvinnorna felaktigt som museikvinnan Irja Sahlberg och grannen Karin Nenn. Systrarna Elli och Irja Sahlberg var båda ungdomsvänner till Greta. Karin Nenn bodde granne ännu i början på 1970-talet. ”Vera” kan ha varit någon annan granne. Minnesuppgifter är bedrägliga!
7* Axel Haartman (1877–1969) var intendent för Åbo konstmuseum. ”Gudmor Eva” var ant. Teodors gudmor Eva Topelius-Acke (1855–1929), kusin till hans pappa. Eva hade själv studerat konst och var gift med den rikssvenske målaren J.A.G. Acke (1859–1924). Teodor besökte dem i deras villa på Vaxholmen 1903 när han gjorde sin första studieresa till Italien. Konstnärsvillan och dess nuvarande ägare, Acke-samlaren Claes Moser presenterades nyligen i ett reportage i Hufvudstadsbladet (3.10.2021)
”Att nalkas järnvägsstationen på väg bort från hemmet … ja det måtte varit redan då, som att bli rullad på bår mot en operationssal … / Underliga, metallbeslagna trappsteg, sotiga stänger och handtag av metall. Frän lukt i passagen före inträdet till kupén … / I detsamma rycker vagnen till, och med ständigt ökad hastighet rullar det hela iväg mot ett skräckfyllt okänt öde … / Huru månget år upprepades icke detta. Ett mörkt främmande rum, främlingarnas rum. Två in i själens grund bedrövade bröder vilande på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger …”
Så beskrev min morfar, Teodor Schalin (1882–1960) långt senare sin första resa till skolstaden Uleåborg. När han var nio år och snart skulle fylla tio, sändes han bort från föräldrahemmet i Nykarleby, tillsammans med sin ett år äldre bror Johannes, för att gå i finskt lyceum. Han berättar om skoltiden i en något förtäckt skönlitterär uppväxtskildring på 300 sidor, som min mor hittade och skrev rent på maskin 20 år efter hans död. I släktarkivet finns dessutom 400 brev som handlar om skoltiden i Uleåborg. Varje söndag skulle gossarna skriva hem till föräldrarna, och varje vecka kom det brev hemifrån, fulla med förmaningar och frågor.
”Tack för edra bref … / vill ändå veta mer … om timmarna i skolan och kamraterna, hur ni hinner till skolan på morgnarna och hvad ni göra på eftermiddagarna. Med hvilka kamrater äro ni mest tillsammans och hurudana gossar äro det. Har ni stridit mycket och hvad säger er tant H.? Mamma vill veta allting så noga som om mamma vore der och såge allt. I synnerhet önskar mamma att Gud skulle hjelpa er att vara snälla och förståndiga, så att alla skulle hålla af er. Gode Gud bevara mammas gossar…” (22.9.1892)
Teodor Schalin. Brevillustrationer från de tre första skolåren. Kälkbacke 10.3.1893 ; Tåg 18.3.1894 ; ångbåt 9.9.1894 ; kanon 14.10.1894. Ångbåtar kunde Teodor se från fönstret i sitt andra skolkvarter: ”Vi ha mycket trevlig utsigt från tants kammare, ångbåtarna gå af och an under fönstret. Hvita segel och roddbåtar om hvartannat”. Kanonens mekanism beskrivs i brevet (se textcitat).
Föräldrarna var svenskspråkiga, liksom de flesta andra i Nykarleby – där fadern Zachris var direktor för lärarseminariet. Beslutet att sätta gossarna i finsk skola handlade om idealism. Zachris ville att sönerna skulle känna sig lika hemmastadda i den finska språkkulturen som i den svenska. Innan gossarna skickades till Uleåborg hade de finsk hemlärare. Finskvänligheten var inte populär i Nykarleby och något som pojkarna hade blivit retade för. I Uleåborg blev de kallade ”råttor”.
”– Han är råtta, ljöd en viskning i bänken bakom … / Det var alltså motsatsen till ”finntupp” vilket han själv fått sig till livs av hemstadens pojkar … Nu var han då både finntupp och råtta i en och samma person, erkänd och gillad av ingen.”
I Uleåborg var det språkliga handikappet länge en black om foten, inte bara i skolarbetet utan också i pojkumgänget. Det haglade av svårbegripliga glåpord och kvickheter. Hemma hade de hållits strängt när det gällde bruket av ”fula ord” och de saknade, enligt Teodor nödig teknik redan på det egna tungomålet. Den som släppte sig hysterisk och rusade in i högen för att slå ifrån sig, blev kastad fram och tillbaka som en boll mellan starkare pojkar. För att smälta in i pojkdjungeln hjälpte det föga att vara ”snäll och förståndig”. Och som inackorderingshemmen sällan kunde erbjuda den tillsyn och det moraliska stöd gossarna behövt, började de snabbt missköta skolarbetet. De fick dåliga betyg, och anmärkningar för dåligt uppförande och lättja. Föräldrarnas brev präglas av oro och fylls av förebråelser, som blir kraftigare ju större gossarna och förseelserna blir.
”Mina kära gossar! Huru ondt gjorde det ej pappas och mammas hjerta att de första månadsbetygen från eder ej voro dess bättre…” (26.10.1892) / ”Har rektorn grälat på er? Der ser I nu att det inte är något lekverk att vara lyceist, utan rena allvaret. Ni måsten börja läsa så att stickorna står, annars kommer det skrala betyg! Och huru skolen I täckas komma hem med sådana? Skall seminariedirektorn få skämmas för sina pojkar? Det är riktigt sant att om ni börjar få dåliga betyg så täcks inte pappa komma till Uleåborg.” (2.11.1892)
För Teodors del fortgick vantrivseln och det dåliga uppförandet tills han började gymnasiet. Där behövdes illustrationer till konventstidningen, och dekorerade program till festerna. Hans teckningsintresse gav honom status både i kamraternas, och lärarnas ögon. Manuskriptets alter ego [Erik] finner att hans förargelseväckande okynnesritning med ens tas på högtidligaste allvar, och att han befinner sig i centrum av en utvald estetisk krets.
”Det var ej mera muskelstyrkan och sporthjältarna i klassen som dominerade, det var geniernas utvalda skara, ansedd även bland lärarna. Att speciellt Erik dessutom blivit ”en helt ny pojke, stillsam, flitig och korrekt från och med första september – undret bland under” förskaffade honom en särskild plats i solen.”
Teodor Schalin. Brevillustrationer. Landskap 28.9.1898 ; vandrare (självporträtt) 10.9.1899 ; lärarkarikatyr 2.12.1899. I uppväxtskildringen inleder lyceisten som sjundeklassist sitt konstnärliga förvärvsarbete ”i egenskap av fotografiförstorare i svartkrita, den enda form av betald konstutövning som Uleåborg kände till.”
Johannes vantrivsel fortsatte ännu i gymnasiet. Föräldrarna hade betonat att den av bröderna som är flitigare skall förmana den andra (30.9.1893). Teodor kritiserade och tjatade. Johannes orkade inte höra. Gick istället ut och vandrade på gatorna. Skolkade. De gick varandra på nerverna. Zachris försökte medla (18.+24.10.1897). Johannes skolgång avbröts i december 1898. Han konstaterades ha lungtuberkulos. Blev fotograf. Deltog i utställningar. Fick pris. Avled i januari 1906.*
Teodor berör inte broderns sjukdom i manuskriptet. Där får han bli student. Han beskrivs som mångsidigt vetgirig, med snabb uppfattning. Däremot föraktade han ”primitivt plugg” och fick gå om en klass trots gott medelvitsord. Allt kunde inte inhämtas med snabb spurtläsning.
I manuskriptet förekommer bara en bror, och en syster. I verkligheten hade Teodor fem syskon när han blev lyceist, och fick två småbröder till under Uleåborgsåren (plus en som dog i späd ålder). Innan han blev student började ytterligare två bröder studera i Uleåborg, Arnold hösten 1897 och Bengt hösten 1898. Teodor nämner dem ibland i sina brev. Han jämför med sin egen skolstart. Då var det också ständiga anmärkningar och slagsmålshistorier. Men han påpekar att Bengt inte behöver ta emot stryk då han hör till de starkaste på klassen (8.10.1899). Arnold verkar han mer bekymrad för. ”Jag har hört om folk som blifvit riktigt sjuka af att de trott sig vara det och jag är rädd att det är så med honom” (21.1.1900). Han tycker också att han äter för lite. Och också Arnold fick en rejäl skopa ovett genast första terminen:
”… att vår nya skolpojke genast första gången får ”ahkeruus parannettava”, och 4 i religion! Nu får du riktigt skämmas! Aldrig kunde vi tänka att du, som ämnar ”gå pappas väg” och bli prest … skulle vårdslösa religionstimmarna på detta sätt. Det gör riktigt ondt i hjärtat om någon av våra barn visar likgiltighet för det ämne som bör vara det allra främsta af alla, religionen! … nog är det bra sorgligt att Schalins gossar skola vara en sådan laiskuri-lauma i lärarnas ögon.” (5.11.1897)
Bokföring över skolgossarnas utgifter (februari 1895), och två brevillustrationer: Tack för pengarna 16.10.1895 ; klockan 17.3.1895. Teodors klocka var en belöning för och uppmuntran till flit. Ett och ett halvt år tidigare hade mor Alma meddelat att hon sätter 50 penni i gossarnas sparkassor för varje ”blankt betyg” (utan anmärkningar eller dåliga siffror): ”ju flitigare ni äro, dess förr få ni klockor åt er.Tänk så roligt det blir att få en egen klocka.” (9.10.1893)
Breven från Teodor till föräldrarna innehåller pliktskyldiga rapporter om skolframgångar och -motgångar, om utgifter, om släktingar de hälsat på, om inackorderingshemmen och klasskamrater. En blev relegerad för att ha förfalskat sitt betyg – hans pappa var så sträng! En annan p.g.a. ”latsjuka” – trots läkarintyg. Mycket handlar om hälsa och sjukdom. ”Vi äro någorlunda friska. Jag har svaga ben, duktig hosta, ondt i halsen och snufva. Johannes och Arnold ha också begge hosta.” (21.11.1897) Symptom beskrivs ingående. Illamående, magsjuka, inte kunnat äta, en massa kliande prickar etc. Det är ofta busväder. Ibland eldsvådor.
”Älskade mamma! Huru må ni nu der i Nykarleby.Vi må bra! (utom att jag har min magsjuka). Soldaterna har jag redan kommenderat i krig. Jag blef bjuden till Smedbergs på en stund för att jag skulle få leka med Bror Smedberg. Vi ha uppfunnit en ny slags kanoner. Den är gjord af en gevärspatron och en liten plåtbit. Så här: [bild] … Man lägger ej någonslags krut i den utan bara lite vatten som uppvärmes medelst eld … PS. Jag glömde alldeles att nämna att här var en stor eldsvåda i går. En stor fabrik brann ner ända till grunden.” (14.10.1894)
Under Uleåborgstiden bodde Teodor i fyra olika inackorderingshem, eller skolkvarter som de också kallades. I manuskriptet får de stort utrymme. Enligt min mors efterskrift stämmer beskrivningarna väl överens med de historier Teodor brukade berätta hemma – om ogina husvärdar, och pojkstreck. Och när den forna bolagskamraten, forstmästaren Einar Reuter (Schjerfbeckbiografen A. Ahtela) kom på besök en gång, blev familjen inkallad för att höra bekräftelse på att några av de mest otroliga historierna var sanna. I slutet av manuskriptet ger han skolkvarteren skulden för mycket av den vantrivsel gossarnas led av.
”Ett inackorderingshem där främmande barn i den ömtåligaste åldern nödtorftigt uppfödas som unga djur i en farm för blotta ekonomins, för vinstens skull … det har mången gång inte så litet på sitt samvete.”
Eftersom bröderna misskötte skolarbetet genast från början, föreslog skolans rektor byte av inackorderingshem för följande läsår. Han rekommenderade en allvarlig, troende lärarfamilj. ”Lärare Raita”, som han kallas i manuskriptet, var pietist – liksom rektorn, och gossarnas farmor. Han skötte ibland lärarvikariat, men verkade mest som resetalare i nykterhet, och väckelse. När han var bortrest hade bolagisterna fria tyglar. När han var hemma måste de delta i hans väckelsemöten. Gudstjänsterna var evighetslånga, och de gråklädda karlarna som fyllde salen bolmade mahorka så luften var tjock av rök. I föräldrarnas brev omtalas han som magister Bergh:
Dagbok för skolanmärkningar läsåret 1893–94 med namnteckningar av gossarnas målsman och husvärd Immanuel Bergh (i manuskriptet ”Lärare Raita”), och brevillustration där Bergh är avbildad med eldgaffel och pipa (28.10.1894).
”Af magister Berghs alla bref, i synnerhet de två sista finna vi med sorg och bitterhet huru svårligen både lärarene och herrskapet Bergh äro missnöjda med eder för ert sjelfsvåld, er vanart och er lättja såsom orden lyda. Detta är förskräckliga saker att höra för föräldrarna, och det måste vi höra i hvarje bref. Har ni då rakt ingen hederskänsla och ingen kärlek i edra hjärtan och ingen fruktan för Guds vrede, då ni så kunna bedröfva edra föräldrar?” (25.4.1894)
Följande läsår fick de ett annat inkvarteringshem. Deras nya värdinna kallas i manuskriptet ”överstinnan”. Hos henne bodde de tre läsår. ”Vi äro nu här ett muntert bolag, 5 gossar och 2 flickor och tant. Tant är pratsam och glad”, rapporterar Teodor. Tre barn var tydligen hennes egna, det äldsta en dotter på 23 år. Enligt manuskriptet präglades hemmet av trevnad och generositet – tills den giftasvuxna dottern var bortgift. Sedan förändrades allt. Överstinnan flyttade till en billigare bostad, förlorade intresse för sina inhysingar och började snåla med både mat och värme. Einar Reuter och hans bror Osvald blev bolagister hos överstinnan hösten 1896. Bekantskapen med dem inleddes med gräl:
”Bäst Einar satt och läste såg han opp från boken och sade Jag tycker du alldeles liknar en apa. Sedan började båda att öknämna och reta mig; då tog jag fast Osvald som låg på sin säng och sparkade mig. Så började grälet. I början var jag ej alls ond, men på slutet blef jag så arg att jag tänkte dänga båda i väggen, när Osvald spottade mig rakt i ansiktet och kastade en gaffel (hvilken dock ej just skadade mig) efter mig. Einar började då bli rasande och skulle slå mig i ansiktet med en stol från hvilken jag dock redde mig med att rycka till mig en stol med hvilken jag satt för så att han blott träffade stolen. Då gick jag upp till vår kammare för att det ej skulle bli vidare af … Nu har vi dock blifvit vänner åter.” (13.9.1896)
Teodor Schalin. Illustrerat brev med karikatyrer av bolagskamraterna Osvald och Einar Reuter (12.10.1895). Osvald kallades ”Kuolema [döden] för att han ser riktigt hemsk ut när han skrattar eller ser sorgsen ut. Einar åter går alltid med näsan i vädret, knycker på nacken och är rysligt högfärdig.” Einar Reuter (alias A.Ahtela) blev känd för sin vänskap med Helene Schjerfbeck. I ett tidigare brev hade Teodor berättat om ett slagsmål med bröderna (se textcitat).
När Teodor börjar gymnasiet bor bröderna i ett nytt skolkvarter. De har ett stort rum med 3 fönster, 2 åt gatan och ett åt gården. Maten är riktigt god, ”och vi få nog äta oss mätta det är så säkert det.” (5.9.1897) I ett annat rum bor det flickor. Värdinnan är trevlig. ”Bröderna kände att de fått en vän att lita sig till och ett hem”. Mest berättar han nu om konventsliv och vänskap. Vännerna kallas i manuskriptet ”Eino” – poeten, och ”Ilmari” – hjältetenoren. Den senare var Jussi Snellman, som blev skådespelare, och gifte sig med Sibelius dotter, Ruth Snellman. Han var ”den borne charmören, skön, mörk, exotisk att skåda”. Societetsdamerna skämde bort honom, och ortens körer slogs om honom. Själv startade han en kamratkör som om nätterna drog runt på gatorna och sjöng serenader. Det blev fina upplevelser för Teodor. ”Sista natten har jag varit på serenad igen … 24 sånger på en natt.”(29.10.1899)
Uleåborgs finska lyceum, porträttfotografier av studentklassens elever våren 1900. I mitten, från vänster: Einar Wichmann (”poeten”), Teodor Schalin, och Jussi Snellman (”hjälttenoren”), och brevillustration av Teodor föreställande fotograferingen. (våren 1900, odat.)
För en blöthjärtad nutidsläsare är föräldrarnas förmaningsbrev ”fruktansvärd läsning” – för att låna ett av Zachris’ uttryck. Jag föreställer mig hur tillintetgörande det måste ha varit för de hemsjuka, retade och utskällda gossarna att få så mycket skam- och skuldbeläggande förebråelser. Deras mamma får stickningar i hjärtat av ledsamheter. ”Om mamma vore borta då ni skulle komma hem, huru tung och bitter skulle ej ångern kännas!” (25.4.1894) Deras pappa blir så gammal av allt arbete och alla bekymmer. ”Bjuden nu till att bereda honom glädje, ty hvem vet huru länge vi få behålla honom.” (12.11.1898) De jämförs med andra. Det går ovanligt bra för tant Ida Ingmans gossar, och deras småkusin Bertel är en exemplarisk yngling. ”Det hörs snart kring hela landetom en lärare har vanartiga söner.” (21.3.1896)
I förmaningsbreven låter Zachris’ strängare och kärvare, och han ger sig sällan tid att småprata om annat. Alma förebrår och förmanar lika mycket, men omsorgen om pojkarnas fysiska välmående, och de små rapporterna hemifrån gör hennes brev mildare. ”Far stökade undan sina brevskyldigheter som en plikt, och hade brått att få de obligatoriska förmaningsorden nedkastade på pappret” skriver Teodor i manuskriptet. När mor satte sig vid skrivbordet, kopplade hon däremot loss från allt annat, och ”levde ut några stunder i sin gosses sällskap, så fullt att formandet av varje enskild bokstav … blev något av en hängiven andakt.” Han citerar:
”’Men för att nu tala om något annat: jag har redan låtit bära upp rosorna från källaren. I övre hallen, du vet, på blombordet, baddar solen redan om dagarna så varmt, att man har riktiga vårkänningar. Den fuktiga mullen i krukorna doftar och de ljusgröna skotten tittar fram både här och var, på det svarta, nyss så döda stammarna. Är inte alltid våren en påminnelse om det eviga livet?’ … Sådant skrev mor helst. Att läsa de breven var som att stiga in över hemmets tröskel, där allt låg så rent och prydligt tillrättalagt av denna samma ordnande hand.”
FOTNOT
* I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta / Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016).
Rötter och annat 