Etikettarkiv: pietism

Sophie självtredje

2 svar

År 2020 blev jag mormor och fick fira jul med den nyfödda. Barnbarnets farmor bor i Italien. Hon heter Anna, liksom Jesus mormor. I den kyrkliga konsten finns ett motiv, som bär namnet ”Anna självtredje”, där Maria och Jesus sitter i Annas famn.  Skulpturen ”Sophie självtredje” är inspirerad av detta motiv. På ett omedvetet plan måste idén ha fötts nämnda jul, fast den formade sig till tanke ett halvår senare. Den julen ville jag nämligen sända en hälsning till farmor Anna från mormor Magga, sökte lämpliga motiv i en byrålåda med gamla konstkort – och hittade en bild av en medeltida träskulptur från Rusko, föreställande Anna självtredje. Denna skulptur ingår i basutställningen på Åbo slott. Jag brukade peka ut den, när jag i yngre år guidade där.

”Sophie” var farmor till min morfar. Hon har sonen Zachris och barnbarnet Teodor i famnen. De hette Schalin i efternamn. Sophie hade växt upp på Kuddnäs gård, som lillasyster till den blivande skalden Zacharias Topelius. Hon var född 1820, gifte sig 1846 med Lars Wilhelm, som sedermera blev prost och kyrkoherde i Larsmo. Fick 7 barn av vilka 4 nådde vuxen ålder, blev änka 1882, dog 1913.

Zacharias Topelius barndomshem blev museum 1934, och arkivsamlingarna om honom upptogs 2017 bland Unescos världskulturminnen. Där ingår hundratals brev som handlar om Sophie, allt från brev där hon bara omnämns i förbigående till brev som ingående diskuterar hennes uppseendeväckande omvändelse till pietismen, och brev hon fått eller skrivit själv. Mest informativ är brevväxlingen mellan Sophie och brodern, och moderns brev till brodern, samt broderns dagböcker från ungdomsåren.*(1)  Förutom arkivmaterialet finns det en oöverskådlig mängd bakgrundslitteratur av olika slag. Mera än jag klarar av att läsa. Ändå vet jag alldeles för mycket om Sophie. Det svårt att sammanfatta. Lättare knåda lera.

Att hitta en skulptural form för Sophies kroppshydda var inget större problem. Hon var i 80-års ålder när Schalinarna började fotografera. Bilderna visar en krokig gumma med allvarliga ögon, stor näsa och djupa fåror kring munnen. Mörkklädd i fotsid kjol, med schal över axlarna och en åtsittande bahytt på huvudet. Hon fotograferas rakt framifrån, sittande på en stol, stelt och stilla – som en skulptur. Det är en arketypisk gestalt. Tacksam att karikera. Utmaningen blev därför att inte stereotypisera henne. Jag ville inte heller tänka på henne som den strängt religiösa livsförnekare jag föreställt mig att hon var. Jag ville tänka bort pietismen.

Keramikskulpturen ”Sophie självtredje” (2021) med förlagor. Uppe t.v. självporträtt av Teodor Schalin (1882–1960) från år 1903. / Nere t.v. Johanna Sophia Schalin, f. Topelius (1820–1913) / Uppe i mitten: Anna självtredje från Rusko. Medeltida träskulptur. Åbo stads konstsamling. Foto Aleks Talve. Finna.fi  / Till höger Zachris Schalin (1854–1939).

I stället försökte jag tänka mig in i hennes roll som flerbarnsmor, och husmor på en prästgård i en fattig och isolerad skärgårdskommun. Hennes tankar och sinnesstämningar måste väldigt långt ha präglats av praktiska bekymmer och göromål. Barnen och närheten till naturen måste ha bjudit på stunder av obefläckad glädje. Jag ville ge henne ett vänligt och nyanserat ansiktsuttryck. Det finns inte på bild, men nog i text. Teodor skriver i ett skönlitterärt, självbiografiskt manuskript om hur farmors ansikte på julafton lyste i ”ett enda gott leende över hela ansiktet”*(2), och hennes svärdotter Alma skriver i ett brev från Nykarleby (Djupsten) 2.7.1912:

”Här är farmor så gammal, så gammal, men har ganska bra kommit ihåg oss alla. Men synnerligen rörande var att se huru innerligen det gladde henne att höra att pappa var kommen. Det for som ett glädje skimmer öfver hennes anlete och de blinda ögonen liksom strålade då de riktades upp mot det håll där hon förstod att far stod. Under hennes bättre tider har jag aldrig sett dess motstycke…”

Fast jag försökte tänka bort pietismen när jag gjorde skulpturen, går det inte att berätta om henne utan att gå in på trosfrågan. Religionen var en så central del av Sophies liv. Enligt sonen Zachris var huvudsaken för henne ”det djupa medvetandet om sin egen syndfullhet och det ödmjuka fasthållandet vid Guds nåd i Kristus Jesus.” Hennes käraste sysselsättning var bibelstudier, och kyrkobesök ”hennes själs åstundan” ännu i hög ålder.

De Schalinska familjebreven och Teodors manuskript ger bilden av en välvillig och saktmodig, men samtidigt respektingivande person. Hon fördömde ingen (eftersom hon var så medveten om sin egen syndfullhet) men kunde ha bestämda åsikter om barnbarnens intressen och studievägar. Breven hänvisar alltid då och då till vad farmor skall tänkas tycka. Teodor kallar farmodern rar – men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Bland de brev som de Schalinska skolgossarnas fick hemifrån*(3) är några från Sophie. De avslutas med religiösa förmaningar:

”Vet du det går så bra att vara snäll, arbetsam och lydig om man alltid kommer ihåg att Gud ser och vet allt hvad vi göra, det skall du aldrig någonsin glömma … / Han skrifver upp det i sin bok … / Glöm inte att be till Jesus alla dagar så hjelper han dig att bli en bra gosse till pappas och mammas glädje. / Din egen Farmor” (till Arnold 3.3.1898).

Sophies vägval

Det var en skandal av stora mått när den 22-åriga Sophie hösten 1842 gick med i den pietistiska väckelserörelsen. Hon blev ”väckt” av att lyssna på N.G. Malmbergs predikningar i Nykarleby kyrka. Han var kapellansadjunkt andra halvåret 1842, och en av rörelsens förgrundsgestalter. Då var pietismen sedan länge ett allmänt samtalsämne. Det pratades om slitningar inom familjer där nyfrälsta tog avstånd från sina närmaste, och pietisternas asketiska klädsel och livsföring väckte uppmärksamhet.

Rörelsen hade haft sin största spridning bland folk som levde fattigt och enkelt annars också. Inom societetskretsarna, där flärdfullheten var en viktig statusmarkör, fick den inget nämnvärt gensvar. Sophie Topelius’ omvändelse kom därför att chockera hela Nykarleby. Man var rädd att andra societetsflickor skulle följa hennes exempel, och inom familjens umgängeskrets var den allmänna attityden till pietismen oförstående och avståndstagande.

De som stod Sophie närmast – hennes mor (änka sedan 1831), bror, och bästa vän Emilie (sedermera hustru till Topelius) – ville förstå och acceptera Sophies beslut. Hennes omvändelse medförde ändå sorg och bekymmer. Det skvallrades och pratades så mycket ”strunt” att modern undvek att röra sig bland folk. Både modern och Emilie var rädda att Sophie skulle vända dem ryggen. Emelie hade uppslitande gräl med sina föräldrar när hon försvarade Sophie. Både Topelius och Emilie räknade med möjligheten att den andra skulle bli pietist. De intygade varandra att det inte skulle påverka deras kärlek. Men Emelie kunde anfallas av tvivel och bäva för konsekvenserna om fästmannen blir pietist: ”han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner, och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känner dig, ty det är du, du Zachris så – kan du tro det – har jag ej vetat hvad jag ville…” *(4)

I det första brev Sophies skrev till brodern med anledning av omvändelsen berättar hon om influenserna.  Det är nästan sönderläst av senare tiders forskare. När hon påbörjade det visste ingen annan än ”Gud och Mamma” om hennes beslut, och hon närde en förhoppning om att brodern och Emelie skulle välja samma väg. (12.10.1842) Nedanstående citat är från följande brev, när hon redan tagit del av deras reaktioner:

”… Månne ej verlden synes dig bättre än den är derföre att den nu börjat vända en mera leende sida åt dig, men jag vill ej döma jag vill endast tala om mig sjelf och tala om allt så godt jag kan… /Du mins vist huru jag alltid varit plågad af missnöje med mig sjelf isynnerhet ute i verlden bland fremmande människor och att jag nästan aldrig funnit mig väl annars än i mitt eget lugna hem. Detta missnöje var i sig sjelf syndigt ty det gälde mera mitt yttre än inre… / Ser du så är det med din stackars syster  huru kan du frukta att jag någonsin skall döma någon annan jag som har på mitt samvete den största av alla synder  otron   alla mindre oräknade… / Hvad angå mig verldens framsteg i vetenskap och konst? Jag har ju inga framsteg gjort således behöfver jag inte gå tillbaka och inga små fröjder vet jag som jag tycker mig böra försaka ty dans och dylikt har egentligen allrig roat mig…” (3.11.1842)

Två brev senare delger hon honom en dröm:

Kudnäs 29 Dec 1842 /  … en dröm skall jag berätta som jag drömt i natt  jag tyckte att vi skulle fara till Alörn du och jag och två fiskare  då steg jag först i båten och trodde att du skulle komma efter men båten gick ifrån land och du steg i en annan båt med fiskarena och jag lämnade allena med en åra  då blef jag rädd och ville vänd om men strömmen förde mig allt längre tilldess vi kom till magnörn(?)  Då ansträngde jag mig och satte åran i botten så att båten stod till dess du kom närmare  då kom du i min båt  men det beslöts att båda båtarna skulle gå i bredd genom forsen och så bar det af utföre  men mitt i värsta strömmen stötte den andra båten mot en sten och slog rakt i spillron så att karlarna med knapp nöd handt rädda si i vår båt  sedan kommo vi ut på fjerden och det blåste mycket och vår båt var så lastad att vi fruktade att den skulle sjunka  men vi kom ändå lyckligt fram till Alörn  der var Mamma och många förut och alla förundrade sig att vi hade kommit i den stormen  då jag såg tillbaka öfver sjön der var så svart och med höga hvita vågor så att äfven jag var förundrad  men solen sken på oss och vi voro glada. / Farväl glöm inte Din syster

Kuddnäs, Nykarleby. Minnessten över Zacharias Topelius, med Teodor Schalins bronsrelief från år 1918. / Nere t.v. Kuddnäs från älven, kopia av Teodor Schalin efter akvarell av J. Lindskog (foto från Mikael Schalins digitala släktarkiv) / T.h. Kuddnäs gård, fotograferad i augusti 2016 när huvudbyggnaden höll på renoveras inför Topelius 200-årsjubileum. / Sophies och Lars Wilhelm Schalins bröllop firades i den gula flygelbyggnaden. Nere t.h. citat av Topelius från Paul Nybergs bildkrönika Från Kuddnäs till Björkudden (1938): ”… Bröllopet firades tyst, utan dans, men med andeliga sånger, med många inbjudna gäster av de nygiftas trosförvanter…”

Käraste Syster – Älskade Bror

Enligt Valfrid Vasenius biografi blev den kris Sophies omvändelse åstadkom en viktig formativ erfarenhet för Topelius, som hjälpte honom att ”behålla harmonin i sitt väsen” i andra konfliktsituationer.*(5)  Konfrontationen med systerns belägenhet påverkade också hans engagemang i den tidiga kvinnorörelsen. När han ansåg att hennes son Zachris utnyttjade sina systrar för mycket som barnsköterskor skrev han till Sophie: ”Så där skrifver nu en bror, som nog varit sjelfvisk sjelf och haft en syster som fått stå tillbaka, när det gällt att bana honom väg. Men just derför inser han nu det orätta deri och vill gifva år av sitt lif för att godtgöra det.” (9.2.1891)

Topelius och Sophie hade inga andra syskon. Deras far blev förlamad från midjan neråt samma år Sophie föddes. Han dog elva år senare. Att syskonen ”stod varandra nära” är ett uttryck jag stött på flera gånger i litteraturen om Topelius. Efter den dramatiska väckelsen vädjade modern: ”Du skall så ofta du kan skrifva helst lite till Sophie … hon håller så innerligt af dig och du är hennes alt  att du förstår henne, tröstar opp henne mången gång.” (30.10.1842)

I Topelius ungdomsdagböcker är systern en självklar del av hans Kuddnäsliv. De utbyter tankar till långt in på nätterna. De spelar fyrhänt piano, umgås i samma kretsar. Med vännerna gör de underbara sommarutflykter till Alörn, de ägnar sig åt sällskapslekar, sätter upp teaterpjäser, pratar, skrattar. Topelius njöt helt och fullt av varje hemkomst. ”Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt.” Han jämför med ”Derute i verlden”, där är ”ingen hvila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket…” (3.7.1836)

Det var inte mången förunnat att ha en förtrogen storebror som Zacharias Topelius. Vasenius beskriver honom som en genomsympatisk person. Inga ovänner, allmänt omtyckt, speciellt i Nykarleby, vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna, damernas trogna riddare, de talrika släktingarnas favorit.*(6) Klart att den unga Sophie älskade och beundrade honom. När han flyttade till Helsingfors saknade hon deras samtal: ”… jag längtar ibland så mycket att få tala med dig jag skulle ha så mycket att säga, helt annat är det att skrifva, aldrig har det lyckats mig att sätta på papper hvad jag tänkt eller känt, och därför skrifver jag så ogärna.” (18.2.1840)

För Topelius förstärktes syskonbandet av den starka vänskap och respekt som hans hustru hyste för Sophie. Efter giftermålet var det i huvudsak hon som skötte familjekorrespondensen. Merparten av brevväxlingen mellan syskonen är från ungdomsåren och tiden som änka (1882) resp. änkling (1885). Brodern gav råd i världsliga frågor, och tog gärna del av Sophies synpunkter i de stora livsfrågorna.

”Ja, låtom oss byta tankar i de stora lifsfrågorna, när oss ej är förunnat att samspråka dagligen om de små! …” (ZT 4.3.1894)  // ”Jag förstår ej hvarifrån du fått den föreställningen, att ditt förra bref skulle ha gjort mig ledsen. Det var kärt, som alltid, just för att du så oförbehållsamt säger ut din mening. Det är det som gläder mig … jag ville att det som ännu skiljer oss, skulle försvinna, och derför är du numera min förtrognaste vän, – den enda, åt hvilken jag kan säga allt…” (ZT 12.6.1895)

ARKIV

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. (Z.Topelius saml. Coll 244 ; Schalinska Coll 309). Det mesta som rör Sophie finns där. Jag bekantade mig med materialet hösten 2015, koncentrerade mig på brevväxlingen mellan Sophie och brodern och läste ett 20-tal brev från Emelie till Sophie (finns 80; från Sophie till Emelie hittade jag bara två). Jag tittade också på moderns brev till Sophie och till ZT, i hopp om att få veta mer om Sophies giftermål och familjeliv. Breven till Sophie verkade mest handla om praktiska, husliga ting (som brödbakning) och underrättelser om andra. Jag antog breven till ZT kunde ge mer, men beslöt spara dem till senare eftersom skrivstilen var besvärlig att tyda. Några år senare fanns de i renskriven form på nätet. (https://www.sls.fi/sv/utgivning/brev-1)

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin, Teodor (Alma till Teodor) ; saml. Schalin–Willner (Sophie till Arnold).

Privatsamlingar. ”Levnadsbeskrivning för Johanna Sofia Topelius (1.3.1820–4.12.1913) av sonen Zachris Schalin, uppläst vid hennes begravning i Nykarleby”. På sid. 34 i Det Topelianska arvet. Schalinernas härstamning. Uleåborg – Nykarleby, Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1977. Duplikat 36 s.

TRYCKTA KÄLLOR OCH CITERAD LITTERATUR

Nyberg, Paul (red.): Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius, sammanställd av Paul Nyberg. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors 1938. 234 s. / Citat av ZT (s. 70) i bildcollaget om Kuddnäs (ovan).

Schalin, Zachris: Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI.  202 s. / Citerar inte här, men vill lyfta fram verket, eftersom där ofta hänvisas till minnesuppgifter av Sophie.

Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius Dagböcker. Utgifna af Paul Nyberg. Åtta delar. Stockholm, Albert Bonniers Förlag 1918–1924. / Svenska Litteratursällskapet publicerade en ny utgåva i samband med Topelius 200-årsjubileum 2018.

Vasenius, Valfrid: Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Andra bandet. Kap. 34. ”Den stora frågan” (sid. 394–422) G.W. Edlunds förlagsaktiebolag. Helsingfors 1914.

FOTNOTER

* (1) Modern hette Catharina Sophia (f. Calamnius), och dottern Johanna Sophia. Bägge brukade omnämnas med sitt andra förnamn. För tydlighetens skull skriver jag därför bara ”modern” när jag åsyftar den äldre Sophia. Eftersom både Sophies bror och son kallades Zachris, skriver jag ”Topelius”, eller ”brodern” när jag avser skalden, och använder ”Zachris” bara för min morfars far Z.Schalin. Jag bör kanske också påpeka, att förnamnen kunde skrivas på flera olika sätt, de förkortades och förenklades. Skrivformen ”Sophie”, som jag använder, förekom oftast i det material jag gick igenom. På gravstenen står det ”Sophia”.

*(2)  https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/

*(3)  https://maggasarkiv.home.blog/2021/08/05/kara-gossar-alskade-foraldrar-1890-tal/

*(4) Vasenius 418.

*(5) Vasenius 422.

*(6) Vasenius 287

Topelius dagböcker köpte jag på ett antikvariat i Stockholm, och en småkusin lyckliggjorde mig med Zachris Schalins bok om Kuddnäs historia.  Collagets övriga verk härstammar från mina morföräldrars hem.

Barndomsjul på morfars tid (Nykarleby 1886–1903)

3 svar

Nedanstående julskildring utspelar sig i Nykarleby på 1890-talet. Texten är ur ett självbiografiskt manuskript i skönlitterär form, som min morfar Teodor Schalin (1882–1960) skrev någon gång på 1940-talet. Han har ändrat namn på personer och platser, men de miljöer, gestalter och episoder han skildrar stämmer långt överens med barndomsminnen, som han berättat för sin egen familj.* Fotografierna är från 1900–03 och tagna av hans bror Johannes (1881–1906) som blev fotograf.

Min morfars barndomsfamilj flyttade till Nykarleby 1886, då hans far Zachris Schalin valdes till direktör för lärarseminariet. Julfirandet försiggick i seminariebyggnaden till och med 1903.  Efter det flyttade Teodors föräldrar och syskon till Åbo. Själv började han studera konst i Helsingfors hösten 1900.

I manuskriptet har fadern, seminariedirektören, fått heta ”Vilhelm Agrell” och är prost, och mor Alma heter ”Helena” och omtalas som ”prostinnan”. Själv heter han ”Erik”, Johannes ”Arvid”, och Teodors två år yngre syster Ester heter ”Ellen”. (De övriga, yngre syskonen figurerar inte alls i manuskriptet) Farmodern, ”gamla prostinnan”, som har en central roll i julskildringen, hette i verkligheten Johanna Sofia. Hon var född Topelius och syster till skalden. (se blogginlägg ”Sophie tvåhundra år” 29.2.2020)

Zachris och Alma Schalin utanför Nykarleby seminarium (Åbo museicentral). T.h. Johanna Sofia Schalin (privat ägo) / Foto Johannes Schalin.

När farmor kom, då började julen. / Huru mamma eller pappa såg ut, det kom man egentligen aldrig att tänka på. Pappa var ju stor framför allt och myndig att se på som en riktig prost. … Och mamma var rund och tittade med varma bruna ögon.  / Men farmor. Hon fanns inte alltid i huset. Hon kom och gick. Rättare: hon hämtades med släde eller kärra och reste igen, ty farmor gick inga långa vägar. Och henne hade Erik god tid att titta stint på, varje gång hon var på besök. Farmor satt mest stilla i en stol och talte fåmält och allvarsamt med stora människor. Det var bara på julaftonen hon var riktigt glad. …

Så liten hon var. Och krokig. Erik såg med ständigt ny förvåning på den kullriga ryggen, medan farmor hjälptes av med överplaggen. Och de voro många: dukar och schalar ännu på den vadderade kappan! Det lustiga var att den krokiga linjen, som började bakpå ända nere i kjolfållen, fortsatte över ryggen, gick vidare, utan avbrott, bara ännu krokigare, ända till ansiktet. Det var bahytten förstås som gjorde det. Den slöt lika tätt till överallt: i nacken, över bakhuvudet och över pannan. Den yttre bahytten var tjock och stoppad. När farmor kläddes av, kom den inre mössan fram. Den var nästan likadan och lika svart, men den hade en kant av veckad spets runt ansiktet. Under den stucko ibland några små lockar av krusigt, gulvitt hår fram. Dem jämkade farmor betänksamt, med tidigt styvnade, reumatiska fingrar in under mössan. Hela dräkten var svart. Eller mörkt blå eller brun – ty farmor var ”pietist”, hade Erik hört någon förklara. Det där sista var åter något man inte begrep. Farbror Orasmaa sade att han själv och hela hans hemsocken hade samma tro som farmor. Hade inte mamma och pappa det? Det ville ingen riktigt förklara. Bara att det var något mycket allvarsamt.

Men idag var det åter julafton och nu lyste farmors ansikte i ett enda gott leende över hela ansiktet. Också hon hade dedär lustiga skrattrynkorna i ögonvinklarna, alldeles som Janne. Nu var hakan, den böjda näsan, ja alltihop med i skrattet … / Faster Emmy liknade icke så lite farmor, bara att dragen voro mjukare … / Just nu pysslade hon om sin gamla mamma, rättade på ett veck här och var, medan hon slösade på små, mysande leenden till höger och vänster. Pappa, mamma, syskonen fingo var sin del, där de samlade sig om gästerna, vilka efterhand ledsagades upp i övre salen. Här firades alltid julaftonen. Och nu var den kommen, ”nu var den här”, som det hette i den vackra sången.  / Theet bars in, granen tändes. Så kallades tjänstefolket in och prosten läste julevangeliet, sedan alla tillsammans sjungit psalmen: ”Av himmels höjd jag kommen är” …

Nykarleby lärarseminarium, rektorsbostadens sal. Bilden av julgranen är ur ett fotoalbum (privat ägo). T.h. Stereobilder limmade på kartong, där Teodor skrivit: ”En musikstund vid granen, vid instrumentet förf.” (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Det gick muntert till som bäst runtomkring. Paketen kommo i tät följd singlande genom dörrspringan till övre hallen, där Staava, osynlig, skötte julbockens mystiska åligganden. … / ”Fru prostinnan Helena Agrell!” förkunnade Arvid med högan röst, och prostinnan kom småleende, vackert rödbrusig av de många granljusens värme, med gåvan i hand för att klappa om sin man. / ”Men versen får du lov att läsa upp själv, Vilhelm. Hör nu på allihop!”

”En slev till våran mammas gryta. / Må daglig spisning ej oss tryta, / då är dess virke gott som guld. / Förnöjsamhet och ingen skuld, / som själen får till jorden trycka, / det är oss nog av timlig lycka” – läste prosten upp sitt poetiska alster. Även sådant älskade han att snickra ihop på lediga stunder, familjen till förnöjelse.  

Alma Schalin vid spisen, och Zachris Schalin vid skrivbordet. Bildtexterna och fotot av Zachris är från tidskriften Misericordia (se Fotnot). Bilden av Alma är från ett fotoalbum (privat ägo), den ingår också i tidskriften men är otydligare där. (Åbo museicentral har i sin samling fotot på Zachris vid skrivbordet som stereoskåpbild på kartong). / Foto Johannes Schalin.

Det var bara hans gamla mor, som icke rätt visste, huruvida hon var skyldig att utdöma även denna oskyldiga grannlåt som världslig och otillåten fåfänglighet. Men i kväll var det ingen fara. Principer har förmågan att smälta ner i kapp med stearinet på julaftonen, de må nu sedan vara kallt överkloka och skeptiska eller asketiska och till överdrift fromma. / Gamla prostinnan såg enbart road upp över glasögonen, där hon suttit fördjupad i en närsynt granskning av ett präntat aktstycke, Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna. Det var en märklig klåda, som satt alla i fingrarna i denna familj, var just nu hennes enda reflektion.

Självgjort julkort från år 1893, och gåva (med lucka för Datum och Bibelspråk) av Johannes Schalin till någon av föräldrarna. Teodor kan ha haft denna skapelse i åtanke när han skrev om farmor som granskar ”Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna”. Nere t.v. ett ateljéfoto av Teodor och hans storebror Johannes, taget i Helsingfors, kanske på senhösten 1883 när de fyllt år, eller senare. I collagets mitt: Johannes i halvprofil 1901, avporträtterad av Teodor, vattenfärg, 14 x 11 cm.

I fingrarna satt för hennes eget vidkommande icke så litet av förförelse. Det uppfattade till och med barnbarnen. Till dagligdags nästan oskiljaktliga från den nötta bibeln eller på sin höjd stickstrumpan, kunde de förgå sig, synnerligast juletid. / Granens förnämsta prydnader voro alla farmors verk. Otroligt vad de giktstyva händerna kunde åstadkomma. Rosor och kamelior av ståltråd och färgat papper, så naturliga, att man tyckte hela granen slagit ut i blom. / ”Se, det var nu sådant vi engång lärdes i Stockholm i flickpension”, log hon urskuldande, om någon berörde dem. ”I granen gör de ju ingen illa.” / … / Något farmor även kunde, tack vare sin pension, men blott i största hemlighet, var klippa silhuetter. Det var så hemligt, att det visste ingen annan än Erik om. Ingen ville tro det, när Erik en gång berättade att farmor – farmor! – klippt honom de underbaraste trän med fåglar på grenarna, allt av vitt papper. ”Men så förstörde hon dem strax efter och sade, att det var bara flärd och fåfänglighet.” – ”Det lockar själen bort från det enda nödvändiga”, var farmors stående talesätt. /…/

Men nu var aftonen till ända … Farmor reste hem. Och lycklig låg man slutligen i sin säng, med kvällens och morgondagens härligheter hägrande ännu genom drömmen … / ”Klockan är fem, klockan är fem” ljöd Staavas stämma, envis som en surrande fluga, i pojkarnas öron på morgonen. … Det var icke gott att vakna efter gårdagen. / Men det gällde ju julkyrkan. Från den fick inte ens en liten gosse skolka. Vad skulle farmor sagt? Hon var van att se hela familjen i Herrens hus och efteråt hemma hos sig på kaffe … / Slädfärden till kyrkan var en ständigt lika stor upplevelse. Med mångdubbel fart, ja, nästan så det svindlade, tycktes släden halka fram i mörkret. Det gick som i en enda hisnande utförsbacke …

T.v. Zachris och Alma Schalin, med sönerna Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894) utanför seminariebyggnaden. I mitten Zachris Schalin hos sin mor Johanna Sofia och syster Emmy. Vinterlandskapet t.h. har Teodor i Misericordia gett bildtexten ”Österbotten i silver”. Jag tog mig friheten att beskära den på samma sätt som han. Originalet är i stående format med hög himmel. (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Prästfamiljen hade i kyrkan sin givna bänk, där farmor och faster redan väntade. Det var kusligt att gå i mittelgången, medan de många ögonen från ömse sidor riktades mot de inträdande. Man började just sjunga och alla blängde upp från boken, utan att vända på huvudena. Det var ännu isande kallt inne i kyrkan – det var före både järnkaminernas och värmeledningarnas tid – och andedräkten strömmade som rökar ur människornas både näsa och mun …  / ”Erik, titta inte bakom dig”, viskade mamma, som märkte att pojken jämt vred på huvudet. / Nu koncentrerade Erik sin uppmärksamhet på kyrkan rätt framför. / Den var delad i en grå och en svart hälft. Den grå var bänkraderna till höger, tätt besatta med ”gubbar” och enstaka pojkar, alla i likadana vadmalskläder. Många av gubbarna hade helt blanka bakhuvuden, med en krans av tovigt hår omkring. / Till vänster om mittelgången och ända in under predikstolen sutto de mörka, blåsvarta kvinnorna, de flesta med blänkande huvuddukar. Man såg inte om de voro unga eller gamla. … / Allt det här, visste Erik, var landsbor, sådana som jämt besökte pappa i kansliet… / – Men bakom satt hela staden. Till vänster om gången igen bara fruntimmer. Men till höger karlarna och deras fruar och flickor med, ty så satt man i herrskapsbänkarna. …

I mitten: Julotta i Nykarleby kyrka. Efter teckning av Teodor Schalin, skannad från tidskriften Misericordia, julen 1951 (se Fotnot). T.v. och t.h. vinterlandskap fotade av Johannes Schalin. (Åbo museicentral)

Under den långa predikan, tröstade sig gossarna regelbundet med att studera kyrktaket. Det var en bilderbok, som aldrig tog slut. Också andra måste ju titta upp, så nu gjorde man då inget opassande. / Det var något annat med de här bilderna än dem i Arvids bibliska historia. De voro på något sätt heligare, skrämmande och gåtfulla. Var det för att orgeln spelade till – och allt det övriga? För att bilderna inte liknade riktiga människor? Eller för att de mest hade att göra med yttersta domen? För det hade pappa och farmor sagt. Man kände sig inte så litet ängslig med alla dessa bibelspråk, som flögo fram ur basuner och ur änglarnas munnar, eller voro präntade mitt i kransar av blommor och klotrunda moln. Och där stod det över en rad söndriga byggnader: ”Fallet, fallet är det stora Babylon”! Det skulle föreställa en stor stad. Kunde en hel stad förintas på en gång? / Men så voro alla dessa änglar starka. De hade tjocka, bara armar och ben. Och de blåste i trumpet så att kinderna svällde. …..

/ Varje söndag var detta tak Eriks tröst och glädje, ty gudstjänsten fick blott sällan försummas …

FOTNOTER

* Min mor, Birgitta Willner skrev rent Teodor Schalins manuskript på 1980-talet. I maskinskriven form är det närmare 300 sidor, och försett med en kommenterande efterskrift. Manuskriptet hittades, snyggt handskrivet, i en pappask på golvet i ett skåp, mer än tjugo år efter hans död. Både min mor, och mormor kom då dunkelt ihåg att han skrev på någonting speciellt under och efter krigstiden. Enligt min mormor, Greta Schalin, ville han inte visa vad han skrev för att han var osäker på vad det var värt. Det finns ett fåtal kopior av manuskriptet. I Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek finns en, övriga är i privat ägo.

De fotografier av Johannes Schalin, som finns i Åbo museicentrals samling, är fritt tillgängliga på söktjänsten Finna.fi

I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa / Åbo landskapsmuseums årsbok 77-78, Turku / Åbo 2016).

I tidskriften Misericordia, julen 1951 (utg. Sjuksköterskeföreningen i Finland) finns 9 foton av Johannes i en text av Teodor Schalin: ”Österbottnisk jul. Minnen och reflektioner” (s 2-6). Fyra av de foton som ingår i bloggen är publicerade också där, liksom Teodors teckning av Julottan i Nykarleby kyrka.