I september inledde jag en grov inventering av mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins teckningar, skisser och andra oinramade arbeten som förvarats i en stor svart kista i ungefär hundra år. De senaste 30 hemma hos oss. Uppskattningsvis rör det sig om kanske hundra pärmar, paket och skissböcker i olika storlek. Sammanlagt tusentals bilder. Jag räknar med att arbetet kan ta ett år eller mer. Inspirerad av konstnärsbekanta på Facebook kommer jag att presentera plock ur arkivet under processens gång. Det blir roligare så.
Kistan är ca 190 cm lång, 60 bred och 35 djup. Den ena hälften innehåller företrädesvis verk av Greta, den andra av Teodor. Men det är inte helt konsekvent. Det finnas också enstaka verk av andra konstnärer.
Jag startade bloggen, ”Rötter och annat” när jag började sortera och studera de släktbrev jag förvaltat ungefär lika länge som ovan nämnda kista. Det arbetet blev klart i september 2021. Under, och efter den processen var de flesta inlägg illustrerade berättelser. I fortsättningen är mitt syfte enbart att visa bilder. Jag kommentarer dem bara i de fall jag råkar ha bakgrundsuppgifter om dem. För det är inte bara för att jag pantat på materialet som jag känner mig manad att inventera det. Det är också på grund av släktbreven som jag läst. Mycket har jag glömt, och breven finns numera i Åbo Akademis handskriftssamling, men mina avskrifter har jag fortfarande kvar – och bloggtexterna som jag uppskattar mer och mer ju mer jag glömmer.
En del av innehållet i kistan kunde få skatta åt förgängelsen, men det finns också sådant som kunde höra hemma i något arkiv, och/eller intressera andra släktingar, konstvänner och forskare. För att kunna diskutera samlingens framtid behöver jag en helhetsbild av innehållet. Jag går igenom pärmarna en i taget, räknar och kategoriserar bilderna, fotograferar typexempel och det jag vill komma ihåg.
I september gick jag igenom de första sju pärmarna. De innehåller nästan enbart arbeten av Teodor, i huvudsak från 1900-talets två första decennier. Han inledde sina studier hösten 1900 i Helsingfors, där han bodde och arbetade större delen av perioden. År 1917 utsågs han till lärare vid Åbo ritskola, där han blev bekant med Greta. De gifte sig 1921.
Under teckningarna till vänster har Teodor skrivit med blyerts: ”Mina första teckningar i H:fors (under Ahlstedts tid 1900, hösten)”. Arbetet finns omnämnt i ett brev till föräldrarna. Han hade ritat en uppstoppad fågel, och sedan efter levande modell och fått uppmuntran av Ahlstedt. När han skrev brevet (27.11) hade han dagen innan fått beröm också för en annan teckning. Han var så glad och belåten att han ville överge universitetsstudierna och satsa helt på konsten. Första läsåret studerade han flera ämnen vid Helsingfors universitet, men trivdes bäst i universitets ritsal. Fredrik Ahlstedt var lärare där 1892–1901. Bilden t.h. kan också vara därifrån (På baksidan finns flera skisser, och där står 1903, och ”Universitet” – men inte vilket). Han skrev in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) hösten 1901, men besökte universitetets ritsal också efter det.
Till vänster två modellstudier från Paris. Den med fyra teckningar av en kvinnlig modell är daterad 1903, Ecole de la Grande Chaumière, och den stående manliga modellen Paris 1905. De båda modellstudierna till höger är tecknade i Berlin senhösten 1919. Jag har inte stött på några brev av Teodor från den första Parisresan, och inte heller från Berlin. Våren 1903 reste han i Italien och på sommaren var han i Finland. I oktober nämns obestämda resplaner och en studiekamrat i Paris. Under den andra Parisvistelsen arbetade Teodor med altarmålningen för Vahto kyrka, som jag presenterat i ett tidigare inlägg. (Paris Vahto 1906, publ. 1.9.2020) Perioden ägnades ett eget kapitel i essäboken Albertos blick, om fötter, konst och Paris (Sannsaga 2017). I Berlin hade Teodor sällskap av sin första hustru, Aili Tallgren. De återvände till Åbo i mars 1920. De var gifta 1910–1921. (Se närmare inlägget ”Huset i Alberga (1910–18)”, publ. 11.1.2025).
I den sjätte pärmen jag gick igenom stötte jag på tre seriebilder som skildrar halvvuxna barn som rullar snöbollar för ett snöslott. Bilderna låg inne i en pärm av vikt kartong. Framsidan har titeln Pallas Athene. På baksidan står: Tryckt hos mig. Vid första ögonkastet tolkade jag det som ett trivialt beställningsarbete, men insåg sedan att bilderna ingick i ett lärdomsprov, som Teodor behövde för sitt pedagogiska värv. Nere på pärmens framsida har han skrivit med blyerts: ”1918. Praktiskt prof i Svenska Normallyceet”. Provet finns omnämnt både i släktbreven och i Teodors rimmade och illustrerade krönika över året 1918 – en julgåva till föräldrarna – som är tecknad i samma stil som lärdomsprovet. Serierutan nere till vänster är från årskrönikan (liksom bloggens vinjett) och skildrar auskulteringen i huvudstaden: Teodor gestikulerar, en elev markerar och en kritisk bedömare följer undervisningen. (se ”Rimmade resonemang”, publ. 16.10.2020). Fru Aili uppmanade honom – understödd av hans ytterst samvetsgranne fader – att inte ta alltför allvarligt på provet. ”Ajattele, sitäkin hän sanoi, hän juuri, tunnollisuus itse.” (27.9.1918) Teodor inledde sin lärarbana i Helsingfors 1909 (se ”Fritz Hilbert”, publ. 24.1.2020). I Åbo undervisade han, förutom i Åbo ritskola också i Svenska klassiska lyceum, och Turun lyseo.
Replot 1907. Till vänster “I väntan på posten”, blyerts och vattenfärg. (På baksidan pennteckningar från samma situation: sittande gubbe med pipa, en mansprofil och tecknarens vänstra arm med ritblocket). I mitten oljemålning på duk, sign. T.S. Replot -07. Till höger en laverad miljöstudie till oljemålningen. På laveringens baksida är mannen på oljemålningen avporträtterad i helfigur rakt framifrån, i vattenfärg, sittande på trappan till en strandbod. Näsan, mössan och den randiga blusen går inte att ta miste på. Porträttet finns också som färgpennsteckning med texten: Fiskaren ”Öschman” på Vallgrund.
Några brev som skulle berätta mera ingående om Teodors tid i Replot har jag inte hittat, men det finns ett dussin brevkort därifrån – det första är postat 29 juni, och det sista 30 oktober 1907. Han bodde av allt att döma i Vallgrund, men gjorde också resor till Björkö. En god vän till honom, Anders Johan Dahl – folkskollärare i Vasa – var son till en fiskarbonde i Björköby. De lärde känna varandra på 1890-talet under Dahls studietid vid Nykarleby seminarium. (se ”Zachris och Alma”, publ. 18.2.2023) Teodors far var seminariedirektör då, och föräldrarna tog sig an den fattige fiskarsonen som sommartid var anställd som trädgårdsbiträde. Teodor och han började skriva brev till varandra under Dahls första år som lärare i Purmo. Vänskapen fördjupades med åren, och brevväxlingen fortsatte till Dahls död 1950. Bland Teodors efterlämnade särtryck finns ett utdrag ur Österbottnisk årsbok om Anders Johan Dahl (1957). En text handlar om den pedagogiska gärningen, en om trädgården Yxgärde – och Teodors om Konstälskaren John Dahl. Där nämns Replot-vistelsen. ”Det var först under nämnda Replot-sommaren jag fick bilden av den verklige John Dahl klar för mig, när jag såg honom mot bakgrunden av Björköby. Aldrig förr hade jag anat att denne min vän, som visade en så naturlig nobless i sätt och väsen, hade fått denna egenskap liksom kulturprägeln överhuvud som en gåva av miljön där hemma i Björköby…”
Interiören är från Teodors och Ailis ateljéhus i Alberga, signerad 1911 (otydligt, men sannolikt). Blyertsteckningen är från år 1916. Vid den tiden bodde Teodor och Aili i en hyreslägenhet på Vinkelgatan 7 i Helsingfors (Kronohagen). Antagligen en fönsterutsikt. Samma vy förekommer på några andra bilder. Till höger ett självporträtt från 1918
Alma Schalin (1855–1934) var min morfars mamma. Hon födde tio barn. Två dog i späd ålder, och två som unga. Sex bildade familj, och levde till hög ålder. När barnen gick i skola, och bosatte sig på annan ort skrev hon många och långa brev till dem. Brevväxlingen med min morfar Teodor är omfattande ända från början av 1890-talet tills han år 1917, som 35-åring flyttade till samma stad som föräldrarna.
Jag har läst Almas brev med inlevelse. Många barn innebär många bekymmer. Modershjärtat blöder. Hon sörjer och oroar sig. Engagerade sig i allt och alla så länge hon levde. Hon blev 79 år. På hennes 80-årsdag samlade maken deras åldrande barn i änklingshemmet. Han hade skrivit ett tal. Det är prydligt renskrivet, och pietetsfullt bevarat. Han talade om hennes självuppoffrande kärlek som omfattat dem alla, om tålamod och försakelser:
”… försakelser av nöjen och vederkvickelser, som andra mödrar så gärna skaffa sig utom hemmet, – för att inte tala om deltagande i allehanda föreningars verksamhet, som hon med sin bildning och energi i hög grad kunnat gagna. Det egna dyrbara hemmet var för henne en den allra viktigaste anstalt, där det gällde att dana karaktärer för livet och att fostra medborgare för Guds rike…”
I. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22), med förebilder. I mitten Alma. Till vänster Teodor, Arnold och Bengt. Till höger Olav, Sigmund och Esther. Porträtten av de vuxna barnen är detaljer från ett gruppfoto, och porträttet av Alma är från ett ateljéfoto i halvfigur. Dessa återges i sin helhet i bildcollage IV.
Skulpturen (2021–22)
Jag bekantade mig med förmödrarna för att skriva essäer om dem, och när jag avstod från den ambitionen, bestämde jag mig för att modellera dem i stället. Alma ville jag skulptera tillsammans med sina barn, också de för tidigt döda – som en kattmamma med en stor kull ungar. De barn som levde till hög ålder sitter vid hennes kjolfåll . De är jämnstora, fullvuxna i övre medelåldern. De för tidigt döda håller hon i famnen. Dem försökte jag återge i den ålder de uppnådde i det jordiska livet.
Almas klänning är gjord i grå lera, medan hennes barn och hennes ansikte är formade i papperslera. Pappersleran är smutsgrå som fuktig, men vit som maräng som bränd. Före bränningen gnuggade jag några detaljer med brun lera. Efter bränningen försökte jag försiktigt färglägga de vuxna barnen och Almas ansikte. Ytbehandling kan både förbättra, och försämra ett verk. När jag jämför mina foton av skulpturen som obränd, med den brända, och färglagda versionen, är det den obrända, där den fuktiga leran ännu glänser och tydliggör spåren av fingrar och arbetsredskap – som känns mest levande.
II. Till höger, detalj av skulpturen som obränd. Till vänster, detalj av bränd papperslera, före och efter färgläggning.
De för tidigt döda
Almas och Zachris tredje barn, Signe dog i tuberkulös hjärnhinneinflammation när hon var ett år och 8 månader. ”Godt och bra har hon det där borta, tror jag, men här hemma är det så tomt, så tomt”, skrev Alma till systern Jenny-Maria. Det var i augusti 1885. Då hade hon en baby på tre månader, och de två äldsta barnen skulle fylla fyra, och tre på hösten. Omsorgen om dem måtte ha gett tröst och kraft, och en fast tro på livet efter detta gjorde det lättare att acceptera det som skett.
”Vi saknar henne mycket, men sörja henne ej, ty hon är ju så lycklig nu …. / Fullkomlig lycka kan ju ej uppnås i denna verld, men i himmelen! Det har lilla Signe Maria nu fått, och derföre måste vi tacka Gud, att han tog henne redan nu och sålunda befriade henne från många sorger som hade förestått henne.” (30.8.1885)
III. I mitten, de för tidigt döda barnen i Almas famn. / Till vänster Signe (1883–85). Foto, ateljé Fritz Hjertzell, Helsingfors. Privatsamling. / Till höger Mirjam (1890–1907). Detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Deras tionde barn, Samuel blev åtta månader. Han hade svagt hjärta och dog efter en kort tids sjukdom i januari 1897. De äldsta gossarna, som gick i gymnasium i Uleåborg, fick dödsbudet per brev. Vårterminen hade just börjat, och då de lämnade hemmet i Nykarleby stod allt någorlunda väl till. Alma skriver om saknaden, begravningen, kransar och utsmyckning. ”Nog ställde ju mamma så bra mamma kunde för hans lilla kropp, men Gud tog vård om hans odödliga ande, och då har ju Samuel fått den bästa lotten.” (23.1.)
Min farmor, som också fick tio barn, lär någon gång ha sagt att det nog räckt med två. Almas tionde var knappast planerat, men liksom de andra barnen, en ”gåva” – och älskad i livet. ”En vacker solstråle, som spridde ljus och glädje med sig hos alla”.
Johannes, den förstfödde, som blev fotograf och dog i tuberkulos när han var 25, har jag berättat om tidigare (29.4 och 14.12 2023). Hans död var nog den som var svårast att smälta för både Alma, och Teodor, som var nästäldst. Johannes kamp mot tuberkulosen är väl dokumenterad i Almas och Teodors brevväxling. Om Mirjams död vet jag däremot nästan ingenting. Hon var Almas och Zachris sjunde barn, och dog 17 år gammal i oktober 1907 efter en kort tids sjukdom – bara ett år och nio månader efter Johannes.
IV. I mitten Alma Schalin, f. Montin (1855–1934). / T.v. gruppfoto av Alma och Zachris med vuxna barn, ca 1930. Stående från vänster: Olav, Esther (g. Holmberg) och Arnold. Sittande: Sigmund, Bengt, och längst till höger Teodor. / På gruppfotot t.h. finns också svärdöttrarna Margaret, Verna (sittande), Greta och Gerd. Foto från början eller medlet av 1920-talet.Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Vuxna med attribut
Almas vuxna barn är försedda med attribut, på samma sätt som den medeltida konstens helgonskulpturer. Teodor har en palett, de som blev präster har prästkrage och bibel, och trädgårdsarkitekten en kruka med grönväxter. Ingenjören var svårast att hitta attribut åt. Det han håller i handen är ett gem av metall, som kan föreställa vad som helst. Den enda vuxna dottern, Esther, har en stickning i famnen och klättrande barn på sidan. Hon arbetade med textilslöjd (mest vävning), både som hantverkare och lärare.
Att dotterns tre barn ingår i skulpturen av Alma, men inte sönernas barn (sammanlagt 19), var ett oreflekterat val, som dock är lätt att motivera i efterhand. Esther blev änka när barnen var små (5, 7 och 9 år), och eftersom hon vid den tiden bodde i samma våningshus som Alma och Zachris, kom de att bekymra sig mer om hennes barn än de övriga barnbarnen.
Lejonmamman
Esthers mellanbarn Nisse bodde långa tider hos morföräldrarna. Han har berättat om sina minnen av dem på ett släktmöte: Alma ansågs vara amper – och hon var nog bestämd – men oförarglig och omtänksam. Impulsiv var hon också. När han kom hem till dem direkt från Australien, för att gå på Navigationsinstitutet, och steg in genom tamburdörren kom hon rusande, men passerade rakt förbi honom, ut i trappuppgången där hon ringde på grannens dörr och med hög röst sade: Han har kommit, han har kommit.
Mor Alma framstår som impulsiv, och känslosam också i Zachris dagböcker (1916–34) och i den uppväxtskildring Teodor skrev på gamla dagar. Zachris nämner då och då hustruns yviga utspel med trött ömhet och överseende humor. Personerna i Teodors uppväxtskildring har fingerade namn, men lär ha varit lätta att identifiera för dem som hört honom berätta om sin barndom och skoltid.*1) Föräldrarna hade fasta principer. Allvarliga förseelser ledde till risbastu, även om det ”sved mest i de ömhjärtade föräldrarnas eget skinn”. Pappan slog ovilligt och för att det måste så vara, som på befallning – men mamman var häftig. ”Hon kramade sina barn kraftigt när hon tyckte om dem, men blev också ond så det förslog om någon ertappats med osanning eller eljes hoppat illa över skaklarna. Då brände björkriset som eld. Och – försoningen var så mycket ljuvligare när dess tid var inne.”
V.Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22).
Uppfostringsprinciperna framträder tydligt i breven till skolgossarna i Uleåborg, och det är oftast Alma som för pennan. Det hänvisas mycket till skuld och skam. Gossarna får skämmas, och pappa – seminariedirektören – måste skämmas över dem. Föräldrarna blir sjuka av oro. Underförstått: de kan dö i förtid på grund av den sorg gossarna förorsakar dem.
Döden låg ständigt på lur. Någon månad efter lille Samuels död, fruktade Alma att också följande minsting, som låg sjuk skulle tas ifrån dem (13.2.1897), och hon oroade sig över att skolgossarna frös i Uleåborg: ”Mamma skrifver i dag till tant… Ni kunna ju bli dödssjuka, och pappa och mamma skulle knappast orka bära mer.” (30.1) Tron på ett liv efter detta var inte enbart trösterik. Den eviga saligheten omfattade inte alla, och senare väckte den unge Teodors vacklande Gudstro ”fruktan och bäfvan”. ”Du skref en gång i våras att minnet af din mamma bevarat dig att stå och ej falla under många frestelser. Det gjorde mig innerligt godt att höra det. Men det klarnade också genast, att min bild i längden vore ett för svagt skydd, om ej Gud är din hjelp.” (20.10.1901)
Omsorgen om allt och alla tog på krafterna. Den unge Teodor tyckte mor Alma fordrar omänskligt mycket av sig själv för andra – ”omsorger om allt som sorg om allt, som sliter på mamma”. (28.1.1902) ”Hon skonar sig inte förrän nöden tvingar” skrev Zachris när hon var 78 och gjort i ordning bad åt honom. (dagbok 20.4.1934). Året innan hade hon vilat upp sig på en kuranstalt:
”Mor som varit uppe sen kl 6 rensade nu svarta och röda vinbär till kl 12. Sådan natur har hon. Ingen måtta säger jag, och fruktar, att hvad hon vann i Lovisa genom badkuren, har snart gått förloradt. 18 timmars arbetsdag! Man kan ju bli öfveransträngd med mindre.” (31.8.1923)
Omsorgen om barnen upphörde inte när de blev vuxna. I Zachris dagbok finns vårvintern 1920 en fotnot, som han lagt till när han skrev rent konceptet – och förvånades över hur liten affär han gjort av mors hemkomst. ”Hon var dock av mig så innerligt efterlängtad”. Alma hade varit hos de i Helsingfors bosatta sönerna, och när hon väl kom hem sov hon hos Esther, som låg sjuk i hög feber. ”Först den sista mars antecknas att mor äntligen en ggn sov hos mig.”
Alma kunde ta till drastiska uttryck när hon var upprörd, men hon var också bra på att uppmuntra och stötta. Jag hade föreställt mig att konstnärsyrket kunde te sig suspekt för de borgerligt religiösa föräldrarna, och förvånades över hur mor Alma snarare underblåste än dämpade Teodors ambitioner. ”Tänk inte på att överge konsten innan du först pröfvat på vad du duger till”, skrev hon 1905. Man måste ha mod, göra utställningsarbeten och underkasta sig kritiken. ”Ställ målet högt och bryt igenom.” Hon uppmuntrade också Esther att utveckla sig i den ädla väfnadskonsten. ”Du har ju din part af konst- och skönhetssinne och i väfnaden kan det göra sig mer gällande än vid folkskolan hvars arbete kanske är mer nervslitande och ointressant.” (30.11.1923)
Jag har bara läst Almas brev till Teodor och Esther. Teodor var äldst (efter Johannes) och Esther enda (vuxna) dottern. Relationen till de övriga barnen kan ha sett lite annorlunda ut. Det är mycket jag inte vet om Alma. Jag vet mycket mera om Zachris och Teodor – trots att det uttryckligen var släktens kvinnor jag varit nyfiken på. Inför minnesstunden på hennes 80-årsdag hade Zachris läst hennes brev från deras förlovningstid. Dem har jag inte stött på. Inte heller på hennes anteckningar om sin uppväxt, eller en ”notesbok med anteckningar från 1880 långt in i framtiden”, vilka Zachris nämner i sin dagbok.*2) De kanske finns någonstans – eller också inte. Allt blir inte sparat, ännu mindre arkiverat och katalogiserat.
I Teodors uppväxtskildring berättar modern om hur kamrater från hennes flicktid, som föredragit att förbli ogifta, ofta frågat henne om inte husmoderns alla praktiska bekymmer blir enformiga och tröttsamma i längden, hon som tyckte så mycket om att läsa och studera.*3)
”Saknar du inte ditt forna liv, ditt eget liv”, frågar de. Men ser du, man kan inlägga sitt såkallade egna liv i plikterna – som nu bara tvätten: att ha den ren och fin igen, doftande och struken. Att få se om den och veta att ingen enda knapp fattas, att ingen reva blivit ostoppad, och få den väl inradad i hyllor och lådor – det är en njutning som få. Och lika med allt det övriga: gör det bara noggrannt och väl, och det smakar. Plikten ser du, blir intresse. Och intresset är alltid fullt av personligt liv – just det som du trodde dig ha offrat.”
VI. Minnesalbum, slutet av 1950-talet: Min lilla flicka / jag skriver i din bok / det som din morfarsmor / skrev i min bok / när jag var sju år / och hon väldigt gammal / så hennes händer skakade // ”Allt vad du gör / gör det bästa du kan” / (– det sade hon så ofta –) / Din morfars morfar / lärde henne det / när hon var sju år / i prickig klänning / och randiga strumpor / som på fotografiet / i lådan. // Mamma
FOTNOTER
* 1) Uppväxtskildringen är opublicerad. Manuskriptet hittades, och skrevs rent på maskin mer än 20 år efter hans död. Det finns ett fåtal kopior av det, varav en i ÅAB:s handskriftssamling. / Citatet om risbastun från sid. 45–46.
* 2) ZS dagbok 5.1.1929, 20.1 och 30.1 1931, 25.12 och 31.12.1934.
* 3) Teodors manuskript s 218–219.
KÄLLOR
Privatsamlingar: Zachris Schalins dagböcker (1872–74; 1916–36) och minnestal (Till mor Almas minne den 18 maj 1935); Nils Holmbergs anförande på släktmötet i Helsingfors den 29 aug 1981.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 1892–98, och från Uleåborg till föräldrarna 1892–1900; brev från Teodors Schalin till föräldrarna 1900–1911. / Saml. Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1920; Teodors uppväxtskildring (Vol 31 ”Självbiografi”) / Saml. Esther Holmberg: Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren 1881–86; Alma Schalin till Esther Holmberg 1913–29.
Keramikskulpturen som föreställer två fotografer (2022) är i motsats till de släktskulpturer jag tidigare presenterat, en helt fri komposition. Jag har inte haft något fotografi som utgångspunkt, utan föreställningen om en relation, som känns viktig – och som jag därför vill berätta om.
Min morfars äldre bror Johannes Schalin (1881–1906), som dog ung i tuberkulos, var en begåvad fotograf. Jag har berört hans livshistoria i tidigare inlägg, och använt hans fotografier både som illustrationer, och som förebilder till skulpturer. Innan jag pensionerades från mitt jobb på Åbo museicentral skrev jag om hans fotografiska bana för museets årsbok. När jag åtog mig uppdraget visste jag inte mycket om Johannes. Det blev en utdragen forskningsprocess med mycket arkivstudier. När texten äntligen var färdig upptäckte jag av en slump en samling på 43 brev som Johannes farbror Leopold sänt till brorsonen.*1) Det längsta på 20 sidor. Allt handlar om fotografering! Jag kompletterade och korrigerade texten i sista minuten.
”Farbror Johannes”, keramikskulptur från år 2022. Fotografierna är från sommaren 1903. Bilden av Leopold (t.v.) är en delförstoring av ett stereofoto, och Johannes (t.h.) en delförstoring av gruppfotot uppe t.v. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv)
Det var en intressant och lite spöklik tajmning. Jag hade skrivit vitt och brett om Johannes fotografering utan att nämna farbror Leopold, som jag dessutom – på basis av moderns bekymmer över honom när han var ung*2) – uppfattat som lat och besvärlig. Det kändes som om någon – Leopold själv, eller hans mor, som jag ägnade mig åt just då – såg sig tvungen att vägleda mig.
Huvuddragen i Johannes verksamhet som fotograf 1900–05 hade jag lyckats kartlägga med hjälp av de brev som Johannes och hans mor Alma skrev till (min morfar) Teodor. Hösten 1898 fick Johannes sin diagnos och avbröt skolgången, medan Teodor blev student 1900 och började studera i Helsingfors. Johannes bodde hos föräldrarna och började fotografera våren 1900. Med undantag för en kortare praktik vid Daniel Nyblins fotoateljé i Helsingfors, arbetade han som frilansfotograf. Hundratals negativ och fotokopior vittnar om beställningsuppdrag, egna initiativ (ss vykort), experiment och ambitionsnivå (utställda och prisbelönta bilder), medan breven ger en inblick i verksamhetens ekonomiska och praktiska sidor. Johannes kunde be Teodor sköta inköp och andra ärenden i Helsingfors, och Alma skrev regelbundet om Johannes hälsotillstånd och om vardagen i hemmet.
I de brev Teodor fick nämns Leopold en enda gång: År 1899, innan Johannes börjat fotografera, hade han fått ”en hop plåtar, ramar och skålar” av farbror Leopold. Detta och ett foto av Leopold vid en stativkamera fick mig att ana att också han sysslat med fotografering. Men jag visste inte på vilken nivå och vilken betydelse det hade för Johannes.
Leopold Schalin (1861–1904) arbetade på ett telegrafkontor i Norrmark (Björneborg) och Johannes bodde och verkade först i Nykarleby och de sista åren i Åbo. Leopold var mycket bunden av sin tjänst och de träffades bara några gånger. Leopolds brev är från åren 1899–1904. Det första är ett följebrev till den ovan nämnda försändelsen. Tonen och anspelningarna i detta brev tyder på att Leopold nyligen besökt sina släktingar i Nykarleby, och jag gissar att det var detta besök som blev avgörande för Johannes fotointresse. I februari 1900 – innan Johannes köpt sin första kamera – skriver Leopold: ”Jag önskar vi kunde arbeta tillsammans någon tid, jag finge då praktiskt visa dig åtskilligt, som vore nyttigt för dig, men som ej kan beskrifvas så här i bref.”
”Farbror Leopold” (2022), rödlera, de ljusa partierna papperslera, 21 x 24 x 17 cm.
Mitt skulpturala dubbelporträtt är inte realistiskt. För att betona åldersskillnaden, och att den gamle är mentor och den unge novis, gjorde jag Johannes mycket mindre. I verkligheten var han lång och gänglig – och Leopold blev inte äldre än 43. Eftersom en skulptur skall gå att betrakta från alla sidor är figurerna vända åt olika håll. De har var sin bälgkamera som attribut, står axel mot axel med vänster armbåge vilande på kameran. Huvudena är vända mot varandra som i dialog. Den unge får ett ödmjukt uttryck av att se upp mot den gamle, som i sin tur verkar överlägsen när han se ner på ynglingen för att möta hans blick. Det motsvarar inte heller det faktiska förhållandet dem emellan. Av breven att döma var Johannes nog så självmedveten, på gränsen till övermodig, och det var han som blev ”stor” i bemärkelsen uppmärksammad, både under sin livstid och senare, på 2000-talet.
Även om alla har sitt eget sätt att skriva är Leopolds brev annorlunda än de andra släktbreven. Släktbrev handlar i allmänhet om familj och vänner, yttre händelser och inre själsliv. Leopold håller sig däremot till ett och samma fackämne, utan att för den skull bli skolboks- eller affärsmässigt tråkig. Det märks att han brinner för sitt ämne – och vet att Johannes delar hans passion! Dessutom är Johannes ung och grön, Leopold behöver inte väga sina ord, av vördnad eller hänsyn, utan kan ohämmat ösa på om allt han vet och kan, också det mest elementära. Ivern syns inte bara i längden på breven utan också mellan raderna, i rytmen och flödet, i utropstecken och tankehopp: ”Jaså du funderar på 13/18 du, det var djärft det! Djärvare än jag trott dig om!” / ”Men hör du, Sundells kamera är ju ypperlig!”
Leopold Schalin (1861–1904). Mittbilden: detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv. De två övriga bilderna är från Åbo museicentrals samling. Den med hatt är en detalj av ett gruppfoto, publ. i ”Söner och bröder” (3.8.2022).
Det märks att Leopold var både glad och stolt över sin brorson. Han kommenterar ibland fotografier jag känner igen, och han hänvisar till konkreta fysiska miljöer och hjälpmedel som är lätta att se framför sig: Väskan, som Johannes kan göra själv, brevvågen som borde finnas på seminariet (där familjen bodde), och vikterna som han kan stöpa av tenn eller bly för att sen tälja bort det som blir för mycket. I kombination med det omedelbara, talspråksmässiga tilltalet förmedlar breven en känsla av närvaro, vare sig han hänvisar till Johannes’ eller eget arbete. Det är som hörde jag deras steg, och andning. Det gäller speciellt i resonemangen kring mörkrumsarbetet:
Men hvar ämnar du anlägga ditt ”laboratorium” (mörkakammare)? Den som jag brukat begagna är tämmeligen skral, otät och synnerligen obeqväm. Bäst vore om du kunde få en uteslutande för fotografiskt ändamål! Den som är i gången emellan edert rum och korridoren vore ypperlig, blott du kunde få den uteslutande för din räkning, d.v.s. alla kläder bort och ett par hyllor och ett framkallningsbord i stället. Men det lär du föga få!
Hvad din mörkakammare anbelangar så kan du nog under denna mörka årstid dra ner din rullgardin och helt lugnt sitta vid ditt eget bord och framkalla, så gör jag, men snart bli qvällarna så ljusa att det blir nattvak af om man vill tvätta sina plåtar ordentligt efteråt (i två timmar) och då är man husvill om man ej har någon varm mörkkammare. Dessutom händer det att man behöfver anlita mörkret på dagen.
Jag har nu börjat arbeta med bromidpapper och är synnerligen förtjust öfver det. Det går så innerligen fiffigt: Jag sitter i mitt rum på qvällen med nedfälld rullgardin och gula ljuset, lägger ett papper i kopieramen, går till elektriska lampan, knäpper, räknar till tjugo, trettio, förtio – efter plåtens tjocklek – knäpper fast, går till andra bordet, lägger pappret i en skål med vatten, skvalpar en half minut, lägger pappret i framkallningsskålen, häller öfver en del metolkapselframkallning på två – tre delar vatten, framkallar ½–2 minuter – färdig, lägger bilden i vattenskålen sqvalpar några tag, lägger den i fixerskålen under 5 minuter – sqvalpar litet nu och då, tar bort och tvättar 1–2 timmar och bilden är färdig rent svart och hvit. Kom hit får du se!
Leopold antydde att hans mor (Johannes strängt religiösa farmor) inte riktigt gillade deras brevväxling. Jag tror den var guld värd, inte så mycket för informationens skull – den kunde Johannes tillägna sig på andra vägar – utan för den kollegiala gemenskapens skull. Relationen mellan Leopold och Johannes blev för mig ett tacksamt exempel på hur betydelsefulla släktrelationer utanför den närmaste kärnfamiljen kan vara. Som jag nämnt i tidigare inlägg var det ursprungliga målet med mitt släktprojekt att skriva om förmödrar och andra kvinnliga anförvanter som levt i skuggan av släktens män. Jag var t.ex. länge nyfiken på Leopolds ogifta syster Emmi, i min morfars barndomshem kallad ”plättfaster” – men jag hittade bara ett fåtal alldagliga brev från henne. Hon var som en andra mor för sina många syskonbarn. Jag kunde jämföra med min egen systers, och kusins, betydelse för våra döttrar på 1980–90-talen, och har funderat över hur viktiga äldre släktingar kan vara för barn och ungdomar i början av livet.
I mor Almas brev till Teodor blev jag starkt berörd av hennes oro över Johanness hälsotillstånd – vilket samtidigt, i min läsning, reducerade honom till en dödsdömd sjukling, och hans fotografiska verksamhet till blott och bart en inkomstkälla och ett sätt att hålla humöret uppe: ”Inte skall han behöfva domna bort i overksamhet så länge han har någon kraft att arbeta”. (nov. 1903).
För Leopold var fotograferandet en huvudsak, och Johannes en duktig kollega och själsfrände. I hans brev vilar inga skuggor över Johannes framtid och inga bekymmer om livet efter detta. För Johannes farmor Sophie var livet efter detta en allvarlig sak, men också för Alma som sista hösten skrev: ”Jag bereder mig på att få ge bort honom. Blott han själf förstode det! / Tungt är det att ständigt bära på denna dödsfruktan. Men visste jag att gossen får sin själ räddad, så vore den vassaste udden bruten.”
Jag tror det i unga år är bättre att leva för fullt än att grubbla allt för mycket över döden, också om tiden är kort. Enligt den brittiske författaren John Berger rymmer tidsupplevelsen två motsatta processer: hopsamling och spridning. Ett ögonblick upplevs starkare ju mera erfarenhet det rymmer. Man mäter inte dess varaktighet i längd, utan i djup och täthet. Men, påpekar han också, det handlar inte bara om upplevelse. Det finns en motsvarighet i naturens uppvaknande på våren och försommaren när växterna växer flera millimeter eller centimeter om dagen: ”Dessa timmar av enastående samling och tillväxt är inkommensurabla med de timmar om vintern då fröet ligger i träda i jorden.”
Leopold tog Johannes fotointresse på blodigaste allvar. Jag tror det gav extra glöd åt Johannes engagemang och därmed större djup och täthet åt de perioder han hade kraft nog att arbeta, och att de timmar han ägnade sig åt fotografi är inkommensurabla med de timmar han var overksam. Den förtätade närvaron lever kvar i hans bilder. Med facit i hand ser jag dem som ett ömt och vackert avsked till den jordiska världen och de människor han höll av.
Älvdalens Tropik. ”Finns det någonting fagrare”. Foto Johannes Schalin (Åbo musecentral). Affischbild för utställningen Kadonnutta aikaa – Tid som flytt. Fotografier från 1900-talets tidiga år. Brinkala galleri, Åbo 11.11.2016 – 19.2.2017. / T.h. Johannes framför balkongdörren i familjens bostad i Åbo år 1904. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
FOTNOTER
*1) Släktprojektet inleddes hösten 2015 med en genomgång av Sophie Schalins brevväxling (min morfars farmor) med hennes bror, Zacharias Topelius (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Jag pausade undersökningen om släktens kvinnor p.g.a. Johannes. Under de sista åren på museet arbetade jag deltid, och utnyttjade lediga dagar för släktstudier. En del av min morfars brevsamling fanns då hemma hos oss, och en del i ÅAB:s brevsamlingar. Det materialet räckte mer än väl för att teckna huvuddragen i Johannes fotografiska verksamhet. När jag trodde mig vara färdig med Johannes, återgick jag till kvinnorna. Jag började med en noggrannare granskning av ÅAB:s samlingar, och fick då ögonen på Leopolds brev, som ingår i Samling Olav Schalin (yngsta brodern). Tidigare hade jag kollat brev från Johannes, men inte stött på någonting från honom till Leiopold.
*2) Se föregående inlägg, ”Söner och bröder”, publ. 3.8.2023.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1. Brev från lyceisten Teodor Schalin i Uleåborg till föräldrarna Alma och Zachris i Nykarleby, resp. föräldrarnas och Johannes brev från Nykarleby till Teodor i Uleåborg; / Saml. Schalin, Teodor: Alma till Teodor 1899 – 1905 och Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml. Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Berger, John: Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar. (1984) Övers. Steve Sem-Sandberg, Brombergs Pocket 1987. Cox & Wyman Ltd 1989. (Citat sid 46-47)
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
Förebild för keramikskulpturen ”Söner och bröder” (2018) är ett gruppfoto av de Schalinska bröderna Zachris (1854–1928) och Leopold (1861–1904) och deras söner. En son är Leopolds (den minsta gossen), de övriga sex är söner till Zachris. Min morfar Teodor sitter längst till vänster på bilden, som en världsvan ung man i ljus hatt med en promenadkäpp vilande på de utsträckta benen. Bakom honom står hans storebror Johannes med en handkamera på knäet. Han har redan etablerat sig som fotograf. Bilden måste vara tagen 1903. Det året hade Leopold lyckats utverka semester och hyrt stuga i samma trakter som Zachris’ familj. Leopold var en ivrig amatörfotograf. Sedan Johannes började fotografera hade de utbytt erfarenheter brevledes, och sommaren 1903 var första – och enda – gången de kunde arbeta och experimentera tillsammans.*1)
Gruppbilden är fotograferad med stativkamera och glasplåt i stort format. Den är tekniskt skarp och man ser att den är arrangerad med eftertanke och gott humör. Poserandet är på ett avslappnat sätt självmedvetet, och patriarkaliskt. Som om bilden skulle framhäva: Här är vi! Jag gissar att det är mor Alma, eller syster Ester, som tryckt på avtryckaren, sedan Johannes gjort en sista kontroll av komposition och inställningar.
”Söner och bröder”. Keramikskulptur (2018). T.h. gruppfoto från år 1903 (Åbo museicentral). Zachris Schalin sitter längst t.h. på bilden i ljus kostym, bakom honom står hans sju år yngre bror Leopold. Den minsta gossen är Leopolds son Lars. De övriga är söner till Zachris: sittande från vänsters Teodor och Arnold, stående i bakre raden från vänster Johannes, Olav, Sigmund och Bengt.
När jag modellerade denna figurgrupp var det första gången jag hade ett släktfoto som utgångspunkt. Jag fastnade för bilden, inte bara för att den var rolig, utan för att jag haft människogrupper som tema också tidigare. Före det hade jag gjort gymnastiska figurer, och positioner från qigongövningar. Då utgick jag från kroppskänslor och synminnen. På längre qigongkurser med mycket deltagare togs gruppfoton. Att fösa ihop 150–200 deltagare så alla syns var ett omständligt arrangemang och förtätat ögonblick. Min första gruppskulptur ”föreställer” ett dylikt gruppfoto. Det är ett litet arbete i papperslera med ansiktsdragen antydda i rödlera. Kompositionen liknar mest en hop fingersvampar. Efter det modellerade jag mänskor i en hiss (synminne från resa med Sverigebåt) – och mänskor som står hoptryckta i en överfull metrovagn och i en ringlande museikö i Paris. Kön göts i gips med styckeform. Den består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera (den ursprungliga lermodellen).
Arbisskulpturer med mänskogrupper som tema. De äldsta är från ca 2006–2010: ”Gruppfoto” och ”Metro i Paris” är gjorda i papperslera; ”Museikö i Paris” består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera. Uppe t.h. ”Söner och bröder” (2018) före färgläggningen. Det vita är papperslera, det bruna och svarta annan lera.
Med skulpturen ”Söner och bröder” som utgångspunkt hade jag tänkt berätta om utmaningen att hitta lämpliga yrkesvägar för de Schalinska sönerna. Men jag måste medge att jag inte har så mycket att komma med.*2) Schalinarna härstammar från en gammal prästsläkt. Vid slutet av 1800-talet kunde de närmast räknas till den växande tjänstemannaklassen. Familjebakgrunden gav dem ett kulturellt arv, men inga självklara försörjningsvägar. Det fanns ingen jord eller annan egendomar att ärva, och ingen affärsverksamhet eller specialiserad yrkeskunskap att föra vidare. För att få sitt levebröd var de hänvisade till ett begränsat utbud av ståndsmässigt acceptabla lönearbeten. Dessa förutsatte kostsamma studier långt från föräldrahemmet. Zachris och Leopold studerade i Helsingfors, där deras morbror kunde hålla ett öga på dem. Zachris’ äldsta söner gick i lyceum i Uleåborg, de yngre i Åbo.
Uleåborgsbreven vittnar om svårigheten att uppfostra växande gossar på distans.*3) När de misskötte sig fick de höra hur deras pappa skuldsatt sig för deras skull. Han hotade att ta dem ur skolan och sätta dem i skomakarlära eller annat ”hederligt yrke”, där de skulle få ”med spännremmen kring öronen” när de misskötte sig (2.1.1894). När Teodor var 13 funderade han på att bli sjökapten. Han menade att det skulle vara billigare att gå i navigationsskola, än i lyceet för att bli ”magister, ingenjör, lantmätare eller något annat” (16.2.1896).
Gruppfoton från år 1903 med Schalinska söner och bröder (ovan, i första bildtexten med namn). Den slutgiltiga bilden längst till höger (Åbo museicentral), de två övriga är albumsbilder i privat ägo (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
Både Johannes och farbror Leopold fick lov att avbryta gymnasiestudierna. Johannes p.g.a. lungsjuka, Leopold p.g.a. ointresse. Bekymren över den unge Leopold är väl dokumenterade i brevväxlingen mellan hans mor Sophie, och morbror Z. Topelius: Gossen var lat och utan motivation. Barnslig och outvecklad. Vet inte vad han vill. Ena dagen ett, andra dagen ett annat. Topelius lyfter fram praktiska alternativ, och ger exempel på latmaskar (med adligt/borgerligt klingande namn) som artat sig väl senare, och betonar hur nyttigt det är att arbeta.*4) När Leopold var 17 fick han slutligen tillåtelse att avsluta sin fruktlösa skolgång. Det var en svår sak för hans far (kyrkoherden Wilhelm Schalin) som i det längsta hoppats få honom till läskarl. Efter många planer och funderingar hit och dit bestämde han sig för att bli telegrafist:
”… För min del skulle jag visst vara nöjd dermed, som med hvilken ärlig post som helst der han kunde duga, men jag har en obestämd fruktan att de der telegrafisterna skola vara ett skräpsällskap, ungefär som landtmätarena, det vore en så svår sak för Poje. Som så alldeles lefver för kamratskapet. Det var derom jag ville fråga dig, samt hvad du annars tycker om den banan? Bland annat har L. talat om att bli militär men jag tror han är inte särdeles modig af sig… / och visst är ju ett fredligt yrke att föredraga…” (Sophie 31.5.1878)
I december 1878 rapporterar Topelius att Leopold bjuder till för sin nya bana. ”Icke saknas honom god vilja, men lynnet är ännu för lätt”. Han skulle behöva duglig tillsyn, och bestämt arbete för dagen. Det viktigaste på alla banor är att lära sig arbeta. Och det skulle han ha lärt sig på en verkstad (30.12.1878).
Leopold stabiliserade sig med åren. Också om det var en rad tjänster och befordringar som gick honom förbi. När han närmade sig 30 kunde Sophie berätta att han, äntligen pluggar ryska, på stränga order uppifrån, ”kanske båtnad för hans befordran”, och att han vill praktisera på postkontoret. (12.12.1890) Som fyllda 33 gifte han sig och tycktes med ens flera år äldre. Halvannat år senare blev han utnämnd till chef för telegrafstationen i Norrmark, där han bodde och verkade när Johannes började fotografera.*5)
Några månader efter att jag bekantat mig med Sophies brevväxling med Topelius blev jag varse en samling på 43 brev från Leopold till Johannes. Det var en såpass spännande upptäckt att jag sett mig tvungen att göra en skulptur som föreställer dem båda tillsammans. Jag återkommer till den i nästa inlägg.
”Söner och bröder” (2018) 25 x 35 x 25 cm.
FOTNOTER
*1) Zachris var seminariedirektör i Nykarleby och hade stuga på Djupsten en bit utanför staden. Leopold bodde i Norrmark, som numera hör till Björneborg. Johannes bodde med föräldrarna sedan han avbröt gymnasiestudierna p.g.a. tuberkulos (se tidigare inlägg, 18.2 och 30.6.2023).
*2) Zachris, Teodor och Johannes har jag skrivit om tidigare. (ZS: 27.12.2019, 18.2. och 27.4.2023 ; JS och TS: 5.8.2021 och 30.6.2023). Av Teodors småbröder blev två präster, en trädgårdsarkitekt och en diplomingenjör.
*3) Om Uleåborgsbreven: ”Kära gossar – älskade föräldrar” publ. 5.8.2021
*4) Enligt kursoriska anteckningar från arkivbesök hösten 2015, då jag samlade material om Sophie i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Ett brev är från midsommar 1878 (inpetat i ett brev av Emelie Topelius).
*5) Brev från Sophie till ZT 12.1 och 10.3.1894 ; 15.9.1895.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg, och Teodor till föräldrarna i Nykarleby. / Saml. Schalin, Teodor: Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
För mina första släktskulpturer valde jag som förebilder foton med figurkompositioner som såg ”skulpturala” ut. Skulpturidén kom först. Tanken på en berättelse efteråt. Sen blev ordningsföljden omvänd. Jag gjorde skulpturer som skulle förkroppsliga en historia. De två gossarna modellerade jag för att jag ville berätta om syskonen Teodor och Johannes – min morfar och hans storebror som dog ung. De var nästan jämnåriga, nästan som tvillingar. Johannes föddes i oktober 1881 och Teodor i november 1882. Som förebild använde jag ett ateljéfoto som måste vara från år 1883. Teodor hålls nätt och jämt att sitta lutandes mot sin storebror.
Det var en rad slumpmässiga tilldragelser, som gjorde att jag började intressera mig för Johannes. Först var det min mammas suckar över hans lidande, när hon under sitt sista levnadsår bekantade sig med släktbreven. Jag förvånades och berördes av medlidandet med en släkting som varit död i nästan hundra år. Sen började jag lägga ljus och blommor vid Johannes sten, eftersom det var där min mor blev begraven (hennes namn står på stenen bredvid). När jag i 20 år böjt mig ner framför Johannes namn började jag skriva en text om hans fotografiska bana för en bok om Åbo museicentrals fotosamling. Jag åtog mig uppdraget under förutsättning att de släktbrev jag hade tillgång till innehöll tillräckligt mycket information.
Teodor och Johannes Schalin. Ateljéfoto från år 1883 (privat ägo), och keramikskulptur från år 2020. Höjd 11 cm.
Hundratals brev och en uppväxtskildring
Johannes hade just fyllt 17 när han på senhösten 1898 konstaterades ha tuberkulos. Skolgången avbröts, han lärde upp sig till fotograf, och bodde hemma hos föräldrarna fram till sin död i januari 1906. Teodor flyttade som nybliven student till Helsingfors år 1900. Han studerade konst, och vistades tidvis utomlands. Vid Johannes död befann han sig i Paris. Johannes var ingen brevskrivare. Det var mest mor Alma som skötte korrespondensen mellan hemmet och Teodors olika vistelseorter. Teodors nästsista brev från brodern är från oktober 1905:
”…Fast vi möjligen emellanåt kunna hugga till hvarandra eller i vårt stilla sinne agera öfversittare, ha vi dock vuxit upp som tvillingar och kunna väl aldrig fullt skiljas utan vidare. Inte kan jag precis uttrycka mina tankar, men du få väl reda på meningen, detta att ”blod är tjockare än vatten”. Ofvanstående utgjutelse är författad af din broder Johannes i en svag stund…”
Min bild av syskonrelationen baserar sig på familjebreven och på en opublicerad uppväxtskildring som Teodor skrev på äldre dagar, här kallad ”Teodors manuskript”. Jag har återkommit till texten flera gånger, med olika fokus. Första gången läste jag bara av nyfikenhet, och senare – sedan jag gått igenom familjebreven – har jag börjat fundera över de medvetna eller omedvetna motiv som kan ligga bakom olika avvikelser från faktiska förhållanden. Beror avvikelserna enbart på skönlitterära ambitioner och överväganden, eller rör det sig också om bearbetningar och/eller förträngningar av de svårhanterliga känslor som förlusten av ett så närstående syskon måste ha fört med sig? *
Två vilsna bröder
I manuskriptet finns bara två bröder, och en syster som ett par gånger nämns i förbigående. I verkligheten var de åtta syskon när Teodor (i manuskriptet ”Erik”) blev student, och där hans uppväxtskildring avslutas. Berättelsens broder (”Arvid”) blir student ett år tidigare. Han går inte om någon klass (såsom Johannes), blir inte sjuk och avbryter inte skolgången. I stället är det ”Erik” som misstänks ha tuberkulos, och måste tillbringa en längre konvalescenstid i hemstaden. I manuskriptet förekommer ingen syskonträta, trots att brödernas missämja var ett verkligt problem när de delade rum i internatshemmen i skolstaden Uleåborg.
Jag har berättat om Uleåborgstiden i ett tidigare inlägg (5.8.2021). Teodor var nio år när han och Johannes sändes bort från föräldrahemmet i Nykarleby för att gå i finskt lyceum. I slutet av manuskriptet reflekterar Teodor över de menliga följder det kan ha haft att så tidigt lämna hemmet och byta språk. Han jämför med en nära döden -upplevelse ”Erik” hade i de yngre pojkåren, då han höll på drunkna.
”Att drivas ut i världen vid tidiga barnaår, att ideligt byta hem och inflytanden, omgiven av mer eller mindre likgiltiga främlingar är föga olikt den vådliga färden utför forsen … / Rotlös och jagad, sliten blir du, med den första skräcken ständigt lurande i själens djup…”
Jag föreställer mig att Teodor och Johannes var så utlämnade åt varandra och levde så tätt inpå varandra att de blev som sammansvetsade, likt siamesiska tvillingar som ingenting hellre vill än frigöra sig från varandra. De första åren var värst, när det språkliga handikappet och vilsenheten var som störst. De blev retade i skolan, utskällda av lärarna, ovänligt behandlade i inackorderingshemmen. De gick varandra på nerverna. De undvek att röra sig tillsammans för att bättre smälta in i mängden – men försvarade varandra när det behövdes.
I manuskriptet finns en episod där mobbarna försöker få dem att slåss sinsemellan. ”Arvid” skuffas mot sin bror som utan att ana försåt slår till honom. Men i stället för att slå tillbaka rök ”Arvid” på den verkliga missdådaren ”en lång rackare” som snabbt fick honom i underläge. ”Erik” blir ursinnig och kastar sig in i slagsmålet. ”Stryk fick han, men än mer gav han med fötter och nävar – under gråt men av raseri och rättmätig vrede”.
Teodor var lättretlig och hade svårt att behärska sig – ”en vildbasare och fallen för att slå”, enligt deras första inackorderingsvärd. (9.3.1894) Mor Alma bad honom att inte ”slå och bultar om” sin bror, och att ”öva sig att vara snäll”. (21.4 och 4.9.1893). När de börjat gymnasiet hade Teodor blivit skötsam – och då klankade han på Johannes som inte tog skolarbetet och föräldrarnas förbud lika allvarligt. Fadern förmanade: ”I stället för att innerligt hålla af varandra som då i voren små, är det ständigt käbbel och munhuggande er emellan … Inte kan du väl vara glad och nöjd med dig själf då du fått Hannes riktigt olycklig så han måste rymma ur huset? Eller hur!”( 21.10.1897) Johannes ombads i sin tur rannsaka om han gett Teodor anledning till klandrandet. (18.10.1897).
Gymnasietiden får stort utrymme i manuskriptet. ”Erik” dras med i konventslivet. Han får vänner, status, och hans konstnärsdröm vaknar. Brodern nämns allt mer sällan. I början, när barndomsmiljön målas upp, ger gestaltningen av syskonens olikhet klarare konturer åt ”Erik”. När de lämnar hemmet, och iakttar och upplever skolstaden är det som om de i sin hudlöshet skulle smälta samman till en person. De fylls av samma ängslan, tiger med två munnar och ser med fyra ögon. Bärplockningen före avresan och den första nattens tröstätande blir återkommande ritualer:
”Här stodo syskonen medan eftermiddagen började skymma och plockade fåordiga i buskarna, medan något ideligen ville stiga upp i halsen och hindra sväljandet. Det var tungt att resa från far och mor, från bygd och vänner, från träden, från marken – och från allt det kära – svenska…” / Hur många år upprepades ej detta. Ett mörkt främmande rum, på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger. Någon rör på sig, reser sig upp. Den ena av bröderna trevar sig fram i mörkret. Det prasslar som av möss i vägkostkorgen. Mammas vägkost. En nattlig tröst. Den hindrar en att gråta…”
Johannes och Teodor den 11.8.1899 (privat ägo). Teodor (t.h.) skall börja på sista klassen i gymnasiet, Johannes (t.v.) har avbrutit skolan p.g.a. tuberkulos men har ännu inte inlett sin fotografiska bana. / Johannes grav. Åbo, januari 1906. (Åbo museicentral). / Johannes med hatt och käpp framför en målad fond. (Åbo museicentral) Bilden är ev. tagen år 1903 då han arbetade någon månad för Daniel Nyblin i Helsingfors, och övervägde att skaffa egen fotoateljé (Munsala, Vasa).
”Sjukligt och dödligt”
På 1890-talet var det ofta ”sjukligt och dödligt” i Nykarleby under vinterhalvåret. Rapporterna hemifrån innehåller många sorgebud. Familjebekanta och äldre släktingar dukar under när epidemierna grasserar som värst. Också barn. Familjens minsting dog i 8 månaders ålder under brödernas femte skolår, och 2-åringen Olav var så dålig att mor Alma var rädd att också förlora honom (13.2.1897). Allt förklarades dock i termer av Guds vilja. Med 10-åringen Arnolds ord: ”Ja, nu är Samu dö, och många gånger lyckligare än vi.” (23.1.1897)
I Teodors manuskript finns två anspelningar på dödens närhet. Jag vet inte om, och i vilken mån de baserar sig på faktiska händelser och hur mycket som är dikt och hörsägen. I min läsning av manuskriptet fungerar de ändå som föraningar om brödernas faktiska skilsmässa. Bägge episoderna utspelar sig under de tidiga pojkåren, när bröderna ännu bodde hemma. De hade inte så mycket kontakt med andra barn, eftersom de inte gick i skola (sin första undervisning fick de av en finskspråkig hemlärare). ”Erik” längtade efter en riktigt egen lekkamrat – vid sidan av brodern som alltid skulle vara så förståndig och överlägsen. När han äntligen fann en, i en nyinflyttad grannpojke, dog den nya vännen bara några veckor senare i en vårlig lunginflammation.
Den andra episoden är ”Eriks” nära döden -upplevelse. Den utspelar sig en sommar när ”Arvid” redan lärt sig simma och allt oftare övergav sin lillebror för de stora pojkarna. ”Erik” ville visa sig duktig och hoppade i älven som de andra. Som tur var råkade doktorn finnas i närheten. Det var en av de andra pojkarna som hämtade honom. ”Arvid” gick inte att skicka för han bara storgrät. Och när pojkarna senare började prata i mun på varandra och berättade vad som hänt, och hur det såg ut var brodern ännu för uppskrämd för att tala. En halv timme hade ”Erik” varit alldeles som död. ”Du låg bara med ögonen som aviga i huvudet”.
Sju långa år
Sju år fick Johanns leva efter sin första diagnos. Ibland hade han bättre perioder och man hoppades att sjukdomen skulle gå att övervinna. Under år 1899 vårdades han på Mörsil sanatorium i Sverige. År 1903 övervägde han att öppna en egen fotoateljé** och arbetade någon månad i Helsingfors för Daniel Nyblin – ’den finländska fotokonstens fader’. I övrigt var Johannes verksam som frilansfotograf. Han fick beställningar, tryckte upp vykort, förmedlade fotomaterial. Han deltog i september 1903 i den första allmänna fotoutställningen i Finland, där han premierades med tredje pris. Senare började han sända bilder till utländska utställningar. Hemma fick han hjälp och handräckning av övriga familjemedlemmar. Teodor gjorde inköp åt honom i Helsingfors. Själv hjälpte han sin far med korrekturläsning, och arkivstudier för dennes släktforskning.
För mor Alma blev Johannes ett allt värdefullare sällskap ju vuxnare han blev. Han var nästan alltid hemma, och han förstod henne bättre än något av de andra barnen.*3) I Teodors manuskript rådde det ett inre samförstånd mellan modern och hennes äldre son. Båda var lika nyktert lagda. Som den förstfödde förblev Johannes något av ett älsklingsbarn. De andra kom så tätt att det inte fanns lika mycket utrymme för förundran och dyrkan när det gällde dem. Till sin syster Jenny-Maria skrev Alma om sin första moderslycka: ”Du kan ej tro hur innerligt vi håller af honom. Han är vår rikedom, vårt allt” (27.1.1882). Och till Johannes när han fyllde 14: ”Den dag vi fingo dig var den lyckligaste dagen i din moders lif.” (13.10.1895).
Eftermäle
Efter Johannes död bevarades hans bilder och fotoutrustning inom familjen och donerades senare till museer av syskon och syskonbarn.*4) När jag besökte Finlands fotografiska museum för att bekanta mig med det som finns där var Johannes, till min förvåning välbekant för den funktionär som betjänade mig, och jag fick veta att han varit representerad bl.a. på basutställningen 1999. I fjol våras var han representerad på museets utställning om piktorialismen.
Piktorialismen var, vid decennierna kring sekelskiftet en stilriktning som ville höja fotografins status genom att ta fasta på måleriska och impressionistiska kvaliteter, framom teknisk skärpa. Jag behövde inte studera utställningen av professionella skäl. Boken om Åbomuseets fotosamling var färdig, och jag själv pensionerad. Men jag ville bevista den för Johannes och Almas skull. Jag tänkte att både utställningen och min närvaro skulle ha värmt Almas modershjärta.
Med piktorialismen som referensram kan jag se Johannes som en av pionjärerna på konstfotografins område: Som lika mycket ”konstnär” som Teodor. Jag kan t.o.m. tycka att Johannes’ familjeporträtt och naturbilder är mjukare och känsligare än Teodors figur- och landskapsmåleri som kan te sig lite torrt och akademiskt. Johannes poetisk – Teodor prosaisk? Kanske bröderna inte var så olika som de framstår i Teodors manuskript? ”Erik” med sin blick för det måleriska och fantasieggande och brodern med sina sakligt ingenjörsmässiga reflektioner?
Det är uppenbart att bröderna påverkade varandra. Eftersom de var verksamma på skilda håll hade de sällan möjlighet att samtala, och kommentera varandras arbeten, men de inspirerade och utmanade säkert varandra. I stil med: Kan han ställa ut, så varför inte jag?
Från vänster: Johannes’ porträttfoto av hans farmor Sophie Schalin (privat ägo) / Teodors tecknade kopia av Johannes’ porträttfoto. Bakgrundsdetalj på en bild av en ung man i halvfigur (ev. Teodors klasskamrat Jussi Snellman). Foto Åbo museicentral (VA2015-1-64) / Johannes fotografi av Teodor vid staffliet, sysselsatt med kopiering. (Foto Åbo museicentral) / Johannes’ beskurna, tonade och signerade utställningsbild av Aurabron i Åbo, med ursprunglig ram och passpartout. Gelatinsilverfotografi 1904. Finlands fotografiska museum. (Foto taget på museets utställning om Piktorialismen, i Kabelfabriken i Helsingfors våren 2022) / Teodors porträttbyst av Johannes. Brons, 1906. (Privat ägo)
Båda ägnade sig åt porträtt. För Teodor blev porträttmåleriet senare i livet något av en huvudsyssla. Under skoltiden i Uleåborg fick han fickpengar genom att rita porträtt efter foto. När Johannes började fotografera kunde han använda broderns bilder. Johannes har dokumenterat kopierandet på en arbetsbild av Teodor vid staffliet, och på en interiörbild där man kan urskilja en porträtteckning som är gjord efter Johannes foto. (se bildcollage 3) Jag har också hittat två utomhusvyer av Teodor som helt klart baserar sig på Johannes foton. Den ena är ett grafiskt tryck signerat 1916, den andra en målning i vattenfärg från år 1918. Det grafiska bladet har ett kulturlandskap som motiv. Målningen föreställer Aurabron i Åbo. På fotografiska museet är Johannes motsvarande motiv signerade 1904. Fotografiet av Aurabron har varit utställt i Berlin, och ingick i museets utställning om piktorialismen.*5)
Föräldrar och syskon ställde upp som modell både för Johannes, och Teodor. Jag äger en gouachemålning föreställande Johannes (publicerad i ett tidigare inlägg*6) och min bror en inramad porträtteckning, som folk brukar tro föreställer honom själv. I ett brev från Paris våren 1906 nämner Teodor en porträttbyst av Johannes som jag såg på bild först i fjol våras.*7) Alma hade önskat en marmorbyst, men enligt Teodor var det nästan omöjligt att hugga en så liten byst i marmor. Dessutom skulle det bli mycket dyrare.
”Mamma kan ej tro huru äfven jag har glädje af den bysten. Det är något betagande vid skulpturen att man kan se den från många håll och i många belysningar. Och alltid blir uttrycket olika. – Än ligger det som ett litet leende i mungiporna och under ögonen – än är blicken sorgsen och allvarsam. Och i hållningen med ryggens böjning och hufvidets vändning till sidan är jag själv glad att känna igen Hannes.” (mars 1906)
Teodor kommenterar Johannes död första gången i ett långt brev daterat den 11 januari. Han har svårt att finna ord. Helst skulle han vara med de sina för att kunna ”tiga sorgen” med dem. När jag första gången (2005–06) läste hans sorgebrev hade jag svårt att ta till mig allvaret i dem. Jag kunde t.o.m. finna det lustigt när han i mars påminde Alma att hon inte kan sörja sig sjuk och slut när hon ännu har sju barn kvar. Sedan jag blivit bekant med Johannes – och lärt känna Teodors hela livshistoria – har orden fått nytt liv. Jag kan läsa mellan raderna och bakom orden med allt jag numera vet som klangbotten.
Johannes död måtte ha lurat som en mörk skugga över Teodors Parisvistelse 1905–06. I essäboken ”Albertos blick. Om fötter konst och Paris” (2017) ägnade jag Teodors Paris ett helt kapitel – utan att nämna Johannes. Jag valde att förbigå broderns död, liksom Teodor i sitt manuskript. ”Döden är för stor och väldig” förklarade han sig inför mor Alma för att han skrivit för sällan hem från Paris och mest bara om sig själv. (11.1.1906)
”Mamma saknar honom och sörjer. Det är så underligt. Jag har ännu ej känt riktig sorg. För mig är han ännu inte död. Det är med mig som med små barn. Det som ej på det direktaste berör dem. Det de ej se och känna – glider deras medvetande förbi. – Jag har hört att han är borta – men jag fattar det alls ej än. Han är ännu så lite död för mig, att jag tycker mig när som helst kunna komma hem och höra hans röst och se hans goda vänliga ögon … / – Tror mamma ej äfven jag höll af honom? – – Det är som om jag i honom mist ej en bror af fem – utan allt det som kallas syskon. Hvem ägde som han med mig minnen af vår barndom och uppväxt – och hvem var som han varm och ön – huru han än sökte dölja det…”
I manuskriptet blir brodern student ett år före ”Erik” – som tillbringat en lång konvalescenstid hos föräldrarna, och som följer med och kan åka snålskjuts när brodern och hans kamrater pluggar till studentproven. Det var våren 1899 och förryskningstider, rektorns tal oförglömligt:
”…I de tecknen reste ”Arvid” och hans kamrater till Helsingfors att hämta den vita mössan. Hela kupén fylldes av doftande röda rosor vilka smyckat deras bröst vid avresan. ”Erik” skiljdes från sin bror vid hemstationen där far och mor mött upp, med en djup och bävande suck – Nästa år! Och avundsam såg han ”Arvid” återvända till den gemensamma sommaren.”
FOTNOTER
*1) Min mor Birgita Willner, som hittade och skrev rent manuskriptet mer än tjugo år efter Teodors död, påpekar i en efterskrift från år 1990, att hon inte vet varför han skrev ”sina memoarer” i romanform med förändrade namn på allt och alla. ”Kanske av skygghet, kanske för att han ville ha frihet att låta fantasin brodera här och var.” Enligt henne är det närmast fråga om en självbiografi. Barndomsminnena och historierna om skolstadens inackorderingshem och lärare stämmer långt överens med vad han berättat för sin familj.
*2) I augusti 1903 funderade Johannes på att överta en fotoateljé i Munsala och i december 1903 i Vasa. (Alma till Teodor 28.8 och 29.11 1903, och Johannes till Teodor 6.12.1903)
*3) Explicit formulerat i Almas brev till Teodor 18.10.1903 ; 10.1.1906 och 1.3.1906.
*4) I Åbo museicentrals arkiv finns ca 400 negativ och ett 100-tal fotokopior, vilka härstammar från Teodor och Greta Schalins hem i Åbo. En annan negativsamling finns i Museiverkets bildarkiv i Helsingfors, och Finlands fotografiska museum har det som finns kvar av Johannes fotoutrustning, plus fotolitteratur och signerade utställningsbilder.
*5) Johannes foto av Aurabron i Åbo är reproducerad på sid 70 och 71 i boken Kuvalähde – Bildkälla (Åbo museicentral 2016), och kulturlandskapet på sid 72. (Signerad originalbild från år 1904, resp. fotografi gjort av Åbo museicentrals negativ)
*6) ”Barndomsjul på morfars tid”, publicerad 18.12.2020
*7) Jag lyckliggjordes med en bild av porträttbysten när jag aktualiserade Fotografiska museets utställning om Piktorilismen på en facebookgrupp för Schalinska släktingar.
ARKIV
Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg ; Vol 2, Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris, Paris januari och mars 1906. / Samling Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1906 ; Johannes Schalin till Teodor 1899–1905. / Samling Holmberg, Esther: Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 1882–84.
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. Sid. 62–83. (Fotografier av Johannes Schalin behandlas också i två andra artiklar: Luukkonen, Ismo ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä”, s. 84–95 ; Talikka, Hanna ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista”, s. 174–183.)
Willner-Rönnholm, Margareta. Albertos blick, om fötter, konst och Paris. Essäer. Sannsaga. Åbo 2017. Kap. ”Teodors Paris” s. 230–247.
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.
Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.
Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.
”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.
Nykarleby seminarium
Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom. 1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.
Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”
För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.
Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.
De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.
Förebud och blixtförälskelse
Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.
” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”
Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar. Den inleds med några ord till läsaren:
”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”
Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.
En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma:
”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”
En intressant bekantskap
Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.
”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”
Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.
Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk. ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”
Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:
”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”
Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)
Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016. Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).
Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj
Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden…
Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**
Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.
FOTNOTER
* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”
** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.
KÄLLOR
Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ; 15.4.1886 ; 2.7.1886.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.
Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)
År 2020 blev jag mormor och fick fira jul med den nyfödda. Barnbarnets farmor bor i Italien. Hon heter Anna, liksom Jesus mormor. I den kyrkliga konsten finns ett motiv, som bär namnet ”Anna självtredje”, där Maria och Jesus sitter i Annas famn. Skulpturen ”Sophie självtredje” är inspirerad av detta motiv. På ett omedvetet plan måste idén ha fötts nämnda jul, fast den formade sig till tanke ett halvår senare. Den julen ville jag nämligen sända en hälsning till farmor Anna från mormor Magga, sökte lämpliga motiv i en byrålåda med gamla konstkort – och hittade en bild av en medeltida träskulptur från Rusko, föreställande Anna självtredje. Denna skulptur ingår i basutställningen på Åbo slott. Jag brukade peka ut den, när jag i yngre år guidade där.
”Sophie” var farmor till min morfar. Hon har sonen Zachris och barnbarnet Teodor i famnen. De hette Schalin i efternamn. Sophie hade växt upp på Kuddnäs gård, som lillasyster till den blivande skalden Zacharias Topelius. Hon var född 1820, gifte sig 1846 med Lars Wilhelm, som sedermera blev prost och kyrkoherde i Larsmo. Fick 7 barn av vilka 4 nådde vuxen ålder, blev änka 1882, dog 1913.
Zacharias Topelius barndomshem blev museum 1934, och arkivsamlingarna om honom upptogs 2017 bland Unescos världskulturminnen. Där ingår hundratals brev som handlar om Sophie, allt från brev där hon bara omnämns i förbigående till brev som ingående diskuterar hennes uppseendeväckande omvändelse till pietismen, och brev hon fått eller skrivit själv. Mest informativ är brevväxlingen mellan Sophie och brodern, och moderns brev till brodern, samt broderns dagböcker från ungdomsåren.*(1) Förutom arkivmaterialet finns det en oöverskådlig mängd bakgrundslitteratur av olika slag. Mera än jag klarar av att läsa. Ändå vet jag alldeles för mycket om Sophie. Det svårt att sammanfatta. Lättare knåda lera.
Att hitta en skulptural form för Sophies kroppshydda var inget större problem. Hon var i 80-års ålder när Schalinarna började fotografera. Bilderna visar en krokig gumma med allvarliga ögon, stor näsa och djupa fåror kring munnen. Mörkklädd i fotsid kjol, med schal över axlarna och en åtsittande bahytt på huvudet. Hon fotograferas rakt framifrån, sittande på en stol, stelt och stilla – som en skulptur. Det är en arketypisk gestalt. Tacksam att karikera. Utmaningen blev därför att inte stereotypisera henne. Jag ville inte heller tänka på henne som den strängt religiösa livsförnekare jag föreställt mig att hon var. Jag ville tänka bort pietismen.
Keramikskulpturen ”Sophie självtredje” (2021) med förlagor. Uppe t.v. självporträtt av Teodor Schalin (1882–1960) från år 1903. / Nere t.v. Johanna Sophia Schalin, f. Topelius (1820–1913) / Uppe i mitten: Anna självtredje från Rusko. Medeltida träskulptur. Åbo stads konstsamling. Foto Aleks Talve. Finna.fi / Till höger Zachris Schalin (1854–1939).
I stället försökte jag tänka mig in i hennes roll som flerbarnsmor, och husmor på en prästgård i en fattig och isolerad skärgårdskommun. Hennes tankar och sinnesstämningar måste väldigt långt ha präglats av praktiska bekymmer och göromål. Barnen och närheten till naturen måste ha bjudit på stunder av obefläckad glädje. Jag ville ge henne ett vänligt och nyanserat ansiktsuttryck. Det finns inte på bild, men nog i text. Teodor skriver i ett skönlitterärt, självbiografiskt manuskript om hur farmors ansikte på julafton lyste i ”ett enda gott leende över hela ansiktet”*(2), och hennes svärdotter Alma skriver i ett brev från Nykarleby (Djupsten) 2.7.1912:
”Här är farmor så gammal, så gammal, men har ganska bra kommit ihåg oss alla. Men synnerligen rörande var att se huru innerligen det gladde henne att höra att pappa var kommen. Det for som ett glädje skimmer öfver hennes anlete och de blinda ögonen liksom strålade då de riktades upp mot det håll där hon förstod att far stod. Under hennes bättre tider har jag aldrig sett dess motstycke…”
Fast jag försökte tänka bort pietismen när jag gjorde skulpturen, går det inte att berätta om henne utan att gå in på trosfrågan. Religionen var en så central del av Sophies liv. Enligt sonen Zachris var huvudsaken för henne ”det djupa medvetandet om sin egen syndfullhet och det ödmjuka fasthållandet vid Guds nåd i Kristus Jesus.” Hennes käraste sysselsättning var bibelstudier, och kyrkobesök ”hennes själs åstundan” ännu i hög ålder.
De Schalinska familjebreven och Teodors manuskript ger bilden av en välvillig och saktmodig, men samtidigt respektingivande person. Hon fördömde ingen (eftersom hon var så medveten om sin egen syndfullhet) men kunde ha bestämda åsikter om barnbarnens intressen och studievägar. Breven hänvisar alltid då och då till vad farmor skall tänkas tycka. Teodor kallar farmodern rar – men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Bland de brev som de Schalinska skolgossarnas fick hemifrån*(3) är några från Sophie. De avslutas med religiösa förmaningar:
”Vet du det går så bra att vara snäll, arbetsam och lydig om man alltid kommer ihåg att Gud ser och vet allt hvad vi göra, det skall du aldrig någonsin glömma … / Han skrifver upp det i sin bok … / Glöm inte att be till Jesus alla dagar så hjelper han dig att bli en bra gosse till pappas och mammas glädje. / Din egen Farmor” (till Arnold 3.3.1898).
Sophies vägval
Det var en skandal av stora mått när den 22-åriga Sophie hösten 1842 gick med i den pietistiska väckelserörelsen. Hon blev ”väckt” av att lyssna på N.G. Malmbergs predikningar i Nykarleby kyrka. Han var kapellansadjunkt andra halvåret 1842, och en av rörelsens förgrundsgestalter. Då var pietismen sedan länge ett allmänt samtalsämne. Det pratades om slitningar inom familjer där nyfrälsta tog avstånd från sina närmaste, och pietisternas asketiska klädsel och livsföring väckte uppmärksamhet.
Rörelsen hade haft sin största spridning bland folk som levde fattigt och enkelt annars också. Inom societetskretsarna, där flärdfullheten var en viktig statusmarkör, fick den inget nämnvärt gensvar. Sophie Topelius’ omvändelse kom därför att chockera hela Nykarleby. Man var rädd att andra societetsflickor skulle följa hennes exempel, och inom familjens umgängeskrets var den allmänna attityden till pietismen oförstående och avståndstagande.
De som stod Sophie närmast – hennes mor (änka sedan 1831), bror, och bästa vän Emilie (sedermera hustru till Topelius) – ville förstå och acceptera Sophies beslut. Hennes omvändelse medförde ändå sorg och bekymmer. Det skvallrades och pratades så mycket ”strunt” att modern undvek att röra sig bland folk. Både modern och Emilie var rädda att Sophie skulle vända dem ryggen. Emelie hade uppslitande gräl med sina föräldrar när hon försvarade Sophie. Både Topelius och Emilie räknade med möjligheten att den andra skulle bli pietist. De intygade varandra att det inte skulle påverka deras kärlek. Men Emelie kunde anfallas av tvivel och bäva för konsekvenserna om fästmannen blir pietist: ”han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner, och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känner dig, ty det är du, du Zachris så – kan du tro det – har jag ej vetat hvad jag ville…” *(4)
I det första brev Sophies skrev till brodern med anledning av omvändelsen berättar hon om influenserna. Det är nästan sönderläst av senare tiders forskare. När hon påbörjade det visste ingen annan än ”Gud och Mamma” om hennes beslut, och hon närde en förhoppning om att brodern och Emelie skulle välja samma väg. (12.10.1842) Nedanstående citat är från följande brev, när hon redan tagit del av deras reaktioner:
”… Månne ej verlden synes dig bättre än den är derföre att den nu börjat vända en mera leende sida åt dig, men jag vill ej döma jag vill endast tala om mig sjelf och tala om allt så godt jag kan… /Du mins vist huru jag alltid varit plågad af missnöje med mig sjelf isynnerhet ute i verlden bland fremmande människor och att jag nästan aldrig funnit mig väl annars än i mitt eget lugna hem. Detta missnöje var i sig sjelf syndigt ty det gälde mera mitt yttre än inre… / Ser du så är det med din stackars syster huru kan du frukta att jag någonsin skall döma någon annan jag som har på mitt samvete den största av alla synder otron alla mindre oräknade… / Hvad angå mig verldens framsteg i vetenskap och konst? Jag har ju inga framsteg gjort således behöfver jag inte gå tillbaka och inga små fröjder vet jag som jag tycker mig böra försaka ty dans och dylikt har egentligen allrig roat mig…” (3.11.1842)
Två brev senare delger hon honom en dröm:
Kudnäs 29 Dec 1842 / … en dröm skall jag berätta som jag drömt i natt jag tyckte att vi skulle fara till Alörn du och jag och två fiskare då steg jag först i båten och trodde att du skulle komma efter men båten gick ifrån land och du steg i en annan båt med fiskarena och jag lämnade allena med en åra då blef jag rädd och ville vänd om men strömmen förde mig allt längre tilldess vi kom till magnörn(?) Då ansträngde jag mig och satte åran i botten så att båten stod till dess du kom närmare då kom du i min båt men det beslöts att båda båtarna skulle gå i bredd genom forsen och så bar det af utföre men mitt i värsta strömmen stötte den andra båten mot en sten och slog rakt i spillron så att karlarna med knapp nöd handt rädda si i vår båt sedan kommo vi ut på fjerden och det blåste mycket och vår båt var så lastad att vi fruktade att den skulle sjunka men vi kom ändå lyckligt fram till Alörn der var Mamma och många förut och alla förundrade sig att vi hade kommit i den stormen då jag såg tillbaka öfver sjön der var så svart och med höga hvita vågor så att äfven jag var förundrad men solen sken på oss och vi voro glada. / Farväl glöm inte Din syster
Kuddnäs, Nykarleby. Minnessten över Zacharias Topelius, med Teodor Schalins bronsrelief från år 1918. / Nere t.v. Kuddnäs från älven, kopia av Teodor Schalin efter akvarell av J. Lindskog (foto från Mikael Schalins digitala släktarkiv) / T.h. Kuddnäs gård, fotograferad i augusti 2016 när huvudbyggnaden höll på renoveras inför Topelius 200-årsjubileum. / Sophies och Lars Wilhelm Schalins bröllop firades i den gula flygelbyggnaden. Nere t.h. citat av Topelius från Paul Nybergs bildkrönika Från Kuddnäs till Björkudden (1938): ”… Bröllopet firades tyst, utan dans, men med andeliga sånger, med många inbjudna gäster av de nygiftas trosförvanter…”
Käraste Syster – Älskade Bror
Enligt Valfrid Vasenius biografi blev den kris Sophies omvändelse åstadkom en viktig formativ erfarenhet för Topelius, som hjälpte honom att ”behålla harmonin i sitt väsen” i andra konfliktsituationer.*(5) Konfrontationen med systerns belägenhet påverkade också hans engagemang i den tidiga kvinnorörelsen. När han ansåg att hennes son Zachris utnyttjade sina systrar för mycket som barnsköterskor skrev han till Sophie: ”Så där skrifver nu en bror, som nog varit sjelfvisk sjelf och haft en syster som fått stå tillbaka, när det gällt att bana honom väg. Men just derför inser han nu det orätta deri och vill gifva år av sitt lif för att godtgöra det.” (9.2.1891)
Topelius och Sophie hade inga andra syskon. Deras far blev förlamad från midjan neråt samma år Sophie föddes. Han dog elva år senare. Att syskonen ”stod varandra nära” är ett uttryck jag stött på flera gånger i litteraturen om Topelius. Efter den dramatiska väckelsen vädjade modern: ”Du skall så ofta du kan skrifva helst lite till Sophie … hon håller så innerligt af dig och du är hennes alt att du förstår henne, tröstar opp henne mången gång.” (30.10.1842)
I Topelius ungdomsdagböcker är systern en självklar del av hans Kuddnäsliv. De utbyter tankar till långt in på nätterna. De spelar fyrhänt piano, umgås i samma kretsar. Med vännerna gör de underbara sommarutflykter till Alörn, de ägnar sig åt sällskapslekar, sätter upp teaterpjäser, pratar, skrattar. Topelius njöt helt och fullt av varje hemkomst. ”Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt.” Han jämför med ”Derute i verlden”, där är ”ingen hvila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket…” (3.7.1836)
Det var inte mången förunnat att ha en förtrogen storebror som Zacharias Topelius. Vasenius beskriver honom som en genomsympatisk person. Inga ovänner, allmänt omtyckt, speciellt i Nykarleby, vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna, damernas trogna riddare, de talrika släktingarnas favorit.*(6) Klart att den unga Sophie älskade och beundrade honom. När han flyttade till Helsingfors saknade hon deras samtal: ”… jag längtar ibland så mycket att få tala med dig jag skulle ha så mycket att säga, helt annat är det att skrifva, aldrig har det lyckats mig att sätta på papper hvad jag tänkt eller känt, och därför skrifver jag så ogärna.” (18.2.1840)
För Topelius förstärktes syskonbandet av den starka vänskap och respekt som hans hustru hyste för Sophie. Efter giftermålet var det i huvudsak hon som skötte familjekorrespondensen. Merparten av brevväxlingen mellan syskonen är från ungdomsåren och tiden som änka (1882) resp. änkling (1885). Brodern gav råd i världsliga frågor, och tog gärna del av Sophies synpunkter i de stora livsfrågorna.
”Ja, låtom oss byta tankar i de stora lifsfrågorna, när oss ej är förunnat att samspråka dagligen om de små! …” (ZT 4.3.1894) // ”Jag förstår ej hvarifrån du fått den föreställningen, att ditt förra bref skulle ha gjort mig ledsen. Det var kärt, som alltid, just för att du så oförbehållsamt säger ut din mening. Det är det som gläder mig … jag ville att det som ännu skiljer oss, skulle försvinna, och derför är du numera min förtrognaste vän, – den enda, åt hvilken jag kan säga allt…” (ZT 12.6.1895)
ARKIV
Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. (Z.Topelius saml. Coll 244 ; Schalinska Coll 309). Det mesta som rör Sophie finns där. Jag bekantade mig med materialet hösten 2015, koncentrerade mig på brevväxlingen mellan Sophie och brodern och läste ett 20-tal brev från Emelie till Sophie (finns 80; från Sophie till Emelie hittade jag bara två). Jag tittade också på moderns brev till Sophie och till ZT, i hopp om att få veta mer om Sophies giftermål och familjeliv. Breven till Sophie verkade mest handla om praktiska, husliga ting (som brödbakning) och underrättelser om andra. Jag antog breven till ZT kunde ge mer, men beslöt spara dem till senare eftersom skrivstilen var besvärlig att tyda. Några år senare fanns de i renskriven form på nätet. (https://www.sls.fi/sv/utgivning/brev-1)
Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin, Teodor (Alma till Teodor) ; saml. Schalin–Willner (Sophie till Arnold).
Privatsamlingar. ”Levnadsbeskrivning för Johanna Sofia Topelius (1.3.1820–4.12.1913) av sonen Zachris Schalin, uppläst vid hennes begravning i Nykarleby”. På sid. 34 i Det Topelianska arvet. Schalinernas härstamning. Uleåborg – Nykarleby, Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1977. Duplikat 36 s.
TRYCKTA KÄLLOR OCH CITERAD LITTERATUR
Nyberg, Paul (red.): Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius, sammanställd av Paul Nyberg. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors 1938. 234 s. / Citat av ZT (s. 70) i bildcollaget om Kuddnäs (ovan).
Schalin, Zachris:Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI. 202 s. / Citerar inte här, men vill lyfta fram verket, eftersom där ofta hänvisas till minnesuppgifter av Sophie.
Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius Dagböcker. Utgifna af Paul Nyberg. Åtta delar. Stockholm, Albert Bonniers Förlag 1918–1924. / Svenska Litteratursällskapet publicerade en ny utgåva i samband med Topelius 200-årsjubileum 2018.
Vasenius, Valfrid: Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Andra bandet. Kap. 34. ”Den stora frågan” (sid. 394–422) G.W. Edlunds förlagsaktiebolag. Helsingfors 1914.
FOTNOTER
* (1) Modern hette Catharina Sophia (f. Calamnius), och dottern Johanna Sophia. Bägge brukade omnämnas med sitt andra förnamn. För tydlighetens skull skriver jag därför bara ”modern” när jag åsyftar den äldre Sophia. Eftersom både Sophies bror och son kallades Zachris, skriver jag ”Topelius”, eller ”brodern” när jag avser skalden, och använder ”Zachris” bara för min morfars far Z.Schalin. Jag bör kanske också påpeka, att förnamnen kunde skrivas på flera olika sätt, de förkortades och förenklades. Skrivformen ”Sophie”, som jag använder, förekom oftast i det material jag gick igenom. På gravstenen står det ”Sophia”.
Topelius dagböcker köpte jag på ett antikvariat i Stockholm, och en småkusin lyckliggjorde mig med Zachris Schalins bok om Kuddnäs historia. Collagets övriga verk härstammar från mina morföräldrars hem.
Rötter och annat 