Kategoriarkiv: byggnader

Huset i Alberga (1910–1918)

2 svar

Min morfar Teodor dog när jag var nio år. Jag minns honom vagt från sommarstället i Pargas, och från mina morföräldrars hem i Åbo. De bodde i jugendhuset Albatross, strax bakom Konstmuseet. Där hade de ”alltid” bott, och där bodde min mormor ännu som änka i över 30 år. Teodor hade en egen ateljé både i Albatrossen, och på landet. Sådant gör intryck på ett barn.

För ungefär 50 år sedan, när jag börjat jobba på historiska museet i Åbo, och vi hade fått överta en gammal yrkesskolas bibliotek, hittade en kollega i tidskriften Kotitaide en byggnadsritning från år 1909 till konstnären T. Schalins villa i Alberga. En sådan hade jag aldrig hört talas om! 

Att min morfar var gift när han träffade min mormor blev jag medveten om först som vuxen. Han var gift med en kusin på mödernet, Aili Tallgren i hela tio år. Äktenskapet var barnlöst. Aili hade vuxit upp på prästgården i S:t Marie (numera en del av Åbo), dit hon återvände efter skilsmässan för att finnas till hands för sina åldrande föräldrar. Familjebanden, och närheten till prästgården, innebar att Aili aldrig helt försvann ur bilden. Hon besökte Teodors föräldrar, som också bodde i Åbo, och var gudmor till min mamma. För barnen var ”Tant Aili” en släkting bland andra. Min morbror berättade på gamla dagar att han aldrig hade kunnat ana att hon var hans pappas ex.

Aili och Teodor. Detalj av interiörbild från huset i Alberga (hela bilden nedan). T.h. Aili som ung, detalj av gruppbild, där hon sitter med två äldre, icke identifierade personer.

Av de fotoalbum jag ärvt har jag varit mest fascinerad av Teodors första, som är från tiden innan min mormor kom in i bilden. Där finns ett tiotal foton av ateljéhuset i Alberga. Några är uppenbart tagna när huset var nybyggt 1910 och Teodor och Aili nygifta. Aili har fotsid klänning och getingmidja. Teodor är lång och stilig med mörkt hår. – När han gifte sig med min blivande mormor såg han redan ut som den morfar jag minns, med rund mage och tunt vitt hår.

Saker man inte talar om gör en nyfiken, och bilderna av ateljéhuset väcker frågor. Om Teodor lät bygga, och kanske själv planerade en konstnärsvilla – varför hade jag aldrig hört talas om den? Hur länge bodde de där, och vad hände med huset efter det? Bodde de året om, eller var det ett sommarhus?

Detalj av keramikhuset (2019–2020).

Och hur kom det sig att han gifte sig med en kusin? Familjerna bodde långt från varandra när de växte upp, och efter det ägnade han sig åt konststudier i Helsingfors och utomlands. Vad tyckte deras föräldrar om förhållandet, och om skilsmässan? Bägges fäder (Zachris Schalin, och Ivar Tallgren) var prästvigda, och mödrarna (Alma, och Jenny) systrar… Och vad tyckte Aili om att bli lämnad för en yngre kvinna? Hur blev hennes liv efter det?

Keramikhuset (2019–20)

Tanken på att göra Albergahuset i lera föddes samtidigt som mina första släktskulpturer. Inspirerad av två korta specialkurser valde jag att utnyttja både interiörfotona och byggnadsritningarna. Den ena kursen var i patinering, där en deltagare använde pigmentöverföring för att applicera en bild på sin skulptur. På den andra kursen gjorde vi urnor i papperslera, varvid jag insåg hur väl pappersleran lämpar sig för stora och tunna ytor. Jag ville göra Albergahuset i papperslera, med korrekta proportioner, och på innerväggarna applicera bilder av de lyckliga tu i det nybyggda hemmet. Huset måste vara halvt för att kunna betraktas både utifrån och inuti. Min lärare rådde mig att göra separata byggnadselement som fogas ihop som brända.

Hopfogning av byggnadselement 2020.

Jag påbörjade arbetet hösten 2019 och ett halvår senare, när alla byggnadsdelar var färdiga, bröt pandemin ut och kursen avbröts. På grund av pandemiläget tog jag inga kurser följande läsår, utan fogade ihop huset hemma, på egen hand. Allt blev inte som jag tänkt mig, men de flesta bitar fick jag i varje fall placerade någonstans. Jag hade t.ex. tillverkat en mängd bjälkar med tanke på takstolen och andra stödkonstruktioner, vilka inte behövdes. De blev istället våningslister, knutbräder – och golv- och taksparrar som gör att huset ser halvfärdigt, eller förfallet ut. Ytterväggarna målade jag ljusgula – som kvällssol på en vitrappad fasad, och innerväggarna gulockra, som mörknat papper.

För pigmentöverföringen fick jag gästa arbis skulpturverkstad. Bilderna skulle printas (spegelvända) med laserskrivare, och ganska snabbt efter det penslas med ett speciellt gel och tryckas mot underlaget. Efter något dygn satt pigmenten fast, och jag kunde gnugga bort pappret med en fuktig svamp och ytbehandla bilderna hemma. Byggnadselementen fogade jag ihop med snabbtorkande Silk Clay modellera.

Teodor, Aili och Alberga

Teodor började studera vid Helsingfors universitet hösten 1900. Han läste flera ämnen, men viktigast för honom var universitetets ritsal, och följande höst skrev han in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) för att satsa helhjärtat på konsten. Det visade sig att Aili gick på samma klass! Han hade i själva verket träffat henne redan som förstaårsstudent när han blev bekant med hennes bröder – och förstummats av hennes skönhet: ”Den Aili så hon blifvit förtjusande vacker! Jag måste riktigt sitta och gapa och glo på henne hela tiden så mycket jag täcktes.” (till mor Alma 18.10.1900).

Ailis svägerska Tyyni Tuulio (gift 1917 med Oiva T.) vittnar också om den unga Ailis skönhet. Hon hade hört talas om syskonen Tallgren redan innan hon mött sin blivande man. Bröderna hade rykte om sig att vara stiliga, och i flickskolan hade deras ”bildsköna” syster Aili undervisat i parallellklassen. (Nuoruuden maa, s. 186) Av Tyyni Tuulios memoarer framgår att Aili hösten 1899 ”sattes” i Åbo ritskola, i stället för att fortsätta i gymnasiet, för att hon måste ta hand om sin mor som insjuknat på familjens sommarställe. Efter det gick hon i ett finskt institut i Helsingfors (Helsingin suomalainen jatko-opisto) som inte ledde till studentexamen. (Keskipäivän maa, s. 40)

Av breven att döma var Teodor inte närmare bekant med den Tallgrenska familjen innan han började studera.  Moster Jenny lärde han känna när hon besökte Helsingfors vårvintern 1902. Han inbjöds att fira påsk på S:t Marie prästgård där han genast kände sig som hemma, i synnerhet som hans yngre syskon, som gick i skola i Åbo, också var där då, och för att moster Jenny var så otroligt lik hans egen mamma! (3.4.1902)

Efter de första åren i Helsingfors ägnade sig Teodor åt studieresor. Vårterminen 1903 var han i Italien, de följande läsåren studerade han i Paris, Köpenhamn, och sedan på nytt i Paris. Hemma längtade han ut, och utomlands väntade han på att få komma hem. Någon brevväxling med Aili har jag inte stött på från den tiden, och hon omtalas inte heller i breven till föräldrarna. Mor Alma hade ändå sina aningar, när hon varnade för kusinäktenskap: ”Då du känner dig ensam därute, tänker jag att du börjar tänka på en framtida följeslagerska genom lifvet. Men tänk ej på någon af dina kusiner … Beundra du dina kusiner, håll af dem också, men gift dig ej med dem...” (13.12.1903)

Den första antydan om en relation finns i ett brev från november 1906. Teodor har varit tillsammans med Aili 3 kvällar. Hon ber hälsa. ”Jag tänkte säga mycket mera men kanske jag låter bli.” När relationen var ett faktum, verkar Teodors föräldrar självklart ha accepterat äktenskapsplanerna, medan Ailis’ var ambivalenta. Av Teodors förklaringar att döma handlade det om Ailis roll inom familjen. De hade inte velat ge bort henne över huvudtaget – men hade ändå lättare att acceptera Teodor än en främling. Och det hade varit egendomligt, om de ”med hvar sitt heta lynne ej skulle flamma upp när allt tog till tals” (7.4.1910).

De var fem barn i den Tallgrenska familjen, tre söner som ägnade sig åt akademiska studier (Kaarlo blev präst, Oiva och Mikko vetenskapsmän) och två döttrar. Ailis syster Anna-Maria blev känd som litteraturkritiker och essäist. Det finns en doktorsavhandling om henne (Krogerus 1988), där familjebakgrunden berörs. Både Anna-Maria och hennes mor var nerviga, och både Jenny och prosten Ivar Tallgren hade temperament och starka viljor. Aili hade ett jämnare humör, och praktiskt sinnelag, vilket var till stor hjälp i många situationer. Hon var ”Kloka Aili” – enligt Tyyne Tuulio.    

Både Teodors och Ailis giftermål (27.7.1910) och deras skilsmässa (1921) ledde till slitningar mellan familjerna. Efter skilsmässan tog det många år innan Jenny frivilligt – och inte av slump – träffade Teodors nya familj. (ZS dagbok 18.1.1926) Till bröllopet var ingen från Teodors sida inbjuden. Vigseln försiggick i största enkelhet på Tallgrenarnas sommarställe. ”Det var endast vi två och Ailis egna.” Teodor förklarar, att hur gärna han än haft sina föräldrar där, hade det varit ännu svårare för detta andra hem ”om flere bevittnat kampen – Förfärligt fästa äro föräldrar och syskon vid Aili.” (2.8.1910)

Teodor och Aili flyttade in i Albergahuset genast efter bröllopet. Men det var bara första året de kunde bo där tillsammans året runt. Då pendlade de till Helsingfors. Teodor arbetade som teckningslärare, och Aili var tidvis assistent åt sin bror, arkeologen Mikko (Aarne Michael T.). Hon hade också lärarvikariat. De var nöjda med sitt nya liv. Men Aili började magra. Det oroade moster Jenny redan första hösten. Ett år senare var Aili intagen på sjukhus på grund av undernäring.

”Nog lär den sjukdomen vara svår”, skriver Alma (5.11.1911) – men breven nämner inte vilken sjukdom det rörde sig om. Aili repade sig, och de kunde återvända till Alberga för kortare perioder. Men för det mesta bodde de efter det på hyra i centrum av Helsingfors. Aili fick åtminstone ett par gånger återfall. I januari 1916 antyder mor Alma att hon skulle ha varit var gravid. Något missfall nämns dock inte – Alma skriver bara allmänt, lite senare: ”Ni har att kämpa med så mycket sjukdom och svårigheter att det gör oss riktigt ont.” (20.2.1916)

Om somrarna var de ofta på skilda håll. Teodor hade konstnärliga projekt som var platsbundna, och Aili vistades mycket i S:t Marie. Också andra tider på året. Hennes mor ville så gärna ha henne där. Svärfar Zachris såg det som en bidragande orsak till skilsmässan – vid sidan av att skydda hennes ”ömtåliga kroppskonstitution”. Han tyckte Jenny dömde Teodor strängt, och bortsåg från att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut. (ZS dagbok 2.6.1921).

Huset i Alberga var tidvis uthyrt, ibland var Teodor ensam där, men oftast stod det tomt. Villan gavs till försäljning 1916 och såldes 1918. De flyttade till Åbo 1917, när Teodor blev lärare vid Åbo ritskola. Då var min blivande mormor 19 år och elev i ritskolan. Teodor var 34. Hans anteckningshäften från den tiden vittnar om en konstnärlig och personlig kris. Han kände sig som en dilettant på alla områden, ”en kuliss hela karlen” – och hemmet var ”en kuliss” också det. (MWR 2006, s. 83)

Palazzo Schalini

Teodors och Ailis villaplaner avslöjades första gången hösten 1909: ”Nu skall jag först explodera en bomb”, skrev Teodor. Han skulle få ett lärarjobb, och Aili skulle ta ett annat, och så skulle de hålla sig med ateljé, och rita och måla så mycket de hinner. Att hyra skulle bli för dyrt. ”Därför tänker vi bygga ett palats själva.” Parcellen blir ett tunnland stor och de skall ha potatis och morot och kålrot och ärter och körsbär och stora granna stickelbär. (19.10.1909) Ett par veckor senare berättar han att byggnadsritningarna kommer att avbildas i konsttidskriften Kotitaide: ”alltså ett stycke finsk-fosterländsk-arkitektur! Palazzo Schalini…” (5.11.1909)

Ritningar till konstnärsvillan i Alberga, publicerade i tidskriften Kotitaide X 1909. ”Huvilaluonnos Taiteilija Theodor Schalinille Albergassa”. Uppe t.h. och i mitten, tidiga skisser av Teodor till planlösning och inredning.

Byggprojektet gick inte som på Strömsö. Det var inte så enkelt att hitta långivare och borgensmän, för budgeten höll inte och det behövdes fler och fler lån. Det blev strul med leveranser och utförande, och med byggnadsarbetaren. Bygget stod ibland stilla, och försenades mer och mer. Bröllopet måste skjutas upp gång på gång.  Några veckor var riktigt otäcka. Men som helhet innebar processen ändå mera himmel än helvete. Drömmarna var vackra, och etappmålen en fröjd. Breven bjuder på både euforiska och lyriska passager. Som i februari när golvbjälkar, trossbotten och mellanbalkar var på plats och väggarna började resas – eller i juni när han vaknade i eget hus: ”Så vackert tycker jag här blir, så glad och nöjd är jag öfver att titta ut ur eget fönster, ha sofvit min natt i eget rum, i eget hus, i egen säng efter kvällsvard, kokt i egen kastrull i egen spis. Jag har också sjungit och skrålat hela morgonen.” (19.6.1910)

Villan i Alberga ca 1910–1911. Sittande på trappan, Teodor och Aili. Stående framför huset, Aili. Kvinnan som kommer gående t.h. är Anna-Maria Tallgren (övriga personer icke identifierade).

När de som nygifta anlände till villan hade deras granne, fröken Sahlsten tillsammans med en hängiven vän till Tallgrenarna, dekorerat hela huset. Trappan var smyckad med blommor, golvet kring eldstaden prytt med enris, på bord och fönsterbräder stod krukor med penséer, i matsalen en stor bukett rosor, på matbordet en präktig kaka och flera vetebröd, i matskåpet mjölk. På kvällen var det fullmåne, och första dagen sol – som vandrade från fönster till fönster och fick allt att lysa och blänka:

”Det blänkande, det är Ailis vackra gåfvor från hem och vänner. Det är så underligt för en sådan här landstrykare och fattiglapp att sitta och titta på så mycket präktigt och vackert, som skall vara en del av ens hem – Ja mamma och pappa måste komma och se! – Den hvita möbeln är helt enkelt förtjusande mot matsalens tegelröda tapet… Alla tak är hvitlimmade, kakelugn och murar röda – och hvita, tegel och rappning … / Såg just ut, slätten ligger midt framför mig … Där gå röda och hvita kor på bete…” (2.8.1910)

Teodor Schalin, interiörmålningar av villan i Alberga, vattenfärg, 1911.

Moster Jenny tyckte redan efter ett år att det skulle vara klokast att sälja villan. Men – ”inte sälja vi det här så lätt”, förklarade Teodor för sin mor. ”Aili är mer än jag fäst vid det.” (1.9.1911). ”Kyllä se on ollut kotinamme meidän parhaan ajan” (vårt hem under vår bästa tid), konstaterade Aili vemodigt när villan var såld. Hon hoppades att den svåraste tiden var över. Att det skulle vara lättare att börja på ny kula när huset var sålt (9.8.1918).

Den Tallgrenska familjen

Jenny (Montin)Tallgren har jag tidigare berättat om i samband med keramikskulpturen ”Zachris och Alma” (publ. 18.2.2023). Vårterminen 1872 hade Zachris, som nybliven student blivit blixtkär i den då 16-åriga Alma som gick i flickskola i Helsingfors. Alma, som var föga trakterad, återvände till föräldrahemmet i Brahestad och de hade ingen kontakt på långa tider. När hennes syster Jenny, följande läsår dök upp i Helsingfors umgicks Zachris med henne – i hopp om att få henne till förespråkarinna. Umgänget beskrivs utförligt i hans dagböcker. Båda var intresserade av historia och engagerade i fornminnesföreningens verksamhet. Jenny var 21, och Zachris 19.

Jenny och Ivar gifte sig 1876, och Alma och Zachris 1880. På 1880-talet skrev systrarna till varandra om småbarnens sjukdomar och matvanor. Teodor och Aili var nästan jämngamla. Teodor föddes 1882, och Aili 1883.

Aili var tredje äldst i sin syskonskara. Oiva föddes 1878, Kaarlo 1879, och 1881 en dotter som dog vid 8 månaders ålder. Deras lillebror Aarno Michael (Mikko) föddes 1885, och Anna-Maria 1886. Oiva och hans hustru Tyyni bytte sitt familjenamn till Tuulio. De var båda språkforskare, Tyyni känd som författare och översättare. I tredje delen av sina memoarer ägnar hon familjen Tallgren en 50 sidor lång ”Prolog”.  Både hon, och Krogerus, lyfter fram Aili som en viktig källa. Det var Aili som tagit ansvar för moderns, och systerns efterlämnade papper och dagböcker. Aili hade också själv skrivit dagbok, och sammanställde på äldre dagar en släktkrönika för de yngre generationerna. Inget av detta arkivmaterial har jag bekantat mig med. Det skulle finnas mycket att gräva i – men jag begränsar mig till tryckta källor, och berättar bara lite om de familjemedlemmar Aili ställde mest upp för – d.v.s. hennes mor, Mikko och Anna-Maria.*(1)  

S:t Marie prästgård, foto av Oiva Tallgren (Tuulio) från början av 1900-talet (–1914). Anna-Maria Tallgren stående t.h. (Åbo museicentrals bildsamling. N56907:VSO Maaria) / Vid skrivbordet, prostinnan Jenny Maria Montin-Tallgren. Foto Johannes Schalin 1904–1905.

Jenny Maria Montin-Tallgren är i mitt projekt, inte enbart en mor och svärmor (som för Krogerus resp. Tyyni Tuulio) utan också syster, svägerska och moster. Dessutom kom hon att spela en roll för historiska museet i Åbo där jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Det grundades 1881. År 1887 flyttade den Tallgrenska familjen till S:t Marie. På den tiden hade museet ingen fackutbildad personal och administrerades av donatorer och andra styrelsemedlemmar. Prästgården låg i ett veritabelt kulturlandskap. Korois udde, som gömde landets medeltida centrum, syntes t.o.m. från deras fönster. Jenny, som i sin ungdom varit engagerad i Finska fornminnesföreningens verksamhet, hade både öga för fornlämningar och kontakter. Hon tog initiativ till arkeologiska utgrävningar av udden, genom att göra statsarkeologen uppmärksam på de lämningar man kände till. Utgrävningarna, som finansierades av Åbo stad och fabrikören Rettig fick sensationella resultat. Man hittade inte bara rester av en biskopsborg, utan också grunden till en kyrka som ansågs vara Åbo domkyrkas föregångare.

I Teodors första album finns en utgrävningsbild, där Jenny sitter på knä på marken i fotsid rock. Hon lutar sig framåt mot jordkanten och krafsar så armen är suddig. Ovanför henne står några lantligt klädda åskådare framför en väderkvarn. Det finns ingen bildtext, men enligt ett foto i museets samlingar från samma situation handlar det om en järnålders gravplats i Saramäki i S:t Marie.*(2) Jenny lär med stort intresse ha följt med också de utgrävningar, som gjordes i centrum av Åbo i samband med olika byggnadsarbeten – i likhet med museets arkeologer på min tid. Hennes engagemang får mig att minnas både kollegernas arbete, och mitt första museijobb, som gick ut på att dokumentera underjordiska slottsmurarar.

Zachris berättar i sin dagbok om ”museimännens kongress” i Åbo 27–29.8 1926. Både han, och Jenny och Aili deltog. Sista dagen var utflyktsdag, då man bl.a. besökte Korois som i Zachris tycke måtte vara ett av de märkligaste fornfyndsställena i hela landet. Det var kaffepaus i prästgården, där det hölls ett tacksägelsetal till fru Jenny ”skämtsamt överdrivande hennes arkeologiska meriter”. Hon uppmärksammades också dagen innan då en föredragshållare påpekade att arkeologerna ”mest genom prostinnan Tallgren” fått kunskap om fyndställen i Åbotrakten. Mikko Tallgren höll också föredrag. Jenny sade efteråt förtjust åt Zachris, visande på Mikko: ”Är det inte roligt att ha en sådan son.” Då var hon 74 år.

Jenny dog 1931 i december. På sin sista resa följdes hon mangrant av hela gårdsfolket i Korois. Hon hade bestämt att hon skulle bli gravlagd i Brahestad. Kistan transporterades dit med tåg, i egen vagn.

För Anna-Maria Tallgren var moderns död den tyngsta upplevelsen i hennes liv. Krogerus, som läst hennes brev och dagböcker, vittnar om en mycket nära modersrelation präglad av starka, motstridiga känslor. Som mor var Jenny känslosam och krävande. Jenny var, enligt Krogerus, en begåvad och väldigt ambitiös människa, som varken trivdes eller passade in i den konventionella kvinnorollen*(3), och riktade mycket av sin kreativa kraft och sina ambitioner på barnen.

Anna-Maria Tallgren har betecknats som en av den litterära världens mest lyskraftiga kritiker under 1910- och 1920-talen. Då skrev hon för rikstidningen Helsingin Sanomat. Hon slutade av hälsoskäl. Det journalistiska arbetet blev för påfrestande och rutinartat. Anmärkningsvärt var att litteraturkritiken för henne förblev en huvudsyssla och inte, som för andra tongivande kritiker, en parentes eller ett sidospår. Hon gjorde också översättningsarbeten, skrev teaterkritik, verkade som dramaturg och som redaktör för litterära antologier.

I avhandlingens avslutande kapitel konstaterar Krogerus att Anna-Maria, ur biografisk synvinkel levde i en fortlöpande kris: hälsomässig och ekonomisk, men också vad gällde världsåskådning, erotik, självkänsla, kvinnoroll. Hon var sårbar och öppen för påverkan. Det gjorde henne till en inlevelsefull läsare och betraktare, en känslig förmedlare av komplexa konstupplevelser. Det ger också djup åt Krogerus sätt att i förordet nämna Aili – den kärleksfulla systern, som en oersättlig hjälpare under hela hennes liv. Anspelningar på Anna-Marias känslighet förekommer också i det Schalinska brevmaterialet och hos Tyyni Tuulio*(4) – och när jag intervjuade min morbror, kom han ihåg hur han som pojke strängt förmanades att inte kläcka ur sig någonting opassande när, den lite extravaganta tant Anna-Maria skulle komma på besök.

När barndomshemmet i S:t Marie gick förlorat efter Ivars död 1936 flyttade Aili till Helsingfors där hon fungerade som husmor åt Anna-Maria och Mikko. De bodde på tremanhand i ett egnahemshus i Kottby. Anna-Maria var en kort tid gift med Erkki Kaila, ärkebiskop, änkling och 77 år gammal.*(5) De gifte sig 1944 och han dog samma år i december. Mikko dog året därpå, Anna-Maria 1949.

T.v. Mikko Tallgren. (foto Museiverket-Finna.fi) / I mitten Aili och Anna-Maria Tallgren. Detalj av ett visitkortsfoto av fem personer i hatt (bortskurna är, t.h. om Anna-Maria en oidentifierad man, och t.v. om Aili, Jenny Maria Montin-Tallgren, och en oidentifierad kvinna). Atelier Universal, Carl Klein, Helsingfors. (privat ägo) / T.h. Anna-Maria Tallgren 1910 (foto Museiverket-Finna.fi)

Mikko (Aarne Michael) Tallgren var under Anna-Marias barndom och studietid en beundrad förebild, vägvisare, hjälpare och inspiratör. Hon hade tänkt sig en akademisk bana, i likhet med bröderna, men den gick om intet, när hon i studentprovet fick underkänt i matematik. Medan hon bodde hemma hade Mikko förmedlat böcker och tidskrifter åt henne. Han stödde henne också ekonomiskt, och när hon flyttade till Helsingfors hade han introducerat henne i stadens kulturliv och sin egen umgängeskrets. De gjorde en gemensam studieresa till London och Paris, som för Anna-Maria blev mycket betydelsefull och rik på impulser. (Krogerus 173, 176)

Mikko gifte sig aldrig. Hans enda frieri torde ha varit när familjens högt älskade barnflicka skulle lämna prästgården för att gifta sig, och han försökte beveka henne med att han själv snabbt blir stor. Enligt hans nekrolog i Fornvännen var arbetet allt för honom. Som person var han försynt och tillbakadragen. Han var aktad och älskad av alla. Hans lärjungar avgudade honom. Han var ”en stor vetenskapsman och en ädel människa”.*(6)

Både Tyyni Tuulio, och Zachris dagbok bekräftar karakteristiken. Zachris uttrycker på ett par ställen förundran, med uttryck som ”en ovanligt ödmjuk och tacksam karaktär” (1932 ; 1934). Tuulio skriver om hans död, att det gick falska rykten att han skulle ha svultit ihjäl.  Hon förklarar det med hans asketiska livsföring. Han var vegetarian och överdrivet osjälvisk – ville aldrig ha någonting för egen del (”nej, inte åt mig”). Tuulio trodde i varje fall att hans goda syster Aili lyckades smyga ner mera näring i Mikkos välling och gröt än vad hennes extremt laglydiga bror kunde ana. De sista fem månaderna låg han på sjukhus. (Keskipäivän maa, s. 449)

Tant Aili

Aili bodde kvar i Kottby till 1960. Hon dog 1965, som den äldsta i syskonskaran. Hon överlevde också Teodor – trots sin (enligt Zachris) ”ömtåliga kroppskonstitution”. Från Kottbytiden finns rikligt med brev till Teodors familj. Medan Aili bodde i S:t Marie kunde de kommunicera på andra sätt, samtidigt som hon säkert länge var mån om att hålla en viss distans till Teodors nya familj. Jag gissar att relationerna normaliserades senast 1940, under vinterkriget då Teodor och Greta var evakuerade i samma gård som Aili och Anna-Maria.*(7)

När Tyyni Tuulio skriver om skilsmässan förundrar hon sig över Ailis beslut att flytta hem till föräldrarna och ta hand om dem. De var yngre än Tuulio när hon skrev sina memoarer, och verkade hur vitala som helst. Med sin lärarkompetens borde Aili inte ha haft svårt att få jobb. (Keskipäivän maa. s. 94-95)

I en uppräkning av de Tallgrenska barnens profession har Aili epiteten ”teckningslärare, och föreningsaktiv.” De fragmentariska uppgifter om hennes aktiviteter jag stött på ger bilden av en företagsam och utåtriktad person. Zachris nämner i sin dagbok att hon uppträdde ”käckt och sympatiskt” på en Marthakongress i Åbo, och ett annat år att hon var i Sverige för att hålla föredrag (1929 ; 1931). Bland det släktmaterial jag tagit hand om finns en handfull småskrifter och särtryck med texter av henne.*(8) I ett brev från början av 1940-talet nämns lönearbete.*(9) År 1921 deltog hon i Estland i en tävling för nya sedeltyper. Hon fick inte pris, men hennes förslag löstes in för ev. senare behov. (ZS dagbok 18.9.1921)

Aili reste till Estland i början av maj 1921 och var där åtminstone en månad. Det sammanhängde säkert med Teodors och Gretas bröllop, som hölls den 2 juni, och med det faktum att Mikko, 1920–23 hade en professur i Dorpat. På basen av de brevkort hon sände till Teodor ägnade hon sig åt att rita, studera tyska, gå på utställningar, och intresserade sig för estniskt hantverk. Strax före skilsmässan, läsåret 1919–20 studerade hon av allt att döma konst i Berlin, tillsammans med Teodor. * (10)

Var Berlinvistelsen ett sista försök att rädda äktenskapet – eller en välplanerad avslutning? Konstnärligt lämnade vistelsen i varje fall inga märkbara spår hos Teodor. Varken Zachris dagbok eller Ailis brev till Teodor tyder på äktenskapliga konflikter. Tvärtom. Zachris förvånas över hur flitigt de umgicks medan de väntade på att skilsmässan skulle få laga kraft, och ännu efter det. (ZS juni 1920 – april 1921) Ailis brev andas idel omsorg och välvilja. Hon försäkrar att hon själv mår bra – att Teodor inte skall oroa sig för henne – samtidigt som hon oroar sig för hans hälsa, nerver och ork. (9.11.1921 ; 10.1.1922)  

Inför första barnets födelse uppmanar Aili Teodor att enbart glädja sig över att det han så innerligt önskat sig går i uppfyllelse, och att inte alls tänka på henne. Själv är hon glad att Teodors gåvor och personlighet går i arv genom barnet och lever kvar efter honom.*(11) Första barnet var min mor, Birgitta. Teodor bad Aili bli gudmor. Hennes svar finns på en liten brevlapp. Det låter föga entusiastiskt, och lite ironiskt: Om du så gärna vill, har jag ingenting emot det. (1.3.1923) Från Kottbytiden finns en handfull brev till Birgitta. Hon kommenterar min mors förlovning på ett lite överraskande, och borgerligt klassmedvetet sätt: ”Hoppas få se den Du valt… någon vanlig människa är han säkert inte. Jag hoppas du av själva Livet får de två största gåvorna en människa överhuvud kan få: hälsa och ett gott namn… Är man frisk orkar man bättre vara god, och det goda familjenamnet är ens bästa pass överallt, och alltid, det skall du få se…” (8.7.1946)

Aili skrev till Birgitta på svenska. Hon kommenterar familjens språkpolitik 1953. Birgitta hade skrivit till henne om sina minnen av S:t Marie prästgård och Aili svarade med ett långt tackbrev:

”Förlåt Birgitta barnet, att du fått vänta på svar. Men jag hoppas, att du genom föräldrarna redan vet, hur glad jag blev åt ditt brev. Ja vet du, det var så trevligt alldeles överväldigande – så jag blev alldeles matt… / Så mycket minnen du hunnit samla på dina korta besök hos oss! … / Kanske kan du ännu minnas två händelser… /Ena gången var mamma – ’gamla moster’ – i sängen i sitt rum, då ljusen i hennes takkrona släcktes. Du neg för varje ljus ’adjö lilla ljus – adjö lilla ljus’ – Det var som en vacker tablå för gamla moster. Den andra tablån såg hon i vindssalen: barnet Birgitta liggande på mage på golvet och framför henne lekstugan, placerad i en trädgård med krukväxter – rosor – kring stugan och staket av pappskivor med tunna hål! Minns du? /… Men det var inte endast det som gamla moster tjustes av. Hon njöt av att få tala svenska med ett litet barn, det var som i hennes egen barndom. Hennes egna barnbarn var ju finska. Och min pappa och mamma talade bägge finska med sina barn ända tills vi blev fullvuxna. Som alla ideellt anlagda i medlet av 1800-talet var till och med mamma Jenny varmt finsk, svärmade för finska språket, finska folket, finska sånger, skolor osv. Bliven äldre, ung. 50 år, började hon känna sig främmande bland oss och blev allt mer svensk igen. Därför njöt hon av att ha det lilla svenska barnet hos sig...” (10.4.1953)

Min moster Utta, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg*(12) bodde vårterminen 1954 hos tant Aili i Kottby. Aili var då lite på 70 och den 28-åriga Utta upplevde atmosfären högtidligt gammaldags och dämpad på ett besvärande sätt. ”Tant Aili är ju hemskt snäll på alla vis men unik på något sätt. Jag har aldrig kunnat drömma om att en människa ända till detta tidevarv så oförändrat kunnat behålla sekelskiftets anda inom sig.” Hon tyckte Ailis pietet för sin avlidna moder närmade sig helgondyrkan, och att Aili fann det onaturligt att Utta velat skaffa sig rum och tjänst borta från föräldrahemmet: ”Hon framhåller ofta att döttrarnas plats är i hemmet och att sönerna skall tjäna kulturen i olika yrken, och att först när en riddare i rustning anhåller om dotterns hand må hon lämna hemmet för att helga äkta ståndet – om hemmet kan undvara henne nämligen.” (till Greta 26.1.1954)

Som 28-åring hade säkert också jag förfärats över Ailis åsikter, men nu när jag är i samma ålder som hon var då, uppfattar jag henne i många avseenden som en själsfrände. Av de nära och avlägsna släktingar jag postumt bekantat mig med, är hon kanske den jag har mest gemensamt med. Vi har båda erfarenheter av museibranschen.*(13) Jag har intresserat mig för konstskolgångna kvinnor och speciellt sådana som inte blivit konstnärer.*(14) Aili studerad både i Åbo ritskola, och Ateneum. Ingenting tyder på allvarliga ambitioner, men konstintresset bestod.*(15) Jag har på samma sätt som Aili tagit hand om släktpapper, studerat gamla brev och dagböcker, skrivit krönika för yngre generationer (denna blogg), och våndats inför enskilda valsituationer: Spara eller slänga?*(16) I förordet till avhandlingen om Anna-Maria skriver Krogerus hur hennes tankar under arbetets gång ofta gått till Aili: Aili som i sin familj stod för det kvinnoarbete som i allmänhet blir osynligt i historien. För mitt ursprungliga släktprojekt – som skulle bli en essäsamling om ”osynliga” kvinnor – hade Aili varit speciellt tacksam. Inte minst för att hon, till skillnad från mången hemmadotter i äldre tider, hade valmöjligheter.

Själsfrändskapen till trots gjorde Uttas syn på Aili mig betänksam. Ter jag mig lika otidsenlig med mitt släktprojekt? Jag tycker inte att jag idealiserar dem jag skrivit om, men jag har ägnat dem väldigt mycket tid. Varit besatt av dem? Levt i det förgångna. Gör det någon skillnad?

Både Uttas perspektiv och den Tallgrenska familjedynamiken väcker frågor och funderingar. Jag jämför med andra kvinnoöden jag bekantat mig med i det material jag gått igenom (medlet av 1800-talet till medlet av 1900-talet). Jag tänker på olika sätt att hantera kvinnolivets begränsningar och rollförväntningar – emotionellt och praktiskt. Jag tänker på lejonmammorna, de snälla tanterna, de övergivna, bittra, deprimerade och nervöst ångestfyllda, de välanpassade, de präktiga. Vilka typer av livssyn har de valt för att förklara och försona sig med realiteterna? Vad har varit historiskt betingat, tidstypiskt, klasspecifikt och hur mycket beror på familjekultur och gener? Vilka spår har deras osynliga arbete lämnat, och hur har deras förhållningssätt påverkat efterkommande och i hur många led?

ARKIVKÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingen. Samling Teodor Schalin: Brev från Alma Schalin till Teodor 1899–1920 ; från Johannes Schalin till Teodor 1899–1905 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960  / Samling Schalin-Willner: Brev från Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris 1900–1911 ; från Alma Schalin till Teodor 1921–1932 ;  från Ursula Schalin till Greta Schalin 1942–1961 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960  ; från Aili Tallgren till Birgitta Willner 1942–1958  / Samling Esther Holmberg: Brev från Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren1971–1890.

Privat ägo: Zachris Schalins dagböcker 1916–1936.

Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) har Tallgrenskt arkivmaterial, som jag inte bekantat mig med.

Bildkällor: Om icke annat nämns, ingår fotografierna i Teodor Schalins första fotoalbum, som tillsvidare förvaltas av undertecknad – i likhet med Teodors interiörmålningar av huset i Alberga. Samtliga albumsfoton ingår i Mikael Schalins digitala fotoarkiv. En del finns också i Åbo museicentrals fotosamling, och är tillgängliga på söktjänsten Finna.fi – bilden av Jenny Maria Montin-Tallgren vid skrivbordet är publicerad i Finlands fotografiska museums utställningsbok Piktorialismi, Valokuvataiteen synty. Helsingfors 2022, s. 109 (halvsidesbild i Minna Ijäs’ artikel ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja huonekuvaus”).

LITTERATUR

Drake, Knut: Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981. 1995.

Krogerus, Tellervo: Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista. Suomen kirjallisuuden seura, Helsinki 1988.

Nerman, Birger: ”In memoriam A. M. Tallgren 8.2.1885–12.4.1945”, i Fornvännen 40 (1945).

Tuulio, Tyyni: Nuoruuden maa, Porvoo 1967 ; Keskipäivän maa, Porvoo-Helsinki 1969.

Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non Sine Arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 33, Festskrift till Riitta Konttinen, Helsingfors 2006.

Vähäkangas, Kirsti: ”Jenny Maria Montin-Tallgren – Naisasianainen, ruustinna, muinaistutkija”, https://www.naistenaani.fi/ (Naisten Ääni-hanke, Suomi Finland 100).

FOTNOTER

*(1) Före pandemin hade jag för avsikt att sammanställa en bok om ”kvinnorna i Teodors liv”. Aili skulle få en egen essä, och jag hade tänkt studera allt relevant som går att finna i offentliga arkiv. / Alla inom den Tallgrenska familjen (förutom Aili) var bemärkta inom sina verksamhetsområden. Den som vill veta någonting också om Ivar Markus Tallgren och sönerna Kaarlo och Oiva hittar lätt basinformation på nätet. Är man intresserad av kulturskvaller kan man dra sig till minnes att Helvi Hämäläinen använde Oiva och Tyyni Tuulio (och Anna-Maria Tallgren) som igenkännbara förebilder i den (filmatiserade) romanen Säädyllinen murhenäytelmä (1941).

*(2) Turun museokeskus N56966:VSO Maaria. ”Maarian Saramäen Marttilan kalmisto”. Foto Juhani Rinne. Tidsangivelse saknas.

*(3) Hon hade egna intressen, och egna åsikter. Under förryskningsåren stödde hon – i motsats till Ivar – de konstitutionella. Ivar, (lantdagsrepresentant för prästeståndet 1888–1905) stod för den undfallande linjen. ”Tallgrens grälar så stickorna står” rapporterade Teodors bror Johannes i januari 1905. Sommaren 1903 skrev Aili i sin dagbok om fruktansvärda gräl, och Anna-Maria befarade år 1908 i sin, att åsiktsmotsättningarna skulle leda till skilsmässa. Jenny övergav samtidigt sina ungdomstida fennomanska ideal och började aktivt värna om det svenska språket. (Krogerus s 179-80 ; Tuulio, Kesäpäivän maa, s. 42)

*(4) Sommaren 1939 vistades Anna-Maria en månad på familjen Tuulios sommarställe, och Tyyni förklarar sin oro inför besöket. Men allt gick bra (Keskipäivän maa, 369–372). / I december 1939 var Aili med Mikko i Lappland i arbetsärenden, och oroade sig över att hon inte lyckats få kontakt med Anna-Maria. Anna saknade sällskap, och för henne kunde det vara förödande: ”se puute voi olla hänelle tuhoisaa” (brev till Teodor 18.12.1939).

*(5) Till år 1906 Erik Johansson (prästsläkt, barnbarn till Zachris faster (småkusin till Teodor) / se närmare inlägget ”Far och son”, publ. 27.4.2023) / Giftermålet ansågs på sin tid synnerligen opassande (Audas, Emma, ”Läran inte entydigt klar”, Kyrkpressen, 30.11.2017).

* (6) Keskipäivän maa, s. 33. / Birger Nerman, Fornvännen 1945. / Den enda direkta anspelning på homosexualitet jag stött på är i ett brev från mor Alma till Teodor – som visar hur stigmatiserande det var: ”Mikko Tallgren sörjer unge Candolins död. Skrivit under gossens porträtt ’du var mig kärare än lifvet’ o vid grafven hade han sagt att det käraste han egt i lifvet gömdes i jorden. Ingen af Mikkos eller gossens egna ha vetat att vänskapsbandet mellan dessa två var så innerligt. Sorgen måste således vara sjuklig och öfverspänd och kan vara mycket farlig. Mikko liten!” (15.4.1906).

* (7) se inlägget ”Muddais, undantagsliv 1940–44.”, publ. 6.6.2020.

* (8) ”Pienten lasten piirutuksesta” i Kasvatus ja Koulu No 3 1915–16 ; ”Lybekistä” i Naisten lehti N:o 21 15. XI. 1921 ;  ”Maarian 150-vuotiaspappilarakennus ja sen haltijat”, 1934. Kop. av särtryck från Varsinais–Suomen maakuntakirja 6 ; Maarian eli Räntämäen kirkko, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; S. Marie eller Räntämäki kyrka / Die Kirche von Maaria oder Räntämäki, 1938  (guidehäfte, 15 s) ; ”’Helmikuun manifesti’ ja marttatyö Suomessa” i Aamu N:o 5-7 1939.

* (9) Svarsbrev till Teodor, som erbjudit ekonomisk hjälp. Aili riskerade förlora sina löneinkomster p.g.a. sjukdom. Hon avvisade bestämt erbjudandet, med motiveringen att Teodors familj hade det knappt själv. Mikko skulle stå för sjukkostnaderna och hon skulle antagligen vara frisk snart, och få lön för hela månaden.  (23.1.1943)

* (10) ”Tämä on nyt se täyttymyksen hetki, jota monia vuosia sitten niin hartaasti toivoit. Iloitse siitä! Minä iloitsen että sinun lahjojasi ja persoonallisuuttasi tämän lapsen kautta menee perinnöksi jollekin ja jää elämään sinun jälkeesi.” (2.2.1923)

* (11) Studieresan till Berlin finns upptagen i Teodors matrikeluppgifter, men jag vet inget desto mer om vistelsen. Jag sluter mig till att Aili också var i Berlin, eftersom Zachris skrev om ”Teodors och Ailis” hemkomst (21.3.1920), och att också hon arbetade i ateljé, eftersom jag nyligen stötte på en teckning av henne på nätet, som är signerad Berlin 21.11.1919, A.T.S. (Aili Tallgren-Schalin) och föreställer Teodor vid staffliet. Den var till salu 16.5.2023 på Hagelstam & Co. / I den Schalinska samlingen har jag inte stött på några brev från Berlintiden. Ailis brev och reseanteckningar kan ev. ingå i det Tallgrenska arkivmaterialet.

*(12) Moster Uttas elchocker, publ. 20.10.2020.

*(13) När hon assisterade Mikko på 1910-talet, arbetade han på Nationalmuseet (1906–20), och hennes lönearbete på 1940-talet kan också ha varit museirelaterat. Det skulle vara logiskt med tanke på ”familjenamnet” och den faktiska kompetens, och de kontakter hon fått när hon i olika sammanhang assisterade Mikko.

*(14) ”Kvinnan, konsten och konsthistorien. En undersökning av konstskolelever från 1880-talet, 1920-talet och 1960-talet.” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1984; Konstnärsliv och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981, Åbo 1996 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd, Åbo 2001 (dr.avh.)

*(15) Jag känner inte till någon målning av henne. I Åbo stads samling finns åtta blyertsteckningar av S:t Marie prästgård och kyrka med omgivning (några daterade 1902). Bland Teodors och Gretas efterlämnade skisser har jag stött på enstaka grafiska tryck som är signerade av Aili. / Hon hade gärna följt med utställningar för att rekommendera konstköp åt andra (brev daterat 10.1.1947)

*(16) Hon nämner några väldigt fina brev som Anna-Maria skrivit, men aldrig postat. De är skrivna till en man som, enligt Aili inte alls motsvarar systerns beskrivning – ”miehelle joka A. on kokonaan luonut uudelleen paperille”. Hon tycker det synd att förstöra dem, men väldigt känsligt att överlåta åt helt utomstående. Hon skulle gärna diskutera det med Teodor som kännare av Anna-Maria. När hon rådgjort med Aino Kallas får hon alltid höra att hon absolut inte skall förstöra någonting. (17.12.1952)

Zachris och Alma

1 svar

Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.

Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.

Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.

”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.

Nykarleby seminarium

Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom.  1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.

Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”

För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.

Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.

De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.

Förebud och blixtförälskelse

Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.

” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”

Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar.  Den inleds med några ord till läsaren:

”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”

Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.

En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma: 

”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”

En intressant bekantskap

Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.

”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”

Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.

Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk.  ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”

Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:

”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”

Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)

Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016.  Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).

Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj

Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden… 

Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**

Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.

FOTNOTER

* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”

** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.

KÄLLOR

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ;  15.4.1886 ; 2.7.1886.

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886  /  Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.

Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)

Barndomsjul på morfars tid (Nykarleby 1886–1903)

3 svar

Nedanstående julskildring utspelar sig i Nykarleby på 1890-talet. Texten är ur ett självbiografiskt manuskript i skönlitterär form, som min morfar Teodor Schalin (1882–1960) skrev någon gång på 1940-talet. Han har ändrat namn på personer och platser, men de miljöer, gestalter och episoder han skildrar stämmer långt överens med barndomsminnen, som han berättat för sin egen familj.* Fotografierna är från 1900–03 och tagna av hans bror Johannes (1881–1906) som blev fotograf.

Min morfars barndomsfamilj flyttade till Nykarleby 1886, då hans far Zachris Schalin valdes till direktör för lärarseminariet. Julfirandet försiggick i seminariebyggnaden till och med 1903.  Efter det flyttade Teodors föräldrar och syskon till Åbo. Själv började han studera konst i Helsingfors hösten 1900.

I manuskriptet har fadern, seminariedirektören, fått heta ”Vilhelm Agrell” och är prost, och mor Alma heter ”Helena” och omtalas som ”prostinnan”. Själv heter han ”Erik”, Johannes ”Arvid”, och Teodors två år yngre syster Ester heter ”Ellen”. (De övriga, yngre syskonen figurerar inte alls i manuskriptet) Farmodern, ”gamla prostinnan”, som har en central roll i julskildringen, hette i verkligheten Johanna Sofia. Hon var född Topelius och syster till skalden. (se blogginlägg ”Sophie tvåhundra år” 29.2.2020)

Zachris och Alma Schalin utanför Nykarleby seminarium (Åbo museicentral). T.h. Johanna Sofia Schalin (privat ägo) / Foto Johannes Schalin.

När farmor kom, då började julen. / Huru mamma eller pappa såg ut, det kom man egentligen aldrig att tänka på. Pappa var ju stor framför allt och myndig att se på som en riktig prost. … Och mamma var rund och tittade med varma bruna ögon.  / Men farmor. Hon fanns inte alltid i huset. Hon kom och gick. Rättare: hon hämtades med släde eller kärra och reste igen, ty farmor gick inga långa vägar. Och henne hade Erik god tid att titta stint på, varje gång hon var på besök. Farmor satt mest stilla i en stol och talte fåmält och allvarsamt med stora människor. Det var bara på julaftonen hon var riktigt glad. …

Så liten hon var. Och krokig. Erik såg med ständigt ny förvåning på den kullriga ryggen, medan farmor hjälptes av med överplaggen. Och de voro många: dukar och schalar ännu på den vadderade kappan! Det lustiga var att den krokiga linjen, som började bakpå ända nere i kjolfållen, fortsatte över ryggen, gick vidare, utan avbrott, bara ännu krokigare, ända till ansiktet. Det var bahytten förstås som gjorde det. Den slöt lika tätt till överallt: i nacken, över bakhuvudet och över pannan. Den yttre bahytten var tjock och stoppad. När farmor kläddes av, kom den inre mössan fram. Den var nästan likadan och lika svart, men den hade en kant av veckad spets runt ansiktet. Under den stucko ibland några små lockar av krusigt, gulvitt hår fram. Dem jämkade farmor betänksamt, med tidigt styvnade, reumatiska fingrar in under mössan. Hela dräkten var svart. Eller mörkt blå eller brun – ty farmor var ”pietist”, hade Erik hört någon förklara. Det där sista var åter något man inte begrep. Farbror Orasmaa sade att han själv och hela hans hemsocken hade samma tro som farmor. Hade inte mamma och pappa det? Det ville ingen riktigt förklara. Bara att det var något mycket allvarsamt.

Men idag var det åter julafton och nu lyste farmors ansikte i ett enda gott leende över hela ansiktet. Också hon hade dedär lustiga skrattrynkorna i ögonvinklarna, alldeles som Janne. Nu var hakan, den böjda näsan, ja alltihop med i skrattet … / Faster Emmy liknade icke så lite farmor, bara att dragen voro mjukare … / Just nu pysslade hon om sin gamla mamma, rättade på ett veck här och var, medan hon slösade på små, mysande leenden till höger och vänster. Pappa, mamma, syskonen fingo var sin del, där de samlade sig om gästerna, vilka efterhand ledsagades upp i övre salen. Här firades alltid julaftonen. Och nu var den kommen, ”nu var den här”, som det hette i den vackra sången.  / Theet bars in, granen tändes. Så kallades tjänstefolket in och prosten läste julevangeliet, sedan alla tillsammans sjungit psalmen: ”Av himmels höjd jag kommen är” …

Nykarleby lärarseminarium, rektorsbostadens sal. Bilden av julgranen är ur ett fotoalbum (privat ägo). T.h. Stereobilder limmade på kartong, där Teodor skrivit: ”En musikstund vid granen, vid instrumentet förf.” (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Det gick muntert till som bäst runtomkring. Paketen kommo i tät följd singlande genom dörrspringan till övre hallen, där Staava, osynlig, skötte julbockens mystiska åligganden. … / ”Fru prostinnan Helena Agrell!” förkunnade Arvid med högan röst, och prostinnan kom småleende, vackert rödbrusig av de många granljusens värme, med gåvan i hand för att klappa om sin man. / ”Men versen får du lov att läsa upp själv, Vilhelm. Hör nu på allihop!”

”En slev till våran mammas gryta. / Må daglig spisning ej oss tryta, / då är dess virke gott som guld. / Förnöjsamhet och ingen skuld, / som själen får till jorden trycka, / det är oss nog av timlig lycka” – läste prosten upp sitt poetiska alster. Även sådant älskade han att snickra ihop på lediga stunder, familjen till förnöjelse.  

Alma Schalin vid spisen, och Zachris Schalin vid skrivbordet. Bildtexterna och fotot av Zachris är från tidskriften Misericordia (se Fotnot). Bilden av Alma är från ett fotoalbum (privat ägo), den ingår också i tidskriften men är otydligare där. (Åbo museicentral har i sin samling fotot på Zachris vid skrivbordet som stereoskåpbild på kartong). / Foto Johannes Schalin.

Det var bara hans gamla mor, som icke rätt visste, huruvida hon var skyldig att utdöma även denna oskyldiga grannlåt som världslig och otillåten fåfänglighet. Men i kväll var det ingen fara. Principer har förmågan att smälta ner i kapp med stearinet på julaftonen, de må nu sedan vara kallt överkloka och skeptiska eller asketiska och till överdrift fromma. / Gamla prostinnan såg enbart road upp över glasögonen, där hon suttit fördjupad i en närsynt granskning av ett präntat aktstycke, Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna. Det var en märklig klåda, som satt alla i fingrarna i denna familj, var just nu hennes enda reflektion.

Självgjort julkort från år 1893, och gåva (med lucka för Datum och Bibelspråk) av Johannes Schalin till någon av föräldrarna. Teodor kan ha haft denna skapelse i åtanke när han skrev om farmor som granskar ”Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna”. Nere t.v. ett ateljéfoto av Teodor och hans storebror Johannes, taget i Helsingfors, kanske på senhösten 1883 när de fyllt år, eller senare. I collagets mitt: Johannes i halvprofil 1901, avporträtterad av Teodor, vattenfärg, 14 x 11 cm.

I fingrarna satt för hennes eget vidkommande icke så litet av förförelse. Det uppfattade till och med barnbarnen. Till dagligdags nästan oskiljaktliga från den nötta bibeln eller på sin höjd stickstrumpan, kunde de förgå sig, synnerligast juletid. / Granens förnämsta prydnader voro alla farmors verk. Otroligt vad de giktstyva händerna kunde åstadkomma. Rosor och kamelior av ståltråd och färgat papper, så naturliga, att man tyckte hela granen slagit ut i blom. / ”Se, det var nu sådant vi engång lärdes i Stockholm i flickpension”, log hon urskuldande, om någon berörde dem. ”I granen gör de ju ingen illa.” / … / Något farmor även kunde, tack vare sin pension, men blott i största hemlighet, var klippa silhuetter. Det var så hemligt, att det visste ingen annan än Erik om. Ingen ville tro det, när Erik en gång berättade att farmor – farmor! – klippt honom de underbaraste trän med fåglar på grenarna, allt av vitt papper. ”Men så förstörde hon dem strax efter och sade, att det var bara flärd och fåfänglighet.” – ”Det lockar själen bort från det enda nödvändiga”, var farmors stående talesätt. /…/

Men nu var aftonen till ända … Farmor reste hem. Och lycklig låg man slutligen i sin säng, med kvällens och morgondagens härligheter hägrande ännu genom drömmen … / ”Klockan är fem, klockan är fem” ljöd Staavas stämma, envis som en surrande fluga, i pojkarnas öron på morgonen. … Det var icke gott att vakna efter gårdagen. / Men det gällde ju julkyrkan. Från den fick inte ens en liten gosse skolka. Vad skulle farmor sagt? Hon var van att se hela familjen i Herrens hus och efteråt hemma hos sig på kaffe … / Slädfärden till kyrkan var en ständigt lika stor upplevelse. Med mångdubbel fart, ja, nästan så det svindlade, tycktes släden halka fram i mörkret. Det gick som i en enda hisnande utförsbacke …

T.v. Zachris och Alma Schalin, med sönerna Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894) utanför seminariebyggnaden. I mitten Zachris Schalin hos sin mor Johanna Sofia och syster Emmy. Vinterlandskapet t.h. har Teodor i Misericordia gett bildtexten ”Österbotten i silver”. Jag tog mig friheten att beskära den på samma sätt som han. Originalet är i stående format med hög himmel. (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Prästfamiljen hade i kyrkan sin givna bänk, där farmor och faster redan väntade. Det var kusligt att gå i mittelgången, medan de många ögonen från ömse sidor riktades mot de inträdande. Man började just sjunga och alla blängde upp från boken, utan att vända på huvudena. Det var ännu isande kallt inne i kyrkan – det var före både järnkaminernas och värmeledningarnas tid – och andedräkten strömmade som rökar ur människornas både näsa och mun …  / ”Erik, titta inte bakom dig”, viskade mamma, som märkte att pojken jämt vred på huvudet. / Nu koncentrerade Erik sin uppmärksamhet på kyrkan rätt framför. / Den var delad i en grå och en svart hälft. Den grå var bänkraderna till höger, tätt besatta med ”gubbar” och enstaka pojkar, alla i likadana vadmalskläder. Många av gubbarna hade helt blanka bakhuvuden, med en krans av tovigt hår omkring. / Till vänster om mittelgången och ända in under predikstolen sutto de mörka, blåsvarta kvinnorna, de flesta med blänkande huvuddukar. Man såg inte om de voro unga eller gamla. … / Allt det här, visste Erik, var landsbor, sådana som jämt besökte pappa i kansliet… / – Men bakom satt hela staden. Till vänster om gången igen bara fruntimmer. Men till höger karlarna och deras fruar och flickor med, ty så satt man i herrskapsbänkarna. …

I mitten: Julotta i Nykarleby kyrka. Efter teckning av Teodor Schalin, skannad från tidskriften Misericordia, julen 1951 (se Fotnot). T.v. och t.h. vinterlandskap fotade av Johannes Schalin. (Åbo museicentral)

Under den långa predikan, tröstade sig gossarna regelbundet med att studera kyrktaket. Det var en bilderbok, som aldrig tog slut. Också andra måste ju titta upp, så nu gjorde man då inget opassande. / Det var något annat med de här bilderna än dem i Arvids bibliska historia. De voro på något sätt heligare, skrämmande och gåtfulla. Var det för att orgeln spelade till – och allt det övriga? För att bilderna inte liknade riktiga människor? Eller för att de mest hade att göra med yttersta domen? För det hade pappa och farmor sagt. Man kände sig inte så litet ängslig med alla dessa bibelspråk, som flögo fram ur basuner och ur änglarnas munnar, eller voro präntade mitt i kransar av blommor och klotrunda moln. Och där stod det över en rad söndriga byggnader: ”Fallet, fallet är det stora Babylon”! Det skulle föreställa en stor stad. Kunde en hel stad förintas på en gång? / Men så voro alla dessa änglar starka. De hade tjocka, bara armar och ben. Och de blåste i trumpet så att kinderna svällde. …..

/ Varje söndag var detta tak Eriks tröst och glädje, ty gudstjänsten fick blott sällan försummas …

FOTNOTER

* Min mor, Birgitta Willner skrev rent Teodor Schalins manuskript på 1980-talet. I maskinskriven form är det närmare 300 sidor, och försett med en kommenterande efterskrift. Manuskriptet hittades, snyggt handskrivet, i en pappask på golvet i ett skåp, mer än tjugo år efter hans död. Både min mor, och mormor kom då dunkelt ihåg att han skrev på någonting speciellt under och efter krigstiden. Enligt min mormor, Greta Schalin, ville han inte visa vad han skrev för att han var osäker på vad det var värt. Det finns ett fåtal kopior av manuskriptet. I Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek finns en, övriga är i privat ägo.

De fotografier av Johannes Schalin, som finns i Åbo museicentrals samling, är fritt tillgängliga på söktjänsten Finna.fi

I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa / Åbo landskapsmuseums årsbok 77-78, Turku / Åbo 2016).

I tidskriften Misericordia, julen 1951 (utg. Sjuksköterskeföreningen i Finland) finns 9 foton av Johannes i en text av Teodor Schalin: ”Österbottnisk jul. Minnen och reflektioner” (s 2-6). Fyra av de foton som ingår i bloggen är publicerade också där, liksom Teodors teckning av Julottan i Nykarleby kyrka.

Bastureliefen, sommaren 1939

Lämna ett svar

Tre byggnader präglade min barndoms somrar. Strandstugan, där vår familj bodde, Stora huset där min mormor och alla andra fanns, och så Bastun med bastukammaren, där man kunde dra sig undan, och senare också övernatta. Själva bastun och farstukvisten byggdes 1933, kammaren på 1950-talet. Kammaren hade takfönster och fungerade som arbetsrum för min morfar, Teodor Schalin (1882–1960).

Bastun och farstukvisten byggdes 1933

Bastun eldades sällan. Den var så stor att det tog många timmar att få den varm, och det var långt till stranden, liksom till vedlider och brunn.  På väggarna hade Teodor spikat upp naketstudier i olja från början av seklet, som man betraktade genom ångorna när man satt på laven och kastade bad. I kammaren stod en trebent kavalett, och högt uppe på en hylla en öppen båt i trä, med en grupp hårdnade figurer i modellera.

Jag kommer ihåg att jag fick en gipsbit av min morfar en gång, när jag skickats till Bastun för att hämta honom till Stora huset. Men i övrigt hänför sig mina minnen av Bastun till de perioder den fungerat som min egen exklusiva tillflyktsort. Framförallt under de svärmiska tonåren, och den korta tid de egna barnen var små. Då var jag forskningsledig flera somrar och hade kammaren som arbetsrum. Det var en ynnest att kunna dra sig tillbaka, och en ynnest att vara tillsammans på landet.

Bastun och bastukammaren vid medlet av 1990-talet

Minnena av Bastun är som en förtätad bild av Sommar när den är som bäst. Bilden domineras av en stor gipsrelief, som skiljer denna bastu från alla andra bastur. Gipsreliefen är fäst på kammarens yttervägg, och har överlevt väder och vind i över 60 år. Längst till höger står Kristus med handen upplyft – som om han skulle peka på den elstolpe som sedan slutet av 1950-talet försett Bastun med elström. På hans andra sida ser man fyra vuxna och tre barn som ödmjukt närmar sig honom. Ovanför dem löper texten: Jag är vägen sanningen och livet.

Texten är spegelvänd och reliefen negativ (buktar inåt i stället för utåt) eftersom gipsversionen bara är en gjutform. Den färdiga reliefen är i brons och finns på väggen till Pargas församlingshus. Teodor arbetade med reliefen hela sommaren 1939. Bronsgjutningen gjordes i Helsingfors tidigt på hösten, kort efter husets invigning. Den kom på plats 1940, under mellanfreden.

Bronsreliefen på församlingshusets vägg den 31.7.2020, och som ny 1940.

Teodor berättar om arbetet med reliefen i ett långt brev till ungdomsvännen John Dahl. Brevet finns bland det material som min mor grovsorterat 1993–94*, men som jag inte själv gått igenom ännu. Att jag känner till brevet beror på ett av de slumpmässiga sammanträffanden som kantat min väg med släktarkivet. Våren 2019, innan jag kommit igång med arbetet, rotade jag av någon anledning i lådorna och började bläddra i ett nästan tomt vaxdukshäfte, där min mor skrivit in årtal uppe på sidorna, från 1919 till 1981. På några sidor fanns hänvisningar till enskilda brev. Teodors om bastureliefen var ett av dem. Reliefen var på intet sätt aktuellt för mig då, och jag hade säkert glömt hänvisningen om det inte varit för att min bror vid samma tid blev ombedd att berätta om Olav och Teodor Schalin i samband med församlingshusets stundande 60-årsjubileum.  Han fick en kopia av brevet, men själv läste jag det inte förrän nu.

Teodors bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47* och spelade en viktig roll för församlingshusets tillkomst. Det fanns åtminstone ett reliefförslag till, förutom Teodors. Enligt brevet skulle Aarre Aaltonen ha förbundit sig att leverera sitt på sommaren till husets invigning. ”Mitt blev ej färdigt till dess huru jag än pressade på, ehuru huset blev klart att invigas en månad senare än avsett var”.

Allt gick inte som på Strömsö. Brevet är påbörjat den 9.9 och slutfört den 14.9.1939: ”John! Det var en ovanlig sommar i sanning – vilket inte minst framgår av att du aldrig fick en rad från mig. Reliefen åt upp precis all min tid, bokstavligen.” Kompositionsskissen gjorde han i juni. Den antogs 20.6. Den andra juli började de timra upp underlag av bräder för reliefen (140 x 250).

T.v. bastun som nybyggd 1933, i mitten juli 1939 ”Bronsreliefens preludier, Greta och Mattson mäta”. T.h. 31.7.2020

”Jag delade upp ytan i 5 skivor, så att jag fick varje del hanterligare och kunde vända figurerna i olika ljus… / Greta hjälpte genom att sätta upp några figurer efter skissen i gips och min konturteckning på underlaget… / Jag led alla avgrundens kval med mina figurer och grupper. De voro långt svårare än jag tänkt mig… / Leran turvis sprack och löste sig vid bevattningen i slemmiga puttar där detaljerna smälte isär…*** / Jag hade tyckt mig med skissen gjort undan det väsentliga, och tänkte utförandet skulle glida normalt utan större störningar till slut inom c:a en månad. Så skulle jag ha augusti för målning och rekreation. Men den ena figuren efter den andra krånglade, ville ingenting bli, fast jag gnodde på från morgon till kväll… / Jag levde småningom som i en mardröm, sov illa och svamlade bara om lera och lera och draperier hit och draperier dit. Huvudena gingo alla lätt, sådana gör jag ju ideligen. Men dessa gestalter som alla måste stiliseras och ändå ha något slags kroppar i kläderna – det var nytt för mig och tusen gånger svårare än jag anat. Jag insåg att jag omöjligt skulle bli klar inom sommarens lopp överhuvud, om jag ej lät udda vara jämt och började klara undan en figur i sänder. Och så, må du tro, kommo gjutningsbekymren!” (9–14.9.1939)

Från arbetsprocessen har jag bara hittat ett suddigt foto (4 x 3 cm), med texten ”Bronsreliefens preludier. Greta och Mattson mäta.” Där är reliefens brädunderlag fäst på bastuns farstuvägg. Arbetet med att forma reliefen i lera försiggick både i Bastun och Stora huset, där ”brädflaken med sina våta säckar fyllde verandans golv och bänkar”. Gipsgjutningen gjordes nere i stranden vid båthuset. Han hade missbedömt gipsåtgången. I stället för tre säckar blev det nio, vilket gjorde 450 kg. ”Du kan föreställa dig vad formerna och de ingjutna skivorna vägde, då jag säger att i en ingjuten gipsmassa är vattenvolymen c:a 5-6 gånger så stor som gipsens.” Det behövdes fyra personer för att bära en skiva från stranden upp till Stora huset. Där fick de först lufttorka lite på sjöverandan och lyftes sedan in i ateljén. Med gjutningen av de tre första formerna hade Teodor hjälp av Greta, min mor Birgitta och Olavs son Ture. I fortsättningen fick han hjälp av vännen Willy Baer, som i ungdomen varit anställd som fasaddekoratör i gips, och då handskats med gjutning av stora ytor under fackmannaledning:

Man ser Kristus rakt framifrån eller i halvprofil beroende på hur skuggorna faller. Detalj 31.7.2020.
Bastureliefen 31.7.2020

”Det är mycket man riskerar därvidlag. De stora gipsflaken kasta sig lätt och bli vinda, då de ju ej alls skulle passa ihop som helhet. Formen kan sitta så hårt att det hela brister vid utkilningen eller att större eller mindre partier smorts otillräckligt och då ramponeras. Har man åter smort för tjockt … bli detaljerna suddiga eller utebli (som Kristus’ ena fot!). Det var en massa dagar av spänning och hård möda. Ämbaren och ett barnbadkar ideligt fyllda av gipsvälling. Båthuset, verandorna och nästan alla rummen i villan grundligt nersölade av gips.” (14.9.1939)

Den sista augusti avhämtades gipsformerna av en bogserbåt från Pargas Kalk, med professionella packare, bräder och träull. Medan båtskarlarna packade och bar ner skivorna 1, 2, 3 och 4 arbetade Teodor ännu för fullt med nr 5 i gips. När båten ångade iväg hade det redan börjat skymma. ”Nu torde den vara i H:fors klar i brons.” (14.9.1939)

Bronsreliefen på Pargas församlingshus 31.7.2020

Nedre halvan av den femte delen (som inte finns på bastuväggen), med en barnfigur som sitter på huk på Kristi högra sida, gjorde han för säkerhets skull om i Åbo. Övre halvan har texten på finska: Minä olen tie totuus ja elämä. Bronsgjutningen möjliggjordes av ett understöd som Kalkbolaget gav till församlingen. Det var från början meningen att reliefen skulle gjutas i konststen*, vilket Teodor ansåg riskabelt. ”Bilden blir att sitta lågt på husfasaden, åtkomlig för seklers pojkfingrar, för landsvägens damm och smuts, därtill vätt av regn och spräckt av köld. Jag tror den skulle varit förstörd på par tre årtionden. Nu håller den evigt.”(14.9.1939)

Bronsreliefen blev stående i en låda i församlingshuset över vinterkriget. I ett senare brev hade Teodor dragit undan skyddspappret och konstaterat att patinan var en annan än den överenskomna, brunviolett i stället för grön, men ”eljes vacker nog”. Han nämner ett annat projekt som också blivit stående, en fackbok han sammanställt med Salme Vehviläinen. ”Men allt sådant är bara fåfängliga och förgängliga struntsaker. Det enda som behövs är fred på jorden och människorna en god vilja!” (26.10.1939)

Uppe på första sidan av det långa septemberbrevet har Teodor tillfogat ett PS. ”Jag har i tankarna tillägnat denna relief föräldrahemmet och i synnerhet pappa. Det är deras värld jag försökt återge i bild, därför har den stått mig så nära – vore detta sagt till eder. Vad jag haft de gamla i tankarna dag efter dag i sommar nu när ingen av dem mera gästar oss i synlig måtto.”*

FOTNOTER

* se närmare bloggens startsida ”Släktarkivet” (27.12.2019)

* se inlägget Muddais, undantagsliv 1940–44 (6.6.2020)

* Reliefen formas först i lera. Lerversionen ytbehandlas för att kunna lösgöras utan att skada gjutformen. Sedan appliceras flytande gipsvälling ovanpå, tills gjutformen är lagom tjock. När gipsen stelnat putsar man bort leran.

* Konststen eller Reconstituted stone görs på det sättet att man väljer den stenkrosssort man vill återskapa och blandar fina fraktioner (0mm –4 mm) ihop med vit eller grå cement och vatten. Källa

https://www.antroposofi.nu/fileadmin/dokument/Forumfiler/Artiklar/Wells_Nigel_Unikt_hantverk_av_Ta_Form_2015.pdf (15.9.2020)

* Teodors far Zachris Schalin dog den 21.9.1938 och hans mor Alma (f. Montin) den 7.10.1934.

Hamburger Börs 1976

1 svar

Åbo salutorg var år 2019 ett gapande hål. När dessutom rivningen av Hamburger Börs hotellbyggnad vid torget inleddes på hösten såg området ut som en katastrofzon. Alla som bor i Åbo vet vad det handlar om. Gropen blir en parkeringsgrotta, och hotellet får ett nybygge. Beslutsprocessen kring parkeringsgrottan är en historia för sig, som jag inte går in på. Demoleringen av hotellbyggnaden river däremot upp minnen från den förra rivningen, vilket jag inte kan låta bli att dela med mig av.

Minnen har en tendens att med åren reduceras till sådant som finns dokumenterat på bild, eller som återberättats. Från resor kommer man bäst ihåg platser man fotograferat, och från barndomen situationer som man själv, eller andra berättat. Mina upplevelser av den förra rivningen finns förevigade i ett tjockt brev till min syster, där jag berättar om den protestdemonstration som hölls i december 1976. Åtta maskinskrivna sidor handlar om demonstrationen. De är skrivna med en naivistisk jargong som tar fasta på dramatik och komik, och med underförstådda hänvisningar. Därför är det svårt att citera långa avsnitt, också sådana som får mig att tydligt se hela scenariot framför mig, som en film.

Jag lånade brevet för ca femton år sedan. Då närmade sig min generation museiarbetare pensionsåldern och man ville dokumentera arbetsrelaterade minnen. Jag fann dock brevet oanvändbart för detta syfte. Vi som deltog i demonstrationen gjorde det, per definition som privatpersoner på egen tid, och brevet handlar mest om min nervositet.

Nu känns brevet aktuellt på nytt. Jag läser det av nostalgiskäl, och på samma sätt som man på gamla fotografier kan få syn på detaljer och sammanhang man inte reflekterat över tidigare, fastnar jag nu för en humoristisk knorr. Jag funderar över hur händelseförlopp uppstår och utvecklas. På gott och ont.  Liksom en gnista kan tända en skogsbrand, en tuva stjälpa lass och en snöboll förorsaka en lavin, kan små ord få omfattande konsekvenser.

På den tiden hade museet ingen talan i miljöfrågor. Under den stora omvandlingen av stadsmiljön på 1960- och 1970-talen förstördes många kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Ibland snabbt och i hemlighet. Museet kunde bara dokumentera, och vi höll alltid ögonen öppna efter misstänkta tecken när vi rörde oss i stan. Arbetet med Hamburger Börs jugendhotell kom plötsligt:

”…RIVNINGSLOV gavs en torsdag, två veckor före jul. På fredag fick museet veta att nu börjar de riva, och det blev alarmutryckning. Alla som kunde for dit och dokumentera. Jag också. Jag hade varit in i hotelldelen tidigare – och redan för ½ år sedan blivit upprörd (allting är i så perfekt skick, och interiörerna sällsynt och utsökt fina). Vi var visst 4 som var där på fredag. Helena och jag : Helena höll på få flunsa och var halvdöd – de höll på att tömma hotellrummen, men hälften hade möbleringen kvar… [—] Sen var det Lasse och Salme, som skötte den fotografiska delen av dokumentationen.

Och naturligtvis, när vi var där i huset, hämtade krafter i länsstol emellan, blickade ut över torget och snokade igenom alla detaljer i interiörerna – naturligtvis sade vi åt varandra – att det är hemskt, att vi borde göra något…”

På kvällen hade museet lillajulfest på Åbo slott.

”… Det bara råkade sig så att jag satt bredvid Lasse… [—] Du vet att jag har svårt med konversation. Jag kan inte prata skräp och väder och vara trevlig och rolig och charmerande och underhållande. Jag kan bara prata sak – och också det skralt. Först konverserade vi Romerska renässansbadkar (han har haft stipendium, varit 4 terminer där – och blir magister på dom) – och när dom sinade : sade jag inledningsvis, efter en liten tystnad : man borde ju faktiskt göra någonting med Börsen. Ingenting var min förtjänst, eller mitt fel, ingenting, eller mycket lite var min idé, och huvudidén var ju inte alls ny – frågan är bara om någonting överhuvud skulle ha hänt om jag inte just då upprepat de förlösande orden…”

Vi vidareutvecklade vår bordkonversation. Borde man satsa på ockupation, eller räckte det med en sorgemanifestation? I vilket fall som helst måste vi operera inifrån huset. Med talare på balkongen, sång, musik, banderoller. Och jag kläckte ur mig, såg för mig, svarta sorgband, vita liljor…  Senare under kvällen delgav vi också andra våra planer. Alla var lika ivriga, och vi gjorde upp listor på åtgärder som måste vidtas genast nästa dag.

”…Sen att vakna på lördag morgon. Med en irriterande känsla av gungning i huvudet, och att någonting var fel. Det enda jag riktigt ångrade var – att jag hade krapula. (och jag borde ju vara tillräkligt politiskt mogen och erfaren och ansvarskännande för att veta att demonstration (revolution…) och sprit inte hör ihop. Vi lever inte på 60-talet längre. Resten var tvivel, om jag inte själv i så hög grad varit medskyldig till initiativet skulle jag inte ha tvivlat alls antagligen …”

Ett par sidor av brevet handlar om tvivel och vankelmod. Jag berättar om andras förhinder, olyckor och illamåenden, och besvikelser över det lama gensvar vi på många håll fick när vi ringde runt till våra respektive kontakter. På lördagen hölls ett möte med ett 15-tal deltagare (en jurist) i miljöpolitiska föreningen Majoritets namn. Man beslöt att för det första, överklaga rivningsbeslutet till justitiekanslern och samtidigt skicka kopia till presidentens kansli. Och för det andra, anordna en normal demonstration på torget, tisdag 16.30. Efter arbetstid. Att få polistillstånd för en demonstration inne i huset var otänkbart.

Min första reaktion var besvikelse och tvivel. Jag tyckte allt urvattnades, var besviken på mig själv för att jag satt tyst, och var rädd att det skulle bli pannkaka av alltihop. Majoritet var en pappersförening, och jag litade inte på att någonting skulle fungera. Förutom museimänniskorna – enligt brevet nio – nämner jag en ung stadsfullmäktigeledamot (som fixade högtalare), Majoritets ordförande, och en aktivist från studentteatern.

 Informationen löpte ändå bra. Det var en stor fest i konserthuset samma kväll, och kvällen därpå på Kunta och på Kåren där speakern berättade om demonstrationen.  Och man spred flygblad. Men allt annat var länge oklart.

Trots att beslutet gällde vanlig demonstration, tyckte Lasse att idén med sorgband var så bra att vi inte kunde överge den. Helena visste genast hur vi skulle förverkliga det. Två rullar svart kräppapper (á 2 meter) nitas ihop, slängs ut genom valda fönster, och kläms fast genom att stänga fönstret igen.

Jag åtog mig att köpa kräppapper och plakatmaterial på arbetsvägen på måndag morgon. På Majoritets räkning. Jag förvånades över att det faktiskt finns svarta kräppapper, och bad om 15 rullar. Medan expediten gick till lagret efter mera svart, kom två av museets stadsarkeologer in, som inte hörde till de medskyldiga. Jag skriver långt och ingående om deras nyfikenhet och min ovilja att avslöja varför jag var där. Sen gick jag över gatan till Färg och tapet, och köpte kartong. Rullen, som var nästan lika lång och nästan lika tjock som jag, släpade jag till närmaste busshållplats.  I bussen stjälpte den, men ingen blev under. Resten av måndagen höll jag till på museet, medan de andra var på Börsen och dokumenterade. På kvällen hade vi målningstalko. Några ritskolmänskor, som var bekanta till någon, dök upp och gick lös på kartongbitarna.

”… Sen var det ännu ett sista möte på kvällen – när allt kändes (för mig) så rörigt och anarkistiskt som möjligt – och jag gick av och an, utan att åstadkomma något, varken i bromsande eller vidareutvecklande riktning. Har inte tvivlat på mig själv så grundligt, och inte varit så tillintetgjord av nervositet på – jag vet inte när – som den kvällen.

För på tisdag morgon när jag vaknade – kändes allt i någon mån ödesbestämt och oundvikligt. Och det var lättare.”

På tisdag arbetade jag i Börsen med de andra. Vi hade fått behålla en telefonlinje, och ett rum som kontor. Där läste vi dagens tidningar – rivningen var förstasidesnyhet – och tog emot samtal. Vi fick t.ex. veta att vi inte beviljats polistillstånd för demonstrationen – att den måste bli olaglig – och strax därpå, att en representant för Hotell- och restaurangarbetarnas lokala fackavdelning, som lovat bekosta tillställningen, inte fått majoriteten bakom sig:

”…kan du tänka dig oss – vi var 6 st i Börsen den dagen : de flesta snälla, flitiga, välartade, försynta museiarbetare (typ jag – bara att mera utpräglade, för jag är inte välartad) sittande på golvet, i ett hotellrum… [—-] … alltså oss samlade där, just vi och just där, just då … konstaterande att vi är utan pengar och utan tillstånd… ”

Mot eftermiddagen ordnade sig allt i varje fall. Börsens korridorer kryllade. Av journalister och fotografer, Börsens egna anställda som bar och flyttade, eller försökte hacka loss frisstumpar, utan att lyckas, och vakter som höll ett öga på allt. Alla visste att det skulle bli demonstration, och det förekom också ockupationsrykten. Jag uppsnappade en fråga om man borde söka skydd, och det lugnande svaret att inte kan de ju slå sönder fönster när de vill bevara.

”… Ledningen för Börsen parkerade sig i andra våningen och följde med allt genom fönstret. Vi var i tredje våningen. Valde ut 6 fönster; ett åt var – två Börskarlar slarvade dock irriterande mycket i fötterna på oss där. Det var spännande också att därifrån följa med från fönstret hur allt utvecklade sig på torget. 16.15 – torget stort, relativt tomt – en liten vit minilastbil uppenbarar sig : chauffören är en museijobbare… [—] … Sen stiger Drake (museichef) ut och museets amanuens. Lyfter bort från flaket jättelika, granna plakat : ”purkakaa mielummin Wiklund” m.fl, målat svart julsvin med Osuuskauppas stämpel och diande smågrisar (lääninhallitus, suunnitteluvirasto…) … och museichefen och amanuensen släpar dessa plakat och torget är bara stort och tomt. 16.20 dyker resten av de inblandade upp, de som inte är inne i Börsen … och mycket småningom några till. 16.25 är det redan en liten grupp… och 16.30 slängde vi ut våra sorgband (de blev bara 5 för att ett fönster var bevakat) och tågade ut. På torget raspade tonerna från en sorgmarsch (Katias kassett) och sorgbanden var precis lagom långa, och fladdrade precis lagom melankoliskt i vinden. Det var mycket vackert. Sen blev de förstås borttagna nästan genast…”

På torget stod ett par hundra människor. Allt förlöpte väl. Efteråt överfölls jag av en lättnad och tillfredsställelse som var nästan bedövande. En ro som överträffade det mesta.

Sen blev det en våldsam tidningsstorm. Med därtill hörande feluppgifter, överdrifter, och missförstånd. Dörrarna på museet var i flera dagar svartfläckiga av de senaste dagsnyheternas tidningssvärta. Någon annan grupp lär faktiskt ha försökt sig på en ockupation. När demonstrationen var över hade någon ropat i en högtalare på Börsens balkong: Valtaus epäonnistui, mutta taistelu jatkuu. Ingen av oss visste vem det var.

”… Det blev ingen resumé, utan en utförlig berättelse, som ännu kunde fortsätta i oändlighet. Hoppas du för detta besvär, och andra, sparar mina brev. För du är nu kanske den enda som äger en skriftlig med sanningen överensstämmande rapport om händelserna. Inte för att de nu var så viktiga. Allt bara känns så viktigt, där man är med.”

Så avslutade jag min systers brev – som jag lånade för femton år sedan, och aldrig återlämnat. När jag senast besökte henne i Stockholm, där hon bott sedan 1970-talet, fick jag också mina övriga brev. Jag visade telefonbilder på höstens husrivning och berättade senaste nytt om arbetet med torgparkeringen. Då oroade man sig speciellt för sprickbildningarna i Åbo svenska teaters hus, och Ortodoxa kyrkans trappa.

Någon namninsamling mot parkeringsgrottan har jag nog undertecknat, och någon demonstration har jag väl deltagit i – men jag frågade mig om man, som gammal aktivist kunde ha gjort mera? Om teaterhuset på riktigt går sönder? Eller Hansatorgets glastak rasar? Slagit läger på torget, kedjat fast sig i grävskoporna? Varpå min syster vänligt påpekade, att vad som än kan hända är det inte jag som skall känna mig skyldig.

cof

FOTNOTER

Hamburger Börs hotellbyggnad som revs år 1976, var byggd 1909 i jugendstil efter ritningar av Frithjof Strandell

Miljöpolitiska föreningen Majoritet inledde sin verksamhet på 1960-talet, med fokus på trafikpolitik. Galjonsfigur var i många år Eugen Parkatti, som var psykolog. På 1970-talet fick föreningen, på initiativ av Knut Drake, ett utskott för byggnadsskydd. Kampen för att rädda rivningshotade hus dominerade därefter verksamheten.

Knut Drake var direktör för Åbo landskapsmuseum 1973–1990 (t.o.m. 1980 Åbo stads historiska museum). Om museets byggnadsforskning på 1970-talet, se närmare: Drake, Knut: Forntid, Nutid, Framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981, Åbo landskapsmuseum 1995. Sid 88-92.

”Helena” är Helena Soiri-Snellman som mången lokalhistoriskt intresserad Åbobo känner som en initiativrik och produktiv byggnadsforskare. Har skrivit om det mesta, i framför allt museets egna publikationsserier.