Min morfar Teodor dog när jag var nio år. Jag minns honom vagt från sommarstället i Pargas, och från mina morföräldrars hem i Åbo. De bodde i jugendhuset Albatross, strax bakom Konstmuseet. Där hade de ”alltid” bott, och där bodde min mormor ännu som änka i över 30 år. Teodor hade en egen ateljé både i Albatrossen, och på landet. Sådant gör intryck på ett barn.

För ungefär 50 år sedan, när jag börjat jobba på historiska museet i Åbo, och vi hade fått överta en gammal yrkesskolas bibliotek, hittade en kollega i tidskriften Kotitaide en byggnadsritning från år 1909 till konstnären T. Schalins villa i Alberga. En sådan hade jag aldrig hört talas om! 

Att min morfar var gift när han träffade min mormor blev jag medveten om först som vuxen. Han var gift med en kusin på mödernet, Aili Tallgren i hela tio år. Äktenskapet var barnlöst. Aili hade vuxit upp på prästgården i S:t Marie (numera en del av Åbo), dit hon återvände efter skilsmässan för att finnas till hands för sina åldrande föräldrar. Familjebanden, och närheten till prästgården, innebar att Aili aldrig helt försvann ur bilden. Hon besökte Teodors föräldrar, som också bodde i Åbo, och var gudmor till min mamma. För barnen var ”Tant Aili” en släkting bland andra. Min morbror berättade på gamla dagar att han aldrig hade kunnat ana att hon var hans pappas ex.

Av de fotoalbum jag ärvt har jag varit mest fascinerad av Teodors första, som är från tiden innan min mormor kom in i bilden. Där finns ett tiotal foton av ateljéhuset i Alberga. Några är uppenbart tagna när huset var nybyggt 1910 och Teodor och Aili nygifta. Aili har fotsid klänning och getingmidja. Teodor är lång och stilig med mörkt hår. – När han gifte sig med min blivande mormor såg han redan ut som den morfar jag minns, med rund mage och tunt vitt hår.

Saker man inte talar om gör en nyfiken, och bilderna av ateljéhuset väcker frågor. Om Teodor lät bygga, och kanske själv planerade en konstnärsvilla – varför hade jag aldrig hört talas om den? Hur länge bodde de där, och vad hände med huset efter det? Bodde de året om, eller var det ett sommarhus?

Och hur kom det sig att han gifte sig med en kusin? Familjerna bodde långt från varandra när de växte upp, och efter det ägnade han sig åt konststudier i Helsingfors och utomlands. Vad tyckte deras föräldrar om förhållandet, och om skilsmässan? Bägges fäder (Zachris Schalin, och Ivar Tallgren) var prästvigda, och mödrarna (Alma, och Jenny) systrar… Och vad tyckte Aili om att bli lämnad för en yngre kvinna? Hur blev hennes liv efter det?

Keramikhuset (2019–20)

Tanken på att göra Albergahuset i lera föddes samtidigt som mina första släktskulpturer. Inspirerad av två korta specialkurser valde jag att utnyttja både interiörfotona och byggnadsritningarna. Den ena kursen var i patinering, där en deltagare använde pigmentöverföring för att applicera en bild på sin skulptur. På den andra kursen gjorde vi urnor i papperslera, varvid jag insåg hur väl pappersleran lämpar sig för stora och tunna ytor. Jag ville göra Albergahuset i papperslera, med korrekta proportioner, och på innerväggarna applicera bilder av de lyckliga tu i det nybyggda hemmet. Huset måste vara halvt för att kunna betraktas både utifrån och inuti. Min lärare rådde mig att göra separata byggnadselement som fogas ihop som brända.

Jag påbörjade arbetet hösten 2019 och ett halvår senare, när alla byggnadsdelar var färdiga, bröt pandemin ut och kursen avbröts. På grund av pandemiläget tog jag inga kurser följande läsår, utan fogade ihop huset hemma, på egen hand. Allt blev inte som jag tänkt mig, men de flesta bitar fick jag i varje fall placerade någonstans. Jag hade t.ex. tillverkat en mängd bjälkar med tanke på takstolen och andra stödkonstruktioner, vilka inte behövdes. De blev istället våningslister, knutbräder – och golv- och taksparrar som gör att huset ser halvfärdigt, eller förfallet ut. Ytterväggarna målade jag ljusgula – som kvällssol på en vitrappad fasad, och innerväggarna gulockra, som mörknat papper.

För pigmentöverföringen fick jag gästa arbis skulpturverkstad. Bilderna skulle printas (spegelvända) med laserskrivare, och ganska snabbt efter det penslas med ett speciellt gel och tryckas mot underlaget. Efter något dygn satt pigmenten fast, och jag kunde gnugga bort pappret med en fuktig svamp och ytbehandla bilderna hemma. Byggnadselementen fogade jag ihop med snabbtorkande Silk Clay modellera.

Teodor, Aili och Alberga

Teodor började studera vid Helsingfors universitet hösten 1900. Han läste flera ämnen, men viktigast för honom var universitetets ritsal, och följande höst skrev han in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) för att satsa helhjärtat på konsten. Det visade sig att Aili gick på samma klass! Han hade i själva verket träffat henne redan som förstaårsstudent när han blev bekant med hennes bröder – och förstummats av hennes skönhet: ”Den Aili så hon blifvit förtjusande vacker! Jag måste riktigt sitta och gapa och glo på henne hela tiden så mycket jag täcktes.” (till mor Alma 18.10.1900).

Ailis svägerska Tyyni Tuulio (gift 1917 med Oiva T.) vittnar också om den unga Ailis skönhet. Hon hade hört talas om syskonen Tallgren redan innan hon mött sin blivande man. Bröderna hade rykte om sig att vara stiliga, och i flickskolan hade deras ”bildsköna” syster Aili undervisat i parallellklassen. (Nuoruuden maa, s. 186) Av Tyyni Tuulios memoarer framgår att Aili hösten 1899 ”sattes” i Åbo ritskola, i stället för att fortsätta i gymnasiet, för att hon måste ta hand om sin mor som insjuknat på familjens sommarställe. Efter det gick hon i ett finskt institut i Helsingfors (Helsingin suomalainen jatko-opisto) som inte ledde till studentexamen. (Keskipäivän maa, s. 40)

Av breven att döma var Teodor inte närmare bekant med den Tallgrenska familjen innan han började studera.  Moster Jenny lärde han känna när hon besökte Helsingfors vårvintern 1902. Han inbjöds att fira påsk på S:t Marie prästgård där han genast kände sig som hemma, i synnerhet som hans yngre syskon, som gick i skola i Åbo, också var där då, och för att moster Jenny var så otroligt lik hans egen mamma! (3.4.1902)

Efter de första åren i Helsingfors ägnade sig Teodor åt studieresor. Vårterminen 1903 var han i Italien, de följande läsåren studerade han i Paris, Köpenhamn, och sedan på nytt i Paris. Hemma längtade han ut, och utomlands väntade han på att få komma hem. Någon brevväxling med Aili har jag inte stött på från den tiden, och hon omtalas inte heller i breven till föräldrarna. Mor Alma hade ändå sina aningar, när hon varnade för kusinäktenskap: ”Då du känner dig ensam därute, tänker jag att du börjar tänka på en framtida följeslagerska genom lifvet. Men tänk ej på någon af dina kusiner … Beundra du dina kusiner, håll af dem också, men gift dig ej med dem...” (13.12.1903)

Den första antydan om en relation finns i ett brev från november 1906. Teodor har varit tillsammans med Aili 3 kvällar. Hon ber hälsa. ”Jag tänkte säga mycket mera men kanske jag låter bli.” När relationen var ett faktum, verkar Teodors föräldrar självklart ha accepterat äktenskapsplanerna, medan Ailis’ var ambivalenta. Av Teodors förklaringar att döma handlade det om Ailis roll inom familjen. De hade inte velat ge bort henne över huvudtaget – men hade ändå lättare att acceptera Teodor än en främling. Och det hade varit egendomligt, om de ”med hvar sitt heta lynne ej skulle flamma upp när allt tog till tals” (7.4.1910).

De var fem barn i den Tallgrenska familjen, tre söner som ägnade sig åt akademiska studier (Kaarlo blev präst, Oiva och Mikko vetenskapsmän) och två döttrar. Ailis syster Anna-Maria blev känd som litteraturkritiker och essäist. Det finns en doktorsavhandling om henne (Krogerus 1988), där familjebakgrunden berörs. Både Anna-Maria och hennes mor var nerviga, och både Jenny och prosten Ivar Tallgren hade temperament och starka viljor. Aili hade ett jämnare humör, och praktiskt sinnelag, vilket var till stor hjälp i många situationer. Hon var ”Kloka Aili” – enligt Tyyne Tuulio.    

Både Teodors och Ailis giftermål (27.7.1910) och deras skilsmässa (1921) ledde till slitningar mellan familjerna. Efter skilsmässan tog det många år innan Jenny frivilligt – och inte av slump – träffade Teodors nya familj. (ZS dagbok 18.1.1926) Till bröllopet var ingen från Teodors sida inbjuden. Vigseln försiggick i största enkelhet på Tallgrenarnas sommarställe. ”Det var endast vi två och Ailis egna.” Teodor förklarar, att hur gärna han än haft sina föräldrar där, hade det varit ännu svårare för detta andra hem ”om flere bevittnat kampen – Förfärligt fästa äro föräldrar och syskon vid Aili.” (2.8.1910)

Teodor och Aili flyttade in i Albergahuset genast efter bröllopet. Men det var bara första året de kunde bo där tillsammans året runt. Då pendlade de till Helsingfors. Teodor arbetade som teckningslärare, och Aili var tidvis assistent åt sin bror, arkeologen Mikko (Aarne Michael T.). Hon hade också lärarvikariat. De var nöjda med sitt nya liv. Men Aili började magra. Det oroade moster Jenny redan första hösten. Ett år senare var Aili intagen på sjukhus på grund av undernäring.

”Nog lär den sjukdomen vara svår”, skriver Alma (5.11.1911) – men breven nämner inte vilken sjukdom det rörde sig om. Aili repade sig, och de kunde återvända till Alberga för kortare perioder. Men för det mesta bodde de efter det på hyra i centrum av Helsingfors. Aili fick åtminstone ett par gånger återfall. I januari 1916 antyder mor Alma att hon skulle ha varit var gravid. Något missfall nämns dock inte – Alma skriver bara allmänt, lite senare: ”Ni har att kämpa med så mycket sjukdom och svårigheter att det gör oss riktigt ont.” (20.2.1916)

Om somrarna var de ofta på skilda håll. Teodor hade konstnärliga projekt som var platsbundna, och Aili vistades mycket i S:t Marie. Också andra tider på året. Hennes mor ville så gärna ha henne där. Svärfar Zachris såg det som en bidragande orsak till skilsmässan – vid sidan av att skydda hennes ”ömtåliga kroppskonstitution”. Han tyckte Jenny dömde Teodor strängt, och bortsåg från att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut. (ZS dagbok 2.6.1921).

Huset i Alberga var tidvis uthyrt, ibland var Teodor ensam där, men oftast stod det tomt. Villan gavs till försäljning 1916 och såldes 1918. De flyttade till Åbo 1917, när Teodor blev lärare vid Åbo ritskola. Då var min blivande mormor 19 år och elev i ritskolan. Teodor var 34. Hans anteckningshäften från den tiden vittnar om en konstnärlig och personlig kris. Han kände sig som en dilettant på alla områden, ”en kuliss hela karlen” – och hemmet var ”en kuliss” också det. (MWR 2006, s. 83)

Palazzo Schalini

Teodors och Ailis villaplaner avslöjades första gången hösten 1909: ”Nu skall jag först explodera en bomb”, skrev Teodor. Han skulle få ett lärarjobb, och Aili skulle ta ett annat, och så skulle de hålla sig med ateljé, och rita och måla så mycket de hinner. Att hyra skulle bli för dyrt. ”Därför tänker vi bygga ett palats själva.” Parcellen blir ett tunnland stor och de skall ha potatis och morot och kålrot och ärter och körsbär och stora granna stickelbär. (19.10.1909) Ett par veckor senare berättar han att byggnadsritningarna kommer att avbildas i konsttidskriften Kotitaide: ”alltså ett stycke finsk-fosterländsk-arkitektur! Palazzo Schalini…” (5.11.1909)

Byggprojektet gick inte som på Strömsö. Det var inte så enkelt att hitta långivare och borgensmän, för budgeten höll inte och det behövdes fler och fler lån. Det blev strul med leveranser och utförande, och med byggnadsarbetaren. Bygget stod ibland stilla, och försenades mer och mer. Bröllopet måste skjutas upp gång på gång.  Några veckor var riktigt otäcka. Men som helhet innebar processen ändå mera himmel än helvete. Drömmarna var vackra, och etappmålen en fröjd. Breven bjuder på både euforiska och lyriska passager. Som i februari när golvbjälkar, trossbotten och mellanbalkar var på plats och väggarna började resas – eller i juni när han vaknade i eget hus: ”Så vackert tycker jag här blir, så glad och nöjd är jag öfver att titta ut ur eget fönster, ha sofvit min natt i eget rum, i eget hus, i egen säng efter kvällsvard, kokt i egen kastrull i egen spis. Jag har också sjungit och skrålat hela morgonen.” (19.6.1910)

När de som nygifta anlände till villan hade deras granne, fröken Sahlsten tillsammans med en hängiven vän till Tallgrenarna, dekorerat hela huset. Trappan var smyckad med blommor, golvet kring eldstaden prytt med enris, på bord och fönsterbräder stod krukor med penséer, i matsalen en stor bukett rosor, på matbordet en präktig kaka och flera vetebröd, i matskåpet mjölk. På kvällen var det fullmåne, och första dagen sol – som vandrade från fönster till fönster och fick allt att lysa och blänka:

”Det blänkande, det är Ailis vackra gåfvor från hem och vänner. Det är så underligt för en sådan här landstrykare och fattiglapp att sitta och titta på så mycket präktigt och vackert, som skall vara en del av ens hem – Ja mamma och pappa måste komma och se! – Den hvita möbeln är helt enkelt förtjusande mot matsalens tegelröda tapet… Alla tak är hvitlimmade, kakelugn och murar röda – och hvita, tegel och rappning … / Såg just ut, slätten ligger midt framför mig … Där gå röda och hvita kor på bete…” (2.8.1910)

Moster Jenny tyckte redan efter ett år att det skulle vara klokast att sälja villan. Men – ”inte sälja vi det här så lätt”, förklarade Teodor för sin mor. ”Aili är mer än jag fäst vid det.” (1.9.1911). ”Kyllä se on ollut kotinamme meidän parhaan ajan” (vårt hem under vår bästa tid), konstaterade Aili vemodigt när villan var såld. Hon hoppades att den svåraste tiden var över. Att det skulle vara lättare att börja på ny kula när huset var sålt (9.8.1918).

Den Tallgrenska familjen

Jenny (Montin)Tallgren har jag tidigare berättat om i samband med keramikskulpturen ”Zachris och Alma” (publ. 18.2.2023). Vårterminen 1872 hade Zachris, som nybliven student blivit blixtkär i den då 16-åriga Alma som gick i flickskola i Helsingfors. Alma, som var föga trakterad, återvände till föräldrahemmet i Brahestad och de hade ingen kontakt på långa tider. När hennes syster Jenny, följande läsår dök upp i Helsingfors umgicks Zachris med henne – i hopp om att få henne till förespråkarinna. Umgänget beskrivs utförligt i hans dagböcker. Båda var intresserade av historia och engagerade i fornminnesföreningens verksamhet. Jenny var 21, och Zachris 19.

Jenny och Ivar gifte sig 1876, och Alma och Zachris 1880. På 1880-talet skrev systrarna till varandra om småbarnens sjukdomar och matvanor. Teodor och Aili var nästan jämngamla. Teodor föddes 1882, och Aili 1883.

Aili var tredje äldst i sin syskonskara. Oiva föddes 1878, Kaarlo 1879, och 1881 en dotter som dog vid 8 månaders ålder. Deras lillebror Aarno Michael (Mikko) föddes 1885, och Anna-Maria 1886. Oiva och hans hustru Tyyni bytte sitt familjenamn till Tuulio. De var båda språkforskare, Tyyni känd som författare och översättare. I tredje delen av sina memoarer ägnar hon familjen Tallgren en 50 sidor lång ”Prolog”.  Både hon, och Krogerus, lyfter fram Aili som en viktig källa. Det var Aili som tagit ansvar för moderns, och systerns efterlämnade papper och dagböcker. Aili hade också själv skrivit dagbok, och sammanställde på äldre dagar en släktkrönika för de yngre generationerna. Inget av detta arkivmaterial har jag bekantat mig med. Det skulle finnas mycket att gräva i – men jag begränsar mig till tryckta källor, och berättar bara lite om de familjemedlemmar Aili ställde mest upp för – d.v.s. hennes mor, Mikko och Anna-Maria.*(1)  

Jenny Maria Montin-Tallgren är i mitt projekt, inte enbart en mor och svärmor (som för Krogerus resp. Tyyni Tuulio) utan också syster, svägerska och moster. Dessutom kom hon att spela en roll för historiska museet i Åbo där jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Det grundades 1881. År 1887 flyttade den Tallgrenska familjen till S:t Marie. På den tiden hade museet ingen fackutbildad personal och administrerades av donatorer och andra styrelsemedlemmar. Prästgården låg i ett veritabelt kulturlandskap. Korois udde, som gömde landets medeltida centrum, syntes t.o.m. från deras fönster. Jenny, som i sin ungdom varit engagerad i Finska fornminnesföreningens verksamhet, hade både öga för fornlämningar och kontakter. Hon tog initiativ till arkeologiska utgrävningar av udden, genom att göra statsarkeologen uppmärksam på de lämningar man kände till. Utgrävningarna, som finansierades av Åbo stad och fabrikören Rettig fick sensationella resultat. Man hittade inte bara rester av en biskopsborg, utan också grunden till en kyrka som ansågs vara Åbo domkyrkas föregångare.

I Teodors första album finns en utgrävningsbild, där Jenny sitter på knä på marken i fotsid rock. Hon lutar sig framåt mot jordkanten och krafsar så armen är suddig. Ovanför henne står några lantligt klädda åskådare framför en väderkvarn. Det finns ingen bildtext, men enligt ett foto i museets samlingar från samma situation handlar det om en järnålders gravplats i Saramäki i S:t Marie.*(2) Jenny lär med stort intresse ha följt med också de utgrävningar, som gjordes i centrum av Åbo i samband med olika byggnadsarbeten – i likhet med museets arkeologer på min tid. Hennes engagemang får mig att minnas både kollegernas arbete, och mitt första museijobb, som gick ut på att dokumentera underjordiska slottsmurarar.

Zachris berättar i sin dagbok om ”museimännens kongress” i Åbo 27–29.8 1926. Både han, och Jenny och Aili deltog. Sista dagen var utflyktsdag, då man bl.a. besökte Korois som i Zachris tycke måtte vara ett av de märkligaste fornfyndsställena i hela landet. Det var kaffepaus i prästgården, där det hölls ett tacksägelsetal till fru Jenny ”skämtsamt överdrivande hennes arkeologiska meriter”. Hon uppmärksammades också dagen innan då en föredragshållare påpekade att arkeologerna ”mest genom prostinnan Tallgren” fått kunskap om fyndställen i Åbotrakten. Mikko Tallgren höll också föredrag. Jenny sade efteråt förtjust åt Zachris, visande på Mikko: ”Är det inte roligt att ha en sådan son.” Då var hon 74 år.

Jenny dog 1931 i december. På sin sista resa följdes hon mangrant av hela gårdsfolket i Korois. Hon hade bestämt att hon skulle bli gravlagd i Brahestad. Kistan transporterades dit med tåg, i egen vagn.

För Anna-Maria Tallgren var moderns död den tyngsta upplevelsen i hennes liv. Krogerus, som läst hennes brev och dagböcker, vittnar om en mycket nära modersrelation präglad av starka, motstridiga känslor. Som mor var Jenny känslosam och krävande. Jenny var, enligt Krogerus, en begåvad och väldigt ambitiös människa, som varken trivdes eller passade in i den konventionella kvinnorollen*(3), och riktade mycket av sin kreativa kraft och sina ambitioner på barnen.

Anna-Maria Tallgren har betecknats som en av den litterära världens mest lyskraftiga kritiker under 1910- och 1920-talen. Då skrev hon för rikstidningen Helsingin Sanomat. Hon slutade av hälsoskäl. Det journalistiska arbetet blev för påfrestande och rutinartat. Anmärkningsvärt var att litteraturkritiken för henne förblev en huvudsyssla och inte, som för andra tongivande kritiker, en parentes eller ett sidospår. Hon gjorde också översättningsarbeten, skrev teaterkritik, verkade som dramaturg och som redaktör för litterära antologier.

I avhandlingens avslutande kapitel konstaterar Krogerus att Anna-Maria, ur biografisk synvinkel levde i en fortlöpande kris: hälsomässig och ekonomisk, men också vad gällde världsåskådning, erotik, självkänsla, kvinnoroll. Hon var sårbar och öppen för påverkan. Det gjorde henne till en inlevelsefull läsare och betraktare, en känslig förmedlare av komplexa konstupplevelser. Det ger också djup åt Krogerus sätt att i förordet nämna Aili – den kärleksfulla systern, som en oersättlig hjälpare under hela hennes liv. Anspelningar på Anna-Marias känslighet förekommer också i det Schalinska brevmaterialet och hos Tyyni Tuulio*(4) – och när jag intervjuade min morbror, kom han ihåg hur han som pojke strängt förmanades att inte kläcka ur sig någonting opassande när, den lite extravaganta tant Anna-Maria skulle komma på besök.

När barndomshemmet i S:t Marie gick förlorat efter Ivars död 1936 flyttade Aili till Helsingfors där hon fungerade som husmor åt Anna-Maria och Mikko. De bodde på tremanhand i ett egnahemshus i Kottby. Anna-Maria var en kort tid gift med Erkki Kaila, ärkebiskop, änkling och 77 år gammal.*(5) De gifte sig 1944 och han dog samma år i december. Mikko dog året därpå, Anna-Maria 1949.

Mikko (Aarne Michael) Tallgren var under Anna-Marias barndom och studietid en beundrad förebild, vägvisare, hjälpare och inspiratör. Hon hade tänkt sig en akademisk bana, i likhet med bröderna, men den gick om intet, när hon i studentprovet fick underkänt i matematik. Medan hon bodde hemma hade Mikko förmedlat böcker och tidskrifter åt henne. Han stödde henne också ekonomiskt, och när hon flyttade till Helsingfors hade han introducerat henne i stadens kulturliv och sin egen umgängeskrets. De gjorde en gemensam studieresa till London och Paris, som för Anna-Maria blev mycket betydelsefull och rik på impulser. (Krogerus 173, 176)

Mikko gifte sig aldrig. Hans enda frieri torde ha varit när familjens högt älskade barnflicka skulle lämna prästgården för att gifta sig, och han försökte beveka henne med att han själv snabbt blir stor. Enligt hans nekrolog i Fornvännen var arbetet allt för honom. Som person var han försynt och tillbakadragen. Han var aktad och älskad av alla. Hans lärjungar avgudade honom. Han var ”en stor vetenskapsman och en ädel människa”.*(6)

Både Tyyni Tuulio, och Zachris dagbok bekräftar karakteristiken. Zachris uttrycker på ett par ställen förundran, med uttryck som ”en ovanligt ödmjuk och tacksam karaktär” (1932 ; 1934). Tuulio skriver om hans död, att det gick falska rykten att han skulle ha svultit ihjäl.  Hon förklarar det med hans asketiska livsföring. Han var vegetarian och överdrivet osjälvisk – ville aldrig ha någonting för egen del (”nej, inte åt mig”). Tuulio trodde i varje fall att hans goda syster Aili lyckades smyga ner mera näring i Mikkos välling och gröt än vad hennes extremt laglydiga bror kunde ana. De sista fem månaderna låg han på sjukhus. (Keskipäivän maa, s. 449)

Tant Aili

Aili bodde kvar i Kottby till 1960. Hon dog 1965, som den äldsta i syskonskaran. Hon överlevde också Teodor – trots sin (enligt Zachris) ”ömtåliga kroppskonstitution”. Från Kottbytiden finns rikligt med brev till Teodors familj. Medan Aili bodde i S:t Marie kunde de kommunicera på andra sätt, samtidigt som hon säkert länge var mån om att hålla en viss distans till Teodors nya familj. Jag gissar att relationerna normaliserades senast 1940, under vinterkriget då Teodor och Greta var evakuerade i samma gård som Aili och Anna-Maria.*(7)

När Tyyni Tuulio skriver om skilsmässan förundrar hon sig över Ailis beslut att flytta hem till föräldrarna och ta hand om dem. De var yngre än Tuulio när hon skrev sina memoarer, och verkade hur vitala som helst. Med sin lärarkompetens borde Aili inte ha haft svårt att få jobb. (Keskipäivän maa. s. 94-95)

I en uppräkning av de Tallgrenska barnens profession har Aili epiteten ”teckningslärare, och föreningsaktiv.” De fragmentariska uppgifter om hennes aktiviteter jag stött på ger bilden av en företagsam och utåtriktad person. Zachris nämner i sin dagbok att hon uppträdde ”käckt och sympatiskt” på en Marthakongress i Åbo, och ett annat år att hon var i Sverige för att hålla föredrag (1929 ; 1931). Bland det släktmaterial jag tagit hand om finns en handfull småskrifter och särtryck med texter av henne.*(8) I ett brev från början av 1940-talet nämns lönearbete.*(9) År 1921 deltog hon i Estland i en tävling för nya sedeltyper. Hon fick inte pris, men hennes förslag löstes in för ev. senare behov. (ZS dagbok 18.9.1921)

Aili reste till Estland i början av maj 1921 och var där åtminstone en månad. Det sammanhängde säkert med Teodors och Gretas bröllop, som hölls den 2 juni, och med det faktum att Mikko, 1920–23 hade en professur i Dorpat. På basen av de brevkort hon sände till Teodor ägnade hon sig åt att rita, studera tyska, gå på utställningar, och intresserade sig för estniskt hantverk. Strax före skilsmässan, läsåret 1919–20 studerade hon av allt att döma konst i Berlin, tillsammans med Teodor. * (10)

Var Berlinvistelsen ett sista försök att rädda äktenskapet – eller en välplanerad avslutning? Konstnärligt lämnade vistelsen i varje fall inga märkbara spår hos Teodor. Varken Zachris dagbok eller Ailis brev till Teodor tyder på äktenskapliga konflikter. Tvärtom. Zachris förvånas över hur flitigt de umgicks medan de väntade på att skilsmässan skulle få laga kraft, och ännu efter det. (ZS juni 1920 – april 1921) Ailis brev andas idel omsorg och välvilja. Hon försäkrar att hon själv mår bra – att Teodor inte skall oroa sig för henne – samtidigt som hon oroar sig för hans hälsa, nerver och ork. (9.11.1921 ; 10.1.1922)  

Inför första barnets födelse uppmanar Aili Teodor att enbart glädja sig över att det han så innerligt önskat sig går i uppfyllelse, och att inte alls tänka på henne. Själv är hon glad att Teodors gåvor och personlighet går i arv genom barnet och lever kvar efter honom.*(11) Första barnet var min mor, Birgitta. Teodor bad Aili bli gudmor. Hennes svar finns på en liten brevlapp. Det låter föga entusiastiskt, och lite ironiskt: Om du så gärna vill, har jag ingenting emot det. (1.3.1923) Från Kottbytiden finns en handfull brev till Birgitta. Hon kommenterar min mors förlovning på ett lite överraskande, och borgerligt klassmedvetet sätt: ”Hoppas få se den Du valt… någon vanlig människa är han säkert inte. Jag hoppas du av själva Livet får de två största gåvorna en människa överhuvud kan få: hälsa och ett gott namn… Är man frisk orkar man bättre vara god, och det goda familjenamnet är ens bästa pass överallt, och alltid, det skall du få se…” (8.7.1946)

Aili skrev till Birgitta på svenska. Hon kommenterar familjens språkpolitik 1953. Birgitta hade skrivit till henne om sina minnen av S:t Marie prästgård och Aili svarade med ett långt tackbrev:

”Förlåt Birgitta barnet, att du fått vänta på svar. Men jag hoppas, att du genom föräldrarna redan vet, hur glad jag blev åt ditt brev. Ja vet du, det var så trevligt alldeles överväldigande – så jag blev alldeles matt… / Så mycket minnen du hunnit samla på dina korta besök hos oss! … / Kanske kan du ännu minnas två händelser… /Ena gången var mamma – ’gamla moster’ – i sängen i sitt rum, då ljusen i hennes takkrona släcktes. Du neg för varje ljus ’adjö lilla ljus – adjö lilla ljus’ – Det var som en vacker tablå för gamla moster. Den andra tablån såg hon i vindssalen: barnet Birgitta liggande på mage på golvet och framför henne lekstugan, placerad i en trädgård med krukväxter – rosor – kring stugan och staket av pappskivor med tunna hål! Minns du? /… Men det var inte endast det som gamla moster tjustes av. Hon njöt av att få tala svenska med ett litet barn, det var som i hennes egen barndom. Hennes egna barnbarn var ju finska. Och min pappa och mamma talade bägge finska med sina barn ända tills vi blev fullvuxna. Som alla ideellt anlagda i medlet av 1800-talet var till och med mamma Jenny varmt finsk, svärmade för finska språket, finska folket, finska sånger, skolor osv. Bliven äldre, ung. 50 år, började hon känna sig främmande bland oss och blev allt mer svensk igen. Därför njöt hon av att ha det lilla svenska barnet hos sig...” (10.4.1953)

Min moster Utta, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg*(12) bodde vårterminen 1954 hos tant Aili i Kottby. Aili var då lite på 70 och den 28-åriga Utta upplevde atmosfären högtidligt gammaldags och dämpad på ett besvärande sätt. ”Tant Aili är ju hemskt snäll på alla vis men unik på något sätt. Jag har aldrig kunnat drömma om att en människa ända till detta tidevarv så oförändrat kunnat behålla sekelskiftets anda inom sig.” Hon tyckte Ailis pietet för sin avlidna moder närmade sig helgondyrkan, och att Aili fann det onaturligt att Utta velat skaffa sig rum och tjänst borta från föräldrahemmet: ”Hon framhåller ofta att döttrarnas plats är i hemmet och att sönerna skall tjäna kulturen i olika yrken, och att först när en riddare i rustning anhåller om dotterns hand må hon lämna hemmet för att helga äkta ståndet – om hemmet kan undvara henne nämligen.” (till Greta 26.1.1954)

Som 28-åring hade säkert också jag förfärats över Ailis åsikter, men nu när jag är i samma ålder som hon var då, uppfattar jag henne i många avseenden som en själsfrände. Av de nära och avlägsna släktingar jag postumt bekantat mig med, är hon kanske den jag har mest gemensamt med. Vi har båda erfarenheter av museibranschen.*(13) Jag har intresserat mig för konstskolgångna kvinnor och speciellt sådana som inte blivit konstnärer.*(14) Aili studerad både i Åbo ritskola, och Ateneum. Ingenting tyder på allvarliga ambitioner, men konstintresset bestod.*(15) Jag har på samma sätt som Aili tagit hand om släktpapper, studerat gamla brev och dagböcker, skrivit krönika för yngre generationer (denna blogg), och våndats inför enskilda valsituationer: Spara eller slänga?*(16) I förordet till avhandlingen om Anna-Maria skriver Krogerus hur hennes tankar under arbetets gång ofta gått till Aili: Aili som i sin familj stod för det kvinnoarbete som i allmänhet blir osynligt i historien. För mitt ursprungliga släktprojekt – som skulle bli en essäsamling om ”osynliga” kvinnor – hade Aili varit speciellt tacksam. Inte minst för att hon, till skillnad från mången hemmadotter i äldre tider, hade valmöjligheter.

Själsfrändskapen till trots gjorde Uttas syn på Aili mig betänksam. Ter jag mig lika otidsenlig med mitt släktprojekt? Jag tycker inte att jag idealiserar dem jag skrivit om, men jag har ägnat dem väldigt mycket tid. Varit besatt av dem? Levt i det förgångna. Gör det någon skillnad?

Både Uttas perspektiv och den Tallgrenska familjedynamiken väcker frågor och funderingar. Jag jämför med andra kvinnoöden jag bekantat mig med i det material jag gått igenom (medlet av 1800-talet till medlet av 1900-talet). Jag tänker på olika sätt att hantera kvinnolivets begränsningar och rollförväntningar – emotionellt och praktiskt. Jag tänker på lejonmammorna, de snälla tanterna, de övergivna, bittra, deprimerade och nervöst ångestfyllda, de välanpassade, de präktiga. Vilka typer av livssyn har de valt för att förklara och försona sig med realiteterna? Vad har varit historiskt betingat, tidstypiskt, klasspecifikt och hur mycket beror på familjekultur och gener? Vilka spår har deras osynliga arbete lämnat, och hur har deras förhållningssätt påverkat efterkommande och i hur många led?

ARKIVKÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingen. Samling Teodor Schalin: Brev från Alma Schalin till Teodor 1899–1920 ; från Johannes Schalin till Teodor 1899–1905 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960  / Samling Schalin-Willner: Brev från Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris 1900–1911 ; från Alma Schalin till Teodor 1921–1932 ;  från Ursula Schalin till Greta Schalin 1942–1961 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960  ; från Aili Tallgren till Birgitta Willner 1942–1958  / Samling Esther Holmberg: Brev från Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren1971–1890.

Privat ägo: Zachris Schalins dagböcker 1916–1936.

Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) har Tallgrenskt arkivmaterial, som jag inte bekantat mig med.

Bildkällor: Om icke annat nämns, ingår fotografierna i Teodor Schalins första fotoalbum, som tillsvidare förvaltas av undertecknad – i likhet med Teodors interiörmålningar av huset i Alberga. Samtliga albumsfoton ingår i Mikael Schalins digitala fotoarkiv. En del finns också i Åbo museicentrals fotosamling, och är tillgängliga på söktjänsten Finna.fi – bilden av Jenny Maria Montin-Tallgren vid skrivbordet är publicerad i Finlands fotografiska museums utställningsbok Piktorialismi, Valokuvataiteen synty. Helsingfors 2022, s. 109 (halvsidesbild i Minna Ijäs’ artikel ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja huonekuvaus”).

LITTERATUR

Drake, Knut: Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981. 1995.

Krogerus, Tellervo: Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista. Suomen kirjallisuuden seura, Helsinki 1988.

Nerman, Birger: ”In memoriam A. M. Tallgren 8.2.1885–12.4.1945”, i Fornvännen 40 (1945).

Tuulio, Tyyni: Nuoruuden maa, Porvoo 1967 ; Keskipäivän maa, Porvoo-Helsinki 1969.

Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non Sine Arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 33, Festskrift till Riitta Konttinen, Helsingfors 2006.

Vähäkangas, Kirsti: ”Jenny Maria Montin-Tallgren – Naisasianainen, ruustinna, muinaistutkija”, https://www.naistenaani.fi/ (Naisten Ääni-hanke, Suomi Finland 100).

FOTNOTER

*(1) Före pandemin hade jag för avsikt att sammanställa en bok om ”kvinnorna i Teodors liv”. Aili skulle få en egen essä, och jag hade tänkt studera allt relevant som går att finna i offentliga arkiv. / Alla inom den Tallgrenska familjen (förutom Aili) var bemärkta inom sina verksamhetsområden. Den som vill veta någonting också om Ivar Markus Tallgren och sönerna Kaarlo och Oiva hittar lätt basinformation på nätet. Är man intresserad av kulturskvaller kan man dra sig till minnes att Helvi Hämäläinen använde Oiva och Tyyni Tuulio (och Anna-Maria Tallgren) som igenkännbara förebilder i den (filmatiserade) romanen Säädyllinen murhenäytelmä (1941).

*(2) Turun museokeskus N56966:VSO Maaria. ”Maarian Saramäen Marttilan kalmisto”. Foto Juhani Rinne. Tidsangivelse saknas.

*(3) Hon hade egna intressen, och egna åsikter. Under förryskningsåren stödde hon – i motsats till Ivar – de konstitutionella. Ivar, (lantdagsrepresentant för prästeståndet 1888–1905) stod för den undfallande linjen. ”Tallgrens grälar så stickorna står” rapporterade Teodors bror Johannes i januari 1905. Sommaren 1903 skrev Aili i sin dagbok om fruktansvärda gräl, och Anna-Maria befarade år 1908 i sin, att åsiktsmotsättningarna skulle leda till skilsmässa. Jenny övergav samtidigt sina ungdomstida fennomanska ideal och började aktivt värna om det svenska språket. (Krogerus s 179-80 ; Tuulio, Kesäpäivän maa, s. 42)

*(4) Sommaren 1939 vistades Anna-Maria en månad på familjen Tuulios sommarställe, och Tyyni förklarar sin oro inför besöket. Men allt gick bra (Keskipäivän maa, 369–372). / I december 1939 var Aili med Mikko i Lappland i arbetsärenden, och oroade sig över att hon inte lyckats få kontakt med Anna-Maria. Anna saknade sällskap, och för henne kunde det vara förödande: ”se puute voi olla hänelle tuhoisaa” (brev till Teodor 18.12.1939).

*(5) Till år 1906 Erik Johansson (prästsläkt, barnbarn till Zachris faster (småkusin till Teodor) / se närmare inlägget ”Far och son”, publ. 27.4.2023) / Giftermålet ansågs på sin tid synnerligen opassande (Audas, Emma, ”Läran inte entydigt klar”, Kyrkpressen, 30.11.2017).

* (6) Keskipäivän maa, s. 33. / Birger Nerman, Fornvännen 1945. / Den enda direkta anspelning på homosexualitet jag stött på är i ett brev från mor Alma till Teodor – som visar hur stigmatiserande det var: ”Mikko Tallgren sörjer unge Candolins död. Skrivit under gossens porträtt ’du var mig kärare än lifvet’ o vid grafven hade han sagt att det käraste han egt i lifvet gömdes i jorden. Ingen af Mikkos eller gossens egna ha vetat att vänskapsbandet mellan dessa två var så innerligt. Sorgen måste således vara sjuklig och öfverspänd och kan vara mycket farlig. Mikko liten!” (15.4.1906).

* (7) se inlägget ”Muddais, undantagsliv 1940–44.”, publ. 6.6.2020.

* (8) ”Pienten lasten piirutuksesta” i Kasvatus ja Koulu No 3 1915–16 ; ”Lybekistä” i Naisten lehti N:o 21 15. XI. 1921 ;  ”Maarian 150-vuotiaspappilarakennus ja sen haltijat”, 1934. Kop. av särtryck från Varsinais–Suomen maakuntakirja 6 ; Maarian eli Räntämäen kirkko, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; S. Marie eller Räntämäki kyrka / Die Kirche von Maaria oder Räntämäki, 1938  (guidehäfte, 15 s) ; ”’Helmikuun manifesti’ ja marttatyö Suomessa” i Aamu N:o 5-7 1939.

* (9) Svarsbrev till Teodor, som erbjudit ekonomisk hjälp. Aili riskerade förlora sina löneinkomster p.g.a. sjukdom. Hon avvisade bestämt erbjudandet, med motiveringen att Teodors familj hade det knappt själv. Mikko skulle stå för sjukkostnaderna och hon skulle antagligen vara frisk snart, och få lön för hela månaden.  (23.1.1943)

* (10) ”Tämä on nyt se täyttymyksen hetki, jota monia vuosia sitten niin hartaasti toivoit. Iloitse siitä! Minä iloitsen että sinun lahjojasi ja persoonallisuuttasi tämän lapsen kautta menee perinnöksi jollekin ja jää elämään sinun jälkeesi.” (2.2.1923)

* (11) Studieresan till Berlin finns upptagen i Teodors matrikeluppgifter, men jag vet inget desto mer om vistelsen. Jag sluter mig till att Aili också var i Berlin, eftersom Zachris skrev om ”Teodors och Ailis” hemkomst (21.3.1920), och att också hon arbetade i ateljé, eftersom jag nyligen stötte på en teckning av henne på nätet, som är signerad Berlin 21.11.1919, A.T.S. (Aili Tallgren-Schalin) och föreställer Teodor vid staffliet. Den var till salu 16.5.2023 på Hagelstam & Co. / I den Schalinska samlingen har jag inte stött på några brev från Berlintiden. Ailis brev och reseanteckningar kan ev. ingå i det Tallgrenska arkivmaterialet.

*(12) Moster Uttas elchocker, publ. 20.10.2020.

*(13) När hon assisterade Mikko på 1910-talet, arbetade han på Nationalmuseet (1906–20), och hennes lönearbete på 1940-talet kan också ha varit museirelaterat. Det skulle vara logiskt med tanke på ”familjenamnet” och den faktiska kompetens, och de kontakter hon fått när hon i olika sammanhang assisterade Mikko.

*(14) ”Kvinnan, konsten och konsthistorien. En undersökning av konstskolelever från 1880-talet, 1920-talet och 1960-talet.” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1984; Konstnärsliv och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981, Åbo 1996 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd, Åbo 2001 (dr.avh.)

*(15) Jag känner inte till någon målning av henne. I Åbo stads samling finns åtta blyertsteckningar av S:t Marie prästgård och kyrka med omgivning (några daterade 1902). Bland Teodors och Gretas efterlämnade skisser har jag stött på enstaka grafiska tryck som är signerade av Aili. / Hon hade gärna följt med utställningar för att rekommendera konstköp åt andra (brev daterat 10.1.1947)

*(16) Hon nämner några väldigt fina brev som Anna-Maria skrivit, men aldrig postat. De är skrivna till en man som, enligt Aili inte alls motsvarar systerns beskrivning – ”miehelle joka A. on kokonaan luonut uudelleen paperille”. Hon tycker det synd att förstöra dem, men väldigt känsligt att överlåta åt helt utomstående. Hon skulle gärna diskutera det med Teodor som kännare av Anna-Maria. När hon rådgjort med Aino Kallas får hon alltid höra att hon absolut inte skall förstöra någonting. (17.12.1952)