Åbo salutorg var år 2019 ett gapande hål. När dessutom rivningen av Hamburger Börs hotellbyggnad vid torget inleddes på hösten såg området ut som en katastrofzon. Alla som bor i Åbo vet vad det handlar om. Gropen blir en parkeringsgrotta, och hotellet får ett nybygge. Beslutsprocessen kring parkeringsgrottan är en historia för sig, som jag inte går in på. Demoleringen av hotellbyggnaden river däremot upp minnen från den förra rivningen, vilket jag inte kan låta bli att dela med mig av.

Minnen har en tendens att med åren reduceras till sådant som finns dokumenterat på bild, eller som återberättats. Från resor kommer man bäst ihåg platser man fotograferat, och från barndomen situationer som man själv, eller andra berättat. Mina upplevelser av den förra rivningen finns förevigade i ett tjockt brev till min syster, där jag berättar om den protestdemonstration som hölls i december 1976. Åtta maskinskrivna sidor handlar om demonstrationen. De är skrivna med en naivistisk jargong som tar fasta på dramatik och komik, och med underförstådda hänvisningar. Därför är det svårt att citera långa avsnitt, också sådana som får mig att tydligt se hela scenariot framför mig, som en film.

Jag lånade brevet för ca femton år sedan. Då närmade sig min generation museiarbetare pensionsåldern och man ville dokumentera arbetsrelaterade minnen. Jag fann dock brevet oanvändbart för detta syfte. Vi som deltog i demonstrationen gjorde det, per definition som privatpersoner på egen tid, och brevet handlar mest om min nervositet.

Nu känns brevet aktuellt på nytt. Jag läser det av nostalgiskäl, och på samma sätt som man på gamla fotografier kan få syn på detaljer och sammanhang man inte reflekterat över tidigare, fastnar jag nu för en humoristisk knorr. Jag funderar över hur händelseförlopp uppstår och utvecklas. På gott och ont.  Liksom en gnista kan tända en skogsbrand, en tuva stjälpa lass och en snöboll förorsaka en lavin, kan små ord få omfattande konsekvenser.

På den tiden hade museet ingen talan i miljöfrågor. Under den stora omvandlingen av stadsmiljön på 1960- och 1970-talen förstördes många kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Ibland snabbt och i hemlighet. Museet kunde bara dokumentera, och vi höll alltid ögonen öppna efter misstänkta tecken när vi rörde oss i stan. Arbetet med Hamburger Börs jugendhotell kom plötsligt:

”…RIVNINGSLOV gavs en torsdag, två veckor före jul. På fredag fick museet veta att nu börjar de riva, och det blev alarmutryckning. Alla som kunde for dit och dokumentera. Jag också. Jag hade varit in i hotelldelen tidigare – och redan för ½ år sedan blivit upprörd (allting är i så perfekt skick, och interiörerna sällsynt och utsökt fina). Vi var visst 4 som var där på fredag. Helena och jag : Helena höll på få flunsa och var halvdöd – de höll på att tömma hotellrummen, men hälften hade möbleringen kvar… [—] Sen var det Lasse och Salme, som skötte den fotografiska delen av dokumentationen.

Och naturligtvis, när vi var där i huset, hämtade krafter i länsstol emellan, blickade ut över torget och snokade igenom alla detaljer i interiörerna – naturligtvis sade vi åt varandra – att det är hemskt, att vi borde göra något…”

På kvällen hade museet lillajulfest på Åbo slott.

”… Det bara råkade sig så att jag satt bredvid Lasse… [—] Du vet att jag har svårt med konversation. Jag kan inte prata skräp och väder och vara trevlig och rolig och charmerande och underhållande. Jag kan bara prata sak – och också det skralt. Först konverserade vi Romerska renässansbadkar (han har haft stipendium, varit 4 terminer där – och blir magister på dom) – och när dom sinade : sade jag inledningsvis, efter en liten tystnad : man borde ju faktiskt göra någonting med Börsen. Ingenting var min förtjänst, eller mitt fel, ingenting, eller mycket lite var min idé, och huvudidén var ju inte alls ny – frågan är bara om någonting överhuvud skulle ha hänt om jag inte just då upprepat de förlösande orden…”

Vi vidareutvecklade vår bordkonversation. Borde man satsa på ockupation, eller räckte det med en sorgemanifestation? I vilket fall som helst måste vi operera inifrån huset. Med talare på balkongen, sång, musik, banderoller. Och jag kläckte ur mig, såg för mig, svarta sorgband, vita liljor…  Senare under kvällen delgav vi också andra våra planer. Alla var lika ivriga, och vi gjorde upp listor på åtgärder som måste vidtas genast nästa dag.

”…Sen att vakna på lördag morgon. Med en irriterande känsla av gungning i huvudet, och att någonting var fel. Det enda jag riktigt ångrade var – att jag hade krapula. (och jag borde ju vara tillräkligt politiskt mogen och erfaren och ansvarskännande för att veta att demonstration (revolution…) och sprit inte hör ihop. Vi lever inte på 60-talet längre. Resten var tvivel, om jag inte själv i så hög grad varit medskyldig till initiativet skulle jag inte ha tvivlat alls antagligen …”

Ett par sidor av brevet handlar om tvivel och vankelmod. Jag berättar om andras förhinder, olyckor och illamåenden, och besvikelser över det lama gensvar vi på många håll fick när vi ringde runt till våra respektive kontakter. På lördagen hölls ett möte med ett 15-tal deltagare (en jurist) i miljöpolitiska föreningen Majoritets namn. Man beslöt att för det första, överklaga rivningsbeslutet till justitiekanslern och samtidigt skicka kopia till presidentens kansli. Och för det andra, anordna en normal demonstration på torget, tisdag 16.30. Efter arbetstid. Att få polistillstånd för en demonstration inne i huset var otänkbart.

Min första reaktion var besvikelse och tvivel. Jag tyckte allt urvattnades, var besviken på mig själv för att jag satt tyst, och var rädd att det skulle bli pannkaka av alltihop. Majoritet var en pappersförening, och jag litade inte på att någonting skulle fungera. Förutom museimänniskorna – enligt brevet nio – nämner jag en ung stadsfullmäktigeledamot (som fixade högtalare), Majoritets ordförande, och en aktivist från studentteatern.

 Informationen löpte ändå bra. Det var en stor fest i konserthuset samma kväll, och kvällen därpå på Kunta och på Kåren där speakern berättade om demonstrationen.  Och man spred flygblad. Men allt annat var länge oklart.

Trots att beslutet gällde vanlig demonstration, tyckte Lasse att idén med sorgband var så bra att vi inte kunde överge den. Helena visste genast hur vi skulle förverkliga det. Två rullar svart kräppapper (á 2 meter) nitas ihop, slängs ut genom valda fönster, och kläms fast genom att stänga fönstret igen.

Jag åtog mig att köpa kräppapper och plakatmaterial på arbetsvägen på måndag morgon. På Majoritets räkning. Jag förvånades över att det faktiskt finns svarta kräppapper, och bad om 15 rullar. Medan expediten gick till lagret efter mera svart, kom två av museets stadsarkeologer in, som inte hörde till de medskyldiga. Jag skriver långt och ingående om deras nyfikenhet och min ovilja att avslöja varför jag var där. Sen gick jag över gatan till Färg och tapet, och köpte kartong. Rullen, som var nästan lika lång och nästan lika tjock som jag, släpade jag till närmaste busshållplats.  I bussen stjälpte den, men ingen blev under. Resten av måndagen höll jag till på museet, medan de andra var på Börsen och dokumenterade. På kvällen hade vi målningstalko. Några ritskolmänskor, som var bekanta till någon, dök upp och gick lös på kartongbitarna.

”… Sen var det ännu ett sista möte på kvällen – när allt kändes (för mig) så rörigt och anarkistiskt som möjligt – och jag gick av och an, utan att åstadkomma något, varken i bromsande eller vidareutvecklande riktning. Har inte tvivlat på mig själv så grundligt, och inte varit så tillintetgjord av nervositet på – jag vet inte när – som den kvällen.

För på tisdag morgon när jag vaknade – kändes allt i någon mån ödesbestämt och oundvikligt. Och det var lättare.”

På tisdag arbetade jag i Börsen med de andra. Vi hade fått behålla en telefonlinje, och ett rum som kontor. Där läste vi dagens tidningar – rivningen var förstasidesnyhet – och tog emot samtal. Vi fick t.ex. veta att vi inte beviljats polistillstånd för demonstrationen – att den måste bli olaglig – och strax därpå, att en representant för Hotell- och restaurangarbetarnas lokala fackavdelning, som lovat bekosta tillställningen, inte fått majoriteten bakom sig:

”…kan du tänka dig oss – vi var 6 st i Börsen den dagen : de flesta snälla, flitiga, välartade, försynta museiarbetare (typ jag – bara att mera utpräglade, för jag är inte välartad) sittande på golvet, i ett hotellrum… [—-] … alltså oss samlade där, just vi och just där, just då … konstaterande att vi är utan pengar och utan tillstånd… ”

Mot eftermiddagen ordnade sig allt i varje fall. Börsens korridorer kryllade. Av journalister och fotografer, Börsens egna anställda som bar och flyttade, eller försökte hacka loss frisstumpar, utan att lyckas, och vakter som höll ett öga på allt. Alla visste att det skulle bli demonstration, och det förekom också ockupationsrykten. Jag uppsnappade en fråga om man borde söka skydd, och det lugnande svaret att inte kan de ju slå sönder fönster när de vill bevara.

”… Ledningen för Börsen parkerade sig i andra våningen och följde med allt genom fönstret. Vi var i tredje våningen. Valde ut 6 fönster; ett åt var – två Börskarlar slarvade dock irriterande mycket i fötterna på oss där. Det var spännande också att därifrån följa med från fönstret hur allt utvecklade sig på torget. 16.15 – torget stort, relativt tomt – en liten vit minilastbil uppenbarar sig : chauffören är en museijobbare… [—] … Sen stiger Drake (museichef) ut och museets amanuens. Lyfter bort från flaket jättelika, granna plakat : ”purkakaa mielummin Wiklund” m.fl, målat svart julsvin med Osuuskauppas stämpel och diande smågrisar (lääninhallitus, suunnitteluvirasto…) … och museichefen och amanuensen släpar dessa plakat och torget är bara stort och tomt. 16.20 dyker resten av de inblandade upp, de som inte är inne i Börsen … och mycket småningom några till. 16.25 är det redan en liten grupp… och 16.30 slängde vi ut våra sorgband (de blev bara 5 för att ett fönster var bevakat) och tågade ut. På torget raspade tonerna från en sorgmarsch (Katias kassett) och sorgbanden var precis lagom långa, och fladdrade precis lagom melankoliskt i vinden. Det var mycket vackert. Sen blev de förstås borttagna nästan genast…”

På torget stod ett par hundra människor. Allt förlöpte väl. Efteråt överfölls jag av en lättnad och tillfredsställelse som var nästan bedövande. En ro som överträffade det mesta.

Sen blev det en våldsam tidningsstorm. Med därtill hörande feluppgifter, överdrifter, och missförstånd. Dörrarna på museet var i flera dagar svartfläckiga av de senaste dagsnyheternas tidningssvärta. Någon annan grupp lär faktiskt ha försökt sig på en ockupation. När demonstrationen var över hade någon ropat i en högtalare på Börsens balkong: Valtaus epäonnistui, mutta taistelu jatkuu. Ingen av oss visste vem det var.

”… Det blev ingen resumé, utan en utförlig berättelse, som ännu kunde fortsätta i oändlighet. Hoppas du för detta besvär, och andra, sparar mina brev. För du är nu kanske den enda som äger en skriftlig med sanningen överensstämmande rapport om händelserna. Inte för att de nu var så viktiga. Allt bara känns så viktigt, där man är med.”

Så avslutade jag min systers brev – som jag lånade för femton år sedan, och aldrig återlämnat. När jag senast besökte henne i Stockholm, där hon bott sedan 1970-talet, fick jag också mina övriga brev. Jag visade telefonbilder på höstens husrivning och berättade senaste nytt om arbetet med torgparkeringen. Då oroade man sig speciellt för sprickbildningarna i Åbo svenska teaters hus, och Ortodoxa kyrkans trappa.

Någon namninsamling mot parkeringsgrottan har jag nog undertecknat, och någon demonstration har jag väl deltagit i – men jag frågade mig om man, som gammal aktivist kunde ha gjort mera? Om teaterhuset på riktigt går sönder? Eller Hansatorgets glastak rasar? Slagit läger på torget, kedjat fast sig i grävskoporna? Varpå min syster vänligt påpekade, att vad som än kan hända är det inte jag som skall känna mig skyldig.

FOTNOTER

Hamburger Börs hotellbyggnad som revs år 1976, var byggd 1909 i jugendstil efter ritningar av Frithjof Strandell

Miljöpolitiska föreningen Majoritet inledde sin verksamhet på 1960-talet, med fokus på trafikpolitik. Galjonsfigur var i många år Eugen Parkatti, som var psykolog. På 1970-talet fick föreningen, på initiativ av Knut Drake, ett utskott för byggnadsskydd. Kampen för att rädda rivningshotade hus dominerade därefter verksamheten.

Knut Drake var direktör för Åbo landskapsmuseum 1973–1990 (t.o.m. 1980 Åbo stads historiska museum). Om museets byggnadsforskning på 1970-talet, se närmare: Drake, Knut: Forntid, Nutid, Framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981, Åbo landskapsmuseum 1995. Sid 88-92.

”Helena” är Helena Soiri-Snellman som mången lokalhistoriskt intresserad Åbobo känner som en initiativrik och produktiv byggnadsforskare. Har skrivit om det mesta, i framför allt museets egna publikationsserier.