”Greta som skyddsmadonna” (2022) är den sista av en serie på tre keramikskulpturer som föreställer förmödrar. Greta var min mormor. Bildkonstnär, född 1897, död 1993. På äldre dar känd som blomstermålare, på 1930-talet som konstgrafiker. Jag har skrivit om henne tidigare i olika sammanhang (i denna blogg utgående från hennes brev till min mor på 1940- och 1950-talen). Jag går därför inte in på hennes levnadshistoria här, utan berättar bara lite om tankarna bakom, och arbetet med skulpturen.
Motivet ”skyddsmadonna” gav sig självt, efter att jag låtit de två första skulpturerna inspireras av gammalkyrklig konst. Den äldsta förmodern, Sophie (1820–1913) är framställd på samma sätt som Jesus’ mormor i motivet ”Anna självtredje”. Hennes svärdotter Alma (min morfars mor) är omgiven av ett halvt dussin vuxna barn i litet format, och fyra för tidigt döda som hon håller i famnen. Här är framställningssättet besläktat med grupporträtt av kyrkliga donatorsfamiljer där alla är samlade vid korsets fot, också de vid målningstillfället redan döda.
T.v. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (2022), i mitten ”Alma med barnen” (2021–22), t.h. ”Sophie självtredje” (2021).Inspirationskällor: T.v. skyddsmantelmadonna, väggmålning, och träskulptur. Den förra finns i Spånga kyrka, är ursprungligen från 1400-talet, ”övermålad” vid sekelskiftet 1900 (källa: https://www.svenskakyrkan.se/platser/10427-spanga-kista-forsamling-skyddsmantelmadonna). Träskulpturen är från 1500-talet, tillhör Statens historiska museum i Sverige (källa: https://www.europeana.eu/sv/item/91631/shm_art_900919S2). / I mitten, detalj av ett epitafium från år 1619, en minnestavla föreställande donatorn Hartvig Speitz’ 14 familjemedlemmar. De döda försedda med ett litet rött kors. Olja på duk, 90 x 105 cm. Tillhör Finlands nationalmuseum, härstammar från Sääksmäki kyrka. (källa: https://www.europeana.eu/en/item/2021009/_963A9A01D08805E3FF691437F739CC84?page=2 ; Tuhkanen, Tuija: ”In memoriam sui et sortum posuit” Lahjoittajien muistokuvat Suomen kirkoissa 1400-luvulta 1700-luvun lopulle, s. 172–179. Åbo Akademi 2005) / T.h. Anna självtredje, Finlands nationalmuseum (källa: Finna.fi 7.8.2022)
Skyddsmadonnan Jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, brukar framställas iklädd en vid mantel som hon håller upp med armarna – och ”mänskligheten” som en grupp mindre figurer innanför manteln. I skulpturen av Greta utgick jag från manteln. Jag hade tidigare testat pigmentöverföring på ett keramikhus, och nu ville jag utnyttja samma teknik för att beklä mantelns utsida med blommor som hon själv målat. Innanför manteln syns hennes man och barn. Min morfar Teodor sitter och målar med tavlan vilande mot mantelns insida. Deras två döttrar framträder i relief på klänningsfållen och sonen i maghöjd, som foster.
T.v. foto av döttrarna Ursula och Birgitta. I mitten detalj av keramikskulpturen. T.h. Teodor vid staffliet, detalj av en etsning av Greta Schalin, ”Vid Seinestranden”. Ingår bl.a. i Åbo konstmuseums och Jyväskylä konstmuseums (Finlands grafikerförbunds) samlingar. Detaljen är från ett exemplar i privat ägo, signerat 1936.
Skulpturens Greta är till skillnad från de två äldre förmödrarna jungfruligt ung. Sophie (T:s farmor) fick formen av en gammal gumma, och Alma (T:s mor) är i övre medelåldern. Att Greta är en ung kvinna föll sig naturligt, både för att Teodor var äldre än hon, och för att det finns många bilder av henne som ung mor. Att framställa henne som skyddsmadonna var ett intuitivt val, men lätt att motivera i efterhand. Hon är den enda av de tre som jag lärt känna medan hon levde. Mormor Greta framstod som arketypiskt trygg och stabil, inte minst min mor var väldigt bunden till henne. ”Som om navelsträngen aldrig klippts av”, som hon själv uttryckte det. Greta levde till hög ålder och målade in i det sista. Hon var inte bara en del av min barndom, utan också av studietiden och somrarna på landet när mina egna barn var små. Hennes brevväxling med de vuxna döttrarna, liksom makens festdikter, stöder bilden av en lugn och trygg stödperson.
Teodor Schalin, målning i vattenfärg, signerad i februari 1923, föreställande Greta väntande deras första barn som föddes den 10.2. (privat ägo) / T.h. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna”.
Den främsta orsaken till att Greta blev skyddsmadonna var ändå lusten att fortsätta experimentera med pigmentöverföring. Hennes växtstudier från tonåren, och senare förlagor för dekorationsmålning av bl.a. brickor, var som gjorda för ändamålet. Jag letade fram lämpliga arbeten från kistan med mina morföräldrars efterlämnade skisser. Fotade, frilade detaljer, finjusterade färg och skärpa, prövade olika mönster, förstorade och förminskade, kopierade och sammanställde till blomsterark. Vissa arbetsmoment var tålamodsprövande, som att radera blommornas bakgrund i photoshop, och att bearbeta keramikunderlaget tills ytan var tillräckligt jämn och slät. När jag gjorde keramikhuset var det bara att kavla väggplattorna, medan manteln måste slätas ut bit för bit och ojämnheterna kunde vara svåra att upptäcka.
I mitten två växtstudier som Greta Kegel(-Schalin) gjort som 17-åring år 1914, och en odaterad skiss för blomsterdekoration av ett serveringsfat (1930–50-tal?) / T.v. och t.h. keramikskulpturens mantel. De vita fläckarna är baksidor till laserkopierade blommor. Blommorna har penslats med ett gel som får färgpigmenten att lossna från pappret och fastna på keramikunderlaget. Det vita pappret gnuggades sedan bort med en fuktig svamp.
När skulpturen var färdig bränd, printades blomsterarken (spegelvända) med laserskrivare. De enskilda blommorna klipptes ut var för sig, penslades med ett speciellt gel och trycktes mot underlaget. En vecka senare gnuggades pappret bort med en fuktig svamp, pigmenten satt fast i underlaget och blommorna trädde fram i all sin prakt. Om man vill, kan man betrakta mantelns blomsterbeklädnad som en symbol för ”madonnans” skyddande förmåga. För Gretas livslånga intresse för blomstermåleri var i många avseenden en kraftkälla
Keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (papperslera, pigmentöverföring, 2022) och detaljer av blommor, målade av Greta Schalin (f. Kegel 1897– 1993).
Mer om Greta och skulpturprojektet:
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen (s 74–90). Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
Min morfar Teodor dog när jag var nio år. Jag minns honom vagt från sommarstället i Pargas, och från mina morföräldrars hem i Åbo. De bodde i jugendhuset Albatross, strax bakom Konstmuseet. Där hade de ”alltid” bott, och där bodde min mormor ännu som änka i över 30 år. Teodor hade en egen ateljé både i Albatrossen, och på landet. Sådant gör intryck på ett barn.
För ungefär 50 år sedan, när jag börjat jobba på historiska museet i Åbo, och vi hade fått överta en gammal yrkesskolas bibliotek, hittade en kollega i tidskriften Kotitaide en byggnadsritning från år 1909 till konstnären T. Schalins villa i Alberga. En sådan hade jag aldrig hört talas om!
Att min morfar var gift när han träffade min mormor blev jag medveten om först som vuxen. Han var gift med en kusin på mödernet, Aili Tallgren i hela tio år. Äktenskapet var barnlöst. Aili hade vuxit upp på prästgården i S:t Marie (numera en del av Åbo), dit hon återvände efter skilsmässan för att finnas till hands för sina åldrande föräldrar. Familjebanden, och närheten till prästgården, innebar att Aili aldrig helt försvann ur bilden. Hon besökte Teodors föräldrar, som också bodde i Åbo, och var gudmor till min mamma. För barnen var ”Tant Aili” en släkting bland andra. Min morbror berättade på gamla dagar att han aldrig hade kunnat ana att hon var hans pappas ex.
Aili och Teodor. Detalj av interiörbild från huset i Alberga (hela bilden nedan). T.h. Aili som ung, detalj av gruppbild, där hon sitter med två äldre, icke identifierade personer.
Av de fotoalbum jag ärvt har jag varit mest fascinerad av Teodors första, som är från tiden innan min mormor kom in i bilden. Där finns ett tiotal foton av ateljéhuset i Alberga. Några är uppenbart tagna när huset var nybyggt 1910 och Teodor och Aili nygifta. Aili har fotsid klänning och getingmidja. Teodor är lång och stilig med mörkt hår. – När han gifte sig med min blivande mormor såg han redan ut som den morfar jag minns, med rund mage och tunt vitt hår.
Saker man inte talar om gör en nyfiken, och bilderna av ateljéhuset väcker frågor. Om Teodor lät bygga, och kanske själv planerade en konstnärsvilla – varför hade jag aldrig hört talas om den? Hur länge bodde de där, och vad hände med huset efter det? Bodde de året om, eller var det ett sommarhus?
Detalj av keramikhuset (2019–2020).
Och hur kom det sig att han gifte sig med en kusin? Familjerna bodde långt från varandra när de växte upp, och efter det ägnade han sig åt konststudier i Helsingfors och utomlands. Vad tyckte deras föräldrar om förhållandet, och om skilsmässan? Bägges fäder (Zachris Schalin, och Ivar Tallgren) var prästvigda, och mödrarna (Alma, och Jenny) systrar… Och vad tyckte Aili om att bli lämnad för en yngre kvinna? Hur blev hennes liv efter det?
Keramikhuset (2019–20)
Tanken på att göra Albergahuset i lera föddes samtidigt som mina första släktskulpturer. Inspirerad av två korta specialkurser valde jag att utnyttja både interiörfotona och byggnadsritningarna. Den ena kursen var i patinering, där en deltagare använde pigmentöverföring för att applicera en bild på sin skulptur. På den andra kursen gjorde vi urnor i papperslera, varvid jag insåg hur väl pappersleran lämpar sig för stora och tunna ytor. Jag ville göra Albergahuset i papperslera, med korrekta proportioner, och på innerväggarna applicera bilder av de lyckliga tu i det nybyggda hemmet. Huset måste vara halvt för att kunna betraktas både utifrån och inuti. Min lärare rådde mig att göra separata byggnadselement som fogas ihop som brända.
Hopfogning av byggnadselement 2020.
Jag påbörjade arbetet hösten 2019 och ett halvår senare, när alla byggnadsdelar var färdiga, bröt pandemin ut och kursen avbröts. På grund av pandemiläget tog jag inga kurser följande läsår, utan fogade ihop huset hemma, på egen hand. Allt blev inte som jag tänkt mig, men de flesta bitar fick jag i varje fall placerade någonstans. Jag hade t.ex. tillverkat en mängd bjälkar med tanke på takstolen och andra stödkonstruktioner, vilka inte behövdes. De blev istället våningslister, knutbräder – och golv- och taksparrar som gör att huset ser halvfärdigt, eller förfallet ut. Ytterväggarna målade jag ljusgula – som kvällssol på en vitrappad fasad, och innerväggarna gulockra, som mörknat papper.
För pigmentöverföringen fick jag gästa arbis skulpturverkstad. Bilderna skulle printas (spegelvända) med laserskrivare, och ganska snabbt efter det penslas med ett speciellt gel och tryckas mot underlaget. Efter något dygn satt pigmenten fast, och jag kunde gnugga bort pappret med en fuktig svamp och ytbehandla bilderna hemma. Byggnadselementen fogade jag ihop med snabbtorkande Silk Clay modellera.
Teodor, Aili och Alberga
Teodor började studera vid Helsingfors universitet hösten 1900. Han läste flera ämnen, men viktigast för honom var universitetets ritsal, och följande höst skrev han in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) för att satsa helhjärtat på konsten. Det visade sig att Aili gick på samma klass! Han hade i själva verket träffat henne redan som förstaårsstudent när han blev bekant med hennes bröder – och förstummats av hennes skönhet: ”Den Aili så hon blifvit förtjusande vacker! Jag måste riktigt sitta och gapa och glo på henne hela tiden så mycket jag täcktes.” (till mor Alma 18.10.1900).
Ailis svägerska Tyyni Tuulio (gift 1917 med Oiva T.) vittnar också om den unga Ailis skönhet. Hon hade hört talas om syskonen Tallgren redan innan hon mött sin blivande man. Bröderna hade rykte om sig att vara stiliga, och i flickskolan hade deras ”bildsköna” syster Aili undervisat i parallellklassen. (Nuoruuden maa, s. 186) Av Tyyni Tuulios memoarer framgår att Aili hösten 1899 ”sattes” i Åbo ritskola, i stället för att fortsätta i gymnasiet, för att hon måste ta hand om sin mor som insjuknat på familjens sommarställe. Efter det gick hon i ett finskt institut i Helsingfors (Helsingin suomalainen jatko-opisto) som inte ledde till studentexamen. (Keskipäivän maa, s. 40)
Av breven att döma var Teodor inte närmare bekant med den Tallgrenska familjen innan han började studera. Moster Jenny lärde han känna när hon besökte Helsingfors vårvintern 1902. Han inbjöds att fira påsk på S:t Marie prästgård där han genast kände sig som hemma, i synnerhet som hans yngre syskon, som gick i skola i Åbo, också var där då, och för att moster Jenny var så otroligt lik hans egen mamma! (3.4.1902)
Efter de första åren i Helsingfors ägnade sig Teodor åt studieresor. Vårterminen 1903 var han i Italien, de följande läsåren studerade han i Paris, Köpenhamn, och sedan på nytt i Paris. Hemma längtade han ut, och utomlands väntade han på att få komma hem. Någon brevväxling med Aili har jag inte stött på från den tiden, och hon omtalas inte heller i breven till föräldrarna. Mor Alma hade ändå sina aningar, när hon varnade för kusinäktenskap: ”Då du känner dig ensam därute, tänker jag att du börjar tänka på en framtida följeslagerska genom lifvet. Men tänk ej på någon af dina kusiner … Beundra du dina kusiner, håll af dem också, men gift dig ej med dem...” (13.12.1903)
Den första antydan om en relation finns i ett brev från november 1906. Teodor har varit tillsammans med Aili 3 kvällar. Hon ber hälsa. ”Jag tänkte säga mycket mera men kanske jag låter bli.” När relationen var ett faktum, verkar Teodors föräldrar självklart ha accepterat äktenskapsplanerna, medan Ailis’ var ambivalenta. Av Teodors förklaringar att döma handlade det om Ailis roll inom familjen. De hade inte velat ge bort henne över huvudtaget – men hade ändå lättare att acceptera Teodor än en främling. Och det hade varit egendomligt, om de ”med hvar sitt heta lynne ej skulle flamma upp när allt tog till tals” (7.4.1910).
De var fem barn i den Tallgrenska familjen, tre söner som ägnade sig åt akademiska studier (Kaarlo blev präst, Oiva och Mikko vetenskapsmän) och två döttrar. Ailis syster Anna-Maria blev känd som litteraturkritiker och essäist. Det finns en doktorsavhandling om henne (Krogerus 1988), där familjebakgrunden berörs. Både Anna-Maria och hennes mor var nerviga, och både Jenny och prosten Ivar Tallgren hade temperament och starka viljor. Aili hade ett jämnare humör, och praktiskt sinnelag, vilket var till stor hjälp i många situationer. Hon var ”Kloka Aili” – enligt Tyyne Tuulio.
Både Teodors och Ailis giftermål (27.7.1910) och deras skilsmässa (1921) ledde till slitningar mellan familjerna. Efter skilsmässan tog det många år innan Jenny frivilligt – och inte av slump – träffade Teodors nya familj. (ZS dagbok 18.1.1926) Till bröllopet var ingen från Teodors sida inbjuden. Vigseln försiggick i största enkelhet på Tallgrenarnas sommarställe. ”Det var endast vi två och Ailis egna.” Teodor förklarar, att hur gärna han än haft sina föräldrar där, hade det varit ännu svårare för detta andra hem ”om flere bevittnat kampen – Förfärligt fästa äro föräldrar och syskon vid Aili.” (2.8.1910)
Teodor och Aili flyttade in i Albergahuset genast efter bröllopet. Men det var bara första året de kunde bo där tillsammans året runt. Då pendlade de till Helsingfors. Teodor arbetade som teckningslärare, och Aili var tidvis assistent åt sin bror, arkeologen Mikko (Aarne Michael T.). Hon hade också lärarvikariat. De var nöjda med sitt nya liv. Men Aili började magra. Det oroade moster Jenny redan första hösten. Ett år senare var Aili intagen på sjukhus på grund av undernäring.
”Nog lär den sjukdomen vara svår”, skriver Alma (5.11.1911) – men breven nämner inte vilken sjukdom det rörde sig om. Aili repade sig, och de kunde återvända till Alberga för kortare perioder. Men för det mesta bodde de efter det på hyra i centrum av Helsingfors. Aili fick åtminstone ett par gånger återfall. I januari 1916 antyder mor Alma att hon skulle ha varit var gravid. Något missfall nämns dock inte – Alma skriver bara allmänt, lite senare: ”Ni har att kämpa med så mycket sjukdom och svårigheter att det gör oss riktigt ont.” (20.2.1916)
Om somrarna var de ofta på skilda håll. Teodor hade konstnärliga projekt som var platsbundna, och Aili vistades mycket i S:t Marie. Också andra tider på året. Hennes mor ville så gärna ha henne där. Svärfar Zachris såg det som en bidragande orsak till skilsmässan – vid sidan av att skydda hennes ”ömtåliga kroppskonstitution”. Han tyckte Jenny dömde Teodor strängt, och bortsåg från att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut. (ZS dagbok 2.6.1921).
Huset i Alberga var tidvis uthyrt, ibland var Teodor ensam där, men oftast stod det tomt. Villan gavs till försäljning 1916 och såldes 1918. De flyttade till Åbo 1917, när Teodor blev lärare vid Åbo ritskola. Då var min blivande mormor 19 år och elev i ritskolan. Teodor var 34. Hans anteckningshäften från den tiden vittnar om en konstnärlig och personlig kris. Han kände sig som en dilettant på alla områden, ”en kuliss hela karlen” – och hemmet var ”en kuliss” också det. (MWR 2006, s. 83)
Palazzo Schalini
Teodors och Ailis villaplaner avslöjades första gången hösten 1909: ”Nu skall jag först explodera en bomb”, skrev Teodor. Han skulle få ett lärarjobb, och Aili skulle ta ett annat, och så skulle de hålla sig med ateljé, och rita och måla så mycket de hinner. Att hyra skulle bli för dyrt. ”Därför tänker vi bygga ett palats själva.” Parcellen blir ett tunnland stor och de skall ha potatis och morot och kålrot och ärter och körsbär och stora granna stickelbär. (19.10.1909) Ett par veckor senare berättar han att byggnadsritningarna kommer att avbildas i konsttidskriften Kotitaide: ”alltså ett stycke finsk-fosterländsk-arkitektur! Palazzo Schalini…” (5.11.1909)
Ritningar till konstnärsvillan i Alberga, publicerade i tidskriften Kotitaide X 1909. ”Huvilaluonnos Taiteilija Theodor Schalinille Albergassa”. Uppe t.h. och i mitten, tidiga skisser av Teodor till planlösning och inredning.
Byggprojektet gick inte som på Strömsö. Det var inte så enkelt att hitta långivare och borgensmän, för budgeten höll inte och det behövdes fler och fler lån. Det blev strul med leveranser och utförande, och med byggnadsarbetaren. Bygget stod ibland stilla, och försenades mer och mer. Bröllopet måste skjutas upp gång på gång. Några veckor var riktigt otäcka. Men som helhet innebar processen ändå mera himmel än helvete. Drömmarna var vackra, och etappmålen en fröjd. Breven bjuder på både euforiska och lyriska passager. Som i februari när golvbjälkar, trossbotten och mellanbalkar var på plats och väggarna började resas – eller i juni när han vaknade i eget hus: ”Så vackert tycker jag här blir, så glad och nöjd är jag öfver att titta ut ur eget fönster, ha sofvit min natt i eget rum, i eget hus, i egen säng efter kvällsvard, kokt i egen kastrull i egen spis. Jag har också sjungit och skrålat hela morgonen.” (19.6.1910)
Villan i Alberga ca 1910–1911. Sittande på trappan, Teodor och Aili. Stående framför huset, Aili. Kvinnan som kommer gående t.h. är Anna-Maria Tallgren (övriga personer icke identifierade).
När de som nygifta anlände till villan hade deras granne, fröken Sahlsten tillsammans med en hängiven vän till Tallgrenarna, dekorerat hela huset. Trappan var smyckad med blommor, golvet kring eldstaden prytt med enris, på bord och fönsterbräder stod krukor med penséer, i matsalen en stor bukett rosor, på matbordet en präktig kaka och flera vetebröd, i matskåpet mjölk. På kvällen var det fullmåne, och första dagen sol – som vandrade från fönster till fönster och fick allt att lysa och blänka:
”Det blänkande, det är Ailis vackra gåfvor från hem och vänner. Det är så underligt för en sådan här landstrykare och fattiglapp att sitta och titta på så mycket präktigt och vackert, som skall vara en del av ens hem – Ja mamma och pappa måste komma och se! – Den hvita möbeln är helt enkelt förtjusande mot matsalens tegelröda tapet… Alla tak är hvitlimmade, kakelugn och murar röda – och hvita, tegel och rappning … / Såg just ut, slätten ligger midt framför mig … Där gå röda och hvita kor på bete…” (2.8.1910)
Teodor Schalin, interiörmålningar av villan i Alberga, vattenfärg, 1911.
Moster Jenny tyckte redan efter ett år att det skulle vara klokast att sälja villan. Men – ”inte sälja vi det här så lätt”, förklarade Teodor för sin mor. ”Aili är mer än jag fäst vid det.” (1.9.1911). ”Kyllä se on ollut kotinamme meidän parhaan ajan” (vårt hem under vår bästa tid), konstaterade Aili vemodigt när villan var såld. Hon hoppades att den svåraste tiden var över. Att det skulle vara lättare att börja på ny kula när huset var sålt (9.8.1918).
Den Tallgrenska familjen
Jenny (Montin)Tallgren har jag tidigare berättat om i samband med keramikskulpturen ”Zachris och Alma” (publ. 18.2.2023). Vårterminen 1872 hade Zachris, som nybliven student blivit blixtkär i den då 16-åriga Alma som gick i flickskola i Helsingfors. Alma, som var föga trakterad, återvände till föräldrahemmet i Brahestad och de hade ingen kontakt på långa tider. När hennes syster Jenny, följande läsår dök upp i Helsingfors umgicks Zachris med henne – i hopp om att få henne till förespråkarinna. Umgänget beskrivs utförligt i hans dagböcker. Båda var intresserade av historia och engagerade i fornminnesföreningens verksamhet. Jenny var 21, och Zachris 19.
Jenny och Ivar gifte sig 1876, och Alma och Zachris 1880. På 1880-talet skrev systrarna till varandra om småbarnens sjukdomar och matvanor. Teodor och Aili var nästan jämngamla. Teodor föddes 1882, och Aili 1883.
Aili var tredje äldst i sin syskonskara. Oiva föddes 1878, Kaarlo 1879, och 1881 en dotter som dog vid 8 månaders ålder. Deras lillebror Aarno Michael (Mikko) föddes 1885, och Anna-Maria 1886. Oiva och hans hustru Tyyni bytte sitt familjenamn till Tuulio. De var båda språkforskare, Tyyni känd som författare och översättare. I tredje delen av sina memoarer ägnar hon familjen Tallgren en 50 sidor lång ”Prolog”. Både hon, och Krogerus, lyfter fram Aili som en viktig källa. Det var Aili som tagit ansvar för moderns, och systerns efterlämnade papper och dagböcker. Aili hade också själv skrivit dagbok, och sammanställde på äldre dagar en släktkrönika för de yngre generationerna. Inget av detta arkivmaterial har jag bekantat mig med. Det skulle finnas mycket att gräva i – men jag begränsar mig till tryckta källor, och berättar bara lite om de familjemedlemmar Aili ställde mest upp för – d.v.s. hennes mor, Mikko och Anna-Maria.*(1)
S:t Marie prästgård, foto av Oiva Tallgren (Tuulio) från början av 1900-talet (–1914). Anna-Maria Tallgren stående t.h. (Åbo museicentrals bildsamling. N56907:VSO Maaria) / Vid skrivbordet, prostinnan Jenny Maria Montin-Tallgren. Foto Johannes Schalin 1904–1905.
Jenny Maria Montin-Tallgren är i mitt projekt, inte enbart en mor och svärmor (som för Krogerus resp. Tyyni Tuulio) utan också syster, svägerska och moster. Dessutom kom hon att spela en roll för historiska museet i Åbo där jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Det grundades 1881. År 1887 flyttade den Tallgrenska familjen till S:t Marie. På den tiden hade museet ingen fackutbildad personal och administrerades av donatorer och andra styrelsemedlemmar. Prästgården låg i ett veritabelt kulturlandskap. Korois udde, som gömde landets medeltida centrum, syntes t.o.m. från deras fönster. Jenny, som i sin ungdom varit engagerad i Finska fornminnesföreningens verksamhet, hade både öga för fornlämningar och kontakter. Hon tog initiativ till arkeologiska utgrävningar av udden, genom att göra statsarkeologen uppmärksam på de lämningar man kände till. Utgrävningarna, som finansierades av Åbo stad och fabrikören Rettig fick sensationella resultat. Man hittade inte bara rester av en biskopsborg, utan också grunden till en kyrka som ansågs vara Åbo domkyrkas föregångare.
I Teodors första album finns en utgrävningsbild, där Jenny sitter på knä på marken i fotsid rock. Hon lutar sig framåt mot jordkanten och krafsar så armen är suddig. Ovanför henne står några lantligt klädda åskådare framför en väderkvarn. Det finns ingen bildtext, men enligt ett foto i museets samlingar från samma situation handlar det om en järnålders gravplats i Saramäki i S:t Marie.*(2) Jenny lär med stort intresse ha följt med också de utgrävningar, som gjordes i centrum av Åbo i samband med olika byggnadsarbeten – i likhet med museets arkeologer på min tid. Hennes engagemang får mig att minnas både kollegernas arbete, och mitt första museijobb, som gick ut på att dokumentera underjordiska slottsmurarar.
Zachris berättar i sin dagbok om ”museimännens kongress” i Åbo 27–29.8 1926. Både han, och Jenny och Aili deltog. Sista dagen var utflyktsdag, då man bl.a. besökte Korois som i Zachris tycke måtte vara ett av de märkligaste fornfyndsställena i hela landet. Det var kaffepaus i prästgården, där det hölls ett tacksägelsetal till fru Jenny ”skämtsamt överdrivande hennes arkeologiska meriter”. Hon uppmärksammades också dagen innan då en föredragshållare påpekade att arkeologerna ”mest genom prostinnan Tallgren” fått kunskap om fyndställen i Åbotrakten. Mikko Tallgren höll också föredrag. Jenny sade efteråt förtjust åt Zachris, visande på Mikko: ”Är det inte roligt att ha en sådan son.” Då var hon 74 år.
Jenny dog 1931 i december. På sin sista resa följdes hon mangrant av hela gårdsfolket i Korois. Hon hade bestämt att hon skulle bli gravlagd i Brahestad. Kistan transporterades dit med tåg, i egen vagn.
För Anna-Maria Tallgren var moderns död den tyngsta upplevelsen i hennes liv. Krogerus, som läst hennes brev och dagböcker, vittnar om en mycket nära modersrelation präglad av starka, motstridiga känslor. Som mor var Jenny känslosam och krävande. Jenny var, enligt Krogerus, en begåvad och väldigt ambitiös människa, som varken trivdes eller passade in i den konventionella kvinnorollen*(3), och riktade mycket av sin kreativa kraft och sina ambitioner på barnen.
Anna-Maria Tallgren har betecknats som en av den litterära världens mest lyskraftiga kritiker under 1910- och 1920-talen. Då skrev hon för rikstidningen Helsingin Sanomat. Hon slutade av hälsoskäl. Det journalistiska arbetet blev för påfrestande och rutinartat. Anmärkningsvärt var att litteraturkritiken för henne förblev en huvudsyssla och inte, som för andra tongivande kritiker, en parentes eller ett sidospår. Hon gjorde också översättningsarbeten, skrev teaterkritik, verkade som dramaturg och som redaktör för litterära antologier.
I avhandlingens avslutande kapitel konstaterar Krogerus att Anna-Maria, ur biografisk synvinkel levde i en fortlöpande kris: hälsomässig och ekonomisk, men också vad gällde världsåskådning, erotik, självkänsla, kvinnoroll. Hon var sårbar och öppen för påverkan. Det gjorde henne till en inlevelsefull läsare och betraktare, en känslig förmedlare av komplexa konstupplevelser. Det ger också djup åt Krogerus sätt att i förordet nämna Aili – den kärleksfulla systern, som en oersättlig hjälpare under hela hennes liv. Anspelningar på Anna-Marias känslighet förekommer också i det Schalinska brevmaterialet och hos Tyyni Tuulio*(4) – och när jag intervjuade min morbror, kom han ihåg hur han som pojke strängt förmanades att inte kläcka ur sig någonting opassande när, den lite extravaganta tant Anna-Maria skulle komma på besök.
När barndomshemmet i S:t Marie gick förlorat efter Ivars död 1936 flyttade Aili till Helsingfors där hon fungerade som husmor åt Anna-Maria och Mikko. De bodde på tremanhand i ett egnahemshus i Kottby. Anna-Maria var en kort tid gift med Erkki Kaila, ärkebiskop, änkling och 77 år gammal.*(5) De gifte sig 1944 och han dog samma år i december. Mikko dog året därpå, Anna-Maria 1949.
T.v. Mikko Tallgren. (foto Museiverket-Finna.fi) / I mitten Aili och Anna-Maria Tallgren. Detalj av ett visitkortsfoto av fem personer i hatt (bortskurna är, t.h. om Anna-Maria en oidentifierad man, och t.v. om Aili, Jenny Maria Montin-Tallgren, och en oidentifierad kvinna). Atelier Universal, Carl Klein, Helsingfors. (privat ägo) / T.h. Anna-Maria Tallgren 1910 (foto Museiverket-Finna.fi)
Mikko (Aarne Michael) Tallgren var under Anna-Marias barndom och studietid en beundrad förebild, vägvisare, hjälpare och inspiratör. Hon hade tänkt sig en akademisk bana, i likhet med bröderna, men den gick om intet, när hon i studentprovet fick underkänt i matematik. Medan hon bodde hemma hade Mikko förmedlat böcker och tidskrifter åt henne. Han stödde henne också ekonomiskt, och när hon flyttade till Helsingfors hade han introducerat henne i stadens kulturliv och sin egen umgängeskrets. De gjorde en gemensam studieresa till London och Paris, som för Anna-Maria blev mycket betydelsefull och rik på impulser. (Krogerus 173, 176)
Mikko gifte sig aldrig. Hans enda frieri torde ha varit när familjens högt älskade barnflicka skulle lämna prästgården för att gifta sig, och han försökte beveka henne med att han själv snabbt blir stor. Enligt hans nekrolog i Fornvännen var arbetet allt för honom. Som person var han försynt och tillbakadragen. Han var aktad och älskad av alla. Hans lärjungar avgudade honom. Han var ”en stor vetenskapsman och en ädel människa”.*(6)
Både Tyyni Tuulio, och Zachris dagbok bekräftar karakteristiken. Zachris uttrycker på ett par ställen förundran, med uttryck som ”en ovanligt ödmjuk och tacksam karaktär” (1932 ; 1934). Tuulio skriver om hans död, att det gick falska rykten att han skulle ha svultit ihjäl. Hon förklarar det med hans asketiska livsföring. Han var vegetarian och överdrivet osjälvisk – ville aldrig ha någonting för egen del (”nej, inte åt mig”). Tuulio trodde i varje fall att hans goda syster Aili lyckades smyga ner mera näring i Mikkos välling och gröt än vad hennes extremt laglydiga bror kunde ana. De sista fem månaderna låg han på sjukhus. (Keskipäivän maa, s. 449)
Tant Aili
Aili bodde kvar i Kottby till 1960. Hon dog 1965, som den äldsta i syskonskaran. Hon överlevde också Teodor – trots sin (enligt Zachris) ”ömtåliga kroppskonstitution”. Från Kottbytiden finns rikligt med brev till Teodors familj. Medan Aili bodde i S:t Marie kunde de kommunicera på andra sätt, samtidigt som hon säkert länge var mån om att hålla en viss distans till Teodors nya familj. Jag gissar att relationerna normaliserades senast 1940, under vinterkriget då Teodor och Greta var evakuerade i samma gård som Aili och Anna-Maria.*(7)
När Tyyni Tuulio skriver om skilsmässan förundrar hon sig över Ailis beslut att flytta hem till föräldrarna och ta hand om dem. De var yngre än Tuulio när hon skrev sina memoarer, och verkade hur vitala som helst. Med sin lärarkompetens borde Aili inte ha haft svårt att få jobb. (Keskipäivän maa. s. 94-95)
I en uppräkning av de Tallgrenska barnens profession har Aili epiteten ”teckningslärare, och föreningsaktiv.” De fragmentariska uppgifter om hennes aktiviteter jag stött på ger bilden av en företagsam och utåtriktad person. Zachris nämner i sin dagbok att hon uppträdde ”käckt och sympatiskt” på en Marthakongress i Åbo, och ett annat år att hon var i Sverige för att hålla föredrag (1929 ; 1931). Bland det släktmaterial jag tagit hand om finns en handfull småskrifter och särtryck med texter av henne.*(8) I ett brev från början av 1940-talet nämns lönearbete.*(9) År 1921 deltog hon i Estland i en tävling för nya sedeltyper. Hon fick inte pris, men hennes förslag löstes in för ev. senare behov. (ZS dagbok 18.9.1921)
Aili reste till Estland i början av maj 1921 och var där åtminstone en månad. Det sammanhängde säkert med Teodors och Gretas bröllop, som hölls den 2 juni, och med det faktum att Mikko, 1920–23 hade en professur i Dorpat. På basen av de brevkort hon sände till Teodor ägnade hon sig åt att rita, studera tyska, gå på utställningar, och intresserade sig för estniskt hantverk. Strax före skilsmässan, läsåret 1919–20 studerade hon av allt att döma konst i Berlin, tillsammans med Teodor. * (10)
Var Berlinvistelsen ett sista försök att rädda äktenskapet – eller en välplanerad avslutning? Konstnärligt lämnade vistelsen i varje fall inga märkbara spår hos Teodor. Varken Zachris dagbok eller Ailis brev till Teodor tyder på äktenskapliga konflikter. Tvärtom. Zachris förvånas över hur flitigt de umgicks medan de väntade på att skilsmässan skulle få laga kraft, och ännu efter det. (ZS juni 1920 – april 1921) Ailis brev andas idel omsorg och välvilja. Hon försäkrar att hon själv mår bra – att Teodor inte skall oroa sig för henne – samtidigt som hon oroar sig för hans hälsa, nerver och ork. (9.11.1921 ; 10.1.1922)
Inför första barnets födelse uppmanar Aili Teodor att enbart glädja sig över att det han så innerligt önskat sig går i uppfyllelse, och att inte alls tänka på henne. Själv är hon glad att Teodors gåvor och personlighet går i arv genom barnet och lever kvar efter honom.*(11) Första barnet var min mor, Birgitta. Teodor bad Aili bli gudmor. Hennes svar finns på en liten brevlapp. Det låter föga entusiastiskt, och lite ironiskt: Om du så gärna vill, har jag ingenting emot det. (1.3.1923) Från Kottbytiden finns en handfull brev till Birgitta. Hon kommenterar min mors förlovning på ett lite överraskande, och borgerligt klassmedvetet sätt: ”Hoppas få se den Du valt… någon vanlig människa är han säkert inte. Jag hoppas du av själva Livet får de två största gåvorna en människa överhuvud kan få: hälsa och ett gott namn… Är man frisk orkar man bättre vara god, och det goda familjenamnet är ens bästa pass överallt, och alltid, det skall du få se…” (8.7.1946)
Aili skrev till Birgitta på svenska. Hon kommenterar familjens språkpolitik 1953. Birgitta hade skrivit till henne om sina minnen av S:t Marie prästgård och Aili svarade med ett långt tackbrev:
”Förlåt Birgitta barnet, att du fått vänta på svar. Men jag hoppas, att du genom föräldrarna redan vet, hur glad jag blev åt ditt brev. Ja vet du, det var så trevligt alldeles överväldigande – så jag blev alldeles matt… / Så mycket minnen du hunnit samla på dina korta besök hos oss! … / Kanske kan du ännu minnas två händelser… /Ena gången var mamma – ’gamla moster’ – i sängen i sitt rum, då ljusen i hennes takkrona släcktes. Du neg för varje ljus ’adjö lilla ljus – adjö lilla ljus’ – Det var som en vacker tablå för gamla moster. Den andra tablån såg hon i vindssalen: barnet Birgitta liggande på mage på golvet och framför henne lekstugan, placerad i en trädgård med krukväxter – rosor – kring stugan och staket av pappskivor med tunna hål! Minns du? /… Men det var inte endast det som gamla moster tjustes av. Hon njöt av att få tala svenska med ett litet barn, det var som i hennes egen barndom. Hennes egna barnbarn var ju finska. Och min pappa och mamma talade bägge finska med sina barn ända tills vi blev fullvuxna. Som alla ideellt anlagda i medlet av 1800-talet var till och med mamma Jenny varmt finsk, svärmade för finska språket, finska folket, finska sånger, skolor osv. Bliven äldre, ung. 50 år, började hon känna sig främmande bland oss och blev allt mer svensk igen. Därför njöt hon av att ha det lilla svenska barnet hos sig...” (10.4.1953)
Min moster Utta, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg*(12) bodde vårterminen 1954 hos tant Aili i Kottby. Aili var då lite på 70 och den 28-åriga Utta upplevde atmosfären högtidligt gammaldags och dämpad på ett besvärande sätt. ”Tant Aili är ju hemskt snäll på alla vis men unik på något sätt. Jag har aldrig kunnat drömma om att en människa ända till detta tidevarv så oförändrat kunnat behålla sekelskiftets anda inom sig.” Hon tyckte Ailis pietet för sin avlidna moder närmade sig helgondyrkan, och att Aili fann det onaturligt att Utta velat skaffa sig rum och tjänst borta från föräldrahemmet: ”Hon framhåller ofta att döttrarnas plats är i hemmet och att sönerna skall tjäna kulturen i olika yrken, och att först när en riddare i rustning anhåller om dotterns hand må hon lämna hemmet för att helga äkta ståndet – om hemmet kan undvara henne nämligen.” (till Greta 26.1.1954)
Som 28-åring hade säkert också jag förfärats över Ailis åsikter, men nu när jag är i samma ålder som hon var då, uppfattar jag henne i många avseenden som en själsfrände. Av de nära och avlägsna släktingar jag postumt bekantat mig med, är hon kanske den jag har mest gemensamt med. Vi har båda erfarenheter av museibranschen.*(13) Jag har intresserat mig för konstskolgångna kvinnor och speciellt sådana som inte blivit konstnärer.*(14) Aili studerad både i Åbo ritskola, och Ateneum. Ingenting tyder på allvarliga ambitioner, men konstintresset bestod.*(15) Jag har på samma sätt som Aili tagit hand om släktpapper, studerat gamla brev och dagböcker, skrivit krönika för yngre generationer (denna blogg), och våndats inför enskilda valsituationer: Spara eller slänga?*(16) I förordet till avhandlingen om Anna-Maria skriver Krogerus hur hennes tankar under arbetets gång ofta gått till Aili: Aili som i sin familj stod för det kvinnoarbete som i allmänhet blir osynligt i historien. För mitt ursprungliga släktprojekt – som skulle bli en essäsamling om ”osynliga” kvinnor – hade Aili varit speciellt tacksam. Inte minst för att hon, till skillnad från mången hemmadotter i äldre tider, hade valmöjligheter.
Själsfrändskapen till trots gjorde Uttas syn på Aili mig betänksam. Ter jag mig lika otidsenlig med mitt släktprojekt? Jag tycker inte att jag idealiserar dem jag skrivit om, men jag har ägnat dem väldigt mycket tid. Varit besatt av dem? Levt i det förgångna. Gör det någon skillnad?
Både Uttas perspektiv och den Tallgrenska familjedynamiken väcker frågor och funderingar. Jag jämför med andra kvinnoöden jag bekantat mig med i det material jag gått igenom (medlet av 1800-talet till medlet av 1900-talet). Jag tänker på olika sätt att hantera kvinnolivets begränsningar och rollförväntningar – emotionellt och praktiskt. Jag tänker på lejonmammorna, de snälla tanterna, de övergivna, bittra, deprimerade och nervöst ångestfyllda, de välanpassade, de präktiga. Vilka typer av livssyn har de valt för att förklara och försona sig med realiteterna? Vad har varit historiskt betingat, tidstypiskt, klasspecifikt och hur mycket beror på familjekultur och gener? Vilka spår har deras osynliga arbete lämnat, och hur har deras förhållningssätt påverkat efterkommande och i hur många led?
ARKIVKÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingen. Samling Teodor Schalin: Brev från Alma Schalin till Teodor 1899–1920 ; från Johannes Schalin till Teodor 1899–1905 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960 / Samling Schalin-Willner: Brev från Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris 1900–1911 ; från Alma Schalin till Teodor 1921–1932 ; från Ursula Schalin till Greta Schalin 1942–1961 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960 ; från Aili Tallgren till Birgitta Willner 1942–1958 / Samling Esther Holmberg: Brev från Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren1971–1890.
Privat ägo: Zachris Schalins dagböcker 1916–1936.
Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) har Tallgrenskt arkivmaterial, som jag inte bekantat mig med.
Bildkällor: Om icke annat nämns, ingår fotografierna i Teodor Schalins första fotoalbum, som tillsvidare förvaltas av undertecknad – i likhet med Teodors interiörmålningar av huset i Alberga. Samtliga albumsfoton ingår i Mikael Schalins digitala fotoarkiv. En del finns också i Åbo museicentrals fotosamling, och är tillgängliga på söktjänsten Finna.fi – bilden av Jenny Maria Montin-Tallgren vid skrivbordet är publicerad i Finlands fotografiska museums utställningsbok Piktorialismi, Valokuvataiteen synty. Helsingfors 2022, s. 109 (halvsidesbild i Minna Ijäs’ artikel ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja huonekuvaus”).
LITTERATUR
Drake, Knut: Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981. 1995.
Krogerus, Tellervo: Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista. Suomen kirjallisuuden seura, Helsinki 1988.
Nerman, Birger: ”In memoriam A. M. Tallgren 8.2.1885–12.4.1945”, i Fornvännen40 (1945).
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non Sine Arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 33, Festskrift till Riitta Konttinen, Helsingfors 2006.
Vähäkangas, Kirsti: ”Jenny Maria Montin-Tallgren – Naisasianainen, ruustinna, muinaistutkija”, https://www.naistenaani.fi/(Naisten Ääni-hanke, Suomi Finland 100).
FOTNOTER
*(1) Före pandemin hade jag för avsikt att sammanställa en bok om ”kvinnorna i Teodors liv”. Aili skulle få en egen essä, och jag hade tänkt studera allt relevant som går att finna i offentliga arkiv. / Alla inom den Tallgrenska familjen (förutom Aili) var bemärkta inom sina verksamhetsområden. Den som vill veta någonting också om Ivar Markus Tallgren och sönerna Kaarlo och Oiva hittar lätt basinformation på nätet. Är man intresserad av kulturskvaller kan man dra sig till minnes att Helvi Hämäläinen använde Oiva och Tyyni Tuulio (och Anna-Maria Tallgren) som igenkännbara förebilder i den (filmatiserade) romanen Säädyllinen murhenäytelmä (1941).
*(2) Turun museokeskus N56966:VSO Maaria. ”Maarian Saramäen Marttilan kalmisto”. Foto Juhani Rinne. Tidsangivelse saknas.
*(3) Hon hade egna intressen, och egna åsikter. Under förryskningsåren stödde hon – i motsats till Ivar – de konstitutionella. Ivar, (lantdagsrepresentant för prästeståndet 1888–1905) stod för den undfallande linjen. ”Tallgrens grälar så stickorna står” rapporterade Teodors bror Johannes i januari 1905. Sommaren 1903 skrev Aili i sin dagbok om fruktansvärda gräl, och Anna-Maria befarade år 1908 i sin, att åsiktsmotsättningarna skulle leda till skilsmässa. Jenny övergav samtidigt sina ungdomstida fennomanska ideal och började aktivt värna om det svenska språket. (Krogerus s 179-80 ; Tuulio, Kesäpäivän maa, s. 42)
*(4) Sommaren 1939 vistades Anna-Maria en månad på familjen Tuulios sommarställe, och Tyyni förklarar sin oro inför besöket. Men allt gick bra (Keskipäivän maa, 369–372). / I december 1939 var Aili med Mikko i Lappland i arbetsärenden, och oroade sig över att hon inte lyckats få kontakt med Anna-Maria. Anna saknade sällskap, och för henne kunde det vara förödande: ”se puute voi olla hänelle tuhoisaa” (brev till Teodor 18.12.1939).
*(5) Till år 1906 Erik Johansson (prästsläkt, barnbarn till Zachris faster (småkusin till Teodor) / se närmare inlägget ”Far och son”, publ. 27.4.2023) / Giftermålet ansågs på sin tid synnerligen opassande (Audas, Emma, ”Läran inte entydigt klar”, Kyrkpressen, 30.11.2017).
* (6) Keskipäivän maa, s. 33. / Birger Nerman, Fornvännen 1945. / Den enda direkta anspelning på homosexualitet jag stött på är i ett brev från mor Alma till Teodor – som visar hur stigmatiserande det var: ”Mikko Tallgren sörjer unge Candolins död. Skrivit under gossens porträtt ’du var mig kärare än lifvet’ o vid grafven hade han sagt att det käraste han egt i lifvet gömdes i jorden. Ingen af Mikkos eller gossens egna ha vetat att vänskapsbandet mellan dessa två var så innerligt. Sorgen måste således vara sjuklig och öfverspänd och kan vara mycket farlig. Mikko liten!” (15.4.1906).
* (7) se inlägget ”Muddais, undantagsliv 1940–44.”, publ. 6.6.2020.
* (8) ”Pienten lasten piirutuksesta” i Kasvatus ja Koulu No 3 1915–16 ; ”Lybekistä” i Naisten lehti N:o 21 15. XI. 1921 ; ”Maarian 150-vuotiaspappilarakennus jasen haltijat”, 1934. Kop. av särtryck från Varsinais–Suomen maakuntakirja 6 ; Maarian eli Räntämäen kirkko, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; S. Marie eller Räntämäki kyrka / Die Kirche von Maaria oder Räntämäki, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; ”’Helmikuun manifesti’ ja marttatyö Suomessa” i Aamu N:o 5-7 1939.
* (9) Svarsbrev till Teodor, som erbjudit ekonomisk hjälp. Aili riskerade förlora sina löneinkomster p.g.a. sjukdom. Hon avvisade bestämt erbjudandet, med motiveringen att Teodors familj hade det knappt själv. Mikko skulle stå för sjukkostnaderna och hon skulle antagligen vara frisk snart, och få lön för hela månaden. (23.1.1943)
* (10) ”Tämä on nyt se täyttymyksen hetki, jota monia vuosia sitten niin hartaasti toivoit. Iloitse siitä! Minä iloitsen että sinun lahjojasi ja persoonallisuuttasi tämän lapsen kautta menee perinnöksi jollekin ja jää elämään sinun jälkeesi.” (2.2.1923)
* (11) Studieresan till Berlin finns upptagen i Teodors matrikeluppgifter, men jag vet inget desto mer om vistelsen. Jag sluter mig till att Aili också var i Berlin, eftersom Zachris skrev om ”Teodors och Ailis” hemkomst (21.3.1920), och att också hon arbetade i ateljé, eftersom jag nyligen stötte på en teckning av henne på nätet, som är signerad Berlin 21.11.1919, A.T.S. (Aili Tallgren-Schalin) och föreställer Teodor vid staffliet. Den var till salu 16.5.2023 på Hagelstam & Co. / I den Schalinska samlingen har jag inte stött på några brev från Berlintiden. Ailis brev och reseanteckningar kan ev. ingå i det Tallgrenska arkivmaterialet.
*(12) Moster Uttas elchocker, publ. 20.10.2020.
*(13) När hon assisterade Mikko på 1910-talet, arbetade han på Nationalmuseet (1906–20), och hennes lönearbete på 1940-talet kan också ha varit museirelaterat. Det skulle vara logiskt med tanke på ”familjenamnet” och den faktiska kompetens, och de kontakter hon fått när hon i olika sammanhang assisterade Mikko.
*(14) ”Kvinnan, konsten och konsthistorien. En undersökning av konstskolelever från 1880-talet, 1920-talet och 1960-talet.” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1984; Konstnärsliv och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981, Åbo 1996 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd, Åbo 2001 (dr.avh.)
*(15) Jag känner inte till någon målning av henne. I Åbo stads samling finns åtta blyertsteckningar av S:t Marie prästgård och kyrka med omgivning (några daterade 1902). Bland Teodors och Gretas efterlämnade skisser har jag stött på enstaka grafiska tryck som är signerade av Aili. / Hon hade gärna följt med utställningar för att rekommendera konstköp åt andra (brev daterat 10.1.1947)
*(16) Hon nämner några väldigt fina brev som Anna-Maria skrivit, men aldrig postat. De är skrivna till en man som, enligt Aili inte alls motsvarar systerns beskrivning – ”miehelle joka A. on kokonaan luonut uudelleen paperille”. Hon tycker det synd att förstöra dem, men väldigt känsligt att överlåta åt helt utomstående. Hon skulle gärna diskutera det med Teodor som kännare av Anna-Maria. När hon rådgjort med Aino Kallas får hon alltid höra att hon absolut inte skall förstöra någonting. (17.12.1952)
Alma Schalin (1855–1934) var min morfars mamma. Hon födde tio barn. Två dog i späd ålder, och två som unga. Sex bildade familj, och levde till hög ålder. När barnen gick i skola, och bosatte sig på annan ort skrev hon många och långa brev till dem. Brevväxlingen med min morfar Teodor är omfattande ända från början av 1890-talet tills han år 1917, som 35-åring flyttade till samma stad som föräldrarna.
Jag har läst Almas brev med inlevelse. Många barn innebär många bekymmer. Modershjärtat blöder. Hon sörjer och oroar sig. Engagerade sig i allt och alla så länge hon levde. Hon blev 79 år. På hennes 80-årsdag samlade maken deras åldrande barn i änklingshemmet. Han hade skrivit ett tal. Det är prydligt renskrivet, och pietetsfullt bevarat. Han talade om hennes självuppoffrande kärlek som omfattat dem alla, om tålamod och försakelser:
”… försakelser av nöjen och vederkvickelser, som andra mödrar så gärna skaffa sig utom hemmet, – för att inte tala om deltagande i allehanda föreningars verksamhet, som hon med sin bildning och energi i hög grad kunnat gagna. Det egna dyrbara hemmet var för henne en den allra viktigaste anstalt, där det gällde att dana karaktärer för livet och att fostra medborgare för Guds rike…”
I. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22), med förebilder. I mitten Alma. Till vänster Teodor, Arnold och Bengt. Till höger Olav, Sigmund och Esther. Porträtten av de vuxna barnen är detaljer från ett gruppfoto, och porträttet av Alma är från ett ateljéfoto i halvfigur. Dessa återges i sin helhet i bildcollage IV.
Skulpturen (2021–22)
Jag bekantade mig med förmödrarna för att skriva essäer om dem, och när jag avstod från den ambitionen, bestämde jag mig för att modellera dem i stället. Alma ville jag skulptera tillsammans med sina barn, också de för tidigt döda – som en kattmamma med en stor kull ungar. De barn som levde till hög ålder sitter vid hennes kjolfåll . De är jämnstora, fullvuxna i övre medelåldern. De för tidigt döda håller hon i famnen. Dem försökte jag återge i den ålder de uppnådde i det jordiska livet.
Almas klänning är gjord i grå lera, medan hennes barn och hennes ansikte är formade i papperslera. Pappersleran är smutsgrå som fuktig, men vit som maräng som bränd. Före bränningen gnuggade jag några detaljer med brun lera. Efter bränningen försökte jag försiktigt färglägga de vuxna barnen och Almas ansikte. Ytbehandling kan både förbättra, och försämra ett verk. När jag jämför mina foton av skulpturen som obränd, med den brända, och färglagda versionen, är det den obrända, där den fuktiga leran ännu glänser och tydliggör spåren av fingrar och arbetsredskap – som känns mest levande.
II. Till höger, detalj av skulpturen som obränd. Till vänster, detalj av bränd papperslera, före och efter färgläggning.
De för tidigt döda
Almas och Zachris tredje barn, Signe dog i tuberkulös hjärnhinneinflammation när hon var ett år och 8 månader. ”Godt och bra har hon det där borta, tror jag, men här hemma är det så tomt, så tomt”, skrev Alma till systern Jenny-Maria. Det var i augusti 1885. Då hade hon en baby på tre månader, och de två äldsta barnen skulle fylla fyra, och tre på hösten. Omsorgen om dem måtte ha gett tröst och kraft, och en fast tro på livet efter detta gjorde det lättare att acceptera det som skett.
”Vi saknar henne mycket, men sörja henne ej, ty hon är ju så lycklig nu …. / Fullkomlig lycka kan ju ej uppnås i denna verld, men i himmelen! Det har lilla Signe Maria nu fått, och derföre måste vi tacka Gud, att han tog henne redan nu och sålunda befriade henne från många sorger som hade förestått henne.” (30.8.1885)
III. I mitten, de för tidigt döda barnen i Almas famn. / Till vänster Signe (1883–85). Foto, ateljé Fritz Hjertzell, Helsingfors. Privatsamling. / Till höger Mirjam (1890–1907). Detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Deras tionde barn, Samuel blev åtta månader. Han hade svagt hjärta och dog efter en kort tids sjukdom i januari 1897. De äldsta gossarna, som gick i gymnasium i Uleåborg, fick dödsbudet per brev. Vårterminen hade just börjat, och då de lämnade hemmet i Nykarleby stod allt någorlunda väl till. Alma skriver om saknaden, begravningen, kransar och utsmyckning. ”Nog ställde ju mamma så bra mamma kunde för hans lilla kropp, men Gud tog vård om hans odödliga ande, och då har ju Samuel fått den bästa lotten.” (23.1.)
Min farmor, som också fick tio barn, lär någon gång ha sagt att det nog räckt med två. Almas tionde var knappast planerat, men liksom de andra barnen, en ”gåva” – och älskad i livet. ”En vacker solstråle, som spridde ljus och glädje med sig hos alla”.
Johannes, den förstfödde, som blev fotograf och dog i tuberkulos när han var 25, har jag berättat om tidigare (29.4 och 14.12 2023). Hans död var nog den som var svårast att smälta för både Alma, och Teodor, som var nästäldst. Johannes kamp mot tuberkulosen är väl dokumenterad i Almas och Teodors brevväxling. Om Mirjams död vet jag däremot nästan ingenting. Hon var Almas och Zachris sjunde barn, och dog 17 år gammal i oktober 1907 efter en kort tids sjukdom – bara ett år och nio månader efter Johannes.
IV. I mitten Alma Schalin, f. Montin (1855–1934). / T.v. gruppfoto av Alma och Zachris med vuxna barn, ca 1930. Stående från vänster: Olav, Esther (g. Holmberg) och Arnold. Sittande: Sigmund, Bengt, och längst till höger Teodor. / På gruppfotot t.h. finns också svärdöttrarna Margaret, Verna (sittande), Greta och Gerd. Foto från början eller medlet av 1920-talet.Mikael Schalins digitala fotoarkiv.
Vuxna med attribut
Almas vuxna barn är försedda med attribut, på samma sätt som den medeltida konstens helgonskulpturer. Teodor har en palett, de som blev präster har prästkrage och bibel, och trädgårdsarkitekten en kruka med grönväxter. Ingenjören var svårast att hitta attribut åt. Det han håller i handen är ett gem av metall, som kan föreställa vad som helst. Den enda vuxna dottern, Esther, har en stickning i famnen och klättrande barn på sidan. Hon arbetade med textilslöjd (mest vävning), både som hantverkare och lärare.
Att dotterns tre barn ingår i skulpturen av Alma, men inte sönernas barn (sammanlagt 19), var ett oreflekterat val, som dock är lätt att motivera i efterhand. Esther blev änka när barnen var små (5, 7 och 9 år), och eftersom hon vid den tiden bodde i samma våningshus som Alma och Zachris, kom de att bekymra sig mer om hennes barn än de övriga barnbarnen.
Lejonmamman
Esthers mellanbarn Nisse bodde långa tider hos morföräldrarna. Han har berättat om sina minnen av dem på ett släktmöte: Alma ansågs vara amper – och hon var nog bestämd – men oförarglig och omtänksam. Impulsiv var hon också. När han kom hem till dem direkt från Australien, för att gå på Navigationsinstitutet, och steg in genom tamburdörren kom hon rusande, men passerade rakt förbi honom, ut i trappuppgången där hon ringde på grannens dörr och med hög röst sade: Han har kommit, han har kommit.
Mor Alma framstår som impulsiv, och känslosam också i Zachris dagböcker (1916–34) och i den uppväxtskildring Teodor skrev på gamla dagar. Zachris nämner då och då hustruns yviga utspel med trött ömhet och överseende humor. Personerna i Teodors uppväxtskildring har fingerade namn, men lär ha varit lätta att identifiera för dem som hört honom berätta om sin barndom och skoltid.*1) Föräldrarna hade fasta principer. Allvarliga förseelser ledde till risbastu, även om det ”sved mest i de ömhjärtade föräldrarnas eget skinn”. Pappan slog ovilligt och för att det måste så vara, som på befallning – men mamman var häftig. ”Hon kramade sina barn kraftigt när hon tyckte om dem, men blev också ond så det förslog om någon ertappats med osanning eller eljes hoppat illa över skaklarna. Då brände björkriset som eld. Och – försoningen var så mycket ljuvligare när dess tid var inne.”
V.Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22).
Uppfostringsprinciperna framträder tydligt i breven till skolgossarna i Uleåborg, och det är oftast Alma som för pennan. Det hänvisas mycket till skuld och skam. Gossarna får skämmas, och pappa – seminariedirektören – måste skämmas över dem. Föräldrarna blir sjuka av oro. Underförstått: de kan dö i förtid på grund av den sorg gossarna förorsakar dem.
Döden låg ständigt på lur. Någon månad efter lille Samuels död, fruktade Alma att också följande minsting, som låg sjuk skulle tas ifrån dem (13.2.1897), och hon oroade sig över att skolgossarna frös i Uleåborg: ”Mamma skrifver i dag till tant… Ni kunna ju bli dödssjuka, och pappa och mamma skulle knappast orka bära mer.” (30.1) Tron på ett liv efter detta var inte enbart trösterik. Den eviga saligheten omfattade inte alla, och senare väckte den unge Teodors vacklande Gudstro ”fruktan och bäfvan”. ”Du skref en gång i våras att minnet af din mamma bevarat dig att stå och ej falla under många frestelser. Det gjorde mig innerligt godt att höra det. Men det klarnade också genast, att min bild i längden vore ett för svagt skydd, om ej Gud är din hjelp.” (20.10.1901)
Omsorgen om allt och alla tog på krafterna. Den unge Teodor tyckte mor Alma fordrar omänskligt mycket av sig själv för andra – ”omsorger om allt som sorg om allt, som sliter på mamma”. (28.1.1902) ”Hon skonar sig inte förrän nöden tvingar” skrev Zachris när hon var 78 och gjort i ordning bad åt honom. (dagbok 20.4.1934). Året innan hade hon vilat upp sig på en kuranstalt:
”Mor som varit uppe sen kl 6 rensade nu svarta och röda vinbär till kl 12. Sådan natur har hon. Ingen måtta säger jag, och fruktar, att hvad hon vann i Lovisa genom badkuren, har snart gått förloradt. 18 timmars arbetsdag! Man kan ju bli öfveransträngd med mindre.” (31.8.1923)
Omsorgen om barnen upphörde inte när de blev vuxna. I Zachris dagbok finns vårvintern 1920 en fotnot, som han lagt till när han skrev rent konceptet – och förvånades över hur liten affär han gjort av mors hemkomst. ”Hon var dock av mig så innerligt efterlängtad”. Alma hade varit hos de i Helsingfors bosatta sönerna, och när hon väl kom hem sov hon hos Esther, som låg sjuk i hög feber. ”Först den sista mars antecknas att mor äntligen en ggn sov hos mig.”
Alma kunde ta till drastiska uttryck när hon var upprörd, men hon var också bra på att uppmuntra och stötta. Jag hade föreställt mig att konstnärsyrket kunde te sig suspekt för de borgerligt religiösa föräldrarna, och förvånades över hur mor Alma snarare underblåste än dämpade Teodors ambitioner. ”Tänk inte på att överge konsten innan du först pröfvat på vad du duger till”, skrev hon 1905. Man måste ha mod, göra utställningsarbeten och underkasta sig kritiken. ”Ställ målet högt och bryt igenom.” Hon uppmuntrade också Esther att utveckla sig i den ädla väfnadskonsten. ”Du har ju din part af konst- och skönhetssinne och i väfnaden kan det göra sig mer gällande än vid folkskolan hvars arbete kanske är mer nervslitande och ointressant.” (30.11.1923)
Jag har bara läst Almas brev till Teodor och Esther. Teodor var äldst (efter Johannes) och Esther enda (vuxna) dottern. Relationen till de övriga barnen kan ha sett lite annorlunda ut. Det är mycket jag inte vet om Alma. Jag vet mycket mera om Zachris och Teodor – trots att det uttryckligen var släktens kvinnor jag varit nyfiken på. Inför minnesstunden på hennes 80-årsdag hade Zachris läst hennes brev från deras förlovningstid. Dem har jag inte stött på. Inte heller på hennes anteckningar om sin uppväxt, eller en ”notesbok med anteckningar från 1880 långt in i framtiden”, vilka Zachris nämner i sin dagbok.*2) De kanske finns någonstans – eller också inte. Allt blir inte sparat, ännu mindre arkiverat och katalogiserat.
I Teodors uppväxtskildring berättar modern om hur kamrater från hennes flicktid, som föredragit att förbli ogifta, ofta frågat henne om inte husmoderns alla praktiska bekymmer blir enformiga och tröttsamma i längden, hon som tyckte så mycket om att läsa och studera.*3)
”Saknar du inte ditt forna liv, ditt eget liv”, frågar de. Men ser du, man kan inlägga sitt såkallade egna liv i plikterna – som nu bara tvätten: att ha den ren och fin igen, doftande och struken. Att få se om den och veta att ingen enda knapp fattas, att ingen reva blivit ostoppad, och få den väl inradad i hyllor och lådor – det är en njutning som få. Och lika med allt det övriga: gör det bara noggrannt och väl, och det smakar. Plikten ser du, blir intresse. Och intresset är alltid fullt av personligt liv – just det som du trodde dig ha offrat.”
VI. Minnesalbum, slutet av 1950-talet: Min lilla flicka / jag skriver i din bok / det som din morfarsmor / skrev i min bok / när jag var sju år / och hon väldigt gammal / så hennes händer skakade // ”Allt vad du gör / gör det bästa du kan” / (– det sade hon så ofta –) / Din morfars morfar / lärde henne det / när hon var sju år / i prickig klänning / och randiga strumpor / som på fotografiet / i lådan. // Mamma
FOTNOTER
* 1) Uppväxtskildringen är opublicerad. Manuskriptet hittades, och skrevs rent på maskin mer än 20 år efter hans död. Det finns ett fåtal kopior av det, varav en i ÅAB:s handskriftssamling. / Citatet om risbastun från sid. 45–46.
* 2) ZS dagbok 5.1.1929, 20.1 och 30.1 1931, 25.12 och 31.12.1934.
* 3) Teodors manuskript s 218–219.
KÄLLOR
Privatsamlingar: Zachris Schalins dagböcker (1872–74; 1916–36) och minnestal (Till mor Almas minne den 18 maj 1935); Nils Holmbergs anförande på släktmötet i Helsingfors den 29 aug 1981.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 1892–98, och från Uleåborg till föräldrarna 1892–1900; brev från Teodors Schalin till föräldrarna 1900–1911. / Saml. Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1920; Teodors uppväxtskildring (Vol 31 ”Självbiografi”) / Saml. Esther Holmberg: Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren 1881–86; Alma Schalin till Esther Holmberg 1913–29.
Förebild för skulpturen ”Far och son” (2019) är ett fotografi taget av min morfars äldre bror Johannes hösten 1905. Det föreställer deras far Zachris Schalin (1854–1938) med yngsta sonen Olav på ryggen. Bilden förevigar den första morgonen minstingen bar ”kaliser”.*(1)
Skulpturens fadersgestalt är äldre och stramare än vad Zachris är på fotot, och gossen är mindre än Olav. Det blev intressantare så. Samma läsår jag gjorde den, arbetade en annan skulpturkurs efter levande modell – som var klädd enbart i kavaj. Kavajskulpturerna blev mycket lyckade, och när de ställdes ut i arbetarinstitutets aula fick Zachris och Olav vara med. Jag kom ihåg kavajerna när jag funderade över när skulpturen var gjord. Kavajens betydelse accentuerades när jag gick igenom mina anteckningar om Zachris.
”Far och son”, keramikskulptur (2019), De svartvita fotografierna är tagna av Johannes Schalin (1881-1906) och föreställer fotografens far, Zachris Schalin. Gossen på Zachris’ rygg är yngsta sonen Olav. Foto Åbo museicentral.
Rocken
I sin dagbok från år 1930 skriver Zachris om en fest i Heurlinska skolan, där han skulle hålla tal och blev presenterad som ”den sista Topelianen”. Citatet är understreckat i dagboken, och när han kommenterar påståendet dyker kavajmotivet upp: ”Om det (som HK påstod) märktes något topelianskt hos mig, så kommer det väl därav, att jag uppfostrats i ZT:s barndomshem hos hans egen moder. ”Så gjorde din morbror” fick jag ofta höra, – och det var icke alltid så angenämt att höra, näml. om det gällde en tillrättavisning. Och så har jag nyttjat flera av hans (avlagda) rockar (munterhet!), t.o.m. hans studentrock, vilket skedde vid en maskerad i vår skola…”
Skalden Zacharias Topelius hade ingen egen son (två gossebarn dog tidigt) och inga andra syskon än sin två år yngre syster Sophie. Hennes barn var hans enda syskonbarn och Zachris Schalin döptes efter honom. För Topelius betydde det kanske inte så mycket, men Zachris kan ha känt sig som en arvprins, med all den ambivalens det innebär: Förväntningar, ambitioner, känslor av otillräcklighet och revoltbehov. Som förebild var Topelius lite för stor och avståndet för litet? Rocken obekväm?
Zachris kom att leva enligt Topelius devis ”Inte en dag utan en rad”. Han var en flitig skribent. Gav ut pedagogiska och religiösa folkskrifter, bidrog med kulturhistoriska uppsatser i tidskrifter och årsböcker, medarbetade i barn- och jultidningar, och skrev dagböcker som han lät binda in. Han var också – enligt Hbl:s nekrolog ”framför allt” – en outtröttlig samlare av hembygds- och släkthistoriskt material: ”Det blev, kan man säga, hans livs käraste uppgift att samla allt som kunde belysa skalden Topelius’ liv och verk.” Hans bok om Kuddnäs (1935) har jag nämnt i tidigare inlägg. Hbl hänvisade också till en fortsättning på Fältskäns berättelser (Var det konungens ring, 1936) – ”ett arbete, som trots sina brister tyder på djup inlevelse i den topelianska tanke- och känslovärlden.”
Zachris släkthistoriska arbete fördes vidare av de två yngsta barnen, Sigmund – och Olav. När det började resas krav på att köpa in Kuddnäs gård (såld 1873) och inreda den till museum, sammankallade Olav det första mötet. Det hölls i Nykarleby 1929 och ledde till en riksomfattande stiftelse, där Sigmund fick en central roll. I slutet på 1970-talet gjorde Olavs son Wilhelm en viktig insats som släktforskare, genom att göra sammandrag och utredningar som distribuerades till den övriga släkten. Där fick jag bl.a. bekräftat att det var Zachris som var ”Lasse liten” i Topelius kända, tonsatta dikt. Jag hade hört det av min mor, men eftersom han inte hette Lars förhöll jag mig skeptiskt till utsagan. När jag senare noterade att han ibland kallas Lasse i gamla släktbrev, tvivlade jag fortfarande. Det bevisade ingenting. Jag återger Wilhelms argumentation:
”Dikten om Lasse liten i den stora världen publicerade ZT för första gången 1860. Att dikten avser systersonen Zachris framgår av senare skrivna verser som förekommit i familjen. Då Zachris Schalin firade julen hos morbror i Helsingfors skriver han hem ett långt brev om Lasse litens jul. Då han blir student tillägnas han en vers av morbrodern om ”Lasse liten drar åstad, spänner svärd i bältet” o.s.v. och då ZT ger sin gamla klaffbyrå åt honom upprepas detta.”
Från far till son
Olav Schalin (1894–1979) blev präst. Av min morfars syskon är han den jag själv har det tydligaste minnet av.*(2) Zachris var också prästvigd. Han utförde ibland kyrkliga förrättningar i samband med bröllop och begravningar, men innehade aldrig någon prästtjänst.*(3)
I den Schalinska släkten hade prästyrket gått i arv från far till son i 400 år. Olav tillhörde den tionde generationen. Den första prästen föddes i Sverige 1523, i Skale by i Söderala socken i Hälsingland. I Zachris’ och Olavs släktgren hade alla förfäder varit präster – utom den som på 1770-talet flyttade till Finland. Denna förfader, och hans blivande hustru, tillhörde ett resande teatersällskap. De bosatte sig i Vasa, där han efter diverse lönearbeten blev restauratör. Zachris’ farfar var son till dem. Han kallades ”storprästen” p.g.a. sin kroppslängd. Han gifte sig med en prästdotter, och fick sju döttrar och en son*(4). Enligt ett schema (uppgjort av Wilhelm 1978) var ”storprästen” och hans hustru, genom döttrarna, stamfader och stammoder till fyra ärkebiskopar.*(5)
Den första av dessa ärkebiskopar fick år 1920 ett julbrev av ärkebiskopen i Sverige, Nathan Söderblom, som härstammade från samma socken i Hälsingland. Hans släkt bodde fortfarande kvar i Söderala, medan släkten Schalin innehade sitt hemman till år 1737. Söderblom hade räknat ut att hela 17 Schalinare varit präster i Sverige, och påpekade att denna utbredda hälsingländska prästsläkt uppmärksammats redan på 1700-talet i Olof Bromans jätteverk Glysiswallur. Nathan Söderblom hänvisade också till Zachris’ släktintresse:
”Man må önska, att rektor Schalins tanke går i uppfyllelse, att nämligen de svenska och finländska ättlingarna tillsammans söka åstadkomma en så vitt möjligt fullständig släkthistoria. När han år 1891 besökte fädernegården i Skale, hörde han, att de höga gamla björkar, som bildada en lövdunge mellan gården och landsvägen, planterats av döttrarna till den sista Schalin, styckjunkaren Olof Olofsson Schalin, död 1737.”
Den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Nere t.v. blyertsteckning av Zachris Schalin från år 1891. T.h. etsning av hans svärdotter Greta Schalin, antagligen från 1920-talet. Uppe t.v. tuschteckning, osignerad och odaterad. Privat ägo.
Det finns en etsning föreställande den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala, som baserar sig på en teckning som Zachris gjorde efter minnet 1891. Etsningen är gjord av min mormor, Greta Schalin, gissningsvis på 1920-talet. Det är en trogen kopia av Zachris teckning, som på detta sätt mångfaldigats och bevarats inom släkten.
Bilden av fädernegården, och Nathan Söderbloms hänvisning till besöket i Söderala, visar att Zachris släktforskning gällde betydligt mer än det Topelianska arvet. Som bilaga till Wilhelms släkthistoriska redovisningar (1978) finns dessutom en ljuskopia av en handskriven ”Genealogia Schaliniania”, som Zachris sammanställt 1915–16. Den är skriven med liten handstil, och upptar på 36 sidor samtliga släktgrenar, så långt bak i tiden han kommit.
Eftersom jag alltid haft svårt med namn och årtal, känner jag mig främmande för denna typ av släktforskning. Det blir för mycket namn. Jag är tacksam för Wilhelms resumé. Bland hans sammandrag från år 1978, finns ett fristående papper med en rimmad dikt med sex verser, och ett färgfoto av Olav Schalin. Under dikten står det ”God Jul önskar fornforskaren och författaren WS, samt diktaren ODS.” (Wilhelm Schalin / Olav Daniel Schalin) Jag ger Olav sista ordet, med diktens tio första rader:
”Du måste framåt, du får inte falla / Det har blivit en levnadsvishet för alla / Men varifrån? Varthän? Så är forskarens fråga. / Ja, varifrån utgår den väg som söker det gångnas låga / Det är människans väg, hennes sökandes ständiga plåga. // Vem är vi? Är vi judar och skottar, svenskar från Norden? / Att forska är roligt, men resultatet ofta helt otroligt. / Det gäller icke ”galaxer” och rymder som sökaren lockar / Ej istid, där solen ständigt är skymder / Nej. Var nöjd om Du når till vår hembygds lotter…
Porträttfoto och dikt av Olav Schalin, 1977 / ”Genealogia Schaliniania” av Zachris Schalin 1915-16 / t.h. en sida ur ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (sammanställd av Wilhelm Schalin), med ZS:s teckningar av Lund hemman (nr 1) i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Gården fanns kvar ännu vid ZS besök år 1891 ”men i främmande händer sedan 1737”.
FOTNOTER
*(1) Står skrivet på baksidan till ett exemplar av bilden (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
*(2) Olav studerade teologi i Helsingfors och vid ÅA, där han doktorerade 1947, var bl.a. kaplan i Nykarleby och Pargas, och domprost i Borgå. När han tjänstgjorde i Pargas (1930–47) umgicks mina morföräldrars och Olavs familj mycket med varandra. Olavs sex barn var i ungefär samma ålder som min mor och hennes syskon. En son gifte sig med hennes väninna. Under krigsåren var mina morföräldrar tidvis evakuerade på prästgården i Muddais, och en sommar arbetade min mor som hemhjälp där. När min bror gifte sig var det Olav som förrättade vigseln.
*(3) I min morfars opublicerade, självbiografiska utvecklingsroman är fadern präst (i stället för pedagog). I slutet av 1890-talet, när han arbetat som seminariedirektör i Nykarleby i tio år sökte han t.o.m. ett par prästtjänster. Den ena i Säminge (Nyslott), och den andra i Borgå. Provpredikningarna nämns i Zachris’ och Almas brev till de äldsta sönerna som gick i finskt lyceum i Uleåborg. Att barnen gick i finsk skola sågs som ett kontroversiellt ställningstagande, och var enligt Zachris en orsak till att förhoppningarna om Borgåtjänsten grusades. ”Af alla mina uppmärksamma och tårögda åhörare i Borgå kyrka, var det blott några få trogne, som icke lät värfva sig af fanatismen … att jag håller mina barn i finsk skola är en styggelse för Borgå-svecerna!” (14.11.1897)
* (4) ”Storprästens” son var Lars Wilhelm Schalin (1820–82), kyrkoherde i Larsmo, och far till Zachris.
*(5) Gustaf Johansson (ärkebiskop 1899–1930), Lauri Ingman (ärkebiskop 1930–34), Erkki Kaila (ärkebiskop 1935–44), Mikko Juva (ärkebiskop 1978–82).
** Mycket av det som nämns i förbigående i denna bloggtext har behandlats utförligare i tidigare inlägg. Om Zachris Schalin, hans syskon, föräldrar, och morbror: publ. 27.12.2019 ; 29.2.2020 ; 18.12.2020 ; 16.9.2022 ; 14.12.2022 ; 18.2.2023 / Om Olavs familj och prästgården i Muddais: publ. 3.4.2020, 6.6.2020, 15.9.2020. / Om Uleåborgsbreven: 5.8.2021 / Om Teodors skönlitterära manuskript: 18.12.2020 ; 5.8.2021.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 16.11 1895 ; februari, mars och maj 1896, ; mars, september och november 1897 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin), 300 s. /kopia
Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok från år 1930 (citatet från den 28.5.1930). / I förfs ägo: ”Genealogia Schaliniana, i utdrag för Zacharias Theodor Schalin, sammanställd af hans fader Zacharias Schalin. Åbo 1915–1916”. (handskrivet original) / Duplikat: ”Det Topelianska arvet. Schalinarnas härstamning Uleåborg – Nykarleby – Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1978”. (36 s.) ; ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (10 s.) / ”Julhälsning till Församlingarna i Ärkestiftet, 1920 ss 12-18, Söderala – Åbo – Uppsala, av Nathan Söderblom” (4 s. i folieformat, tillhört T.T.Kaila) / Urklipp: ”Seminariedirektor Zachris Schalin död”. Nekrolog. Hufvudstadsbladet 23.9 1938.
I sju år hade jag som ambition att skriva en essäbok om förmödrar. Jag besökte flera offentliga arkiv, och under pandemin gick jag igenom det släktmaterial jag haft hemma. Efter att ha läst massor av brev, berättat om arbetet i denna blogg, och imponerats av Maria Stepanovas sätt att hantera sitt släktmaterial i essäromanen Minnen av minnet*(1), valde jag att lämna bokprojektet därhän. Men jag fortsätter blogga lite till, om de förfäder jag umgåtts mest med, fast nu med utgångspunkt i en serie skulpturer som jag knåpat ihop vid sidan av arkivarbetet.
Jag har sysslat med skulptur i Åbo finskspråkiga arbetarinstitut i tiotals år. Andra har hållit på längre än så. Det är en kurs där man arbetar självständigt efter egna idéer. Läraren ger råd, tips och respons. Ibland sinar idéerna, ibland upptar de tankarna för mycket. När det blev läge att ge släktprojektet större prioritet började jag därför tillverka skulpturer med anknytning till projektet. Då kunde jag processa det jag läst, fundera över livsöden, karaktärer och relationer medan jag knådade lera – förankra engagemanget i någonting konkret som gick att hålla i, och leka med. Det resulterade i ett drygt dussin keramikskulpturer. Förutom ett släktträd och en husmodell, är det gruppskulpturer med två eller flera figurer.
Gossarna nere t.v. är gjorda efter ett ateljéfoto (F.A.V. Hjertzell, Helsingfors. 1883) och föreställer min morfar Teodor Schalin och hans ett år äldre bror Johannes, som blev fotograf. Figurerna i de övriga hörnen har haft foton av Johannes som förebilder (ca 1900-1904). Modern med baby är inspirerad av ett foto från 1923.Tv. och uppe t.h. min morfars föräldrar Zachris och Alma (efter foto av Johannes Schalin). Dräkterna svartlera, ansiktena papperslera. I mitten och nere t.h. samma skulptur som obränd. De vita figurerna är brända, men ännu inte inte färglagda (jfr föregående bildcollage)
Idéutvecklingen startade med tanken på en modell av min morfars och hans första hustrus ateljéhus, och på någon form av släktträd. Men eftersom jag inte kände mig redo att ta itu med dessa arbeten genast började jag med att modellera människofigurer efter foto. Först utgick jag från Johannes Schalins (1881–1906) fotografier, som jag bekantat mig med under de sista arbetsåren på Åbo museicentral. Han var bror till min morfar, och arbetade som freelancefotograf innan han, 25 år gammal, dog i tuberkulos.*(2) Sedan sökte jag fram andra släktfoton, och började till slut göra egna kompositioner med stöd av flera olika bilder.
Jag tänker berätta om skulpturmotiven i kronologisk ordning, från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Och på samma sätt som man gör muntligt när gamla släktingar kommer på tal, tar jag fasta på sådant jag själv blivit nyfiken på eller berörd av. Jag tänker också presentera de fotografier och konstverk jag haft som utgångspunkt och förebilder för skulpturerna.
Arbis-skulpturer från läsåret 2021-22, komponerade med flera olika bilder som förlaga. T.v. min mammas farmor, som födde tio barn (fyra dog tidigt), i mitten min morfars farmor med son och sonson, t.h. min mormor med barn och konstnärsmake.Släktträd och husmodell tillverkade läsåret 2019-2020. ”Trädet” är av obränd, men ytbehandlad papperslera (nere t.h. upplyst av Led-slingor). Husmodellen består av element av bränd papperslera, som jag fogade ihop hemma med hjälp av lufttorkande Silk Clay -lera. Huset och trädet har ungefär samma höjd och diameter.
*(2) Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta / Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling. Sid. 62-83. (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016). ; Foton av Johannes äv. i https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/
En stor väggbonad, en applikation med texten: NORDEN BÖR BLI / JORDEN BÖR BLI / KÄRNVAPENFRI, hängde ovanför sänggaveln i min mammas sovrum i Åbo under hennes sista levnadsperiod. Hon dog hösten 1994. Efter hennes död ville vår 13-åring ha den i sitt rum, och senare, någon gång i början av 2000-talet införlivades den med Åbo museicentrals textilsamling.*(1)
Under vårens Natodebatt tänkte jag på mina föräldrars antimilitarism, undrade hur de hade reagerat – och kom ihåg min mammas applikation. Jag hade inget ordentligt foto av den själv, men museets textilkonservator Tanja Huikuri hade vänligheten att sända mig en bild. I mina gamla fotoalbum skymtar bonaden på två bilder. Den ena är från 13-åringens rum 1995. Den andra är från min mors sovrum hösten 1994. När bilden togs vårdades hon hemma, mellan två sjukhusvistelser. Fotot var hennes initiativ. ”Nog borde väl det här också dokumenteras”, muttrade hon. För själv hade hon dokumenterat min ålderstigna mormors (1897–1993) vardag och kamp vid staffliet något år tidigare. I mitt synminne av situationen är hela applikationen med – som en överskrift eller tankebubbla, men till min stora besvikelse är det bara nedersta kanten som syns i albumsbilden.
Varken jag, eller mina syskon har något minne av när vår mor, Birgitta Willner (1923–94) skulle ha sytt denna bonad, och varför. När jag överlämnade den till museet gissade jag att den var från slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Under min skoltid bodde vi i Ekenäs. Min bror och jag började studera, och blev bofasta i Åbo (min syster i Sverige). Vid årsskiftet 1982 flyttade min far till Helsingfors, och min mor till Åbo. Efter 1970, då jag lämnade hemmet, har jag en ganska vag bild av hennes aktiviteter i Ekenäs. Men jag kom ihåg att hon var mycket intresserad av de kvinnogrupper som uppstod vid slutet av decenniet, och jag tänkte mig att hon kanske tillverkat applikationen med tanke på något lokalt evenemang.
Birgitta Willner, applikation från början av 1980-talet. Åbo museicentral, TMK23139. Foto Tanja Huikuri/TMK 2022.
Efter att ha bekantat mig med hennes efterlämnade papper, och letat uppgifter om kärnvapenmotstånd och fredsmarscher, har jag börjat luta mot att applikationen är från början eller medlet av 1980-talet och att den är tillverkad i Åbo och inte i Ekenäs. Jag tror inte att den är gjord med tanke på något evenemang, utan för den vägg där den hängde. Som isolering, dekoration – och besvärjelse. Och som en uppföljning av den folkliga traditionen med bonader försedda med visdomsord och fostrande motiv. Man kan se den både som ett uttryck för hennes oro och pacifistiska övertygelse, och som ett tidsdokument över fredsrörelsens dåtida omfattning, framför allt bland kvinnor.
Kvinnornas fredsmarsch från Köpenhamn till Paris fick stor uppmärksamhet. Jag minns den väl, men måste googla för att ta reda på när det var (1981). Samtidigt blir jag påmind om ungdomarnas cykelmarsch till Tröndelag samma år – och en fredsmarsch från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, som jag helt glömt. Den gjordes i huvudsak med tåg. Deltagarna gjorde uppehåll i Karis, och jag hittar ett TV-inslag från järnvägsstationen som rör mig nästan till tårar, och en ingående och levande skildring publicerad 40 år senare i en katolsk tidskrift.*(2)
Den bästa informationskällan blev ändå den alternativa opinions- och kulturtidskriften Folkjournalen (1980–86), som jag själv var engagerad i.*(3) Där finns bl.a. en lång krönika av Mikael Böök över kärnvapenmotståndet under flera år (nr 1/1982). Beslut, initiativ, diplomatiska utspel, möten m.m. Det var mycket som pågick på olika håll i Europa vid den tiden – massdemonstrationer, namninsamlingar, appeller. I ett tidigare nummer ingår en fredsdikt som Margit Frankenhaeuser (1898–1990) skrev inför Siv Skogmans intervju med henne (Vi vet för mycket, därför vägrar vi förneka livet, 3/1981): ”…Det är nu/ vår sista sekund/ att trotsa de härskandes/ undergångslekar/ och höja kravet/ på människornas rätt till liv.” Min mor var en generation yngre, men tillräckligt gammal för att ha egna krigsupplevelser, och för att resonera i termer av könsskillnader på samma sätt som Frankenheuser: ”Hos varje man finns en viss portion äventyrslust och spänningssökande, som vi kvinnor inte frestas av på samma sätt. Vi besitter i stället en s p o n t a n instinkt att värna om det, som utsätts för fara … / Tack vare vår inneboende fredsbevarelsedrift kan vi kvinnor visa vägen och föregå med gott exempel.” Fredsmarschen kallade Frankenhaeuser en ”moralisk demonstration av stora mått”.
Väggbonaden år 1995 i 13-åringens rum.
Under min mors första år i Åbo (1982) födde jag mitt första barn, och min brors fyra personers familj flyttade till England för ett läsår. I Folkjournalen 1/1983 finns en rapport av min svägerska, Margareta Nybacka-Willner, om den brittiska fredsrörelsen. Hon deltog bl.a. i en demonstration vid militärbasen Greenham Common, där 96 av NATO:s 160 kryssningsmissiler i Storbritannien skulle utplaceras. Då hade en grupp kvinnor sedan hösten 1981 upprätthållit ett fredsläger utanför området. Basen var inhägnad av ett 15 km långt stängsel, som demonstranterna skulle ”omfamna”. Margareta reste dit med tre andra kvinnor, utrustade med regnkläder, termoskaffe, smörgåsar – och långa halsdukar, för den händelse armarna inte skulle räcka till. Men halsdukarna behövdes inte. Omkring 30 000 personer mötte upp. Efter omfamningen dekorerades stängslet. Det blev en improviserad utställning över allt som är viktigt att värna och skydda och glädjas över. Och slagord som: GE FREDEN EN CHANS. / INGA KRYSSNINGSMISSILER.
Min mor fick förstås höra muntliga berättelser också. Och de vistades i England flera gånger. Min, år 1980 födda brorsdotter kom ihåg en demonstration där de skulle ligga på marken och låtsas vara döda. Jag föreställer mig att dessa personliga rapporter berörde min mor extra starkt, och att applikationen kan ha varit ett uttryck för hennes inlevelse. Bland de efterlämnade pappren finns några utkast till debattinlägg om fred och upprustning (insändare, brev) från ungefär samma period. Nästan alla är reaktioner på texter hon läst i ÅU.
”… Jag är skiträdd för världens samlade försvarsrörerlser, för mina små dotterdöttrars skull, för Alla jordens småbarns skull, och jag är rädd själv och jag vill vara med och göra en kvinnorevolution som håller stortvätt … / Försvar är inte försvar är inte försvar.” *(4)
*(4) odaterat utkast, skrivet med blyerts på ett avrivet A4-ark (riktat till Bo Stenström, chefred 1978–87). Bland BW:s efterlämnade papper fanns 28 utkast till debattinlägg, såsom icke insända insändare och opostade brev. Av dessa handlade 11 om kvinnofrågor (feminism, ”vård”, hemarbete, ”arbete”), 5 om fredsrörelsen (pacifism, ”hjältar”), 3 om miljöfrågor och bostadspolitik, 2 om konstpolitik, 4 om pedagogik (studier, uppfostran, folkbildning), och 3 om medicinalväxter. / Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Samling Schalin–Willner, Vol 17.
Jag startade denna blogg som stöd för arbetet med ett släktarkiv. Det blev färdigt i september 2021, och arkivet överlämnades till handskriftssamlingarna vid ÅAB. Det blev dock en hel del papper över; ofullständiga brev med trivialt innehåll som inte gick att tidsbestämma eller attribuera, lösryckta anteckningar och uträkningar, klotter, kvitton. Det var fragment som saknade sammanhang och källvärde, men som det tog emot att slänga eftersom de tycktes materialisera så mycket levt liv.
Därför bestämde jag mig för att återanvända materialet. Jag försökte åstadkomma ett tredimensionellt collage, där röster och tidsskikt kunde leva kvar, sida vid sida som i en historisk byggnad. Som underlag formade jag en husmodell av gnagarnät, som jag tapetserade med brevbitar. Invändigt och utvändigt. Fönster och dörröppningar fick vara så många och stora att man kan kika in från olika håll, också uppifrån. Fragmenten försökte jag välja och riva så att enskilda ord och satser skulle gå att urskilja. Jag ville fånga, och förmedla känslan av att utforska ett ödehus – med flagnande taper, gamla tidningar på golven, häften, brev.
Brevhus 1. Gnagarnät, arkivrester (brev från 1870-1980-talen), tapetklister. 2021
När släktarkivet var överlämnat förlorade jag motivationen för bloggandet. Eftersom det funnits besvärande luckor i det material jag haft hemma, fortsatte jag ändå med att läsa brev som fanns i ÅAB:s arkivsamlingar sedan tidigare. En viktig orsak var mina gamla planer på att berätta om släktens osynliga kvinnor i bokform. Jag fann de pusselbitar jag sökte, och tyckte jag fått vad jag behövde för att berätta om dem. Men innan jag började skriva, ville jag åtgärda mina egna pappershögar. Det var mycket jag samlat på mig, och jag ville inte lämna åt andra, varken det tidskrävande arbetet att gå igenom allt, eller det tråkiga beslutet att slänga rubb och stubb.
När jag var klar också med det fick jag Maria Stepanovas tjocka ”romans” Minnen av minnet i min hand. Den handlar ”bara” om hur författaren forskar i sin släkt och tjatar om hur obemärkta alla var, fick jag höra. ”Men kanske den intresserar dig”. Det är sällan en bok passar ens situation så bra. Stepanova beskriver mitt famlande, mina ambitioner, hela känsloregistret, och hon vidareutvecklar och fördjupar tankeskott som dykt upp under min arbetsprocess. Boken fyllde mig med lättnad. Jag fick glömma mitt ”epos”! Stepanova har redan skrivit om allt jag velat diskutera på ett generellt plan, och mycket mera. Det som skulle återstå är detaljer som på sin höjd kan intressera anförvanter.
Att gå igenom egna papper var inte på långt när lika roligt som att utforska avlidna släktingars privatliv. Det mesta slängde jag. Men också här fanns material som hade enbart affektionsvärde, så jag gjorde ett näthus till, tapetserat med brev från barnaår och tidig ungdomstid. De flesta är från brevvänner jag inte träffat, eller som jag umgåtts med bara under något enstaka skollov, och av flyktiga bekantskaper från de första utlandsresorna. Här var det inte bara handstilarna som fascinerade mig utan också brevpappren – rosa, lila, ljusgröna, himmelsblå, liksom kuverten av hopvikta veckotidningssidor, förkärleken för olika färgs kulspets, skisser och klotter, såsom hjärtan och bilder på hundar, hästar, kläder, frisyrer.
Brevhus 2. Collaget på baksidan och detalj av balkongen till höger.
Det första brevhuset hade i alla avseenden varit ett experiment. Modellen hade jag gjort så enkel som möjligt, men den blev ändå sned och vind. Jag stack mig på de avknipsade kanterna, och det var besvärligt att foga ihop bitarna. Eftersom jag klippt till dem lite på höft var de dessutom ofta fel dimensionerade. I något skede såg skelettet ändå riktigt skulpturalt ut, och arbetet gav mersmak. Det andra huset ville jag ge en intressantare form, som en blandning av modernt höghus och gammal fabriks- eller lagerbyggnad. Någonting som associerar till miljöer där barn och ungdomar håller till. Breven valdes, revs och grupperades denna gång så att hela meningar och stycken skulle gå att läsa. Bottenvåningen reserverades för tidiga flickbrev, medan mellanvåningarna och utbuktningarna hänför sig till senare tonår, och till utlandsresorna.
Brevhus 2. Gnagarnät, brevfragment från 1960- och början av 1970-talet, tapetklister. 2022.Detaljbilder av Brevhus 2.
Eftersom brevhusen blev ett slags minne och sammanfattning av coronatidens arkivarbete, tyckte jag de kunde passa i bloggen. När sedan coronatiden, efter Rysslands angrepp på Ukraina övergick i krigstid blev jag tveksam. Fotona av näthusen började påminna om bilderna av sönderbombade hus, och släktprojektet framstå som alltför privat och världsfrånvänt. Samtidigt har jag allt tydligare insett hur viktigt och trösterikt umgänget med förfäderna varit, och fortfarande är. Det har ingett mig samma känsla av trygghet, som jag föreställer mig att barnen förr i tiden kunde få av att lyssna till de gamlas berättelser. Eller, för att låna en liknelse av Maria Stepanova – som övergångsobjekt kan ge.
Brevhus 1, detaljer av interiören.
Liknelsen finns i en parentes, i ett kapitel om 1920-talets memoarlitteratur. Då när ”alla började minnas så snabbt; det var som om det förgångna, som ju föll samman inför deras ögon, måste fixeras innan vinden tog det.” Masskärleken för non-fiction påminner om småbarnens kärlek till nallen eller gosefilten, skriver hon: ”ett övergångsobjekt som krävs för att man skall stå ut med verkligheten”.
I skrivandes stund är det flera månader sedan jag läste Minnen av minnet. Jag gjorde inga anteckningar, och började först mot slutet vika in hörn på sidor jag kanske ville återvända till. När jag nu letar efter någonting att citera, finner jag avsnitten för mångordiga för att återge i sin helhet, och svåra att förtäta utan att komplexiteten går förlorad. Någonting vill jag ändå säga, som förklarar min fascination, och att jag ger upp mitt eget bokprojekt.
Maria Stepanova är poet, essäist, journalist och chefredaktör för den oberoende nättidskriften Colta.ru. Född och bosatt i Moskva.* Minnen av minnet kunde beskrivas som en essäroman, eller essäistisk berättelse. Den handlar om allt. Om hennes ryskjudiska släkt (brev, och t.o.m. brevväxlingar citeras i sin helhet), om hennes utdragna forskningsprocess, om 1900-talets historiska omvälvningar, och om vårt förhållande till det förflutna och till de döda, både på ett allmänt, etiskt, politiskt och personligt plan. Det sistnämnda, generella var det som kändes viktigast.
Under de perioder jag arbetat som forskare fann jag ofta processen mer spännande än resultatet: Detektivarbetet, resorna, de mänskliga mötena. Jag levde mig därför in i Stepanovas äventyr med själ och hjärta: Sitta på arkiv och plötsligt engagera sig i fel person – känna sig som den enda som någonsin ser och bryr sig om ett dokument. Att få följa med till det hus i Paris där hennes gammelmormor bodde som ung, eller när hon uppsöker en med tistlar igenvuxen kyrkogård utan att hitta de gravar hon söker – eller i en trappuppgång i en främmande stad känner sina släktingars närvaro, för att senare inse att hon befunnit sig på fel tomt.
Med många pärmar fulla med brevavskrifter blev jag varm och glad av att få läsa om hur Stepanova kunde identifiera sig med sina släktingar när hon skrev av deras brev. Hur hon kämpade för att förstå deras mikroskopiskt små bokstäver, och hur hon efterhand började ”förstå dem bättre och älska dem mer”. Så går det ofta för den som härmar, påpekar hon, och fortsätter med att problematisera det som händer när gränsen mellan eget och andras liv suddas ut. Hur man börjar bete sig som det förflutnas herre: ”… omärkligt hade föremålet för min kärlek förvandlats till en form av lösöre, som jag tyckte jag kunde handskas med hur jag ville”, skriver hon. De döda har inga rättigheter, och vem som helst kan använda alla detaljer i deras öden hur de vill…
Brevhus 1.
Jag har också känt mig betänksam många gånger. För ju mer intim jag blev med mina brevskrivare desto mer självsvåldig kände jag mig. Som konsthistoriker och museiarbetare har jag skrivit om mina morföräldrar tidigare, och om en bror till min morfar, men det har varit facktexter. Denna gång var det deras privatliv jag var intresserad av, inte deras verk. Jag ville helt enkelt lära känna dem, som man känner samtida som står en nära. Speciellt nyfiken har jag varit på hemligheter, på sådant man undvek att prata om. Jag har försvarat mig med tidsperspektivet, och att de är ”mina” släktingar, att mitt förhållningssätt är inkännande – och alla döda sedan länge.
Stepanova hade tänkt återge brev av sin far, som ännu levde. Hon var säker på att han skulle gå med på det, texten hade blivit lysande – men han sade kategoriskt nej:
”Jag vågar knappt tänka på vad gammelmormor Sarra skulle ha sagt om jag kunde ställa samma fråga till henne. … På pappa förstod jag det som att hans berättelser om livet i Kazakstan i någon mån var stiliserade, skrivna för att underhålla och glädja mottagarna. … Och om hans detaljrika brev inte kunde användas som vittnesbörd … så betydde det att alla andra gånger jag försökt att återskapa en hel värld utifrån ett brev och en gammal näsduk bara bygger på önsketänkande, det som psykoanalysen kallade för ”fantasier”. Istället för att vara en respektabel sysselsättning (forskning, undersökning) hade allt jag ägnat mig åt plötsligt visat sig vara någon freudiansk familjeroman, en sentimental romans** om det förgångna. / Och så var det verkligen. Man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv.”
Där Stepanova hade ambitionen att berätta om hela sin släkt, utgick jag från min morfars släktgren, den som brevsamlingen härstammar från. Min morfar hade många syskon, med många barn, och med deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn är vi många ättlingar på denna gren. När jag under processens gång varit i kontakt med en del av dem har det fungerat som en hälsosam påminnelse om att ”mina” döda släktingar inte är enbart mina – och i förlängningen, att alla kanske inte hade uppskattat den typ av ”romans” som jag velat skriva.
Stepanovas betraktelser om kampen om det förflutna; ”om äganderätten över den eller den biten av en försvunnen värld, över dem som inte längre har några rättigheter”, hör till det intressantaste i hennes ”romans”. Ämnet är dock för stort för att gå närmare in på här. Jag kan bara varmt rekommendera boken.*** Den är mycket fylligare, och mycket bättre än den jag skulle ha skrivit.
FOTNOTER
* Tidskriften pausades två dagar efter att den lag som förbjuder annan än regimtrogen journalistik antogs, och kort senare blockerades sajten i Ryssland – enligt Malin Ullgrens intervju med Maria Stepanova i Dagens Nyheter (publicerad 11.3, uppdaterad på nätet 14.3.) https://www.dn.se/kultur/forfattaren-maria-stepanova-putin-krigar-som-om-det-ar-1942/ Jag berättade ovan hur näthusen började påminna om sönderbombade hus, och släktprojektet te sig världsfrånvänt, på grund av kriget. Av samma skäl känns det obekvämt att hänvisa till Stepanova, utan att samtidigt hänvisa till hennes fördömande av kriget. Att hon skrivit dikter om anfallen mot Krim och Donbass 2014 (”The war of the beasts and animals” på engelska). Att hon hänvisar till kampen om det förflutna också i DN: ”Det förflutna är offer för kolonisering. Med kriget hävdar Putin rätten till sitt eget pastischartade minne av Sovjetunionen. Det är som om vi befinner oss inuti någon annans fiktion och det är en djupt obehaglig känsla”. Hon talar också om hur svårt det blivit att skriva; som om språket är skadat – om ord som inte längre fungerar.
** Bokens försättsblad har ”en romans” som underrubrik eller genrebeteckning. (På N/L:s pärm klassificeras den som roman)
”Att nalkas järnvägsstationen på väg bort från hemmet … ja det måtte varit redan då, som att bli rullad på bår mot en operationssal … / Underliga, metallbeslagna trappsteg, sotiga stänger och handtag av metall. Frän lukt i passagen före inträdet till kupén … / I detsamma rycker vagnen till, och med ständigt ökad hastighet rullar det hela iväg mot ett skräckfyllt okänt öde … / Huru månget år upprepades icke detta. Ett mörkt främmande rum, främlingarnas rum. Två in i själens grund bedrövade bröder vilande på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger …”
Så beskrev min morfar, Teodor Schalin (1882–1960) långt senare sin första resa till skolstaden Uleåborg. När han var nio år och snart skulle fylla tio, sändes han bort från föräldrahemmet i Nykarleby, tillsammans med sin ett år äldre bror Johannes, för att gå i finskt lyceum. Han berättar om skoltiden i en något förtäckt skönlitterär uppväxtskildring på 300 sidor, som min mor hittade och skrev rent på maskin 20 år efter hans död. I släktarkivet finns dessutom 400 brev som handlar om skoltiden i Uleåborg. Varje söndag skulle gossarna skriva hem till föräldrarna, och varje vecka kom det brev hemifrån, fulla med förmaningar och frågor.
”Tack för edra bref … / vill ändå veta mer … om timmarna i skolan och kamraterna, hur ni hinner till skolan på morgnarna och hvad ni göra på eftermiddagarna. Med hvilka kamrater äro ni mest tillsammans och hurudana gossar äro det. Har ni stridit mycket och hvad säger er tant H.? Mamma vill veta allting så noga som om mamma vore der och såge allt. I synnerhet önskar mamma att Gud skulle hjelpa er att vara snälla och förståndiga, så att alla skulle hålla af er. Gode Gud bevara mammas gossar…” (22.9.1892)
Teodor Schalin. Brevillustrationer från de tre första skolåren. Kälkbacke 10.3.1893 ; Tåg 18.3.1894 ; ångbåt 9.9.1894 ; kanon 14.10.1894. Ångbåtar kunde Teodor se från fönstret i sitt andra skolkvarter: ”Vi ha mycket trevlig utsigt från tants kammare, ångbåtarna gå af och an under fönstret. Hvita segel och roddbåtar om hvartannat”. Kanonens mekanism beskrivs i brevet (se textcitat).
Föräldrarna var svenskspråkiga, liksom de flesta andra i Nykarleby – där fadern Zachris var direktor för lärarseminariet. Beslutet att sätta gossarna i finsk skola handlade om idealism. Zachris ville att sönerna skulle känna sig lika hemmastadda i den finska språkkulturen som i den svenska. Innan gossarna skickades till Uleåborg hade de finsk hemlärare. Finskvänligheten var inte populär i Nykarleby och något som pojkarna hade blivit retade för. I Uleåborg blev de kallade ”råttor”.
”– Han är råtta, ljöd en viskning i bänken bakom … / Det var alltså motsatsen till ”finntupp” vilket han själv fått sig till livs av hemstadens pojkar … Nu var han då både finntupp och råtta i en och samma person, erkänd och gillad av ingen.”
I Uleåborg var det språkliga handikappet länge en black om foten, inte bara i skolarbetet utan också i pojkumgänget. Det haglade av svårbegripliga glåpord och kvickheter. Hemma hade de hållits strängt när det gällde bruket av ”fula ord” och de saknade, enligt Teodor nödig teknik redan på det egna tungomålet. Den som släppte sig hysterisk och rusade in i högen för att slå ifrån sig, blev kastad fram och tillbaka som en boll mellan starkare pojkar. För att smälta in i pojkdjungeln hjälpte det föga att vara ”snäll och förståndig”. Och som inackorderingshemmen sällan kunde erbjuda den tillsyn och det moraliska stöd gossarna behövt, började de snabbt missköta skolarbetet. De fick dåliga betyg, och anmärkningar för dåligt uppförande och lättja. Föräldrarnas brev präglas av oro och fylls av förebråelser, som blir kraftigare ju större gossarna och förseelserna blir.
”Mina kära gossar! Huru ondt gjorde det ej pappas och mammas hjerta att de första månadsbetygen från eder ej voro dess bättre…” (26.10.1892) / ”Har rektorn grälat på er? Der ser I nu att det inte är något lekverk att vara lyceist, utan rena allvaret. Ni måsten börja läsa så att stickorna står, annars kommer det skrala betyg! Och huru skolen I täckas komma hem med sådana? Skall seminariedirektorn få skämmas för sina pojkar? Det är riktigt sant att om ni börjar få dåliga betyg så täcks inte pappa komma till Uleåborg.” (2.11.1892)
För Teodors del fortgick vantrivseln och det dåliga uppförandet tills han började gymnasiet. Där behövdes illustrationer till konventstidningen, och dekorerade program till festerna. Hans teckningsintresse gav honom status både i kamraternas, och lärarnas ögon. Manuskriptets alter ego [Erik] finner att hans förargelseväckande okynnesritning med ens tas på högtidligaste allvar, och att han befinner sig i centrum av en utvald estetisk krets.
”Det var ej mera muskelstyrkan och sporthjältarna i klassen som dominerade, det var geniernas utvalda skara, ansedd även bland lärarna. Att speciellt Erik dessutom blivit ”en helt ny pojke, stillsam, flitig och korrekt från och med första september – undret bland under” förskaffade honom en särskild plats i solen.”
Teodor Schalin. Brevillustrationer. Landskap 28.9.1898 ; vandrare (självporträtt) 10.9.1899 ; lärarkarikatyr 2.12.1899. I uppväxtskildringen inleder lyceisten som sjundeklassist sitt konstnärliga förvärvsarbete ”i egenskap av fotografiförstorare i svartkrita, den enda form av betald konstutövning som Uleåborg kände till.”
Johannes vantrivsel fortsatte ännu i gymnasiet. Föräldrarna hade betonat att den av bröderna som är flitigare skall förmana den andra (30.9.1893). Teodor kritiserade och tjatade. Johannes orkade inte höra. Gick istället ut och vandrade på gatorna. Skolkade. De gick varandra på nerverna. Zachris försökte medla (18.+24.10.1897). Johannes skolgång avbröts i december 1898. Han konstaterades ha lungtuberkulos. Blev fotograf. Deltog i utställningar. Fick pris. Avled i januari 1906.*
Teodor berör inte broderns sjukdom i manuskriptet. Där får han bli student. Han beskrivs som mångsidigt vetgirig, med snabb uppfattning. Däremot föraktade han ”primitivt plugg” och fick gå om en klass trots gott medelvitsord. Allt kunde inte inhämtas med snabb spurtläsning.
I manuskriptet förekommer bara en bror, och en syster. I verkligheten hade Teodor fem syskon när han blev lyceist, och fick två småbröder till under Uleåborgsåren (plus en som dog i späd ålder). Innan han blev student började ytterligare två bröder studera i Uleåborg, Arnold hösten 1897 och Bengt hösten 1898. Teodor nämner dem ibland i sina brev. Han jämför med sin egen skolstart. Då var det också ständiga anmärkningar och slagsmålshistorier. Men han påpekar att Bengt inte behöver ta emot stryk då han hör till de starkaste på klassen (8.10.1899). Arnold verkar han mer bekymrad för. ”Jag har hört om folk som blifvit riktigt sjuka af att de trott sig vara det och jag är rädd att det är så med honom” (21.1.1900). Han tycker också att han äter för lite. Och också Arnold fick en rejäl skopa ovett genast första terminen:
”… att vår nya skolpojke genast första gången får ”ahkeruus parannettava”, och 4 i religion! Nu får du riktigt skämmas! Aldrig kunde vi tänka att du, som ämnar ”gå pappas väg” och bli prest … skulle vårdslösa religionstimmarna på detta sätt. Det gör riktigt ondt i hjärtat om någon av våra barn visar likgiltighet för det ämne som bör vara det allra främsta af alla, religionen! … nog är det bra sorgligt att Schalins gossar skola vara en sådan laiskuri-lauma i lärarnas ögon.” (5.11.1897)
Bokföring över skolgossarnas utgifter (februari 1895), och två brevillustrationer: Tack för pengarna 16.10.1895 ; klockan 17.3.1895. Teodors klocka var en belöning för och uppmuntran till flit. Ett och ett halvt år tidigare hade mor Alma meddelat att hon sätter 50 penni i gossarnas sparkassor för varje ”blankt betyg” (utan anmärkningar eller dåliga siffror): ”ju flitigare ni äro, dess förr få ni klockor åt er.Tänk så roligt det blir att få en egen klocka.” (9.10.1893)
Breven från Teodor till föräldrarna innehåller pliktskyldiga rapporter om skolframgångar och -motgångar, om utgifter, om släktingar de hälsat på, om inackorderingshemmen och klasskamrater. En blev relegerad för att ha förfalskat sitt betyg – hans pappa var så sträng! En annan p.g.a. ”latsjuka” – trots läkarintyg. Mycket handlar om hälsa och sjukdom. ”Vi äro någorlunda friska. Jag har svaga ben, duktig hosta, ondt i halsen och snufva. Johannes och Arnold ha också begge hosta.” (21.11.1897) Symptom beskrivs ingående. Illamående, magsjuka, inte kunnat äta, en massa kliande prickar etc. Det är ofta busväder. Ibland eldsvådor.
”Älskade mamma! Huru må ni nu der i Nykarleby.Vi må bra! (utom att jag har min magsjuka). Soldaterna har jag redan kommenderat i krig. Jag blef bjuden till Smedbergs på en stund för att jag skulle få leka med Bror Smedberg. Vi ha uppfunnit en ny slags kanoner. Den är gjord af en gevärspatron och en liten plåtbit. Så här: [bild] … Man lägger ej någonslags krut i den utan bara lite vatten som uppvärmes medelst eld … PS. Jag glömde alldeles att nämna att här var en stor eldsvåda i går. En stor fabrik brann ner ända till grunden.” (14.10.1894)
Under Uleåborgstiden bodde Teodor i fyra olika inackorderingshem, eller skolkvarter som de också kallades. I manuskriptet får de stort utrymme. Enligt min mors efterskrift stämmer beskrivningarna väl överens med de historier Teodor brukade berätta hemma – om ogina husvärdar, och pojkstreck. Och när den forna bolagskamraten, forstmästaren Einar Reuter (Schjerfbeckbiografen A. Ahtela) kom på besök en gång, blev familjen inkallad för att höra bekräftelse på att några av de mest otroliga historierna var sanna. I slutet av manuskriptet ger han skolkvarteren skulden för mycket av den vantrivsel gossarnas led av.
”Ett inackorderingshem där främmande barn i den ömtåligaste åldern nödtorftigt uppfödas som unga djur i en farm för blotta ekonomins, för vinstens skull … det har mången gång inte så litet på sitt samvete.”
Eftersom bröderna misskötte skolarbetet genast från början, föreslog skolans rektor byte av inackorderingshem för följande läsår. Han rekommenderade en allvarlig, troende lärarfamilj. ”Lärare Raita”, som han kallas i manuskriptet, var pietist – liksom rektorn, och gossarnas farmor. Han skötte ibland lärarvikariat, men verkade mest som resetalare i nykterhet, och väckelse. När han var bortrest hade bolagisterna fria tyglar. När han var hemma måste de delta i hans väckelsemöten. Gudstjänsterna var evighetslånga, och de gråklädda karlarna som fyllde salen bolmade mahorka så luften var tjock av rök. I föräldrarnas brev omtalas han som magister Bergh:
Dagbok för skolanmärkningar läsåret 1893–94 med namnteckningar av gossarnas målsman och husvärd Immanuel Bergh (i manuskriptet ”Lärare Raita”), och brevillustration där Bergh är avbildad med eldgaffel och pipa (28.10.1894).
”Af magister Berghs alla bref, i synnerhet de två sista finna vi med sorg och bitterhet huru svårligen både lärarene och herrskapet Bergh äro missnöjda med eder för ert sjelfsvåld, er vanart och er lättja såsom orden lyda. Detta är förskräckliga saker att höra för föräldrarna, och det måste vi höra i hvarje bref. Har ni då rakt ingen hederskänsla och ingen kärlek i edra hjärtan och ingen fruktan för Guds vrede, då ni så kunna bedröfva edra föräldrar?” (25.4.1894)
Följande läsår fick de ett annat inkvarteringshem. Deras nya värdinna kallas i manuskriptet ”överstinnan”. Hos henne bodde de tre läsår. ”Vi äro nu här ett muntert bolag, 5 gossar och 2 flickor och tant. Tant är pratsam och glad”, rapporterar Teodor. Tre barn var tydligen hennes egna, det äldsta en dotter på 23 år. Enligt manuskriptet präglades hemmet av trevnad och generositet – tills den giftasvuxna dottern var bortgift. Sedan förändrades allt. Överstinnan flyttade till en billigare bostad, förlorade intresse för sina inhysingar och började snåla med både mat och värme. Einar Reuter och hans bror Osvald blev bolagister hos överstinnan hösten 1896. Bekantskapen med dem inleddes med gräl:
”Bäst Einar satt och läste såg han opp från boken och sade Jag tycker du alldeles liknar en apa. Sedan började båda att öknämna och reta mig; då tog jag fast Osvald som låg på sin säng och sparkade mig. Så började grälet. I början var jag ej alls ond, men på slutet blef jag så arg att jag tänkte dänga båda i väggen, när Osvald spottade mig rakt i ansiktet och kastade en gaffel (hvilken dock ej just skadade mig) efter mig. Einar började då bli rasande och skulle slå mig i ansiktet med en stol från hvilken jag dock redde mig med att rycka till mig en stol med hvilken jag satt för så att han blott träffade stolen. Då gick jag upp till vår kammare för att det ej skulle bli vidare af … Nu har vi dock blifvit vänner åter.” (13.9.1896)
Teodor Schalin. Illustrerat brev med karikatyrer av bolagskamraterna Osvald och Einar Reuter (12.10.1895). Osvald kallades ”Kuolema [döden] för att han ser riktigt hemsk ut när han skrattar eller ser sorgsen ut. Einar åter går alltid med näsan i vädret, knycker på nacken och är rysligt högfärdig.” Einar Reuter (alias A.Ahtela) blev känd för sin vänskap med Helene Schjerfbeck. I ett tidigare brev hade Teodor berättat om ett slagsmål med bröderna (se textcitat).
När Teodor börjar gymnasiet bor bröderna i ett nytt skolkvarter. De har ett stort rum med 3 fönster, 2 åt gatan och ett åt gården. Maten är riktigt god, ”och vi få nog äta oss mätta det är så säkert det.” (5.9.1897) I ett annat rum bor det flickor. Värdinnan är trevlig. ”Bröderna kände att de fått en vän att lita sig till och ett hem”. Mest berättar han nu om konventsliv och vänskap. Vännerna kallas i manuskriptet ”Eino” – poeten, och ”Ilmari” – hjältetenoren. Den senare var Jussi Snellman, som blev skådespelare, och gifte sig med Sibelius dotter, Ruth Snellman. Han var ”den borne charmören, skön, mörk, exotisk att skåda”. Societetsdamerna skämde bort honom, och ortens körer slogs om honom. Själv startade han en kamratkör som om nätterna drog runt på gatorna och sjöng serenader. Det blev fina upplevelser för Teodor. ”Sista natten har jag varit på serenad igen … 24 sånger på en natt.”(29.10.1899)
Uleåborgs finska lyceum, porträttfotografier av studentklassens elever våren 1900. I mitten, från vänster: Einar Wichmann (”poeten”), Teodor Schalin, och Jussi Snellman (”hjälttenoren”), och brevillustration av Teodor föreställande fotograferingen. (våren 1900, odat.)
För en blöthjärtad nutidsläsare är föräldrarnas förmaningsbrev ”fruktansvärd läsning” – för att låna ett av Zachris’ uttryck. Jag föreställer mig hur tillintetgörande det måste ha varit för de hemsjuka, retade och utskällda gossarna att få så mycket skam- och skuldbeläggande förebråelser. Deras mamma får stickningar i hjärtat av ledsamheter. ”Om mamma vore borta då ni skulle komma hem, huru tung och bitter skulle ej ångern kännas!” (25.4.1894) Deras pappa blir så gammal av allt arbete och alla bekymmer. ”Bjuden nu till att bereda honom glädje, ty hvem vet huru länge vi få behålla honom.” (12.11.1898) De jämförs med andra. Det går ovanligt bra för tant Ida Ingmans gossar, och deras småkusin Bertel är en exemplarisk yngling. ”Det hörs snart kring hela landetom en lärare har vanartiga söner.” (21.3.1896)
I förmaningsbreven låter Zachris’ strängare och kärvare, och han ger sig sällan tid att småprata om annat. Alma förebrår och förmanar lika mycket, men omsorgen om pojkarnas fysiska välmående, och de små rapporterna hemifrån gör hennes brev mildare. ”Far stökade undan sina brevskyldigheter som en plikt, och hade brått att få de obligatoriska förmaningsorden nedkastade på pappret” skriver Teodor i manuskriptet. När mor satte sig vid skrivbordet, kopplade hon däremot loss från allt annat, och ”levde ut några stunder i sin gosses sällskap, så fullt att formandet av varje enskild bokstav … blev något av en hängiven andakt.” Han citerar:
”’Men för att nu tala om något annat: jag har redan låtit bära upp rosorna från källaren. I övre hallen, du vet, på blombordet, baddar solen redan om dagarna så varmt, att man har riktiga vårkänningar. Den fuktiga mullen i krukorna doftar och de ljusgröna skotten tittar fram både här och var, på det svarta, nyss så döda stammarna. Är inte alltid våren en påminnelse om det eviga livet?’ … Sådant skrev mor helst. Att läsa de breven var som att stiga in över hemmets tröskel, där allt låg så rent och prydligt tillrättalagt av denna samma ordnande hand.”
FOTNOT
* I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta / Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016).
I mitt förra inlägg presenterade jag presidentporträtt som min mor, Birgitta Willner brukade rita framför teven medan nyårstalet pågick. De flesta var lösa teckningsark, men de sista var från en inbunden ritbok som hon startade i augusti 1992. Boken är fulltecknad. Sista bilden är från april 1994. Boken börjar med ett trettiotal bilder av den vänstra handen, eller fötterna. Resten är teveansikten. I hundratal.
Hon hade alltid tecknat, av och till. Själv hade jag slutat, när jag började studera konsthistoria. Självkritiken och tröskeln att börja på nytt växte med åren. År 1992 vågade jag mig på en ritbok. Då hade jag skrivit arbets- och andra dagböcker i några år*, och såg ritboken som en vidareutveckling av dagbokskonceptet. Min morfar, Teodor Schalin hade en devis som min mor ofta citerade, om hur viktigt det är att teckna varje dag, om inte annat så ”en stol”. Jag gav mig i uppgift att helt opretentiöst rita några minuter varje dag. Men kunde ändå inte låta bli att stolt berätta om företaget och visa boken för min mor. Nu ser jag att hon startade sin en vecka senare.
Jag lägger också märke till hur darrig hennes handstil är, och imponeras över hur väl hon fångar porträttlikheten. Inga sidor är utrivna. När hon varit missnöjd står det ibland ”usch” vid bilden, men för det mesta har hon bara lämnat sådana på hälft eller utan kommentarer. Som regel uppger hon både datum, program och vem bilderna föreställer.
Som ung gjorde hon ibland porträtteckningar på beställning, och teveansikten hade hon ritat då och då efter det att vi skaffade TV. På sextiotalet skrev hon en TV-krönika för Västra Nyland.* Det finns en klippbok från år 1963, och en påbörjad från 1964, där hon limmat in enstaka TV-gubbar. I ett par mindre skissblock från 1970-talet finns också teveansikten, men de inte daterade.
Jag hade inte studerat ritboken från 1992–94 desto närmare förrän jag började fotografera ansiktena. Att bläddra i boken, beskära och förtydliga fotona, och rada dem efter varandra som seriebilder blev som en tidsresa. Jag kom att tänka på de tjocka minihäften, som en tid var vanliga, med hundratals nästan likadana bilder av en stillastående figur, som rör sig när man bläddrar i häftet. Det var som om ansiktena började leva, mumla, ha åsikter och känslor, när de ställdes bredvid varandra.
Teveansikten får med tiden samma nostalgivärde som gamla bruksföremål, eller tidiga lukt- och smakminnen. Man har hänvisat till dem, hyst sympatier och antipatier, och pratat om dem med vänner och bekanta. De har varit en del av ens liv.
Nedan ett urval ansikten i kronologisk ordning.
1992. Från vänster: Ajankohtainen kakkonen 19.9. Juha Föhr. Väderprofet // TV2, Bildjournalen. 19.9. Carlo Derkert, son till Siri Derkert och Walle Rosenberg // TV2, 3.10. Ulf Sundqvist – Esko Aho // Sveriges TV 6.10. Lasse Åberg.Från vänster: Söndag morgon 1.12.1992. Salman Rushdie // TV1 26.11.1992. Jeff Koons, ”Ilona and I never compromise” // TV4, Närkontakt 26.11.1992. Svensk skådespelare Rikard Wolff // TV2, Noam Chomsky, del I 1.1.93, del II 3.1.Från vänster: 1.1.1993. Påvel Ramel. ”Som en studsig liten boll jag vill bli munnen” (”Jaha det finns ingen böjningsform för minnas”) // TV, lörd 9.1.1993, Kari Utrio, påstår att TV inte väcker tankar såsom böcker gör ; Lefa (Leif Salmén) det liknade först, före ; om TV keittiössä, ”jos Teija joka viikko tarjoisi soosia ja muusia ja” ; Kylätasku ; musiker Esa-Pekka Salonen // 1993, Donner. 1993. Från vänster: Söndag morgon 3.10. P.G. Gyllenhammar // A-studio 7.10. Alexander Solzenitsyn, intervju för Stig Fredrikson // 20.10. Mirja Pyykkö. progr. om östbrottslighet, poliser och knark // 22.10. ”Yksi kuva”, Hardwick ; Jorma Panula1993. Från vänster: TV2, Café Kafka 25.10. Jansson ; Wallgren ; Rosas ; v Bergman-Wiberg // Martin Saarikangas // Presidentspel, 30.10. Ilaskivi ; Ahtisaari ; Sulo Aittoniemi ; Väyrynen ; Claes Andersson ; Kuuskoski // Från vänster: nov. 1993. P.D. James // Alma(?) ja Doris 29.12. Tarja Halonen ; Kultainen leikkaus 29.12.1993. Harry Kivijärvi ”inte behöver man göra monument över alla mänskor. Vi har för många” // 3.1.1994. Tony Morrison 1994. Från vänster: 3.1. Claes Andersson // TV1 6.1. Tonight – tonight, José Carreras, hemskt vacker karl som sjunger som en ängel // Seppo Heikinheimo // 4.2. Antero Jyränki, repris på A-studio om presidentmakt ; Hannele Pokka, meddelade idag att hon avgår för att föda barn nästa månad och bli landshövding i Lappland ; Matti Klinge. 1994. Från vänster: TV2 14.2. Tuija Lindström, fotoprofessor vid Göteborgs Universitet // Café Kafka 14.2. Jotto (Jan Otto Andersson) ; Chr. Stålberg ; Marie-Louise v. (Bergman-Wiberg) ; Ann-Britt Kaca // Sveriges TV1, Bildjournalen. Pontus Hultén // TV4, Max v Sydow.
FOTNOTER
* Arbetsdagböcker började jag skriva på inspiration av min museikollega Salme Kotivuori.
* Birgitta Willners krönika ”Sett i TV” publicerades en tid också i Vasabladet.
Min mor Birgitta Willner (1923–1994) brukade på nyårsdagen rita av presidenten medan han höll sitt nyårstal. Bland hennes efterlämnade teckningar finns presidentporträtt från 15 nyår. Av Kekkonen från åren 1967, 1976, 1978–1981, av Koivisto 1983–89 och 1994, plus en bild av Esko Aho från 1993 då det undantagsvis var statsministern som höll talet. Något nyårstal av Ahtisaari hann hon inte se. Han representeras av en teckning från presidentkandidatduellen i Villmanstrand den 23.1.1994. Nedan porträtten från 1967–1994 i kronologisk ordning.
Urho Kekkonen, president 1956-82. Ovan nyårstal 1967, 1976, 1978. Nedan 1979, 1980 och 1981.Mauno Koivisto, president 1982-94. Ovan nyårstal 1983, 1984, 1985. Nedan 1986, 1987 och 1988.Från vänster: Mauno Koivisto 1989, statsminister Esko Aho 1993, Koivistos sista nyårstal 1994, och Martti Ahtisaari som presidentkandidat 23.1.1994.
Rötter och annat 