kulturprogram; | Rötter och annat

I mitt förra inlägg presenterade jag presidentporträtt som min mor, Birgitta Willner brukade rita framför teven medan nyårstalet pågick. De flesta var lösa teckningsark, men de sista var från en inbunden ritbok som hon startade i augusti 1992. Boken är fulltecknad. Sista bilden är från april 1994. Boken börjar med ett trettiotal bilder av den vänstra handen, eller fötterna. Resten är teveansikten. I hundratal.

Hon hade alltid tecknat, av och till. Själv hade jag slutat, när jag började studera konsthistoria. Självkritiken och tröskeln att börja på nytt växte med åren. År 1992 vågade jag mig på en ritbok. Då hade jag skrivit arbets- och andra dagböcker i några år*, och såg ritboken som en vidareutveckling av dagbokskonceptet. Min morfar, Teodor Schalin hade en devis som min mor ofta citerade, om hur viktigt det är att teckna varje dag, om inte annat så ”en stol”. Jag gav mig i uppgift att helt opretentiöst rita några minuter varje dag. Men kunde ändå inte låta bli att stolt berätta om företaget och visa boken för min mor. Nu ser jag att hon startade sin en vecka senare.

Jag lägger också märke till hur darrig hennes handstil är, och imponeras över hur väl hon fångar porträttlikheten. Inga sidor är utrivna. När hon varit missnöjd står det ibland ”usch” vid bilden, men för det mesta har hon bara lämnat sådana på hälft eller utan kommentarer. Som regel uppger hon både datum, program och vem bilderna föreställer.

Som ung gjorde hon ibland porträtteckningar på beställning, och teveansikten hade hon ritat då och då efter det att vi skaffade TV. På sextiotalet skrev hon en TV-krönika för Västra Nyland.* Det finns en klippbok från år 1963, och en påbörjad från 1964, där hon limmat in enstaka TV-gubbar. I ett par mindre skissblock från 1970-talet finns också teveansikten, men de inte daterade.

Jag hade inte studerat ritboken från 1992–94 desto närmare förrän jag började fotografera ansiktena. Att bläddra i boken, beskära och förtydliga fotona, och rada dem efter varandra som seriebilder blev som en tidsresa. Jag kom att tänka på de tjocka minihäften, som en tid var vanliga, med hundratals nästan likadana bilder av en stillastående figur, som rör sig när man bläddrar i häftet. Det var som om ansiktena började leva, mumla, ha åsikter och känslor, när de ställdes bredvid varandra.

Teveansikten får med tiden samma nostalgivärde som gamla bruksföremål, eller tidiga lukt- och smakminnen. Man har hänvisat till dem, hyst sympatier och antipatier, och pratat om dem med vänner och bekanta. De har varit en del av ens liv.

Nedan ett urval ansikten i kronologisk ordning.