Kategoriarkiv: porträtt

Farbror Leopold

Lämna ett svar

Keramikskulpturen som föreställer två fotografer (2022) är i motsats till de släktskulpturer jag tidigare presenterat, en helt fri komposition. Jag har inte haft något fotografi som utgångspunkt, utan föreställningen om en relation, som känns viktig – och som jag därför vill berätta om.

Min morfars äldre bror Johannes Schalin (1881–1906), som dog ung i tuberkulos, var en begåvad fotograf. Jag har berört hans livshistoria i tidigare inlägg, och använt hans fotografier både som illustrationer, och som förebilder till skulpturer. Innan jag pensionerades från mitt jobb på Åbo museicentral skrev jag om hans fotografiska bana för museets årsbok. När jag åtog mig uppdraget visste jag inte mycket om Johannes. Det blev en utdragen forskningsprocess med mycket arkivstudier. När texten äntligen var färdig upptäckte jag av en slump en samling på 43 brev som Johannes farbror Leopold sänt till brorsonen.*1) Det längsta på 20 sidor. Allt handlar om fotografering! Jag kompletterade och korrigerade texten i sista minuten.

”Farbror Johannes”, keramikskulptur från år 2022. Fotografierna är från sommaren 1903. Bilden av Leopold (t.v.) är en delförstoring av ett stereofoto, och Johannes (t.h.) en delförstoring av gruppfotot uppe t.v. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv)   

Det var en intressant och lite spöklik tajmning. Jag hade skrivit vitt och brett om Johannes fotografering utan att nämna farbror Leopold, som jag dessutom – på basis av moderns bekymmer över honom när han var ung*2) – uppfattat som lat och besvärlig. Det kändes som om någon – Leopold själv, eller hans mor, som jag ägnade mig åt just då – såg sig tvungen att vägleda mig.

Huvuddragen i Johannes verksamhet som fotograf 1900–05 hade jag lyckats kartlägga med hjälp av de brev som Johannes och hans mor Alma skrev till (min morfar) Teodor. Hösten 1898 fick Johannes sin diagnos och avbröt skolgången, medan Teodor blev student 1900 och började studera i Helsingfors. Johannes bodde hos föräldrarna och började fotografera våren 1900. Med undantag för en kortare praktik vid Daniel Nyblins fotoateljé i Helsingfors, arbetade han som frilansfotograf. Hundratals negativ och fotokopior vittnar om beställningsuppdrag, egna initiativ (ss vykort), experiment och ambitionsnivå (utställda och prisbelönta bilder), medan breven ger en inblick i verksamhetens ekonomiska och praktiska sidor. Johannes kunde be Teodor sköta inköp och andra ärenden i Helsingfors, och Alma skrev regelbundet om Johannes hälsotillstånd och om vardagen i hemmet.

I de brev Teodor fick nämns Leopold en enda gång: År 1899, innan Johannes börjat fotografera, hade han fått ”en hop plåtar, ramar och skålar” av farbror Leopold. Detta och ett foto av Leopold vid en stativkamera fick mig att ana att också han sysslat med fotografering. Men jag visste inte på vilken nivå och vilken betydelse det hade för Johannes.

Leopold Schalin (1861–1904) arbetade på ett telegrafkontor i Norrmark (Björneborg) och Johannes bodde och verkade först i Nykarleby och de sista åren i Åbo. Leopold var mycket bunden av sin tjänst och de träffades bara några gånger. Leopolds brev är från åren 1899–1904. Det första är ett följebrev till den ovan nämnda försändelsen. Tonen och anspelningarna i detta brev tyder på att Leopold nyligen besökt sina släktingar i Nykarleby, och jag gissar att det var detta besök som blev avgörande för Johannes fotointresse. I februari 1900 – innan Johannes köpt sin första kamera – skriver Leopold: ”Jag önskar vi kunde arbeta tillsammans någon tid, jag finge då praktiskt visa dig åtskilligt, som vore nyttigt för dig, men som ej kan beskrifvas så här i bref.”

”Farbror Leopold” (2022), rödlera, de ljusa partierna papperslera, 21 x 24 x 17 cm.  

Mitt skulpturala dubbelporträtt är inte realistiskt. För att betona åldersskillnaden, och att den gamle är mentor och den unge novis, gjorde jag Johannes mycket mindre. I verkligheten var han lång och gänglig – och Leopold blev inte äldre än 43. Eftersom en skulptur skall gå att betrakta från alla sidor är figurerna vända åt olika håll. De har var sin bälgkamera som attribut, står axel mot axel med vänster armbåge vilande på kameran. Huvudena är vända mot varandra som i dialog. Den unge får ett ödmjukt uttryck av att se upp mot den gamle, som i sin tur verkar överlägsen när han se ner på ynglingen för att möta hans blick. Det motsvarar inte heller det faktiska förhållandet dem emellan. Av breven att döma var Johannes nog så självmedveten, på gränsen till övermodig, och det var han som blev ”stor” i bemärkelsen uppmärksammad, både under sin livstid och senare, på 2000-talet.  

Även om alla har sitt eget sätt att skriva är Leopolds brev annorlunda än de andra släktbreven. Släktbrev handlar i allmänhet om familj och vänner, yttre händelser och inre själsliv. Leopold håller sig däremot till ett och samma fackämne, utan att för den skull bli skolboks- eller affärsmässigt tråkig. Det märks att han brinner för sitt ämne – och vet att Johannes delar hans passion! Dessutom är Johannes ung och grön, Leopold behöver inte väga sina ord, av vördnad eller hänsyn, utan kan ohämmat ösa på om allt han vet och kan, också det mest elementära. Ivern syns inte bara i längden på breven utan också mellan raderna, i rytmen och flödet, i utropstecken och tankehopp: ”Jaså du funderar på 13/18 du, det var djärft det! Djärvare än jag trott dig om!” / ”Men hör du, Sundells kamera är ju ypperlig!”

Leopold Schalin (1861–1904). Mittbilden: detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv. De två övriga bilderna är från Åbo museicentrals samling. Den med hatt är en detalj av ett gruppfoto, publ. i ”Söner och bröder” (3.8.2022).

Det märks att Leopold var både glad och stolt över sin brorson. Han kommenterar ibland fotografier jag känner igen, och han hänvisar till konkreta fysiska miljöer och hjälpmedel som är lätta att se framför sig: Väskan, som Johannes kan göra själv, brevvågen som borde finnas på seminariet (där familjen bodde), och vikterna som han kan stöpa av tenn eller bly för att sen tälja bort det som blir för mycket. I kombination med det omedelbara, talspråksmässiga tilltalet förmedlar breven en känsla av närvaro, vare sig han hänvisar till Johannes’ eller eget arbete. Det är som hörde jag deras steg, och andning. Det gäller speciellt i resonemangen kring mörkrumsarbetet:

Men hvar ämnar du anlägga ditt ”laboratorium” (mörkakammare)? Den som jag brukat begagna är tämmeligen skral, otät och synnerligen obeqväm. Bäst vore om du kunde få en uteslutande för fotografiskt ändamål! Den som är i gången emellan edert rum och korridoren vore ypperlig, blott du kunde få den uteslutande för din räkning, d.v.s. alla kläder bort och ett par hyllor och ett framkallningsbord i stället. Men det lär du föga få!

Hvad din mörkakammare anbelangar så kan du nog under denna mörka årstid dra ner din rullgardin och helt lugnt sitta vid ditt eget bord och framkalla, så gör jag, men snart bli qvällarna så ljusa att det blir nattvak af om man vill tvätta sina plåtar ordentligt efteråt (i två timmar) och då är man husvill om man ej har någon varm mörkkammare. Dessutom händer det att man behöfver anlita mörkret på dagen.

Jag har nu börjat arbeta med bromidpapper och är synnerligen förtjust öfver det. Det går så innerligen fiffigt: Jag sitter i mitt rum på qvällen med nedfälld rullgardin och gula ljuset, lägger ett papper i kopieramen, går till elektriska lampan, knäpper, räknar till tjugo, trettio, förtio – efter plåtens tjocklek – knäpper fast, går till andra bordet, lägger pappret i en skål med vatten, skvalpar en half minut, lägger pappret i framkallningsskålen, häller öfver en del metolkapselframkallning på två – tre delar vatten, framkallar ½–2 minuter – färdig, lägger bilden i vattenskålen sqvalpar några tag, lägger den i fixerskålen under 5 minuter – sqvalpar litet nu och då, tar bort och tvättar 1–2 timmar och bilden är färdig rent svart och hvit. Kom hit får du se!

Leopold antydde att hans mor (Johannes strängt religiösa farmor) inte riktigt gillade deras brevväxling. Jag tror den var guld värd, inte så mycket för informationens skull – den kunde Johannes tillägna sig på andra vägar – utan för den kollegiala gemenskapens skull. Relationen mellan Leopold och Johannes blev för mig ett tacksamt exempel på hur betydelsefulla släktrelationer utanför den närmaste kärnfamiljen kan vara. Som jag nämnt i tidigare inlägg var det ursprungliga målet med mitt släktprojekt att skriva om förmödrar och andra kvinnliga anförvanter som levt i skuggan av släktens män. Jag var t.ex. länge nyfiken på Leopolds ogifta syster Emmi, i min morfars barndomshem kallad ”plättfaster” – men jag hittade bara ett fåtal alldagliga brev från henne. Hon var som en andra mor för sina många syskonbarn. Jag kunde jämföra med min egen systers, och kusins, betydelse för våra döttrar på 1980–90-talen, och har funderat över hur viktiga äldre släktingar kan vara för barn och ungdomar i början av livet.

I mor Almas brev till Teodor blev jag starkt berörd av hennes oro över Johanness hälsotillstånd – vilket samtidigt, i min läsning, reducerade honom till en dödsdömd sjukling, och hans fotografiska verksamhet till blott och bart en inkomstkälla och ett sätt att hålla humöret uppe: ”Inte skall han behöfva domna bort i overksamhet så länge han har någon kraft att arbeta”. (nov. 1903).

För Leopold var fotograferandet en huvudsak, och Johannes en duktig kollega och själsfrände. I hans brev vilar inga skuggor över Johannes framtid och inga bekymmer om livet efter detta. För Johannes farmor Sophie var livet efter detta en allvarlig sak, men också för Alma som sista hösten skrev: ”Jag bereder mig på att få ge bort honom. Blott han själf förstode det! / Tungt är det att ständigt bära på denna dödsfruktan. Men visste jag att gossen får sin själ räddad, så vore den vassaste udden bruten.”

Jag tror det i unga år är bättre att leva för fullt än att grubbla allt för mycket över döden, också om tiden är kort. Enligt den brittiske författaren John Berger rymmer tidsupplevelsen två motsatta processer: hopsamling och spridning. Ett ögonblick upplevs starkare ju mera erfarenhet det rymmer. Man mäter inte dess varaktighet i längd, utan i djup och täthet. Men, påpekar han också, det handlar inte bara om upplevelse. Det finns en motsvarighet i naturens uppvaknande på våren och försommaren när växterna växer flera millimeter eller centimeter om dagen: ”Dessa timmar av enastående samling och tillväxt är inkommensurabla med de timmar om vintern då fröet ligger i träda i jorden.”

Leopold tog Johannes fotointresse på blodigaste allvar. Jag tror det gav extra glöd åt Johannes engagemang och därmed större djup och täthet åt de perioder han hade kraft nog att arbeta, och att de timmar han ägnade sig åt fotografi är inkommensurabla med de timmar han var overksam. Den förtätade närvaron lever kvar i hans bilder. Med facit i hand ser jag dem som ett ömt och vackert avsked till den jordiska världen och de människor han höll av.

Älvdalens Tropik. ”Finns det någonting fagrare”. Foto Johannes Schalin (Åbo musecentral). Affischbild för utställningen Kadonnutta aikaa – Tid som flytt. Fotografier från 1900-talets tidiga år. Brinkala galleri, Åbo 11.11.2016 – 19.2.2017. / T.h. Johannes framför balkongdörren i familjens bostad i Åbo år 1904. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).

FOTNOTER

*1) Släktprojektet inleddes hösten 2015 med en genomgång av Sophie Schalins brevväxling (min morfars farmor) med hennes bror, Zacharias Topelius (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Jag pausade undersökningen om släktens kvinnor p.g.a. Johannes. Under de sista åren på museet arbetade jag deltid, och utnyttjade lediga dagar för släktstudier. En del av min morfars brevsamling fanns då hemma hos oss, och en del i ÅAB:s brevsamlingar. Det materialet räckte mer än väl för att teckna huvuddragen i Johannes fotografiska verksamhet. När jag trodde mig vara färdig med Johannes, återgick jag till kvinnorna. Jag började med en noggrannare granskning av ÅAB:s samlingar, och fick då ögonen på Leopolds brev, som ingår i Samling Olav Schalin (yngsta brodern). Tidigare hade jag kollat brev från Johannes, men inte stött på någonting från honom till Leiopold.

*2) Se föregående inlägg, ”Söner och bröder”, publ. 3.8.2023.

KÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1. Brev från lyceisten Teodor Schalin i Uleåborg till föräldrarna Alma och Zachris i Nykarleby, resp. föräldrarnas och Johannes brev från Nykarleby till Teodor i Uleåborg; / Saml. Schalin, Teodor: Alma till Teodor 1899 – 1905 och Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml. Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).

LITTERATUR

Berger, John: Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar. (1984) Övers. Steve Sem-Sandberg, Brombergs Pocket 1987. Cox & Wyman Ltd 1989.  (Citat sid 46-47)

Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.

RELATERADE BLOGGINLÄGG

Söner och bröder
Som tvillingar
Sophie självtredje

Som tvillingar

2 svar

För mina första släktskulpturer valde jag som förebilder foton med figurkompositioner som såg ”skulpturala” ut. Skulpturidén kom först. Tanken på en berättelse efteråt. Sen blev ordningsföljden omvänd. Jag gjorde skulpturer som skulle förkroppsliga en historia. De två gossarna modellerade jag för att jag ville berätta om syskonen Teodor och Johannes – min morfar och hans storebror som dog ung. De var nästan jämnåriga, nästan som tvillingar. Johannes föddes i oktober 1881 och Teodor i november 1882. Som förebild använde jag ett ateljéfoto som måste vara från år 1883. Teodor hålls nätt och jämt att sitta lutandes mot sin storebror.

Det var en rad slumpmässiga tilldragelser, som gjorde att jag började intressera mig för Johannes. Först var det min mammas suckar över hans lidande, när hon under sitt sista levnadsår bekantade sig med släktbreven. Jag förvånades och berördes av medlidandet med en släkting som varit död i nästan hundra år. Sen började jag lägga ljus och blommor vid Johannes sten, eftersom det var där min mor blev begraven (hennes namn står på stenen bredvid). När jag i 20 år böjt mig ner framför Johannes namn började jag skriva en text om hans fotografiska bana för en bok om Åbo museicentrals fotosamling. Jag åtog mig uppdraget under förutsättning att de släktbrev jag hade tillgång till innehöll tillräckligt mycket information.

Teodor och Johannes Schalin. Ateljéfoto från år 1883 (privat ägo), och keramikskulptur från år 2020. Höjd 11 cm.

Hundratals brev och en uppväxtskildring

Johannes hade just fyllt 17 när han på senhösten 1898 konstaterades ha tuberkulos. Skolgången avbröts, han lärde upp sig till fotograf, och bodde hemma hos föräldrarna fram till sin död i januari 1906. Teodor flyttade som nybliven student till Helsingfors år 1900. Han studerade konst, och vistades tidvis utomlands. Vid Johannes död befann han sig i Paris. Johannes var ingen brevskrivare. Det var mest mor Alma som skötte korrespondensen mellan hemmet och Teodors olika vistelseorter. Teodors nästsista brev från brodern är från oktober 1905:

”…Fast vi möjligen emellanåt kunna hugga till hvarandra eller i vårt stilla sinne agera öfversittare, ha vi dock vuxit upp som tvillingar och kunna väl aldrig fullt skiljas utan vidare. Inte kan jag precis uttrycka mina tankar, men du få väl reda på meningen, detta att ”blod är tjockare än vatten”. Ofvanstående utgjutelse är författad af din broder Johannes i en svag stund…”

Min bild av syskonrelationen baserar sig på familjebreven och på en opublicerad uppväxtskildring som Teodor skrev på äldre dagar, här kallad ”Teodors manuskript”. Jag har återkommit till texten flera gånger, med olika fokus. Första gången läste jag bara av nyfikenhet, och senare – sedan jag gått igenom familjebreven – har jag börjat fundera över de medvetna eller omedvetna motiv som kan ligga bakom olika avvikelser från faktiska förhållanden. Beror avvikelserna enbart på skönlitterära ambitioner och överväganden, eller rör det sig också om bearbetningar och/eller förträngningar av de svårhanterliga känslor som förlusten av ett så närstående syskon måste ha fört med sig? *

Två vilsna bröder

I manuskriptet finns bara två bröder, och en syster som ett par gånger nämns i förbigående. I verkligheten var de åtta syskon när Teodor (i manuskriptet ”Erik”) blev student, och där hans uppväxtskildring avslutas. Berättelsens broder (”Arvid”) blir student ett år tidigare. Han går inte om någon klass (såsom Johannes), blir inte sjuk och avbryter inte skolgången. I stället är det ”Erik” som misstänks ha tuberkulos, och måste tillbringa en längre konvalescenstid i hemstaden. I manuskriptet förekommer ingen syskonträta, trots att brödernas missämja var ett verkligt problem när de delade rum i internatshemmen i skolstaden Uleåborg.

Jag har berättat om Uleåborgstiden i ett tidigare inlägg (5.8.2021). Teodor var nio år när han och Johannes sändes bort från föräldrahemmet i Nykarleby för att gå i finskt lyceum. I slutet av manuskriptet reflekterar Teodor över de menliga följder det kan ha haft att så tidigt lämna hemmet och byta språk. Han jämför med en nära döden -upplevelse ”Erik” hade i de yngre pojkåren, då han höll på drunkna.

”Att drivas ut i världen vid tidiga barnaår, att ideligt byta hem och inflytanden, omgiven av mer eller mindre likgiltiga främlingar är föga olikt den vådliga färden utför forsen … / Rotlös och jagad, sliten blir du, med den första skräcken ständigt lurande i själens djup…”

Jag föreställer mig att Teodor och Johannes var så utlämnade åt varandra och levde så tätt inpå varandra att de blev som sammansvetsade, likt siamesiska tvillingar som ingenting hellre vill än frigöra sig från varandra. De första åren var värst, när det språkliga handikappet och vilsenheten var som störst. De blev retade i skolan, utskällda av lärarna, ovänligt behandlade i inackorderingshemmen. De gick varandra på nerverna. De undvek att röra sig tillsammans för att bättre smälta in i mängden – men försvarade varandra när det behövdes.

I manuskriptet finns en episod där mobbarna försöker få dem att slåss sinsemellan. ”Arvid” skuffas mot sin bror som utan att ana försåt slår till honom. Men i stället för att slå tillbaka rök ”Arvid” på den verkliga missdådaren ”en lång rackare” som snabbt fick honom i underläge. ”Erik” blir ursinnig och kastar sig in i slagsmålet. ”Stryk fick han, men än mer gav han med fötter och nävar – under gråt men av raseri och rättmätig vrede”.

Teodor var lättretlig och hade svårt att behärska sig – ”en vildbasare och fallen för att slå”, enligt deras första inackorderingsvärd. (9.3.1894) Mor Alma bad honom att inte ”slå och bultar om” sin bror, och att ”öva sig att vara snäll”. (21.4 och 4.9.1893). När de börjat gymnasiet hade Teodor blivit skötsam – och då klankade han på Johannes som inte tog skolarbetet och föräldrarnas förbud lika allvarligt. Fadern förmanade: ”I stället för att innerligt hålla af varandra som då i voren små, är det ständigt käbbel och munhuggande er emellan … Inte kan du väl vara glad och nöjd med dig själf då du fått Hannes riktigt olycklig så han måste rymma ur huset? Eller hur!”( 21.10.1897) Johannes ombads i sin tur rannsaka om han gett Teodor anledning till klandrandet. (18.10.1897).  

Gymnasietiden får stort utrymme i manuskriptet. ”Erik” dras med i konventslivet. Han får vänner, status, och hans konstnärsdröm vaknar. Brodern nämns allt mer sällan. I början, när barndomsmiljön målas upp, ger gestaltningen av syskonens olikhet klarare konturer åt ”Erik”. När de lämnar hemmet, och iakttar och upplever skolstaden är det som om de i sin hudlöshet skulle smälta samman till en person. De fylls av samma ängslan, tiger med två munnar och ser med fyra ögon. Bärplockningen före avresan och den första nattens tröstätande blir återkommande ritualer:

”Här stodo syskonen medan eftermiddagen började skymma och plockade fåordiga i buskarna, medan något ideligen ville stiga upp i halsen och hindra sväljandet. Det var tungt att resa från far och mor, från bygd och vänner, från träden, från marken – och från allt det kära – svenska…” / Hur många år upprepades ej detta. Ett mörkt främmande rum, på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger. Någon rör på sig, reser sig upp. Den ena av bröderna trevar sig fram i mörkret. Det prasslar som av möss i vägkostkorgen. Mammas vägkost. En nattlig tröst. Den hindrar en att gråta…”

Johannes och Teodor den 11.8.1899 (privat ägo). Teodor (t.h.) skall börja på sista klassen i gymnasiet, Johannes (t.v.) har avbrutit skolan p.g.a. tuberkulos men har ännu inte inlett sin fotografiska bana. / Johannes grav. Åbo, januari 1906. (Åbo museicentral). / Johannes med hatt och käpp framför en målad fond. (Åbo museicentral) Bilden är ev. tagen år 1903 då han arbetade någon månad för Daniel Nyblin i Helsingfors, och övervägde att skaffa egen fotoateljé (Munsala, Vasa).

”Sjukligt och dödligt”

På 1890-talet var det ofta ”sjukligt och dödligt” i Nykarleby under vinterhalvåret. Rapporterna hemifrån innehåller många sorgebud. Familjebekanta och äldre släktingar dukar under när epidemierna grasserar som värst. Också barn. Familjens minsting dog i 8 månaders ålder under brödernas femte skolår, och 2-åringen Olav var så dålig att mor Alma var rädd att också förlora honom (13.2.1897). Allt förklarades dock i termer av Guds vilja. Med 10-åringen Arnolds ord: ”Ja, nu är Samu dö, och många gånger lyckligare än vi.” (23.1.1897)

I Teodors manuskript finns två anspelningar på dödens närhet. Jag vet inte om, och i vilken mån de baserar sig på faktiska händelser och hur mycket som är dikt och hörsägen. I min läsning av manuskriptet fungerar de ändå som föraningar om brödernas faktiska skilsmässa. Bägge episoderna utspelar sig under de tidiga pojkåren, när bröderna ännu bodde hemma. De hade inte så mycket kontakt med andra barn, eftersom de inte gick i skola (sin första undervisning fick de av en finskspråkig hemlärare). ”Erik” längtade efter en riktigt egen lekkamrat – vid sidan av brodern som alltid skulle vara så förståndig och överlägsen. När han äntligen fann en, i en nyinflyttad grannpojke, dog den nya vännen bara några veckor senare i en vårlig lunginflammation.

Den andra episoden är ”Eriks” nära döden -upplevelse. Den utspelar sig en sommar när ”Arvid” redan lärt sig simma och allt oftare övergav sin lillebror för de stora pojkarna. ”Erik” ville visa sig duktig och hoppade i älven som de andra. Som tur var råkade doktorn finnas i närheten. Det var en av de andra pojkarna som hämtade honom. ”Arvid” gick inte att skicka för han bara storgrät. Och när pojkarna senare började prata i mun på varandra och berättade vad som hänt, och hur det såg ut var brodern ännu för uppskrämd för att tala. En halv timme hade ”Erik” varit alldeles som död. ”Du låg bara med ögonen som aviga i huvudet”.

Sju långa år

Sju år fick Johanns leva efter sin första diagnos. Ibland hade han bättre perioder och man hoppades att sjukdomen skulle gå att övervinna. Under år 1899 vårdades han på Mörsil sanatorium i Sverige. År 1903 övervägde han att öppna en egen fotoateljé** och arbetade någon månad i Helsingfors för Daniel Nyblin – ’den finländska fotokonstens fader’. I övrigt var Johannes verksam som frilansfotograf. Han fick beställningar, tryckte upp vykort, förmedlade fotomaterial. Han deltog i september 1903 i den första allmänna fotoutställningen i Finland, där han premierades med tredje pris. Senare började han sända bilder till utländska utställningar. Hemma fick han hjälp och handräckning av övriga familjemedlemmar. Teodor gjorde inköp åt honom i Helsingfors. Själv hjälpte han sin far med korrekturläsning, och arkivstudier för dennes släktforskning.

För mor Alma blev Johannes ett allt värdefullare sällskap ju vuxnare han blev.  Han var nästan alltid hemma, och han förstod henne bättre än något av de andra barnen.*3) I Teodors manuskript rådde det ett inre samförstånd mellan modern och hennes äldre son. Båda var lika nyktert lagda. Som den förstfödde förblev Johannes något av ett älsklingsbarn. De andra kom så tätt att det inte fanns lika mycket utrymme för förundran och dyrkan när det gällde dem. Till sin syster Jenny-Maria skrev Alma om sin första moderslycka: ”Du kan ej tro hur innerligt vi håller af honom. Han är vår rikedom, vårt allt” (27.1.1882). Och till Johannes när han fyllde 14: ”Den dag vi fingo dig var den lyckligaste dagen i din moders lif.”   (13.10.1895).

Eftermäle

Efter Johannes död bevarades hans bilder och fotoutrustning inom familjen och donerades senare till museer av syskon och syskonbarn.*4) När jag besökte Finlands fotografiska museum för att bekanta mig med det som finns där var Johannes, till min förvåning välbekant för den funktionär som betjänade mig, och jag fick veta att han varit representerad bl.a. på basutställningen 1999. I fjol våras var han representerad på museets utställning om piktorialismen.

Piktorialismen var, vid decennierna kring sekelskiftet en stilriktning som ville höja fotografins status genom att ta fasta på måleriska och impressionistiska kvaliteter, framom teknisk skärpa. Jag behövde inte studera utställningen av professionella skäl. Boken om Åbomuseets fotosamling var färdig, och jag själv pensionerad. Men jag ville bevista den för Johannes och Almas skull. Jag tänkte att både utställningen och min närvaro skulle ha värmt Almas modershjärta.

Med piktorialismen som referensram kan jag se Johannes som en av pionjärerna på konstfotografins område: Som lika mycket ”konstnär” som Teodor. Jag kan t.o.m. tycka att Johannes’ familjeporträtt och naturbilder är mjukare och känsligare än Teodors figur- och landskapsmåleri som kan te sig lite torrt och akademiskt. Johannes poetisk – Teodor prosaisk? Kanske bröderna inte var så olika som de framstår i Teodors manuskript? ”Erik” med sin blick för det måleriska och fantasieggande och brodern med sina sakligt ingenjörsmässiga reflektioner?

Det är uppenbart att bröderna påverkade varandra. Eftersom de var verksamma på skilda håll hade de sällan möjlighet att samtala, och kommentera varandras arbeten, men de inspirerade och utmanade säkert varandra. I stil med: Kan han ställa ut, så varför inte jag?

Från vänster: Johannes’ porträttfoto av hans farmor Sophie Schalin (privat ägo) / Teodors tecknade kopia av Johannes’ porträttfoto. Bakgrundsdetalj på en bild av en ung man i halvfigur (ev. Teodors klasskamrat Jussi Snellman). Foto Åbo museicentral (VA2015-1-64) / Johannes fotografi av Teodor vid staffliet, sysselsatt med kopiering. (Foto Åbo museicentral) / Johannes’ beskurna, tonade och signerade utställningsbild av Aurabron i Åbo, med ursprunglig ram och passpartout. Gelatinsilverfotografi 1904. Finlands fotografiska museum. (Foto taget på museets utställning om Piktorialismen, i Kabelfabriken i Helsingfors våren 2022) / Teodors porträttbyst av Johannes. Brons, 1906. (Privat ägo)

Båda ägnade sig åt porträtt. För Teodor blev porträttmåleriet senare i livet något av en huvudsyssla. Under skoltiden i Uleåborg fick han fickpengar genom att rita porträtt efter foto. När Johannes började fotografera kunde han använda broderns bilder. Johannes har dokumenterat kopierandet på en arbetsbild av Teodor vid staffliet, och på en interiörbild där man kan urskilja en porträtteckning som är gjord efter Johannes foto. (se bildcollage 3) Jag har också hittat två utomhusvyer av Teodor som helt klart baserar sig på Johannes foton. Den ena är ett grafiskt tryck signerat 1916, den andra en målning i vattenfärg från år 1918. Det grafiska bladet har ett kulturlandskap som motiv. Målningen föreställer Aurabron i Åbo. På fotografiska museet är Johannes motsvarande motiv signerade 1904. Fotografiet av Aurabron har varit utställt i Berlin, och ingick i museets utställning om piktorialismen.*5)  

Föräldrar och syskon ställde upp som modell både för Johannes, och Teodor. Jag äger en gouachemålning föreställande Johannes (publicerad i ett tidigare inlägg*6) och min bror en inramad porträtteckning, som folk brukar tro föreställer honom själv. I ett brev från Paris våren 1906 nämner Teodor en porträttbyst av Johannes som jag såg på bild först i fjol våras.*7) Alma hade önskat en marmorbyst, men enligt Teodor var det nästan omöjligt att hugga en så liten byst i marmor. Dessutom skulle det bli mycket dyrare.

”Mamma kan ej tro huru äfven jag har glädje af den bysten. Det är något betagande vid skulpturen att man kan se den från många håll och i många belysningar. Och alltid blir uttrycket olika. – Än ligger det som ett litet leende i mungiporna och under ögonen – än är blicken sorgsen och allvarsam. Och i hållningen med ryggens böjning och hufvidets vändning till sidan är jag själv glad att känna igen Hannes.” (mars 1906)

Teodor kommenterar Johannes död första gången i ett långt brev daterat den 11 januari. Han har svårt att finna ord. Helst skulle han vara med de sina för att kunna ”tiga sorgen” med dem. När jag första gången (2005–06) läste hans sorgebrev hade jag svårt att ta till mig allvaret i dem. Jag kunde t.o.m. finna det lustigt när han i mars påminde Alma att hon inte kan sörja sig sjuk och slut när hon ännu har sju barn kvar. Sedan jag blivit bekant med Johannes – och lärt känna Teodors hela livshistoria – har orden fått nytt liv. Jag kan läsa mellan raderna och bakom orden med allt jag numera vet som klangbotten.

Johannes död måtte ha lurat som en mörk skugga över Teodors Parisvistelse 1905–06. I essäboken ”Albertos blick. Om fötter konst och Paris” (2017) ägnade jag Teodors Paris ett helt kapitel – utan att nämna Johannes. Jag valde att förbigå broderns död, liksom Teodor i sitt manuskript. ”Döden är för stor och väldig” förklarade han sig inför mor Alma för att han skrivit för sällan hem från Paris och mest bara om sig själv. (11.1.1906)

”Mamma saknar honom och sörjer. Det är så underligt. Jag har ännu ej känt riktig sorg. För mig är han ännu inte död. Det är med mig som med små barn. Det som ej på det direktaste berör dem. Det de ej se och känna – glider deras medvetande förbi. – Jag har hört att han är borta – men jag fattar det alls ej än. Han är ännu så lite död för mig, att jag tycker mig när som helst kunna komma hem och höra hans röst och se hans goda vänliga ögon … / – Tror mamma ej äfven jag höll af honom? – – Det är som om jag i honom mist ej en bror af fem – utan allt det som kallas syskon. Hvem ägde som han med mig minnen af vår barndom och uppväxt – och hvem var som han varm och ön – huru han än sökte dölja det…”

I manuskriptet blir brodern student ett år före ”Erik” – som tillbringat en lång konvalescenstid hos föräldrarna, och som följer med och kan åka snålskjuts när brodern och hans kamrater pluggar till studentproven. Det var våren 1899 och förryskningstider, rektorns tal oförglömligt:

”…I de tecknen reste ”Arvid” och hans kamrater till Helsingfors att hämta den vita mössan. Hela kupén fylldes av doftande röda rosor vilka smyckat deras bröst vid avresan. ”Erik” skiljdes från sin bror vid hemstationen där far och mor mött upp, med en djup och bävande suck – Nästa år! Och avundsam såg han ”Arvid” återvända till den gemensamma sommaren.”

FOTNOTER

*1) Min mor Birgita Willner, som hittade och skrev rent manuskriptet mer än tjugo år efter Teodors död, påpekar i en efterskrift från år 1990, att hon inte vet varför han skrev ”sina memoarer” i romanform med förändrade namn på allt och alla. ”Kanske av skygghet, kanske för att han ville ha frihet att låta fantasin brodera här och var.” Enligt henne är det närmast fråga om en självbiografi. Barndomsminnena och historierna om skolstadens inackorderingshem och lärare stämmer långt överens med vad han berättat för sin familj.   

*2) I augusti 1903 funderade Johannes på att överta en fotoateljé i Munsala och i december 1903 i Vasa. (Alma till Teodor 28.8 och 29.11 1903, och Johannes till Teodor 6.12.1903)

*3) Explicit formulerat i Almas brev till Teodor 18.10.1903 ; 10.1.1906 och 1.3.1906.

*4) I Åbo museicentrals arkiv finns ca 400 negativ och ett 100-tal fotokopior, vilka härstammar från Teodor och Greta Schalins hem i Åbo. En annan negativsamling finns i Museiverkets bildarkiv i Helsingfors, och Finlands fotografiska museum har det som finns kvar av Johannes fotoutrustning, plus fotolitteratur och signerade utställningsbilder.

*5) Johannes foto av Aurabron i Åbo är reproducerad på sid 70 och 71 i boken Kuvalähde – Bildkälla (Åbo museicentral 2016), och kulturlandskapet på sid 72. (Signerad originalbild från år 1904, resp. fotografi gjort av Åbo museicentrals negativ)

*6) ”Barndomsjul på morfars tid”, publicerad 18.12.2020

*7) Jag lyckliggjordes med en bild av porträttbysten när jag aktualiserade Fotografiska museets utställning om Piktorilismen på en facebookgrupp för Schalinska släktingar.

ARKIV

Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg ; Vol 2, Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris, Paris januari och mars 1906. / Samling Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1906 ; Johannes Schalin till Teodor 1899–1905. / Samling Holmberg, Esther: Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 1882–84.

LITTERATUR

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. Sid. 62–83. (Fotografier av Johannes Schalin behandlas också i två andra artiklar: Luukkonen, Ismo ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä”, s. 84–95 ; Talikka, Hanna ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista”, s. 174–183.)

Willner-Rönnholm, Margareta. Albertos blick, om fötter, konst och Paris. Essäer. Sannsaga. Åbo 2017. Kap. ”Teodors Paris” s. 230–247.

Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).

RELATERADE BLOGGINLÄGG

Kära gossar – Älskade föräldrar (1890-tal)
Barndomsjul på morfars tid (Nykarleby 1886–1903)
Paris Vahto 1906

Sophie självtredje

2 svar

År 2020 blev jag mormor och fick fira jul med den nyfödda. Barnbarnets farmor bor i Italien. Hon heter Anna, liksom Jesus mormor. I den kyrkliga konsten finns ett motiv, som bär namnet ”Anna självtredje”, där Maria och Jesus sitter i Annas famn.  Skulpturen ”Sophie självtredje” är inspirerad av detta motiv. På ett omedvetet plan måste idén ha fötts nämnda jul, fast den formade sig till tanke ett halvår senare. Den julen ville jag nämligen sända en hälsning till farmor Anna från mormor Magga, sökte lämpliga motiv i en byrålåda med gamla konstkort – och hittade en bild av en medeltida träskulptur från Rusko, föreställande Anna självtredje. Denna skulptur ingår i basutställningen på Åbo slott. Jag brukade peka ut den, när jag i yngre år guidade där.

”Sophie” var farmor till min morfar. Hon har sonen Zachris och barnbarnet Teodor i famnen. De hette Schalin i efternamn. Sophie hade växt upp på Kuddnäs gård, som lillasyster till den blivande skalden Zacharias Topelius. Hon var född 1820, gifte sig 1846 med Lars Wilhelm, som sedermera blev prost och kyrkoherde i Larsmo. Fick 7 barn av vilka 4 nådde vuxen ålder, blev änka 1882, dog 1913.

Zacharias Topelius barndomshem blev museum 1934, och arkivsamlingarna om honom upptogs 2017 bland Unescos världskulturminnen. Där ingår hundratals brev som handlar om Sophie, allt från brev där hon bara omnämns i förbigående till brev som ingående diskuterar hennes uppseendeväckande omvändelse till pietismen, och brev hon fått eller skrivit själv. Mest informativ är brevväxlingen mellan Sophie och brodern, och moderns brev till brodern, samt broderns dagböcker från ungdomsåren.*(1)  Förutom arkivmaterialet finns det en oöverskådlig mängd bakgrundslitteratur av olika slag. Mera än jag klarar av att läsa. Ändå vet jag alldeles för mycket om Sophie. Det svårt att sammanfatta. Lättare knåda lera.

Att hitta en skulptural form för Sophies kroppshydda var inget större problem. Hon var i 80-års ålder när Schalinarna började fotografera. Bilderna visar en krokig gumma med allvarliga ögon, stor näsa och djupa fåror kring munnen. Mörkklädd i fotsid kjol, med schal över axlarna och en åtsittande bahytt på huvudet. Hon fotograferas rakt framifrån, sittande på en stol, stelt och stilla – som en skulptur. Det är en arketypisk gestalt. Tacksam att karikera. Utmaningen blev därför att inte stereotypisera henne. Jag ville inte heller tänka på henne som den strängt religiösa livsförnekare jag föreställt mig att hon var. Jag ville tänka bort pietismen.

Keramikskulpturen ”Sophie självtredje” (2021) med förlagor. Uppe t.v. självporträtt av Teodor Schalin (1882–1960) från år 1903. / Nere t.v. Johanna Sophia Schalin, f. Topelius (1820–1913) / Uppe i mitten: Anna självtredje från Rusko. Medeltida träskulptur. Åbo stads konstsamling. Foto Aleks Talve. Finna.fi  / Till höger Zachris Schalin (1854–1939).

I stället försökte jag tänka mig in i hennes roll som flerbarnsmor, och husmor på en prästgård i en fattig och isolerad skärgårdskommun. Hennes tankar och sinnesstämningar måste väldigt långt ha präglats av praktiska bekymmer och göromål. Barnen och närheten till naturen måste ha bjudit på stunder av obefläckad glädje. Jag ville ge henne ett vänligt och nyanserat ansiktsuttryck. Det finns inte på bild, men nog i text. Teodor skriver i ett skönlitterärt, självbiografiskt manuskript om hur farmors ansikte på julafton lyste i ”ett enda gott leende över hela ansiktet”*(2), och hennes svärdotter Alma skriver i ett brev från Nykarleby (Djupsten) 2.7.1912:

”Här är farmor så gammal, så gammal, men har ganska bra kommit ihåg oss alla. Men synnerligen rörande var att se huru innerligen det gladde henne att höra att pappa var kommen. Det for som ett glädje skimmer öfver hennes anlete och de blinda ögonen liksom strålade då de riktades upp mot det håll där hon förstod att far stod. Under hennes bättre tider har jag aldrig sett dess motstycke…”

Fast jag försökte tänka bort pietismen när jag gjorde skulpturen, går det inte att berätta om henne utan att gå in på trosfrågan. Religionen var en så central del av Sophies liv. Enligt sonen Zachris var huvudsaken för henne ”det djupa medvetandet om sin egen syndfullhet och det ödmjuka fasthållandet vid Guds nåd i Kristus Jesus.” Hennes käraste sysselsättning var bibelstudier, och kyrkobesök ”hennes själs åstundan” ännu i hög ålder.

De Schalinska familjebreven och Teodors manuskript ger bilden av en välvillig och saktmodig, men samtidigt respektingivande person. Hon fördömde ingen (eftersom hon var så medveten om sin egen syndfullhet) men kunde ha bestämda åsikter om barnbarnens intressen och studievägar. Breven hänvisar alltid då och då till vad farmor skall tänkas tycka. Teodor kallar farmodern rar – men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Bland de brev som de Schalinska skolgossarnas fick hemifrån*(3) är några från Sophie. De avslutas med religiösa förmaningar:

”Vet du det går så bra att vara snäll, arbetsam och lydig om man alltid kommer ihåg att Gud ser och vet allt hvad vi göra, det skall du aldrig någonsin glömma … / Han skrifver upp det i sin bok … / Glöm inte att be till Jesus alla dagar så hjelper han dig att bli en bra gosse till pappas och mammas glädje. / Din egen Farmor” (till Arnold 3.3.1898).

Sophies vägval

Det var en skandal av stora mått när den 22-åriga Sophie hösten 1842 gick med i den pietistiska väckelserörelsen. Hon blev ”väckt” av att lyssna på N.G. Malmbergs predikningar i Nykarleby kyrka. Han var kapellansadjunkt andra halvåret 1842, och en av rörelsens förgrundsgestalter. Då var pietismen sedan länge ett allmänt samtalsämne. Det pratades om slitningar inom familjer där nyfrälsta tog avstånd från sina närmaste, och pietisternas asketiska klädsel och livsföring väckte uppmärksamhet.

Rörelsen hade haft sin största spridning bland folk som levde fattigt och enkelt annars också. Inom societetskretsarna, där flärdfullheten var en viktig statusmarkör, fick den inget nämnvärt gensvar. Sophie Topelius’ omvändelse kom därför att chockera hela Nykarleby. Man var rädd att andra societetsflickor skulle följa hennes exempel, och inom familjens umgängeskrets var den allmänna attityden till pietismen oförstående och avståndstagande.

De som stod Sophie närmast – hennes mor (änka sedan 1831), bror, och bästa vän Emilie (sedermera hustru till Topelius) – ville förstå och acceptera Sophies beslut. Hennes omvändelse medförde ändå sorg och bekymmer. Det skvallrades och pratades så mycket ”strunt” att modern undvek att röra sig bland folk. Både modern och Emilie var rädda att Sophie skulle vända dem ryggen. Emelie hade uppslitande gräl med sina föräldrar när hon försvarade Sophie. Både Topelius och Emilie räknade med möjligheten att den andra skulle bli pietist. De intygade varandra att det inte skulle påverka deras kärlek. Men Emelie kunde anfallas av tvivel och bäva för konsekvenserna om fästmannen blir pietist: ”han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner, och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känner dig, ty det är du, du Zachris så – kan du tro det – har jag ej vetat hvad jag ville…” *(4)

I det första brev Sophies skrev till brodern med anledning av omvändelsen berättar hon om influenserna.  Det är nästan sönderläst av senare tiders forskare. När hon påbörjade det visste ingen annan än ”Gud och Mamma” om hennes beslut, och hon närde en förhoppning om att brodern och Emelie skulle välja samma väg. (12.10.1842) Nedanstående citat är från följande brev, när hon redan tagit del av deras reaktioner:

”… Månne ej verlden synes dig bättre än den är derföre att den nu börjat vända en mera leende sida åt dig, men jag vill ej döma jag vill endast tala om mig sjelf och tala om allt så godt jag kan… /Du mins vist huru jag alltid varit plågad af missnöje med mig sjelf isynnerhet ute i verlden bland fremmande människor och att jag nästan aldrig funnit mig väl annars än i mitt eget lugna hem. Detta missnöje var i sig sjelf syndigt ty det gälde mera mitt yttre än inre… / Ser du så är det med din stackars syster  huru kan du frukta att jag någonsin skall döma någon annan jag som har på mitt samvete den största av alla synder  otron   alla mindre oräknade… / Hvad angå mig verldens framsteg i vetenskap och konst? Jag har ju inga framsteg gjort således behöfver jag inte gå tillbaka och inga små fröjder vet jag som jag tycker mig böra försaka ty dans och dylikt har egentligen allrig roat mig…” (3.11.1842)

Två brev senare delger hon honom en dröm:

Kudnäs 29 Dec 1842 /  … en dröm skall jag berätta som jag drömt i natt  jag tyckte att vi skulle fara till Alörn du och jag och två fiskare  då steg jag först i båten och trodde att du skulle komma efter men båten gick ifrån land och du steg i en annan båt med fiskarena och jag lämnade allena med en åra  då blef jag rädd och ville vänd om men strömmen förde mig allt längre tilldess vi kom till magnörn(?)  Då ansträngde jag mig och satte åran i botten så att båten stod till dess du kom närmare  då kom du i min båt  men det beslöts att båda båtarna skulle gå i bredd genom forsen och så bar det af utföre  men mitt i värsta strömmen stötte den andra båten mot en sten och slog rakt i spillron så att karlarna med knapp nöd handt rädda si i vår båt  sedan kommo vi ut på fjerden och det blåste mycket och vår båt var så lastad att vi fruktade att den skulle sjunka  men vi kom ändå lyckligt fram till Alörn  der var Mamma och många förut och alla förundrade sig att vi hade kommit i den stormen  då jag såg tillbaka öfver sjön der var så svart och med höga hvita vågor så att äfven jag var förundrad  men solen sken på oss och vi voro glada. / Farväl glöm inte Din syster

Kuddnäs, Nykarleby. Minnessten över Zacharias Topelius, med Teodor Schalins bronsrelief från år 1918. / Nere t.v. Kuddnäs från älven, kopia av Teodor Schalin efter akvarell av J. Lindskog (foto från Mikael Schalins digitala släktarkiv) / T.h. Kuddnäs gård, fotograferad i augusti 2016 när huvudbyggnaden höll på renoveras inför Topelius 200-årsjubileum. / Sophies och Lars Wilhelm Schalins bröllop firades i den gula flygelbyggnaden. Nere t.h. citat av Topelius från Paul Nybergs bildkrönika Från Kuddnäs till Björkudden (1938): ”… Bröllopet firades tyst, utan dans, men med andeliga sånger, med många inbjudna gäster av de nygiftas trosförvanter…”

Käraste Syster – Älskade Bror

Enligt Valfrid Vasenius biografi blev den kris Sophies omvändelse åstadkom en viktig formativ erfarenhet för Topelius, som hjälpte honom att ”behålla harmonin i sitt väsen” i andra konfliktsituationer.*(5)  Konfrontationen med systerns belägenhet påverkade också hans engagemang i den tidiga kvinnorörelsen. När han ansåg att hennes son Zachris utnyttjade sina systrar för mycket som barnsköterskor skrev han till Sophie: ”Så där skrifver nu en bror, som nog varit sjelfvisk sjelf och haft en syster som fått stå tillbaka, när det gällt att bana honom väg. Men just derför inser han nu det orätta deri och vill gifva år av sitt lif för att godtgöra det.” (9.2.1891)

Topelius och Sophie hade inga andra syskon. Deras far blev förlamad från midjan neråt samma år Sophie föddes. Han dog elva år senare. Att syskonen ”stod varandra nära” är ett uttryck jag stött på flera gånger i litteraturen om Topelius. Efter den dramatiska väckelsen vädjade modern: ”Du skall så ofta du kan skrifva helst lite till Sophie … hon håller så innerligt af dig och du är hennes alt  att du förstår henne, tröstar opp henne mången gång.” (30.10.1842)

I Topelius ungdomsdagböcker är systern en självklar del av hans Kuddnäsliv. De utbyter tankar till långt in på nätterna. De spelar fyrhänt piano, umgås i samma kretsar. Med vännerna gör de underbara sommarutflykter till Alörn, de ägnar sig åt sällskapslekar, sätter upp teaterpjäser, pratar, skrattar. Topelius njöt helt och fullt av varje hemkomst. ”Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt.” Han jämför med ”Derute i verlden”, där är ”ingen hvila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket…” (3.7.1836)

Det var inte mången förunnat att ha en förtrogen storebror som Zacharias Topelius. Vasenius beskriver honom som en genomsympatisk person. Inga ovänner, allmänt omtyckt, speciellt i Nykarleby, vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna, damernas trogna riddare, de talrika släktingarnas favorit.*(6) Klart att den unga Sophie älskade och beundrade honom. När han flyttade till Helsingfors saknade hon deras samtal: ”… jag längtar ibland så mycket att få tala med dig jag skulle ha så mycket att säga, helt annat är det att skrifva, aldrig har det lyckats mig att sätta på papper hvad jag tänkt eller känt, och därför skrifver jag så ogärna.” (18.2.1840)

För Topelius förstärktes syskonbandet av den starka vänskap och respekt som hans hustru hyste för Sophie. Efter giftermålet var det i huvudsak hon som skötte familjekorrespondensen. Merparten av brevväxlingen mellan syskonen är från ungdomsåren och tiden som änka (1882) resp. änkling (1885). Brodern gav råd i världsliga frågor, och tog gärna del av Sophies synpunkter i de stora livsfrågorna.

”Ja, låtom oss byta tankar i de stora lifsfrågorna, när oss ej är förunnat att samspråka dagligen om de små! …” (ZT 4.3.1894)  // ”Jag förstår ej hvarifrån du fått den föreställningen, att ditt förra bref skulle ha gjort mig ledsen. Det var kärt, som alltid, just för att du så oförbehållsamt säger ut din mening. Det är det som gläder mig … jag ville att det som ännu skiljer oss, skulle försvinna, och derför är du numera min förtrognaste vän, – den enda, åt hvilken jag kan säga allt…” (ZT 12.6.1895)

ARKIV

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. (Z.Topelius saml. Coll 244 ; Schalinska Coll 309). Det mesta som rör Sophie finns där. Jag bekantade mig med materialet hösten 2015, koncentrerade mig på brevväxlingen mellan Sophie och brodern och läste ett 20-tal brev från Emelie till Sophie (finns 80; från Sophie till Emelie hittade jag bara två). Jag tittade också på moderns brev till Sophie och till ZT, i hopp om att få veta mer om Sophies giftermål och familjeliv. Breven till Sophie verkade mest handla om praktiska, husliga ting (som brödbakning) och underrättelser om andra. Jag antog breven till ZT kunde ge mer, men beslöt spara dem till senare eftersom skrivstilen var besvärlig att tyda. Några år senare fanns de i renskriven form på nätet. (https://www.sls.fi/sv/utgivning/brev-1)

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin, Teodor (Alma till Teodor) ; saml. Schalin–Willner (Sophie till Arnold).

Privatsamlingar. ”Levnadsbeskrivning för Johanna Sofia Topelius (1.3.1820–4.12.1913) av sonen Zachris Schalin, uppläst vid hennes begravning i Nykarleby”. På sid. 34 i Det Topelianska arvet. Schalinernas härstamning. Uleåborg – Nykarleby, Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1977. Duplikat 36 s.

TRYCKTA KÄLLOR OCH CITERAD LITTERATUR

Nyberg, Paul (red.): Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius, sammanställd av Paul Nyberg. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors 1938. 234 s. / Citat av ZT (s. 70) i bildcollaget om Kuddnäs (ovan).

Schalin, Zachris: Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI.  202 s. / Citerar inte här, men vill lyfta fram verket, eftersom där ofta hänvisas till minnesuppgifter av Sophie.

Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius Dagböcker. Utgifna af Paul Nyberg. Åtta delar. Stockholm, Albert Bonniers Förlag 1918–1924. / Svenska Litteratursällskapet publicerade en ny utgåva i samband med Topelius 200-årsjubileum 2018.

Vasenius, Valfrid: Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Andra bandet. Kap. 34. ”Den stora frågan” (sid. 394–422) G.W. Edlunds förlagsaktiebolag. Helsingfors 1914.

FOTNOTER

* (1) Modern hette Catharina Sophia (f. Calamnius), och dottern Johanna Sophia. Bägge brukade omnämnas med sitt andra förnamn. För tydlighetens skull skriver jag därför bara ”modern” när jag åsyftar den äldre Sophia. Eftersom både Sophies bror och son kallades Zachris, skriver jag ”Topelius”, eller ”brodern” när jag avser skalden, och använder ”Zachris” bara för min morfars far Z.Schalin. Jag bör kanske också påpeka, att förnamnen kunde skrivas på flera olika sätt, de förkortades och förenklades. Skrivformen ”Sophie”, som jag använder, förekom oftast i det material jag gick igenom. På gravstenen står det ”Sophia”.

*(2)  https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/

*(3)  https://maggasarkiv.home.blog/2021/08/05/kara-gossar-alskade-foraldrar-1890-tal/

*(4) Vasenius 418.

*(5) Vasenius 422.

*(6) Vasenius 287

Topelius dagböcker köpte jag på ett antikvariat i Stockholm, och en småkusin lyckliggjorde mig med Zachris Schalins bok om Kuddnäs historia.  Collagets övriga verk härstammar från mina morföräldrars hem.

Släktprojekt i lera (2018–2022)

1 svar

I sju år hade jag som ambition att skriva en essäbok om förmödrar. Jag besökte flera offentliga arkiv, och under pandemin gick jag igenom det släktmaterial jag haft hemma. Efter att ha läst massor av brev, berättat om arbetet i denna blogg, och imponerats av Maria Stepanovas sätt att hantera sitt släktmaterial i essäromanen Minnen av minnet*(1), valde jag att lämna bokprojektet därhän. Men jag fortsätter blogga lite till, om de förfäder jag umgåtts mest med, fast nu med utgångspunkt i en serie skulpturer som jag knåpat ihop vid sidan av arkivarbetet.

Jag har sysslat med skulptur i Åbo finskspråkiga arbetarinstitut i tiotals år. Andra har hållit på längre än så. Det är en kurs där man arbetar självständigt efter egna idéer. Läraren ger råd, tips och respons. Ibland sinar idéerna, ibland upptar de tankarna för mycket. När det blev läge att ge släktprojektet större prioritet började jag därför tillverka skulpturer med anknytning till projektet. Då kunde jag processa det jag läst, fundera över livsöden, karaktärer och relationer medan jag knådade lera – förankra engagemanget i någonting konkret som gick att hålla i, och leka med. Det resulterade i ett drygt dussin keramikskulpturer. Förutom ett släktträd och en husmodell, är det gruppskulpturer med två eller flera figurer.

Gossarna nere t.v. är gjorda efter ett ateljéfoto (F.A.V. Hjertzell, Helsingfors. 1883) och föreställer min morfar Teodor Schalin och hans ett år äldre bror Johannes, som blev fotograf. Figurerna i de övriga hörnen har haft foton av Johannes som förebilder (ca 1900-1904). Modern med baby är inspirerad av ett foto från 1923.
Tv. och uppe t.h. min morfars föräldrar Zachris och Alma (efter foto av Johannes Schalin). Dräkterna svartlera, ansiktena papperslera. I mitten och nere t.h. samma skulptur som obränd. De vita figurerna är brända, men ännu inte inte färglagda (jfr föregående bildcollage)

Idéutvecklingen startade med tanken på en modell av min morfars och hans första hustrus ateljéhus, och på någon form av släktträd. Men eftersom jag inte kände mig redo att ta itu med dessa arbeten genast började jag med att modellera människofigurer efter foto. Först utgick jag från Johannes Schalins (1881–1906) fotografier, som jag bekantat mig med under de sista arbetsåren på Åbo museicentral. Han var bror till min morfar, och arbetade som freelancefotograf innan han, 25 år gammal, dog i tuberkulos.*(2) Sedan sökte jag fram andra släktfoton, och började till slut göra egna kompositioner med stöd av flera olika bilder.

Jag tänker berätta om skulpturmotiven i kronologisk ordning, från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Och på samma sätt som man gör muntligt när gamla släktingar kommer på tal, tar jag fasta på sådant jag själv blivit nyfiken på eller berörd av. Jag tänker också presentera de fotografier och konstverk jag haft som utgångspunkt och förebilder för skulpturerna.

Arbis-skulpturer från läsåret 2021-22, komponerade med flera olika bilder som förlaga. T.v. min mammas farmor, som födde tio barn (fyra dog tidigt), i mitten min morfars farmor med son och sonson, t.h. min mormor med barn och konstnärsmake.
Släktträd och husmodell tillverkade läsåret 2019-2020. ”Trädet” är av obränd, men ytbehandlad papperslera (nere t.h. upplyst av Led-slingor). Husmodellen består av element av bränd papperslera, som jag fogade ihop hemma med hjälp av lufttorkande Silk Clay -lera. Huset och trädet har ungefär samma höjd och diameter.

FOTNOTER

*(1)  https://maggasarkiv.home.blog/2022/05/05/brevhus-2021-22/

*(2)  Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling. Sid. 62-83. (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016). ; Foton av Johannes äv. i  https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/

Rimmade resonemang (1903–60)

Lämna ett svar

Den 20 september 2021 överlämnade jag det släktarkiv jag suttit på i 27 års tid till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek. Då var det färdig sorterat och samlat i sex lådor, som innehöll 19 arkivpärmar med omkring 2500 brev, och lite annat material, såsom teckningar, dagböcker och tankehäften. Jag ser överlåtelsen som jämförbar med en organdonation. Om bitar av någons liv kan vara till nytta för andra är samlingen värd sin sorteringsmöda och hyllplats.

En del av materialet är skrivet på rimmad vers. I ett tidigare inlägg* finns ett foto av min morfars far Zachris Schalin, som haft bildtexten ”Vers på löpande band. Far i författartagen.” Att snickra i ord – såväl som i trä – var för honom ett kärt nöje som följts upp av senare släktled. I det material jag förvaltade fanns ett dussin av Zachris’ hand, de äldsta från 1875, och av min mor ett 50-tal barnramsor som hon skrev på äldre dagar. Orimmad dikt skrev hon ibland som ung. Hennes far Teodor Schalin (1882–1960) ägnade sig enbart åt rimmad dikt. Det finns ca 300 renskrivna sådana, plus äldre versioner. Den äldsta, daterade, är från år 1903 och den sista är en fyra sidor lång namnsdagsvers från sommaren 1960.  År 1955 försökte han få ett urval utgivet. En del av Teodors dikter är brukspoesi, såsom bemärkelsedags- och julklappsrim, och festdikter till släktingar och umgängesbekanta. Vinjetten till bloggen ”Rötter och annat” är från en illustrerad årskrönika som han sammanställt åt sina föräldrar julen 1918.

Sorterat och levererat! Släktarkivet på trappan till Åbo Akademis bibliotek den 20.9.2021. Till höger bloggens vinjett, som härstammar från Teodors årskrönika julen 1918. Seriestrippens verser lyder: ”Sommaren herrskapet Schalin / hvar på sitt håll gungar in; / mor i Runni blir betagen, / pappa där får knip i magen; // Ailis ögon skåda få / äppelblom och himmel blå / där hon i sin matta hvilar, / mannen på Topelius filar.” (Runni var en kurort; Aili Teodors första hustru; han filar på relief till minnessten vid Kuddnäs)

”Än en gång med lust och gamman / firande vår jul tillsamman / friska, välbehållna alla / lyckliga vi må oss kalla! // Så som världen stått på ända / mycket galet kunnat hända / mycket inom denna skara / kunnat annorlunda vara! // Hvad af ondt och hvad af godt / vår familj har pröfva fått / hur hon haft det sedan senast / det skall här förtäljas genast.”

År 1918 var ett händelserikt år, både i samhället i stort, och för den Schalinska familjen med sina åldrande föräldrar och ett halvt dussin vuxna barn. Krönikan innehåller, förutom de ovan citerade inledningsverserna, tio sidor som består av en seriestripp och två fyrradiga verser. Både Teodors hustru och mor är krassliga, ”far förskräcker med sin galla” och ”Spanskan” drar genom landet. Barnfamiljerna fick en släng av sleven. Och det var inbördeskrig: ”Lika muntert annars var det: / vakt man höll mot röda gardet / bakom hemmets låsta port / nöjet mera nytt än stort.” Finland fick en kung, som inte tillträdde. År 1918 var Teodor ny i Åbo. Han hade just inlett sin bana som lärare i Åbo ritskola, och började lite senare ha teckningslektioner också i Turun lyseo och Classicum. Ett artisthem reds med fröjd uti Albatrossens höjd – en frack anskaffas som får sitt elddop i huvudstaden; ”lärarprofvet gafs den dagen”.      

Bilder och verser från Teodors årskrönika julen 1918.

Föräldrarna fick en konstfullt illustrerad årskrönika också julen 1921. Den är ofullständigt bevarad och saknar årtal, men kan dateras av innehållet. Teodor har nu en ny hustru, Greta (f. Kegel), som prytt de tomma baksidorna med små blomstervinjetter. Några har signeringen G.K.S. som hon använde bara en kort tid. De gifte sig i juni 1921. Krönikan bär titeln ”Lutfisken”. De sex textsidor som finns kvar är försedda med två färglagda bilder som kommenteras i var sin tvåradiga vers.

Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. Versraderna t.h. lyder: ”Här ses en stämningsfull entré; / – ack ja, vi blefvo fockade! // Här ett välbekant motiv / från Herrskapets augustilif.” (I mitten hans nya hustru Greta, och t.h. mor Alma)
Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. T.v.: ”Här iväg ses Nordqvist larfva / för att på sin skuta skarfva”. T.h.: ”Hur årets skörd har varit rik / hörs bäst på små Schalinska skrik.” (År 1921 fick Teodors bror Arnold sitt tredje barn, och bröderna Sigmund och Olav sitt andra)

Julrim och annat traditionsmaterial kan intressera folklorister – men hur skall man förhålla sig till andra typer av rimmad dikt? Ifall de saknar litterärt värde, inte går att använda som historiskt källmaterial, och inte är illustrerade? Efter att ha läst Teodors tankehäften, många av hans brev, och minnesord om honom, är det som om jag skulle komma honom ännu lite närmare i dikterna. Där breven är anpassade till sina mottagare, och tankehäftena kretsar kring problemlösning, handlar dikterna om mera allmänna känslor och stämningar. Också när det gäller konstnärligt arbete. De svarar på den fråga som nuförtiden ställs till aktörer inom snart sagt alla områden: ”Hur känns det?”

Att vara bildkonstnär är en ensam och osäker bana. Och mytomspunnen. Under 1900-talets första decennium präglades hans tillvaro av vankelmod och rastlöshet. Då inledde han sina konststudier, gjorde studieresor utomlands och försökte leva som fri konstnär. Ibland hyrde han in sig för flera månader i någon landsortsby för att arbeta ensam och ostörd, däremellan ville han ut i världen, där han drabbades av hemlängtan. Tillvaron stabiliserades 1910, när han gifte sig, byggde hus och började arbeta som teckningslärare i Helsingfors. De äldsta dikterna är från de oroliga ungdomsåren. En som kan bottna i stämningar från hans Parisvistelse 1905–06* har titeln ”Ateljé”. Den består av nio 4-radiga verser och är daterad ”1905–1917”:

”Så är den slut, den långa dagens möda, / mitt tunga konstnärskaps martyrium. / I skymmande och öde arbetsrum / jag vaknar långsamt upp som från de döda. // Ridån gått ner: att åter snöpligt ändas / en akt i sorgespelet är förbi, / nu höljer mörker stilla mitt staffli / mens nere storstadsgatans lyktor tändas. // Jag reser mig och går som ofta förr / att stödd mot fönsterkarmen stum betrakta / den ström av vandrare som nere sakta / passerar huset med min stängda dörr. //   – – – – . Jag måste ut i storstadsvirvelns brus / att mina pulsars vilda bultning stilla, / och slår jag mig fördärvad, går mig illa, / jag kvävs, jag brinner inomhus! ”

Blyertsteckning av Greta (ant. från 1930-talet), och två dikter av Teodor om konstnärsliv. Den handskrivna är odaterad och oavslutad, ant. från tidiga ungdomsår: Inledningsverserna lyder: ”Vi ville vara pirater / i skönhetens tempelgård / vi ville helga vår lefnad åt / den heliga eldens vård // vi ville fjerran från torgens larm / i andakt lefva vårt lif / vår konst skulle vara vår offertjänst / men aldrig ett tidsfördrif…” ; Den maskinskrivna dikten är daterad 1905–1917 (citerad ovan).

”Brokig palett” hade Teodor satt som titelförslag till den rimmade journal han sände till ett förlag för utlåtande. Manuskriptet bekräftades mottaget den 8.2.1955. Några veckor senare kompletterade han samlingen med ett urval nyskrivna dikter. ”Det förefaller som den hårda pressen i fråga om dagligt porträttarbete skulle direkt framprovocera skriveriet. Det formligen dräller vid uppvaknandet av hugskott efter en helt annorlunda inriktad arbetsdag.” (utkast till följebrev 23.2.1955) De flesta av dikterna är skrivna på 1950-talet eller slutet av 1940-talet, d.v.s. under den tid jag bekantat mig med i min mormors brev till min mor, och som jag kommenterat i tidigare inlägg.* Då var Teodor ungefär i den ålder jag befinner mig i nu. Jag blev imponerad av hans ork och flit. Han hade alltid flera porträttbeställningar på gång, anlitades som föredragshållare, skrev recensioner, och hade ett rikt umgängesliv.  Min mormor uttryckte ibland oro över hans många åtaganden. I dikten ”Slängkälke” speglas hans egen olust över situationen. Där får barndomsvintrarnas iskarusell fungera som bild för vuxenlivets ekorrhjul. Dikten är daterad 12.12.1954:

” – – –  I dag bär det runt på kälke igen / och på skjuter ovän och skjuter vän, / pajasen, mig synes, i schackrutig stass, / som piskar och kör på min dårskaps lass. / – – –  / Allt mer stelnar greppet, förvandlat till kramp / där miljoner är med, delar fruktan och kamp / vid försök att hålla på släden sig kvar / där i virvlande vansinne runt den far …”

Om dikterna ”formligen drällde” ut på morgonen under dagar av intensivt arbete vid staffliet kan det inte ha blivit mycket tid för bearbetning. Åtminstone för mig verkar de sena dikterna inte lika genomarbetade som de äldre – vilka är betydligt färre och förmodligen strängare gallrade. Mängden av hugskott och brådskan att få dem till pappers kan också ha bottnat i en känsla av att inte ha så mycket tid kvar. Flera dikter kretsar kring fåfänglighet och förgänglighet – vilket också var motivet för den stora figurkomposition han arbetade med vid samma tid som samlingen ”Brokig palett”. D.v.s. altartavlan för S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag berättade om i inlägget ”Morfars modeller” (23.7.2020). Dikterna tyder på att han tog detta målningsuppdrag på djupare allvar än jag insåg när jag skrev texten – och att det täta umgänget med motivet fick honom att tänka mera på sin egen ålder än han kanske annars hade gjort.

Merparten av festdikterna är också från 1950-talet, och slutet av 1940-talet. Det fanns säkert ett uppdämt behov av sällskapsliv efter de tunga krigsåren, och större möjligheter att delta när lärarjobben föll bort ett i taget. Julrim, och långa dikter till de egna familjemedlemmarnas bemärkelsedagar finns från alla perioder. För en nutida läsare blir könsstereotyperna tankeväckande och roande, vilket jag tidigare kommenterat i samband med festdikten för deras silverbröllop.*

Bland Teodors rimmade verser finns en gåvodikt som har källhistoriskt värde. Gåvan var en tavla som min mor år 1954 fick till sin födelsedag. Tavlan föreställer Greta vid staffliet i sällskap med två andra kvinnor. Den påbörjades planlöst, skarvades och blev förlaga till en större ateljémålning som sedan något år tillbaka ingår i Åbo konstmuseums samlingsutställning.  Den utställda duken, signerad 1928, hängde på väggen i den Schalinska bostaden till år 2014, då den donerades till museet. Den finns reproducerad i bokserien Pinx, Maalaustaide Suomessa, som exempel på nysaklighet, och i min egen artikel om konstnärsparet Teodor och Greta i serien Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier nr 33.*

T.v. Teodor Schalin. Ateljébild, 1928, olja på duk. Åbo konstmuseum. T.h. målningens förlaga, den som gåvodikten på följande bild hänför sig till (privat ägo).

En skiss föreställande Greta som vilar händerna i famnen var utgångspunkt för målningen, vilket Teodor senare antecknat på teckningen: ”Ur denna skiss, gjord många år tidigare när sannolikt Birgitta matades och åt långsamt, växte senare den stora gruppbilden målad 1928 fram. Det var händernas väntande ställning av vila som intresserade mig.” Gåvodikten består av 23 verser på fyra rader och redogör i detalj för målningens hela tillkomsthistoria.        

Rimmat gåvobrev med 23 verser till dottern Birgitta (1954); Blyertsteckning, gjord av Greta föreställande Teodor vid skrivmaskinen, odaterad (ant. från 1930-talet) och t.h. Teodors, i gåvodikten omnämnda skiss av mor Greta som matar Birgitta (medlet av 1920-talet), brunpenna.

”När denna tavla tösen når / du fyller inga jämna år / men händelsen en kommentar / i alla fall dock med sig drar // – – – // Men roten till det hela hör: / en saga än berättas bör, / den om en liten pias nyck / och krångel vid sin morgondryck. // Mor Greta som din matning skött / när den gick trögt höll upp, och trött / två händer sjunka slutligt lät / – se bilden! – fällda över knät. // – – – // Det blev fröet; mamma kom / och posen med så småningom / helt automatiskt, som porträtt / likt Whistlers mor i silhuett! // Men nu var pappen alltför bred, / ett mål för blicken måste med – / en blomma målad? Ett staffli?  / Men än fanns plats, en yta fri…”

Dikten berättar hur ytan fylldes ut bit för bit, och hur den skarvades med en större duk, som ursprungligen var tänkt för ärkebiskopens porträtt. Vi får också veta att kvinnan som står vid blombordet är ”gudmor Elli”, och den andra, som lutar sig mot stolen ”Vera” som är iklädd Gretas skor.* När tavlan målades var Greta småbarnsmor och i den mån hon hann ägna sig åt konst, var det närmast akvarell och pennteckningar. Oljemåleri började hon ägna sig åt långt senare. Ateljéscenen är arrangerad som ett stilleben, och målarskrinet, penselburken, liksom övrig rekvisita är där för att fullända kompositionen.

”När tavlan halvvägs kommen var / och Haartman såg den hos din far / han tingade på rak arm den: / ”Till Stockholm med skall målningen!” // Det blev att pensla dag och natt / på klibbig yta och på matt / och pappen vara fick modell / för jätteduken mången kväll // Visst blev det brunt, visst blev det sås / i många stycken så förstås: / ”God teckning, färgen ej så rik” / blev gudmor Evas brevkritik.” *

FOTNOTER

1* Barndomsjul på morfars tid (18.12.2020).

2* Paris Vahto 1906 (1.9.2020); kap. ”Teodors Paris” i Albertos blick. Om fötter konst och Paris, Sannsaga, Åbo 2017.

3* Konstnärsliv 1943–57 (7.7.2020)

4* Festdikten till silverbröllopet 1946 omnämnd i inlägget Konstnärsliv, och i essän ”Non sine arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Konsthistoriska studier 33. Helsingfors 2006.

5* Ibid, och Rakel Kallio, ”Posliininukkeja ja outoja katseita” i Pinx, Maalaustaide Suomessa, Arki ja pyhävaatteissa, Weilin+Göös, Porvoo 2001, 148–149.

6* I bildtexten till min essä i Konsthistoriska studier hade jag, på basen av muntliga minnesuppgifter, namngett de två andra kvinnorna felaktigt som museikvinnan Irja Sahlberg och grannen Karin Nenn. Systrarna Elli och Irja Sahlberg var båda ungdomsvänner till Greta. Karin Nenn bodde granne ännu i början på 1970-talet. ”Vera” kan ha varit någon annan granne. Minnesuppgifter är bedrägliga!

 7* Axel Haartman (1877–1969) var intendent för Åbo konstmuseum. ”Gudmor Eva” var ant. Teodors gudmor Eva Topelius-Acke (1855–1929), kusin till hans pappa. Eva hade själv studerat konst och var gift med den rikssvenske målaren J.A.G. Acke (1859–1924). Teodor besökte dem i deras villa på Vaxholmen 1903 när han gjorde sin första studieresa till Italien. Konstnärsvillan och dess nuvarande ägare, Acke-samlaren Claes Moser presenterades nyligen i ett reportage i Hufvudstadsbladet (3.10.2021)      

Teveansikten 1992–94

1 svar

I mitt förra inlägg presenterade jag presidentporträtt som min mor, Birgitta Willner brukade rita framför teven medan nyårstalet pågick. De flesta var lösa teckningsark, men de sista var från en inbunden ritbok som hon startade i augusti 1992. Boken är fulltecknad. Sista bilden är från april 1994. Boken börjar med ett trettiotal bilder av den vänstra handen, eller fötterna. Resten är teveansikten.  I hundratal.

Hon hade alltid tecknat, av och till. Själv hade jag slutat, när jag började studera konsthistoria. Självkritiken och tröskeln att börja på nytt växte med åren. År 1992 vågade jag mig på en ritbok. Då hade jag skrivit arbets- och andra dagböcker i några år*, och såg ritboken som en vidareutveckling av dagbokskonceptet. Min morfar, Teodor Schalin hade en devis som min mor ofta citerade, om hur viktigt det är att teckna varje dag, om inte annat så ”en stol”. Jag gav mig i uppgift att helt opretentiöst rita några minuter varje dag. Men kunde ändå inte låta bli att stolt berätta om företaget och visa boken för min mor. Nu ser jag att hon startade sin en vecka senare.

Jag lägger också märke till hur darrig hennes handstil är, och imponeras över hur väl hon fångar porträttlikheten. Inga sidor är utrivna. När hon varit missnöjd står det ibland ”usch” vid bilden, men för det mesta har hon bara lämnat sådana på hälft eller utan kommentarer.  Som regel uppger hon både datum, program och vem bilderna föreställer.

Som ung gjorde hon ibland porträtteckningar på beställning, och teveansikten hade hon ritat då och då efter det att vi skaffade TV. På sextiotalet skrev hon en TV-krönika för Västra Nyland.* Det finns en klippbok från år 1963, och en påbörjad från 1964, där hon limmat in enstaka TV-gubbar. I ett par mindre skissblock från 1970-talet finns också teveansikten, men de inte daterade.

Jag hade inte studerat ritboken från 1992–94 desto närmare förrän jag började fotografera ansiktena. Att bläddra i boken, beskära och förtydliga fotona, och rada dem efter varandra som seriebilder blev som en tidsresa. Jag kom att tänka på de tjocka minihäften, som en tid var vanliga, med hundratals nästan likadana bilder av en stillastående figur, som rör sig när man bläddrar i häftet. Det var som om ansiktena började leva, mumla, ha åsikter och känslor, när de ställdes bredvid varandra.

Teveansikten får med tiden samma nostalgivärde som gamla bruksföremål, eller tidiga lukt- och smakminnen. Man har hänvisat till dem, hyst sympatier och antipatier, och pratat om dem med vänner och bekanta. De har varit en del av ens liv.

Nedan ett urval ansikten i kronologisk ordning.

1992. Från vänster: Ajankohtainen kakkonen 19.9. Juha Föhr. Väderprofet // TV2, Bildjournalen. 19.9. Carlo Derkert, son till Siri Derkert och Walle Rosenberg // TV2, 3.10. Ulf Sundqvist – Esko Aho // Sveriges TV 6.10. Lasse Åberg.
Från vänster: Söndag morgon 1.12.1992. Salman Rushdie // TV1 26.11.1992. Jeff Koons, ”Ilona and I never compromise” // TV4, Närkontakt 26.11.1992. Svensk skådespelare Rikard Wolff // TV2, Noam Chomsky, del I 1.1.93, del II 3.1.
Från vänster: 1.1.1993. Påvel Ramel. ”Som en studsig liten boll jag vill bli munnen” (”Jaha det finns ingen böjningsform för minnas”) // TV, lörd 9.1.1993, Kari Utrio, påstår att TV inte väcker tankar såsom böcker gör ; Lefa (Leif Salmén) det liknade först, före ; om TV keittiössä, ”jos Teija joka viikko tarjoisi soosia ja muusia ja” ; Kylätasku ; musiker Esa-Pekka Salonen // 1993, Donner.
1993. Från vänster: Söndag morgon 3.10. P.G. Gyllenhammar // A-studio 7.10. Alexander Solzenitsyn, intervju för Stig Fredrikson // 20.10. Mirja Pyykkö. progr. om östbrottslighet, poliser och knark // 22.10. ”Yksi kuva”, Hardwick ; Jorma Panula
1993. Från vänster: TV2, Café Kafka 25.10. Jansson ; Wallgren ; Rosas ; v Bergman-Wiberg // Martin Saarikangas // Presidentspel, 30.10. Ilaskivi ; Ahtisaari ; Sulo Aittoniemi ; Väyrynen ; Claes Andersson ; Kuuskoski //
Från vänster: nov. 1993. P.D. James // Alma(?) ja Doris 29.12. Tarja Halonen ; Kultainen leikkaus 29.12.1993. Harry Kivijärvi ”inte behöver man göra monument över alla mänskor. Vi har för många” // 3.1.1994. Tony Morrison
1994. Från vänster: 3.1. Claes Andersson // TV1 6.1. Tonight – tonight, José Carreras, hemskt vacker karl som sjunger som en ängel // Seppo Heikinheimo // 4.2. Antero Jyränki, repris på A-studio om presidentmakt ; Hannele Pokka, meddelade idag att hon avgår för att föda barn nästa månad och bli landshövding i Lappland ; Matti Klinge.
1994. Från vänster: TV2 14.2. Tuija Lindström, fotoprofessor vid Göteborgs Universitet // Café Kafka 14.2. Jotto (Jan Otto Andersson) ; Chr. Stålberg ; Marie-Louise v. (Bergman-Wiberg) ; Ann-Britt Kaca // Sveriges TV1, Bildjournalen. Pontus Hultén // TV4, Max v Sydow.

FOTNOTER

* Arbetsdagböcker började jag skriva på inspiration av min museikollega Salme Kotivuori.

* Birgitta Willners krönika ”Sett i TV” publicerades en tid också i Vasabladet.

Nyårstal 1967–1994

Lämna ett svar

Min mor Birgitta Willner (1923–1994) brukade på nyårsdagen rita av presidenten medan han höll sitt nyårstal. Bland hennes efterlämnade teckningar finns presidentporträtt från 15 nyår. Av Kekkonen från åren 1967, 1976, 1978–1981, av Koivisto 1983–89 och 1994, plus en bild av Esko Aho från 1993 då det undantagsvis var statsministern som höll talet. Något nyårstal av Ahtisaari hann hon inte se. Han representeras av en teckning från presidentkandidatduellen i Villmanstrand den 23.1.1994. Nedan porträtten från 1967–1994 i kronologisk ordning.

Urho Kekkonen, president 1956-82. Ovan nyårstal 1967, 1976, 1978. Nedan 1979, 1980 och 1981.
Mauno Koivisto, president 1982-94. Ovan nyårstal 1983, 1984, 1985. Nedan 1986, 1987 och 1988.
Från vänster: Mauno Koivisto 1989, statsminister Esko Aho 1993, Koivistos sista nyårstal 1994, och Martti Ahtisaari som presidentkandidat 23.1.1994.

Att måla porträtt (1952)

Lämna ett svar

Min morfar Teodor Schalin (1882–1960) var porträttmålare. Man kan stöta på hans porträtt lite varstans i Åbo, i läroanstalter, direktörs- och mötesrum, på Åbo svenska teater eller i stadsbiblioteket. Han intresserade sig för genren tidigt, fick beställningsuppdrag också medan han heltidsarbetade som lärare, och som pensionär blev det en huvudsyssla.*

Min mor Birgitta (1923–94) hade också konstnärliga ambitioner. Hon utbildade sig först till folkskollärare för att ha någonting att falla tillbaka på, gifte sig 1947, och idkade sedan självstudier. Åren 1949–56 i Gamlakarleby, vid sidan av hushållsarbete och småbarnsskötsel. Hon målade grannbarn, väninnor och andra som satt modell mot att själva få tavlan om den blev lyckad. Porträtt var också hennes starka sida. Så kommenterade min mormor en konstnärlig kusin till Teodor med karaktäristiken: ”Hon har som du bara intresse för ansikten.”*

När Teodor hösten 1952 fyllde 70 hade han sin första och enda separatutställning tillsammans med sin hustru, Greta Schalin (1897–1993). Den visades först i Salon Strindberg i Helsingfors, och sedan i Åbo konstmuseum. Min mor hade inte möjlighet att se utställningen i Helsingfors, men läste alla recensioner hon fick tag i. Omdömena om porträtten engagerade henne så starkt att hon, i ett brev till Greta, förlorar sig i en lång betraktelse om kritikernas bristande förståelse för denna konstart. Jag återger (till sist) betraktelsen i sin helhet – inte bara för att jag finner den insiktsfull utan också för att den bryter mot hennes vanliga brevstil och förhållningssätt till föräldrarna.

Teodor Schalin: Einar Holmberg, 1949, olja på duk, 85,5 x 72 cm. Detalj av ansiktet och hela målningen med ram. Åbo stads konstsamling. Foto Mikko Kyynäräinen / Åbo museicentral. Porträttet målades på beställning av Åbolands ungdomsförbund, och har varit deponerat i Åbolands folkhögskola i Pjukala, Pargas. På 2010-talet donerades porträttet till Åbo stad och hänger numera i Åbo stadsbiblioteks gamla del. Einar Holmberg (1878–1959) var stadsbibliotekarie i Åbo 1912–18. Porträttet fanns med på Teodors och Greta Schalins utställning år 1952, som visades i Salon Strindberg i Helsingfors och i Åbo konstmuseum.

Birgittas brev är nästan alltid riktade till ”Kära Mamma”, även om hon ibland påpekar att hon menar alla, men får skrivskräck om hon sätter ut det. I förhållande till Greta förblir hon ett hjälpbehövande barn, som vädjar om tröst, uppmuntran, praktiska råd och materiell hjälp i form av lån, och förnödenheter. Breven handlar mest om småbarnsvardag under ekonomiskt knappa förhållanden, klädbekymmer, sjukdomar, mathushållning, heminredning. Konstnärligt arbete nämns som prestation, att hon har – eller inte har – åstadkommit någonting, och i form av hjälpbehov, när hon behöver konstnärsmaterial som är för dyrt, eller inte går att få tag på i Gamlakarleby. Men ibland skriver hon också om arbetets glädje och vånda:

”Målade en smula på dagen, men flickan hann inte mer än 1½ timme idag. Dessutom råkade jag vara så hejdlöst sömnig …. Men det är så roligt att måla. Det är spänning o möjligheter. Samma känsla som när jag som barn vågade kliva på vedlidertaket eller när jag första gången körde ensam till Muddais med Lido eller som när jag rodde runt Vestermälö eller som när man kan flyga i drömmen. Skada bara att man dessemellan är så genomarg och missmodig över alltihop, känner sin klassificering som ”fru som målar” … / Jag är högfärdig o vantrivs med att vara föräldrarnas mindre begåvade dotter. Och inte bara högfärdig, jag är van vid bättre helt enkelt. Att se ordentlig konst. Nåja. Vad i världen gör du när du inte ser nån färg just i ett ansikte? Ingenting vackert. Normalt skinn, ingenfärgs skuggor. Jag försöker se. Men behöver bara jämföra med ditt porträtt av mej för att se hur död o kall rouge-plankstrykning jag åstadkommit. Hur får du levande luftskimmer i huden? Och om man ser något – hur få ihoprört färgen?”  (Birgitta till Greta, 27.3.1950)

Ibland, men mycket sällan, vänder hon sig direkt till Teodor – i ett skilt brev, eller i ett tillägg till Gretas. Då är tonfallet vördnadsfullt och formellt distanserat. Som när hon ber att få låna hans modelldocka. Då hade hon inlett en ABC-kurs i teckning, som han bekostat, och kommit fram till kapitlet om människan: ”Har i kväll läst igenom alltihop och finner att ”leddockan” spelar en rätt stor roll där. Då jag inte själv har möjlighet att skaffa en sådan undrar jag om jag möjligen kunde få låna pappas medan jag sysslar med denna lektion. Om pappa nämligen kan avvara sin. / – Om så att jag kunde få låna dockan kunde jag försöka koncentrera de övningarna så jag inte håller den så länge.” (Birgitta till Teodor 11.10.1955)

När Birgitta hösten 1952 förlorade sig i sin betraktelse om porträttmåleriet som konstart, är den dotterliga ynkligheten, och lärlingens vördnadsfullhet som bortblåst. Hon skriver plötsligt med pondus, övertygelse och inlevelse – som den konstkritiker hon senare blev* – och läxar upp föräldrarna för oärlig anspråkslöshet:

Teodor Schalin. Porträtt av föräldrarna: Alma Schalin, f. Montin (1855–1934), 1922, olja på faner, 36 x 29,2 cm ; Zachris Schalin (1854–1938), 1929, olja på faner, 35,5 x 26,5 cm.  Nedan, detalj av ansiktet. Bägge porträtten ingick i den retrospektiva utställningen 1952, och i Teodor Schalins hundraårsutställning på Åbo konstmuseum (19.11.1982–9.1.1983).
Teodor Schalin vid staffliet i ateljén i jugendhuset Albatrossen. Porträttfoto av P.J. Lundsten, ev. taget i samband med 70-årsdagen och utställningen 1952. T.h. det tidigare nämnda porträttet av Einar Holmberg, 1949 (Åbo stads konstsamling, foto Mikko Kyynäräinen / Åbo museicentral).

”… Tyvärr hade Laines ungar förnärvarande klippdille så deras Helsingin Sanomat var saligen klippt i strimlor vid det laget. Pressens läste jag fast jag sedermera i misstag brände opp den i sällskap med riksvenska tjockisar. Uusi Suomis hämtade Kalle*. Husis läste jag idag. Den var tyvärr surast och snävast – den som ändå läses av de flesta svenskspråkiga. Av alla jag läst har jag tyckt mej utläsa att pappa inför kritikerna stått och ursäktat och anspråkslösat sej för mycket och att de skrivit precis som pappa sagt. (Jfr Gabrielles intervju med mamma i Astra o hur du var förargad över hur hon skrivit precis som du sa så du blev precis så anspråkslös o oärlig o blygsam som du visst inte tänkt*) Och så de pratar i kors sen! T.ex om skulpturerna. Det är annars trösterikt, men folk läser inte just mer än en kritik. Uusi Suomis Vehmas hade träffat prick med dedär ”hitaasti kaiverrettua” objektiva karakteristiken av modellen. Jag förstår annars inte riktigt Tove Riskas och hennes själsfränders åsikt att det måste finnas sympati och – själsfrändskap – mellan målare och modell för att ett realistiskt porträtt skall bli lyckat. Föralldel så är det väl alltid. Men hur i herrans namn kan ett modernistiskt porträtt bli lyckat – med sin enbart subjektiva syn på modellen – om denna frändskap o förståelse inte existerar?? Konstverk kan det väl bli – färg, komposition osv. Men av en porträttkonstnär fordras mer än att slarva ur sej en konstnärlig karikatyr om han inte behagas av modellen. Enl mitt förmenande hör det till en porträttkonstnärs viktigaste egenskaper att kunna peta fram även objektiv karaktär eftersom han inte målar endast för sej själv o för kritiken, – Det är helt enkelt inte modernt med porträttkonst. De mopsar, men kan inte fiska opp subjektiva modernister med övernaturlig psykologisk intuition för alla direktörer och köpmansfruar. Jag tycker att en porträttkonstnär inte egentligen får sitta bakom sitt staffli och tycka saker och ting för mycket. I stället iakttaga, lyssna och ta vara på alla karaktärsdrag som tillsammans utgöra modellen om han sen förstår eller inte.  Det är förstås svårare att sammanställa dem och att lyckas rent måleriskt då (?otydligt) porträttkonst är inte vanligt måleri det ställer dessutom vissa moraliska krav på utövaren, just objektivitet rättvisa förståelse och en förmåga (ung som Repin) att formligen förälska sej i modellen, att alltid hitta någon liten märkunderlig egenskap att tycka om hos den stubborstigaste direktör. Det är skada att en så intressant konstart är så i nedan i vår tid. Så stora kvalifikationer som den ställer på utövaren. En god målare, en god psykolog, en litterär-konstnärlig karaktärsskildrare och helst en liten smula poet.

Håhej va ja’ fastnade, men när jag tycker att de ä’ så snorkdummit enögt moderna i det fallet – i sina hjärtan. Munnarna medge motvilligt att genren har sitt berättigande, men de fånerna ser inte hur det är en spännande och förnämlig konstart. Därmed inte sagt att inte också jag tycker att de har rätt i somt, det hårt-pedagogiskt-halstarrigt-pedantiskt-hamrade i porträtten, ett slags kramp som snörper munnar och ögonvinklar och som liksom är en smitta från konstnärens möda.”

Här avbryter hon betraktelsen med ordet ”Skitprat”, och fortsätter med senaste nytt från Gamlakarleby.

Porträttskisser av Birgitta Willner. Interiörbilden i mitten, med texten ”Sven kokade kaffe medan jag målade Paula” är från en teckningsbok, ”Willners öden och äventyr”, som hon startade som nygift 1947, där de flesta bilder är från de första åren. Profilteckningen föreställer Svens journalistkollega Kerstin Pulkkis, och den unga kvinnan nere t.h. ”en sommarflicka”. De finns i ett skissblock från år 1952. Flickorna till vänster var sommargrannar på Västermälö i Pargas, blyertsteckningen är daterad 1953. Modellen för oljemålningen på det svartvita fotografiet har jag ingen uppgift om.
Birgitta Willner. Modeller från den närmaste kretsen. Sven Willner med pipa, olja 1946. Jag som fyraåring, olja 1955. I mitten brodern Olle Schalin, vattenfärg 1943 och något äldre i blyerts, odaterad. De övriga kusiner, uppe t.v. Lars Wilhelm (Ville) Schalin 1942, och sittande t.h. Inga Ahrenberg (f. Holmberg) 1952.
Självporträtt av Birgitta Willner, f. Schalin. Oljemålningen är från 1946, tuschteckningen från 1956. De två övriga odaterade.

FOTNOTER

* se närmare inlägget Konstnärsliv 1943–57

* Brev från Greta till Birgitta 9.4.1952 (kusinen i fråga var Hanna Valvanne, dotter till Zachris Schalins syster Tilda Wegelius).

* Birgitta Willner skrev konstkritik i Västra Nyland på 1960- och 1970-talen, och i Åbo Underrättelser på 1980-talet.

* Karl-Gustaf Nylund (1925–77), skulptör

* Gabrielle (sign): ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” i Astra, oktober 1946. Har själv citerat intervjun som exempel på anspråkslöshet o blygsamhet, i Willner-Rönnholm 2001 (dr.avh.) sid 214, och i Albertos blick (2017) sid. 219.

Mosters Uttas elchocker

1 svar

Min moster Utta dog som 35-åring efter ett hjärtingrepp som ansågs okomplicerat. Om jag minns rätt var operationen inte nödvändig utan gjordes i hopp om att den kunde lindra hennes ångest. Min mamma förklarade att det var som att ta ut hjärtat och stoppa tummen i ett hål för att göra det lite större. Jag var tio år gammal. Jag minns också en mardröm jag hade strax innan hon dog. Om snöbollar som kastades mot en isig snöfigur som var hon. Och att det pratades om hur hon planerat begravningen på förhand, för att göra det lättare för min mormor (min morfar hade dött året innan).

Utta fanns ofta på landet om somrarna, och hos mina morföräldrar i Åbo. Jag har tydliga minnen av henne, också om vår relation var ganska ljum. Hon tyckte mera om min bror – och jag om min morbror. Men vi var födda samma dag, och vi var båda mellanbarn. Det kändes betydelsefullt.

Till tioårsdagen fick jag ett gratulationsbrev där hon påpekade att vi tillsammans blev 45 år. Brevet finns inte kvar, men jag minns att hon där berättade om elchocker. Att man efteråt minns saker från långt tillbaka i tiden. Att hon mycket levande sett för sig ett kantarellställe hon hade som barn.

Uttas brev har legat kvar bland det övriga Schalinska materialet. Jag hade tänkt spara dem till sist, osäker på om de kan ha någon betydelse för eftervärlden. Mina morföräldrar, Teodor och Greta kan ha intresse för någon konst- eller kulturhistorisk forskare – men hur skall man förhålla sig till privatbrev av okända människor som inte lämnat några spår i historien?

Blyertsteckningar föreställande Ursula Schalin. Andra från vänster är signerad G.S.-35, och den längst till höger 12.4.-41 Å.Ö. (Åke Östenson, presenterades i föreg. inlägg). De två osignerade är förmodligen tecknade av Greta Schalin.

Utta (Kerstin Ursula Helena Schalin) föddes i januari 1926 och dog i november 1961. Hon var elev vid Folkhälsans Barnavårdsinstitut i Helsingfors, en månad 1944, och fem månader 1945.  Läsåret 1949–50 studerade hon vid Åbo Kvinnliga Hemslöjdsskola, på sömnadsavdelningen, och fortsatte på hösten i Åbo hemslöjds- och handarbetslärarinneinstitut, men avbröt p.g.a. sjukdom. Hon var hemhjälp på lantgårdar och barnflicka i olika familjer på 1940-talet och i början av 1950-talet. År 1954 jobbade hon en tid med handsömnad på en textilfabrik i Helsingfors. Efter det bodde hon i föräldrahemmet, ägnade sig åt handarbeten och hjälpte till i hushållet. Mest sydde hon barnkläder, och troll. En del fanns till salu i någon butik. Trollen hade god åtgång på julbasarer. Åbo landskapsmuseum tog emot hennes provlappar och mönstertidningar när vi tömde den Schalinska lägenheten.*

När jag läst igenom Gretas brev till de båda döttrarna fick jag en klarare bild av Uttas sjukdomshistoria. I breven till min mor Birgitta berättar hon om Uttas behandlingar, hur hon mår och om sin egen oro, och breven till Utta innehåller råd, uppmuntran och tröst. Uttas egna brev berättar om krämpor och tungsinne när hon skriver till sin mor, medan breven till systern länge behöll en ungdomlig jargong, lite retfull och med tonvikt på skvaller och situationskomik. Hon var en god berättare och iakttagare. Hennes beskrivningar av husfolk, hierarkier och miljöer under sommar- och hemhjälpsjobb, och av arbetskamraterna i textilfabriken är bitvis både filmatiska och underhållande – liksom hennes sätt att berätta om sina läkare och behandlingar.

Ursula avporträtterad av sin syster Birgitta. Bilden längst t.v. är målad på en papperskorg i början av 1940-talet. Blyertsporträttet är signerat B.S. -44. Texten t.h. finns på baksidan av bilden. Utta hade antagligen tänkt skicka porträttet till en brevvän, men ändrat sig. (Min syster pinade mig en dag med att sitta modell, här ser du resultatet, icke spec. lyckat för jag var på mkt dåligt humör den dagen, och iddes inte sitta så snällt som jag bort. Jag har en riktig ”sjuälvmordsmin” på bilden.

Enligt mina mera minnesgoda syskon hade Utta någon form av grundläggande hjärtfel som hon fått som barn som en följd av reumatisk feber. Kanske 1933. Då hade hon scharlakansfeber, som kan ha reumatisk feber som följdsjukdom. På en albumsida med det året finns ett foto med texten ”Ursula återvänd från länssjukhuset”. Teorin om hjärtfel bekräftas av ett vykort från Kyrkslätt, där hon sommarjobbade 1942 och 1943: ”Just fått min dom från läkaren. Fullständig vila nödvändig för hjärtat. Inget val.” Av hennes brev från Barnavårdsinstitutet och arbetsplatserna, och av Gretas rapporter till Birgitta, framgår att hon lätt blev trött, och ofta hade värk i lederna, inflammationer och febersjukdomar.

När hon våren 1951 avbröt handarbetslärarinneinstitutet hade hon varit borta från skolan på grund av ”bensjukdom”. Greta skriver: ”Hon arbetade frenetisk under påsk för att få igen vad hon förlorat, men så tröt både de andliga och lekamliga krafterna när hon efter påsk började skolan. Nu har hon måst ge upp kampen för att få någonslags ro i själen. Hon har kastat loss från hela seminariet och beslutit att försöka ta sig fram med de sykunskaper hon har – men med lite mera nervkraft i behåll än om hon skulle stångat sig igenom kursen.” (3.4.1951)

Bilden t.v. osignerad och odaterad (ant. tecknad av Greta Schalin), blyerts 19,5 x 21. Profilbilden (”Ussa”) är av Teodor Schalin, sign uppe t.h. 2/1 -42 T.S. Brunpenna, 20,5 x 18.

Efter det förvärrades det mentala illamåendet. Flera läkare konsulterades. Hon ordinerades bl.a. sömn- och lugnande medel av en välrenommerad läkare i Helsingfors. Om inte det hjälpte rekommenderade han livligt chockbehandling. Han hade ett litet privat sjukhem för dylikt. Greta skriver: ”Det är hisnande dyrt. Men nu fick vi veta att man här i Åbo på kommunala får sådan behandling. Det tråkiga var att man måste i pappret förklaras sinnessjuk för att komma till sjukhuset. Det var bara pro forma. Men naturligtvis kändes det bittert för Ursula.”(12.12.1951)

Hon var tio dygn på sjukhus och fick tre gånger elchock. ”De voro synnerligen obehagliga. Efter det tredje fick hon nästan 38 graders feber och kroppen sjuk som vid ryggskott. Minnesslöhet följer med, men redan samma dag klarnar det mesta.” (Greta 26.12.1951)

Det verkar som om hon mått bättre de närmaste åren efter chockbehandlingen. Hon hänvisar senare till den i både positiva, och negativa ordalag. I breven till Birgitta nämner Greta ibland att Utta haft ”en trött period” men mest skriver hon om vardagliga sysslor och umgänge. Hösten 1954 känner Ursula sig ”otrygg med sitt illabefinnande” och vid årsskiftet tillbringar hon tre månader på sjukhus. Denna gång ansåg överläkaren (dr. K) att elchocker inte lämpar sig. Han tyckte inte heller att mentalsjukhuset gjorde det, eftersom det inte längre fanns någon fri avdelning.  I stället blev hon privatpatient på militärsjukhuset för dr. B, som vidareutbildade sig till nervläkare, och som blev den hon kom att ha mest tillit till. Det var han som, i egenskap av assistent, hade gett henne de första elchockerna 1951.

”Jag får så mycket olika mediciner, att jag snart börjar befara att jag är läkarvetenskapens försökskanin … Och så har han fått i huvudet att jag har gallsten. Och så försöker han psykoanalysera mig. Rolig karl, självmedveten, liten och allvarlig med himmelsblå ögon. Tar sitt yrke Hemskt på Allvar men är dessemellan rena sprallen. Han är ”modeläkaren” i Åbo för tillfället” (18.12.1954). Hon fick så mycket insulin- och andra injektioner att hon sade sig se ut ”som en gammal nåldyna”.

När dr. B gjort allt han kunnat, flyttades hon till kommunalsjukhuset för att som avslutning få elchocker, eftersom ”det ursprungliga onda – de där beklämningsskoven” fanns kvar, trots förbättringar. (Greta 20.1.1955)

”Men där vägrade läkaren att ge … Tänk så växlar modet. För ett par år sedan stod elektrochocken högt i kurs men nu påstås den ha risker. Tio dar bodde jag på Kommunala medan K. funderade på vad de skulle göra. Sen överlät han mig helt åt en liten grön underläkare (dr. A) som utan vidare beslöt att jag skulle behandlas med ”psykoterapi” vilket är hans käpphäst. Jag flyttade hem och färdas sen dess två gånger i veckan hos gröngölingen som har mottagning på Kommunala sjukhuset. Hela hans ”psykoterapi” verkar idel humbug. Troligen är jag försökskanin för han är inte färdigt utbildad. Han har för sig att alla krämpor från tandvärk till ångestskov kommer från ”missanpassning i barndomen”… / ”Allt kommer inifrån er själv, från barndomen.” (14.2.1955)

Eftersom Ursula inte fick något förtroende för dr. A, avbröt hon terapin några månader senare, efter konsultation med dr. B. Greta fick det obehagliga uppdraget att framföra budskapet. ”Och vet du vad han sade i telefon: ”Ni skall veta att beslutet kommer från det omedvetna. Det har stött på något inre hinder.” (7.3.1955) ”Det kommer inifrån, sa A:” blev sedan ett stående uttryck. Att skämta om svåra saker var väl en del av familjekulturen, på gott och ont.

En familjetradition, som min mamma förde vidare, var att tillverka en personlig julpepparkaka, som syftar på någon central tilldragelse under det gångna året. En del av nöjet var att gissa vad den föreställer. Julen 1955 föreställde Uttas pepparkaka dr. B ”dragande en tjock gris från bakbenen ut ur ett brinnande fähus. Hänsyftande på att han förklarat att jag omedvetet flyr tillbaks in i sjukdom undan livets svårigheter lika som en gris springer tillbaka i det brinnande fähuset när man redan räddat den.” (julbrev till Birgitta 29.12.55)

Greta Schalin, porträtt av Ursula målat på 1950-talet. Osignerad, olja på duk, 50,5 x 60.

Familjebreven berättar mycket lite om tiden från 1956 framåt. Brevväxlingen med Birgitta ersattes av telefonsamtal, och när Utta inte var på sjukhus bodde hon hos föräldrarna. Från de tre sista åren finns åtta brev som är skrivna på sjukhuset, ett till Birgitta, och de övriga sådana hon gett (eller tänkt ge) åt Greta, de flesta från tiden efter Teodors död. Hon önskar hon kunde vara hemma hos Greta som stöd och sällskap, men hon vågar inte. ”Ingen begriper varför jag envisas vara här men inte ens Mamma vet vilka hemska tvångstankar som plötsligt kan komma med ångestskoven.” / ”Varje gång du går kommer skräcktanken att det kanske är sista gången jag ser dig och därför vill jag nu få tacka. Det har varit så bittert för mig att efteråt minnas hur tvär och inbunden jag var mot Pappa.”

Brevet till Birgitta är daterat 31.1.1961: ”Jag skall i så här god tid påbörja ett gratulationsbrev till din födelsedag. Visserligen sitter alla mina skruvar löst för jag är mitt uppe i chockbehandling. Det är minst sagt egendomligt hur elektrochock kan röra om i minnets mest avlägsna vrån. Det förflutna blir mer levande än nuet… / 4.2. Nu är chockbehandlingen över, och jävlig var den. Och hjälpte ingenting. Jag är utled på den här tillvaron. Vore det inte för riskerna skulle jag flytta hem trots ångest. Det får aldrig berättas åt Mamma men det lär finnas risk att jag under ångestskov i panik kastar mig ut genom fönstret eller liknande… / Jag är nuförtiden mest på Västermälö psykiskt … i halvsömn tycker jag mig ligga i vindsrummet. Efter elektrochock är det ännu besynnerligare. Jag har försökt beskriva åt dehär läkarna men de ids inte höra på. Och jag som tycker att det skulle intressera psykologer. Det är nämligen så att man ser sig själv med främmande ögon och framför allt yngre. Det är med häpnad man småningom minns sin ålder, minns var man är, och vad som hänt.”

Efter att ha tagit del av Uttas brevväxling, och Gretas hälsorapporter till Birgitta, frågar jag mig om inte detta material i själva verket är mera unikt och av större intresse för forskningen, inom andra områden, än beskrivningarna av Teodors och Gretas konstnärsliv. Inte minst som den typ av psykiska symptom som Utta drogs med är ett växande problem i dag. Breven belyser från flera håll, och under en längre period, hur fysiska och mentala problem förstärker varandra och förvandlas till en ond cirkel, där också behandlingarna kan förvärra situationen – och hur man talade om, benämnde och förhöll sig till psykiskt illamående. Av närmare 300 bevarade brev – av Greta till döttrarna, och av Utta till Birgitta och Greta – hittade jag kommentarer om Uttas hälsotillstånd i femtio. Dessutom innehåller samlingen ett tiotal uppmuntrande och tröstande brev från personer utanför familjen.

För mig klargjorde breven både sådant jag undrat över, och sådant jag aldrig tänkt på.  Samtidigt uppstår nya frågor och spekulationer. Elchocker torde ha övergetts för länge sedan, och för närmast tankarna till dramafilmer som Gökboet, eller föreställningar om Elektriska stolen. Att läsa om Uttas behandlingar avdramatiserade metoden, också om hon tyckte behandlingarna var ”jävliga”. Men hur gick chockbehandling ihop med svagt hjärta, och en icke nödvändig hjärtoperation med panikångest? Och hur konstruktivt var det att lägga så mycket fokus på psykiska orsaker om de fysiska besvären mest var reumatiska?

När Utta skriver att hon inte vågar vara hemma av rädsla för att kasta sig ut ”genom fönstret eller liknande” ser jag framför mig den Schalinska bostadens balkong. Den är mycket liten och har det lägsta balkongräcke jag någonsin sett. En sinnebild för otrygghet? Hade det hjälpt att höja räcket?

FOTNOT

* Se närmare bloggens startsida: ”Släktarkivet”. Åbo landskapsmuseum = tidigare Åbo stads historiska museum, numera Åbo museicentral.