Keramikskulpturen som föreställer två fotografer (2022) är i motsats till de släktskulpturer jag tidigare presenterat, en helt fri komposition. Jag har inte haft något fotografi som utgångspunkt, utan föreställningen om en relation, som känns viktig – och som jag därför vill berätta om.
Min morfars äldre bror Johannes Schalin (1881–1906), som dog ung i tuberkulos, var en begåvad fotograf. Jag har berört hans livshistoria i tidigare inlägg, och använt hans fotografier både som illustrationer, och som förebilder till skulpturer. Innan jag pensionerades från mitt jobb på Åbo museicentral skrev jag om hans fotografiska bana för museets årsbok. När jag åtog mig uppdraget visste jag inte mycket om Johannes. Det blev en utdragen forskningsprocess med mycket arkivstudier. När texten äntligen var färdig upptäckte jag av en slump en samling på 43 brev som Johannes farbror Leopold sänt till brorsonen.*1) Det längsta på 20 sidor. Allt handlar om fotografering! Jag kompletterade och korrigerade texten i sista minuten.
Det var en intressant och lite spöklik tajmning. Jag hade skrivit vitt och brett om Johannes fotografering utan att nämna farbror Leopold, som jag dessutom – på basis av moderns bekymmer över honom när han var ung*2) – uppfattat som lat och besvärlig. Det kändes som om någon – Leopold själv, eller hans mor, som jag ägnade mig åt just då – såg sig tvungen att vägleda mig.
Huvuddragen i Johannes verksamhet som fotograf 1900–05 hade jag lyckats kartlägga med hjälp av de brev som Johannes och hans mor Alma skrev till (min morfar) Teodor. Hösten 1898 fick Johannes sin diagnos och avbröt skolgången, medan Teodor blev student 1900 och började studera i Helsingfors. Johannes bodde hos föräldrarna och började fotografera våren 1900. Med undantag för en kortare praktik vid Daniel Nyblins fotoateljé i Helsingfors, arbetade han som frilansfotograf. Hundratals negativ och fotokopior vittnar om beställningsuppdrag, egna initiativ (ss vykort), experiment och ambitionsnivå (utställda och prisbelönta bilder), medan breven ger en inblick i verksamhetens ekonomiska och praktiska sidor. Johannes kunde be Teodor sköta inköp och andra ärenden i Helsingfors, och Alma skrev regelbundet om Johannes hälsotillstånd och om vardagen i hemmet.
I de brev Teodor fick nämns Leopold en enda gång: År 1899, innan Johannes börjat fotografera, hade han fått ”en hop plåtar, ramar och skålar” av farbror Leopold. Detta och ett foto av Leopold vid en stativkamera fick mig att ana att också han sysslat med fotografering. Men jag visste inte på vilken nivå och vilken betydelse det hade för Johannes.
Leopold Schalin (1861–1904) arbetade på ett telegrafkontor i Norrmark (Björneborg) och Johannes bodde och verkade först i Nykarleby och de sista åren i Åbo. Leopold var mycket bunden av sin tjänst och de träffades bara några gånger. Leopolds brev är från åren 1899–1904. Det första är ett följebrev till den ovan nämnda försändelsen. Tonen och anspelningarna i detta brev tyder på att Leopold nyligen besökt sina släktingar i Nykarleby, och jag gissar att det var detta besök som blev avgörande för Johannes fotointresse. I februari 1900 – innan Johannes köpt sin första kamera – skriver Leopold: ”Jag önskar vi kunde arbeta tillsammans någon tid, jag finge då praktiskt visa dig åtskilligt, som vore nyttigt för dig, men som ej kan beskrifvas så här i bref.”
Mitt skulpturala dubbelporträtt är inte realistiskt. För att betona åldersskillnaden, och att den gamle är mentor och den unge novis, gjorde jag Johannes mycket mindre. I verkligheten var han lång och gänglig – och Leopold blev inte äldre än 43. Eftersom en skulptur skall gå att betrakta från alla sidor är figurerna vända åt olika håll. De har var sin bälgkamera som attribut, står axel mot axel med vänster armbåge vilande på kameran. Huvudena är vända mot varandra som i dialog. Den unge får ett ödmjukt uttryck av att se upp mot den gamle, som i sin tur verkar överlägsen när han se ner på ynglingen för att möta hans blick. Det motsvarar inte heller det faktiska förhållandet dem emellan. Av breven att döma var Johannes nog så självmedveten, på gränsen till övermodig, och det var han som blev ”stor” i bemärkelsen uppmärksammad, både under sin livstid och senare, på 2000-talet.
Även om alla har sitt eget sätt att skriva är Leopolds brev annorlunda än de andra släktbreven. Släktbrev handlar i allmänhet om familj och vänner, yttre händelser och inre själsliv. Leopold håller sig däremot till ett och samma fackämne, utan att för den skull bli skolboks- eller affärsmässigt tråkig. Det märks att han brinner för sitt ämne – och vet att Johannes delar hans passion! Dessutom är Johannes ung och grön, Leopold behöver inte väga sina ord, av vördnad eller hänsyn, utan kan ohämmat ösa på om allt han vet och kan, också det mest elementära. Ivern syns inte bara i längden på breven utan också mellan raderna, i rytmen och flödet, i utropstecken och tankehopp: ”Jaså du funderar på 13/18 du, det var djärft det! Djärvare än jag trott dig om!” / ”Men hör du, Sundells kamera är ju ypperlig!”
Det märks att Leopold var både glad och stolt över sin brorson. Han kommenterar ibland fotografier jag känner igen, och han hänvisar till konkreta fysiska miljöer och hjälpmedel som är lätta att se framför sig: Väskan, som Johannes kan göra själv, brevvågen som borde finnas på seminariet (där familjen bodde), och vikterna som han kan stöpa av tenn eller bly för att sen tälja bort det som blir för mycket. I kombination med det omedelbara, talspråksmässiga tilltalet förmedlar breven en känsla av närvaro, vare sig han hänvisar till Johannes’ eller eget arbete. Det är som hörde jag deras steg, och andning. Det gäller speciellt i resonemangen kring mörkrumsarbetet:
Men hvar ämnar du anlägga ditt ”laboratorium” (mörkakammare)? Den som jag brukat begagna är tämmeligen skral, otät och synnerligen obeqväm. Bäst vore om du kunde få en uteslutande för fotografiskt ändamål! Den som är i gången emellan edert rum och korridoren vore ypperlig, blott du kunde få den uteslutande för din räkning, d.v.s. alla kläder bort och ett par hyllor och ett framkallningsbord i stället. Men det lär du föga få!
Hvad din mörkakammare anbelangar så kan du nog under denna mörka årstid dra ner din rullgardin och helt lugnt sitta vid ditt eget bord och framkalla, så gör jag, men snart bli qvällarna så ljusa att det blir nattvak af om man vill tvätta sina plåtar ordentligt efteråt (i två timmar) och då är man husvill om man ej har någon varm mörkkammare. Dessutom händer det att man behöfver anlita mörkret på dagen.
Jag har nu börjat arbeta med bromidpapper och är synnerligen förtjust öfver det. Det går så innerligen fiffigt: Jag sitter i mitt rum på qvällen med nedfälld rullgardin och gula ljuset, lägger ett papper i kopieramen, går till elektriska lampan, knäpper, räknar till tjugo, trettio, förtio – efter plåtens tjocklek – knäpper fast, går till andra bordet, lägger pappret i en skål med vatten, skvalpar en half minut, lägger pappret i framkallningsskålen, häller öfver en del metolkapselframkallning på två – tre delar vatten, framkallar ½–2 minuter – färdig, lägger bilden i vattenskålen sqvalpar några tag, lägger den i fixerskålen under 5 minuter – sqvalpar litet nu och då, tar bort och tvättar 1–2 timmar och bilden är färdig rent svart och hvit. Kom hit får du se!
Leopold antydde att hans mor (Johannes strängt religiösa farmor) inte riktigt gillade deras brevväxling. Jag tror den var guld värd, inte så mycket för informationens skull – den kunde Johannes tillägna sig på andra vägar – utan för den kollegiala gemenskapens skull. Relationen mellan Leopold och Johannes blev för mig ett tacksamt exempel på hur betydelsefulla släktrelationer utanför den närmaste kärnfamiljen kan vara. Som jag nämnt i tidigare inlägg var det ursprungliga målet med mitt släktprojekt att skriva om förmödrar och andra kvinnliga anförvanter som levt i skuggan av släktens män. Jag var t.ex. länge nyfiken på Leopolds ogifta syster Emmi, i min morfars barndomshem kallad ”plättfaster” – men jag hittade bara ett fåtal alldagliga brev från henne. Hon var som en andra mor för sina många syskonbarn. Jag kunde jämföra med min egen systers, och kusins, betydelse för våra döttrar på 1980–90-talen, och har funderat över hur viktiga äldre släktingar kan vara för barn och ungdomar i början av livet.
I mor Almas brev till Teodor blev jag starkt berörd av hennes oro över Johanness hälsotillstånd – vilket samtidigt, i min läsning, reducerade honom till en dödsdömd sjukling, och hans fotografiska verksamhet till blott och bart en inkomstkälla och ett sätt att hålla humöret uppe: ”Inte skall han behöfva domna bort i overksamhet så länge han har någon kraft att arbeta”. (nov. 1903).
För Leopold var fotograferandet en huvudsak, och Johannes en duktig kollega och själsfrände. I hans brev vilar inga skuggor över Johannes framtid och inga bekymmer om livet efter detta. För Johannes farmor Sophie var livet efter detta en allvarlig sak, men också för Alma som sista hösten skrev: ”Jag bereder mig på att få ge bort honom. Blott han själf förstode det! / Tungt är det att ständigt bära på denna dödsfruktan. Men visste jag att gossen får sin själ räddad, så vore den vassaste udden bruten.”
Jag tror det i unga år är bättre att leva för fullt än att grubbla allt för mycket över döden, också om tiden är kort. Enligt den brittiske författaren John Berger rymmer tidsupplevelsen två motsatta processer: hopsamling och spridning. Ett ögonblick upplevs starkare ju mera erfarenhet det rymmer. Man mäter inte dess varaktighet i längd, utan i djup och täthet. Men, påpekar han också, det handlar inte bara om upplevelse. Det finns en motsvarighet i naturens uppvaknande på våren och försommaren när växterna växer flera millimeter eller centimeter om dagen: ”Dessa timmar av enastående samling och tillväxt är inkommensurabla med de timmar om vintern då fröet ligger i träda i jorden.”
Leopold tog Johannes fotointresse på blodigaste allvar. Jag tror det gav extra glöd åt Johannes engagemang och därmed större djup och täthet åt de perioder han hade kraft nog att arbeta, och att de timmar han ägnade sig åt fotografi är inkommensurabla med de timmar han var overksam. Den förtätade närvaron lever kvar i hans bilder. Med facit i hand ser jag dem som ett ömt och vackert avsked till den jordiska världen och de människor han höll av.
FOTNOTER
*1) Släktprojektet inleddes hösten 2015 med en genomgång av Sophie Schalins brevväxling (min morfars farmor) med hennes bror, Zacharias Topelius (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Jag pausade undersökningen om släktens kvinnor p.g.a. Johannes. Under de sista åren på museet arbetade jag deltid, och utnyttjade lediga dagar för släktstudier. En del av min morfars brevsamling fanns då hemma hos oss, och en del i ÅAB:s brevsamlingar. Det materialet räckte mer än väl för att teckna huvuddragen i Johannes fotografiska verksamhet. När jag trodde mig vara färdig med Johannes, återgick jag till kvinnorna. Jag började med en noggrannare granskning av ÅAB:s samlingar, och fick då ögonen på Leopolds brev, som ingår i Samling Olav Schalin (yngsta brodern). Tidigare hade jag kollat brev från Johannes, men inte stött på någonting från honom till Leiopold.
*2) Se föregående inlägg, ”Söner och bröder”, publ. 3.8.2023.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1. Brev från lyceisten Teodor Schalin i Uleåborg till föräldrarna Alma och Zachris i Nykarleby, resp. föräldrarnas och Johannes brev från Nykarleby till Teodor i Uleåborg; / Saml. Schalin, Teodor: Alma till Teodor 1899 – 1905 och Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml. Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Berger, John: Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar. (1984) Övers. Steve Sem-Sandberg, Brombergs Pocket 1987. Cox & Wyman Ltd 1989. (Citat sid 46-47)
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
RELATERADE BLOGGINLÄGG
Rötter och annat 