”Greta som skyddsmadonna” (2022) är den sista av en serie på tre keramikskulpturer som föreställer förmödrar. Greta var min mormor. Bildkonstnär, född 1897, död 1993. På äldre dar känd som blomstermålare, på 1930-talet som konstgrafiker. Jag har skrivit om henne tidigare i olika sammanhang (i denna blogg utgående från hennes brev till min mor på 1940- och 1950-talen). Jag går därför inte in på hennes levnadshistoria här, utan berättar bara lite om tankarna bakom, och arbetet med skulpturen.
Motivet ”skyddsmadonna” gav sig självt, efter att jag låtit de två första skulpturerna inspireras av gammalkyrklig konst. Den äldsta förmodern, Sophie (1820–1913) är framställd på samma sätt som Jesus’ mormor i motivet ”Anna självtredje”. Hennes svärdotter Alma (min morfars mor) är omgiven av ett halvt dussin vuxna barn i litet format, och fyra för tidigt döda som hon håller i famnen. Här är framställningssättet besläktat med grupporträtt av kyrkliga donatorsfamiljer där alla är samlade vid korsets fot, också de vid målningstillfället redan döda.
T.v. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (2022), i mitten ”Alma med barnen” (2021–22), t.h. ”Sophie självtredje” (2021).Inspirationskällor: T.v. skyddsmantelmadonna, väggmålning, och träskulptur. Den förra finns i Spånga kyrka, är ursprungligen från 1400-talet, ”övermålad” vid sekelskiftet 1900 (källa: https://www.svenskakyrkan.se/platser/10427-spanga-kista-forsamling-skyddsmantelmadonna). Träskulpturen är från 1500-talet, tillhör Statens historiska museum i Sverige (källa: https://www.europeana.eu/sv/item/91631/shm_art_900919S2). / I mitten, detalj av ett epitafium från år 1619, en minnestavla föreställande donatorn Hartvig Speitz’ 14 familjemedlemmar. De döda försedda med ett litet rött kors. Olja på duk, 90 x 105 cm. Tillhör Finlands nationalmuseum, härstammar från Sääksmäki kyrka. (källa: https://www.europeana.eu/en/item/2021009/_963A9A01D08805E3FF691437F739CC84?page=2 ; Tuhkanen, Tuija: ”In memoriam sui et sortum posuit” Lahjoittajien muistokuvat Suomen kirkoissa 1400-luvulta 1700-luvun lopulle, s. 172–179. Åbo Akademi 2005) / T.h. Anna självtredje, Finlands nationalmuseum (källa: Finna.fi 7.8.2022)
Skyddsmadonnan Jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, brukar framställas iklädd en vid mantel som hon håller upp med armarna – och ”mänskligheten” som en grupp mindre figurer innanför manteln. I skulpturen av Greta utgick jag från manteln. Jag hade tidigare testat pigmentöverföring på ett keramikhus, och nu ville jag utnyttja samma teknik för att beklä mantelns utsida med blommor som hon själv målat. Innanför manteln syns hennes man och barn. Min morfar Teodor sitter och målar med tavlan vilande mot mantelns insida. Deras två döttrar framträder i relief på klänningsfållen och sonen i maghöjd, som foster.
T.v. foto av döttrarna Ursula och Birgitta. I mitten detalj av keramikskulpturen. T.h. Teodor vid staffliet, detalj av en etsning av Greta Schalin, ”Vid Seinestranden”. Ingår bl.a. i Åbo konstmuseums och Jyväskylä konstmuseums (Finlands grafikerförbunds) samlingar. Detaljen är från ett exemplar i privat ägo, signerat 1936.
Skulpturens Greta är till skillnad från de två äldre förmödrarna jungfruligt ung. Sophie (T:s farmor) fick formen av en gammal gumma, och Alma (T:s mor) är i övre medelåldern. Att Greta är en ung kvinna föll sig naturligt, både för att Teodor var äldre än hon, och för att det finns många bilder av henne som ung mor. Att framställa henne som skyddsmadonna var ett intuitivt val, men lätt att motivera i efterhand. Hon är den enda av de tre som jag lärt känna medan hon levde. Mormor Greta framstod som arketypiskt trygg och stabil, inte minst min mor var väldigt bunden till henne. ”Som om navelsträngen aldrig klippts av”, som hon själv uttryckte det. Greta levde till hög ålder och målade in i det sista. Hon var inte bara en del av min barndom, utan också av studietiden och somrarna på landet när mina egna barn var små. Hennes brevväxling med de vuxna döttrarna, liksom makens festdikter, stöder bilden av en lugn och trygg stödperson.
Teodor Schalin, målning i vattenfärg, signerad i februari 1923, föreställande Greta väntande deras första barn som föddes den 10.2. (privat ägo) / T.h. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna”.
Den främsta orsaken till att Greta blev skyddsmadonna var ändå lusten att fortsätta experimentera med pigmentöverföring. Hennes växtstudier från tonåren, och senare förlagor för dekorationsmålning av bl.a. brickor, var som gjorda för ändamålet. Jag letade fram lämpliga arbeten från kistan med mina morföräldrars efterlämnade skisser. Fotade, frilade detaljer, finjusterade färg och skärpa, prövade olika mönster, förstorade och förminskade, kopierade och sammanställde till blomsterark. Vissa arbetsmoment var tålamodsprövande, som att radera blommornas bakgrund i photoshop, och att bearbeta keramikunderlaget tills ytan var tillräckligt jämn och slät. När jag gjorde keramikhuset var det bara att kavla väggplattorna, medan manteln måste slätas ut bit för bit och ojämnheterna kunde vara svåra att upptäcka.
I mitten två växtstudier som Greta Kegel(-Schalin) gjort som 17-åring år 1914, och en odaterad skiss för blomsterdekoration av ett serveringsfat (1930–50-tal?) / T.v. och t.h. keramikskulpturens mantel. De vita fläckarna är baksidor till laserkopierade blommor. Blommorna har penslats med ett gel som får färgpigmenten att lossna från pappret och fastna på keramikunderlaget. Det vita pappret gnuggades sedan bort med en fuktig svamp.
När skulpturen var färdig bränd, printades blomsterarken (spegelvända) med laserskrivare. De enskilda blommorna klipptes ut var för sig, penslades med ett speciellt gel och trycktes mot underlaget. En vecka senare gnuggades pappret bort med en fuktig svamp, pigmenten satt fast i underlaget och blommorna trädde fram i all sin prakt. Om man vill, kan man betrakta mantelns blomsterbeklädnad som en symbol för ”madonnans” skyddande förmåga. För Gretas livslånga intresse för blomstermåleri var i många avseenden en kraftkälla
Keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (papperslera, pigmentöverföring, 2022) och detaljer av blommor, målade av Greta Schalin (f. Kegel 1897– 1993).
Mer om Greta och skulpturprojektet:
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen (s 74–90). Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
Keramikskulpturen som föreställer två fotografer (2022) är i motsats till de släktskulpturer jag tidigare presenterat, en helt fri komposition. Jag har inte haft något fotografi som utgångspunkt, utan föreställningen om en relation, som känns viktig – och som jag därför vill berätta om.
Min morfars äldre bror Johannes Schalin (1881–1906), som dog ung i tuberkulos, var en begåvad fotograf. Jag har berört hans livshistoria i tidigare inlägg, och använt hans fotografier både som illustrationer, och som förebilder till skulpturer. Innan jag pensionerades från mitt jobb på Åbo museicentral skrev jag om hans fotografiska bana för museets årsbok. När jag åtog mig uppdraget visste jag inte mycket om Johannes. Det blev en utdragen forskningsprocess med mycket arkivstudier. När texten äntligen var färdig upptäckte jag av en slump en samling på 43 brev som Johannes farbror Leopold sänt till brorsonen.*1) Det längsta på 20 sidor. Allt handlar om fotografering! Jag kompletterade och korrigerade texten i sista minuten.
”Farbror Johannes”, keramikskulptur från år 2022. Fotografierna är från sommaren 1903. Bilden av Leopold (t.v.) är en delförstoring av ett stereofoto, och Johannes (t.h.) en delförstoring av gruppfotot uppe t.v. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv)
Det var en intressant och lite spöklik tajmning. Jag hade skrivit vitt och brett om Johannes fotografering utan att nämna farbror Leopold, som jag dessutom – på basis av moderns bekymmer över honom när han var ung*2) – uppfattat som lat och besvärlig. Det kändes som om någon – Leopold själv, eller hans mor, som jag ägnade mig åt just då – såg sig tvungen att vägleda mig.
Huvuddragen i Johannes verksamhet som fotograf 1900–05 hade jag lyckats kartlägga med hjälp av de brev som Johannes och hans mor Alma skrev till (min morfar) Teodor. Hösten 1898 fick Johannes sin diagnos och avbröt skolgången, medan Teodor blev student 1900 och började studera i Helsingfors. Johannes bodde hos föräldrarna och började fotografera våren 1900. Med undantag för en kortare praktik vid Daniel Nyblins fotoateljé i Helsingfors, arbetade han som frilansfotograf. Hundratals negativ och fotokopior vittnar om beställningsuppdrag, egna initiativ (ss vykort), experiment och ambitionsnivå (utställda och prisbelönta bilder), medan breven ger en inblick i verksamhetens ekonomiska och praktiska sidor. Johannes kunde be Teodor sköta inköp och andra ärenden i Helsingfors, och Alma skrev regelbundet om Johannes hälsotillstånd och om vardagen i hemmet.
I de brev Teodor fick nämns Leopold en enda gång: År 1899, innan Johannes börjat fotografera, hade han fått ”en hop plåtar, ramar och skålar” av farbror Leopold. Detta och ett foto av Leopold vid en stativkamera fick mig att ana att också han sysslat med fotografering. Men jag visste inte på vilken nivå och vilken betydelse det hade för Johannes.
Leopold Schalin (1861–1904) arbetade på ett telegrafkontor i Norrmark (Björneborg) och Johannes bodde och verkade först i Nykarleby och de sista åren i Åbo. Leopold var mycket bunden av sin tjänst och de träffades bara några gånger. Leopolds brev är från åren 1899–1904. Det första är ett följebrev till den ovan nämnda försändelsen. Tonen och anspelningarna i detta brev tyder på att Leopold nyligen besökt sina släktingar i Nykarleby, och jag gissar att det var detta besök som blev avgörande för Johannes fotointresse. I februari 1900 – innan Johannes köpt sin första kamera – skriver Leopold: ”Jag önskar vi kunde arbeta tillsammans någon tid, jag finge då praktiskt visa dig åtskilligt, som vore nyttigt för dig, men som ej kan beskrifvas så här i bref.”
”Farbror Leopold” (2022), rödlera, de ljusa partierna papperslera, 21 x 24 x 17 cm.
Mitt skulpturala dubbelporträtt är inte realistiskt. För att betona åldersskillnaden, och att den gamle är mentor och den unge novis, gjorde jag Johannes mycket mindre. I verkligheten var han lång och gänglig – och Leopold blev inte äldre än 43. Eftersom en skulptur skall gå att betrakta från alla sidor är figurerna vända åt olika håll. De har var sin bälgkamera som attribut, står axel mot axel med vänster armbåge vilande på kameran. Huvudena är vända mot varandra som i dialog. Den unge får ett ödmjukt uttryck av att se upp mot den gamle, som i sin tur verkar överlägsen när han se ner på ynglingen för att möta hans blick. Det motsvarar inte heller det faktiska förhållandet dem emellan. Av breven att döma var Johannes nog så självmedveten, på gränsen till övermodig, och det var han som blev ”stor” i bemärkelsen uppmärksammad, både under sin livstid och senare, på 2000-talet.
Även om alla har sitt eget sätt att skriva är Leopolds brev annorlunda än de andra släktbreven. Släktbrev handlar i allmänhet om familj och vänner, yttre händelser och inre själsliv. Leopold håller sig däremot till ett och samma fackämne, utan att för den skull bli skolboks- eller affärsmässigt tråkig. Det märks att han brinner för sitt ämne – och vet att Johannes delar hans passion! Dessutom är Johannes ung och grön, Leopold behöver inte väga sina ord, av vördnad eller hänsyn, utan kan ohämmat ösa på om allt han vet och kan, också det mest elementära. Ivern syns inte bara i längden på breven utan också mellan raderna, i rytmen och flödet, i utropstecken och tankehopp: ”Jaså du funderar på 13/18 du, det var djärft det! Djärvare än jag trott dig om!” / ”Men hör du, Sundells kamera är ju ypperlig!”
Leopold Schalin (1861–1904). Mittbilden: detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv. De två övriga bilderna är från Åbo museicentrals samling. Den med hatt är en detalj av ett gruppfoto, publ. i ”Söner och bröder” (3.8.2022).
Det märks att Leopold var både glad och stolt över sin brorson. Han kommenterar ibland fotografier jag känner igen, och han hänvisar till konkreta fysiska miljöer och hjälpmedel som är lätta att se framför sig: Väskan, som Johannes kan göra själv, brevvågen som borde finnas på seminariet (där familjen bodde), och vikterna som han kan stöpa av tenn eller bly för att sen tälja bort det som blir för mycket. I kombination med det omedelbara, talspråksmässiga tilltalet förmedlar breven en känsla av närvaro, vare sig han hänvisar till Johannes’ eller eget arbete. Det är som hörde jag deras steg, och andning. Det gäller speciellt i resonemangen kring mörkrumsarbetet:
Men hvar ämnar du anlägga ditt ”laboratorium” (mörkakammare)? Den som jag brukat begagna är tämmeligen skral, otät och synnerligen obeqväm. Bäst vore om du kunde få en uteslutande för fotografiskt ändamål! Den som är i gången emellan edert rum och korridoren vore ypperlig, blott du kunde få den uteslutande för din räkning, d.v.s. alla kläder bort och ett par hyllor och ett framkallningsbord i stället. Men det lär du föga få!
Hvad din mörkakammare anbelangar så kan du nog under denna mörka årstid dra ner din rullgardin och helt lugnt sitta vid ditt eget bord och framkalla, så gör jag, men snart bli qvällarna så ljusa att det blir nattvak af om man vill tvätta sina plåtar ordentligt efteråt (i två timmar) och då är man husvill om man ej har någon varm mörkkammare. Dessutom händer det att man behöfver anlita mörkret på dagen.
Jag har nu börjat arbeta med bromidpapper och är synnerligen förtjust öfver det. Det går så innerligen fiffigt: Jag sitter i mitt rum på qvällen med nedfälld rullgardin och gula ljuset, lägger ett papper i kopieramen, går till elektriska lampan, knäpper, räknar till tjugo, trettio, förtio – efter plåtens tjocklek – knäpper fast, går till andra bordet, lägger pappret i en skål med vatten, skvalpar en half minut, lägger pappret i framkallningsskålen, häller öfver en del metolkapselframkallning på två – tre delar vatten, framkallar ½–2 minuter – färdig, lägger bilden i vattenskålen sqvalpar några tag, lägger den i fixerskålen under 5 minuter – sqvalpar litet nu och då, tar bort och tvättar 1–2 timmar och bilden är färdig rent svart och hvit. Kom hit får du se!
Leopold antydde att hans mor (Johannes strängt religiösa farmor) inte riktigt gillade deras brevväxling. Jag tror den var guld värd, inte så mycket för informationens skull – den kunde Johannes tillägna sig på andra vägar – utan för den kollegiala gemenskapens skull. Relationen mellan Leopold och Johannes blev för mig ett tacksamt exempel på hur betydelsefulla släktrelationer utanför den närmaste kärnfamiljen kan vara. Som jag nämnt i tidigare inlägg var det ursprungliga målet med mitt släktprojekt att skriva om förmödrar och andra kvinnliga anförvanter som levt i skuggan av släktens män. Jag var t.ex. länge nyfiken på Leopolds ogifta syster Emmi, i min morfars barndomshem kallad ”plättfaster” – men jag hittade bara ett fåtal alldagliga brev från henne. Hon var som en andra mor för sina många syskonbarn. Jag kunde jämföra med min egen systers, och kusins, betydelse för våra döttrar på 1980–90-talen, och har funderat över hur viktiga äldre släktingar kan vara för barn och ungdomar i början av livet.
I mor Almas brev till Teodor blev jag starkt berörd av hennes oro över Johanness hälsotillstånd – vilket samtidigt, i min läsning, reducerade honom till en dödsdömd sjukling, och hans fotografiska verksamhet till blott och bart en inkomstkälla och ett sätt att hålla humöret uppe: ”Inte skall han behöfva domna bort i overksamhet så länge han har någon kraft att arbeta”. (nov. 1903).
För Leopold var fotograferandet en huvudsak, och Johannes en duktig kollega och själsfrände. I hans brev vilar inga skuggor över Johannes framtid och inga bekymmer om livet efter detta. För Johannes farmor Sophie var livet efter detta en allvarlig sak, men också för Alma som sista hösten skrev: ”Jag bereder mig på att få ge bort honom. Blott han själf förstode det! / Tungt är det att ständigt bära på denna dödsfruktan. Men visste jag att gossen får sin själ räddad, så vore den vassaste udden bruten.”
Jag tror det i unga år är bättre att leva för fullt än att grubbla allt för mycket över döden, också om tiden är kort. Enligt den brittiske författaren John Berger rymmer tidsupplevelsen två motsatta processer: hopsamling och spridning. Ett ögonblick upplevs starkare ju mera erfarenhet det rymmer. Man mäter inte dess varaktighet i längd, utan i djup och täthet. Men, påpekar han också, det handlar inte bara om upplevelse. Det finns en motsvarighet i naturens uppvaknande på våren och försommaren när växterna växer flera millimeter eller centimeter om dagen: ”Dessa timmar av enastående samling och tillväxt är inkommensurabla med de timmar om vintern då fröet ligger i träda i jorden.”
Leopold tog Johannes fotointresse på blodigaste allvar. Jag tror det gav extra glöd åt Johannes engagemang och därmed större djup och täthet åt de perioder han hade kraft nog att arbeta, och att de timmar han ägnade sig åt fotografi är inkommensurabla med de timmar han var overksam. Den förtätade närvaron lever kvar i hans bilder. Med facit i hand ser jag dem som ett ömt och vackert avsked till den jordiska världen och de människor han höll av.
Älvdalens Tropik. ”Finns det någonting fagrare”. Foto Johannes Schalin (Åbo musecentral). Affischbild för utställningen Kadonnutta aikaa – Tid som flytt. Fotografier från 1900-talets tidiga år. Brinkala galleri, Åbo 11.11.2016 – 19.2.2017. / T.h. Johannes framför balkongdörren i familjens bostad i Åbo år 1904. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
FOTNOTER
*1) Släktprojektet inleddes hösten 2015 med en genomgång av Sophie Schalins brevväxling (min morfars farmor) med hennes bror, Zacharias Topelius (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Jag pausade undersökningen om släktens kvinnor p.g.a. Johannes. Under de sista åren på museet arbetade jag deltid, och utnyttjade lediga dagar för släktstudier. En del av min morfars brevsamling fanns då hemma hos oss, och en del i ÅAB:s brevsamlingar. Det materialet räckte mer än väl för att teckna huvuddragen i Johannes fotografiska verksamhet. När jag trodde mig vara färdig med Johannes, återgick jag till kvinnorna. Jag började med en noggrannare granskning av ÅAB:s samlingar, och fick då ögonen på Leopolds brev, som ingår i Samling Olav Schalin (yngsta brodern). Tidigare hade jag kollat brev från Johannes, men inte stött på någonting från honom till Leiopold.
*2) Se föregående inlägg, ”Söner och bröder”, publ. 3.8.2023.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1. Brev från lyceisten Teodor Schalin i Uleåborg till föräldrarna Alma och Zachris i Nykarleby, resp. föräldrarnas och Johannes brev från Nykarleby till Teodor i Uleåborg; / Saml. Schalin, Teodor: Alma till Teodor 1899 – 1905 och Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml. Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Berger, John: Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar. (1984) Övers. Steve Sem-Sandberg, Brombergs Pocket 1987. Cox & Wyman Ltd 1989. (Citat sid 46-47)
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
Förebild för keramikskulpturen ”Söner och bröder” (2018) är ett gruppfoto av de Schalinska bröderna Zachris (1854–1928) och Leopold (1861–1904) och deras söner. En son är Leopolds (den minsta gossen), de övriga sex är söner till Zachris. Min morfar Teodor sitter längst till vänster på bilden, som en världsvan ung man i ljus hatt med en promenadkäpp vilande på de utsträckta benen. Bakom honom står hans storebror Johannes med en handkamera på knäet. Han har redan etablerat sig som fotograf. Bilden måste vara tagen 1903. Det året hade Leopold lyckats utverka semester och hyrt stuga i samma trakter som Zachris’ familj. Leopold var en ivrig amatörfotograf. Sedan Johannes började fotografera hade de utbytt erfarenheter brevledes, och sommaren 1903 var första – och enda – gången de kunde arbeta och experimentera tillsammans.*1)
Gruppbilden är fotograferad med stativkamera och glasplåt i stort format. Den är tekniskt skarp och man ser att den är arrangerad med eftertanke och gott humör. Poserandet är på ett avslappnat sätt självmedvetet, och patriarkaliskt. Som om bilden skulle framhäva: Här är vi! Jag gissar att det är mor Alma, eller syster Ester, som tryckt på avtryckaren, sedan Johannes gjort en sista kontroll av komposition och inställningar.
”Söner och bröder”. Keramikskulptur (2018). T.h. gruppfoto från år 1903 (Åbo museicentral). Zachris Schalin sitter längst t.h. på bilden i ljus kostym, bakom honom står hans sju år yngre bror Leopold. Den minsta gossen är Leopolds son Lars. De övriga är söner till Zachris: sittande från vänsters Teodor och Arnold, stående i bakre raden från vänster Johannes, Olav, Sigmund och Bengt.
När jag modellerade denna figurgrupp var det första gången jag hade ett släktfoto som utgångspunkt. Jag fastnade för bilden, inte bara för att den var rolig, utan för att jag haft människogrupper som tema också tidigare. Före det hade jag gjort gymnastiska figurer, och positioner från qigongövningar. Då utgick jag från kroppskänslor och synminnen. På längre qigongkurser med mycket deltagare togs gruppfoton. Att fösa ihop 150–200 deltagare så alla syns var ett omständligt arrangemang och förtätat ögonblick. Min första gruppskulptur ”föreställer” ett dylikt gruppfoto. Det är ett litet arbete i papperslera med ansiktsdragen antydda i rödlera. Kompositionen liknar mest en hop fingersvampar. Efter det modellerade jag mänskor i en hiss (synminne från resa med Sverigebåt) – och mänskor som står hoptryckta i en överfull metrovagn och i en ringlande museikö i Paris. Kön göts i gips med styckeform. Den består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera (den ursprungliga lermodellen).
Arbisskulpturer med mänskogrupper som tema. De äldsta är från ca 2006–2010: ”Gruppfoto” och ”Metro i Paris” är gjorda i papperslera; ”Museikö i Paris” består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera. Uppe t.h. ”Söner och bröder” (2018) före färgläggningen. Det vita är papperslera, det bruna och svarta annan lera.
Med skulpturen ”Söner och bröder” som utgångspunkt hade jag tänkt berätta om utmaningen att hitta lämpliga yrkesvägar för de Schalinska sönerna. Men jag måste medge att jag inte har så mycket att komma med.*2) Schalinarna härstammar från en gammal prästsläkt. Vid slutet av 1800-talet kunde de närmast räknas till den växande tjänstemannaklassen. Familjebakgrunden gav dem ett kulturellt arv, men inga självklara försörjningsvägar. Det fanns ingen jord eller annan egendomar att ärva, och ingen affärsverksamhet eller specialiserad yrkeskunskap att föra vidare. För att få sitt levebröd var de hänvisade till ett begränsat utbud av ståndsmässigt acceptabla lönearbeten. Dessa förutsatte kostsamma studier långt från föräldrahemmet. Zachris och Leopold studerade i Helsingfors, där deras morbror kunde hålla ett öga på dem. Zachris’ äldsta söner gick i lyceum i Uleåborg, de yngre i Åbo.
Uleåborgsbreven vittnar om svårigheten att uppfostra växande gossar på distans.*3) När de misskötte sig fick de höra hur deras pappa skuldsatt sig för deras skull. Han hotade att ta dem ur skolan och sätta dem i skomakarlära eller annat ”hederligt yrke”, där de skulle få ”med spännremmen kring öronen” när de misskötte sig (2.1.1894). När Teodor var 13 funderade han på att bli sjökapten. Han menade att det skulle vara billigare att gå i navigationsskola, än i lyceet för att bli ”magister, ingenjör, lantmätare eller något annat” (16.2.1896).
Gruppfoton från år 1903 med Schalinska söner och bröder (ovan, i första bildtexten med namn). Den slutgiltiga bilden längst till höger (Åbo museicentral), de två övriga är albumsbilder i privat ägo (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
Både Johannes och farbror Leopold fick lov att avbryta gymnasiestudierna. Johannes p.g.a. lungsjuka, Leopold p.g.a. ointresse. Bekymren över den unge Leopold är väl dokumenterade i brevväxlingen mellan hans mor Sophie, och morbror Z. Topelius: Gossen var lat och utan motivation. Barnslig och outvecklad. Vet inte vad han vill. Ena dagen ett, andra dagen ett annat. Topelius lyfter fram praktiska alternativ, och ger exempel på latmaskar (med adligt/borgerligt klingande namn) som artat sig väl senare, och betonar hur nyttigt det är att arbeta.*4) När Leopold var 17 fick han slutligen tillåtelse att avsluta sin fruktlösa skolgång. Det var en svår sak för hans far (kyrkoherden Wilhelm Schalin) som i det längsta hoppats få honom till läskarl. Efter många planer och funderingar hit och dit bestämde han sig för att bli telegrafist:
”… För min del skulle jag visst vara nöjd dermed, som med hvilken ärlig post som helst der han kunde duga, men jag har en obestämd fruktan att de der telegrafisterna skola vara ett skräpsällskap, ungefär som landtmätarena, det vore en så svår sak för Poje. Som så alldeles lefver för kamratskapet. Det var derom jag ville fråga dig, samt hvad du annars tycker om den banan? Bland annat har L. talat om att bli militär men jag tror han är inte särdeles modig af sig… / och visst är ju ett fredligt yrke att föredraga…” (Sophie 31.5.1878)
I december 1878 rapporterar Topelius att Leopold bjuder till för sin nya bana. ”Icke saknas honom god vilja, men lynnet är ännu för lätt”. Han skulle behöva duglig tillsyn, och bestämt arbete för dagen. Det viktigaste på alla banor är att lära sig arbeta. Och det skulle han ha lärt sig på en verkstad (30.12.1878).
Leopold stabiliserade sig med åren. Också om det var en rad tjänster och befordringar som gick honom förbi. När han närmade sig 30 kunde Sophie berätta att han, äntligen pluggar ryska, på stränga order uppifrån, ”kanske båtnad för hans befordran”, och att han vill praktisera på postkontoret. (12.12.1890) Som fyllda 33 gifte han sig och tycktes med ens flera år äldre. Halvannat år senare blev han utnämnd till chef för telegrafstationen i Norrmark, där han bodde och verkade när Johannes började fotografera.*5)
Några månader efter att jag bekantat mig med Sophies brevväxling med Topelius blev jag varse en samling på 43 brev från Leopold till Johannes. Det var en såpass spännande upptäckt att jag sett mig tvungen att göra en skulptur som föreställer dem båda tillsammans. Jag återkommer till den i nästa inlägg.
”Söner och bröder” (2018) 25 x 35 x 25 cm.
FOTNOTER
*1) Zachris var seminariedirektör i Nykarleby och hade stuga på Djupsten en bit utanför staden. Leopold bodde i Norrmark, som numera hör till Björneborg. Johannes bodde med föräldrarna sedan han avbröt gymnasiestudierna p.g.a. tuberkulos (se tidigare inlägg, 18.2 och 30.6.2023).
*2) Zachris, Teodor och Johannes har jag skrivit om tidigare. (ZS: 27.12.2019, 18.2. och 27.4.2023 ; JS och TS: 5.8.2021 och 30.6.2023). Av Teodors småbröder blev två präster, en trädgårdsarkitekt och en diplomingenjör.
*3) Om Uleåborgsbreven: ”Kära gossar – älskade föräldrar” publ. 5.8.2021
*4) Enligt kursoriska anteckningar från arkivbesök hösten 2015, då jag samlade material om Sophie i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Ett brev är från midsommar 1878 (inpetat i ett brev av Emelie Topelius).
*5) Brev från Sophie till ZT 12.1 och 10.3.1894 ; 15.9.1895.
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg, och Teodor till föräldrarna i Nykarleby. / Saml. Schalin, Teodor: Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.
I sju år hade jag som ambition att skriva en essäbok om förmödrar. Jag besökte flera offentliga arkiv, och under pandemin gick jag igenom det släktmaterial jag haft hemma. Efter att ha läst massor av brev, berättat om arbetet i denna blogg, och imponerats av Maria Stepanovas sätt att hantera sitt släktmaterial i essäromanen Minnen av minnet*(1), valde jag att lämna bokprojektet därhän. Men jag fortsätter blogga lite till, om de förfäder jag umgåtts mest med, fast nu med utgångspunkt i en serie skulpturer som jag knåpat ihop vid sidan av arkivarbetet.
Jag har sysslat med skulptur i Åbo finskspråkiga arbetarinstitut i tiotals år. Andra har hållit på längre än så. Det är en kurs där man arbetar självständigt efter egna idéer. Läraren ger råd, tips och respons. Ibland sinar idéerna, ibland upptar de tankarna för mycket. När det blev läge att ge släktprojektet större prioritet började jag därför tillverka skulpturer med anknytning till projektet. Då kunde jag processa det jag läst, fundera över livsöden, karaktärer och relationer medan jag knådade lera – förankra engagemanget i någonting konkret som gick att hålla i, och leka med. Det resulterade i ett drygt dussin keramikskulpturer. Förutom ett släktträd och en husmodell, är det gruppskulpturer med två eller flera figurer.
Gossarna nere t.v. är gjorda efter ett ateljéfoto (F.A.V. Hjertzell, Helsingfors. 1883) och föreställer min morfar Teodor Schalin och hans ett år äldre bror Johannes, som blev fotograf. Figurerna i de övriga hörnen har haft foton av Johannes som förebilder (ca 1900-1904). Modern med baby är inspirerad av ett foto från 1923.Tv. och uppe t.h. min morfars föräldrar Zachris och Alma (efter foto av Johannes Schalin). Dräkterna svartlera, ansiktena papperslera. I mitten och nere t.h. samma skulptur som obränd. De vita figurerna är brända, men ännu inte inte färglagda (jfr föregående bildcollage)
Idéutvecklingen startade med tanken på en modell av min morfars och hans första hustrus ateljéhus, och på någon form av släktträd. Men eftersom jag inte kände mig redo att ta itu med dessa arbeten genast började jag med att modellera människofigurer efter foto. Först utgick jag från Johannes Schalins (1881–1906) fotografier, som jag bekantat mig med under de sista arbetsåren på Åbo museicentral. Han var bror till min morfar, och arbetade som freelancefotograf innan han, 25 år gammal, dog i tuberkulos.*(2) Sedan sökte jag fram andra släktfoton, och började till slut göra egna kompositioner med stöd av flera olika bilder.
Jag tänker berätta om skulpturmotiven i kronologisk ordning, från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Och på samma sätt som man gör muntligt när gamla släktingar kommer på tal, tar jag fasta på sådant jag själv blivit nyfiken på eller berörd av. Jag tänker också presentera de fotografier och konstverk jag haft som utgångspunkt och förebilder för skulpturerna.
Arbis-skulpturer från läsåret 2021-22, komponerade med flera olika bilder som förlaga. T.v. min mammas farmor, som födde tio barn (fyra dog tidigt), i mitten min morfars farmor med son och sonson, t.h. min mormor med barn och konstnärsmake.Släktträd och husmodell tillverkade läsåret 2019-2020. ”Trädet” är av obränd, men ytbehandlad papperslera (nere t.h. upplyst av Led-slingor). Husmodellen består av element av bränd papperslera, som jag fogade ihop hemma med hjälp av lufttorkande Silk Clay -lera. Huset och trädet har ungefär samma höjd och diameter.
*(2) Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta / Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling. Sid. 62-83. (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016). ; Foton av Johannes äv. i https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/
En stor väggbonad, en applikation med texten: NORDEN BÖR BLI / JORDEN BÖR BLI / KÄRNVAPENFRI, hängde ovanför sänggaveln i min mammas sovrum i Åbo under hennes sista levnadsperiod. Hon dog hösten 1994. Efter hennes död ville vår 13-åring ha den i sitt rum, och senare, någon gång i början av 2000-talet införlivades den med Åbo museicentrals textilsamling.*(1)
Under vårens Natodebatt tänkte jag på mina föräldrars antimilitarism, undrade hur de hade reagerat – och kom ihåg min mammas applikation. Jag hade inget ordentligt foto av den själv, men museets textilkonservator Tanja Huikuri hade vänligheten att sända mig en bild. I mina gamla fotoalbum skymtar bonaden på två bilder. Den ena är från 13-åringens rum 1995. Den andra är från min mors sovrum hösten 1994. När bilden togs vårdades hon hemma, mellan två sjukhusvistelser. Fotot var hennes initiativ. ”Nog borde väl det här också dokumenteras”, muttrade hon. För själv hade hon dokumenterat min ålderstigna mormors (1897–1993) vardag och kamp vid staffliet något år tidigare. I mitt synminne av situationen är hela applikationen med – som en överskrift eller tankebubbla, men till min stora besvikelse är det bara nedersta kanten som syns i albumsbilden.
Varken jag, eller mina syskon har något minne av när vår mor, Birgitta Willner (1923–94) skulle ha sytt denna bonad, och varför. När jag överlämnade den till museet gissade jag att den var från slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Under min skoltid bodde vi i Ekenäs. Min bror och jag började studera, och blev bofasta i Åbo (min syster i Sverige). Vid årsskiftet 1982 flyttade min far till Helsingfors, och min mor till Åbo. Efter 1970, då jag lämnade hemmet, har jag en ganska vag bild av hennes aktiviteter i Ekenäs. Men jag kom ihåg att hon var mycket intresserad av de kvinnogrupper som uppstod vid slutet av decenniet, och jag tänkte mig att hon kanske tillverkat applikationen med tanke på något lokalt evenemang.
Birgitta Willner, applikation från början av 1980-talet. Åbo museicentral, TMK23139. Foto Tanja Huikuri/TMK 2022.
Efter att ha bekantat mig med hennes efterlämnade papper, och letat uppgifter om kärnvapenmotstånd och fredsmarscher, har jag börjat luta mot att applikationen är från början eller medlet av 1980-talet och att den är tillverkad i Åbo och inte i Ekenäs. Jag tror inte att den är gjord med tanke på något evenemang, utan för den vägg där den hängde. Som isolering, dekoration – och besvärjelse. Och som en uppföljning av den folkliga traditionen med bonader försedda med visdomsord och fostrande motiv. Man kan se den både som ett uttryck för hennes oro och pacifistiska övertygelse, och som ett tidsdokument över fredsrörelsens dåtida omfattning, framför allt bland kvinnor.
Kvinnornas fredsmarsch från Köpenhamn till Paris fick stor uppmärksamhet. Jag minns den väl, men måste googla för att ta reda på när det var (1981). Samtidigt blir jag påmind om ungdomarnas cykelmarsch till Tröndelag samma år – och en fredsmarsch från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, som jag helt glömt. Den gjordes i huvudsak med tåg. Deltagarna gjorde uppehåll i Karis, och jag hittar ett TV-inslag från järnvägsstationen som rör mig nästan till tårar, och en ingående och levande skildring publicerad 40 år senare i en katolsk tidskrift.*(2)
Den bästa informationskällan blev ändå den alternativa opinions- och kulturtidskriften Folkjournalen (1980–86), som jag själv var engagerad i.*(3) Där finns bl.a. en lång krönika av Mikael Böök över kärnvapenmotståndet under flera år (nr 1/1982). Beslut, initiativ, diplomatiska utspel, möten m.m. Det var mycket som pågick på olika håll i Europa vid den tiden – massdemonstrationer, namninsamlingar, appeller. I ett tidigare nummer ingår en fredsdikt som Margit Frankenhaeuser (1898–1990) skrev inför Siv Skogmans intervju med henne (Vi vet för mycket, därför vägrar vi förneka livet, 3/1981): ”…Det är nu/ vår sista sekund/ att trotsa de härskandes/ undergångslekar/ och höja kravet/ på människornas rätt till liv.” Min mor var en generation yngre, men tillräckligt gammal för att ha egna krigsupplevelser, och för att resonera i termer av könsskillnader på samma sätt som Frankenheuser: ”Hos varje man finns en viss portion äventyrslust och spänningssökande, som vi kvinnor inte frestas av på samma sätt. Vi besitter i stället en s p o n t a n instinkt att värna om det, som utsätts för fara … / Tack vare vår inneboende fredsbevarelsedrift kan vi kvinnor visa vägen och föregå med gott exempel.” Fredsmarschen kallade Frankenhaeuser en ”moralisk demonstration av stora mått”.
Väggbonaden år 1995 i 13-åringens rum.
Under min mors första år i Åbo (1982) födde jag mitt första barn, och min brors fyra personers familj flyttade till England för ett läsår. I Folkjournalen 1/1983 finns en rapport av min svägerska, Margareta Nybacka-Willner, om den brittiska fredsrörelsen. Hon deltog bl.a. i en demonstration vid militärbasen Greenham Common, där 96 av NATO:s 160 kryssningsmissiler i Storbritannien skulle utplaceras. Då hade en grupp kvinnor sedan hösten 1981 upprätthållit ett fredsläger utanför området. Basen var inhägnad av ett 15 km långt stängsel, som demonstranterna skulle ”omfamna”. Margareta reste dit med tre andra kvinnor, utrustade med regnkläder, termoskaffe, smörgåsar – och långa halsdukar, för den händelse armarna inte skulle räcka till. Men halsdukarna behövdes inte. Omkring 30 000 personer mötte upp. Efter omfamningen dekorerades stängslet. Det blev en improviserad utställning över allt som är viktigt att värna och skydda och glädjas över. Och slagord som: GE FREDEN EN CHANS. / INGA KRYSSNINGSMISSILER.
Min mor fick förstås höra muntliga berättelser också. Och de vistades i England flera gånger. Min, år 1980 födda brorsdotter kom ihåg en demonstration där de skulle ligga på marken och låtsas vara döda. Jag föreställer mig att dessa personliga rapporter berörde min mor extra starkt, och att applikationen kan ha varit ett uttryck för hennes inlevelse. Bland de efterlämnade pappren finns några utkast till debattinlägg om fred och upprustning (insändare, brev) från ungefär samma period. Nästan alla är reaktioner på texter hon läst i ÅU.
”… Jag är skiträdd för världens samlade försvarsrörerlser, för mina små dotterdöttrars skull, för Alla jordens småbarns skull, och jag är rädd själv och jag vill vara med och göra en kvinnorevolution som håller stortvätt … / Försvar är inte försvar är inte försvar.” *(4)
*(4) odaterat utkast, skrivet med blyerts på ett avrivet A4-ark (riktat till Bo Stenström, chefred 1978–87). Bland BW:s efterlämnade papper fanns 28 utkast till debattinlägg, såsom icke insända insändare och opostade brev. Av dessa handlade 11 om kvinnofrågor (feminism, ”vård”, hemarbete, ”arbete”), 5 om fredsrörelsen (pacifism, ”hjältar”), 3 om miljöfrågor och bostadspolitik, 2 om konstpolitik, 4 om pedagogik (studier, uppfostran, folkbildning), och 3 om medicinalväxter. / Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Samling Schalin–Willner, Vol 17.
Breven från Gamlakarleby, som min mor Birgitta Willner på 1950-talet skrev till föräldrahemmet i Åbo, väcker inte bara tidiga barndomsminnen, utan för också tankarna till ett forskningsprojekt som följde mig i flera decennier.* Jag ville veta hur de tusentals okända kvinnor som studerat konst använt sin begåvning och kreativitet, om de inte gjort tavlor för utställning och försäljning. Jag tänkte mig att de skapat visuellt intressanta, originella hem som skulle gå att dokumentera och analysera. Att dessa kvinnor kunde lyftas fram som fenomen, och ses som motsvarigheter till konstnärsmytologins bohemiska män. Lite som Pippi Långstrump-kvinnor. För jag föreställde mig att de liknat min mor.
Jag spårade upp en årskull kvinnliga elever som studerat vid Åbo ritskola 1950. Det blev en tankeväckande process, och inledning till en rad uppföljningsprojekt. Men just det jag sökte såg jag mycket lite av. Eller så gick det inte att dokumentera för att det rört sig om tillfällig rekvisita och brukskonst som inte bevarats. I dag sitter jag med min mors liv som på en bricka, med hundratals brev, bilder och diverse hantverksprodukter jag inte förmått kasta bort. Nu skulle det vara möjligt att dokumentera.
Jag gräver fram schablontryckta borddukar som har fläckar, och som jag varken använder eller vågat tvätta. Hittar också en bunt klichéer, utskurna i korkmatta, vilka jag sparat för att de påminner om hemmiljön i min tidiga barndom. Undersöker min smyckeslåda. Hittar ett udda, glaserat keramikörhänge och ett oglaserat par med lövmotiv. Söker fram ett franskbrödshalsband. En barnkammartavla som fungerade som lekunderlag står gömd bakom ett skåp. Skivan har lite sprickor i kanterna, men målningen är välbehållen. Marsipanfigurerna, som jag nämnde i ett tidigare inlägg* har av förekommen anledning inte bevarats. Kasperdockorna berättade jag om i min förra bloggtext.
Birgitta Willner (1923 – 94), tygtryck och klichéer från 1950-talet
Eftersom det är arkivarbetet som utgör mitt huvudprojekt, förbigår jag senare alster. Jag håller mig till sådant hon skapade då vi bodde i Gamlakarleby, och då hon i avsaknad av telefon berättade om allt i sina brev. Breven daterar föremålen, ger bakgrund och sammanhang.
Fast jag skrev om Pippi Långstrump, bohemiska män och min mor i samma andetag, är skillnaderna stora. Hon var ingen kraftkvinna, och inte heller hänsynslös eller maniskt produktiv. Men breven berättar ändå om attityder och förhållningssätt som bröt mot normativa husmorsideal. Det fanns sammanhang där hon tyckte sig sticka av på ett iögonenfallande sätt, och hon fick höra att hon ansågs originell. ”En fru härifrån som bara känner mig till utseende och hörsägen hade frågat Ullas granne om hon känner mej, jag lär ju vara så originell … Ser du det är ingen merit här. Och jag tuggade melankoliskt på det ett par dagar. Sen kom jag till att det varit värre om hon sagt att jag är vanlig.” (1.4.1955)
Min mor hade en förmåga att entusiasmera andra, och att själv uppfyllas av entusiasm, men kunde också bli väldigt nedstämd. Jag googlar satsen ”Humöret växlade kraftigt” och kommer fram till att hon kan ha haft ett Cyklotymt temperament. ”Får då och då om morgnarna när här är som hetast och råddigast alldeles outhärdliga under-isen-skov. Det känns då alldeles omöjligt att uthärda med mej-själv. Helvetiskt helt enkelt … Lyckligtvis räcker det aldrig mer än lite över frukost… ” (6.6.1951) De mörka tankarna minns jag väl från senare år, eftersom hon gärna tänkte högt. Men det positiva övervägde, och hennes entusiasm, och entusiasmerande närvaro, blev intimt förknippad med kreativiteten och mångsyssleriet.
De skildringar som är mest euforiska handlar om tygtryck. ”Jag är VILD av iver, och jag tycker huvudet är pinfullt av mönsteridéer och herregud vad det är roligt” (8.11.1953). ”Kanske jag lugnar mej småningom. Men det är en särdeles primitiv fröjd det där med att trycka. När man plättar klichén på och så tar opp den och ser märket efter. Det första jag gjorde var ett sånhänt (skiss) … fast jag var ensam hemma tjöt jag av förtjusning ett oartikulerat infödingstjut. Sven frågar ironiskt när jag skall rita.” (11.11)
Birgitta Willner till Greta Schalin 11.11.1953
Hösten 1953 verkar ha varit speciellt kreativ. Då flyttade vi till en större lägenhet, på samma gata. Omställningen var säkert inspirerande, men det var också umgänget med två nyfunna själsfränder, Peggy Krokfors och Katri Nylund. Peggy hette egentligen Birgit (f. Viklund) och var teckningslärare. Katri var gift med skulptören Kalle Nylund (1925–77) som på 1950-talet höll konstkurser i arbis. Nylunds nämner hon redan 1950, och lite senare kallar hon dem ”våra enda umgängesbekanta”.
”Katri är så söt med det att hon älskar julen … lagar franstbrösmycken, trycker dukar, förklän … Jag tycker om när folk vågar vara barnsliga.” (22.10) ”Peggy var i tagen när hon var här, kom mest för att berätta att hon hyrt en källarlokal för nöjes skull. Hon tänker hålla salong där, samla folk till att rita, franstbröda, spela ping-pong. Hon yrade om att göra väggmålningar – – Hon talade om att plocka goda avancerade teckningselever och blanda ihop med vuxna för teckningskvällar. Är hon inte en fräsch uppenbarelse!” (8.11)
Det mesta fick sin början 1953. Före det rapporterar hon bara vad hon tecknat och målat, och om den påhittighet som krävdes för att hålla familjen med mat och kläder. Och om en brevkurs om Blommor i hemmet. Hantverkandet nämns första gången i februari i ett uppmuntringsbrev till systern. Då har hon tillverkat örhängen både av franskbrödsdeg, och keramik. ”Du skall absolut börja i Åbo på nån kurs”, skriver hon. ”Man går och kommer som man tycker och i synnerhet det med leran tror jag på – att det har nån psykoterapeutisk verkan att klämma i den feta lydiga leran. Och de som går i kurserna är bara såna som går för att det är roligt – inte för att de har anlag.” (5.2)
Birgitta Willner. Örhängen från 1950-talet och brev till Ursula Schalin 5.2.1953.
”Franstbrödandet” har jag själv minnen av. Jag vet inte på vilket sätt 1950-talets franskbröd skiljde sig från dagens. Men de var mycket godare, hade tjockt skal, och det mjuka innandömet kunde man forma figurer av. Min mor gjorde blommor, som hon målade och lackade. ”Idag har jag bara målat franstbrödsblad (jag för min del skulle gärna döpa dem till akvarellblommor, det låter bättre) … Det är nog jobb med dem och jag funderar länge när jag målar och när jag sätter ihop buketter.” (8.11) Hösten 1953 gjorde Katri och hon franskbrödsblommor tillsammans. Smyckena fanns till salu i en butik. ”Men Katri visste senast att hon inte lyckats sälja mer än tre buketter. Håhå. Jag trodde de skulle gå åt som smör” (15.12). Min mor finansierade i varje fall jultvätten med sina. Tvätterskan ville ha många, som hon fick billigt: ”För jag täcks inte klå, det är så pass mycket behagligare att knåpa blommor än att stortvätta. Vi sover på bara bolstren medan lakanen torkar.”
Birgitta Willner. Franskbrödshalsband från 1950-talet.
Tillsammans med Katri gjorde hon också marsipanfigurer. Tygtryck, som var mer skrymmande och klottigt, ägnade hon sig åt hemma för sig själv. Hon skriver mest om den verksamheten, inte bara på grund av ivern, utan också för att hon ber föräldrarna om hjälp med arbetsmaterial. Åbo hade bättre utbud och kunnigare försäljare. De första mönstren hade hon tryckt med potatis på billig ravelduk. Men potatisarna höll knappt mönstret ut, innan figurerna blev suddiga i konturerna. Hon längtade efter linoleum och något att karva med. Sen visade det sig att de färger hon använt inte höll tvätt: ”… det finns enkom färg och jag vill trycka … Ge mej färg och tyg och låt mej trycka åt er … Jag vill så hemskt men har så svårt att få material här.”
Det hon inte fick före jul, fick hon i julklapp. ”Tiden efter jul hade jag så roligt att jag inte ens saknade medmänniskor. Hade fått textilfärger i julklapp och gjorde så klichéer i gummimatta. Skulle trycka ett tyg bakom Jockis säng och hade funderat ut ett arbetsamt mönster med tre små holmar … och en skuta och en vindros. I mörkviolett rött och smaragdgrönt på senapsgul botten. Jag levde faktiskt ombord på mina holmar den tiden.” (brevutkast till studiekamrat, 12.3.1954)
Birgitta Willner, klichéer för tygtryck från vintern 1994.
Att ägna sig åt hantverk är föga originellt. Om min mors mångsyssleri var speciellt i något avseende handlade det kanske om intensiteten i hennes engagemang. Att hon så helt och fullt gick upp i det hon gjorde – i kombination med den konstnärliga blick och de ambitioner hon begåvats med hemifrån. För hon ville helst skapa efter eget huvud. ”Jag tycker som Pössan om att ”Selv!” göra saker” skrev hon, som förklaring till att hon inte deltog i Peggys kurs i textiltryck hösten 1953 . Där skulle de arbetat med färdiga schabloner och Peggy bara kommendera ”tryck!” (17.10)
”Nu senast har jag hållit på med en monumentalmålning 120 x 80 cm. I olja. Nu blir du ängslig. Lugna dej det är bara en plywoodskiva med ett landskap med järnvägsspår, landsvägar, en havsvik, en sjö en kanal mellan båda. Ett flygfält. Skog, fält, berg. Johan får den till julklapp + en samling plasttillbehör. Tre små hus, tåg, bilar, flygmaskin, båt. Katri förde mig ”på spåret”. Hon visade att hon köpt åt sin pojke till födelsedagsgåva och bad mig att köpa åt Jox. Det var en billig sats med hus osv på en sladdrig pappbit med en liten bit väg och järnväg. Hon nämnde också att pojken bett henne rita större vägar på en pappskiva. Så blev jag i tagena och har haft hemskt roligt mina ensamma kvällar. Tyvärr har jag suttit till ½ 2 på nätterna och målat. Det måste hinna torka till jul. Förvarar den på vinden. I går natt nändes jag knappt föra opp den sen jag målat några sista björkar vid spåret. Jag radade ut husen, tåget och sen åkte jag bil längs vägarna. Det gick bra med de pickusmå bilarna som hörde till satsen, men för en liten bil med hjul slingrade landsvägen för mycket. Har funderat mycket på färger, den skall vara barnkammartavla mellan verserna så jag ville få den vacker. Det blir rätt spännande att se den i dagsljus”. (15.12.1953)
Birgitta Willner. Lekunderlag och barnkammartavla. Olja på plywood 120 x 80 cm. December 1953.
FOTNOTER
* ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1987 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag 2001 ; Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid. 202–224 . Sannsaga, Åbo 2017.
Rötter och annat 