En stor väggbonad, en applikation med texten: NORDEN BÖR BLI /  JORDEN BÖR BLI /  KÄRNVAPENFRI, hängde ovanför sänggaveln i min mammas sovrum i Åbo under hennes sista levnadsperiod. Hon dog hösten 1994. Efter hennes död ville vår 13-åring ha den i sitt rum, och senare, någon gång i början av 2000-talet införlivades den med Åbo museicentrals textilsamling.*(1)

Under vårens Natodebatt tänkte jag på mina föräldrars antimilitarism, undrade hur de hade reagerat – och kom ihåg min mammas applikation. Jag hade inget ordentligt foto av den själv, men museets textilkonservator Tanja Huikuri hade vänligheten att sända mig en bild. I mina gamla fotoalbum skymtar bonaden på två bilder. Den ena är från 13-åringens rum 1995. Den andra är från min mors sovrum hösten 1994. När bilden togs vårdades hon hemma, mellan två sjukhusvistelser. Fotot var hennes initiativ. ”Nog borde väl det här också dokumenteras”, muttrade hon. För själv hade hon dokumenterat min ålderstigna mormors (1897–1993) vardag och kamp vid staffliet något år tidigare. I mitt synminne av situationen är hela applikationen med – som en överskrift eller tankebubbla, men till min stora besvikelse är det bara nedersta kanten som syns i albumsbilden.

Varken jag, eller mina syskon har något minne av när vår mor, Birgitta Willner (1923–94) skulle ha sytt denna bonad, och varför. När jag överlämnade den till museet gissade jag att den var från slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Under min skoltid bodde vi i Ekenäs. Min bror och jag började studera, och blev bofasta i Åbo (min syster i Sverige). Vid årsskiftet 1982 flyttade min far till Helsingfors, och min mor till Åbo. Efter 1970, då jag lämnade hemmet, har jag en ganska vag bild av hennes aktiviteter i Ekenäs. Men jag kom ihåg att hon var mycket intresserad av de kvinnogrupper som uppstod vid slutet av decenniet, och jag tänkte mig att hon kanske tillverkat applikationen med tanke på något lokalt evenemang.

Efter att ha bekantat mig med hennes efterlämnade papper, och letat uppgifter om kärnvapenmotstånd och fredsmarscher, har jag börjat luta mot att applikationen är från början eller medlet av 1980-talet och att den är tillverkad i Åbo och inte i Ekenäs. Jag tror inte att den är gjord med tanke på något evenemang, utan för den vägg där den hängde. Som isolering, dekoration – och besvärjelse. Och som en uppföljning av den folkliga traditionen med bonader försedda med visdomsord och fostrande motiv. Man kan se den både som ett uttryck för hennes oro och pacifistiska övertygelse, och som ett tidsdokument över fredsrörelsens dåtida omfattning, framför allt bland kvinnor.

Kvinnornas fredsmarsch från Köpenhamn till Paris fick stor uppmärksamhet. Jag minns den väl, men måste googla för att ta reda på när det var (1981).  Samtidigt blir jag påmind om ungdomarnas cykelmarsch till Tröndelag samma år – och en fredsmarsch från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, som jag helt glömt. Den gjordes i huvudsak med tåg. Deltagarna gjorde uppehåll i Karis, och jag hittar ett TV-inslag från järnvägsstationen som rör mig nästan till tårar, och en ingående och levande skildring publicerad 40 år senare i en katolsk tidskrift.*(2)

Den bästa informationskällan blev ändå den alternativa opinions- och kulturtidskriften Folkjournalen (1980–86), som jag själv var engagerad i.*(3) Där finns bl.a. en lång krönika av Mikael Böök över kärnvapenmotståndet under flera år (nr 1/1982). Beslut, initiativ, diplomatiska utspel, möten m.m. Det var mycket som pågick på olika håll i Europa vid den tiden – massdemonstrationer, namninsamlingar, appeller. I ett tidigare nummer ingår en fredsdikt som Margit Frankenhaeuser (1898–1990) skrev inför Siv Skogmans intervju med henne (Vi vet för mycket, därför vägrar vi förneka livet, 3/1981): ”…Det är nu/ vår sista sekund/ att trotsa de härskandes/ undergångslekar/ och höja kravet/ på människornas rätt till liv.” Min mor var en generation yngre, men tillräckligt gammal för att ha egna krigsupplevelser, och för att resonera i termer av könsskillnader på samma sätt som Frankenheuser: ”Hos varje man finns en viss portion äventyrslust och spänningssökande, som vi kvinnor inte frestas av på samma sätt. Vi besitter i stället en  s p o n t a n  instinkt att värna om det, som utsätts för fara … / Tack vare vår inneboende fredsbevarelsedrift kan vi kvinnor visa vägen och föregå med gott exempel.” Fredsmarschen kallade Frankenhaeuser en ”moralisk demonstration av stora mått”.

Under min mors första år i Åbo (1982) födde jag mitt första barn, och min brors fyra personers familj flyttade till England för ett läsår. I Folkjournalen 1/1983 finns en rapport av min svägerska, Margareta Nybacka-Willner, om den brittiska fredsrörelsen. Hon deltog bl.a. i en demonstration vid militärbasen Greenham Common, där 96 av NATO:s 160 kryssningsmissiler i Storbritannien skulle utplaceras. Då hade en grupp kvinnor sedan hösten 1981 upprätthållit ett fredsläger utanför området. Basen var inhägnad av ett 15 km långt stängsel, som demonstranterna skulle ”omfamna”. Margareta reste dit med tre andra kvinnor, utrustade med regnkläder, termoskaffe, smörgåsar – och långa halsdukar, för den händelse armarna inte skulle räcka till. Men halsdukarna behövdes inte. Omkring 30 000 personer mötte upp. Efter omfamningen dekorerades stängslet. Det blev en improviserad utställning över allt som är viktigt att värna och skydda och glädjas över. Och slagord som: GE FREDEN EN CHANS. / INGA KRYSSNINGSMISSILER.

Min mor fick förstås höra muntliga berättelser också. Och de vistades i England flera gånger. Min, år 1980 födda brorsdotter kom ihåg en demonstration där de skulle ligga på marken och låtsas vara döda. Jag föreställer mig att dessa personliga rapporter berörde min mor extra starkt, och att applikationen kan ha varit ett uttryck för hennes inlevelse. Bland de efterlämnade pappren finns några utkast till debattinlägg om fred och upprustning (insändare, brev) från ungefär samma period. Nästan alla är reaktioner på texter hon läst i ÅU.

”… Jag är skiträdd för världens samlade försvarsrörerlser, för mina små dotterdöttrars skull, för Alla jordens småbarns skull, och jag är rädd själv och jag vill vara med och göra en kvinnorevolution som håller stortvätt … / Försvar är inte försvar är inte försvar.” *(4)

FOTNOTER

*(1) TMK23139

*(2)    https://svenska.yle.fi/a/7-887079  ;  https://signum.se/artikelarkiv/vad-var-fredsmarsch-1982-for-nagonting/

*(3) Om Folkjournalen: https://wordpress.com/post/maggasarkiv.home.blog/234 

*(4) odaterat utkast, skrivet med blyerts på ett avrivet A4-ark (riktat till Bo Stenström, chefred 1978–87). Bland BW:s efterlämnade papper fanns 28 utkast till debattinlägg, såsom icke insända insändare och opostade brev. Av dessa handlade 11 om kvinnofrågor (feminism, ”vård”, hemarbete, ”arbete”), 5 om fredsrörelsen (pacifism, ”hjältar”), 3 om miljöfrågor och bostadspolitik, 2 om konstpolitik, 4 om pedagogik (studier, uppfostran, folkbildning), och 3 om medicinalväxter. / Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Samling Schalin–Willner, Vol 17.