Etikettarkiv: Birgitta Willner

Fredsbonad (1980-talets början)

En stor väggbonad, en applikation med texten: NORDEN BÖR BLI / JORDEN BÖR BLI / KÄRNVAPENFRI, hängde ovanför sänggaveln i min mammas sovrum i Åbo under hennes sista levnadsperiod. Hon dog hösten 1994. Efter hennes död ville vår 13-åring ha den i sitt rum, och senare, någon gång i början av 2000-talet införlivades den med Åbo museicentrals textilsamling.*(1)

Under vårens Natodebatt tänkte jag på mina föräldrars antimilitarism, undrade hur de hade reagerat – och kom ihåg min mammas applikation. Jag hade inget ordentligt foto av den själv, men museets textilkonservator Tanja Huikuri hade vänligheten att sända mig en bild. I mina gamla fotoalbum skymtar bonaden på två bilder. Den ena är från 13-åringens rum 1995. Den andra är från min mors sovrum hösten 1994. När bilden togs vårdades hon hemma, mellan två sjukhusvistelser. Fotot var hennes initiativ. ”Nog borde väl det här också dokumenteras”, muttrade hon. För själv hade hon dokumenterat min ålderstigna mormors (1897–1993) vardag och kamp vid staffliet något år tidigare. I mitt synminne av situationen är hela applikationen med – som en överskrift eller tankebubbla, men till min stora besvikelse är det bara nedersta kanten som syns i albumsbilden.

Varken jag, eller mina syskon har något minne av när vår mor, Birgitta Willner (1923–94) skulle ha sytt denna bonad, och varför. När jag överlämnade den till museet gissade jag att den var från slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Under min skoltid bodde vi i Ekenäs. Min bror och jag började studera, och blev bofasta i Åbo (min syster i Sverige). Vid årsskiftet 1982 flyttade min far till Helsingfors, och min mor till Åbo. Efter 1970, då jag lämnade hemmet, har jag en ganska vag bild av hennes aktiviteter i Ekenäs. Men jag kom ihåg att hon var mycket intresserad av de kvinnogrupper som uppstod vid slutet av decenniet, och jag tänkte mig att hon kanske tillverkat applikationen med tanke på något lokalt evenemang.

Birgitta Willner, applikation från början av 1980-talet. Åbo museicentral, TMK23139. Foto Tanja Huikuri/TMK 2022.

Efter att ha bekantat mig med hennes efterlämnade papper, och letat uppgifter om kärnvapenmotstånd och fredsmarscher, har jag börjat luta mot att applikationen är från början eller medlet av 1980-talet och att den är tillverkad i Åbo och inte i Ekenäs. Jag tror inte att den är gjord med tanke på något evenemang, utan för den vägg där den hängde. Som isolering, dekoration – och besvärjelse. Och som en uppföljning av den folkliga traditionen med bonader försedda med visdomsord och fostrande motiv. Man kan se den både som ett uttryck för hennes oro och pacifistiska övertygelse, och som ett tidsdokument över fredsrörelsens dåtida omfattning, framför allt bland kvinnor.

Kvinnornas fredsmarsch från Köpenhamn till Paris fick stor uppmärksamhet. Jag minns den väl, men måste googla för att ta reda på när det var (1981). Samtidigt blir jag påmind om ungdomarnas cykelmarsch till Tröndelag samma år – och en fredsmarsch från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, som jag helt glömt. Den gjordes i huvudsak med tåg. Deltagarna gjorde uppehåll i Karis, och jag hittar ett TV-inslag från järnvägsstationen som rör mig nästan till tårar, och en ingående och levande skildring publicerad 40 år senare i en katolsk tidskrift.*(2)

Den bästa informationskällan blev ändå den alternativa opinions- och kulturtidskriften Folkjournalen (1980–86), som jag själv var engagerad i.*(3) Där finns bl.a. en lång krönika av Mikael Böök över kärnvapenmotståndet under flera år (nr 1/1982). Beslut, initiativ, diplomatiska utspel, möten m.m. Det var mycket som pågick på olika håll i Europa vid den tiden – massdemonstrationer, namninsamlingar, appeller. I ett tidigare nummer ingår en fredsdikt som Margit Frankenhaeuser (1898–1990) skrev inför Siv Skogmans intervju med henne (Vi vet för mycket, därför vägrar vi förneka livet, 3/1981): ”…Det är nu/ vår sista sekund/ att trotsa de härskandes/ undergångslekar/ och höja kravet/ på människornas rätt till liv.” Min mor var en generation yngre, men tillräckligt gammal för att ha egna krigsupplevelser, och för att resonera i termer av könsskillnader på samma sätt som Frankenheuser: ”Hos varje man finns en viss portion äventyrslust och spänningssökande, som vi kvinnor inte frestas av på samma sätt. Vi besitter i stället en s p o n t a n instinkt att värna om det, som utsätts för fara … / Tack vare vår inneboende fredsbevarelsedrift kan vi kvinnor visa vägen och föregå med gott exempel.” Fredsmarschen kallade Frankenhaeuser en ”moralisk demonstration av stora mått”.

Under min mors första år i Åbo (1982) födde jag mitt första barn, och min brors fyra personers familj flyttade till England för ett läsår. I Folkjournalen 1/1983 finns en rapport av min svägerska, Margareta Nybacka-Willner, om den brittiska fredsrörelsen. Hon deltog bl.a. i en demonstration vid militärbasen Greenham Common, där 96 av NATO:s 160 kryssningsmissiler i Storbritannien skulle utplaceras. Då hade en grupp kvinnor sedan hösten 1981 upprätthållit ett fredsläger utanför området. Basen var inhägnad av ett 15 km långt stängsel, som demonstranterna skulle ”omfamna”. Margareta reste dit med tre andra kvinnor, utrustade med regnkläder, termoskaffe, smörgåsar – och långa halsdukar, för den händelse armarna inte skulle räcka till. Men halsdukarna behövdes inte. Omkring 30 000 personer mötte upp. Efter omfamningen dekorerades stängslet. Det blev en improviserad utställning över allt som är viktigt att värna och skydda och glädjas över. Och slagord som: GE FREDEN EN CHANS. / INGA KRYSSNINGSMISSILER.

Min mor fick förstås höra muntliga berättelser också. Och de vistades i England flera gånger. Min, år 1980 födda brorsdotter kom ihåg en demonstration där de skulle ligga på marken och låtsas vara döda. Jag föreställer mig att dessa personliga rapporter berörde min mor extra starkt, och att applikationen kan ha varit ett uttryck för hennes inlevelse. Bland de efterlämnade pappren finns några utkast till debattinlägg om fred och upprustning (insändare, brev) från ungefär samma period. Nästan alla är reaktioner på texter hon läst i ÅU.

”… Jag är skiträdd för världens samlade försvarsrörerlser, för mina små dotterdöttrars skull, för Alla jordens småbarns skull, och jag är rädd själv och jag vill vara med och göra en kvinnorevolution som håller stortvätt … / Försvar är inte försvar är inte försvar.” *(4)

FOTNOTER

*(1) TMK23139

*(2) https://svenska.yle.fi/a/7-887079 ; https://signum.se/artikelarkiv/vad-var-fredsmarsch-1982-for-nagonting/

*(3) Om Folkjournalen: https://wordpress.com/post/maggasarkiv.home.blog/234

*(4) odaterat utkast, skrivet med blyerts på ett avrivet A4-ark (riktat till Bo Stenström, chefred 1978–87). Bland BW:s efterlämnade papper fanns 28 utkast till debattinlägg, såsom icke insända insändare och opostade brev. Av dessa handlade 11 om kvinnofrågor (feminism, ”vård”, hemarbete, ”arbete”), 5 om fredsrörelsen (pacifism, ”hjältar”), 3 om miljöfrågor och bostadspolitik, 2 om konstpolitik, 4 om pedagogik (studier, uppfostran, folkbildning), och 3 om medicinalväxter. / Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Samling Schalin–Willner, Vol 17.

År 1957

Lämna ett svar

På senhösten 1957 fyllde min morfar 75 och min mormor 60. Till födelsedag fick de en 20-sidig årskrönika med färgbilder som jag ritat på uppdrag av min mamma. Under bilderna har hon förklarat vad de föreställer. År 1957 var ett händelserikt år. Jag fick en lillasyster. Hon föddes på sommaren. Somrarna tillbringade vi i Pargas, på morföräldrarnas sommarställe i Västermälö by. Jag hade en bofast bästis som hette Barbro. Vi gjorde mycket roligt tillsammans. På hösten började jag skolan. Jag var 6 år och skulle fylla sju i januari. Vi bodde i Ekenäs. Satelliten Sputnik sköts upp den 4 oktober och snurrade runt jorden i tre månader. Sputnik såg jag i Puolalaparken i Åbo tillsammans med morbror Olle.

Min mamma tyckte jag hade ett underbart sätt att rita när jag började skolan – men att det förstördes efter bara något år. Hon beklagar sig för sin kanadensiska svägerska Elisabeth Willner (f. Ferguson) i januari 1959:

“She had a wonderful way of drawing, but it was out with the school – and I hate the school for it, they have a very bad drawing instruction (but very good song teaching) that kills the interest in one year. It is not only the age. It was so pity.”*

Pärmbilden uppe t.v. / Mips döptes till Annamaria Helena. Hon är i momis famn / Vi har gymnastik i skolan. / Nedre raden: Jämt måste jag prova den röda klänningen som skulle bli färdig till mofis födelsedag. Mips är i sängen och du ser genom dörren ända till storarummet. / När jag hade varit sjuk fick jag en dag sitta ute i solen med Utta / När de där Villes var hos oss satt vi på verandan.

Uppe t.v.: Det var så många båtar som for förbi / till höger: Mamma o pappa fiskade med nät och det är jag, Margareta, som sitter i fören ; Johan och jag simmade och det var pappa som stod och tittade på.

När jag var till Åbo var jag med Olle till kiosken, Jag syns bara lite. Chokladkakorna (x) var på den hyllan / När Olle och jag och farbror Nisse Brant var till kiosken såg vi Sputnik när vi var i parken / I farbror Hockas bil

Hösten har varit regnig / Den gången vi var med pappa till Löjtlins (bybutiken) blåste det så hårt och gick stora vågor

Idag var det så hemskt roligt i skolan för vi fick se film. Ska jag rita från filmen? Först var det om nykterhet att vi skall vara nyktra. Den andra var ännu roligare. Det var om nån begravning. Dethär är en kamel.

Den roligaste gången i somras var när jag fick fara ut med Olle i Kråkan och det var så sent att Jockis hade gått i säng ren. Det är Barbro som är med på bilden fast det var nog en annan gång som hon var med. / Barbro var hos oss. Mips sover nära gungbrädet. Ser du vägen till Lillaskogen? / Vi var i ladugården hos Barbro, fast där fanns inge lejon, det ritade jag på skoj på väggen.

När jag var sjuk tittade jag på ”Kanaljen i Seraljen” och sen ville jag också rita modern konst för jag tycker det är lättare att rita. Men man måste skriva vad det är : ”Fisken simar i gröna havet och sir ett diur som pipär, å en papärslap, å sär nån här å metar, å sser iag lite tång net, å en ieda (gädda) på vattne”

FOTNOT

* Brev från Birgitta Willner (f. Schalin) till Elisabeth Willner (f. Ferguson) den 26.1.1959. Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner, Vol 17. Det finns 20 bevarade brev från min mor till hennes svägerska i Kanada, vilka min kusin Lisa tillhandahöll i somras. De är från perioden 1958–82.

Breven från Kanada finns i Vol 18. De är 49 till antalet och omspänner en längre period (1946–1993). De flesta är skrivna av Elisabeth Willner (f. Ferguson), som började brevväxla med min mor år 1954. Några är skrivna av min farbror Gideon Willner. Han emigrerade som 17-åring år 1930. Blev gruvingenjör och arbetade vid guldgruvan Macassa i Kirkland Lake.

Mammas seriekort, 1957

Lämna ett svar

När jag var 6 år fick jag en lillasyster. Hon föddes mitt på sommaren och jag och min storebror var många veckor ensamma på landet med mormor, morfar och moster Utta. Från den sommaren har jag nio kort med serier som min mamma tecknat. Åtta handlar om min nallebjörn Vippi. Jag älskade dessa kort, såsom jag älskade Vippi. De är mycket tummade och scenerna har etsat sig i minnet lika tydligt som bilderna i mina favoritböcker.

Ett kort handlar inte om Vippi, utan om min pappas nya sandaler! Jag blev besviken när jag fick det – på samma sätt som långt senare, när Tove Jansson gav ut en bok som inte längre handlade om mumintroll.

När jag nu betraktar korten slås jag av likheten mellan Vippi som vandrar med sin utfärdskorg och min pappa som vandrar med sin portfölj (ovan). Margakortet, där Vippi dirigerar takten för de uppvaktande sångarna (nedan), får mig att minnas min morfars gestalt när han högtidligt deklamerade sina hyllningsverser till mormor Greta och övriga namnsdagsbarn. I mycket påminner Vippi om Nalle Puh, men han får mig också att tänka på den typ av manlig värdighet som Muminpappan kunde stå för. Som när aktersnurran strejkar, och Vippi bestämt förklarar att man ror inte i motorbåtar och han tänker nog få igång snurran igen! (nedan)

Vippi är självklart en ”han” – liksom alla nallar? Man kan fråga sig varför. Ibland liknar han en glad baby. Han är företagsam och påhittig, och fast allt inte går som på Strömsö är slutet alltid gott.

Kulturliv i Kokkola (1948–56)

Lämna ett svar

Mina första fem år bodde jag i Gamlakarleby (Karleby idag, Kokkola på finska). Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden. I min mors brev har jag återupplevt en del, upptäckt vilken förtjusande människa jag en gång varit, och lärt känna mina föräldrar som unga. Det har gett mig en bild av att de gjorde mycket mera tillsammans då än senare. Och att deras umgänge var mera bohemiskt där än i Ekenäs, dit vi sedan flyttade. Dessutom har jag fått ta del av underhållande anekdoter och mött finlandssvenska kulturkändisar i början av deras bana.

”Bommen” är ett skojigt namn i barnaöron. Jag har en suddig minnesbild av ett besök, men det kan vara en efterkonstruktion. Han omtalades i varje fall ofta. Nils-Börje Stormbom, alias Bommen (1925–2016) var bl.a. kulturredaktör för Hufvudstadsbladet (Hbl) 1951–1964, och före det på Vasabladet. En kulturprofil som spelade en viktig roll för min fars journalistiska och litterära bana. Det var tack vare honom vi bodde i Gamlakarleby när jag föddes. Stormbom hade år 1948, som 23-åring, blivit erbjuden posten som chefredaktör för Österbottningen, med 30 000 i månadslön, men tackat nej:

… han skrev till Sven att han inte sticker huvudet i det getingboet för tre gånger 30 000. De som äger tidningen har nämligen mycket reaktionära åsikter och herrar redaktörer får inte skriva vad de vill. Två huvudredaktörer har redan fått sparken därifrån av sådana skäl … / Alltnog. Bommen tackade nej, men rekommenderade Sven till en mindre tjänst där – Bommen och Sundqvist hade funderat ut att det vore bra för Sven att komma in i journalistiken den vägen. Och då han inte är i ansvarig ställning är det inte så noga om hans åsikter inte passar med deras. (Birgitta Willner till Greta Schalin 25.7.1948)

Senare samma år erbjöds min far skriva om Wasa Teater för Hbl, ”Estlander ringde. Bommen förstås som rekommenderat igen”(Birgitta till Greta 23.10.48), och i något skede – kanske när Stormbom blivit Hbl:s kulturredaktör – började Sven också bidra med bokrecensioner. I Gamlakarleby och svenska Österbotten var har snart med i alla litterära sammanhang. Viktigast blev Svenska Österbottens litteraturförening, som grundades 1950 och fyra år senare började ge ut tidskriften Horisont.

Om Sven och hans tidskrift har ni väl hört där, så det behöver jag inte berätta om. Vi lever så i det att jag bekymrar mej, förargas och maffas turvis, som om det var jag själv som hade med det att göra. (sept 1954)

Hippa på Socis, och bostadsbyte, ur teckningsboken ”Willners öden och äventyr”.
Hösten 1953 flyttade vi från Katarinegatan 20 till Katarinegatan 15. ”Tyngsta sakerna i två hästlass. Resten på ÖB:s handkärra” (till GS 17/X -53)

Att min mor skrev en hel del dikter som ung kunde jag konstatera när jag sorterade hennes efterlämnade papper, och i breven berättar hon om intressanta böcker som de köpt eller som Sven fått som recensionsexemplar. Litteratur var ett intresse som de delade och diskuterade. Det var också det skrivna ordet som fört dem samman. Deras bekantskap började under kriget med brevväxling, när min pappa låg vid fronten. Senare blev litteraturen ett livsprojekt för honom, medan andra intressen blev viktigare för min mor. I Gamlakarleby deltog hon, i mån av möjlighet i alla författarbesök, litteraturcirklar och andra kulturevenemang som ordnades.

Vi var igår på välläsningstävling där Sven var ena domarn och de läste samma dikt av Lagerqvist 9 gånger. Max Furu sa att det påminde om den gången han var med och bedömde 12 potatissorter genom att smaka. Jag förargade mig efteråt så över vafören harpa de gett första pris åt, hon var så okänslig som läder men hade en viss teknik. För mig kändes genom hela tiden hur hon var ”konstgjord”. Där fanns en enda som uppfattat vad hon läste men hon hade kanske lite kantig accent och fick bara tredje pris till min stora förargelse. Sven skratta och trösta mej med att hon fick Frödings samlade (som var billigast) medan de andra bara fick Karlfelt och Runeberg. Som mera tröst fick jag hans arvode, 500 som jag köpte ett pat tuber oljefärg för plus eldrö vitprickig plast för kritiska ställen på köksväggen. (16.11.54)

Arbetarinstitutet stod för många av de kulturevenemang hon berättar om. Den unge Lars Huldén (1926–2016) var föreståndare 1951–56. Innan han blev språkforskare, poet, visförfattare, översättare. Han nämns ofta. Birgitta ritade vinjetter till institutets tidning och Sven vidtalades att leda litterära studiecirklar. ”Huldén är nog en välsignad sak att hålla pratet igång för Sven har en förmåga att suggerera tunghäfta på andra också”, skrev hon till sin syster. Då var de åtta deltagare. (8.3.55) Hon påminde föräldrarna om att hennes pappa träffat Huldén och kan intyga om hans ”vänligt pojkaktiga charm” (14.1.53), och när A.I:s diskussionsklubb hade som tema Kan kvinnan bli präst? – fann hon att han har ”en så trevlig liten djävul i sig” (19.11.53). Då skulle han ”bussa ihop” Liisa Riippa med en excentrisk och strängt dogmatisk präst. ”Det kommer att bli rusning!” (Riippa anhöll 1955, som första kvinna om prästvigning. De första kvinnliga prästerna vigdes 1988). När filmklubben hade sin första föreställning, blev de ”bjudna på” Jörn Donner, som hållit föredrag och visat sin egen förfilm:

Mannekänguppvisning efter arbiskurs i klädsömnad. Några deltagare fann det så pinsamt att de spexade till det. Birgitta med en kasserad aluminiumkastrull på huvudet, flor över ansiktet och jätteparasoll i handen. (ur brev till GS 1.4.1955) ; T.h. beskrivning av Jörn Donner (till GS 8.10.1955).

Han är en kulturpersonlighet och pioniär på sitt område, men ett försenat problembarn som mänska. Hans ansikte verkar underligt blekt förstenat. Jargongen späckad med trubbiga svärord. Egocentrisk och nervös men på något sätt övertygande som rentvättad ”präktig pojke. (Skiss med texten:) Fan så ja ä mätt. Man blir så jäklit mätt av kaffe. Har ni mera pilsner? Jag tror jag skall börja utge ”Arena” igen. Jag får int annars skriva va ja vill. Int i Husis och Pressen och int i Vapaa sana heller. Men ja’ ska skriva den ensam den här gången, de bäst. Kanske me Bengt Pihlström. (8.10.55)

Om Svens litteraturcirklar hade knappt med deltagare, gällde det också andra kulturevenemang. På en föredragskväll med två inresta professorer var det skamlöst lite mänskor och de satt och förargade sig över varför inte den och den är där – ”Det är så i en småstad … /man börjar känna sig moraliskt förpliktigad.” (22.2.54) När stadens kompositör Erik Fordell hade en serie på tre föreläsningar om musikens mästare hade det första gången inte varit en enda åhörare. Andra gången var det ”1 riktig och så Lasse Huldén och sen vi”. (10.2.53)

Birgitta fann en själsfrände i Marit Fordell, Eriks hustru, som gått Ateneum och hade samma stora intresse för krukväxter. De träffades på en basar, där Marit entusiastiskt demonstrerade sina. Det finns flera beskrivningar av Marit och Erik Fordell, den längsta i ett opostat brev till en studiekamrat från semitiden:

… jag tänkte roa mej med att beskriva de bekanta vi har här i hopp om att roa dej också. Mamma brukar tycka att de är så besynnerliga. / Herrskapet F. Han okänd kompositör, lever som krogmusiker. Till uppträdandet lite geni, lite nånsorts skogstroll, mycket finurligt. Hon skön svarthårig – lockig grannblåögd pigg livlig. Men troligen skadad av en ryslig barndom. Fadern ryktbar genom en på sin tid oerhörd historia av religiös svindel… / Hon är exalterad och full av vansinniga idéer. Men älskar blommor så deras hem närmast liknar en tropisk grotta av alla växter som kryper klänger skjuter skott och blommar på golv väggar och tak. Senast jag var där fanns det väldiga krukor med knoppande amaryllislökar under alla bord och stolar… (12.3.54)

Varför brevet aldrig blev avskickat framgår av de sista meningarna: ”Det slår mej plötsligt att då vi inte sett varandra på så länge kanske du kan tänkas missuppfatta mej lite – – – Du tror väl inte att jag driver med mina vänner, tvärtom jag älskar dem för att de ha färg och originalitet”. (12.3.54) Av samma orsak vill jag inte heller själv citera allt. För jag uppfattade brevet väldigt olika innan, och efter det jag läst annat.

Birgitta berättar gärna om kulturliv och människor, men skriver också om ensamhet. Sven är mycket borta, på jobb och möten, och när hon behöver prata skriver hon brev. ”Vi har ingendera lätt att skaffa oss vänner. Sven är reserverad och jag närmast rädd. Det behövs heller inte när man inte känner sig för tom. Sven känner sig aldrig så, han har alltid sina böcker och sitt starka huvud som gör att han kan konsumera vad som helst”. (12.3.54)

Som jag nämnde i föregående inlägg (12.3) betecknade hon paret Kalle och Katri Nylund som deras enda umgängesvänner. Kalle skulptör och Katri ivrig hantverkare. Fordells umgicks de inte med som par: ”Erik F. går aldrig till folk för han spelar på socis till 2 på natten och så skall han ännu orka ge privatlektioner och komponera på lediga stunder. Jag är lite ängslig för honom för han är en blandning av geni och naturbarn till sitt sätt och jag kan aldrig ens ana vad han tänker säga härnäst.” (till Greta 22.2.54) De var i varje fall på eftersits till Fordells när Erik hade kompositionskonserter. Första gången bävade hon inför sällskapet: ”Till Fordells efteråthippa är förutom oss inbjudna: Hans genommusikaliska mecenat, de 3 uppträdande solisterna. Punkt. O Oj. Jag som inte skiljer Gubben Noak från Björneborgarnas marsch.” (15.9.52)

Författarbesök var viktiga tilldragelser. Hon nämner många namn. Bland dem ”skönlockige blodunge” Christer Kihlman, och skalden Evert Huldén, som hon ”äntligen” fick se. Författarna är trevliga att höra på, och ofta ”sympatiska”. Mest oförglömlig var Gunnar Björling, som nämns i flera brev. Han deltog i författarföreningens österbottniska turné 1950:

I torsdags var författarturnén i stan. Sven tog emot dem först o så var han på middag på Socis med dem o diverse från stan. Hade så gärna varit med men det var för tidigt. Det var Thomas Warburton, Solveig von Schoultz (är syster till Segerstråle), Björling, Lundén-Cronström, o så en åländska o så en Högnäs härifrån. På uppläsningen var jag nog. Björling gjorde starkt intryck på mej. Hans sätt att läsa sina dikter! Solveig von Schoultz verkade oändligt sympatisk. För att igen tala om Björling. Han var hemskt liten, vithårig med örnnäsa o strålande mörka barnögon o lång skäggstubb. Grönåldrig överrock med sammetskrage. Sven var du med honom ren sen några timmar. Jag hade förstås Sven att presentera mej o vi pratade länge och väl med honom efteråt.” (20.11.50)

Birgittas exlibris är gjort av hennes mor Greta Schalin (1897-1993) i början eller medlet av 1940-talet (g. 7.6.1947). Svens är gjort av Birgitta. Björling-citaten från deras dödsannonser (se nedan).

Ett år senare hade Sven fått Björlings senaste med dedikation. ”Han lär vara generös i det avseendet / … han är ändå en av våra finlandssvenska stora profeter. Dessutom tycker vi så om honom.” (2.12.51) Hon skrev om Björling också till semikamraten:

Har inte Folkskolans tidskrift men S berättade att det i H:fors varit nånslags kulturdag för folkskollärare där Solveig von Schoulz hållit föredrag o Björling läst sina dikter. I tidskriften hade funnits ett redaktionellt referat över mötet där ref sagt att m ä n n i s k a n Björling gjort sympatiskt intryck, människan med spärrad stil. Det gör mig ont att så många inte tror sig förstå hans dikter. De vet inte vilka värden de går miste om. Jag vet inte var vi på svenskt språk har en så fin och innerlig dyrkare av skiftande ljus över nordisk vår och sommar. (citerar två dikter) Är det inte underligt. Jag har upplevt att två gamla fina vithåriga damer (liknade nog lärarinnor) satt framför mig och stormfnittrade som backfischar medan jag formligen satt och kämpade mot gråten av rörelse över att höra min älsklingsskald läsa de dikter som gett mig så mycket. Det kändes ganska underligt dethela och ett handgripligt bevis på att det inte finns några värden i sig själv. Det är bara hur man ser. (12.3.54)

Både Birgitta och Sven hade en text av Björling i sin dödsannons (1994 ; 2012). För Birgitta valde vi samma strof hon året innan själv valt för sin egen mor, blomstermålarinnan Greta Schalin. Långt senare, när Sven var i 90-års ålder, tog han fram en diktsamling ur hyllan, slog upp den och sade – den här vill jag ha.

Allt som är roligt (1950-tal)

Lämna ett svar

Breven från Gamlakarleby, som min mor Birgitta Willner på 1950-talet skrev till föräldrahemmet i Åbo, väcker inte bara tidiga barndomsminnen, utan för också tankarna till ett forskningsprojekt som följde mig i flera decennier.* Jag ville veta hur de tusentals okända kvinnor som studerat konst använt sin begåvning och kreativitet, om de inte gjort tavlor för utställning och försäljning. Jag tänkte mig att de skapat visuellt intressanta, originella hem som skulle gå att dokumentera och analysera. Att dessa kvinnor kunde lyftas fram som fenomen, och ses som motsvarigheter till konstnärsmytologins bohemiska män. Lite som Pippi Långstrump-kvinnor. För jag föreställde mig att de liknat min mor.

Jag spårade upp en årskull kvinnliga elever som studerat vid Åbo ritskola 1950. Det blev en tankeväckande process, och inledning till en rad uppföljningsprojekt. Men just det jag sökte såg jag mycket lite av. Eller så gick det inte att dokumentera för att det rört sig om tillfällig rekvisita och brukskonst som inte bevarats. I dag sitter jag med min mors liv som på en bricka, med hundratals brev, bilder och diverse hantverksprodukter jag inte förmått kasta bort. Nu skulle det vara möjligt att dokumentera.

Jag gräver fram schablontryckta borddukar som har fläckar, och som jag varken använder eller vågat tvätta. Hittar också en bunt klichéer, utskurna i korkmatta, vilka jag sparat för att de påminner om hemmiljön i min tidiga barndom. Undersöker min smyckeslåda. Hittar ett udda, glaserat keramikörhänge och ett oglaserat par med lövmotiv. Söker fram ett franskbrödshalsband. En barnkammartavla som fungerade som lekunderlag står gömd bakom ett skåp. Skivan har lite sprickor i kanterna, men målningen är välbehållen. Marsipanfigurerna, som jag nämnde i ett tidigare inlägg* har av förekommen anledning inte bevarats. Kasperdockorna berättade jag om i min förra bloggtext.

Birgitta Willner (1923 – 94), tygtryck och klichéer från 1950-talet

Eftersom det är arkivarbetet som utgör mitt huvudprojekt, förbigår jag senare alster. Jag håller mig till sådant hon skapade då vi bodde i Gamlakarleby, och då hon i avsaknad av telefon berättade om allt i sina brev. Breven daterar föremålen, ger bakgrund och sammanhang.

Fast jag skrev om Pippi Långstrump, bohemiska män och min mor i samma andetag, är skillnaderna stora. Hon var ingen kraftkvinna, och inte heller hänsynslös eller maniskt produktiv. Men breven berättar ändå om attityder och förhållningssätt som bröt mot normativa husmorsideal. Det fanns sammanhang där hon tyckte sig sticka av på ett iögonenfallande sätt, och hon fick höra att hon ansågs originell. ”En fru härifrån som bara känner mig till utseende och hörsägen hade frågat Ullas granne om hon känner mej, jag lär ju vara så originell … Ser du det är ingen merit här. Och jag tuggade melankoliskt på det ett par dagar. Sen kom jag till att det varit värre om hon sagt att jag är vanlig.” (1.4.1955)

Min mor hade en förmåga att entusiasmera andra, och att själv uppfyllas av entusiasm, men kunde också bli väldigt nedstämd. Jag googlar satsen ”Humöret växlade kraftigt” och kommer fram till att hon kan ha haft ett Cyklotymt temperament. ”Får då och då om morgnarna när här är som hetast och råddigast alldeles outhärdliga under-isen-skov. Det känns då alldeles omöjligt att uthärda med mej-själv. Helvetiskt helt enkelt … Lyckligtvis räcker det aldrig mer än lite över frukost… ” (6.6.1951) De mörka tankarna minns jag väl från senare år, eftersom hon gärna tänkte högt. Men det positiva övervägde, och hennes entusiasm, och entusiasmerande närvaro, blev intimt förknippad med kreativiteten och mångsyssleriet.

De skildringar som är mest euforiska handlar om tygtryck. ”Jag är VILD av iver, och jag tycker huvudet är pinfullt av mönsteridéer och herregud vad det är roligt” (8.11.1953). ”Kanske jag lugnar mej småningom. Men det är en särdeles primitiv fröjd det där med att trycka. När man plättar klichén på och så tar opp den och ser märket efter. Det första jag gjorde var ett sånhänt (skiss) … fast jag var ensam hemma tjöt jag av förtjusning ett oartikulerat infödingstjut. Sven frågar ironiskt när jag skall rita.” (11.11)

Birgitta Willner till Greta Schalin 11.11.1953

Hösten 1953 verkar ha varit speciellt kreativ. Då flyttade vi till en större lägenhet, på samma gata. Omställningen var säkert inspirerande, men det var också umgänget med två nyfunna själsfränder, Peggy Krokfors och Katri Nylund. Peggy hette egentligen Birgit (f. Viklund) och var teckningslärare. Katri var gift med skulptören Kalle Nylund (1925–77) som på 1950-talet höll konstkurser i arbis. Nylunds nämner hon redan 1950, och lite senare kallar hon dem ”våra enda umgängesbekanta”.

”Katri är så söt med det att hon älskar julen … lagar franstbrösmycken, trycker dukar, förklän … Jag tycker om när folk vågar vara barnsliga.” (22.10) ”Peggy var i tagen när hon var här, kom mest för att berätta att hon hyrt en källarlokal för nöjes skull. Hon tänker hålla salong där, samla folk till att rita, franstbröda, spela ping-pong. Hon yrade om att göra väggmålningar – – Hon talade om att plocka goda avancerade teckningselever och blanda ihop med vuxna för teckningskvällar. Är hon inte en fräsch uppenbarelse!” (8.11)

Det mesta fick sin början 1953. Före det rapporterar hon bara vad hon tecknat och målat, och om den påhittighet som krävdes för att hålla familjen med mat och kläder. Och om en brevkurs om Blommor i hemmet. Hantverkandet nämns första gången i februari i ett uppmuntringsbrev till systern. Då har hon tillverkat örhängen både av franskbrödsdeg, och keramik. ”Du skall absolut börja i Åbo på nån kurs”, skriver hon. ”Man går och kommer som man tycker och i synnerhet det med leran tror jag på – att det har nån psykoterapeutisk verkan att klämma i den feta lydiga leran. Och de som går i kurserna är bara såna som går för att det är roligt – inte för att de har anlag.” (5.2)

Birgitta Willner. Örhängen från 1950-talet och brev till Ursula Schalin 5.2.1953.

”Franstbrödandet” har jag själv minnen av. Jag vet inte på vilket sätt 1950-talets franskbröd skiljde sig från dagens. Men de var mycket godare, hade tjockt skal, och det mjuka innandömet kunde man forma figurer av. Min mor gjorde blommor, som hon målade och lackade. ”Idag har jag bara målat franstbrödsblad (jag för min del skulle gärna döpa dem till akvarellblommor, det låter bättre) … Det är nog jobb med dem och jag funderar länge när jag målar och när jag sätter ihop buketter.” (8.11) Hösten 1953 gjorde Katri och hon franskbrödsblommor tillsammans. Smyckena fanns till salu i en butik. ”Men Katri visste senast att hon inte lyckats sälja mer än tre buketter. Håhå. Jag trodde de skulle gå åt som smör” (15.12). Min mor finansierade i varje fall jultvätten med sina. Tvätterskan ville ha många, som hon fick billigt: ”För jag täcks inte klå, det är så pass mycket behagligare att knåpa blommor än att stortvätta. Vi sover på bara bolstren medan lakanen torkar.”

Birgitta Willner. Franskbrödshalsband från 1950-talet.

Tillsammans med Katri gjorde hon också marsipanfigurer. Tygtryck, som var mer skrymmande och klottigt, ägnade hon sig åt hemma för sig själv. Hon skriver mest om den verksamheten, inte bara på grund av ivern, utan också för att hon ber föräldrarna om hjälp med arbetsmaterial. Åbo hade bättre utbud och kunnigare försäljare. De första mönstren hade hon tryckt med potatis på billig ravelduk. Men potatisarna höll knappt mönstret ut, innan figurerna blev suddiga i konturerna. Hon längtade efter linoleum och något att karva med. Sen visade det sig att de färger hon använt inte höll tvätt: ”… det finns enkom färg och jag vill trycka … Ge mej färg och tyg och låt mej trycka åt er … Jag vill så hemskt men har så svårt att få material här.”

Det hon inte fick före jul, fick hon i julklapp. ”Tiden efter jul hade jag så roligt att jag inte ens saknade medmänniskor. Hade fått textilfärger i julklapp och gjorde så klichéer i gummimatta. Skulle trycka ett tyg bakom Jockis säng och hade funderat ut ett arbetsamt mönster med tre små holmar … och en skuta och en vindros. I mörkviolett rött och smaragdgrönt på senapsgul botten. Jag levde faktiskt ombord på mina holmar den tiden.” (brevutkast till studiekamrat, 12.3.1954)

Birgitta Willner, klichéer för tygtryck från vintern 1994.

Att ägna sig åt hantverk är föga originellt. Om min mors mångsyssleri var speciellt i något avseende handlade det kanske om intensiteten i hennes engagemang. Att hon så helt och fullt gick upp i det hon gjorde – i kombination med den konstnärliga blick och de ambitioner hon begåvats med hemifrån. För hon ville helst skapa efter eget huvud. ”Jag tycker som Pössan om att ”Selv!” göra saker” skrev hon, som förklaring till att hon inte deltog i Peggys kurs i textiltryck hösten 1953 . Där skulle de arbetat med färdiga schabloner och Peggy bara kommendera ”tryck!” (17.10)

”Nu senast har jag hållit på med en monumentalmålning 120 x 80 cm. I olja. Nu blir du ängslig. Lugna dej det är bara en plywoodskiva med ett landskap med järnvägsspår, landsvägar, en havsvik, en sjö en kanal mellan båda. Ett flygfält. Skog, fält, berg. Johan får den till julklapp + en samling plasttillbehör. Tre små hus, tåg, bilar, flygmaskin, båt. Katri förde mig ”på spåret”. Hon visade att hon köpt åt sin pojke till födelsedagsgåva och bad mig att köpa åt Jox. Det var en billig sats med hus osv på en sladdrig pappbit med en liten bit väg och järnväg. Hon nämnde också att pojken bett henne rita större vägar på en pappskiva. Så blev jag i tagena och har haft hemskt roligt mina ensamma kvällar. Tyvärr har jag suttit till ½ 2 på nätterna och målat. Det måste hinna torka till jul. Förvarar den på vinden. I går natt nändes jag knappt föra opp den sen jag målat några sista björkar vid spåret. Jag radade ut husen, tåget och sen åkte jag bil längs vägarna. Det gick bra med de pickusmå bilarna som hörde till satsen, men för en liten bil med hjul slingrade landsvägen för mycket. Har funderat mycket på färger, den skall vara barnkammartavla mellan verserna så jag ville få den vacker. Det blir rätt spännande att se den i dagsljus”. (15.12.1953)

Birgitta Willner. Lekunderlag och barnkammartavla. Olja på plywood 120 x 80 cm. December 1953.

FOTNOTER

* ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1987 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag 2001 ; Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid. 202–224 . Sannsaga, Åbo 2017.

* Konstnärsliv 1943–57, publ. 7.7.2020.

Kasperdockor, 1950- och 1960-tal

1 svar

Det är inte bara brevhögar som kan samla damm i skåp och lådor utan också föremål med affektionsvärde. Invirade i silkespapper, i en påse längst in i en hylla i vårt överbelamrade hus, finns fem handdockor som min mamma gjorde i papier maché i min tidiga barndom. En ljuv flicka med runda kinder och axellångt hår av svarta, glänsande pälsskinnsremsor är den jag minns bäst. Jag måtte ha beundrat henne från första stund. De övriga dockorna är en blond yngling, lika vän som hon, två vuxna män med mera ambivalent framtoning, och en häxa. De kan ha varit flera. En varg fanns det åtminstone, som var av tyg. Gossen och flickan förknippar jag med Hans och Greta, och de vuxna männen med Folk och rövare i Kamomilla stad. Men antagligen fick de spela olika roller i olika sammanhang, som skådespelare gör.*

Birgitta Willner, Kasperdockor i papier maché från mitten av 1950-talet.

Jag var fyra år när dockorna dök upp. Det framgår av min mors brev till min mormor, där hon berättade att Mona Leos dockteater hade gästat Gamlakarleby:

”… Här var en kväll Mona Leos dockteater och jag blev alldeles hänförd. Har nu gjort två huvuden av pappersmassa, men behöver ett par primadonnor också. Mona Leo har underbara självgjorda dockhuvud. Hon berättade förresten i ett föredrag på AI att hon en gång ovetande hade botat en 19-årig flicka från sjuklig depression med ett sagospel om eldfågeln. Hon fick tre år efteråt höra det. Flickan var uppväxt i sträng religiös miljö där allt var synd och bio och teater var bannlysta ting. Dockteatern var inte lika farlig. Flickan hade tagit så starkt och djupt intryck av denna sagofantasilek att efter detta började småningom en omsvängning ske i hennes sinne och efter något år var hon alldeles frisk. Hon sade att hennes dockteater visat sej mycket effektiv vid behandling av problembarn. / Jag skall i varje fall för ro skull laga några dockor åt mej. Fast Utta skulle ha bättre anlag med sina fenomenala fingrar. Mitt lillfinger är orörligt. Man gör huvudet av pappersmassa – pikusmå lappar av tidningspapper blandas med klister och knådas till ett slags lera som man sen formar till huvuden med hål för fingret. Jox har lagat åt sej en hel arsenal djurhuvuden. T.o.m. Pöss har varit i färd med att laga ”pipimasch”. (2.3.1955)

En månad senare var den första dockan helt färdig, och en annan nästan. De övriga saknade ännu kroppar och händer. Men de skulle bli klara och en pjäs spelas upp nästa gång min lekkamrat Åsa kom på besök. ”Vill du göra en stordonation till Willners dockteater så skall du donera en meter av den blå flanellen”, tipsade min mor. ”Jag tänker ha som kulisser såkallad ”flanellograf” och Jox får själv göra träd och hus av tygbitar och trådar som man bara sätter löst på den luddiga flanellen.” (Birgitta till Greta 1.4.1955)

Mina händer minns ”flanellografen”, hur lätt det var att fästa och flytta figurerna. Häxdockan blev färdig till påsk. Den kom inridande i barnkammaren på min snöspade – med min kaffepanna hängande fram och ”Pilmissa klängande bak” – för att släppa ner påskägg från Åbo i våra sängar. (5.4.1955)

Mona Leo (1903–1986) var en pionjär på dockteaterns och barnkulturens område i Finland. Hennes dockteater hette officiellt ”Helsingfors dockteater – Helsingin nukketeatteri”, men var i praktiken ett enmansföretag. Den grundades 1951, verkade till slutet av 1960-talet, och blev snabbt en succé, främst på grund av barnpublikens starka respons. Teatern hade ett 50-tal sagor på sin repertoar och turnerade både i Finland och utomlands. Dockorna tillverkade hon själv. Den största stjärnan var Janne, en maskot och vän som följde med på alla resor. Han finns avbildad i det ovan citerade brevet.

Brev från Birgitta Willner till Greta Schalin, som berättar om Mona Leos dockteaterbesök i Gamlakarleby vintern 1955. T.v. Mona Leos maskot Janne, och t.h. ”blinda flickan” i Jungfru Maria och den blinda flickan.

Själv har jag inga tydliga minnen av Mona Leo och hennes dockteater, men jag var säkert med när teatern gästade Gamlakarleby vintern 1955. I ett av breven beskrivs min reaktion på dockorna, också om det är aningen oklart om det är Mona Leos, eller min mors egna dockor som åsyftas: ”Hon (Åsa) var först uppskakad över dockornas rörelser och händer men sedan Margareta skakat hand med Kasper måste hon också. Marg rycks nog alldeles med av dem. Hon svarar dem blygt och ögonen står av spänning.” (1.4.1955)

Trots att jag inte minns att jag skulle ha träffat Mona Leo senare heller, förblev hon ett begrepp. På äldre dagar bodde hon i Ekenäs, dit vår familj hade flyttat 1956. Min mor och hon umgicks en del, i huvudsak på 1970-talet, och i min mors fotoalbum finns flera bilder av Mona Leo och hennes personligt inredda hem. När jag i början av 1980-talet var engagerad i tidskriften Folkjournalen uppmärksammade aktivisten Harry Laine Mona Leo med en stort upplagd intervju*, och när jag år 2009 blev intresserad av bildhuggaren Birgitta Ara visade det sig att hon fungerat som assistent åt Mona Leo på 1950-talet. Att första gången, som ung tonåring besöka Mona på Runebergsgatan i Tölö var som att komma till himmelriket – där fanns väggmålningar, underbara färger, märkliga föremål.*

Mona Leo och hennes hem i Ekenäs, fotograferat av min mor Birgitta Willner på 1970-talet. I en intervju i Folkjournalen 2/1981 beskriver Harry Laine hennes ”personligt inredda och mycket omförmälande hem”, och hennes egna målningar, ”med sagomotiv, violetta, turkosa, djupgröna sagoskogar med ängar och bäckar, i dunklet bortridande prinsar eller blomsteromgivna, förklarat sköna feer eller prinsessor … Rummen är fyllda av bilder, fotografier, ikoner, träarbeten och andra minnesföremål.”

Någon gång vid medlet på 1960-talet gjorde min mamma Beatleshuvud i papier maché, men de fick inga kroppar och användes aldrig som handdockor. De står numera på en bokhyllskant. Ibland ramlar Ringo Starr i golvet – halsen är ojämn – men pappersmassa är ett tåligt material. Han håller.

Birgitta Willner, Beatleshuvud i pappersmassa från medlet av 1960-talet.

Våren 1955 skrev min mor ett tilläggsbrev om Kasperdockorna till min hemmaboende moster Utta.* Där berättar hon mera om tekniken, och betonar hur upplyftande dockleken är för humöret:

”…Jag måste riktigt skriva igen, är så full av entusiasm över min nya lek med dockor. Jag gör det i hopp om att du också skall bli förtjust i den. För så sur ensam och gråtmild som jag var i kväll – så stormen ven ute och inte bara ute så glest som huset är byggt (jag har stövlar på inne och Svens gamla yllestrumpor som sockor i) och det var så ruskigt. Och jag var så sällskapssjuk så jag nästan grät, och jag längtade till Åbo. 0,2 mark har jag.

Men så koka jag kaffe och satt och drack det på spisen för värmens skull och satt lite hallonsylt på den en vecka gamla hembakta. Och så börja jag riva rimsor av sparat bullpapper. Och så rev jag på tvären så jag fick såhär …. små lappar och så öste jag i av det tapetklister som alltid måste finnas i Jockis burk. Rätt tjockt var det – i konsistensen som de misslyckade saftkrämer som familjens jungfrur i tiderna gladde oss med. Så knådade jag ihop det. Och det är så jävligt roligt att sitta och peta ut dockhuvuden. Laga så stora så du kan använda av dedär små kupiga plastknapparna till ögon. Oss emellan så har jag friserat en muddlare med svart borst för att få ögonfransar åt dem som ska vara vackra. Stoppar in dem under ögonlocken medan smeten är fuktig. Bäst om man har knapparna till hands också för massan krymper när den torkar (Du kan ju i smyg frisera familjens tandborstar om det behövs blont)…”(8.3.1955)

FOTNOTER

* Kanske någon minns dockorna från utställningen Minä kuolevainen – Jag en dödlig på Åbo slott 1999–2000. Då satt de i en vitrin med minnesföremål, som folk ur planeringsgruppen bidragit med.

* Harry Laine: ”Den skapande fantasin som livsbåk” i Folkjournalen 2/1981, sid 28–33. Folkjournalen presenterades i ett tidigare blogginlägg (7.5.2020).

* Mardy Lindqvist: En välsignad nyfikenhet. Berättelsen om Birgitta Ara. Schildts, Keuru 2009. Sid 55–58 ; Om mitt intresse för Birgitta Ara, se Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid 49-52 (”En mästarinna på fötter”), Sannsaga, Åbo, 2017.

* Min moster Utta ägnades ett blogginlägg den 23.10.2020.

Böcker av Mona Leo: Bilderböcker (på 20-talet) ; Livet älskar dig, 1940 (1970 Litteraturförlaget, Stockholm) ; Resan till Mandurzistan, 1941 (sagor) ; Mireli och Fireli, 1955 (sagor) ; Sagans språk, Verbum, Stockholm 1975 ; Att leva sitt liv som ett barn, ETA, Ekenäs 1983.

Teveansikten 1992–94

1 svar

I mitt förra inlägg presenterade jag presidentporträtt som min mor, Birgitta Willner brukade rita framför teven medan nyårstalet pågick. De flesta var lösa teckningsark, men de sista var från en inbunden ritbok som hon startade i augusti 1992. Boken är fulltecknad. Sista bilden är från april 1994. Boken börjar med ett trettiotal bilder av den vänstra handen, eller fötterna. Resten är teveansikten. I hundratal.

Hon hade alltid tecknat, av och till. Själv hade jag slutat, när jag började studera konsthistoria. Självkritiken och tröskeln att börja på nytt växte med åren. År 1992 vågade jag mig på en ritbok. Då hade jag skrivit arbets- och andra dagböcker i några år*, och såg ritboken som en vidareutveckling av dagbokskonceptet. Min morfar, Teodor Schalin hade en devis som min mor ofta citerade, om hur viktigt det är att teckna varje dag, om inte annat så ”en stol”. Jag gav mig i uppgift att helt opretentiöst rita några minuter varje dag. Men kunde ändå inte låta bli att stolt berätta om företaget och visa boken för min mor. Nu ser jag att hon startade sin en vecka senare.

Jag lägger också märke till hur darrig hennes handstil är, och imponeras över hur väl hon fångar porträttlikheten. Inga sidor är utrivna. När hon varit missnöjd står det ibland ”usch” vid bilden, men för det mesta har hon bara lämnat sådana på hälft eller utan kommentarer. Som regel uppger hon både datum, program och vem bilderna föreställer.

Som ung gjorde hon ibland porträtteckningar på beställning, och teveansikten hade hon ritat då och då efter det att vi skaffade TV. På sextiotalet skrev hon en TV-krönika för Västra Nyland.* Det finns en klippbok från år 1963, och en påbörjad från 1964, där hon limmat in enstaka TV-gubbar. I ett par mindre skissblock från 1970-talet finns också teveansikten, men de inte daterade.

Jag hade inte studerat ritboken från 1992–94 desto närmare förrän jag började fotografera ansiktena. Att bläddra i boken, beskära och förtydliga fotona, och rada dem efter varandra som seriebilder blev som en tidsresa. Jag kom att tänka på de tjocka minihäften, som en tid var vanliga, med hundratals nästan likadana bilder av en stillastående figur, som rör sig när man bläddrar i häftet. Det var som om ansiktena började leva, mumla, ha åsikter och känslor, när de ställdes bredvid varandra.

Teveansikten får med tiden samma nostalgivärde som gamla bruksföremål, eller tidiga lukt- och smakminnen. Man har hänvisat till dem, hyst sympatier och antipatier, och pratat om dem med vänner och bekanta. De har varit en del av ens liv.

Nedan ett urval ansikten i kronologisk ordning.

1992. Från vänster: Ajankohtainen kakkonen 19.9. Juha Föhr. Väderprofet // TV2, Bildjournalen. 19.9. Carlo Derkert, son till Siri Derkert och Walle Rosenberg // TV2, 3.10. Ulf Sundqvist – Esko Aho // Sveriges TV 6.10. Lasse Åberg.

Från vänster: Söndag morgon 1.12.1992. Salman Rushdie // TV1 26.11.1992. Jeff Koons, ”Ilona and I never compromise” // TV4, Närkontakt 26.11.1992. Svensk skådespelare Rikard Wolff // TV2, Noam Chomsky, del I 1.1.93, del II 3.1.

Från vänster: 1.1.1993. Påvel Ramel. ”Som en studsig liten boll jag vill bli munnen” (”Jaha det finns ingen böjningsform för minnas”) // TV, lörd 9.1.1993, Kari Utrio, påstår att TV inte väcker tankar såsom böcker gör ; Lefa (Leif Salmén) det liknade först, före ; om TV keittiössä, ”jos Teija joka viikko tarjoisi soosia ja muusia ja” ; Kylätasku ; musiker Esa-Pekka Salonen // 1993, Donner.

1993. Från vänster: Söndag morgon 3.10. P.G. Gyllenhammar // A-studio 7.10. Alexander Solzenitsyn, intervju för Stig Fredrikson // 20.10. Mirja Pyykkö. progr. om östbrottslighet, poliser och knark // 22.10. ”Yksi kuva”, Hardwick ; Jorma Panula

1993. Från vänster: TV2, Café Kafka 25.10. Jansson ; Wallgren ; Rosas ; v Bergman-Wiberg // Martin Saarikangas // Presidentspel, 30.10. Ilaskivi ; Ahtisaari ; Sulo Aittoniemi ; Väyrynen ; Claes Andersson ; Kuuskoski //

Från vänster: nov. 1993. P.D. James // Alma(?) ja Doris 29.12. Tarja Halonen ; Kultainen leikkaus 29.12.1993. Harry Kivijärvi ”inte behöver man göra monument över alla mänskor. Vi har för många” // 3.1.1994. Tony Morrison

1994. Från vänster: 3.1. Claes Andersson // TV1 6.1. Tonight – tonight, José Carreras, hemskt vacker karl som sjunger som en ängel // Seppo Heikinheimo // 4.2. Antero Jyränki, repris på A-studio om presidentmakt ; Hannele Pokka, meddelade idag att hon avgår för att föda barn nästa månad och bli landshövding i Lappland ; Matti Klinge.

1994. Från vänster: TV2 14.2. Tuija Lindström, fotoprofessor vid Göteborgs Universitet // Café Kafka 14.2. Jotto (Jan Otto Andersson) ; Chr. Stålberg ; Marie-Louise v. (Bergman-Wiberg) ; Ann-Britt Kaca // Sveriges TV1, Bildjournalen. Pontus Hultén // TV4, Max v Sydow.

FOTNOTER

* Arbetsdagböcker började jag skriva på inspiration av min museikollega Salme Kotivuori.

* Birgitta Willners krönika ”Sett i TV” publicerades en tid också i Vasabladet.

Nyårstal 1967–1994

Lämna ett svar

Min mor Birgitta Willner (1923–1994) brukade på nyårsdagen rita av presidenten medan han höll sitt nyårstal. Bland hennes efterlämnade teckningar finns presidentporträtt från 15 nyår. Av Kekkonen från åren 1967, 1976, 1978–1981, av Koivisto 1983–89 och 1994, plus en bild av Esko Aho från 1993 då det undantagsvis var statsministern som höll talet. Något nyårstal av Ahtisaari hann hon inte se. Han representeras av en teckning från presidentkandidatduellen i Villmanstrand den 23.1.1994. Nedan porträtten från 1967–1994 i kronologisk ordning.

Urho Kekkonen, president 1956-82. Ovan nyårstal 1967, 1976, 1978. Nedan 1979, 1980 och 1981.

Mauno Koivisto, president 1982-94. Ovan nyårstal 1983, 1984, 1985. Nedan 1986, 1987 och 1988.

Från vänster: Mauno Koivisto 1989, statsminister Esko Aho 1993, Koivistos sista nyårstal 1994, och Martti Ahtisaari som presidentkandidat 23.1.1994.

Att måla porträtt (1952)

Lämna ett svar

Min morfar Teodor Schalin (1882–1960) var porträttmålare. Man kan stöta på hans porträtt lite varstans i Åbo, i läroanstalter, direktörs- och mötesrum, på Åbo svenska teater eller i stadsbiblioteket. Han intresserade sig för genren tidigt, fick beställningsuppdrag också medan han heltidsarbetade som lärare, och som pensionär blev det en huvudsyssla.*

Min mor Birgitta (1923–94) hade också konstnärliga ambitioner. Hon utbildade sig först till folkskollärare för att ha någonting att falla tillbaka på, gifte sig 1947, och idkade sedan självstudier. Åren 1949–56 i Gamlakarleby, vid sidan av hushållsarbete och småbarnsskötsel. Hon målade grannbarn, väninnor och andra som satt modell mot att själva få tavlan om den blev lyckad. Porträtt var också hennes starka sida. Så kommenterade min mormor en konstnärlig kusin till Teodor med karaktäristiken: ”Hon har som du bara intresse för ansikten.”*

När Teodor hösten 1952 fyllde 70 hade han sin första och enda separatutställning tillsammans med sin hustru, Greta Schalin (1897–1993). Den visades först i Salon Strindberg i Helsingfors, och sedan i Åbo konstmuseum. Min mor hade inte möjlighet att se utställningen i Helsingfors, men läste alla recensioner hon fick tag i. Omdömena om porträtten engagerade henne så starkt att hon, i ett brev till Greta, förlorar sig i en lång betraktelse om kritikernas bristande förståelse för denna konstart. Jag återger (till sist) betraktelsen i sin helhet – inte bara för att jag finner den insiktsfull utan också för att den bryter mot hennes vanliga brevstil och förhållningssätt till föräldrarna.

Teodor Schalin: Einar Holmberg, 1949, olja på duk, 85,5 x 72 cm. Detalj av ansiktet och hela målningen med ram. Åbo stads konstsamling. Foto Mikko Kyynäräinen / Åbo museicentral. Porträttet målades på beställning av Åbolands ungdomsförbund, och har varit deponerat i Åbolands folkhögskola i Pjukala, Pargas. På 2010-talet donerades porträttet till Åbo stad och hänger numera i Åbo stadsbiblioteks gamla del. Einar Holmberg (1878–1959) var stadsbibliotekarie i Åbo 1912–18. Porträttet fanns med på Teodors och Greta Schalins utställning år 1952, som visades i Salon Strindberg i Helsingfors och i Åbo konstmuseum.

Birgittas brev är nästan alltid riktade till ”Kära Mamma”, även om hon ibland påpekar att hon menar alla, men får skrivskräck om hon sätter ut det. I förhållande till Greta förblir hon ett hjälpbehövande barn, som vädjar om tröst, uppmuntran, praktiska råd och materiell hjälp i form av lån, och förnödenheter. Breven handlar mest om småbarnsvardag under ekonomiskt knappa förhållanden, klädbekymmer, sjukdomar, mathushållning, heminredning. Konstnärligt arbete nämns som prestation, att hon har – eller inte har – åstadkommit någonting, och i form av hjälpbehov, när hon behöver konstnärsmaterial som är för dyrt, eller inte går att få tag på i Gamlakarleby. Men ibland skriver hon också om arbetets glädje och vånda:

”Målade en smula på dagen, men flickan hann inte mer än 1½ timme idag. Dessutom råkade jag vara så hejdlöst sömnig …. Men det är så roligt att måla. Det är spänning o möjligheter. Samma känsla som när jag som barn vågade kliva på vedlidertaket eller när jag första gången körde ensam till Muddais med Lido eller som när jag rodde runt Vestermälö eller som när man kan flyga i drömmen. Skada bara att man dessemellan är så genomarg och missmodig över alltihop, känner sin klassificering som ”fru som målar” … / Jag är högfärdig o vantrivs med att vara föräldrarnas mindre begåvade dotter. Och inte bara högfärdig, jag är van vid bättre helt enkelt. Att se ordentlig konst. Nåja. Vad i världen gör du när du inte ser nån färg just i ett ansikte? Ingenting vackert. Normalt skinn, ingenfärgs skuggor. Jag försöker se. Men behöver bara jämföra med ditt porträtt av mej för att se hur död o kall rouge-plankstrykning jag åstadkommit. Hur får du levande luftskimmer i huden? Och om man ser något – hur få ihoprört färgen?” (Birgitta till Greta, 27.3.1950)

Ibland, men mycket sällan, vänder hon sig direkt till Teodor – i ett skilt brev, eller i ett tillägg till Gretas. Då är tonfallet vördnadsfullt och formellt distanserat. Som när hon ber att få låna hans modelldocka. Då hade hon inlett en ABC-kurs i teckning, som han bekostat, och kommit fram till kapitlet om människan: ”Har i kväll läst igenom alltihop och finner att ”leddockan” spelar en rätt stor roll där. Då jag inte själv har möjlighet att skaffa en sådan undrar jag om jag möjligen kunde få låna pappas medan jag sysslar med denna lektion. Om pappa nämligen kan avvara sin. / – Om så att jag kunde få låna dockan kunde jag försöka koncentrera de övningarna så jag inte håller den så länge.” (Birgitta till Teodor 11.10.1955)

När Birgitta hösten 1952 förlorade sig i sin betraktelse om porträttmåleriet som konstart, är den dotterliga ynkligheten, och lärlingens vördnadsfullhet som bortblåst. Hon skriver plötsligt med pondus, övertygelse och inlevelse – som den konstkritiker hon senare blev* – och läxar upp föräldrarna för oärlig anspråkslöshet:

Teodor Schalin. Porträtt av föräldrarna: Alma Schalin, f. Montin (1855–1934), 1922, olja på faner, 36 x 29,2 cm ; Zachris Schalin (1854–1938), 1929, olja på faner, 35,5 x 26,5 cm. Nedan, detalj av ansiktet. Bägge porträtten ingick i den retrospektiva utställningen 1952, och i Teodor Schalins hundraårsutställning på Åbo konstmuseum (19.11.1982–9.1.1983).

Teodor Schalin vid staffliet i ateljén i jugendhuset Albatrossen. Porträttfoto av P.J. Lundsten, ev. taget i samband med 70-årsdagen och utställningen 1952. T.h. det tidigare nämnda porträttet av Einar Holmberg, 1949 (Åbo stads konstsamling, foto Mikko Kyynäräinen / Åbo museicentral).

”… Tyvärr hade Laines ungar förnärvarande klippdille så deras Helsingin Sanomat var saligen klippt i strimlor vid det laget. Pressens läste jag fast jag sedermera i misstag brände opp den i sällskap med riksvenska tjockisar. Uusi Suomis hämtade Kalle*. Husis läste jag idag. Den var tyvärr surast och snävast – den som ändå läses av de flesta svenskspråkiga. Av alla jag läst har jag tyckt mej utläsa att pappa inför kritikerna stått och ursäktat och anspråkslösat sej för mycket och att de skrivit precis som pappa sagt. (Jfr Gabrielles intervju med mamma i Astra o hur du var förargad över hur hon skrivit precis som du sa så du blev precis så anspråkslös o oärlig o blygsam som du visst inte tänkt*) Och så de pratar i kors sen! T.ex om skulpturerna. Det är annars trösterikt, men folk läser inte just mer än en kritik. Uusi Suomis Vehmas hade träffat prick med dedär ”hitaasti kaiverrettua” objektiva karakteristiken av modellen. Jag förstår annars inte riktigt Tove Riskas och hennes själsfränders åsikt att det måste finnas sympati och – själsfrändskap – mellan målare och modell för att ett realistiskt porträtt skall bli lyckat. Föralldel så är det väl alltid. Men hur i herrans namn kan ett modernistiskt porträtt bli lyckat – med sin enbart subjektiva syn på modellen – om denna frändskap o förståelse inte existerar?? Konstverk kan det väl bli – färg, komposition osv. Men av en porträttkonstnär fordras mer än att slarva ur sej en konstnärlig karikatyr om han inte behagas av modellen. Enl mitt förmenande hör det till en porträttkonstnärs viktigaste egenskaper att kunna peta fram även objektiv karaktär eftersom han inte målar endast för sej själv o för kritiken, – Det är helt enkelt inte modernt med porträttkonst. De mopsar, men kan inte fiska opp subjektiva modernister med övernaturlig psykologisk intuition för alla direktörer och köpmansfruar. Jag tycker att en porträttkonstnär inte egentligen får sitta bakom sitt staffli och tycka saker och ting för mycket. I stället iakttaga, lyssna och ta vara på alla karaktärsdrag som tillsammans utgöra modellen om han sen förstår eller inte. Det är förstås svårare att sammanställa dem och att lyckas rent måleriskt då (?otydligt) porträttkonst är inte vanligt måleri det ställer dessutom vissa moraliska krav på utövaren, just objektivitet rättvisa förståelse och en förmåga (ung som Repin) att formligen förälska sej i modellen, att alltid hitta någon liten märkunderlig egenskap att tycka om hos den stubborstigaste direktör. Det är skada att en så intressant konstart är så i nedan i vår tid. Så stora kvalifikationer som den ställer på utövaren. En god målare, en god psykolog, en litterär-konstnärlig karaktärsskildrare och helst en liten smula poet.

Håhej va ja’ fastnade, men när jag tycker att de ä’ så snorkdummit enögt moderna i det fallet – i sina hjärtan. Munnarna medge motvilligt att genren har sitt berättigande, men de fånerna ser inte hur det är en spännande och förnämlig konstart. Därmed inte sagt att inte också jag tycker att de har rätt i somt, det hårt-pedagogiskt-halstarrigt-pedantiskt-hamrade i porträtten, ett slags kramp som snörper munnar och ögonvinklar och som liksom är en smitta från konstnärens möda.”

Här avbryter hon betraktelsen med ordet ”Skitprat”, och fortsätter med senaste nytt från Gamlakarleby.

Porträttskisser av Birgitta Willner. Interiörbilden i mitten, med texten ”Sven kokade kaffe medan jag målade Paula” är från en teckningsbok, ”Willners öden och äventyr”, som hon startade som nygift 1947, där de flesta bilder är från de första åren. Profilteckningen föreställer Svens journalistkollega Kerstin Pulkkis, och den unga kvinnan nere t.h. ”en sommarflicka”. De finns i ett skissblock från år 1952. Flickorna till vänster var sommargrannar på Västermälö i Pargas, blyertsteckningen är daterad 1953. Modellen för oljemålningen på det svartvita fotografiet har jag ingen uppgift om.

Birgitta Willner. Modeller från den närmaste kretsen. Sven Willner med pipa, olja 1946. Jag som fyraåring, olja 1955. I mitten brodern Olle Schalin, vattenfärg 1943 och något äldre i blyerts, odaterad. De övriga kusiner, uppe t.v. Lars Wilhelm (Ville) Schalin 1942, och sittande t.h. Inga Ahrenberg (f. Holmberg) 1952.

Självporträtt av Birgitta Willner, f. Schalin. Oljemålningen är från 1946, tuschteckningen från 1956. De två övriga odaterade.

FOTNOTER

* se närmare inlägget Konstnärsliv 1943–57

* Brev från Greta till Birgitta 9.4.1952 (kusinen i fråga var Hanna Valvanne, dotter till Zachris Schalins syster Tilda Wegelius).

* Birgitta Willner skrev konstkritik i Västra Nyland på 1960- och 1970-talen, och i Åbo Underrättelser på 1980-talet.

* Karl-Gustaf Nylund (1925–77), skulptör

* Gabrielle (sign): ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” i Astra, oktober 1946. Har själv citerat intervjun som exempel på anspråkslöshet o blygsamhet, i Willner-Rönnholm 2001 (dr.avh.) sid 214, och i Albertos blick (2017) sid. 219.

Mosters Uttas elchocker

1 svar

Min moster Utta dog som 35-åring efter ett hjärtingrepp som ansågs okomplicerat. Om jag minns rätt var operationen inte nödvändig utan gjordes i hopp om att den kunde lindra hennes ångest. Min mamma förklarade att det var som att ta ut hjärtat och stoppa tummen i ett hål för att göra det lite större. Jag var tio år gammal. Jag minns också en mardröm jag hade strax innan hon dog. Om snöbollar som kastades mot en isig snöfigur som var hon. Och att det pratades om hur hon planerat begravningen på förhand, för att göra det lättare för min mormor (min morfar hade dött året innan).

Utta fanns ofta på landet om somrarna, och hos mina morföräldrar i Åbo. Jag har tydliga minnen av henne, också om vår relation var ganska ljum. Hon tyckte mera om min bror – och jag om min morbror. Men vi var födda samma dag, och vi var båda mellanbarn. Det kändes betydelsefullt.

Till tioårsdagen fick jag ett gratulationsbrev där hon påpekade att vi tillsammans blev 45 år. Brevet finns inte kvar, men jag minns att hon där berättade om elchocker. Att man efteråt minns saker från långt tillbaka i tiden. Att hon mycket levande sett för sig ett kantarellställe hon hade som barn.

Uttas brev har legat kvar bland det övriga Schalinska materialet. Jag hade tänkt spara dem till sist, osäker på om de kan ha någon betydelse för eftervärlden. Mina morföräldrar, Teodor och Greta kan ha intresse för någon konst- eller kulturhistorisk forskare – men hur skall man förhålla sig till privatbrev av okända människor som inte lämnat några spår i historien?

Blyertsteckningar föreställande Ursula Schalin. Andra från vänster är signerad G.S.-35, och den längst till höger 12.4.-41 Å.Ö. (Åke Östenson, presenterades i föreg. inlägg). De två osignerade är förmodligen tecknade av Greta Schalin.

Utta (Kerstin Ursula Helena Schalin) föddes i januari 1926 och dog i november 1961. Hon var elev vid Folkhälsans Barnavårdsinstitut i Helsingfors, en månad 1944, och fem månader 1945. Läsåret 1949–50 studerade hon vid Åbo Kvinnliga Hemslöjdsskola, på sömnadsavdelningen, och fortsatte på hösten i Åbo hemslöjds- och handarbetslärarinneinstitut, men avbröt p.g.a. sjukdom. Hon var hemhjälp på lantgårdar och barnflicka i olika familjer på 1940-talet och i början av 1950-talet. År 1954 jobbade hon en tid med handsömnad på en textilfabrik i Helsingfors. Efter det bodde hon i föräldrahemmet, ägnade sig åt handarbeten och hjälpte till i hushållet. Mest sydde hon barnkläder, och troll. En del fanns till salu i någon butik. Trollen hade god åtgång på julbasarer. Åbo landskapsmuseum tog emot hennes provlappar och mönstertidningar när vi tömde den Schalinska lägenheten.*

När jag läst igenom Gretas brev till de båda döttrarna fick jag en klarare bild av Uttas sjukdomshistoria. I breven till min mor Birgitta berättar hon om Uttas behandlingar, hur hon mår och om sin egen oro, och breven till Utta innehåller råd, uppmuntran och tröst. Uttas egna brev berättar om krämpor och tungsinne när hon skriver till sin mor, medan breven till systern länge behöll en ungdomlig jargong, lite retfull och med tonvikt på skvaller och situationskomik. Hon var en god berättare och iakttagare. Hennes beskrivningar av husfolk, hierarkier och miljöer under sommar- och hemhjälpsjobb, och av arbetskamraterna i textilfabriken är bitvis både filmatiska och underhållande – liksom hennes sätt att berätta om sina läkare och behandlingar.

Ursula avporträtterad av sin syster Birgitta. Bilden längst t.v. är målad på en papperskorg i början av 1940-talet. Blyertsporträttet är signerat B.S. -44. Texten t.h. finns på baksidan av bilden. Utta hade antagligen tänkt skicka porträttet till en brevvän, men ändrat sig. (Min syster pinade mig en dag med att sitta modell, här ser du resultatet, icke spec. lyckat för jag var på mkt dåligt humör den dagen, och iddes inte sitta så snällt som jag bort. Jag har en riktig ”sjuälvmordsmin” på bilden.

Enligt mina mera minnesgoda syskon hade Utta någon form av grundläggande hjärtfel som hon fått som barn som en följd av reumatisk feber. Kanske 1933. Då hade hon scharlakansfeber, som kan ha reumatisk feber som följdsjukdom. På en albumsida med det året finns ett foto med texten ”Ursula återvänd från länssjukhuset”. Teorin om hjärtfel bekräftas av ett vykort från Kyrkslätt, där hon sommarjobbade 1942 och 1943: ”Just fått min dom från läkaren. Fullständig vila nödvändig för hjärtat. Inget val.” Av hennes brev från Barnavårdsinstitutet och arbetsplatserna, och av Gretas rapporter till Birgitta, framgår att hon lätt blev trött, och ofta hade värk i lederna, inflammationer och febersjukdomar.

När hon våren 1951 avbröt handarbetslärarinneinstitutet hade hon varit borta från skolan på grund av ”bensjukdom”. Greta skriver: ”Hon arbetade frenetisk under påsk för att få igen vad hon förlorat, men så tröt både de andliga och lekamliga krafterna när hon efter påsk började skolan. Nu har hon måst ge upp kampen för att få någonslags ro i själen. Hon har kastat loss från hela seminariet och beslutit att försöka ta sig fram med de sykunskaper hon har – men med lite mera nervkraft i behåll än om hon skulle stångat sig igenom kursen.” (3.4.1951)

Bilden t.v. osignerad och odaterad (ant. tecknad av Greta Schalin), blyerts 19,5 x 21. Profilbilden (”Ussa”) är av Teodor Schalin, sign uppe t.h. 2/1 -42 T.S. Brunpenna, 20,5 x 18.

Efter det förvärrades det mentala illamåendet. Flera läkare konsulterades. Hon ordinerades bl.a. sömn- och lugnande medel av en välrenommerad läkare i Helsingfors. Om inte det hjälpte rekommenderade han livligt chockbehandling. Han hade ett litet privat sjukhem för dylikt. Greta skriver: ”Det är hisnande dyrt. Men nu fick vi veta att man här i Åbo på kommunala får sådan behandling. Det tråkiga var att man måste i pappret förklaras sinnessjuk för att komma till sjukhuset. Det var bara pro forma. Men naturligtvis kändes det bittert för Ursula.”(12.12.1951)

Hon var tio dygn på sjukhus och fick tre gånger elchock. ”De voro synnerligen obehagliga. Efter det tredje fick hon nästan 38 graders feber och kroppen sjuk som vid ryggskott. Minnesslöhet följer med, men redan samma dag klarnar det mesta.” (Greta 26.12.1951)

Det verkar som om hon mått bättre de närmaste åren efter chockbehandlingen. Hon hänvisar senare till den i både positiva, och negativa ordalag. I breven till Birgitta nämner Greta ibland att Utta haft ”en trött period” men mest skriver hon om vardagliga sysslor och umgänge. Hösten 1954 känner Ursula sig ”otrygg med sitt illabefinnande” och vid årsskiftet tillbringar hon tre månader på sjukhus. Denna gång ansåg överläkaren (dr. K) att elchocker inte lämpar sig. Han tyckte inte heller att mentalsjukhuset gjorde det, eftersom det inte längre fanns någon fri avdelning. I stället blev hon privatpatient på militärsjukhuset för dr. B, som vidareutbildade sig till nervläkare, och som blev den hon kom att ha mest tillit till. Det var han som, i egenskap av assistent, hade gett henne de första elchockerna 1951.

”Jag får så mycket olika mediciner, att jag snart börjar befara att jag är läkarvetenskapens försökskanin … Och så har han fått i huvudet att jag har gallsten. Och så försöker han psykoanalysera mig. Rolig karl, självmedveten, liten och allvarlig med himmelsblå ögon. Tar sitt yrke Hemskt på Allvar men är dessemellan rena sprallen. Han är ”modeläkaren” i Åbo för tillfället” (18.12.1954). Hon fick så mycket insulin- och andra injektioner att hon sade sig se ut ”som en gammal nåldyna”.

När dr. B gjort allt han kunnat, flyttades hon till kommunalsjukhuset för att som avslutning få elchocker, eftersom ”det ursprungliga onda – de där beklämningsskoven” fanns kvar, trots förbättringar. (Greta 20.1.1955)

”Men där vägrade läkaren att ge … Tänk så växlar modet. För ett par år sedan stod elektrochocken högt i kurs men nu påstås den ha risker. Tio dar bodde jag på Kommunala medan K. funderade på vad de skulle göra. Sen överlät han mig helt åt en liten grön underläkare (dr. A) som utan vidare beslöt att jag skulle behandlas med ”psykoterapi” vilket är hans käpphäst. Jag flyttade hem och färdas sen dess två gånger i veckan hos gröngölingen som har mottagning på Kommunala sjukhuset. Hela hans ”psykoterapi” verkar idel humbug. Troligen är jag försökskanin för han är inte färdigt utbildad. Han har för sig att alla krämpor från tandvärk till ångestskov kommer från ”missanpassning i barndomen”… / ”Allt kommer inifrån er själv, från barndomen.” (14.2.1955)

Eftersom Ursula inte fick något förtroende för dr. A, avbröt hon terapin några månader senare, efter konsultation med dr. B. Greta fick det obehagliga uppdraget att framföra budskapet. ”Och vet du vad han sade i telefon: ”Ni skall veta att beslutet kommer från det omedvetna. Det har stött på något inre hinder.” (7.3.1955) ”Det kommer inifrån, sa A:” blev sedan ett stående uttryck. Att skämta om svåra saker var väl en del av familjekulturen, på gott och ont.

En familjetradition, som min mamma förde vidare, var att tillverka en personlig julpepparkaka, som syftar på någon central tilldragelse under det gångna året. En del av nöjet var att gissa vad den föreställer. Julen 1955 föreställde Uttas pepparkaka dr. B ”dragande en tjock gris från bakbenen ut ur ett brinnande fähus. Hänsyftande på att han förklarat att jag omedvetet flyr tillbaks in i sjukdom undan livets svårigheter lika som en gris springer tillbaka i det brinnande fähuset när man redan räddat den.” (julbrev till Birgitta 29.12.55)

Greta Schalin, porträtt av Ursula målat på 1950-talet. Osignerad, olja på duk, 50,5 x 60.

Familjebreven berättar mycket lite om tiden från 1956 framåt. Brevväxlingen med Birgitta ersattes av telefonsamtal, och när Utta inte var på sjukhus bodde hon hos föräldrarna. Från de tre sista åren finns åtta brev som är skrivna på sjukhuset, ett till Birgitta, och de övriga sådana hon gett (eller tänkt ge) åt Greta, de flesta från tiden efter Teodors död. Hon önskar hon kunde vara hemma hos Greta som stöd och sällskap, men hon vågar inte. ”Ingen begriper varför jag envisas vara här men inte ens Mamma vet vilka hemska tvångstankar som plötsligt kan komma med ångestskoven.” / ”Varje gång du går kommer skräcktanken att det kanske är sista gången jag ser dig och därför vill jag nu få tacka. Det har varit så bittert för mig att efteråt minnas hur tvär och inbunden jag var mot Pappa.”

Brevet till Birgitta är daterat 31.1.1961: ”Jag skall i så här god tid påbörja ett gratulationsbrev till din födelsedag. Visserligen sitter alla mina skruvar löst för jag är mitt uppe i chockbehandling. Det är minst sagt egendomligt hur elektrochock kan röra om i minnets mest avlägsna vrån. Det förflutna blir mer levande än nuet… / 4.2. Nu är chockbehandlingen över, och jävlig var den. Och hjälpte ingenting. Jag är utled på den här tillvaron. Vore det inte för riskerna skulle jag flytta hem trots ångest. Det får aldrig berättas åt Mamma men det lär finnas risk att jag under ångestskov i panik kastar mig ut genom fönstret eller liknande… / Jag är nuförtiden mest på Västermälö psykiskt … i halvsömn tycker jag mig ligga i vindsrummet. Efter elektrochock är det ännu besynnerligare. Jag har försökt beskriva åt dehär läkarna men de ids inte höra på. Och jag som tycker att det skulle intressera psykologer. Det är nämligen så att man ser sig själv med främmande ögon och framför allt yngre. Det är med häpnad man småningom minns sin ålder, minns var man är, och vad som hänt.”

Efter att ha tagit del av Uttas brevväxling, och Gretas hälsorapporter till Birgitta, frågar jag mig om inte detta material i själva verket är mera unikt och av större intresse för forskningen, inom andra områden, än beskrivningarna av Teodors och Gretas konstnärsliv. Inte minst som den typ av psykiska symptom som Utta drogs med är ett växande problem i dag. Breven belyser från flera håll, och under en längre period, hur fysiska och mentala problem förstärker varandra och förvandlas till en ond cirkel, där också behandlingarna kan förvärra situationen – och hur man talade om, benämnde och förhöll sig till psykiskt illamående. Av närmare 300 bevarade brev – av Greta till döttrarna, och av Utta till Birgitta och Greta – hittade jag kommentarer om Uttas hälsotillstånd i femtio. Dessutom innehåller samlingen ett tiotal uppmuntrande och tröstande brev från personer utanför familjen.

För mig klargjorde breven både sådant jag undrat över, och sådant jag aldrig tänkt på. Samtidigt uppstår nya frågor och spekulationer. Elchocker torde ha övergetts för länge sedan, och för närmast tankarna till dramafilmer som Gökboet, eller föreställningar om Elektriska stolen. Att läsa om Uttas behandlingar avdramatiserade metoden, också om hon tyckte behandlingarna var ”jävliga”. Men hur gick chockbehandling ihop med svagt hjärta, och en icke nödvändig hjärtoperation med panikångest? Och hur konstruktivt var det att lägga så mycket fokus på psykiska orsaker om de fysiska besvären mest var reumatiska?

När Utta skriver att hon inte vågar vara hemma av rädsla för att kasta sig ut ”genom fönstret eller liknande” ser jag framför mig den Schalinska bostadens balkong. Den är mycket liten och har det lägsta balkongräcke jag någonsin sett. En sinnebild för otrygghet? Hade det hjälpt att höja räcket?

FOTNOT

* Se närmare bloggens startsida: ”Släktarkivet”. Åbo landskapsmuseum = tidigare Åbo stads historiska museum, numera Åbo museicentral.