Mina första fem år bodde jag i Gamlakarleby (Karleby idag, Kokkola på finska). Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden. I min mors brev har jag återupplevt en del, upptäckt vilken förtjusande människa jag en gång varit, och lärt känna mina föräldrar som unga. Det har gett mig en bild av att de gjorde mycket mera tillsammans då än senare. Och att deras umgänge var mera bohemiskt där än i Ekenäs, dit vi sedan flyttade. Dessutom har jag fått ta del av underhållande anekdoter och mött finlandssvenska kulturkändisar i början av deras bana.

”Bommen” är ett skojigt namn i barnaöron. Jag har en suddig minnesbild av ett besök, men det kan vara en efterkonstruktion. Han omtalades i varje fall ofta. Nils-Börje Stormbom, alias Bommen (1925–2016) var bl.a. kulturredaktör för Hufvudstadsbladet (Hbl) 1951–1964, och före det på Vasabladet. En kulturprofil som spelade en viktig roll för min fars journalistiska och litterära bana. Det var tack vare honom vi bodde i Gamlakarleby när jag föddes. Stormbom hade år 1948, som 23-åring, blivit erbjuden posten som chefredaktör för Österbottningen, med 30 000 i månadslön, men tackat nej:

… han skrev till Sven att han inte sticker huvudet i det getingboet för tre gånger 30 000. De som äger tidningen har nämligen mycket reaktionära åsikter och herrar redaktörer får inte skriva vad de vill. Två huvudredaktörer har redan fått sparken därifrån av sådana skäl … / Alltnog. Bommen tackade nej, men rekommenderade Sven till en mindre tjänst där – Bommen och Sundqvist hade funderat ut att det vore bra för Sven att komma in i journalistiken den vägen. Och då han inte är i ansvarig ställning är det inte så noga om hans åsikter inte passar med deras. (Birgitta Willner till Greta Schalin 25.7.1948)

Senare samma år erbjöds min far skriva om Wasa Teater för Hbl, ”Estlander ringde. Bommen förstås som rekommenderat igen”(Birgitta till Greta 23.10.48), och i något skede – kanske när Stormbom blivit Hbl:s kulturredaktör – började Sven också bidra med bokrecensioner. I Gamlakarleby och svenska Österbotten var har snart med i alla litterära sammanhang. Viktigast blev Svenska Österbottens litteraturförening, som grundades 1950 och fyra år senare började ge ut tidskriften Horisont.

Om Sven och hans tidskrift har ni väl hört där, så det behöver jag inte berätta om. Vi lever så i det att jag bekymrar mej, förargas och maffas turvis, som om det var jag själv som hade med det att göra. (sept 1954)

Att min mor skrev en hel del dikter som ung kunde jag konstatera när jag sorterade hennes efterlämnade papper, och i breven berättar hon om intressanta böcker som de köpt eller som Sven fått som recensionsexemplar. Litteratur var ett intresse som de delade och diskuterade. Det var också det skrivna ordet som fört dem samman. Deras bekantskap började under kriget med brevväxling, när min pappa låg vid fronten. Senare blev litteraturen ett livsprojekt för honom, medan andra intressen blev viktigare för min mor. I Gamlakarleby deltog hon, i mån av möjlighet i alla författarbesök, litteraturcirklar och andra kulturevenemang som ordnades.

Vi var igår på välläsningstävling där Sven var ena domarn och de läste samma dikt av Lagerqvist 9 gånger. Max Furu sa att det påminde om den gången han var med och bedömde 12 potatissorter genom att smaka.  Jag förargade mig efteråt så över vafören harpa de gett första pris åt, hon var så okänslig som läder men hade en viss teknik. För mig kändes genom hela tiden hur hon var ”konstgjord”. Där fanns en enda som uppfattat vad hon läste men hon hade kanske lite kantig accent och fick bara tredje pris till min stora förargelse.  Sven skratta och trösta mej med att hon fick Frödings samlade (som var billigast) medan de andra bara fick Karlfelt och Runeberg. Som mera tröst fick jag hans arvode, 500 som jag köpte ett pat tuber oljefärg för plus eldrö vitprickig plast för kritiska ställen på köksväggen. (16.11.54)

Arbetarinstitutet stod för många av de kulturevenemang hon berättar om. Den unge Lars Huldén (1926–2016) var föreståndare 1951–56. Innan han blev språkforskare, poet, visförfattare, översättare. Han nämns ofta. Birgitta ritade vinjetter till institutets tidning och Sven vidtalades att leda litterära studiecirklar. ”Huldén är nog en välsignad sak att hålla pratet igång för Sven har en förmåga att suggerera tunghäfta på andra också”, skrev hon till sin syster. Då var de åtta deltagare. (8.3.55) Hon påminde föräldrarna om att hennes pappa träffat Huldén och kan intyga om hans ”vänligt pojkaktiga charm” (14.1.53), och när A.I:s diskussionsklubb hade som tema Kan kvinnan bli präst? –  fann hon att han har ”en så trevlig liten djävul i sig” (19.11.53). Då skulle han ”bussa ihop” Liisa Riippa med en excentrisk och strängt dogmatisk präst. ”Det kommer att bli rusning!” (Riippa anhöll 1955, som första kvinna om prästvigning. De första kvinnliga prästerna vigdes 1988). När filmklubben hade sin första föreställning, blev de ”bjudna på” Jörn Donner, som hållit föredrag och visat sin egen förfilm:

Han är en kulturpersonlighet och pioniär på sitt område, men ett försenat problembarn som mänska. Hans ansikte verkar underligt blekt förstenat. Jargongen späckad med trubbiga svärord. Egocentrisk och nervös men på något sätt övertygande som rentvättad ”präktig pojke. (Skiss med texten:) Fan så ja ä mätt. Man blir så jäklit mätt av kaffe. Har ni mera pilsner? Jag tror jag skall börja utge ”Arena” igen. Jag får int annars skriva va ja vill. Int i Husis och Pressen och int i Vapaa sana heller. Men ja’ ska skriva den ensam den här gången, de bäst. Kanske me Bengt Pihlström. (8.10.55)

Om Svens litteraturcirklar hade knappt med deltagare, gällde det också andra kulturevenemang. På en föredragskväll med två inresta professorer var det skamlöst lite mänskor och de satt och förargade sig över varför inte den och den är där – ”Det är så i en småstad … /man börjar känna sig moraliskt förpliktigad.” (22.2.54) När stadens kompositör Erik Fordell hade en serie på tre föreläsningar om musikens mästare hade det första gången inte varit en enda åhörare. Andra gången var det ”1 riktig och så Lasse Huldén och sen vi”. (10.2.53)

Birgitta fann en själsfrände i Marit Fordell, Eriks hustru, som gått Ateneum och hade samma stora intresse för krukväxter. De träffades på en basar, där Marit entusiastiskt demonstrerade sina. Det finns flera beskrivningar av Marit och Erik Fordell, den längsta i ett opostat brev till en studiekamrat från semitiden:

… jag tänkte roa mej med att beskriva de bekanta vi har här i hopp om att roa dej också. Mamma brukar tycka att de är så besynnerliga. / Herrskapet F. Han okänd kompositör, lever som krogmusiker. Till uppträdandet lite geni, lite nånsorts skogstroll, mycket finurligt. Hon skön svarthårig – lockig grannblåögd pigg livlig. Men troligen skadad av en ryslig barndom. Fadern ryktbar genom en på sin tid oerhörd historia av religiös svindel… / Hon är exalterad och full av vansinniga idéer. Men älskar blommor så deras hem närmast liknar en tropisk grotta av alla växter som kryper klänger skjuter skott och blommar på golv väggar och tak. Senast jag var där fanns det väldiga krukor med knoppande amaryllislökar under alla bord och stolar… (12.3.54)

Varför brevet aldrig blev avskickat framgår av de sista meningarna: ”Det slår mej plötsligt att då vi inte sett varandra på så länge kanske du kan tänkas missuppfatta mej lite – – – Du tror väl inte att jag driver med mina vänner, tvärtom jag älskar dem för att de ha färg och originalitet”. (12.3.54) Av samma orsak vill jag inte heller själv citera allt. För jag uppfattade brevet väldigt olika innan, och efter det jag läst annat.

Birgitta berättar gärna om kulturliv och människor, men skriver också om ensamhet. Sven är mycket borta, på jobb och möten, och när hon behöver prata skriver hon brev.  ”Vi har ingendera lätt att skaffa oss vänner. Sven är reserverad och jag närmast rädd. Det behövs heller inte när man inte känner sig för tom. Sven känner sig aldrig så, han har alltid sina böcker och sitt starka huvud som gör att han kan konsumera vad som helst”. (12.3.54)

Som jag nämnde i föregående inlägg (12.3) betecknade hon paret Kalle och Katri Nylund som deras enda umgängesvänner. Kalle skulptör och Katri ivrig hantverkare. Fordells umgicks de inte med som par: ”Erik F. går aldrig till folk för han spelar på socis till 2 på natten och så skall han ännu orka ge privatlektioner och komponera på lediga stunder. Jag är lite ängslig för honom för han är en blandning av geni och naturbarn till sitt sätt och jag kan aldrig ens ana vad han tänker säga härnäst.” (till Greta 22.2.54) De var i varje fall på eftersits till Fordells när Erik hade kompositionskonserter. Första gången bävade hon inför sällskapet: ”Till Fordells efteråthippa är förutom oss inbjudna: Hans genommusikaliska mecenat, de 3 uppträdande solisterna. Punkt. O Oj. Jag som inte skiljer Gubben Noak från Björneborgarnas marsch.” (15.9.52)

Författarbesök var viktiga tilldragelser. Hon nämner många namn. Bland dem ”skönlockige blodunge” Christer Kihlman, och skalden Evert Huldén, som hon ”äntligen” fick se. Författarna är trevliga att höra på, och ofta ”sympatiska”.  Mest oförglömlig var Gunnar Björling, som nämns i flera brev. Han deltog i författarföreningens österbottniska turné 1950:

I torsdags var författarturnén i stan. Sven tog emot dem först o så var han på middag på Socis med dem o diverse från stan. Hade så gärna varit med men det var för tidigt. Det var Thomas Warburton, Solveig von Schoultz (är syster till Segerstråle), Björling, Lundén-Cronström, o så en åländska o så en Högnäs härifrån. På uppläsningen var jag nog. Björling gjorde starkt intryck på mej. Hans sätt att läsa sina dikter! Solveig von Schoultz verkade oändligt sympatisk. För att igen tala om Björling. Han var hemskt liten, vithårig med örnnäsa o strålande mörka barnögon o lång skäggstubb. Grönåldrig överrock med sammetskrage. Sven var du med honom ren sen några timmar. Jag hade förstås Sven att presentera mej o vi pratade länge och väl med honom efteråt.” (20.11.50)

Ett år senare hade Sven fått Björlings senaste med dedikation. ”Han lär vara generös i det avseendet / … han är ändå en av våra finlandssvenska stora profeter. Dessutom tycker vi så om honom.” (2.12.51) Hon skrev om Björling också till semikamraten:

Har inte Folkskolans tidskrift men S berättade att det i H:fors varit nånslags kulturdag för folkskollärare där Solveig von Schoulz hållit föredrag o Björling läst sina dikter. I tidskriften hade funnits ett redaktionellt referat över mötet där ref sagt att m ä n n i s k a n  Björling gjort sympatiskt intryck, människan med spärrad stil. Det gör mig ont att så många inte tror sig förstå hans dikter. De vet inte vilka värden de går miste om. Jag vet inte var vi på svenskt språk har en så fin och innerlig dyrkare av skiftande ljus över nordisk vår och sommar. (citerar två dikter) Är det inte underligt. Jag har upplevt att två gamla fina vithåriga damer (liknade nog lärarinnor) satt framför mig och stormfnittrade som backfischar medan jag formligen satt och kämpade mot gråten av rörelse över att höra min älsklingsskald läsa de dikter som gett mig så mycket. Det kändes ganska underligt dethela och ett handgripligt bevis på att det inte finns några värden i sig själv. Det är bara hur man ser. (12.3.54)

Både Birgitta och Sven hade en text av Björling i sin dödsannons (1994 ; 2012). För Birgitta valde vi samma strof hon året innan själv valt för sin egen mor, blomstermålarinnan Greta Schalin. Långt senare, när Sven var i 90-års ålder, tog han fram en diktsamling ur hyllan, slog upp den och sade – den här vill jag ha.