”Greta som skyddsmadonna” (2022) är den sista av en serie på tre keramikskulpturer som föreställer förmödrar. Greta var min mormor. Bildkonstnär, född 1897, död 1993. På äldre dar känd som blomstermålare, på 1930-talet som konstgrafiker. Jag har skrivit om henne tidigare i olika sammanhang (i denna blogg utgående från hennes brev till min mor på 1940- och 1950-talen). Jag går därför inte in på hennes levnadshistoria här, utan berättar bara lite om tankarna bakom, och arbetet med skulpturen.
Motivet ”skyddsmadonna” gav sig självt, efter att jag låtit de två första skulpturerna inspireras av gammalkyrklig konst. Den äldsta förmodern, Sophie (1820–1913) är framställd på samma sätt som Jesus’ mormor i motivet ”Anna självtredje”. Hennes svärdotter Alma (min morfars mor) är omgiven av ett halvt dussin vuxna barn i litet format, och fyra för tidigt döda som hon håller i famnen. Här är framställningssättet besläktat med grupporträtt av kyrkliga donatorsfamiljer där alla är samlade vid korsets fot, också de vid målningstillfället redan döda.
T.v. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (2022), i mitten ”Alma med barnen” (2021–22), t.h. ”Sophie självtredje” (2021).Inspirationskällor: T.v. skyddsmantelmadonna, väggmålning, och träskulptur. Den förra finns i Spånga kyrka, är ursprungligen från 1400-talet, ”övermålad” vid sekelskiftet 1900 (källa: https://www.svenskakyrkan.se/platser/10427-spanga-kista-forsamling-skyddsmantelmadonna). Träskulpturen är från 1500-talet, tillhör Statens historiska museum i Sverige (källa: https://www.europeana.eu/sv/item/91631/shm_art_900919S2). / I mitten, detalj av ett epitafium från år 1619, en minnestavla föreställande donatorn Hartvig Speitz’ 14 familjemedlemmar. De döda försedda med ett litet rött kors. Olja på duk, 90 x 105 cm. Tillhör Finlands nationalmuseum, härstammar från Sääksmäki kyrka. (källa: https://www.europeana.eu/en/item/2021009/_963A9A01D08805E3FF691437F739CC84?page=2 ; Tuhkanen, Tuija: ”In memoriam sui et sortum posuit” Lahjoittajien muistokuvat Suomen kirkoissa 1400-luvulta 1700-luvun lopulle, s. 172–179. Åbo Akademi 2005) / T.h. Anna självtredje, Finlands nationalmuseum (källa: Finna.fi 7.8.2022)
Skyddsmadonnan Jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, brukar framställas iklädd en vid mantel som hon håller upp med armarna – och ”mänskligheten” som en grupp mindre figurer innanför manteln. I skulpturen av Greta utgick jag från manteln. Jag hade tidigare testat pigmentöverföring på ett keramikhus, och nu ville jag utnyttja samma teknik för att beklä mantelns utsida med blommor som hon själv målat. Innanför manteln syns hennes man och barn. Min morfar Teodor sitter och målar med tavlan vilande mot mantelns insida. Deras två döttrar framträder i relief på klänningsfållen och sonen i maghöjd, som foster.
T.v. foto av döttrarna Ursula och Birgitta. I mitten detalj av keramikskulpturen. T.h. Teodor vid staffliet, detalj av en etsning av Greta Schalin, ”Vid Seinestranden”. Ingår bl.a. i Åbo konstmuseums och Jyväskylä konstmuseums (Finlands grafikerförbunds) samlingar. Detaljen är från ett exemplar i privat ägo, signerat 1936.
Skulpturens Greta är till skillnad från de två äldre förmödrarna jungfruligt ung. Sophie (T:s farmor) fick formen av en gammal gumma, och Alma (T:s mor) är i övre medelåldern. Att Greta är en ung kvinna föll sig naturligt, både för att Teodor var äldre än hon, och för att det finns många bilder av henne som ung mor. Att framställa henne som skyddsmadonna var ett intuitivt val, men lätt att motivera i efterhand. Hon är den enda av de tre som jag lärt känna medan hon levde. Mormor Greta framstod som arketypiskt trygg och stabil, inte minst min mor var väldigt bunden till henne. ”Som om navelsträngen aldrig klippts av”, som hon själv uttryckte det. Greta levde till hög ålder och målade in i det sista. Hon var inte bara en del av min barndom, utan också av studietiden och somrarna på landet när mina egna barn var små. Hennes brevväxling med de vuxna döttrarna, liksom makens festdikter, stöder bilden av en lugn och trygg stödperson.
Teodor Schalin, målning i vattenfärg, signerad i februari 1923, föreställande Greta väntande deras första barn som föddes den 10.2. (privat ägo) / T.h. keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna”.
Den främsta orsaken till att Greta blev skyddsmadonna var ändå lusten att fortsätta experimentera med pigmentöverföring. Hennes växtstudier från tonåren, och senare förlagor för dekorationsmålning av bl.a. brickor, var som gjorda för ändamålet. Jag letade fram lämpliga arbeten från kistan med mina morföräldrars efterlämnade skisser. Fotade, frilade detaljer, finjusterade färg och skärpa, prövade olika mönster, förstorade och förminskade, kopierade och sammanställde till blomsterark. Vissa arbetsmoment var tålamodsprövande, som att radera blommornas bakgrund i photoshop, och att bearbeta keramikunderlaget tills ytan var tillräckligt jämn och slät. När jag gjorde keramikhuset var det bara att kavla väggplattorna, medan manteln måste slätas ut bit för bit och ojämnheterna kunde vara svåra att upptäcka.
I mitten två växtstudier som Greta Kegel(-Schalin) gjort som 17-åring år 1914, och en odaterad skiss för blomsterdekoration av ett serveringsfat (1930–50-tal?) / T.v. och t.h. keramikskulpturens mantel. De vita fläckarna är baksidor till laserkopierade blommor. Blommorna har penslats med ett gel som får färgpigmenten att lossna från pappret och fastna på keramikunderlaget. Det vita pappret gnuggades sedan bort med en fuktig svamp.
När skulpturen var färdig bränd, printades blomsterarken (spegelvända) med laserskrivare. De enskilda blommorna klipptes ut var för sig, penslades med ett speciellt gel och trycktes mot underlaget. En vecka senare gnuggades pappret bort med en fuktig svamp, pigmenten satt fast i underlaget och blommorna trädde fram i all sin prakt. Om man vill, kan man betrakta mantelns blomsterbeklädnad som en symbol för ”madonnans” skyddande förmåga. För Gretas livslånga intresse för blomstermåleri var i många avseenden en kraftkälla
Keramikskulpturen ”Greta som skyddsmadonna” (papperslera, pigmentöverföring, 2022) och detaljer av blommor, målade av Greta Schalin (f. Kegel 1897– 1993).
Mer om Greta och skulpturprojektet:
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen (s 74–90). Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
Förebild för skulpturen ”Far och son” (2019) är ett fotografi taget av min morfars äldre bror Johannes hösten 1905. Det föreställer deras far Zachris Schalin (1854–1938) med yngsta sonen Olav på ryggen. Bilden förevigar den första morgonen minstingen bar ”kaliser”.*(1)
Skulpturens fadersgestalt är äldre och stramare än vad Zachris är på fotot, och gossen är mindre än Olav. Det blev intressantare så. Samma läsår jag gjorde den, arbetade en annan skulpturkurs efter levande modell – som var klädd enbart i kavaj. Kavajskulpturerna blev mycket lyckade, och när de ställdes ut i arbetarinstitutets aula fick Zachris och Olav vara med. Jag kom ihåg kavajerna när jag funderade över när skulpturen var gjord. Kavajens betydelse accentuerades när jag gick igenom mina anteckningar om Zachris.
”Far och son”, keramikskulptur (2019), De svartvita fotografierna är tagna av Johannes Schalin (1881-1906) och föreställer fotografens far, Zachris Schalin. Gossen på Zachris’ rygg är yngsta sonen Olav. Foto Åbo museicentral.
Rocken
I sin dagbok från år 1930 skriver Zachris om en fest i Heurlinska skolan, där han skulle hålla tal och blev presenterad som ”den sista Topelianen”. Citatet är understreckat i dagboken, och när han kommenterar påståendet dyker kavajmotivet upp: ”Om det (som HK påstod) märktes något topelianskt hos mig, så kommer det väl därav, att jag uppfostrats i ZT:s barndomshem hos hans egen moder. ”Så gjorde din morbror” fick jag ofta höra, – och det var icke alltid så angenämt att höra, näml. om det gällde en tillrättavisning. Och så har jag nyttjat flera av hans (avlagda) rockar (munterhet!), t.o.m. hans studentrock, vilket skedde vid en maskerad i vår skola…”
Skalden Zacharias Topelius hade ingen egen son (två gossebarn dog tidigt) och inga andra syskon än sin två år yngre syster Sophie. Hennes barn var hans enda syskonbarn och Zachris Schalin döptes efter honom. För Topelius betydde det kanske inte så mycket, men Zachris kan ha känt sig som en arvprins, med all den ambivalens det innebär: Förväntningar, ambitioner, känslor av otillräcklighet och revoltbehov. Som förebild var Topelius lite för stor och avståndet för litet? Rocken obekväm?
Zachris kom att leva enligt Topelius devis ”Inte en dag utan en rad”. Han var en flitig skribent. Gav ut pedagogiska och religiösa folkskrifter, bidrog med kulturhistoriska uppsatser i tidskrifter och årsböcker, medarbetade i barn- och jultidningar, och skrev dagböcker som han lät binda in. Han var också – enligt Hbl:s nekrolog ”framför allt” – en outtröttlig samlare av hembygds- och släkthistoriskt material: ”Det blev, kan man säga, hans livs käraste uppgift att samla allt som kunde belysa skalden Topelius’ liv och verk.” Hans bok om Kuddnäs (1935) har jag nämnt i tidigare inlägg. Hbl hänvisade också till en fortsättning på Fältskäns berättelser (Var det konungens ring, 1936) – ”ett arbete, som trots sina brister tyder på djup inlevelse i den topelianska tanke- och känslovärlden.”
Zachris släkthistoriska arbete fördes vidare av de två yngsta barnen, Sigmund – och Olav. När det började resas krav på att köpa in Kuddnäs gård (såld 1873) och inreda den till museum, sammankallade Olav det första mötet. Det hölls i Nykarleby 1929 och ledde till en riksomfattande stiftelse, där Sigmund fick en central roll. I slutet på 1970-talet gjorde Olavs son Wilhelm en viktig insats som släktforskare, genom att göra sammandrag och utredningar som distribuerades till den övriga släkten. Där fick jag bl.a. bekräftat att det var Zachris som var ”Lasse liten” i Topelius kända, tonsatta dikt. Jag hade hört det av min mor, men eftersom han inte hette Lars förhöll jag mig skeptiskt till utsagan. När jag senare noterade att han ibland kallas Lasse i gamla släktbrev, tvivlade jag fortfarande. Det bevisade ingenting. Jag återger Wilhelms argumentation:
”Dikten om Lasse liten i den stora världen publicerade ZT för första gången 1860. Att dikten avser systersonen Zachris framgår av senare skrivna verser som förekommit i familjen. Då Zachris Schalin firade julen hos morbror i Helsingfors skriver han hem ett långt brev om Lasse litens jul. Då han blir student tillägnas han en vers av morbrodern om ”Lasse liten drar åstad, spänner svärd i bältet” o.s.v. och då ZT ger sin gamla klaffbyrå åt honom upprepas detta.”
Från far till son
Olav Schalin (1894–1979) blev präst. Av min morfars syskon är han den jag själv har det tydligaste minnet av.*(2) Zachris var också prästvigd. Han utförde ibland kyrkliga förrättningar i samband med bröllop och begravningar, men innehade aldrig någon prästtjänst.*(3)
I den Schalinska släkten hade prästyrket gått i arv från far till son i 400 år. Olav tillhörde den tionde generationen. Den första prästen föddes i Sverige 1523, i Skale by i Söderala socken i Hälsingland. I Zachris’ och Olavs släktgren hade alla förfäder varit präster – utom den som på 1770-talet flyttade till Finland. Denna förfader, och hans blivande hustru, tillhörde ett resande teatersällskap. De bosatte sig i Vasa, där han efter diverse lönearbeten blev restauratör. Zachris’ farfar var son till dem. Han kallades ”storprästen” p.g.a. sin kroppslängd. Han gifte sig med en prästdotter, och fick sju döttrar och en son*(4). Enligt ett schema (uppgjort av Wilhelm 1978) var ”storprästen” och hans hustru, genom döttrarna, stamfader och stammoder till fyra ärkebiskopar.*(5)
Den första av dessa ärkebiskopar fick år 1920 ett julbrev av ärkebiskopen i Sverige, Nathan Söderblom, som härstammade från samma socken i Hälsingland. Hans släkt bodde fortfarande kvar i Söderala, medan släkten Schalin innehade sitt hemman till år 1737. Söderblom hade räknat ut att hela 17 Schalinare varit präster i Sverige, och påpekade att denna utbredda hälsingländska prästsläkt uppmärksammats redan på 1700-talet i Olof Bromans jätteverk Glysiswallur. Nathan Söderblom hänvisade också till Zachris’ släktintresse:
”Man må önska, att rektor Schalins tanke går i uppfyllelse, att nämligen de svenska och finländska ättlingarna tillsammans söka åstadkomma en så vitt möjligt fullständig släkthistoria. När han år 1891 besökte fädernegården i Skale, hörde han, att de höga gamla björkar, som bildada en lövdunge mellan gården och landsvägen, planterats av döttrarna till den sista Schalin, styckjunkaren Olof Olofsson Schalin, död 1737.”
Den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Nere t.v. blyertsteckning av Zachris Schalin från år 1891. T.h. etsning av hans svärdotter Greta Schalin, antagligen från 1920-talet. Uppe t.v. tuschteckning, osignerad och odaterad. Privat ägo.
Det finns en etsning föreställande den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala, som baserar sig på en teckning som Zachris gjorde efter minnet 1891. Etsningen är gjord av min mormor, Greta Schalin, gissningsvis på 1920-talet. Det är en trogen kopia av Zachris teckning, som på detta sätt mångfaldigats och bevarats inom släkten.
Bilden av fädernegården, och Nathan Söderbloms hänvisning till besöket i Söderala, visar att Zachris släktforskning gällde betydligt mer än det Topelianska arvet. Som bilaga till Wilhelms släkthistoriska redovisningar (1978) finns dessutom en ljuskopia av en handskriven ”Genealogia Schaliniania”, som Zachris sammanställt 1915–16. Den är skriven med liten handstil, och upptar på 36 sidor samtliga släktgrenar, så långt bak i tiden han kommit.
Eftersom jag alltid haft svårt med namn och årtal, känner jag mig främmande för denna typ av släktforskning. Det blir för mycket namn. Jag är tacksam för Wilhelms resumé. Bland hans sammandrag från år 1978, finns ett fristående papper med en rimmad dikt med sex verser, och ett färgfoto av Olav Schalin. Under dikten står det ”God Jul önskar fornforskaren och författaren WS, samt diktaren ODS.” (Wilhelm Schalin / Olav Daniel Schalin) Jag ger Olav sista ordet, med diktens tio första rader:
”Du måste framåt, du får inte falla / Det har blivit en levnadsvishet för alla / Men varifrån? Varthän? Så är forskarens fråga. / Ja, varifrån utgår den väg som söker det gångnas låga / Det är människans väg, hennes sökandes ständiga plåga. // Vem är vi? Är vi judar och skottar, svenskar från Norden? / Att forska är roligt, men resultatet ofta helt otroligt. / Det gäller icke ”galaxer” och rymder som sökaren lockar / Ej istid, där solen ständigt är skymder / Nej. Var nöjd om Du når till vår hembygds lotter…
Porträttfoto och dikt av Olav Schalin, 1977 / ”Genealogia Schaliniania” av Zachris Schalin 1915-16 / t.h. en sida ur ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (sammanställd av Wilhelm Schalin), med ZS:s teckningar av Lund hemman (nr 1) i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Gården fanns kvar ännu vid ZS besök år 1891 ”men i främmande händer sedan 1737”.
FOTNOTER
*(1) Står skrivet på baksidan till ett exemplar av bilden (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).
*(2) Olav studerade teologi i Helsingfors och vid ÅA, där han doktorerade 1947, var bl.a. kaplan i Nykarleby och Pargas, och domprost i Borgå. När han tjänstgjorde i Pargas (1930–47) umgicks mina morföräldrars och Olavs familj mycket med varandra. Olavs sex barn var i ungefär samma ålder som min mor och hennes syskon. En son gifte sig med hennes väninna. Under krigsåren var mina morföräldrar tidvis evakuerade på prästgården i Muddais, och en sommar arbetade min mor som hemhjälp där. När min bror gifte sig var det Olav som förrättade vigseln.
*(3) I min morfars opublicerade, självbiografiska utvecklingsroman är fadern präst (i stället för pedagog). I slutet av 1890-talet, när han arbetat som seminariedirektör i Nykarleby i tio år sökte han t.o.m. ett par prästtjänster. Den ena i Säminge (Nyslott), och den andra i Borgå. Provpredikningarna nämns i Zachris’ och Almas brev till de äldsta sönerna som gick i finskt lyceum i Uleåborg. Att barnen gick i finsk skola sågs som ett kontroversiellt ställningstagande, och var enligt Zachris en orsak till att förhoppningarna om Borgåtjänsten grusades. ”Af alla mina uppmärksamma och tårögda åhörare i Borgå kyrka, var det blott några få trogne, som icke lät värfva sig af fanatismen … att jag håller mina barn i finsk skola är en styggelse för Borgå-svecerna!” (14.11.1897)
* (4) ”Storprästens” son var Lars Wilhelm Schalin (1820–82), kyrkoherde i Larsmo, och far till Zachris.
*(5) Gustaf Johansson (ärkebiskop 1899–1930), Lauri Ingman (ärkebiskop 1930–34), Erkki Kaila (ärkebiskop 1935–44), Mikko Juva (ärkebiskop 1978–82).
** Mycket av det som nämns i förbigående i denna bloggtext har behandlats utförligare i tidigare inlägg. Om Zachris Schalin, hans syskon, föräldrar, och morbror: publ. 27.12.2019 ; 29.2.2020 ; 18.12.2020 ; 16.9.2022 ; 14.12.2022 ; 18.2.2023 / Om Olavs familj och prästgården i Muddais: publ. 3.4.2020, 6.6.2020, 15.9.2020. / Om Uleåborgsbreven: 5.8.2021 / Om Teodors skönlitterära manuskript: 18.12.2020 ; 5.8.2021.
KÄLLOR
Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 16.11 1895 ; februari, mars och maj 1896, ; mars, september och november 1897 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin), 300 s. /kopia
Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok från år 1930 (citatet från den 28.5.1930). / I förfs ägo: ”Genealogia Schaliniana, i utdrag för Zacharias Theodor Schalin, sammanställd af hans fader Zacharias Schalin. Åbo 1915–1916”. (handskrivet original) / Duplikat: ”Det Topelianska arvet. Schalinarnas härstamning Uleåborg – Nykarleby – Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1978”. (36 s.) ; ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (10 s.) / ”Julhälsning till Församlingarna i Ärkestiftet, 1920 ss 12-18, Söderala – Åbo – Uppsala, av Nathan Söderblom” (4 s. i folieformat, tillhört T.T.Kaila) / Urklipp: ”Seminariedirektor Zachris Schalin död”. Nekrolog. Hufvudstadsbladet 23.9 1938.
Den 20 september 2021 överlämnade jag det släktarkiv jag suttit på i 27 års tid till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek. Då var det färdig sorterat och samlat i sex lådor, som innehöll 19 arkivpärmar med omkring 2500 brev, och lite annat material, såsom teckningar, dagböcker och tankehäften. Jag ser överlåtelsen som jämförbar med en organdonation. Om bitar av någons liv kan vara till nytta för andra är samlingen värd sin sorteringsmöda och hyllplats.
En del av materialet är skrivet på rimmad vers. I ett tidigare inlägg* finns ett foto av min morfars far Zachris Schalin, som haft bildtexten ”Vers på löpande band. Far i författartagen.” Att snickra i ord – såväl som i trä – var för honom ett kärt nöje som följts upp av senare släktled. I det material jag förvaltade fanns ett dussin av Zachris’ hand, de äldsta från 1875, och av min mor ett 50-tal barnramsor som hon skrev på äldre dagar. Orimmad dikt skrev hon ibland som ung. Hennes far Teodor Schalin (1882–1960) ägnade sig enbart åt rimmad dikt. Det finns ca 300 renskrivna sådana, plus äldre versioner. Den äldsta, daterade, är från år 1903 och den sista är en fyra sidor lång namnsdagsvers från sommaren 1960. År 1955 försökte han få ett urval utgivet. En del av Teodors dikter är brukspoesi, såsom bemärkelsedags- och julklappsrim, och festdikter till släktingar och umgängesbekanta. Vinjetten till bloggen ”Rötter och annat” är från en illustrerad årskrönika som han sammanställt åt sina föräldrar julen 1918.
Sorterat och levererat! Släktarkivet på trappan till Åbo Akademis bibliotek den 20.9.2021. Till höger bloggens vinjett, som härstammar från Teodors årskrönika julen 1918. Seriestrippens verser lyder: ”Sommaren herrskapet Schalin / hvar på sitt håll gungar in; / mor i Runni blir betagen, / pappa där får knip i magen; // Ailis ögon skåda få / äppelblom och himmel blå / där hon i sin matta hvilar, / mannen på Topelius filar.” (Runni var en kurort; Aili Teodors första hustru; han filar på relief till minnessten vid Kuddnäs)
”Än en gång med lust och gamman / firande vår jul tillsamman / friska, välbehållna alla / lyckliga vi må oss kalla! // Så som världen stått på ända / mycket galet kunnat hända / mycket inom denna skara / kunnat annorlunda vara! // Hvad af ondt och hvad af godt / vår familj har pröfva fått / hur hon haft det sedan senast / det skall här förtäljas genast.”
År 1918 var ett händelserikt år, både i samhället i stort, och för den Schalinska familjen med sina åldrande föräldrar och ett halvt dussin vuxna barn. Krönikan innehåller, förutom de ovan citerade inledningsverserna, tio sidor som består av en seriestripp och två fyrradiga verser. Både Teodors hustru och mor är krassliga, ”far förskräcker med sin galla” och ”Spanskan” drar genom landet. Barnfamiljerna fick en släng av sleven. Och det var inbördeskrig: ”Lika muntert annars var det: / vakt man höll mot röda gardet / bakom hemmets låsta port / nöjet mera nytt än stort.” Finland fick en kung, som inte tillträdde. År 1918 var Teodor ny i Åbo. Han hade just inlett sin bana som lärare i Åbo ritskola, och började lite senare ha teckningslektioner också i Turun lyseo och Classicum. Ett artisthem reds med fröjd uti Albatrossens höjd – en frack anskaffas som får sitt elddop i huvudstaden; ”lärarprofvet gafs den dagen”.
Bilder och verser från Teodors årskrönika julen 1918.
Föräldrarna fick en konstfullt illustrerad årskrönika också julen 1921. Den är ofullständigt bevarad och saknar årtal, men kan dateras av innehållet. Teodor har nu en ny hustru, Greta (f. Kegel), som prytt de tomma baksidorna med små blomstervinjetter. Några har signeringen G.K.S. som hon använde bara en kort tid. De gifte sig i juni 1921. Krönikan bär titeln ”Lutfisken”. De sex textsidor som finns kvar är försedda med två färglagda bilder som kommenteras i var sin tvåradiga vers.
Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. Versraderna t.h. lyder: ”Här ses en stämningsfull entré; / – ack ja, vi blefvo fockade! // Här ett välbekant motiv / från Herrskapets augustilif.” (I mitten hans nya hustru Greta, och t.h. mor Alma)Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. T.v.: ”Här iväg ses Nordqvist larfva / för att på sin skuta skarfva”. T.h.: ”Hur årets skörd har varit rik / hörs bäst på små Schalinska skrik.” (År 1921 fick Teodors bror Arnold sitt tredje barn, och bröderna Sigmund och Olav sitt andra)
Julrim och annat traditionsmaterial kan intressera folklorister – men hur skall man förhålla sig till andra typer av rimmad dikt? Ifall de saknar litterärt värde, inte går att använda som historiskt källmaterial, och inte är illustrerade? Efter att ha läst Teodors tankehäften, många av hans brev, och minnesord om honom, är det som om jag skulle komma honom ännu lite närmare i dikterna. Där breven är anpassade till sina mottagare, och tankehäftena kretsar kring problemlösning, handlar dikterna om mera allmänna känslor och stämningar. Också när det gäller konstnärligt arbete. De svarar på den fråga som nuförtiden ställs till aktörer inom snart sagt alla områden: ”Hur känns det?”
Att vara bildkonstnär är en ensam och osäker bana. Och mytomspunnen. Under 1900-talets första decennium präglades hans tillvaro av vankelmod och rastlöshet. Då inledde han sina konststudier, gjorde studieresor utomlands och försökte leva som fri konstnär. Ibland hyrde han in sig för flera månader i någon landsortsby för att arbeta ensam och ostörd, däremellan ville han ut i världen, där han drabbades av hemlängtan. Tillvaron stabiliserades 1910, när han gifte sig, byggde hus och började arbeta som teckningslärare i Helsingfors. De äldsta dikterna är från de oroliga ungdomsåren. En som kan bottna i stämningar från hans Parisvistelse 1905–06* har titeln ”Ateljé”. Den består av nio 4-radiga verser och är daterad ”1905–1917”:
”Så är den slut, den långa dagens möda, / mitt tunga konstnärskaps martyrium. / I skymmande och öde arbetsrum / jag vaknar långsamt upp som från de döda. // Ridån gått ner: att åter snöpligt ändas / en akt i sorgespelet är förbi, / nu höljer mörker stilla mitt staffli / mens nere storstadsgatans lyktor tändas. // Jag reser mig och går som ofta förr / att stödd mot fönsterkarmen stum betrakta / den ström av vandrare som nere sakta / passerar huset med min stängda dörr. // – – – – . Jag måste ut i storstadsvirvelns brus / att mina pulsars vilda bultning stilla, / och slår jag mig fördärvad, går mig illa, / jag kvävs, jag brinner inomhus! ”
Blyertsteckning av Greta (ant. från 1930-talet), och två dikter av Teodor om konstnärsliv. Den handskrivna är odaterad och oavslutad, ant. från tidiga ungdomsår: Inledningsverserna lyder: ”Vi ville vara pirater / i skönhetens tempelgård / vi ville helga vår lefnad åt / den heliga eldens vård // vi ville fjerran från torgens larm / i andakt lefva vårt lif / vår konst skulle vara vår offertjänst / men aldrig ett tidsfördrif…” ; Den maskinskrivna dikten är daterad 1905–1917 (citerad ovan).
”Brokig palett” hade Teodor satt som titelförslag till den rimmade journal han sände till ett förlag för utlåtande. Manuskriptet bekräftades mottaget den 8.2.1955. Några veckor senare kompletterade han samlingen med ett urval nyskrivna dikter. ”Det förefaller som den hårda pressen i fråga om dagligt porträttarbete skulle direkt framprovocera skriveriet. Det formligen dräller vid uppvaknandet av hugskott efter en helt annorlunda inriktad arbetsdag.” (utkast till följebrev 23.2.1955) De flesta av dikterna är skrivna på 1950-talet eller slutet av 1940-talet, d.v.s. under den tid jag bekantat mig med i min mormors brev till min mor, och som jag kommenterat i tidigare inlägg.* Då var Teodor ungefär i den ålder jag befinner mig i nu. Jag blev imponerad av hans ork och flit. Han hade alltid flera porträttbeställningar på gång, anlitades som föredragshållare, skrev recensioner, och hade ett rikt umgängesliv. Min mormor uttryckte ibland oro över hans många åtaganden. I dikten ”Slängkälke” speglas hans egen olust över situationen. Där får barndomsvintrarnas iskarusell fungera som bild för vuxenlivets ekorrhjul. Dikten är daterad 12.12.1954:
” – – – I dag bär det runt på kälke igen / och på skjuter ovän och skjuter vän, / pajasen, mig synes, i schackrutig stass, / som piskar och kör på min dårskaps lass. / – – – / Allt mer stelnar greppet, förvandlat till kramp / där miljoner är med, delar fruktan och kamp / vid försök att hålla på släden sig kvar / där i virvlande vansinne runt den far …”
Om dikterna ”formligen drällde” ut på morgonen under dagar av intensivt arbete vid staffliet kan det inte ha blivit mycket tid för bearbetning. Åtminstone för mig verkar de sena dikterna inte lika genomarbetade som de äldre – vilka är betydligt färre och förmodligen strängare gallrade. Mängden av hugskott och brådskan att få dem till pappers kan också ha bottnat i en känsla av att inte ha så mycket tid kvar. Flera dikter kretsar kring fåfänglighet och förgänglighet – vilket också var motivet för den stora figurkomposition han arbetade med vid samma tid som samlingen ”Brokig palett”. D.v.s. altartavlan för S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag berättade om iinlägget ”Morfars modeller” (23.7.2020). Dikterna tyder på att han tog detta målningsuppdrag på djupare allvar än jag insåg när jag skrev texten – och att det täta umgänget med motivet fick honom att tänka mera på sin egen ålder än han kanske annars hade gjort.
Merparten av festdikterna är också från 1950-talet, och slutet av 1940-talet. Det fanns säkert ett uppdämt behov av sällskapsliv efter de tunga krigsåren, och större möjligheter att delta när lärarjobben föll bort ett i taget. Julrim, och långa dikter till de egna familjemedlemmarnas bemärkelsedagar finns från alla perioder. För en nutida läsare blir könsstereotyperna tankeväckande och roande, vilket jag tidigare kommenterat i samband med festdikten för deras silverbröllop.*
Bland Teodors rimmade verser finns en gåvodikt som har källhistoriskt värde. Gåvan var en tavla som min mor år 1954 fick till sin födelsedag. Tavlan föreställer Greta vid staffliet i sällskap med två andra kvinnor. Den påbörjades planlöst, skarvades och blev förlaga till en större ateljémålning som sedan något år tillbaka ingår i Åbo konstmuseums samlingsutställning. Den utställda duken, signerad 1928, hängde på väggen i den Schalinska bostaden till år 2014, då den donerades till museet. Den finns reproducerad i bokserien Pinx, Maalaustaide Suomessa, som exempel på nysaklighet, och i min egen artikel om konstnärsparet Teodor och Greta i serien Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier nr 33.*
T.v. Teodor Schalin. Ateljébild, 1928, olja på duk. Åbo konstmuseum. T.h. målningens förlaga, den som gåvodikten på följande bild hänför sig till (privat ägo).
En skiss föreställande Greta som vilar händerna i famnen var utgångspunkt för målningen, vilket Teodor senare antecknat på teckningen: ”Ur denna skiss, gjord många år tidigare när sannolikt Birgitta matades och åt långsamt, växte senare den stora gruppbilden målad 1928 fram. Det var händernas väntande ställning av vila som intresserade mig.” Gåvodikten består av 23 verser på fyra rader och redogör i detalj för målningens hela tillkomsthistoria.
Rimmat gåvobrev med 23 verser till dottern Birgitta (1954); Blyertsteckning, gjord av Greta föreställande Teodor vid skrivmaskinen, odaterad (ant. från 1930-talet) och t.h. Teodors, i gåvodikten omnämnda skiss av mor Greta som matar Birgitta (medlet av 1920-talet), brunpenna.
”När denna tavla tösen når / du fyller inga jämna år / men händelsen en kommentar / i alla fall dock med sig drar // – – – // Men roten till det hela hör: / en saga än berättas bör, / den om en liten pias nyck / och krångel vid sin morgondryck. // Mor Greta som din matning skött / när den gick trögt höll upp, och trött / två händer sjunka slutligt lät / – se bilden! – fällda över knät. // – – – // Det blev fröet; mamma kom / och posen med så småningom / helt automatiskt, som porträtt / likt Whistlers mor i silhuett! // Men nu var pappen alltför bred, / ett mål för blicken måste med – / en blomma målad? Ett staffli? / Men än fanns plats, en yta fri…”
Dikten berättar hur ytan fylldes ut bit för bit, och hur den skarvades med en större duk, som ursprungligen var tänkt för ärkebiskopens porträtt. Vi får också veta att kvinnan som står vid blombordet är ”gudmor Elli”, och den andra, som lutar sig mot stolen ”Vera” som är iklädd Gretas skor.* När tavlan målades var Greta småbarnsmor och i den mån hon hann ägna sig åt konst, var det närmast akvarell och pennteckningar. Oljemåleri började hon ägna sig åt långt senare. Ateljéscenen är arrangerad som ett stilleben, och målarskrinet, penselburken, liksom övrig rekvisita är där för att fullända kompositionen.
”När tavlan halvvägs kommen var / och Haartman såg den hos din far / han tingade på rak arm den: / ”Till Stockholm med skall målningen!” // Det blev att pensla dag och natt / på klibbig yta och på matt / och pappen vara fick modell / för jätteduken mången kväll // Visst blev det brunt, visst blev det sås / i många stycken så förstås: / ”God teckning, färgen ej så rik” / blev gudmor Evas brevkritik.” *
FOTNOTER
1* Barndomsjul på morfars tid (18.12.2020).
2* Paris Vahto 1906 (1.9.2020); kap. ”Teodors Paris” i Albertos blick. Om fötter konst och Paris, Sannsaga, Åbo 2017.
3* Konstnärsliv 1943–57 (7.7.2020)
4* Festdikten till silverbröllopet 1946 omnämnd i inlägget Konstnärsliv, och i essän ”Non sine arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Konsthistoriska studier 33. Helsingfors 2006.
5* Ibid, och Rakel Kallio, ”Posliininukkeja ja outoja katseita” i Pinx, Maalaustaide Suomessa, Arki ja pyhävaatteissa, Weilin+Göös, Porvoo 2001, 148–149.
6* I bildtexten till min essä i Konsthistoriska studier hade jag, på basen av muntliga minnesuppgifter, namngett de två andra kvinnorna felaktigt som museikvinnan Irja Sahlberg och grannen Karin Nenn. Systrarna Elli och Irja Sahlberg var båda ungdomsvänner till Greta. Karin Nenn bodde granne ännu i början på 1970-talet. ”Vera” kan ha varit någon annan granne. Minnesuppgifter är bedrägliga!
7* Axel Haartman (1877–1969) var intendent för Åbo konstmuseum. ”Gudmor Eva” var ant. Teodors gudmor Eva Topelius-Acke (1855–1929), kusin till hans pappa. Eva hade själv studerat konst och var gift med den rikssvenske målaren J.A.G. Acke (1859–1924). Teodor besökte dem i deras villa på Vaxholmen 1903 när han gjorde sin första studieresa till Italien. Konstnärsvillan och dess nuvarande ägare, Acke-samlaren Claes Moser presenterades nyligen i ett reportage i Hufvudstadsbladet (3.10.2021)
Mina första fem år bodde jag i Gamlakarleby (Karleby idag, Kokkola på finska). Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden. I min mors brev har jag återupplevt en del, upptäckt vilken förtjusande människa jag en gång varit, och lärt känna mina föräldrar som unga. Det har gett mig en bild av att de gjorde mycket mera tillsammans då än senare. Och att deras umgänge var mera bohemiskt där än i Ekenäs, dit vi sedan flyttade. Dessutom har jag fått ta del av underhållande anekdoter och mött finlandssvenska kulturkändisar i början av deras bana.
”Bommen” är ett skojigt namn i barnaöron. Jag har en suddig minnesbild av ett besök, men det kan vara en efterkonstruktion. Han omtalades i varje fall ofta. Nils-Börje Stormbom, alias Bommen (1925–2016) var bl.a. kulturredaktör för Hufvudstadsbladet (Hbl) 1951–1964, och före det på Vasabladet. En kulturprofil som spelade en viktig roll för min fars journalistiska och litterära bana. Det var tack vare honom vi bodde i Gamlakarleby när jag föddes. Stormbom hade år 1948, som 23-åring, blivit erbjuden posten som chefredaktör för Österbottningen, med 30 000 i månadslön, men tackat nej:
… han skrev till Sven att han inte sticker huvudet i det getingboet för tre gånger 30 000. De som äger tidningen har nämligen mycket reaktionära åsikter och herrar redaktörer får inte skriva vad de vill. Två huvudredaktörer har redan fått sparken därifrån av sådana skäl … / Alltnog. Bommen tackade nej, men rekommenderade Sven till en mindre tjänst där – Bommen och Sundqvist hade funderat ut att det vore bra för Sven att komma in i journalistiken den vägen. Och då han inte är i ansvarig ställning är det inte så noga om hans åsikter inte passar med deras. (Birgitta Willner till Greta Schalin 25.7.1948)
Senare samma år erbjöds min far skriva om Wasa Teater för Hbl, ”Estlander ringde. Bommen förstås som rekommenderat igen”(Birgitta till Greta 23.10.48), och i något skede – kanske när Stormbom blivit Hbl:s kulturredaktör – började Sven också bidra med bokrecensioner. I Gamlakarleby och svenska Österbotten var har snart med i alla litterära sammanhang. Viktigast blev Svenska Österbottens litteraturförening, som grundades 1950 och fyra år senare började ge ut tidskriften Horisont.
Om Sven och hans tidskrift har ni väl hört där, så det behöver jag inte berätta om. Vi lever så i det att jag bekymrar mej, förargas och maffas turvis, som om det var jag själv som hade med det att göra. (sept 1954)
Hippa på Socis, och bostadsbyte, ur teckningsboken ”Willners öden och äventyr”. Hösten 1953 flyttade vi från Katarinegatan 20 till Katarinegatan 15. ”Tyngsta sakerna i två hästlass. Resten på ÖB:s handkärra” (till GS 17/X -53)
Att min mor skrev en hel del dikter som ung kunde jag konstatera när jag sorterade hennes efterlämnade papper, och i breven berättar hon om intressanta böcker som de köpt eller som Sven fått som recensionsexemplar. Litteratur var ett intresse som de delade och diskuterade. Det var också det skrivna ordet som fört dem samman. Deras bekantskap började under kriget med brevväxling, när min pappa låg vid fronten. Senare blev litteraturen ett livsprojekt för honom, medan andra intressen blev viktigare för min mor. I Gamlakarleby deltog hon, i mån av möjlighet i alla författarbesök, litteraturcirklar och andra kulturevenemang som ordnades.
Vi var igår på välläsningstävling där Sven var ena domarn och de läste samma dikt av Lagerqvist 9 gånger. Max Furu sa att det påminde om den gången han var med och bedömde 12 potatissorter genom att smaka. Jag förargade mig efteråt så över vafören harpa de gett första pris åt, hon var så okänslig som läder men hade en viss teknik. För mig kändes genom hela tiden hur hon var ”konstgjord”. Där fanns en enda som uppfattat vad hon läste men hon hade kanske lite kantig accent och fick bara tredje pris till min stora förargelse. Sven skratta och trösta mej med att hon fick Frödings samlade (som var billigast) medan de andra bara fick Karlfelt och Runeberg. Som mera tröst fick jag hans arvode, 500 som jag köpte ett pat tuber oljefärg för plus eldrö vitprickig plast för kritiska ställen på köksväggen. (16.11.54)
Arbetarinstitutet stod för många av de kulturevenemang hon berättar om. Den unge Lars Huldén (1926–2016) var föreståndare 1951–56. Innan han blev språkforskare, poet, visförfattare, översättare. Han nämns ofta. Birgitta ritade vinjetter till institutets tidning och Sven vidtalades att leda litterära studiecirklar. ”Huldén är nog en välsignad sak att hålla pratet igång för Sven har en förmåga att suggerera tunghäfta på andra också”, skrev hon till sin syster. Då var de åtta deltagare. (8.3.55) Hon påminde föräldrarna om att hennes pappa träffat Huldén och kan intyga om hans ”vänligt pojkaktiga charm” (14.1.53), och när A.I:s diskussionsklubb hade som tema Kan kvinnan bli präst? – fann hon att han har ”en så trevlig liten djävul i sig” (19.11.53). Då skulle han ”bussa ihop” Liisa Riippa med en excentrisk och strängt dogmatisk präst. ”Det kommer att bli rusning!” (Riippa anhöll 1955, som första kvinna om prästvigning. De första kvinnliga prästerna vigdes 1988). När filmklubben hade sin första föreställning, blev de ”bjudna på” Jörn Donner, som hållit föredrag och visat sin egen förfilm:
Mannekänguppvisning efter arbiskurs i klädsömnad. Några deltagare fann det så pinsamt att de spexade till det. Birgitta med en kasserad aluminiumkastrull på huvudet, flor över ansiktet och jätteparasoll i handen. (ur brev till GS 1.4.1955) ; T.h. beskrivning av Jörn Donner (till GS 8.10.1955).
Han är en kulturpersonlighet och pioniär på sitt område, men ett försenat problembarn som mänska. Hans ansikte verkar underligt blekt förstenat. Jargongen späckad med trubbiga svärord. Egocentrisk och nervös men på något sätt övertygande som rentvättad ”präktig pojke. (Skiss med texten:) Fan så ja ä mätt. Man blir så jäklit mätt av kaffe. Har ni mera pilsner? Jag tror jag skall börja utge ”Arena” igen. Jag får int annars skriva va ja vill. Int i Husis och Pressen och int i Vapaa sana heller. Men ja’ ska skriva den ensam den här gången, de bäst. Kanske me Bengt Pihlström. (8.10.55)
Om Svens litteraturcirklar hade knappt med deltagare, gällde det också andra kulturevenemang. På en föredragskväll med två inresta professorer var det skamlöst lite mänskor och de satt och förargade sig över varför inte den och den är där – ”Det är så i en småstad … /man börjar känna sig moraliskt förpliktigad.” (22.2.54) När stadens kompositör Erik Fordell hade en serie på tre föreläsningar om musikens mästare hade det första gången inte varit en enda åhörare. Andra gången var det ”1 riktig och så Lasse Huldén och sen vi”. (10.2.53)
Birgitta fann en själsfrände i Marit Fordell, Eriks hustru, som gått Ateneum och hade samma stora intresse för krukväxter. De träffades på en basar, där Marit entusiastiskt demonstrerade sina. Det finns flera beskrivningar av Marit och Erik Fordell, den längsta i ett opostat brev till en studiekamrat från semitiden:
… jag tänkte roa mej med att beskriva de bekanta vi har här i hopp om att roa dej också. Mamma brukar tycka att de är så besynnerliga. / Herrskapet F. Han okänd kompositör, lever som krogmusiker. Till uppträdandet lite geni, lite nånsorts skogstroll, mycket finurligt. Hon skön svarthårig – lockig grannblåögd pigg livlig. Men troligen skadad av en ryslig barndom. Fadern ryktbar genom en på sin tid oerhörd historia av religiös svindel… / Hon är exalterad och full av vansinniga idéer. Men älskar blommor så deras hem närmast liknar en tropisk grotta av alla växter som kryper klänger skjuter skott och blommar på golv väggar och tak. Senast jag var där fanns det väldiga krukor med knoppande amaryllislökar under alla bord och stolar… (12.3.54)
Varför brevet aldrig blev avskickat framgår av de sista meningarna: ”Det slår mej plötsligt att då vi inte sett varandra på så länge kanske du kan tänkas missuppfatta mej lite – – – Du tror väl inte att jag driver med mina vänner, tvärtom jag älskar dem för att de ha färg och originalitet”. (12.3.54) Av samma orsak vill jag inte heller själv citera allt. För jag uppfattade brevet väldigt olika innan, och efter det jag läst annat.
Birgitta berättar gärna om kulturliv och människor, men skriver också om ensamhet. Sven är mycket borta, på jobb och möten, och när hon behöver prata skriver hon brev. ”Vi har ingendera lätt att skaffa oss vänner. Sven är reserverad och jag närmast rädd. Det behövs heller inte när man inte känner sig för tom. Sven känner sig aldrig så, han har alltid sina böcker och sitt starka huvud som gör att han kan konsumera vad som helst”. (12.3.54)
Som jag nämnde i föregående inlägg (12.3) betecknade hon paret Kalle och Katri Nylund som deras enda umgängesvänner. Kalle skulptör och Katri ivrig hantverkare. Fordells umgicks de inte med som par: ”Erik F. går aldrig till folk för han spelar på socis till 2 på natten och så skall han ännu orka ge privatlektioner och komponera på lediga stunder. Jag är lite ängslig för honom för han är en blandning av geni och naturbarn till sitt sätt och jag kan aldrig ens ana vad han tänker säga härnäst.” (till Greta 22.2.54) De var i varje fall på eftersits till Fordells när Erik hade kompositionskonserter. Första gången bävade hon inför sällskapet: ”Till Fordells efteråthippa är förutom oss inbjudna: Hans genommusikaliska mecenat, de 3 uppträdande solisterna. Punkt. O Oj. Jag som inte skiljer Gubben Noak från Björneborgarnas marsch.” (15.9.52)
Författarbesök var viktiga tilldragelser. Hon nämner många namn. Bland dem ”skönlockige blodunge” Christer Kihlman, och skalden Evert Huldén, som hon ”äntligen” fick se. Författarna är trevliga att höra på, och ofta ”sympatiska”. Mest oförglömlig var Gunnar Björling, som nämns i flera brev. Han deltog i författarföreningens österbottniska turné 1950:
I torsdags var författarturnén i stan. Sven tog emot dem först o så var han på middag på Socis med dem o diverse från stan. Hade så gärna varit med men det var för tidigt. Det var Thomas Warburton, Solveig von Schoultz (är syster till Segerstråle), Björling, Lundén-Cronström, o så en åländska o så en Högnäs härifrån. På uppläsningen var jag nog. Björling gjorde starkt intryck på mej. Hans sätt att läsa sina dikter! Solveig von Schoultz verkade oändligt sympatisk. För att igen tala om Björling. Han var hemskt liten, vithårig med örnnäsa o strålande mörka barnögon o lång skäggstubb. Grönåldrig överrock med sammetskrage. Sven var du med honom ren sen några timmar. Jag hade förstås Sven att presentera mej o vi pratade länge och väl med honom efteråt.” (20.11.50)
Birgittas exlibris är gjort av hennes mor Greta Schalin (1897-1993) i början eller medlet av 1940-talet (g. 7.6.1947). Svens är gjort av Birgitta. Björling-citaten från deras dödsannonser (se nedan).
Ett år senare hade Sven fått Björlings senaste med dedikation. ”Han lär vara generös i det avseendet / … han är ändå en av våra finlandssvenska stora profeter.Dessutom tycker vi så om honom.” (2.12.51) Hon skrev om Björling också till semikamraten:
Har inte Folkskolans tidskrift men S berättade att det i H:fors varit nånslags kulturdag för folkskollärare där Solveig von Schoulz hållit föredrag o Björling läst sina dikter. I tidskriften hade funnits ett redaktionellt referat över mötet där ref sagt att m ä n n i s k a n Björling gjort sympatiskt intryck, människan med spärrad stil. Det gör mig ont att så många inte tror sig förstå hans dikter. De vet inte vilka värden de går miste om. Jag vet inte var vi på svenskt språk har en så fin och innerlig dyrkare av skiftande ljus över nordisk vår och sommar. (citerar två dikter) Är det inte underligt. Jag har upplevt att två gamla fina vithåriga damer (liknade nog lärarinnor) satt framför mig och stormfnittrade som backfischar medan jag formligen satt och kämpade mot gråten av rörelse över att höra min älsklingsskald läsa de dikter som gett mig så mycket. Det kändes ganska underligt dethela och ett handgripligt bevis på att det inte finns några värden i sig själv. Det är bara hur man ser. (12.3.54)
Både Birgitta och Sven hade en text av Björling i sin dödsannons (1994 ; 2012). För Birgitta valde vi samma strof hon året innan själv valt för sin egen mor, blomstermålarinnan Greta Schalin. Långt senare, när Sven var i 90-års ålder, tog han fram en diktsamling ur hyllan, slog upp den och sade – den här vill jag ha.
Min moster Utta dog som 35-åring efter ett hjärtingrepp som ansågs okomplicerat. Om jag minns rätt var operationen inte nödvändig utan gjordes i hopp om att den kunde lindra hennes ångest. Min mamma förklarade att det var som att ta ut hjärtat och stoppa tummen i ett hål för att göra det lite större. Jag var tio år gammal. Jag minns också en mardröm jag hade strax innan hon dog. Om snöbollar som kastades mot en isig snöfigur som var hon. Och att det pratades om hur hon planerat begravningen på förhand, för att göra det lättare för min mormor (min morfar hade dött året innan).
Utta fanns ofta på landet om somrarna, och hos mina morföräldrar i Åbo. Jag har tydliga minnen av henne, också om vår relation var ganska ljum. Hon tyckte mera om min bror – och jag om min morbror. Men vi var födda samma dag, och vi var båda mellanbarn. Det kändes betydelsefullt.
Till tioårsdagen fick jag ett gratulationsbrev där hon påpekade att vi tillsammans blev 45 år. Brevet finns inte kvar, men jag minns att hon där berättade om elchocker. Att man efteråt minns saker från långt tillbaka i tiden. Att hon mycket levande sett för sig ett kantarellställe hon hade som barn.
Uttas brev har legat kvar bland det övriga Schalinska materialet. Jag hade tänkt spara dem till sist, osäker på om de kan ha någon betydelse för eftervärlden. Mina morföräldrar, Teodor och Greta kan ha intresse för någon konst- eller kulturhistorisk forskare – men hur skall man förhålla sig till privatbrev av okända människor som inte lämnat några spår i historien?
Blyertsteckningar föreställande Ursula Schalin. Andra från vänster är signerad G.S.-35, och den längst till höger 12.4.-41 Å.Ö. (Åke Östenson, presenterades i föreg. inlägg). De två osignerade är förmodligen tecknade av Greta Schalin.
Utta (Kerstin Ursula Helena Schalin) föddes i januari 1926 och dog i november 1961. Hon var elev vid Folkhälsans Barnavårdsinstitut i Helsingfors, en månad 1944, och fem månader 1945. Läsåret 1949–50 studerade hon vid Åbo Kvinnliga Hemslöjdsskola, på sömnadsavdelningen, och fortsatte på hösten i Åbo hemslöjds- och handarbetslärarinneinstitut, men avbröt p.g.a. sjukdom. Hon var hemhjälp på lantgårdar och barnflicka i olika familjer på 1940-talet och i början av 1950-talet. År 1954 jobbade hon en tid med handsömnad på en textilfabrik i Helsingfors. Efter det bodde hon i föräldrahemmet, ägnade sig åt handarbeten och hjälpte till i hushållet. Mest sydde hon barnkläder, och troll. En del fanns till salu i någon butik. Trollen hade god åtgång på julbasarer. Åbo landskapsmuseum tog emot hennes provlappar och mönstertidningar när vi tömde den Schalinska lägenheten.*
När jag läst igenom Gretas brev till de båda döttrarna fick jag en klarare bild av Uttas sjukdomshistoria. I breven till min mor Birgitta berättar hon om Uttas behandlingar, hur hon mår och om sin egen oro, och breven till Utta innehåller råd, uppmuntran och tröst. Uttas egna brev berättar om krämpor och tungsinne när hon skriver till sin mor, medan breven till systern länge behöll en ungdomlig jargong, lite retfull och med tonvikt på skvaller och situationskomik. Hon var en god berättare och iakttagare. Hennes beskrivningar av husfolk, hierarkier och miljöer under sommar- och hemhjälpsjobb, och av arbetskamraterna i textilfabriken är bitvis både filmatiska och underhållande – liksom hennes sätt att berätta om sina läkare och behandlingar.
Ursula avporträtterad av sin syster Birgitta. Bilden längst t.v. är målad på en papperskorg i början av 1940-talet. Blyertsporträttet är signerat B.S. -44. Texten t.h. finns på baksidan av bilden. Utta hade antagligen tänkt skicka porträttet till en brevvän, men ändrat sig. (Min syster pinade mig en dag med att sitta modell, här ser du resultatet, icke spec. lyckat för jag var på mkt dåligt humör den dagen, och iddes inte sitta så snällt som jag bort. Jag har en riktig ”sjuälvmordsmin” på bilden.
Enligt mina mera minnesgoda syskon hade Utta någon form av grundläggande hjärtfel som hon fått som barn som en följd av reumatisk feber. Kanske 1933. Då hade hon scharlakansfeber, som kan ha reumatisk feber som följdsjukdom. På en albumsida med det året finns ett foto med texten ”Ursula återvänd från länssjukhuset”. Teorin om hjärtfel bekräftas av ett vykort från Kyrkslätt, där hon sommarjobbade 1942 och 1943: ”Just fått min dom från läkaren. Fullständig vila nödvändig för hjärtat. Inget val.” Av hennes brev från Barnavårdsinstitutet och arbetsplatserna, och av Gretas rapporter till Birgitta, framgår att hon lätt blev trött, och ofta hade värk i lederna, inflammationer och febersjukdomar.
När hon våren 1951 avbröt handarbetslärarinneinstitutet hade hon varit borta från skolan på grund av ”bensjukdom”. Greta skriver: ”Hon arbetade frenetisk under påsk för att få igen vad hon förlorat, men så tröt både de andliga och lekamliga krafterna när hon efter påsk började skolan. Nu har hon måst ge upp kampen för att få någonslags ro i själen. Hon har kastat loss från hela seminariet och beslutit att försöka ta sig fram med de sykunskaper hon har – men med lite mera nervkraft i behåll än om hon skulle stångat sig igenom kursen.” (3.4.1951)
Bilden t.v. osignerad och odaterad (ant. tecknad av Greta Schalin), blyerts 19,5 x 21. Profilbilden (”Ussa”) är av Teodor Schalin, sign uppe t.h. 2/1 -42 T.S. Brunpenna, 20,5 x 18.
Efter det förvärrades det mentala illamåendet. Flera läkare konsulterades. Hon ordinerades bl.a. sömn- och lugnande medel av en välrenommerad läkare i Helsingfors. Om inte det hjälpte rekommenderade han livligt chockbehandling. Han hade ett litet privat sjukhem för dylikt. Greta skriver: ”Det är hisnande dyrt. Men nu fick vi veta att man här i Åbo på kommunala får sådan behandling. Det tråkiga var att man måste i pappret förklaras sinnessjuk för att komma till sjukhuset. Det var bara pro forma. Men naturligtvis kändes det bittert för Ursula.”(12.12.1951)
Hon var tio dygn på sjukhus och fick tre gånger elchock. ”De voro synnerligen obehagliga. Efter det tredje fick hon nästan 38 graders feber och kroppen sjuk som vid ryggskott. Minnesslöhet följer med, men redan samma dag klarnar det mesta.” (Greta 26.12.1951)
Det verkar som om hon mått bättre de närmaste åren efter chockbehandlingen. Hon hänvisar senare till den i både positiva, och negativa ordalag. I breven till Birgitta nämner Greta ibland att Utta haft ”en trött period” men mest skriver hon om vardagliga sysslor och umgänge. Hösten 1954 känner Ursula sig ”otrygg med sitt illabefinnande” och vid årsskiftet tillbringar hon tre månader på sjukhus. Denna gång ansåg överläkaren (dr. K) att elchocker inte lämpar sig. Han tyckte inte heller att mentalsjukhuset gjorde det, eftersom det inte längre fanns någon fri avdelning. I stället blev hon privatpatient på militärsjukhuset för dr. B, som vidareutbildade sig till nervläkare, och som blev den hon kom att ha mest tillit till. Det var han som, i egenskap av assistent, hade gett henne de första elchockerna 1951.
”Jag får så mycket olika mediciner, att jag snart börjar befara att jag är läkarvetenskapens försökskanin … Och så har han fått i huvudet att jag har gallsten. Och så försöker han psykoanalysera mig. Rolig karl, självmedveten, liten och allvarlig med himmelsblå ögon. Tar sitt yrke Hemskt på Allvar men är dessemellan rena sprallen. Han är ”modeläkaren” i Åbo för tillfället” (18.12.1954). Hon fick så mycket insulin- och andra injektioner att hon sade sig se ut ”som en gammal nåldyna”.
När dr. B gjort allt han kunnat, flyttades hon till kommunalsjukhuset för att som avslutning få elchocker, eftersom ”det ursprungliga onda – de där beklämningsskoven” fanns kvar, trots förbättringar. (Greta 20.1.1955)
”Men där vägrade läkaren att ge … Tänk så växlar modet. För ett par år sedan stod elektrochocken högt i kurs men nu påstås den ha risker. Tio dar bodde jag på Kommunala medan K. funderade på vad de skulle göra. Sen överlät han mig helt åt en liten grön underläkare (dr. A) som utan vidare beslöt att jag skulle behandlas med ”psykoterapi” vilket är hans käpphäst. Jag flyttade hem och färdas sen dess två gånger i veckan hos gröngölingen som har mottagning på Kommunala sjukhuset. Hela hans ”psykoterapi” verkar idel humbug. Troligen är jag försökskanin för han är inte färdigt utbildad. Han har för sig att alla krämpor från tandvärk till ångestskov kommer från ”missanpassning i barndomen”… / ”Allt kommer inifrån er själv, från barndomen.” (14.2.1955)
Eftersom Ursula inte fick något förtroende för dr. A, avbröt hon terapin några månader senare, efter konsultation med dr. B. Greta fick det obehagliga uppdraget att framföra budskapet. ”Och vet du vad han sade i telefon: ”Ni skall veta att beslutet kommer från det omedvetna. Det har stött på något inre hinder.” (7.3.1955) ”Det kommer inifrån, sa A:” blev sedan ett stående uttryck. Att skämta om svåra saker var väl en del av familjekulturen, på gott och ont.
En familjetradition, som min mamma förde vidare, var att tillverka en personlig julpepparkaka, som syftar på någon central tilldragelse under det gångna året. En del av nöjet var att gissa vad den föreställer. Julen 1955 föreställde Uttas pepparkaka dr. B ”dragande en tjock gris från bakbenen ut ur ett brinnande fähus. Hänsyftande på att han förklarat att jag omedvetet flyr tillbaks in i sjukdom undan livets svårigheter lika som en gris springer tillbaka i det brinnande fähuset när man redan räddat den.” (julbrev till Birgitta 29.12.55)
Greta Schalin, porträtt av Ursula målat på 1950-talet. Osignerad, olja på duk, 50,5 x 60.
Familjebreven berättar mycket lite om tiden från 1956 framåt. Brevväxlingen med Birgitta ersattes av telefonsamtal, och när Utta inte var på sjukhus bodde hon hos föräldrarna. Från de tre sista åren finns åtta brev som är skrivna på sjukhuset, ett till Birgitta, och de övriga sådana hon gett (eller tänkt ge) åt Greta, de flesta från tiden efter Teodors död. Hon önskar hon kunde vara hemma hos Greta som stöd och sällskap, men hon vågar inte. ”Ingen begriper varför jag envisas vara här men inte ens Mamma vet vilka hemska tvångstankar som plötsligt kan komma med ångestskoven.” / ”Varje gång du går kommer skräcktanken att det kanske är sista gången jag ser dig och därför vill jag nu få tacka. Det har varit så bittert för mig att efteråt minnas hur tvär och inbunden jag var mot Pappa.”
Brevet till Birgitta är daterat 31.1.1961: ”Jag skall i så här god tid påbörja ett gratulationsbrev till din födelsedag. Visserligen sitter alla mina skruvar löst för jag är mitt uppe i chockbehandling. Det är minst sagt egendomligt hur elektrochock kan röra om i minnets mest avlägsna vrån. Det förflutna blir mer levande än nuet… / 4.2. Nu är chockbehandlingen över, och jävlig var den. Och hjälpte ingenting. Jag är utled på den här tillvaron. Vore det inte för riskerna skulle jag flytta hem trots ångest. Det får aldrig berättas åt Mamma men det lär finnas risk att jag under ångestskov i panik kastar mig ut genom fönstret eller liknande… / Jag är nuförtiden mest på Västermälö psykiskt … i halvsömn tycker jag mig ligga i vindsrummet. Efter elektrochock är det ännu besynnerligare. Jag har försökt beskriva åt dehär läkarna men de ids inte höra på. Och jag som tycker att det skulle intressera psykologer. Det är nämligen så att man ser sig själv med främmande ögon och framför allt yngre. Det är med häpnad man småningom minns sin ålder, minns var man är, och vad som hänt.”
Efter att ha tagit del av Uttas brevväxling, och Gretas hälsorapporter till Birgitta, frågar jag mig om inte detta material i själva verket är mera unikt och av större intresse för forskningen, inom andra områden, än beskrivningarna av Teodors och Gretas konstnärsliv. Inte minst som den typ av psykiska symptom som Utta drogs med är ett växande problem i dag. Breven belyser från flera håll, och under en längre period, hur fysiska och mentala problem förstärker varandra och förvandlas till en ond cirkel, där också behandlingarna kan förvärra situationen – och hur man talade om, benämnde och förhöll sig till psykiskt illamående. Av närmare 300 bevarade brev – av Greta till döttrarna, och av Utta till Birgitta och Greta – hittade jag kommentarer om Uttas hälsotillstånd i femtio. Dessutom innehåller samlingen ett tiotal uppmuntrande och tröstande brev från personer utanför familjen.
För mig klargjorde breven både sådant jag undrat över, och sådant jag aldrig tänkt på. Samtidigt uppstår nya frågor och spekulationer. Elchocker torde ha övergetts för länge sedan, och för närmast tankarna till dramafilmer som Gökboet, eller föreställningar om Elektriska stolen. Att läsa om Uttas behandlingar avdramatiserade metoden, också om hon tyckte behandlingarna var ”jävliga”. Men hur gick chockbehandling ihop med svagt hjärta, och en icke nödvändig hjärtoperation med panikångest? Och hur konstruktivt var det att lägga så mycket fokus på psykiska orsaker om de fysiska besvären mest var reumatiska?
När Utta skriver att hon inte vågar vara hemma av rädsla för att kasta sig ut ”genom fönstret eller liknande” ser jag framför mig den Schalinska bostadens balkong. Den är mycket liten och har det lägsta balkongräcke jag någonsin sett. En sinnebild för otrygghet? Hade det hjälpt att höja räcket?
FOTNOT
* Se närmare bloggens startsida: ”Släktarkivet”. Åbo landskapsmuseum = tidigare Åbo stads historiska museum, numera Åbo museicentral.
För 35 år sedan påbörjade jag en undersökning om ”kvinnor som inte blivit konstnärer”. När jag var ung på 1960- och 1970-talet var nästan alla bildkonstnärer man hörde talas om män, trots att kvinnor ofta varit i majoritet i konstskolorna. Jag ville ta reda på vad kvinnorna gjort med sin begåvning och kreativitet och hur deras liv sett ut. Jag spårade upp ett 30-tal elever som varit inskrivna vid Åbo ritskola 1950, lyssnade till deras levnadsberättelser och fotograferade allt de ville visa.
Några år senare dokumenterade jag deras manliga kurskamrater. Då ville jag veta hur de som lyckats etablera sig som konstnärer burit sig åt, när det verkat så omöjligt för kvinnorna, men jag var också genuint nyfiken på de män som försvunnit ut i det okända. Det blev en omtumlande process som fick mig att kritiskt reflektera över både min egen roll som forskare och min idealiserade bild av konstnärsyrket. Jag hade t.ex. föreställt mig att de som inte blivit yrkeskonstnärer skulle uppleva sig som förlorare, och ha svårare, än vad de kvinnliga eleverna haft, att försona sig med sitt ”misslyckande”. Men de flesta hade använt sin begåvning och utbildning på andra områden och verkade helt nöjda med sina val.*
Min mammas kusin Åke kunde ha varit en av dem. Han var son till Gretas syster Rachel (1896–1965), och Fredrik Östenson. Familjen flyttade rätt ofta (Fredrik var forstmästare), men bodde stationärt i Ekenäs när vi flyttade dit 1956. Då hade de egnahemshus med stor trädgård och egen strand, och vi barn kände oss alltid välkomna där. Det fanns ett inramat foto av Åke i vardagsrummet. Fredrik läste en gång högt en kort text som slutade med Åkes död. Scenen, liksom fotografiet, gjorde outplånligt intryck för att Fredriks röst blev så grötig. Senare fick jag höra att Åke var konstnärligt mycket begåvad. Det gjorde också intryck. En teckningslärare hade gett honom vitsordet 10+ för att han var så överlägsen alla andra som fått 10.
Porträtt av Åke Östenson, målat av min mor Birgitta (f. Schalin). Olja, sign: B.S. -46 / eft foto ; Åke Östenson: Landskapsteckning i blyerts, sign. Syväri (Svir) 3.4.42, Å.Ö . Baksidestext: ”Litet stort visitkort men kanske det ändå duger. Många hälsningar åt er allesammans. Åke. P.S. Jag lämnar 2 morbrors böcker hos mina fastrar ”Piirustus taitona ja tieteenä” och ”Människokunskap och människokännedom” D.S.” ; Porträtteckning föreställande min moster Ursula som 15-åring, sign. 12.4.-41 Å.Ö.
År 1936 skrev min mor i skoluppsatsen ”Mina kusiner” om hur bra Åke ritar, men också att han är specialist på att tappa tänder. ”Jag vet inte om det är benen eller tänderna som är lösa i skruvarna, eller är det kanske förståndet.”* Jag skapade sen en förhandsföreställning, som man lätt gör, på basen av de knappa uppgifter jag hade: Olycksbenäget barn, konstnärligt begåvad, stupade i kriget. Jag föreställde mig en konstnärssjäl, drömmande, ouppmärksam, kanske lite fumlig, och att han självklart tänkte sig en framtid som konstnär.
Hans bror Holger Östenson skrev på gamla dagar minnesanteckningar*, där han ägnar också Åke ett par sidor. Holgers beskrivning punkterar lika effektivt mina förhandsföreställningar, som de tidigare nämnda mansintervjuerna. Åke skulle bli forstmästare som sin far, och var inskriven vid Helsingfors Universitet. Som pojke var han lika företagsam och oförsiktig som andra. Holger lyfter fram hans bedrifter under kriget. Efter att ha skjutit mot tanks befordrades han till korpral, antogs till officersskolan, blev artillerifänrik och sökte till flygvapnet. Han utförde många bombningsuppdrag på östfronten och överlevde ett par vådliga nödlandningar. I juni 1944 fick han en granat i magen när bombplanet anfölls av ett jaktplan. Man lyckades flyga hem planet, men han dog på sjukhuset.
Holger berättar utförligt om sina egna krigsupplevelser. Jag skummar bara. Det bjuder för stort motstånd. Inte bara för att krig är motbjudande utan för att texten är tråkig. Det är för mycket detaljer. Personnamn, militära grader, orter, uppgifter om vapen- och fordonstyper. Jag föreställer mig att fokuseringen på kalla fakta fungerar som en överlevnadsstrategi, ett sätt att hålla känslorna och tankarna i styr. Både i farans och handlingens stund, och när mardrömmarna och eftertankarna tränger sig på. Som att räkna får innan man somnar.
I släktarkivet finns några teckningar med kommentarer som Åke skickat från fronten. De är adresserade till hans kusin Olle (1930–2018), och till Teodor som gett honom uppmuntran och konstnärliga råd. Våren 1942 studerade han en kort tid vid Åbo ritskola. Min mor nämner det i sin dagbok den 14.5: ”Åke är på sjukpermission och har varit i Åbo tills i morse. Han satt nästan alla dagar här en stund efter ritskolan.”
Keitätkö korviketta (lepokorsussa), sign. Å.Ö. ; No1 ”Se on vakava juttu toverini Stalin” ”Mitä me nyt tehdään velikulta?” sign. Åke Östenson ; Lepokorsussa, patterissa, sign. Å.Ö. / Kokar du surrogat? (i vilokorsun) / Nr 1 ”Det är en allvarlig sak kamrat Stalin” ”Vad skall vi göra nu kära broder” / I vilokorsun, i batteriet)
Bilden t.v. är ritad på ett postkort med texten: ”Bästa morbror. Hjärtligt tack för det långa brevet. Jag skall fundera på saken. Försöka duger. Bara jag får tusch och pennor som jag skrivit efter skall jag börja på allvar. Här har jag rätt så gott om tid. – Författa har jag aldrig försökt på förr och det kommer nog att bjuda på svårigheter.” (5.3.41) På en paffremsa med samma datum finns ett tillägg: ”Jag skickar här en del bilder. I denna stil har jag ritat många postkort åt pojkarna. Också har jag ritat pojkarnas porträtt för att få övning i porträttritning. Här har jag åtminstone rikligt med modeller. Jag kan nog säga att jag vunnit en viss färdighet också häri, men likheten lämnar ofta mycket övrigt att önska.” Bilden av Stalin som dricker vodka med en djävul, är tecknad i blyerts på ett kort adresserat till Herr Z. Schalin: ”Bästa kusin Olle: ”Tack för dina båda brev. Jag svarar nu så här kort men hoppas att jag hinner rita fler bilder en annan gång i något brev. Hälsa de dina och må väl.” (24.10.41. Z syftar på Olles dopnamn Zachris)
”Jag skickar nu också ett halvfärdigt porträtt av en viss Kuisma. Jag tycker om att rita honom på grund av hans karakteristiska haka som här är en aning överdriven. Denna bild har mycket stor likhet med personen i fråga fastän han är en aning karikerad.” (5.3.41)
”Hallå på dej kusin! Hur går det och hur står det till? Tack för ditt kort och brev som väntade på mej när jag kom hit ”hem”. Det första jag fick göra var att köra ved till eldledningskorsun. Du ser mej här bredvid med hästen ”Kujars”. På stockarna ligger maskinpistolen. Ett runt reservmagasin hänger vid bältet. Släden är av rysk modell med högt upphöjda medar framtill. Vägen är en järnväg, därför är det så långt till skogen. Vägarna äro annars mycket smala, så att trädgrenarna taga i varandra … Här bredvid ser du mitt nuvarande ”hem” utifrån. Det ryker hemtrevligt från skorstenen. Ingången skymtar nedtill. En asp har blivit avhuggen på mitten av en granatskärva. Stubben nere till höger skall föreställa vår sågbock. Nederst ser du vår yxa och såg. Bilden på denna sida föreställer en liten tiggarflicka på Petroskoi station. De få som finns kvar av civilbefolkningen leva i urusla levnadsförhållanden. Vi klaga över matbrist, men vad skall då de göra. Där på stationen gå alla dagar grupper av små barn och gamla gummor som begära ”liepuska” av soldaterna som fara på permission eller som komma tillbaks. På fötterna ha de oftast jättelika filtstövlar så man har lust att utbrista: Vart skall stövlarna med flickan!” (21.1.42. Olle var 11 år)
Åkes teckningar berör mig. Mer än autentiska foton skulle göra, och på ett annat sätt än krigsskildringar i litteratur, film, faktaböcker eller museiutställningar. Jag frågar mig varför. Ägnar timmar åt att formulera förklaringar. Ger upp.
FOTNOTER
* se närmare blogginlägget Skoluppsats från år 1936, publ. 3.4.2020.
*Willner-Rönnholm, Margareta: ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 10, Helsingfors 1987 ; ”Det ’andra’ könet i forskningsprocessen, Forskaren som subjekt och objekt” i Naistutkimus – Kvinnoforskning 2/1990 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag, Vammala 2001.
* Östenson, Holger: Några minnen ur mitt leverne. Med bilagor beträffande syskonen. Skrivet och kompletterat 2004–2005. Duplikat, 105 sid. / Han påpekar i inledningen att han skrivit ”en liten bok om fångenskapen i Sovjetunionen” och därför inte går närmare in på det i dessa ”memoarer” som kommer att finnas endast i några få exemplar.
I mitt förra inlägg presenterade jag barn- och ungdomsteckningar från fem generationer. Men där ingick inga bilder av min mormor, blomstermålaren Greta Schalin (f. Kegel). I själva verket finns det många bevarade tonårsverk av henne. De äldsta daterade är från våren 1914, när hon var 17 år. De finns i en liten ritbok med hårda pärmar, som innehåller en hel serie minutiöst utförda växtstudier i vattenfärg. De är alla tecknade efter naturen, de tidigaste i april när de första blåsipporna slagit ut. De växter hon valt är ibland så små att de ser ut att vara tecknade i skala 1:1. Färgerna är fångade på kornet. Finstämda och nyanserade. Glansdagrar, och skuggor på pappret får dem att se så riktiga ut att man vill röra dem.
Maj 1914Juni 1914
Det föll mig inte in att presentera Gretas växtstudier tillsammans med Teodors och hans föräldrars tonårsverk – och de har inte heller funnits på samma plats, utan i den stora kista där konstnärsparets teckningar och skisser förvarats.* Hon utnyttjade dem senare för dekorationsuppgifter av olika slag. Växtstudier finns också på fristående ark, lösrivna sidor, och som utklippta detaljer.
När hon gjorde dessa växtstudier gick hon i Heurlinska flickskolan i Åbo. År 1915 avbröt hon läroverket och började i Åbo ritskola, där Teodor Schalin arbetade som lärare. De gifte sig 1921.
Juli 1914
I Heurlinska skolan var det vanligt med minnesböcker, som man skulle rita och skriva i. Det var de som väckte hennes teckningsintresse. De elever som var intresserade fick hur många som helst. Hon kopierade blomsterkort och annat. Det var bra träning, och gjorde henne van vid akvarell. Hon blev uppmuntrad i skolan, men också av sin far, som var hantverkare. Han arbetade som verkmästare på ett bokbinderi. När hon började sälja sina arbeten, tillverkade han ramar av papp, och förde bok över ”Gretas målarinneinkomster”.
I början av 1900-talet hade de flesta kvinnliga konstnärer högborgerlig bakgrund, vidareutbildning utomlands, och var oftast ogifta. Greta Schalin var i det avseendet otypisk. Hon studerade enbart i Åbo ritskola, och kom från enkla förhållanden. Hennes far, Hermann Kegel var född som utomäktenskapligt barn, och uppfostrad i en adoptivfamilj i dåvarande Preussen. Han blev bokbindarlärling, och arbetade som gesäll i Tyskland, Norge och S:t Petersburg. Till Åbo kom han någon gång på 1870-talet. Gretas mor Edla (f. Ahlgren) var Hermanns andra hustru. Hans första hustru (halvsyster till Edla) och deras fyra barn hade dött. Edlas förfäder var torpare och jordbrukare. Hon fick också fyra barn. Greta var yngst i syskonskaran. Modern var sjuk en stor del av Gretas ungdom och dog 1915.
Greta Kegel, den 18 augusti, och den 14 september 1914
På 1920-talet målade hon mest akvarell. Efter ritskolan använde hon en flytande stil, i vått på vått, och en mörkstämd färgskala, influerad av Novembergruppen och skolans huvudlärare Ragnar Ungern. På 1930-talet ägnade hon sig åt grafik och teckning. Efter det övergick hon till olja och koncentrerade sig på blomstermotiv. Hon blev 95 år och målade in i det sista. Som mest produktiv var hon i 70–80 års ålder. Då höll hon flera separatutställningar, de första när hon fyllt 77 och den sista när hon var 90.**
FOTNOTER:
* se inlägget: Fritz Hilbert? publ. 24.1.2020.
** Jag har skrivit om Greta Schalins konstnärskap i olika sammanhang:
”Greta Schalin, 90: Att måla är ett måste”. Åbo Underrättelser, Veckändan 21.11.1987.
Turun koulun naiset – Åboskolans kvinnor 1920–1950. Åbo konstmuseum 2.4–23.5 2004. Turun taidemuseon julkaisuja – Åbo konstmuseums publikationer 2/2004. Red. Heli Pirkkalainen. Åbo 2004.
”Under traditionens täckmantel. Kvinnliga banbrytare i modernismens konstkultur i Åbo” i Modernia on moneksi. Kuvataiteen, taideteollisuuden ja arkkitehtuurin piirteitä maailmansotien välisen ajan Suomessa. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 29. Red. Tutta Palin. Helsingfors 2004.
”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
”Kukkamaalari Greta Schalinin viimeinen luomiskausi” i Pitkältä tieltä, vanhenemisen ja vanhuuden kohtaamisia. Red. Marja-Liisa Linder. Tampereen taidemuseo 2008.
”Banbrytare i modernismens konstkultur i Åbo” i Kvinners blikk på kunst. Festskrift til Anne Wichstrøm på 70-årsdagen. Red. Kristine Kolrud. Novus forlag. Oslo 2011.
”Geta och Louise” i Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga. Åbo 2017.
Rötter och annat 