Kategoriarkiv: barnteckningar

År 1957

På senhösten 1957 fyllde min morfar 75 och min mormor 60. Till födelsedag fick de en 20-sidig årskrönika med färgbilder som jag ritat på uppdrag av min mamma. Under bilderna har hon förklarat vad de föreställer. År 1957 var ett händelserikt år. Jag fick en lillasyster. Hon föddes på sommaren. Somrarna tillbringade vi i Pargas, på morföräldrarnas sommarställe i Västermälö by. Jag hade en bofast bästis som hette Barbro. Vi gjorde mycket roligt tillsammans. På hösten började jag skolan. Jag var 6 år och skulle fylla sju i januari. Vi bodde i Ekenäs. Satelliten Sputnik sköts upp den 4 oktober och snurrade runt jorden i tre månader. Sputnik såg jag i Puolalaparken i Åbo tillsammans med morbror Olle.

Min mamma tyckte jag hade ett underbart sätt att rita när jag började skolan – men att det förstördes efter bara något år. Hon beklagar sig för sin kanadensiska svägerska Elisabeth Willner (f. Ferguson) i januari 1959:

She had a wonderful way of drawing, but it was out with the school – and I hate the school for it, they have a very bad drawing instruction (but very good song teaching) that kills the interest in one year. It is not only the age. It was so pity.”*

Pärmbilden uppe t.v. / Mips döptes till Annamaria Helena. Hon är i momis famn / Vi har gymnastik i skolan. / Nedre raden: Jämt måste jag prova den röda klänningen som skulle bli färdig till mofis födelsedag. Mips är i sängen och du ser genom dörren ända till storarummet. / När jag hade varit sjuk fick jag en dag sitta ute i solen med Utta / När de där Villes var hos oss satt vi på verandan.
Uppe t.v.: Det var så många båtar som for förbi / till höger: Mamma o pappa fiskade med nät och det är jag, Margareta, som sitter i fören ; Johan och jag simmade och det var pappa som stod och tittade på.
När jag var till Åbo var jag med Olle till kiosken, Jag syns bara lite. Chokladkakorna (x) var på den hyllan / När Olle och jag och farbror Nisse Brant var till kiosken såg vi Sputnik när vi var i parken / I farbror Hockas bil
Hösten har varit regnig / Den gången vi var med pappa till Löjtlins (bybutiken) blåste det så hårt och gick stora vågor
Idag var det så hemskt roligt i skolan för vi fick se film. Ska jag rita från filmen? Först var det om nykterhet att vi skall vara nyktra. Den andra var ännu roligare. Det var om nån begravning. Dethär är en kamel.
Den roligaste gången i somras var när jag fick fara ut med Olle i Kråkan och det var så sent att Jockis hade gått i säng ren. Det är Barbro som är med på bilden fast det var nog en annan gång som hon var med. / Barbro var hos oss. Mips sover nära gungbrädet. Ser du vägen till Lillaskogen? / Vi var i ladugården hos Barbro, fast där fanns inge lejon, det ritade jag på skoj på väggen.
När jag var sjuk tittade jag på ”Kanaljen i Seraljen” och sen ville jag också rita modern konst för jag tycker det är lättare att rita. Men man måste skriva vad det är : ”Fisken simar i gröna havet och sir ett diur som pipär, å en papärslap, å sär nån här å metar, å sser iag lite tång net, å en ieda (gädda) på vattne”

FOTNOT

* Brev från Birgitta Willner (f. Schalin) till Elisabeth Willner (f. Ferguson) den 26.1.1959. Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner, Vol 17. Det finns 20 bevarade brev från min mor till hennes svägerska i Kanada, vilka min kusin Lisa tillhandahöll i somras. De är från perioden 1958–82.

Breven från Kanada finns i Vol 18. De är 49 till antalet och omspänner en längre period (1946–1993). De flesta är skrivna av Elisabeth Willner (f. Ferguson), som började brevväxla med min mor år 1954. Några är skrivna av min farbror Gideon Willner. Han emigrerade som 17-åring år 1930. Blev gruvingenjör och arbetade vid guldgruvan Macassa i Kirkland Lake.

Kära gossar – Älskade föräldrar (1890-tal)

Att nalkas järnvägsstationen på väg bort från hemmet … ja det måtte varit redan då, som att bli rullad på bår mot en operationssal … / Underliga, metallbeslagna trappsteg, sotiga stänger och handtag av metall. Frän lukt i passagen före inträdet till kupén … / I detsamma rycker vagnen till, och med ständigt ökad hastighet rullar det hela iväg mot ett skräckfyllt okänt öde … / Huru månget år upprepades icke detta. Ett mörkt främmande rum, främlingarnas rum. Två in i själens grund bedrövade bröder vilande på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger …”

Så beskrev min morfar, Teodor Schalin (1882–1960) långt senare sin första resa till skolstaden Uleåborg. När han var nio år och snart skulle fylla tio, sändes han bort från föräldrahemmet i Nykarleby, tillsammans med sin ett år äldre bror Johannes, för att gå i finskt lyceum. Han berättar om skoltiden i en något förtäckt skönlitterär uppväxtskildring på 300 sidor, som min mor hittade och skrev rent på maskin 20 år efter hans död.  I släktarkivet finns dessutom 400 brev som handlar om skoltiden i Uleåborg. Varje söndag skulle gossarna skriva hem till föräldrarna, och varje vecka kom det brev hemifrån, fulla med förmaningar och frågor.

Tack för edra bref … / vill ändå veta mer … om timmarna i skolan och kamraterna, hur ni hinner till skolan på morgnarna och hvad ni göra på eftermiddagarna. Med hvilka kamrater äro ni mest tillsammans och hurudana gossar äro det. Har ni stridit mycket och hvad säger er tant H.? Mamma vill veta allting så noga som om mamma vore der och såge allt. I synnerhet önskar mamma att Gud skulle hjelpa er att vara snälla och förståndiga, så att alla skulle hålla af er. Gode Gud bevara mammas gossar…” (22.9.1892)

Teodor Schalin. Brevillustrationer från de tre första skolåren. Kälkbacke 10.3.1893 ; Tåg 18.3.1894 ; ångbåt 9.9.1894 ; kanon 14.10.1894. Ångbåtar kunde Teodor se från fönstret i sitt andra skolkvarter: ”Vi ha mycket trevlig utsigt från tants kammare, ångbåtarna gå af och an under fönstret. Hvita segel och roddbåtar om hvartannat”. Kanonens mekanism beskrivs i brevet (se textcitat).

Föräldrarna var svenskspråkiga, liksom de flesta andra i Nykarleby – där fadern Zachris var direktor för lärarseminariet. Beslutet att sätta gossarna i finsk skola handlade om idealism. Zachris ville att sönerna skulle känna sig lika hemmastadda i den finska språkkulturen som i den svenska. Innan gossarna skickades till Uleåborg hade de finsk hemlärare. Finskvänligheten var inte populär i Nykarleby och något som pojkarna hade blivit retade för. I Uleåborg blev de kallade ”råttor”.

”– Han är råtta, ljöd en viskning i bänken bakom … / Det var alltså motsatsen till ”finntupp” vilket han själv fått sig till livs av hemstadens pojkar … Nu var han då både finntupp och råtta i en och samma person, erkänd och gillad av ingen.”

I Uleåborg var det språkliga handikappet länge en black om foten, inte bara i skolarbetet utan också i pojkumgänget. Det haglade av svårbegripliga glåpord och kvickheter. Hemma hade de hållits strängt när det gällde bruket av ”fula ord” och de saknade, enligt Teodor nödig teknik redan på det egna tungomålet. Den som släppte sig hysterisk och rusade in i högen för att slå ifrån sig, blev kastad fram och tillbaka som en boll mellan starkare pojkar. För att smälta in i pojkdjungeln hjälpte det föga att vara ”snäll och förståndig”. Och som inackorderingshemmen sällan kunde erbjuda den tillsyn och det moraliska stöd gossarna behövt, började de snabbt missköta skolarbetet. De fick dåliga betyg, och anmärkningar för dåligt uppförande och lättja. Föräldrarnas brev präglas av oro och fylls av förebråelser, som blir kraftigare ju större gossarna och förseelserna blir.

Mina kära gossar! Huru ondt gjorde det ej pappas och mammas hjerta att de första månadsbetygen från eder ej voro dess bättre…” (26.10.1892) / ”Har rektorn grälat på er? Der ser I nu att det inte är något lekverk att vara lyceist, utan rena allvaret. Ni måsten börja läsa så att stickorna står, annars kommer det skrala betyg! Och huru skolen I täckas komma hem med sådana? Skall seminariedirektorn få skämmas för sina pojkar? Det är riktigt sant att om ni börjar få dåliga betyg så täcks inte pappa komma till Uleåborg.” (2.11.1892)

För Teodors del fortgick vantrivseln och det dåliga uppförandet tills han började gymnasiet. Där behövdes illustrationer till konventstidningen, och dekorerade program till festerna. Hans teckningsintresse gav honom status både i kamraternas, och lärarnas ögon. Manuskriptets alter ego [Erik] finner att hans förargelseväckande okynnesritning med ens tas på högtidligaste allvar, och att han befinner sig i centrum av en utvald estetisk krets.

”Det var ej mera muskelstyrkan och sporthjältarna i klassen som dominerade, det var geniernas utvalda skara, ansedd även bland lärarna. Att speciellt Erik dessutom blivit ”en helt ny pojke, stillsam, flitig och korrekt från och med första september – undret bland under” förskaffade honom en särskild plats i solen.”

Teodor Schalin. Brevillustrationer. Landskap 28.9.1898 ; vandrare (självporträtt) 10.9.1899 ; lärarkarikatyr 2.12.1899. I uppväxtskildringen inleder lyceisten som sjundeklassist sitt konstnärliga förvärvsarbete ”i egenskap av fotografiförstorare i svartkrita, den enda form av betald konstutövning som Uleåborg kände till.”

Johannes vantrivsel fortsatte ännu i gymnasiet. Föräldrarna hade betonat att den av bröderna som är flitigare skall förmana den andra (30.9.1893). Teodor kritiserade och tjatade. Johannes orkade inte höra. Gick istället ut och vandrade på gatorna. Skolkade. De gick varandra på nerverna. Zachris försökte medla (18.+24.10.1897). Johannes skolgång avbröts i december 1898. Han konstaterades ha lungtuberkulos. Blev fotograf. Deltog i utställningar. Fick pris. Avled i januari 1906.*

Teodor berör inte broderns sjukdom i manuskriptet. Där får han bli student. Han beskrivs som mångsidigt vetgirig, med snabb uppfattning. Däremot föraktade han ”primitivt plugg” och fick gå om en klass trots gott medelvitsord. Allt kunde inte inhämtas med snabb spurtläsning.

I manuskriptet förekommer bara en bror, och en syster. I verkligheten hade Teodor fem syskon när han blev lyceist, och fick två småbröder till under Uleåborgsåren (plus en som dog i späd ålder). Innan han blev student började ytterligare två bröder studera i Uleåborg, Arnold hösten 1897 och Bengt hösten 1898. Teodor nämner dem ibland i sina brev. Han jämför med sin egen skolstart. Då var det också ständiga anmärkningar och slagsmålshistorier. Men han påpekar att Bengt inte behöver ta emot stryk då han hör till de starkaste på klassen (8.10.1899). Arnold verkar han mer bekymrad för. ”Jag har hört om folk som blifvit riktigt sjuka af att de trott sig vara det och jag är rädd att det är så med honom” (21.1.1900). Han tycker också att han äter för lite. Och också Arnold fick en rejäl skopa ovett genast första terminen:

”… att vår nya skolpojke genast första gången får ”ahkeruus parannettava”, och 4 i religion! Nu får du riktigt skämmas! Aldrig kunde vi tänka att du, som ämnar ”gå pappas väg” och bli prest … skulle vårdslösa religionstimmarna på detta sätt. Det gör riktigt ondt i hjärtat om någon av våra barn visar likgiltighet för det ämne som bör vara det allra främsta af alla, religionen! … nog är det bra sorgligt att Schalins gossar skola vara en sådan laiskuri-lauma i lärarnas ögon.” (5.11.1897)

Bokföring över skolgossarnas utgifter (februari 1895), och två brevillustrationer: Tack för pengarna 16.10.1895 ; klockan 17.3.1895. Teodors klocka var en belöning för och uppmuntran till flit. Ett och ett halvt år tidigare hade mor Alma meddelat att hon sätter 50 penni i gossarnas sparkassor för varje ”blankt betyg” (utan anmärkningar eller dåliga siffror): ”ju flitigare ni äro, dess förr få ni klockor åt er. Tänk så roligt det blir att få en egen klocka.” (9.10.1893)

Breven från Teodor till föräldrarna innehåller pliktskyldiga rapporter om skolframgångar och -motgångar, om utgifter, om släktingar de hälsat på, om inackorderingshemmen och klasskamrater. En blev relegerad för att ha förfalskat sitt betyg – hans pappa var så sträng! En annan p.g.a. ”latsjuka” – trots läkarintyg. Mycket handlar om hälsa och sjukdom. ”Vi äro någorlunda friska. Jag har svaga ben, duktig hosta, ondt i halsen och snufva. Johannes och Arnold ha också begge hosta.” (21.11.1897) Symptom beskrivs ingående. Illamående, magsjuka, inte kunnat äta, en massa kliande prickar etc. Det är ofta busväder. Ibland eldsvådor.

Älskade mamma! Huru må ni nu der i Nykarleby.Vi må bra! (utom att jag har min magsjuka). Soldaterna har jag redan kommenderat i krig. Jag blef bjuden till Smedbergs på en stund för att jag skulle få leka med Bror Smedberg. Vi ha uppfunnit en ny slags kanoner. Den är gjord af en gevärspatron och en liten plåtbit. Så här: [bild] … Man lägger ej någonslags krut i den utan bara lite vatten som uppvärmes medelst eld …  PS. Jag glömde alldeles att nämna att här var en stor eldsvåda i går. En stor fabrik brann ner ända till grunden.” (14.10.1894)

Under Uleåborgstiden bodde Teodor i fyra olika inackorderingshem, eller skolkvarter som de också kallades. I manuskriptet får de stort utrymme. Enligt min mors efterskrift stämmer beskrivningarna väl överens med de historier Teodor brukade berätta hemma – om ogina husvärdar, och pojkstreck. Och när den forna bolagskamraten, forstmästaren Einar Reuter (Schjerfbeckbiografen A. Ahtela) kom på besök en gång, blev familjen inkallad för att höra bekräftelse på att några av de mest otroliga historierna var sanna. I slutet av manuskriptet ger han skolkvarteren skulden för mycket av den vantrivsel gossarnas led av.

Ett inackorderingshem där främmande barn i den ömtåligaste åldern nödtorftigt uppfödas som unga djur i en farm för blotta ekonomins, för vinstens skull … det har mången gång inte så litet på sitt samvete.”

Eftersom bröderna misskötte skolarbetet genast från början, föreslog skolans rektor byte av inackorderingshem för följande läsår. Han rekommenderade en allvarlig, troende lärarfamilj. ”Lärare Raita”, som han kallas i manuskriptet, var pietist – liksom rektorn, och gossarnas farmor. Han skötte ibland lärarvikariat, men verkade mest som resetalare i nykterhet, och väckelse. När han var bortrest hade bolagisterna fria tyglar. När han var hemma måste de delta i hans väckelsemöten. Gudstjänsterna var evighetslånga, och de gråklädda karlarna som fyllde salen bolmade mahorka så luften var tjock av rök. I föräldrarnas brev omtalas han som magister Bergh:

Dagbok för skolanmärkningar läsåret 1893–94 med namnteckningar av gossarnas målsman och husvärd Immanuel Bergh (i manuskriptet ”Lärare Raita”), och brevillustration där Bergh är avbildad med eldgaffel och pipa (28.10.1894).

Af magister Berghs alla bref, i synnerhet de två sista finna vi med sorg och bitterhet huru svårligen både lärarene och herrskapet Bergh äro missnöjda med eder för ert sjelfsvåld, er vanart och er lättja såsom orden lyda. Detta är förskräckliga saker att höra för föräldrarna, och det måste vi höra i hvarje bref. Har ni då rakt ingen hederskänsla och ingen kärlek i edra hjärtan och ingen fruktan för Guds vrede, då ni så kunna bedröfva edra föräldrar?” (25.4.1894)

Följande läsår fick de ett annat inkvarteringshem. Deras nya värdinna kallas i manuskriptet ”överstinnan”. Hos henne bodde de tre läsår. ”Vi äro nu här ett muntert bolag, 5 gossar och 2 flickor och tant. Tant är pratsam och glad”, rapporterar Teodor. Tre barn var tydligen hennes egna, det äldsta en dotter på 23 år. Enligt manuskriptet präglades hemmet av trevnad och generositet – tills den giftasvuxna dottern var bortgift. Sedan förändrades allt. Överstinnan flyttade till en billigare bostad, förlorade intresse för sina inhysingar och började snåla med både mat och värme. Einar Reuter och hans bror Osvald blev bolagister hos överstinnan hösten 1896. Bekantskapen med dem inleddes med gräl:

Bäst Einar satt och läste såg han opp från boken och sade Jag tycker du alldeles liknar en apa. Sedan började båda att öknämna och reta mig; då tog jag fast Osvald som låg på sin säng och sparkade mig. Så började grälet. I början var jag ej alls ond, men på slutet blef jag så arg att jag tänkte dänga båda i väggen, när Osvald spottade mig rakt i ansiktet och kastade en gaffel (hvilken dock ej just skadade mig) efter mig. Einar började då bli rasande och skulle slå mig i ansiktet med en stol från hvilken jag dock redde mig med att rycka till mig en stol med hvilken jag satt för så att han blott träffade stolen. Då gick jag upp till vår kammare för att det ej skulle bli vidare af … Nu har vi dock blifvit vänner åter.” (13.9.1896)

Teodor Schalin. Illustrerat brev med karikatyrer av bolagskamraterna Osvald och Einar Reuter (12.10.1895). Osvald kallades ”Kuolema [döden] för att han ser riktigt hemsk ut när han skrattar eller ser sorgsen ut. Einar åter går alltid med näsan i vädret, knycker på nacken och är rysligt högfärdig.” Einar Reuter (alias A.Ahtela) blev känd för sin vänskap med Helene Schjerfbeck. I ett tidigare brev hade Teodor berättat om ett slagsmål med bröderna (se textcitat).

När Teodor börjar gymnasiet bor bröderna i ett nytt skolkvarter. De har ett stort rum med 3 fönster, 2 åt gatan och ett åt gården. Maten är riktigt god, ”och vi få nog äta oss mätta det är så säkert det.” (5.9.1897) I ett annat rum bor det flickor. Värdinnan är trevlig. ”Bröderna kände att de fått en vän att lita sig till och ett hem”. Mest berättar han nu om konventsliv och vänskap. Vännerna kallas i manuskriptet ”Eino” – poeten, och ”Ilmari” – hjältetenoren. Den senare var Jussi Snellman, som blev skådespelare, och gifte sig med Sibelius dotter, Ruth Snellman. Han var ”den borne charmören, skön, mörk, exotisk att skåda”. Societetsdamerna skämde bort honom, och ortens körer slogs om honom. Själv startade han en kamratkör som om nätterna drog runt på gatorna och sjöng serenader. Det blev fina upplevelser för Teodor. ”Sista natten har jag varit på serenad igen … 24 sånger på en natt.”(29.10.1899)

Uleåborgs finska lyceum, porträttfotografier av studentklassens elever våren 1900. I mitten, från vänster: Einar Wichmann (”poeten”), Teodor Schalin, och Jussi Snellman (”hjälttenoren”), och brevillustration av Teodor föreställande fotograferingen. (våren 1900, odat.)

För en blöthjärtad nutidsläsare är föräldrarnas förmaningsbrev ”fruktansvärd läsning” – för att låna ett av Zachris’ uttryck. Jag föreställer mig hur tillintetgörande det måste ha varit för de hemsjuka, retade och utskällda gossarna att få så mycket skam- och skuldbeläggande förebråelser. Deras mamma får stickningar i hjärtat av ledsamheter. ”Om mamma vore borta då ni skulle komma hem, huru tung och bitter skulle ej ångern kännas!” (25.4.1894) Deras pappa blir så gammal av allt arbete och alla bekymmer. ”Bjuden nu till att bereda honom glädje, ty hvem vet huru länge vi få behålla honom.” (12.11.1898) De jämförs med andra. Det går ovanligt bra för tant Ida Ingmans gossar, och deras småkusin Bertel är en exemplarisk yngling. ”Det hörs snart kring hela landet om en lärare har vanartiga söner.” (21.3.1896)

I förmaningsbreven låter Zachris’ strängare och kärvare, och han ger sig sällan tid att småprata om annat. Alma förebrår och förmanar lika mycket, men omsorgen om pojkarnas fysiska välmående, och de små rapporterna hemifrån gör hennes brev mildare. ”Far stökade undan sina brevskyldigheter som en plikt, och hade brått att få de obligatoriska förmaningsorden nedkastade på pappret” skriver Teodor i manuskriptet. När mor satte sig vid skrivbordet, kopplade hon däremot loss från allt annat, och ”levde ut några stunder i sin gosses sällskap, så fullt att formandet av varje enskild bokstav … blev något av en hängiven andakt.” Han citerar:

”’Men för att nu tala om något annat: jag har redan låtit bära upp rosorna från källaren. I övre hallen, du vet, på blombordet, baddar solen redan om dagarna så varmt, att man har riktiga vårkänningar. Den fuktiga mullen i krukorna doftar och de ljusgröna skotten tittar fram både här och var, på det svarta, nyss så döda stammarna. Är inte alltid våren en påminnelse om det eviga livet?’ … Sådant skrev mor helst. Att läsa de breven var som att stiga in över hemmets tröskel, där allt låg så rent och prydligt tillrättalagt av denna samma ordnande hand.”

FOTNOT

* I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016).

1914, Greta Kegel 17 år

I mitt förra inlägg presenterade jag barn- och ungdomsteckningar från fem generationer. Men där ingick inga bilder av min mormor, blomstermålaren Greta Schalin (f. Kegel). I själva verket finns det många bevarade tonårsverk av henne. De äldsta daterade är från våren 1914, när hon var 17 år. De finns i en liten ritbok med hårda pärmar, som innehåller en hel serie minutiöst utförda växtstudier i vattenfärg. De är alla tecknade efter naturen, de tidigaste i april när de första blåsipporna slagit ut. De växter hon valt är ibland så små att de ser ut att vara tecknade i skala 1:1. Färgerna är fångade på kornet. Finstämda och nyanserade. Glansdagrar, och skuggor på pappret får dem att se så riktiga ut att man vill röra dem.

Maj 1914
Juni 1914

Det föll mig inte in att presentera Gretas växtstudier tillsammans med Teodors och hans föräldrars tonårsverk – och de har inte heller funnits på samma plats, utan i den stora kista där konstnärsparets teckningar och skisser förvarats.* Hon utnyttjade dem senare för dekorationsuppgifter av olika slag. Växtstudier finns också på fristående ark, lösrivna sidor, och som utklippta detaljer.

När hon gjorde dessa växtstudier gick hon i Heurlinska flickskolan i Åbo. År 1915 avbröt hon läroverket och började i Åbo ritskola, där Teodor Schalin arbetade som lärare. De gifte sig 1921.

Juli 1914

I Heurlinska skolan var det vanligt med minnesböcker, som man skulle rita och skriva i. Det var de som väckte hennes teckningsintresse. De elever som var intresserade fick hur många som helst. Hon kopierade blomsterkort och annat. Det var bra träning, och gjorde henne van vid akvarell. Hon blev uppmuntrad i skolan, men också av sin far, som var hantverkare. Han arbetade som verkmästare på ett bokbinderi. När hon började sälja sina arbeten, tillverkade han ramar av papp, och förde bok över ”Gretas målarinneinkomster”.

I början av 1900-talet hade de flesta kvinnliga konstnärer högborgerlig bakgrund, vidareutbildning utomlands, och var oftast ogifta.  Greta Schalin var i det avseendet otypisk. Hon studerade enbart i Åbo ritskola, och kom från enkla förhållanden. Hennes far, Hermann Kegel var född som utomäktenskapligt barn, och uppfostrad i en adoptivfamilj i dåvarande Preussen. Han blev bokbindarlärling, och arbetade som gesäll i Tyskland, Norge och S:t Petersburg. Till Åbo kom han någon gång på 1870-talet. Gretas mor Edla (f. Ahlgren) var Hermanns andra hustru. Hans första hustru (halvsyster till Edla) och deras fyra barn hade dött. Edlas förfäder var torpare och jordbrukare. Hon fick också fyra barn. Greta var yngst i syskonskaran. Modern var sjuk en stor del av Gretas ungdom och dog 1915.

Greta Kegel, den 18 augusti, och den 14 september 1914

På 1920-talet målade hon mest akvarell. Efter ritskolan använde hon en flytande stil, i vått på vått, och en mörkstämd färgskala, influerad av Novembergruppen och skolans huvudlärare Ragnar Ungern. På 1930-talet ägnade hon sig åt grafik och teckning. Efter det övergick hon till olja och koncentrerade sig på blomstermotiv. Hon blev 95 år och målade in i det sista. Som mest produktiv var hon i 70–80 års ålder. Då höll hon flera separatutställningar, de första när hon fyllt 77 och den sista när hon var 90.**

FOTNOTER:

* se inlägget: Fritz Hilbert? publ. 24.1.2020.

** Jag har skrivit om Greta Schalins konstnärskap i olika sammanhang:

”Greta Schalin, 90: Att måla är ett måste”. Åbo Underrättelser, Veckändan 21.11.1987.

Turun koulun naiset – Åboskolans kvinnor 1920–1950. Åbo konstmuseum 2.4–23.5 2004. Turun taidemuseon julkaisuja – Åbo konstmuseums publikationer 2/2004. Red. Heli Pirkkalainen. Åbo 2004.

”Under traditionens täckmantel. Kvinnliga banbrytare i modernismens konstkultur i Åbo” i Modernia on moneksi. Kuvataiteen, taideteollisuuden ja arkkitehtuurin piirteitä maailmansotien välisen ajan Suomessa. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 29. Red. Tutta Palin. Helsingfors 2004.

”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.

”Kukkamaalari Greta Schalinin viimeinen luomiskausi” i Pitkältä tieltä, vanhenemisen ja vanhuuden kohtaamisia. Red. Marja-Liisa Linder. Tampereen taidemuseo 2008.

”Banbrytare i modernismens konstkultur i Åbo” i Kvinners blikk på kunst. Festskrift til Anne Wichstrøm på 70-årsdagen. Red. Kristine Kolrud. Novus forlag. Oslo 2011.

”Geta och Louise” i Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga. Åbo 2017.

Hundra år av barnteckningar

Alla små barn är konstnärer av Guds nåde. De ha mod, friskhet och sann naivitet. Kraftiga orädda linjer och färger som endast ha till uppgift att smycka teckningen, inte att efterlikna. Ju äldre barnen bli, dess mera stelnar linjen, bleknar och grumlas färgerna, på samma gång som fantasin avtar.” Orden är min morfars, konstpedagogen Teodor Schalin, och ingår i ett odaterat föredragsmanuskript, som kan vara från hans första tid som teckningslärare i början av 1900-talet.

Själv har jag sparat många fina teckningar av de egna barnen från 80-talet, och början av 90-talet, och sådana jag själv gjort på 50-talet, som min mor tagit till vara. I det material som härstammar från mina morföräldrars hem finns bilder från 1930-talet, som min mor och hennes syskon ritat, men också tidiga teckningar av min morfar – framförallt från 1890-talet då han börjat drömma om en framtid som konstnär – och sådana hans föräldrar gjort när de var unga. De äldsta är från 1860-talet.

Jag presenterar ett 70-tal bilder från fem generationer i form av femton collage. De äldsta är sammanställda enligt konstnär, de övriga enligt tema. Det är svårt att säga någonting generellt om dem, eller att jämföra dem sinsemellan. Många saknar årtal. De flesta 1800-talsbilder är gjorda av tonåringar, medan de bilder som är från 1900-talet är gjorda av yngre barn. Deras tillkomsthistoria är höljd i dunkel. De kan vara ritade hemma, i skolan, i ensamhet eller i växelverkan med andra. En del är ritade efter tryckta bilder, eller efter naturen, andra är inspirerade av sagoböcker, egna upplevelser, lekar och fantasier. Under 1900-talet blev tillgången på ritmaterial mångsidigare. Större format inbjuder till djärvare tag. Pastellkritor, tuschpennor och målfärg för barn bidrar till expressivare uttryck. Förebilderna icke att förglömma. Det är både lätt och roligt att känna igen tidstypiska inspirationskällor.

Det finns ett 20-tal teckningar från min morfars fars, Zachris Schalins ungdom (f. 1854). De två som fått störst utrymme i collaget är från yngre år. Mittbilden föreställer Holm-grottan i Larsmo, och kan basera sig på minnesbilder, hörsägen och fantasi. ”Till pappa” står det i övre kanten. Väderkvarnarna (för lite, och för mycket wind)  är kopierade efter en bild i en tysk skämttidning.
Kyrkan är antagligen ritad på beställning av Zachris far, som var präst i Larsmo. En mindre version har texten ”Larsmo Församling Kyrko Sigill 1872”. / Porträttet, ”professor Johann Tobias Beck i Tübingen, tecknad af Z. Schalin 1878” (han studerade något år i Tyskland). / Skärgårdlanskapet är ”Målat nån gång i ungdomen av Z.S. Möjligen föreställande Bertlod(?)-holmen med vår fiskestuga där”. / Fågelbilden uppe t.v. föreställer ”Rönackor på en rönnqvist om hösten”.
Bilderna är signerade med pyttesmå initialer Z.S.
Dessa fem bilder är högst sannolikt tecknade av Alma Montin som 17-åring (f. 1855). Hon gifte sig med Zachris i december 1880. Han blev kär vid första ögonkastet våren 1872 då hon studerade i Helsingfors, och bodde inackorderad hos hans morbror Z. Topelius (familjen Montin bodde i Brahestad). Jag gissar att teckningarna är från den tiden. De är odaterade och osignerade, och försedda med ett omslag, med adressen: ”Herr Magister Zacharias Schalin, Larsmo”, och (med mindre stil) texten ”Alma Mathlins ritningar”.
De är ritade efter mönsterblad. Sådana trycktes i stora upplagor och spreds över hela Europa. De användes flitigt både i hantverksskolor och i konstskolornas förberedande klasser, och säkert också i allmänbildande läroinrättningar för unga kvinnor. Innan fotograferandet blev allmänt var konsten att teckna en färdighet som behövdes på många områden.
Till vänster, blyertsteckning signerad Z.S., och till höger samma bild kopierad av Alma Schalin: ”Larsmo pinx ZS  / cop AS”. Zachris teckningar är försiktiga, med osäkra och osystematiska linjer som avslöjar att undervisning i teckning inte ingick i hans studier. Almas kopia tyder på större vana och säkrare hand, och kan tas som en bekräftelse på att de fem mönsterbladen är kopierade av henne.
Teodor (f. 1882) bestämde sig tidigt för att satsa på en framtid som konstnär, och tecknade flitigt och systematiskt under ungdomsåren. Han kopierade tryckta mönsterblad och konstreproduktioner, avporträtterade familjemedlemmar och fönsterutsikter, och ritade gubbar och karikatyrer.  
Profilbilden av den unge mannen är sign. T.S. 1898 och är en kopia efter A. Edelfelt 1870, där modellen ”skall vara studeranden Z. Schalin”. / Rithäftespärmen i collagets mitt är odaterad, och den andra, som är i färg, bär årtalet 1896. /
De två bilderna nere t.v., Herkules som lutar sig mot ett träd (TS 1894) och tvekampen ”På lif och död” är kopior efter mönsterblad. De finns i samma häfte, där en del kopior påminner om dem mor Alma ritat. / Gubbarna t.v. och stug- och skolinteriören t.h. är från en ritbok med hårda pärmar, där bilderna är odaterade och osignerade. / Flickan som rider på en katt (eller råtta?) föreställer ”Esters dröm” och är signerad 1895.  Ester var hans tre år yngre syster.
Småbarnsteckningar från fyra generationer.
De två bilderna uppe t.v. är de enda som finns från Teodors tidiga år. ”Teddis första ritningar nov. 1886”. Den ena är en husbild. På den andra ser man flera byggnader, träd, mänskor, hund och båt. Schemat med linjer, pilar och många människor är ritat av min mor (Birgitta, f. 1923) 14.4.1930, och handlar om kurragömma. ”Emmi” var en faster. Texten förklarar ”Nu måste du söka” och ”Sökpar” (bokstäverna bakfram).
De tre stående figurerna i brunt och rött är från 1950-talet: ”M 3–4”.
De tre bilderna t.h. är från 1980-talet. Den i mitten föreställer ”Pappa och jag, nov. -87”. De båda andra är från den 29.8.1988. Den övre föreställer ”Mörker, det är bara lite mörkt för det håller på bli ljust” och den med blått ”Det är just när jag håller på att kliva i havet.”

”… Det tidigaste stadiet av teckning hos barnet motsvarar närmast jollrandet. Det är ett uttryck för glädje och verksamhetslust och går ut på att efterhärma de vuxnas handrörelser vid skrivandet, på samma sätt som jollrandet efterhärmar de vuxnas tal. En ren muskelrörelse alltså. Barnet inlägger ingen betydelse i sitt klott, det fröjdar sig bara åt det streck som pennan lämnar efter sig.

Följande stadium blir ett slags hieroglyfskrift. Barnet har ritat så mycket klott att det till en viss grad börjat behärska linjen. Och nu uppstå krumelurer som ingen vuxen kan tyda. Men den tecknandes fantasi inlägger i dessa krumelurer vilken betydelse som helst.

Med tiden börjar barnet konsekvent använda sig av en likadan figur för samma betydelse. Först och främst för begreppet människa som intresserar den lilla konstnären närmast. Oberoende om det gäller mamma eller pappa eller lilla syster avbildas mänskan som ett klot med ögon mun och näsa. Klotet uppbärs av två ben. Det är det viktigaste….” (Odaterat föredragsmanuskript av Teodor Schalin från början av 1900-talet)

De flesta teckningar från min mors barndom, ingår i ett urval, som är upplimmat på kartongark (48 x 33 cm). Till Mor står det på första bladet, som har en dikt med fyra verser författad av Teodor. Det finns 14 blad (18 bildsidor). De första pennstrecken är från 1924, och de nyaste bilderna från 1935. De flesta är ritade av min mor, som var första barnet. De som syns ovanför dikten är av min moster (Ursula, f. 1926) . De röda streckbilderna och rundlarna t.h. är ritade när min mor var 2 år och 9 månader gammal: ”Birgitta har ritat av mammas bild i flera exemplar, första gången hon sökt kopiera våra ritningar för henne – och därvid följt mammas metod i detalj, först cirkeln, så tonstreckning med parallella linjer. / Greta har ritat för Birgitta röda månar, först en rund krets, sedan har hon fyllt den / Docka har Birgitta ej vågat sig på. Uppmanad till dylika försök har hon länge brukat säga: Jag kan inte, jag är så liten, mamma ska rita”.  
Här ritat artister, så små, så små, / så ivrigt, som förr deras mamma. / Den dagliga lösen ”gno på, gno på” / ännu har blivit densamma.
Men snart ha de krupit ur sitt skinn, / som varit så mjukt att smaka, / och då ha Birgitta och Buscha Schalin / i bild slutat upp att leka.
De rita i skolan korrekt och torrt, / och rädda att måttena tappa. / De låta Den Vingade sväva bort,  / – och bli bara döttrar av pappa!
Ty paradiset det är en ort, / där visdomen båtar föga, / där barnet än mer än den vuxne, stort / och klart se Drömmens öga
Båt- och havsbilder från fyra generationer:
Teodor, 1890-tal: Detalj av ångbåt, från rithäfte med båttyper.
Skeppet Margareta, med rött segel och Finlands flagga. Sign. Birgitta Schalin 1934.
Stora fiskar och metande flicka på brygga, 1950-tal.
Kvinna i båt fiskar med nät, början av 1990-talet.
Konstnärsparet Teodor och Greta Schalin skaffade ett sommarställe i Pargas i början av 1920-talet. Det var en liten stuga med vedspis och kammare, som utvidgades med ett ateljérum med takfönster och sovloft, en inneveranda och vindskamrar. Vid huvudingången – vars trappa är det mest iögonenfallande i barnens teckningar, byggdes en lång skuggveranda, och mot sjön, i lä för västanvinden, en solveranda. När min mor gift sig hade vår familj en strandstuga på samma tomt .  Under min, och mina döttrars barndom var vi dock lika hemmastadda i ”stora huset”, som med sin speciella atmosfär förkroppsligar mina minnesbilder av forna tiders sommarliv.
Vinterbilder från tre generationer. Bilden till vänster är från år1933, mittbilden från 1950-talet, och snögubben från år 1991.
Prinsessor och eleganta kläder från 1930-talet, och början av 1990-talet.
Den ensamma damen med krona och blå kjol är ”Prinsessan Margareta-Mari”.
1990-talsbilden föreställer en mode- eller misstävling. Strecken är poäng.
Riddaren och draken och Bockarna Bruse är från 1950-talet.
Nils Holgerson är från 1991. Rödluvan är trol. från början av 1990-talet.
Bilder från 1950-talet, inspirerade av serietidningar och bokillustrationer.
De nio serierutorna med Kalle Stropp och Grodan Boll, som agerar tillsammans med muminfamiljen, är ritade på baksidan av en hopnitad stencil från år 1957. På första sidan ropar Snorkfröken ”Jälp!”, Grodan säger ”VA” och Kalle Stropp ”Halå”. Vad som sedan händer är lite oklart, de springer och går längs vägar och broar, ett mumintroll i blå byxor har fyllt en hel sjö med sina tårar (eller står på ett moln?), hen blir antagligen räddad, de tar farväl av varandra, och muminfamiljen vandrar hem, sitter i slutscenen under ett stort parasoll. De tre männen i helfigur får mig att tänka på Folk och rövare i Kamomilla stad, av Thorbjörn Egner. Den rostbruna färgskalan, och männens lurvighet och godmodiga utstrålning har släktskap med Egners illustrationer. Min mor hade gjort gestalterna som handdockor i pappersmassa. Profilbilderna i högra hörnet föreställer rekryten 91an Karlsson och hans kompis 87an. Dessa seriemagasin läste vi hos min mammas moster (de hade tillhört ”Ekenäsorna”, omnämnda i skoluppsats 1936. Se inlägg 3.4.2020).
Räven som jagar en hare, och hästen t.h. är från år 1989. Hästen i mitten är odaterad. Fartglädje.
Odaterade konstverk från slutet av 80-talet och början av 90-talet. Färgglädje
1950-tal. Livsglädje. Mer sväng än i Matisses La Dance, om man får säga det själv? Vart tog detta barn vägen? Det vuxna barnet varken dansar eller sjunger. Ritar ibland, men aldrig lika bra som då.

Skolteckningar från läsåret 1948–49

”Jag har nämligen en packe av ungarnas teckningar som jag tagit vara på och räddat från ’hynsjo’ (tupp)”, skrev min mor till sina föräldrar från Långbacka folkskola i Nedervetil våren 1949. Hon var mycket stolt över elevernas arbeten och såg fram emot att visa dem för sin far som var en erfaren konstpedagog.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om omständigheterna kring arbetsåret i Nedervetil. Nu vill jag bara visa skolteckningarna. Folkskolan hade tydligen 19 elever. I november skrev min mor att hon ägnat sig åt att avporträttera dem, var klar med 8, och tänkte hinna med de övriga 11 före jul. Denna verksamhet blev uppenbarligen lika viktig för elevernas teckningsintresse, som de råd och den uppmuntran hon kunde ge under lektionerna.

Flickan som sitter modell heter Erna Nyman. Porträttet t.v. är signerat Marianne, det t.h. Disa N. Flickan vid symaskinen är avporträtterad av Gun-Britt N.

”Ungarna är oerhört intresserade av ritandet. De köar för modellsittning. De är inte bortskämda med fotografier och när det ändå hittills alltid lyckats någotsånär är det ingen måtta på intresset. Jag har varit tvungen att förflytta verksamheten till skolsalen för den stora beundrarskarans skull. Gustav Granvik bor ju formligen inne hos Jock och mig – han går aldrig frivilligt på kvällen – och hans kumpaner började trippa med in och tassa på tå omkring och viska och kika över min axel…  / Men du skall tro att det är en kostlig syn på teckningstimmen när ungarna ritar porträtt (vad annars) med kisande ögon och gravallvarliga i ansiktet.”

Porträtt av Gustav Granvik, 8-9 år. Bilden t.v. föreställer Svante, den t.h. Bruno, och den i mitten ev. konstnären själv.

”Gustav ritar alla dagar porträtt och med ganska stor framgång. Och skuggar av hjärtans lust. Hans ögon förvånar mig mest. Pojken är åtta år och har precis uppfattat hur jag gör själva ögat. Han har likadana glansdagrar och skuggor.”

”Börjar tro att Gustav är ett litet konstnärsfrö. Jag har varit ’den tändande gnistan’ för honom i fråga om porträtteckning och han håller på nästan alla dagar. Och så vitt jag förstår är det alldeles utmärkt bra för en 9-åring.” (1.5.1949)

Huvudbilden av Nils Lindskog, med uppförstorad detalj i mitten. Bilden t.h. av Svante Nyman, hoppbacken i övre kanten av Gustav.

”Här är stora skidtävlingar i Nedervetil i dag och i morgon. ’Ben Vanninen, Finlands bästa är med’ det har ungarna tutat mig i öronen. Flera tusen personer väntar de sej till Tast. Och högtalaren hörs ända hit till oss. Spåret går förbi husknuten så vi får se dem vina förbi alldeles gratis. Ungarna har varit fullkomligt tokiga hela veckan och i dag har det kulminerat så jag skickade iväg dem från sista timmens gymnastik.” (11.2.1949)

Huvudbilden av Erik, den uppförstorade detaljen från Gun-Britt N:s orienteringsbild uppe t.h.

I sitt första brev till föräldrarna hade min mor betecknat eleverna som föga inspirerande – svåra att få liv i. Att de alla blev, inte bara roade av, utan också duktiga i teckning, väcker funderingar kring arv och miljö – och mitt eget konstintresse. I Långbackaskolan lär elevernas teckningsiver ha avsomnat lika snabbt som det vaknade. Andra intressen tog över. Framförallt handarbete, vilket var den nya lärarens specialområde.

Fågelbilden av Osvald Nyman. Diskarna (detalj) av Erik Saarinen.
Interiör, signerad Disa N.
Bilden av gossen är signerad Erik Saarinen (beskuren), blommorna Rea.
Dessa båda bilder beskar jag av layoutmässiga skäl, och för att lyfta fram detaljerna. Men jag kan inte låta bli att visa dem också i sin helhet — tomrummet runtomkring gossen gör honom än mer hjärtknipande. Och skolkänslan och tidsatmosfären blir mycket starkare när köksbildens hela rymd är med.

Fritz Hilbert?

Varför vill jag visa klassiska pojkteckningar av slagfält, eldsvådor och ånglokomotiv, eller plumpar och främmande stadsvyer? Bilderna är signerade F.H. eller Fritz Hilbert, ett namn som inte säger mig någonting. Han ingår inte i mitt släktprojekt, och anknyter inte heller till något av mina tidigare intresseområden.

Färglagd stadsvy med konturer i blyerts, 20 x 24 cm, osign.
T.h., ord som Vacker, Papper, Bok, Sjuk, Fritz, Jul, Alta (?), sign F.H., 18 x 15 cm.

Jag kommer tydligt ihåg stunden då jag första gången stötte på hans teckningar. Förvåningen och fascinationen. De låg i ett kuvert med några andra främmande bilder, i en kista fylld med mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins skisser. Kistan är massiv. Två meter lång, 65 cm bred och drygt 40 cm djup. I mina morföräldrars lägenhet stod den i tamburen. På den lade man ner väskor, barn och blommor medan man tog av sig ytterkläderna. Hos oss fungerar den som blombord, men innehållet är detsamma. Det är sällan jag öppnar den.

Minnet av Fritz Hilbert har varit häftat vid kistan sedan första ögonkastet. Jag har föreställt mig honom som en gosse på 7-8 år, och att Teodor, som arbetat som teckningslärare, måtte ha samlat på intressanta elevarbeten. När jag sorterade den, i första blogginlägget omnämnda lådan med barnteckningar och varia, insåg jag att jag haft fel visavi Teodor. Inte samlade han. Samtidigt störde det mig att Fritz’ bilder var på ”fel” ställe.

Jag lyfte följaktligen bort alla de krukor med grönväxter och annat som samlats ovanpå kistan, lyfte upp locket, bredde ut teckningspärmar i högar på golvet, och sökte fram kuvertet med Fritz’ bilder. De flesta är tecknade med blyerts på vanligt rutpapper. Det finns inga årtal. ”Eldsvådan på Skepparegatan” står det på en bild, på en annan ”Fritz Hilbert 4 (eller 1) B. Ritat i skolan”. Det är de enda ledtrådar som finns. Förutom stadsvyerna, som med sina höghus och sin täta bebyggelse saknar likhet med Åbo – där Teodor var verksam från och med hösten 1917.

Texten på bilden t.v. ”Fritz Hilbert 4 (1?) B , Ritat i skolan”, är skriven med vuxen handstil. Blyerts och färgpenna, 22 x 17 cm.
T.h. ”Eldsvådan vid Skepparegatan”, sign, F.H. Blyerts 18 x 21 cm.

Det är nyfikenheten och de egna hypoteserna som gör arkivarbetet spännande. Jag ville absolut veta när bilderna var gjorda, vem denna Fritz Hilbert var och varför de fanns bland det Schalinska materialet.

Innan Teodor kom till Åbo var han teckningslärare i Helsingfors, där han började studera konst år 1900.  Medan han bodde i Helsingfors skrev han regelbundet hem till föräldrarna. Jag söker fram breven på jakt efter ledtrådar.

Sitt första lärarjobb fick han hösten 1909 – ett tillfälligt förordnande i Svenska Reallyceet. I början är han osäker och lättskrämd, men trivs snart med arbetet och börjar tycka om ”flertalet af mina pojkar”. Han hade inte sökt tjänsten som ordinarie, eftersom han saknade erfarenhet och papper, och han visste inte ”att man kan söka och anhålla om förlängd tid för afläggande af prof och auskultering.” Rektorn ville tydligen behålla honom – i stället för att anställa en väl meriterad fröken.

I januari 1910 har han vitsord i pedagogik. I slutet av april får han en skola till, Nya Svenska läroverket. ”Äfven denna tjänst gäller för så lång tid framåt jag någonsin vill behålla den.” Han håller övningslektioner och skall avlägga undervisningsprov på hösten. Orsaken till att han ville ha fast lönearbete just då framgår också. Han förlovade sig våren 1909, byggde ett ateljéhus i Alberga år 1910, och gifte sig när huset var inflyttningsklart. Det var hans första äktenskap.

Läsåret 1909–10 var han aktivt sysselsatt med att förkovra sig i sitt nya värv. Det finns ett odaterat föredragsmanuskript som kan vara från den tiden, eftersom han hänvisar till sin ringa erfarenhet och till rituppgifter som en pojkklass fått. Han tycker det intressant att se hur olika pojkar och flickar ritar.  Pojkarna har skarpare blick för tingens konstruktion, tycker han, medan flickor har mera sinne för det estetiska. Som exempel berättar han hur fula damerna blev, och hur fantasilösa dräkter de fick, när pojkklassen skulle skildra ”den kvinnliga fåfängan” (sic!).

”Men striderna mellan indianer och vita! Pojkklassen hade åstadkommit skildringar som formligen komma en att hålla andan… / På varje kvadratcentimeter av bilden håller det på att hända någonting hemskt. Pilarna regna. Det är fart och liv över det hela. Bilderna är förvånansvärt väl tecknade med noggranna detaljer och den yppigaste fantasi. Liknande bilder med flygplan, bilar eller ångbåtar uppväckte min största beundran…”

Blyertsteckningar. Tågbilden 11 x 16,5 cm, stadsvyn 18 x 22,5 cm.

Även om beskrivningen inte motsvarar Friz Hilbets motiv, tar den fasta på samma typ av kvaliteter som fick också mig att formligen tappa andan. Det är skickligt tecknat, fartfyllt, rytmiskt, detaljerat. Jag blev imponerad, men också på ett ambivalent sätt störd av våldsamheten, både vad gäller motiv och linje – de överdrivet kraftiga konturerna, och den intensitet med vilken pojken måste ha gnuggat blyertspennan mot pappret för att åstadkomma tågvagnarnas och tegelfasadernas glänsande, grafitgrå ytor.

Bilderna t.v. är ritade med blyerts på rutpapper (18 x 22), den t.h. på lite tjockare teckningspapper (24,5 x 19)

Bilderna blir bara mer levande ju mer jag studerar dem. Eller det är pojken som hållit pennan som blir levande. Jag nästan hör hur spottet yr när han väser fram sprängljuden när borgen skall flyga i luften. Och jag ser honom gå fram till fönstret för att blicka ner över storstadens gator och hustak.

Det som bilderna förmedlar är egentligen detsamma som finns i all konst som berör. En förtätad, intensifierad närvaro, som överskrider tid och rum.

När jag fiskar på nätet hittar jag en dekorationsmålare vid namn Fritz Hilbert (1898–1981), som verkat i Helsingfors. Han arbetade på en målarfirma, där han avancerade till konstnärlig chef. Har gjort glasmålningar för en restaurang och en kyrka. Jag bestämmer mig för att det han. Han var i skolåldern när Teodor var teckningslärare i Helsingfors. I centrum av Helsingfors finns en gata vid namn Skepparegatan (där eldsvådan äger rum). Den ligger inte så långt från Johanneskyrkan vars kännspaka torn påminner om dem som förekommer på Fritz Hilberts stadsvyer.

Om teckningarna är gjorda kring 1909–10 var han elva eller tolv – äldre än jag föreställt mig. Då är teckningarna inte lika avancerade? Kanske de inte ens var särdeles unika – om man får tro Teodors karakteristik av pojkklassens bilder överlag. Men det fråntar dem inte deras intensitet. Och det faktum att Teodor velat ha dem, och sparat dem vid flytten till Åbo.

Sverige har ett centralt barnbildarkiv, med 650000 verk från 1790-talet till i dag. I Finland finns bara en webbsida, Taidejemma som presenterar ett tiotal institutionsspecifika samlingar, som uppstått i anslutning till skolor, och/eller teckningstävlingar. De är tillgängliga för forskare, men i allmänhet okatalogiserade, och ingen uppger sig ta emot barnteckningar.

Plumparna för tankarna till Rorschachtest, men om de är gjorda kring 1909-10 torde de vara för tidiga för sådan påverkan (22 x18 resp. 15,5 x 22)
Den militära julhälsningen är både undertecknad, och signerad Fritz Hilbert (21 x 23)