Etikettarkiv: 1890-tal

Kära gossar – Älskade föräldrar (1890-tal)

4 svar

”Att nalkas järnvägsstationen på väg bort från hemmet … ja det måtte varit redan då, som att bli rullad på bår mot en operationssal … / Underliga, metallbeslagna trappsteg, sotiga stänger och handtag av metall. Frän lukt i passagen före inträdet till kupén … / I detsamma rycker vagnen till, och med ständigt ökad hastighet rullar det hela iväg mot ett skräckfyllt okänt öde … / Huru månget år upprepades icke detta. Ett mörkt främmande rum, främlingarnas rum. Två in i själens grund bedrövade bröder vilande på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger …”

Så beskrev min morfar, Teodor Schalin (1882–1960) långt senare sin första resa till skolstaden Uleåborg. När han var nio år och snart skulle fylla tio, sändes han bort från föräldrahemmet i Nykarleby, tillsammans med sin ett år äldre bror Johannes, för att gå i finskt lyceum. Han berättar om skoltiden i en något förtäckt skönlitterär uppväxtskildring på 300 sidor, som min mor hittade och skrev rent på maskin 20 år efter hans död.  I släktarkivet finns dessutom 400 brev som handlar om skoltiden i Uleåborg. Varje söndag skulle gossarna skriva hem till föräldrarna, och varje vecka kom det brev hemifrån, fulla med förmaningar och frågor.

”Tack för edra bref … / vill ändå veta mer … om timmarna i skolan och kamraterna, hur ni hinner till skolan på morgnarna och hvad ni göra på eftermiddagarna. Med hvilka kamrater äro ni mest tillsammans och hurudana gossar äro det. Har ni stridit mycket och hvad säger er tant H.? Mamma vill veta allting så noga som om mamma vore der och såge allt. I synnerhet önskar mamma att Gud skulle hjelpa er att vara snälla och förståndiga, så att alla skulle hålla af er. Gode Gud bevara mammas gossar…” (22.9.1892)

Teodor Schalin. Brevillustrationer från de tre första skolåren. Kälkbacke 10.3.1893 ; Tåg 18.3.1894 ; ångbåt 9.9.1894 ; kanon 14.10.1894. Ångbåtar kunde Teodor se från fönstret i sitt andra skolkvarter: ”Vi ha mycket trevlig utsigt från tants kammare, ångbåtarna gå af och an under fönstret. Hvita segel och roddbåtar om hvartannat”. Kanonens mekanism beskrivs i brevet (se textcitat).

Föräldrarna var svenskspråkiga, liksom de flesta andra i Nykarleby – där fadern Zachris var direktor för lärarseminariet. Beslutet att sätta gossarna i finsk skola handlade om idealism. Zachris ville att sönerna skulle känna sig lika hemmastadda i den finska språkkulturen som i den svenska. Innan gossarna skickades till Uleåborg hade de finsk hemlärare. Finskvänligheten var inte populär i Nykarleby och något som pojkarna hade blivit retade för. I Uleåborg blev de kallade ”råttor”.

”– Han är råtta, ljöd en viskning i bänken bakom … / Det var alltså motsatsen till ”finntupp” vilket han själv fått sig till livs av hemstadens pojkar … Nu var han då både finntupp och råtta i en och samma person, erkänd och gillad av ingen.”

I Uleåborg var det språkliga handikappet länge en black om foten, inte bara i skolarbetet utan också i pojkumgänget. Det haglade av svårbegripliga glåpord och kvickheter. Hemma hade de hållits strängt när det gällde bruket av ”fula ord” och de saknade, enligt Teodor nödig teknik redan på det egna tungomålet. Den som släppte sig hysterisk och rusade in i högen för att slå ifrån sig, blev kastad fram och tillbaka som en boll mellan starkare pojkar. För att smälta in i pojkdjungeln hjälpte det föga att vara ”snäll och förståndig”. Och som inackorderingshemmen sällan kunde erbjuda den tillsyn och det moraliska stöd gossarna behövt, började de snabbt missköta skolarbetet. De fick dåliga betyg, och anmärkningar för dåligt uppförande och lättja. Föräldrarnas brev präglas av oro och fylls av förebråelser, som blir kraftigare ju större gossarna och förseelserna blir.

”Mina kära gossar! Huru ondt gjorde det ej pappas och mammas hjerta att de första månadsbetygen från eder ej voro dess bättre…” (26.10.1892) / ”Har rektorn grälat på er? Der ser I nu att det inte är något lekverk att vara lyceist, utan rena allvaret. Ni måsten börja läsa så att stickorna står, annars kommer det skrala betyg! Och huru skolen I täckas komma hem med sådana? Skall seminariedirektorn få skämmas för sina pojkar? Det är riktigt sant att om ni börjar få dåliga betyg så täcks inte pappa komma till Uleåborg.” (2.11.1892)

För Teodors del fortgick vantrivseln och det dåliga uppförandet tills han började gymnasiet. Där behövdes illustrationer till konventstidningen, och dekorerade program till festerna. Hans teckningsintresse gav honom status både i kamraternas, och lärarnas ögon. Manuskriptets alter ego [Erik] finner att hans förargelseväckande okynnesritning med ens tas på högtidligaste allvar, och att han befinner sig i centrum av en utvald estetisk krets.

”Det var ej mera muskelstyrkan och sporthjältarna i klassen som dominerade, det var geniernas utvalda skara, ansedd även bland lärarna. Att speciellt Erik dessutom blivit ”en helt ny pojke, stillsam, flitig och korrekt från och med första september – undret bland under” förskaffade honom en särskild plats i solen.”

Teodor Schalin. Brevillustrationer. Landskap 28.9.1898 ; vandrare (självporträtt) 10.9.1899 ; lärarkarikatyr 2.12.1899. I uppväxtskildringen inleder lyceisten som sjundeklassist sitt konstnärliga förvärvsarbete ”i egenskap av fotografiförstorare i svartkrita, den enda form av betald konstutövning som Uleåborg kände till.”

Johannes vantrivsel fortsatte ännu i gymnasiet. Föräldrarna hade betonat att den av bröderna som är flitigare skall förmana den andra (30.9.1893). Teodor kritiserade och tjatade. Johannes orkade inte höra. Gick istället ut och vandrade på gatorna. Skolkade. De gick varandra på nerverna. Zachris försökte medla (18.+24.10.1897). Johannes skolgång avbröts i december 1898. Han konstaterades ha lungtuberkulos. Blev fotograf. Deltog i utställningar. Fick pris. Avled i januari 1906.*

Teodor berör inte broderns sjukdom i manuskriptet. Där får han bli student. Han beskrivs som mångsidigt vetgirig, med snabb uppfattning. Däremot föraktade han ”primitivt plugg” och fick gå om en klass trots gott medelvitsord. Allt kunde inte inhämtas med snabb spurtläsning.

I manuskriptet förekommer bara en bror, och en syster. I verkligheten hade Teodor fem syskon när han blev lyceist, och fick två småbröder till under Uleåborgsåren (plus en som dog i späd ålder). Innan han blev student började ytterligare två bröder studera i Uleåborg, Arnold hösten 1897 och Bengt hösten 1898. Teodor nämner dem ibland i sina brev. Han jämför med sin egen skolstart. Då var det också ständiga anmärkningar och slagsmålshistorier. Men han påpekar att Bengt inte behöver ta emot stryk då han hör till de starkaste på klassen (8.10.1899). Arnold verkar han mer bekymrad för. ”Jag har hört om folk som blifvit riktigt sjuka af att de trott sig vara det och jag är rädd att det är så med honom” (21.1.1900). Han tycker också att han äter för lite. Och också Arnold fick en rejäl skopa ovett genast första terminen:

”… att vår nya skolpojke genast första gången får ”ahkeruus parannettava”, och 4 i religion! Nu får du riktigt skämmas! Aldrig kunde vi tänka att du, som ämnar ”gå pappas väg” och bli prest … skulle vårdslösa religionstimmarna på detta sätt. Det gör riktigt ondt i hjärtat om någon av våra barn visar likgiltighet för det ämne som bör vara det allra främsta af alla, religionen! … nog är det bra sorgligt att Schalins gossar skola vara en sådan laiskuri-lauma i lärarnas ögon.” (5.11.1897)

Bokföring över skolgossarnas utgifter (februari 1895), och två brevillustrationer: Tack för pengarna 16.10.1895 ; klockan 17.3.1895. Teodors klocka var en belöning för och uppmuntran till flit. Ett och ett halvt år tidigare hade mor Alma meddelat att hon sätter 50 penni i gossarnas sparkassor för varje ”blankt betyg” (utan anmärkningar eller dåliga siffror): ”ju flitigare ni äro, dess förr få ni klockor åt er. Tänk så roligt det blir att få en egen klocka.” (9.10.1893)

Breven från Teodor till föräldrarna innehåller pliktskyldiga rapporter om skolframgångar och -motgångar, om utgifter, om släktingar de hälsat på, om inackorderingshemmen och klasskamrater. En blev relegerad för att ha förfalskat sitt betyg – hans pappa var så sträng! En annan p.g.a. ”latsjuka” – trots läkarintyg. Mycket handlar om hälsa och sjukdom. ”Vi äro någorlunda friska. Jag har svaga ben, duktig hosta, ondt i halsen och snufva. Johannes och Arnold ha också begge hosta.” (21.11.1897) Symptom beskrivs ingående. Illamående, magsjuka, inte kunnat äta, en massa kliande prickar etc. Det är ofta busväder. Ibland eldsvådor.

”Älskade mamma! Huru må ni nu der i Nykarleby.Vi må bra! (utom att jag har min magsjuka). Soldaterna har jag redan kommenderat i krig. Jag blef bjuden till Smedbergs på en stund för att jag skulle få leka med Bror Smedberg. Vi ha uppfunnit en ny slags kanoner. Den är gjord af en gevärspatron och en liten plåtbit. Så här: [bild] … Man lägger ej någonslags krut i den utan bara lite vatten som uppvärmes medelst eld …  PS. Jag glömde alldeles att nämna att här var en stor eldsvåda i går. En stor fabrik brann ner ända till grunden.” (14.10.1894)

Under Uleåborgstiden bodde Teodor i fyra olika inackorderingshem, eller skolkvarter som de också kallades. I manuskriptet får de stort utrymme. Enligt min mors efterskrift stämmer beskrivningarna väl överens med de historier Teodor brukade berätta hemma – om ogina husvärdar, och pojkstreck. Och när den forna bolagskamraten, forstmästaren Einar Reuter (Schjerfbeckbiografen A. Ahtela) kom på besök en gång, blev familjen inkallad för att höra bekräftelse på att några av de mest otroliga historierna var sanna. I slutet av manuskriptet ger han skolkvarteren skulden för mycket av den vantrivsel gossarnas led av.

”Ett inackorderingshem där främmande barn i den ömtåligaste åldern nödtorftigt uppfödas som unga djur i en farm för blotta ekonomins, för vinstens skull … det har mången gång inte så litet på sitt samvete.”

Eftersom bröderna misskötte skolarbetet genast från början, föreslog skolans rektor byte av inackorderingshem för följande läsår. Han rekommenderade en allvarlig, troende lärarfamilj. ”Lärare Raita”, som han kallas i manuskriptet, var pietist – liksom rektorn, och gossarnas farmor. Han skötte ibland lärarvikariat, men verkade mest som resetalare i nykterhet, och väckelse. När han var bortrest hade bolagisterna fria tyglar. När han var hemma måste de delta i hans väckelsemöten. Gudstjänsterna var evighetslånga, och de gråklädda karlarna som fyllde salen bolmade mahorka så luften var tjock av rök. I föräldrarnas brev omtalas han som magister Bergh:

Dagbok för skolanmärkningar läsåret 1893–94 med namnteckningar av gossarnas målsman och husvärd Immanuel Bergh (i manuskriptet ”Lärare Raita”), och brevillustration där Bergh är avbildad med eldgaffel och pipa (28.10.1894).

”Af magister Berghs alla bref, i synnerhet de två sista finna vi med sorg och bitterhet huru svårligen både lärarene och herrskapet Bergh äro missnöjda med eder för ert sjelfsvåld, er vanart och er lättja såsom orden lyda. Detta är förskräckliga saker att höra för föräldrarna, och det måste vi höra i hvarje bref. Har ni då rakt ingen hederskänsla och ingen kärlek i edra hjärtan och ingen fruktan för Guds vrede, då ni så kunna bedröfva edra föräldrar?” (25.4.1894)

Följande läsår fick de ett annat inkvarteringshem. Deras nya värdinna kallas i manuskriptet ”överstinnan”. Hos henne bodde de tre läsår. ”Vi äro nu här ett muntert bolag, 5 gossar och 2 flickor och tant. Tant är pratsam och glad”, rapporterar Teodor. Tre barn var tydligen hennes egna, det äldsta en dotter på 23 år. Enligt manuskriptet präglades hemmet av trevnad och generositet – tills den giftasvuxna dottern var bortgift. Sedan förändrades allt. Överstinnan flyttade till en billigare bostad, förlorade intresse för sina inhysingar och började snåla med både mat och värme. Einar Reuter och hans bror Osvald blev bolagister hos överstinnan hösten 1896. Bekantskapen med dem inleddes med gräl:

”Bäst Einar satt och läste såg han opp från boken och sade Jag tycker du alldeles liknar en apa. Sedan började båda att öknämna och reta mig; då tog jag fast Osvald som låg på sin säng och sparkade mig. Så började grälet. I början var jag ej alls ond, men på slutet blef jag så arg att jag tänkte dänga båda i väggen, när Osvald spottade mig rakt i ansiktet och kastade en gaffel (hvilken dock ej just skadade mig) efter mig. Einar började då bli rasande och skulle slå mig i ansiktet med en stol från hvilken jag dock redde mig med att rycka till mig en stol med hvilken jag satt för så att han blott träffade stolen. Då gick jag upp till vår kammare för att det ej skulle bli vidare af … Nu har vi dock blifvit vänner åter.” (13.9.1896)

Teodor Schalin. Illustrerat brev med karikatyrer av bolagskamraterna Osvald och Einar Reuter (12.10.1895). Osvald kallades ”Kuolema [döden] för att han ser riktigt hemsk ut när han skrattar eller ser sorgsen ut. Einar åter går alltid med näsan i vädret, knycker på nacken och är rysligt högfärdig.” Einar Reuter (alias A.Ahtela) blev känd för sin vänskap med Helene Schjerfbeck. I ett tidigare brev hade Teodor berättat om ett slagsmål med bröderna (se textcitat).

När Teodor börjar gymnasiet bor bröderna i ett nytt skolkvarter. De har ett stort rum med 3 fönster, 2 åt gatan och ett åt gården. Maten är riktigt god, ”och vi få nog äta oss mätta det är så säkert det.” (5.9.1897) I ett annat rum bor det flickor. Värdinnan är trevlig. ”Bröderna kände att de fått en vän att lita sig till och ett hem”. Mest berättar han nu om konventsliv och vänskap. Vännerna kallas i manuskriptet ”Eino” – poeten, och ”Ilmari” – hjältetenoren. Den senare var Jussi Snellman, som blev skådespelare, och gifte sig med Sibelius dotter, Ruth Snellman. Han var ”den borne charmören, skön, mörk, exotisk att skåda”. Societetsdamerna skämde bort honom, och ortens körer slogs om honom. Själv startade han en kamratkör som om nätterna drog runt på gatorna och sjöng serenader. Det blev fina upplevelser för Teodor. ”Sista natten har jag varit på serenad igen … 24 sånger på en natt.”(29.10.1899)

Uleåborgs finska lyceum, porträttfotografier av studentklassens elever våren 1900. I mitten, från vänster: Einar Wichmann (”poeten”), Teodor Schalin, och Jussi Snellman (”hjälttenoren”), och brevillustration av Teodor föreställande fotograferingen. (våren 1900, odat.)

För en blöthjärtad nutidsläsare är föräldrarnas förmaningsbrev ”fruktansvärd läsning” – för att låna ett av Zachris’ uttryck. Jag föreställer mig hur tillintetgörande det måste ha varit för de hemsjuka, retade och utskällda gossarna att få så mycket skam- och skuldbeläggande förebråelser. Deras mamma får stickningar i hjärtat av ledsamheter. ”Om mamma vore borta då ni skulle komma hem, huru tung och bitter skulle ej ångern kännas!” (25.4.1894) Deras pappa blir så gammal av allt arbete och alla bekymmer. ”Bjuden nu till att bereda honom glädje, ty hvem vet huru länge vi få behålla honom.” (12.11.1898) De jämförs med andra. Det går ovanligt bra för tant Ida Ingmans gossar, och deras småkusin Bertel är en exemplarisk yngling. ”Det hörs snart kring hela landet om en lärare har vanartiga söner.” (21.3.1896)

I förmaningsbreven låter Zachris’ strängare och kärvare, och han ger sig sällan tid att småprata om annat. Alma förebrår och förmanar lika mycket, men omsorgen om pojkarnas fysiska välmående, och de små rapporterna hemifrån gör hennes brev mildare. ”Far stökade undan sina brevskyldigheter som en plikt, och hade brått att få de obligatoriska förmaningsorden nedkastade på pappret” skriver Teodor i manuskriptet. När mor satte sig vid skrivbordet, kopplade hon däremot loss från allt annat, och ”levde ut några stunder i sin gosses sällskap, så fullt att formandet av varje enskild bokstav … blev något av en hängiven andakt.” Han citerar:

”’Men för att nu tala om något annat: jag har redan låtit bära upp rosorna från källaren. I övre hallen, du vet, på blombordet, baddar solen redan om dagarna så varmt, att man har riktiga vårkänningar. Den fuktiga mullen i krukorna doftar och de ljusgröna skotten tittar fram både här och var, på det svarta, nyss så döda stammarna. Är inte alltid våren en påminnelse om det eviga livet?’ … Sådant skrev mor helst. Att läsa de breven var som att stiga in över hemmets tröskel, där allt låg så rent och prydligt tillrättalagt av denna samma ordnande hand.”

FOTNOT

* I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016).

Barndomsjul på morfars tid (Nykarleby 1886–1903)

3 svar

Nedanstående julskildring utspelar sig i Nykarleby på 1890-talet. Texten är ur ett självbiografiskt manuskript i skönlitterär form, som min morfar Teodor Schalin (1882–1960) skrev någon gång på 1940-talet. Han har ändrat namn på personer och platser, men de miljöer, gestalter och episoder han skildrar stämmer långt överens med barndomsminnen, som han berättat för sin egen familj.* Fotografierna är från 1900–03 och tagna av hans bror Johannes (1881–1906) som blev fotograf.

Min morfars barndomsfamilj flyttade till Nykarleby 1886, då hans far Zachris Schalin valdes till direktör för lärarseminariet. Julfirandet försiggick i seminariebyggnaden till och med 1903.  Efter det flyttade Teodors föräldrar och syskon till Åbo. Själv började han studera konst i Helsingfors hösten 1900.

I manuskriptet har fadern, seminariedirektören, fått heta ”Vilhelm Agrell” och är prost, och mor Alma heter ”Helena” och omtalas som ”prostinnan”. Själv heter han ”Erik”, Johannes ”Arvid”, och Teodors två år yngre syster Ester heter ”Ellen”. (De övriga, yngre syskonen figurerar inte alls i manuskriptet) Farmodern, ”gamla prostinnan”, som har en central roll i julskildringen, hette i verkligheten Johanna Sofia. Hon var född Topelius och syster till skalden. (se blogginlägg ”Sophie tvåhundra år” 29.2.2020)

Zachris och Alma Schalin utanför Nykarleby seminarium (Åbo museicentral). T.h. Johanna Sofia Schalin (privat ägo) / Foto Johannes Schalin.

När farmor kom, då började julen. / Huru mamma eller pappa såg ut, det kom man egentligen aldrig att tänka på. Pappa var ju stor framför allt och myndig att se på som en riktig prost. … Och mamma var rund och tittade med varma bruna ögon.  / Men farmor. Hon fanns inte alltid i huset. Hon kom och gick. Rättare: hon hämtades med släde eller kärra och reste igen, ty farmor gick inga långa vägar. Och henne hade Erik god tid att titta stint på, varje gång hon var på besök. Farmor satt mest stilla i en stol och talte fåmält och allvarsamt med stora människor. Det var bara på julaftonen hon var riktigt glad. …

Så liten hon var. Och krokig. Erik såg med ständigt ny förvåning på den kullriga ryggen, medan farmor hjälptes av med överplaggen. Och de voro många: dukar och schalar ännu på den vadderade kappan! Det lustiga var att den krokiga linjen, som började bakpå ända nere i kjolfållen, fortsatte över ryggen, gick vidare, utan avbrott, bara ännu krokigare, ända till ansiktet. Det var bahytten förstås som gjorde det. Den slöt lika tätt till överallt: i nacken, över bakhuvudet och över pannan. Den yttre bahytten var tjock och stoppad. När farmor kläddes av, kom den inre mössan fram. Den var nästan likadan och lika svart, men den hade en kant av veckad spets runt ansiktet. Under den stucko ibland några små lockar av krusigt, gulvitt hår fram. Dem jämkade farmor betänksamt, med tidigt styvnade, reumatiska fingrar in under mössan. Hela dräkten var svart. Eller mörkt blå eller brun – ty farmor var ”pietist”, hade Erik hört någon förklara. Det där sista var åter något man inte begrep. Farbror Orasmaa sade att han själv och hela hans hemsocken hade samma tro som farmor. Hade inte mamma och pappa det? Det ville ingen riktigt förklara. Bara att det var något mycket allvarsamt.

Men idag var det åter julafton och nu lyste farmors ansikte i ett enda gott leende över hela ansiktet. Också hon hade dedär lustiga skrattrynkorna i ögonvinklarna, alldeles som Janne. Nu var hakan, den böjda näsan, ja alltihop med i skrattet … / Faster Emmy liknade icke så lite farmor, bara att dragen voro mjukare … / Just nu pysslade hon om sin gamla mamma, rättade på ett veck här och var, medan hon slösade på små, mysande leenden till höger och vänster. Pappa, mamma, syskonen fingo var sin del, där de samlade sig om gästerna, vilka efterhand ledsagades upp i övre salen. Här firades alltid julaftonen. Och nu var den kommen, ”nu var den här”, som det hette i den vackra sången.  / Theet bars in, granen tändes. Så kallades tjänstefolket in och prosten läste julevangeliet, sedan alla tillsammans sjungit psalmen: ”Av himmels höjd jag kommen är” …

Nykarleby lärarseminarium, rektorsbostadens sal. Bilden av julgranen är ur ett fotoalbum (privat ägo). T.h. Stereobilder limmade på kartong, där Teodor skrivit: ”En musikstund vid granen, vid instrumentet förf.” (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Det gick muntert till som bäst runtomkring. Paketen kommo i tät följd singlande genom dörrspringan till övre hallen, där Staava, osynlig, skötte julbockens mystiska åligganden. … / ”Fru prostinnan Helena Agrell!” förkunnade Arvid med högan röst, och prostinnan kom småleende, vackert rödbrusig av de många granljusens värme, med gåvan i hand för att klappa om sin man. / ”Men versen får du lov att läsa upp själv, Vilhelm. Hör nu på allihop!”

”En slev till våran mammas gryta. / Må daglig spisning ej oss tryta, / då är dess virke gott som guld. / Förnöjsamhet och ingen skuld, / som själen får till jorden trycka, / det är oss nog av timlig lycka” – läste prosten upp sitt poetiska alster. Även sådant älskade han att snickra ihop på lediga stunder, familjen till förnöjelse.  

Alma Schalin vid spisen, och Zachris Schalin vid skrivbordet. Bildtexterna och fotot av Zachris är från tidskriften Misericordia (se Fotnot). Bilden av Alma är från ett fotoalbum (privat ägo), den ingår också i tidskriften men är otydligare där. (Åbo museicentral har i sin samling fotot på Zachris vid skrivbordet som stereoskåpbild på kartong). / Foto Johannes Schalin.

Det var bara hans gamla mor, som icke rätt visste, huruvida hon var skyldig att utdöma även denna oskyldiga grannlåt som världslig och otillåten fåfänglighet. Men i kväll var det ingen fara. Principer har förmågan att smälta ner i kapp med stearinet på julaftonen, de må nu sedan vara kallt överkloka och skeptiska eller asketiska och till överdrift fromma. / Gamla prostinnan såg enbart road upp över glasögonen, där hon suttit fördjupad i en närsynt granskning av ett präntat aktstycke, Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna. Det var en märklig klåda, som satt alla i fingrarna i denna familj, var just nu hennes enda reflektion.

Självgjort julkort från år 1893, och gåva (med lucka för Datum och Bibelspråk) av Johannes Schalin till någon av föräldrarna. Teodor kan ha haft denna skapelse i åtanke när han skrev om farmor som granskar ”Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna”. Nere t.v. ett ateljéfoto av Teodor och hans storebror Johannes, taget i Helsingfors, kanske på senhösten 1883 när de fyllt år, eller senare. I collagets mitt: Johannes i halvprofil 1901, avporträtterad av Teodor, vattenfärg, 14 x 11 cm.

I fingrarna satt för hennes eget vidkommande icke så litet av förförelse. Det uppfattade till och med barnbarnen. Till dagligdags nästan oskiljaktliga från den nötta bibeln eller på sin höjd stickstrumpan, kunde de förgå sig, synnerligast juletid. / Granens förnämsta prydnader voro alla farmors verk. Otroligt vad de giktstyva händerna kunde åstadkomma. Rosor och kamelior av ståltråd och färgat papper, så naturliga, att man tyckte hela granen slagit ut i blom. / ”Se, det var nu sådant vi engång lärdes i Stockholm i flickpension”, log hon urskuldande, om någon berörde dem. ”I granen gör de ju ingen illa.” / … / Något farmor även kunde, tack vare sin pension, men blott i största hemlighet, var klippa silhuetter. Det var så hemligt, att det visste ingen annan än Erik om. Ingen ville tro det, när Erik en gång berättade att farmor – farmor! – klippt honom de underbaraste trän med fåglar på grenarna, allt av vitt papper. ”Men så förstörde hon dem strax efter och sade, att det var bara flärd och fåfänglighet.” – ”Det lockar själen bort från det enda nödvändiga”, var farmors stående talesätt. /…/

Men nu var aftonen till ända … Farmor reste hem. Och lycklig låg man slutligen i sin säng, med kvällens och morgondagens härligheter hägrande ännu genom drömmen … / ”Klockan är fem, klockan är fem” ljöd Staavas stämma, envis som en surrande fluga, i pojkarnas öron på morgonen. … Det var icke gott att vakna efter gårdagen. / Men det gällde ju julkyrkan. Från den fick inte ens en liten gosse skolka. Vad skulle farmor sagt? Hon var van att se hela familjen i Herrens hus och efteråt hemma hos sig på kaffe … / Slädfärden till kyrkan var en ständigt lika stor upplevelse. Med mångdubbel fart, ja, nästan så det svindlade, tycktes släden halka fram i mörkret. Det gick som i en enda hisnande utförsbacke …

T.v. Zachris och Alma Schalin, med sönerna Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894) utanför seminariebyggnaden. I mitten Zachris Schalin hos sin mor Johanna Sofia och syster Emmy. Vinterlandskapet t.h. har Teodor i Misericordia gett bildtexten ”Österbotten i silver”. Jag tog mig friheten att beskära den på samma sätt som han. Originalet är i stående format med hög himmel. (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Prästfamiljen hade i kyrkan sin givna bänk, där farmor och faster redan väntade. Det var kusligt att gå i mittelgången, medan de många ögonen från ömse sidor riktades mot de inträdande. Man började just sjunga och alla blängde upp från boken, utan att vända på huvudena. Det var ännu isande kallt inne i kyrkan – det var före både järnkaminernas och värmeledningarnas tid – och andedräkten strömmade som rökar ur människornas både näsa och mun …  / ”Erik, titta inte bakom dig”, viskade mamma, som märkte att pojken jämt vred på huvudet. / Nu koncentrerade Erik sin uppmärksamhet på kyrkan rätt framför. / Den var delad i en grå och en svart hälft. Den grå var bänkraderna till höger, tätt besatta med ”gubbar” och enstaka pojkar, alla i likadana vadmalskläder. Många av gubbarna hade helt blanka bakhuvuden, med en krans av tovigt hår omkring. / Till vänster om mittelgången och ända in under predikstolen sutto de mörka, blåsvarta kvinnorna, de flesta med blänkande huvuddukar. Man såg inte om de voro unga eller gamla. … / Allt det här, visste Erik, var landsbor, sådana som jämt besökte pappa i kansliet… / – Men bakom satt hela staden. Till vänster om gången igen bara fruntimmer. Men till höger karlarna och deras fruar och flickor med, ty så satt man i herrskapsbänkarna. …

I mitten: Julotta i Nykarleby kyrka. Efter teckning av Teodor Schalin, skannad från tidskriften Misericordia, julen 1951 (se Fotnot). T.v. och t.h. vinterlandskap fotade av Johannes Schalin. (Åbo museicentral)

Under den långa predikan, tröstade sig gossarna regelbundet med att studera kyrktaket. Det var en bilderbok, som aldrig tog slut. Också andra måste ju titta upp, så nu gjorde man då inget opassande. / Det var något annat med de här bilderna än dem i Arvids bibliska historia. De voro på något sätt heligare, skrämmande och gåtfulla. Var det för att orgeln spelade till – och allt det övriga? För att bilderna inte liknade riktiga människor? Eller för att de mest hade att göra med yttersta domen? För det hade pappa och farmor sagt. Man kände sig inte så litet ängslig med alla dessa bibelspråk, som flögo fram ur basuner och ur änglarnas munnar, eller voro präntade mitt i kransar av blommor och klotrunda moln. Och där stod det över en rad söndriga byggnader: ”Fallet, fallet är det stora Babylon”! Det skulle föreställa en stor stad. Kunde en hel stad förintas på en gång? / Men så voro alla dessa änglar starka. De hade tjocka, bara armar och ben. Och de blåste i trumpet så att kinderna svällde. …..

/ Varje söndag var detta tak Eriks tröst och glädje, ty gudstjänsten fick blott sällan försummas …

FOTNOTER

* Min mor, Birgitta Willner skrev rent Teodor Schalins manuskript på 1980-talet. I maskinskriven form är det närmare 300 sidor, och försett med en kommenterande efterskrift. Manuskriptet hittades, snyggt handskrivet, i en pappask på golvet i ett skåp, mer än tjugo år efter hans död. Både min mor, och mormor kom då dunkelt ihåg att han skrev på någonting speciellt under och efter krigstiden. Enligt min mormor, Greta Schalin, ville han inte visa vad han skrev för att han var osäker på vad det var värt. Det finns ett fåtal kopior av manuskriptet. I Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek finns en, övriga är i privat ägo.

De fotografier av Johannes Schalin, som finns i Åbo museicentrals samling, är fritt tillgängliga på söktjänsten Finna.fi

I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa / Åbo landskapsmuseums årsbok 77-78, Turku / Åbo 2016).

I tidskriften Misericordia, julen 1951 (utg. Sjuksköterskeföreningen i Finland) finns 9 foton av Johannes i en text av Teodor Schalin: ”Österbottnisk jul. Minnen och reflektioner” (s 2-6). Fyra av de foton som ingår i bloggen är publicerade också där, liksom Teodors teckning av Julottan i Nykarleby kyrka.