Kategoriarkiv: miljöbilder

Kulturliv i Kokkola (1948–56)

Mina första fem år bodde jag i Gamlakarleby (Karleby idag, Kokkola på finska). Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden. I min mors brev har jag återupplevt en del, upptäckt vilken förtjusande människa jag en gång varit, och lärt känna mina föräldrar som unga. Det har gett mig en bild av att de gjorde mycket mera tillsammans då än senare. Och att deras umgänge var mera bohemiskt där än i Ekenäs, dit vi sedan flyttade. Dessutom har jag fått ta del av underhållande anekdoter och mött finlandssvenska kulturkändisar i början av deras bana.

”Bommen” är ett skojigt namn i barnaöron. Jag har en suddig minnesbild av ett besök, men det kan vara en efterkonstruktion. Han omtalades i varje fall ofta. Nils-Börje Stormbom, alias Bommen (1925–2016) var bl.a. kulturredaktör för Hufvudstadsbladet (Hbl) 1951–1964, och före det på Vasabladet. En kulturprofil som spelade en viktig roll för min fars journalistiska och litterära bana. Det var tack vare honom vi bodde i Gamlakarleby när jag föddes. Stormbom hade år 1948, som 23-åring, blivit erbjuden posten som chefredaktör för Österbottningen, med 30 000 i månadslön, men tackat nej:

… han skrev till Sven att han inte sticker huvudet i det getingboet för tre gånger 30 000. De som äger tidningen har nämligen mycket reaktionära åsikter och herrar redaktörer får inte skriva vad de vill. Två huvudredaktörer har redan fått sparken därifrån av sådana skäl … / Alltnog. Bommen tackade nej, men rekommenderade Sven till en mindre tjänst där – Bommen och Sundqvist hade funderat ut att det vore bra för Sven att komma in i journalistiken den vägen. Och då han inte är i ansvarig ställning är det inte så noga om hans åsikter inte passar med deras. (Birgitta Willner till Greta Schalin 25.7.1948)

Senare samma år erbjöds min far skriva om Wasa Teater för Hbl, ”Estlander ringde. Bommen förstås som rekommenderat igen”(Birgitta till Greta 23.10.48), och i något skede – kanske när Stormbom blivit Hbl:s kulturredaktör – började Sven också bidra med bokrecensioner. I Gamlakarleby och svenska Österbotten var har snart med i alla litterära sammanhang. Viktigast blev Svenska Österbottens litteraturförening, som grundades 1950 och fyra år senare började ge ut tidskriften Horisont.

Om Sven och hans tidskrift har ni väl hört där, så det behöver jag inte berätta om. Vi lever så i det att jag bekymrar mej, förargas och maffas turvis, som om det var jag själv som hade med det att göra. (sept 1954)

Hippa på Socis, och bostadsbyte, ur teckningsboken ”Willners öden och äventyr”.
Hösten 1953 flyttade vi från Katarinegatan 20 till Katarinegatan 15. ”Tyngsta sakerna i två hästlass. Resten på ÖB:s handkärra” (till GS 17/X -53)

Att min mor skrev en hel del dikter som ung kunde jag konstatera när jag sorterade hennes efterlämnade papper, och i breven berättar hon om intressanta böcker som de köpt eller som Sven fått som recensionsexemplar. Litteratur var ett intresse som de delade och diskuterade. Det var också det skrivna ordet som fört dem samman. Deras bekantskap började under kriget med brevväxling, när min pappa låg vid fronten. Senare blev litteraturen ett livsprojekt för honom, medan andra intressen blev viktigare för min mor. I Gamlakarleby deltog hon, i mån av möjlighet i alla författarbesök, litteraturcirklar och andra kulturevenemang som ordnades.

Vi var igår på välläsningstävling där Sven var ena domarn och de läste samma dikt av Lagerqvist 9 gånger. Max Furu sa att det påminde om den gången han var med och bedömde 12 potatissorter genom att smaka. Jag förargade mig efteråt så över vafören harpa de gett första pris åt, hon var så okänslig som läder men hade en viss teknik. För mig kändes genom hela tiden hur hon var ”konstgjord”. Där fanns en enda som uppfattat vad hon läste men hon hade kanske lite kantig accent och fick bara tredje pris till min stora förargelse. Sven skratta och trösta mej med att hon fick Frödings samlade (som var billigast) medan de andra bara fick Karlfelt och Runeberg. Som mera tröst fick jag hans arvode, 500 som jag köpte ett pat tuber oljefärg för plus eldrö vitprickig plast för kritiska ställen på köksväggen. (16.11.54)

Arbetarinstitutet stod för många av de kulturevenemang hon berättar om. Den unge Lars Huldén (1926–2016) var föreståndare 1951–56. Innan han blev språkforskare, poet, visförfattare, översättare. Han nämns ofta. Birgitta ritade vinjetter till institutets tidning och Sven vidtalades att leda litterära studiecirklar. ”Huldén är nog en välsignad sak att hålla pratet igång för Sven har en förmåga att suggerera tunghäfta på andra också”, skrev hon till sin syster. Då var de åtta deltagare. (8.3.55) Hon påminde föräldrarna om att hennes pappa träffat Huldén och kan intyga om hans ”vänligt pojkaktiga charm” (14.1.53), och när A.I:s diskussionsklubb hade som tema Kan kvinnan bli präst? – fann hon att han har ”en så trevlig liten djävul i sig” (19.11.53). Då skulle han ”bussa ihop” Liisa Riippa med en excentrisk och strängt dogmatisk präst. ”Det kommer att bli rusning!” (Riippa anhöll 1955, som första kvinna om prästvigning. De första kvinnliga prästerna vigdes 1988). När filmklubben hade sin första föreställning, blev de ”bjudna på” Jörn Donner, som hållit föredrag och visat sin egen förfilm:

Mannekänguppvisning efter arbiskurs i klädsömnad. Några deltagare fann det så pinsamt att de spexade till det. Birgitta med en kasserad aluminiumkastrull på huvudet, flor över ansiktet och jätteparasoll i handen. (ur brev till GS 1.4.1955) ; T.h. beskrivning av Jörn Donner (till GS 8.10.1955).

Han är en kulturpersonlighet och pioniär på sitt område, men ett försenat problembarn som mänska. Hans ansikte verkar underligt blekt förstenat. Jargongen späckad med trubbiga svärord. Egocentrisk och nervös men på något sätt övertygande som rentvättad ”präktig pojke. (Skiss med texten:) Fan så ja ä mätt. Man blir så jäklit mätt av kaffe. Har ni mera pilsner? Jag tror jag skall börja utge ”Arena” igen. Jag får int annars skriva va ja vill. Int i Husis och Pressen och int i Vapaa sana heller. Men ja’ ska skriva den ensam den här gången, de bäst. Kanske me Bengt Pihlström. (8.10.55)

Om Svens litteraturcirklar hade knappt med deltagare, gällde det också andra kulturevenemang. På en föredragskväll med två inresta professorer var det skamlöst lite mänskor och de satt och förargade sig över varför inte den och den är där – ”Det är så i en småstad … /man börjar känna sig moraliskt förpliktigad.” (22.2.54) När stadens kompositör Erik Fordell hade en serie på tre föreläsningar om musikens mästare hade det första gången inte varit en enda åhörare. Andra gången var det ”1 riktig och så Lasse Huldén och sen vi”. (10.2.53)

Birgitta fann en själsfrände i Marit Fordell, Eriks hustru, som gått Ateneum och hade samma stora intresse för krukväxter. De träffades på en basar, där Marit entusiastiskt demonstrerade sina. Det finns flera beskrivningar av Marit och Erik Fordell, den längsta i ett opostat brev till en studiekamrat från semitiden:

… jag tänkte roa mej med att beskriva de bekanta vi har här i hopp om att roa dej också. Mamma brukar tycka att de är så besynnerliga. / Herrskapet F. Han okänd kompositör, lever som krogmusiker. Till uppträdandet lite geni, lite nånsorts skogstroll, mycket finurligt. Hon skön svarthårig – lockig grannblåögd pigg livlig. Men troligen skadad av en ryslig barndom. Fadern ryktbar genom en på sin tid oerhörd historia av religiös svindel… / Hon är exalterad och full av vansinniga idéer. Men älskar blommor så deras hem närmast liknar en tropisk grotta av alla växter som kryper klänger skjuter skott och blommar på golv väggar och tak. Senast jag var där fanns det väldiga krukor med knoppande amaryllislökar under alla bord och stolar… (12.3.54)

Varför brevet aldrig blev avskickat framgår av de sista meningarna: ”Det slår mej plötsligt att då vi inte sett varandra på så länge kanske du kan tänkas missuppfatta mej lite – – – Du tror väl inte att jag driver med mina vänner, tvärtom jag älskar dem för att de ha färg och originalitet”. (12.3.54) Av samma orsak vill jag inte heller själv citera allt. För jag uppfattade brevet väldigt olika innan, och efter det jag läst annat.

Birgitta berättar gärna om kulturliv och människor, men skriver också om ensamhet. Sven är mycket borta, på jobb och möten, och när hon behöver prata skriver hon brev. ”Vi har ingendera lätt att skaffa oss vänner. Sven är reserverad och jag närmast rädd. Det behövs heller inte när man inte känner sig för tom. Sven känner sig aldrig så, han har alltid sina böcker och sitt starka huvud som gör att han kan konsumera vad som helst”. (12.3.54)

Som jag nämnde i föregående inlägg (12.3) betecknade hon paret Kalle och Katri Nylund som deras enda umgängesvänner. Kalle skulptör och Katri ivrig hantverkare. Fordells umgicks de inte med som par: ”Erik F. går aldrig till folk för han spelar på socis till 2 på natten och så skall han ännu orka ge privatlektioner och komponera på lediga stunder. Jag är lite ängslig för honom för han är en blandning av geni och naturbarn till sitt sätt och jag kan aldrig ens ana vad han tänker säga härnäst.” (till Greta 22.2.54) De var i varje fall på eftersits till Fordells när Erik hade kompositionskonserter. Första gången bävade hon inför sällskapet: ”Till Fordells efteråthippa är förutom oss inbjudna: Hans genommusikaliska mecenat, de 3 uppträdande solisterna. Punkt. O Oj. Jag som inte skiljer Gubben Noak från Björneborgarnas marsch.” (15.9.52)

Författarbesök var viktiga tilldragelser. Hon nämner många namn. Bland dem ”skönlockige blodunge” Christer Kihlman, och skalden Evert Huldén, som hon ”äntligen” fick se. Författarna är trevliga att höra på, och ofta ”sympatiska”. Mest oförglömlig var Gunnar Björling, som nämns i flera brev. Han deltog i författarföreningens österbottniska turné 1950:

I torsdags var författarturnén i stan. Sven tog emot dem först o så var han på middag på Socis med dem o diverse från stan. Hade så gärna varit med men det var för tidigt. Det var Thomas Warburton, Solveig von Schoultz (är syster till Segerstråle), Björling, Lundén-Cronström, o så en åländska o så en Högnäs härifrån. På uppläsningen var jag nog. Björling gjorde starkt intryck på mej. Hans sätt att läsa sina dikter! Solveig von Schoultz verkade oändligt sympatisk. För att igen tala om Björling. Han var hemskt liten, vithårig med örnnäsa o strålande mörka barnögon o lång skäggstubb. Grönåldrig överrock med sammetskrage. Sven var du med honom ren sen några timmar. Jag hade förstås Sven att presentera mej o vi pratade länge och väl med honom efteråt.” (20.11.50)

Birgittas exlibris är gjort av hennes mor Greta Schalin (1897-1993) i början eller medlet av 1940-talet (g. 7.6.1947). Svens är gjort av Birgitta. Björling-citaten från deras dödsannonser (se nedan).

Ett år senare hade Sven fått Björlings senaste med dedikation. ”Han lär vara generös i det avseendet / … han är ändå en av våra finlandssvenska stora profeter. Dessutom tycker vi så om honom.” (2.12.51) Hon skrev om Björling också till semikamraten:

Har inte Folkskolans tidskrift men S berättade att det i H:fors varit nånslags kulturdag för folkskollärare där Solveig von Schoulz hållit föredrag o Björling läst sina dikter. I tidskriften hade funnits ett redaktionellt referat över mötet där ref sagt att m ä n n i s k a n Björling gjort sympatiskt intryck, människan med spärrad stil. Det gör mig ont att så många inte tror sig förstå hans dikter. De vet inte vilka värden de går miste om. Jag vet inte var vi på svenskt språk har en så fin och innerlig dyrkare av skiftande ljus över nordisk vår och sommar. (citerar två dikter) Är det inte underligt. Jag har upplevt att två gamla fina vithåriga damer (liknade nog lärarinnor) satt framför mig och stormfnittrade som backfischar medan jag formligen satt och kämpade mot gråten av rörelse över att höra min älsklingsskald läsa de dikter som gett mig så mycket. Det kändes ganska underligt dethela och ett handgripligt bevis på att det inte finns några värden i sig själv. Det är bara hur man ser. (12.3.54)

Både Birgitta och Sven hade en text av Björling i sin dödsannons (1994 ; 2012). För Birgitta valde vi samma strof hon året innan själv valt för sin egen mor, blomstermålarinnan Greta Schalin. Långt senare, när Sven var i 90-års ålder, tog han fram en diktsamling ur hyllan, slog upp den och sade – den här vill jag ha.

Barndomsjul på morfars tid (Nykarleby 1886–1903)

3 svar

Nedanstående julskildring utspelar sig i Nykarleby på 1890-talet. Texten är ur ett självbiografiskt manuskript i skönlitterär form, som min morfar Teodor Schalin (1882–1960) skrev någon gång på 1940-talet. Han har ändrat namn på personer och platser, men de miljöer, gestalter och episoder han skildrar stämmer långt överens med barndomsminnen, som han berättat för sin egen familj.* Fotografierna är från 1900–03 och tagna av hans bror Johannes (1881–1906) som blev fotograf.

Min morfars barndomsfamilj flyttade till Nykarleby 1886, då hans far Zachris Schalin valdes till direktör för lärarseminariet. Julfirandet försiggick i seminariebyggnaden till och med 1903. Efter det flyttade Teodors föräldrar och syskon till Åbo. Själv började han studera konst i Helsingfors hösten 1900.

I manuskriptet har fadern, seminariedirektören, fått heta ”Vilhelm Agrell” och är prost, och mor Alma heter ”Helena” och omtalas som ”prostinnan”. Själv heter han ”Erik”, Johannes ”Arvid”, och Teodors två år yngre syster Ester heter ”Ellen”. (De övriga, yngre syskonen figurerar inte alls i manuskriptet) Farmodern, ”gamla prostinnan”, som har en central roll i julskildringen, hette i verkligheten Johanna Sofia. Hon var född Topelius och syster till skalden. (se blogginlägg ”Sophie tvåhundra år” 29.2.2020)

Zachris och Alma Schalin utanför Nykarleby seminarium (Åbo museicentral). T.h. Johanna Sofia Schalin (privat ägo) / Foto Johannes Schalin.

När farmor kom, då började julen. / Huru mamma eller pappa såg ut, det kom man egentligen aldrig att tänka på. Pappa var ju stor framför allt och myndig att se på som en riktig prost. … Och mamma var rund och tittade med varma bruna ögon. / Men farmor. Hon fanns inte alltid i huset. Hon kom och gick. Rättare: hon hämtades med släde eller kärra och reste igen, ty farmor gick inga långa vägar. Och henne hade Erik god tid att titta stint på, varje gång hon var på besök. Farmor satt mest stilla i en stol och talte fåmält och allvarsamt med stora människor. Det var bara på julaftonen hon var riktigt glad. …

Så liten hon var. Och krokig. Erik såg med ständigt ny förvåning på den kullriga ryggen, medan farmor hjälptes av med överplaggen. Och de voro många: dukar och schalar ännu på den vadderade kappan! Det lustiga var att den krokiga linjen, som började bakpå ända nere i kjolfållen, fortsatte över ryggen, gick vidare, utan avbrott, bara ännu krokigare, ända till ansiktet. Det var bahytten förstås som gjorde det. Den slöt lika tätt till överallt: i nacken, över bakhuvudet och över pannan. Den yttre bahytten var tjock och stoppad. När farmor kläddes av, kom den inre mössan fram. Den var nästan likadan och lika svart, men den hade en kant av veckad spets runt ansiktet. Under den stucko ibland några små lockar av krusigt, gulvitt hår fram. Dem jämkade farmor betänksamt, med tidigt styvnade, reumatiska fingrar in under mössan. Hela dräkten var svart. Eller mörkt blå eller brun – ty farmor var ”pietist”, hade Erik hört någon förklara. Det där sista var åter något man inte begrep. Farbror Orasmaa sade att han själv och hela hans hemsocken hade samma tro som farmor. Hade inte mamma och pappa det? Det ville ingen riktigt förklara. Bara att det var något mycket allvarsamt.

Men idag var det åter julafton och nu lyste farmors ansikte i ett enda gott leende över hela ansiktet. Också hon hade dedär lustiga skrattrynkorna i ögonvinklarna, alldeles som Janne. Nu var hakan, den böjda näsan, ja alltihop med i skrattet … / Faster Emmy liknade icke så lite farmor, bara att dragen voro mjukare … / Just nu pysslade hon om sin gamla mamma, rättade på ett veck här och var, medan hon slösade på små, mysande leenden till höger och vänster. Pappa, mamma, syskonen fingo var sin del, där de samlade sig om gästerna, vilka efterhand ledsagades upp i övre salen. Här firades alltid julaftonen. Och nu var den kommen, ”nu var den här”, som det hette i den vackra sången. / Theet bars in, granen tändes. Så kallades tjänstefolket in och prosten läste julevangeliet, sedan alla tillsammans sjungit psalmen: ”Av himmels höjd jag kommen är” …

Nykarleby lärarseminarium, rektorsbostadens sal. Bilden av julgranen är ur ett fotoalbum (privat ägo). T.h. Stereobilder limmade på kartong, där Teodor skrivit: ”En musikstund vid granen, vid instrumentet förf.” (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Det gick muntert till som bäst runtomkring. Paketen kommo i tät följd singlande genom dörrspringan till övre hallen, där Staava, osynlig, skötte julbockens mystiska åligganden. … / ”Fru prostinnan Helena Agrell!” förkunnade Arvid med högan röst, och prostinnan kom småleende, vackert rödbrusig av de många granljusens värme, med gåvan i hand för att klappa om sin man. / ”Men versen får du lov att läsa upp själv, Vilhelm. Hör nu på allihop!”

”En slev till våran mammas gryta. / Må daglig spisning ej oss tryta, / då är dess virke gott som guld. / Förnöjsamhet och ingen skuld, / som själen får till jorden trycka, / det är oss nog av timlig lycka” – läste prosten upp sitt poetiska alster. Även sådant älskade han att snickra ihop på lediga stunder, familjen till förnöjelse.

Alma Schalin vid spisen, och Zachris Schalin vid skrivbordet. Bildtexterna och fotot av Zachris är från tidskriften *Misericordia* (se Fotnot). Bilden av Alma är från ett fotoalbum (privat ägo), den ingår också i tidskriften men är otydligare där. (Åbo museicentral har i sin samling fotot på Zachris vid skrivbordet som stereoskåpbild på kartong). / Foto Johannes Schalin.

Det var bara hans gamla mor, som icke rätt visste, huruvida hon var skyldig att utdöma även denna oskyldiga grannlåt som världslig och otillåten fåfänglighet. Men i kväll var det ingen fara. Principer har förmågan att smälta ner i kapp med stearinet på julaftonen, de må nu sedan vara kallt överkloka och skeptiska eller asketiska och till överdrift fromma. / Gamla prostinnan såg enbart road upp över glasögonen, där hon suttit fördjupad i en närsynt granskning av ett präntat aktstycke, Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna. Det var en märklig klåda, som satt alla i fingrarna i denna familj, var just nu hennes enda reflektion.

Självgjort julkort från år 1893, och gåva (med lucka för Datum och Bibelspråk) av Johannes Schalin till någon av föräldrarna. Teodor kan ha haft denna skapelse i åtanke när han skrev om farmor som granskar ”Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna”. Nere t.v. ett ateljéfoto av Teodor och hans storebror Johannes, taget i Helsingfors, kanske på senhösten 1883 när de fyllt år, eller senare. I collagets mitt: Johannes i halvprofil 1901, avporträtterad av Teodor, vattenfärg, 14 x 11 cm.

I fingrarna satt för hennes eget vidkommande icke så litet av förförelse. Det uppfattade till och med barnbarnen. Till dagligdags nästan oskiljaktliga från den nötta bibeln eller på sin höjd stickstrumpan, kunde de förgå sig, synnerligast juletid. / Granens förnämsta prydnader voro alla farmors verk. Otroligt vad de giktstyva händerna kunde åstadkomma. Rosor och kamelior av ståltråd och färgat papper, så naturliga, att man tyckte hela granen slagit ut i blom. / ”Se, det var nu sådant vi engång lärdes i Stockholm i flickpension”, log hon urskuldande, om någon berörde dem. ”I granen gör de ju ingen illa.” / … / Något farmor även kunde, tack vare sin pension, men blott i största hemlighet, var klippa silhuetter. Det var så hemligt, att det visste ingen annan än Erik om. Ingen ville tro det, när Erik en gång berättade att farmor – farmor! – klippt honom de underbaraste trän med fåglar på grenarna, allt av vitt papper. ”Men så förstörde hon dem strax efter och sade, att det var bara flärd och fåfänglighet.” – ”Det lockar själen bort från det enda nödvändiga”, var farmors stående talesätt. /…/

Men nu var aftonen till ända … Farmor reste hem. Och lycklig låg man slutligen i sin säng, med kvällens och morgondagens härligheter hägrande ännu genom drömmen … / ”Klockan är fem, klockan är fem” ljöd Staavas stämma, envis som en surrande fluga, i pojkarnas öron på morgonen. … Det var icke gott att vakna efter gårdagen. / Men det gällde ju julkyrkan. Från den fick inte ens en liten gosse skolka. Vad skulle farmor sagt? Hon var van att se hela familjen i Herrens hus och efteråt hemma hos sig på kaffe … / Slädfärden till kyrkan var en ständigt lika stor upplevelse. Med mångdubbel fart, ja, nästan så det svindlade, tycktes släden halka fram i mörkret. Det gick som i en enda hisnande utförsbacke …

T.v. Zachris och Alma Schalin, med sönerna Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894) utanför seminariebyggnaden. I mitten Zachris Schalin hos sin mor Johanna Sofia och syster Emmy. Vinterlandskapet t.h. har Teodor i *Misericordia* gett bildtexten ”Österbotten i silver”. Jag tog mig friheten att beskära den på samma sätt som han. Originalet är i stående format med hög himmel. (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Prästfamiljen hade i kyrkan sin givna bänk, där farmor och faster redan väntade. Det var kusligt att gå i mittelgången, medan de många ögonen från ömse sidor riktades mot de inträdande. Man började just sjunga och alla blängde upp från boken, utan att vända på huvudena. Det var ännu isande kallt inne i kyrkan – det var före både järnkaminernas och värmeledningarnas tid – och andedräkten strömmade som rökar ur människornas både näsa och mun … / ”Erik, titta inte bakom dig”, viskade mamma, som märkte att pojken jämt vred på huvudet. / Nu koncentrerade Erik sin uppmärksamhet på kyrkan rätt framför. / Den var delad i en grå och en svart hälft. Den grå var bänkraderna till höger, tätt besatta med ”gubbar” och enstaka pojkar, alla i likadana vadmalskläder. Många av gubbarna hade helt blanka bakhuvuden, med en krans av tovigt hår omkring. / Till vänster om mittelgången och ända in under predikstolen sutto de mörka, blåsvarta kvinnorna, de flesta med blänkande huvuddukar. Man såg inte om de voro unga eller gamla. … / Allt det här, visste Erik, var landsbor, sådana som jämt besökte pappa i kansliet… / – Men bakom satt hela staden. Till vänster om gången igen bara fruntimmer. Men till höger karlarna och deras fruar och flickor med, ty så satt man i herrskapsbänkarna. …

I mitten: Julotta i Nykarleby kyrka. Efter teckning av Teodor Schalin, skannad från tidskriften *Misericordia*, julen 1951 (se Fotnot). T.v. och t.h. vinterlandskap fotade av Johannes Schalin. (Åbo museicentral)

Under den långa predikan, tröstade sig gossarna regelbundet med att studera kyrktaket. Det var en bilderbok, som aldrig tog slut. Också andra måste ju titta upp, så nu gjorde man då inget opassande. / Det var något annat med de här bilderna än dem i Arvids bibliska historia. De voro på något sätt heligare, skrämmande och gåtfulla. Var det för att orgeln spelade till – och allt det övriga? För att bilderna inte liknade riktiga människor? Eller för att de mest hade att göra med yttersta domen? För det hade pappa och farmor sagt. Man kände sig inte så litet ängslig med alla dessa bibelspråk, som flögo fram ur basuner och ur änglarnas munnar, eller voro präntade mitt i kransar av blommor och klotrunda moln. Och där stod det över en rad söndriga byggnader: ”Fallet, fallet är det stora Babylon”! Det skulle föreställa en stor stad. Kunde en hel stad förintas på en gång? / Men så voro alla dessa änglar starka. De hade tjocka, bara armar och ben. Och de blåste i trumpet så att kinderna svällde. …..

/ Varje söndag var detta tak Eriks tröst och glädje, ty gudstjänsten fick blott sällan försummas …

FOTNOTER

* Min mor, Birgitta Willner skrev rent Teodor Schalins manuskript på 1980-talet. I maskinskriven form är det närmare 300 sidor, och försett med en kommenterande efterskrift. Manuskriptet hittades, snyggt handskrivet, i en pappask på golvet i ett skåp, mer än tjugo år efter hans död. Både min mor, och mormor kom då dunkelt ihåg att han skrev på någonting speciellt under och efter krigstiden. Enligt min mormor, Greta Schalin, ville han inte visa vad han skrev för att han var osäker på vad det var värt. Det finns ett fåtal kopior av manuskriptet. I Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek finns en, övriga är i privat ägo.

De fotografier av Johannes Schalin, som finns i Åbo museicentrals samling, är fritt tillgängliga på söktjänsten Finna.fi

I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta / Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa / Åbo landskapsmuseums årsbok 77-78, Turku / Åbo 2016).

I tidskriften Misericordia, julen 1951 (utg. Sjuksköterskeföreningen i Finland) finns 9 foton av Johannes i en text av Teodor Schalin: ”Österbottnisk jul. Minnen och reflektioner” (s 2-6). Fyra av de foton som ingår i bloggen är publicerade också där, liksom Teodors teckning av Julottan i Nykarleby kyrka.

Män som inte blev konstnärer, kusin Åke (1922–44)

Lämna ett svar

För 35 år sedan påbörjade jag en undersökning om ”kvinnor som inte blivit konstnärer”. När jag var ung på 1960- och 1970-talet var nästan alla bildkonstnärer man hörde talas om män, trots att kvinnor ofta varit i majoritet i konstskolorna. Jag ville ta reda på vad kvinnorna gjort med sin begåvning och kreativitet och hur deras liv sett ut. Jag spårade upp ett 30-tal elever som varit inskrivna vid Åbo ritskola 1950, lyssnade till deras levnadsberättelser och fotograferade allt de ville visa.

Några år senare dokumenterade jag deras manliga kurskamrater. Då ville jag veta hur de som lyckats etablera sig som konstnärer burit sig åt, när det verkat så omöjligt för kvinnorna, men jag var också genuint nyfiken på de män som försvunnit ut i det okända. Det blev en omtumlande process som fick mig att kritiskt reflektera över både min egen roll som forskare och min idealiserade bild av konstnärsyrket. Jag hade t.ex. föreställt mig att de som inte blivit yrkeskonstnärer skulle uppleva sig som förlorare, och ha svårare, än vad de kvinnliga eleverna haft, att försona sig med sitt ”misslyckande”. Men de flesta hade använt sin begåvning och utbildning på andra områden och verkade helt nöjda med sina val.*

Min mammas kusin Åke kunde ha varit en av dem. Han var son till Gretas syster Rachel (1896–1965), och Fredrik Östenson. Familjen flyttade rätt ofta (Fredrik var forstmästare), men bodde stationärt i Ekenäs när vi flyttade dit 1956. Då hade de egnahemshus med stor trädgård och egen strand, och vi barn kände oss alltid välkomna där. Det fanns ett inramat foto av Åke i vardagsrummet. Fredrik läste en gång högt en kort text som slutade med Åkes död. Scenen, liksom fotografiet, gjorde outplånligt intryck för att Fredriks röst blev så grötig. Senare fick jag höra att Åke var konstnärligt mycket begåvad. Det gjorde också intryck. En teckningslärare hade gett honom vitsordet 10+ för att han var så överlägsen alla andra som fått 10.

Porträtt av Åke Östenson, målat av min mor Birgitta (f. Schalin). Olja, sign: B.S. -46 / eft foto ; Åke Östenson: Landskapsteckning i blyerts, sign. Syväri (Svir) 3.4.42, Å.Ö . Baksidestext: ”Litet stort visitkort men kanske det ändå duger. Många hälsningar åt er allesammans. Åke. P.S. Jag lämnar 2 morbrors böcker hos mina fastrar ”Piirustus taitona ja tieteenä” och ”Människokunskap och människokännedom” D.S.” ; Porträtteckning föreställande min moster Ursula som 15-åring, sign. 12.4.-41 Å.Ö.

År 1936 skrev min mor i skoluppsatsen ”Mina kusiner” om hur bra Åke ritar, men också att han är specialist på att tappa tänder. ”Jag vet inte om det är benen eller tänderna som är lösa i skruvarna, eller är det kanske förståndet.”* Jag skapade sen en förhandsföreställning, som man lätt gör, på basen av de knappa uppgifter jag hade: Olycksbenäget barn, konstnärligt begåvad, stupade i kriget. Jag föreställde mig en konstnärssjäl, drömmande, ouppmärksam, kanske lite fumlig, och att han självklart tänkte sig en framtid som konstnär.

Hans bror Holger Östenson skrev på gamla dagar minnesanteckningar*, där han ägnar också Åke ett par sidor. Holgers beskrivning punkterar lika effektivt mina förhandsföreställningar, som de tidigare nämnda mansintervjuerna. Åke skulle bli forstmästare som sin far, och var inskriven vid Helsingfors Universitet. Som pojke var han lika företagsam och oförsiktig som andra. Holger lyfter fram hans bedrifter under kriget. Efter att ha skjutit mot tanks befordrades han till korpral, antogs till officersskolan, blev artillerifänrik och sökte till flygvapnet. Han utförde många bombningsuppdrag på östfronten och överlevde ett par vådliga nödlandningar. I juni 1944 fick han en granat i magen när bombplanet anfölls av ett jaktplan. Man lyckades flyga hem planet, men han dog på sjukhuset.

Holger berättar utförligt om sina egna krigsupplevelser. Jag skummar bara. Det bjuder för stort motstånd. Inte bara för att krig är motbjudande utan för att texten är tråkig. Det är för mycket detaljer. Personnamn, militära grader, orter, uppgifter om vapen- och fordonstyper. Jag föreställer mig att fokuseringen på kalla fakta fungerar som en överlevnadsstrategi, ett sätt att hålla känslorna och tankarna i styr. Både i farans och handlingens stund, och när mardrömmarna och eftertankarna tränger sig på. Som att räkna får innan man somnar.

I släktarkivet finns några teckningar med kommentarer som Åke skickat från fronten. De är adresserade till hans kusin Olle (1930–2018), och till Teodor som gett honom uppmuntran och konstnärliga råd. Våren 1942 studerade han en kort tid vid Åbo ritskola. Min mor nämner det i sin dagbok den 14.5: ”Åke är på sjukpermission och har varit i Åbo tills i morse. Han satt nästan alla dagar här en stund efter ritskolan.”

Keitätkö korviketta (lepokorsussa), sign. Å.Ö. ; No1 ”Se on vakava juttu toverini Stalin” ”Mitä me nyt tehdään velikulta?” sign. Åke Östenson ; Lepokorsussa, patterissa, sign. Å.Ö. / Kokar du surrogat? (i vilokorsun) / Nr 1 ”Det är en allvarlig sak kamrat Stalin” ”Vad skall vi göra nu kära broder” / I vilokorsun, i batteriet)

Bilden t.v. är ritad på ett postkort med texten: ”Bästa morbror. Hjärtligt tack för det långa brevet. Jag skall fundera på saken. Försöka duger. Bara jag får tusch och pennor som jag skrivit efter skall jag börja på allvar. Här har jag rätt så gott om tid. – Författa har jag aldrig försökt på förr och det kommer nog att bjuda på svårigheter.” (5.3.41) På en paffremsa med samma datum finns ett tillägg: ”Jag skickar här en del bilder. I denna stil har jag ritat många postkort åt pojkarna. Också har jag ritat pojkarnas porträtt för att få övning i porträttritning. Här har jag åtminstone rikligt med modeller. Jag kan nog säga att jag vunnit en viss färdighet också häri, men likheten lämnar ofta mycket övrigt att önska.” Bilden av Stalin som dricker vodka med en djävul, är tecknad i blyerts på ett kort adresserat till Herr Z. Schalin: ”Bästa kusin Olle: ”Tack för dina båda brev. Jag svarar nu så här kort men hoppas att jag hinner rita fler bilder en annan gång i något brev. Hälsa de dina och må väl.” (24.10.41. Z syftar på Olles dopnamn Zachris)

Pauli Kuisma, sign. Å.Ö. / Etulinjan Tj-korsussa, sign Å.Ö. (Frontlinjens Tj-korsu)

”Jag skickar nu också ett halvfärdigt porträtt av en viss Kuisma. Jag tycker om att rita honom på grund av hans karakteristiska haka som här är en aning överdriven. Denna bild har mycket stor likhet med personen i fråga fastän han är en aning karikerad.” (5.3.41)

”Hallå på dej kusin! Hur går det och hur står det till? Tack för ditt kort och brev som väntade på mej när jag kom hit ”hem”. Det första jag fick göra var att köra ved till eldledningskorsun. Du ser mej här bredvid med hästen ”Kujars”. På stockarna ligger maskinpistolen. Ett runt reservmagasin hänger vid bältet. Släden är av rysk modell med högt upphöjda medar framtill. Vägen är en järnväg, därför är det så långt till skogen. Vägarna äro annars mycket smala, så att trädgrenarna taga i varandra … Här bredvid ser du mitt nuvarande ”hem” utifrån. Det ryker hemtrevligt från skorstenen. Ingången skymtar nedtill. En asp har blivit avhuggen på mitten av en granatskärva. Stubben nere till höger skall föreställa vår sågbock. Nederst ser du vår yxa och såg. Bilden på denna sida föreställer en liten tiggarflicka på Petroskoi station. De få som finns kvar av civilbefolkningen leva i urusla levnadsförhållanden. Vi klaga över matbrist, men vad skall då de göra. Där på stationen gå alla dagar grupper av små barn och gamla gummor som begära ”liepuska” av soldaterna som fara på permission eller som komma tillbaks. På fötterna ha de oftast jättelika filtstövlar så man har lust att utbrista: Vart skall stövlarna med flickan!” (21.1.42. Olle var 11 år)

Åkes teckningar berör mig. Mer än autentiska foton skulle göra, och på ett annat sätt än krigsskildringar i litteratur, film, faktaböcker eller museiutställningar. Jag frågar mig varför. Ägnar timmar åt att formulera förklaringar. Ger upp.

FOTNOTER

* se närmare blogginlägget Skoluppsats från år 1936, publ. 3.4.2020.

*Willner-Rönnholm, Margareta: ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 10, Helsingfors 1987 ; ”Det ’andra’ könet i forskningsprocessen, Forskaren som subjekt och objekt” i Naistutkimus – Kvinnoforskning 2/1990 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag, Vammala 2001.

* Östenson, Holger: Några minnen ur mitt leverne. Med bilagor beträffande syskonen. Skrivet och kompletterat 2004–2005. Duplikat, 105 sid. / Han påpekar i inledningen att han skrivit ”en liten bok om fångenskapen i Sovjetunionen” och därför inte går närmare in på det i dessa ”memoarer” som kommer att finnas endast i några få exemplar.

Muddais, undantagsliv 1940–44

Lämna ett svar

Under de första Corona-veckorna ägnade jag mig åt att grovsortera en stor pafflåda med min mors korrespondens (1923–94) . Först efter avsändare, sedan kronologiskt. Efter det har jag läst brev, registrerat centrala händelser och sammanhang, och lagt i arkivmappar. Det är en långsam process, som fördjupar bilden både av dem som stått mig nära, och dem jag minns bara från enstaka besök, fotografier och berättelser.

Brevväxlandet började på allvar när min mor Birgitta hösten 1943 började studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs. Jag inledde finsorteringen med de brev hon fått hemifrån, av min mormor. Eftersom jag i olika sammanhang bedrivit forskning om konstlivet i Åbo, och mina morföräldrar Greta och Teodor Schalin var Åbokonstnärer, hade jag tänkt fokusera på deras arbete och umgänge. Greta skriver också om det, men som det är krigstid när dottern flyttade hemifrån – och coronatid när jag börjar läsa breven – kom de krigstida förhållandena att överskugga annat. Mycket handlar om förnödenheter, köpkort, och en vardag som innefattar alarmberedskap och bombanfall. Vårterminen 1944 kommer Gretas brev från Muddais i Pargas, där hon, tillsammans med Teodor och deras 13-åriga son är evakuerade.

”Muddais” är ett namn som tidigt fastnat i mitt minne. Kanske för att det är kort och kraftfullt, eller för att det uttalats med ett speciellt tonfall? Däremot har jag aldrig frågat mig varför, och i vilka sammanhang man vistats där. Jag sökte fram motiv från Muddais, som jag sett bland mina morföräldrars teckningar och skisser. De som är försedda med årtal är daterade 1941, 1942 och 1944.

Blyertsteckningen t.v. är osignerad. Den t.h. är ritad på paff och signerad G.S -42, och etsningen Greta Schalin -41.

För att få veta mera om bakgrunden till de tidigast daterade bilderna, läste jag min mors ungdomsdagböcker. De är skrivna i tjocka vaxdukshäften. 40-talshäftena är hopsydda. Hon startade ett nytt under vinterkriget, eftersom det första häftet var på landet, återgick på sommaren till det gamla, och när det var fullt fortsatte hon, bakifrån, i vinterhäftet. Den första anteckningen i vinterhäftet skrev hon i Muddais den 24.1 1940:

”Jag måste börja denna nya dagbok då min gamla är på landet. Tant Anna-Maria tycker nämligen att man måste föra dagbok i en så här historisk tid. … Nu måste jag låddas som om jag ingenting visste och redogöra för mig själv om allt. Vi i Finland ha krig med ryssarna. De senare överföll oss fräckeligen utan krigsförklaring … Usch det var en hemsk dag! … Vi hade timme i skolan i allsköns ro … Då hörde vi plötsligt ett ohyggligt ulvande utifrån …”

Hon beskriver ingående den första dagen (30.11.1939), hur eleverna skickades hem från skolan, hur folk hade samlats i Puolalaparken, där hon hittade resten av familjen. Greta rusade fram till henne med ett glas vatten och ett piller. ”Måtte ha trott att jag var fallfärdig eller hysterisk”. Teodor kom direkt från sjuksängen. Hemhjälpen bar ut en stol. En barhuvad pojke utan ytterrock tittade upp i luften. En dam delade ut pennor. Dem skulle man sätta mellan tänderna när bomberna faller. När det blev kallt att stå gick de till skyddsrummet. Hon återger grannarnas reaktioner, och när faran över-signalen äntligen kom började hon stortjuta.

”… Om en timme sutto vi i en fullsatt buss på väg hit, och här äro vi nu sen dess. Vi ha härifrån sett och hört Åbo bombarderas ett otal gånger, nästan dagligen. Flygmaskiner surra över vårt huvud alltjämt. Vi ha firat jul och nyår här och äro som hemma…” (Muddais 24.1.1940)

Teodors yngsta bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47 och bodde med fru och sex barn i Muddais prästgård. Under vinterkriget befann de sig på annat håll. Evakuerade i prästgården var, förutom Teodors familj, också en ung mor med en baby på 1½ år, och Teodors kusiner Anna-Maria och (tidvis) Aili Tallgren.

”… Jag skulle allt ha blivit bra fundersam om någon i somras kommit till mig och sagt att jag om ett par tre månader skulle anse farbror Olavs prästgård nästan som mitt hem! Det är så underligt att tänka bakåt på sommaren, vi anade ingenting, bara skrattade och voro glada och hade roligt. Om vi bara vetat … Hela hösten har varit som en underlig suddig mardröm, jag har nu inget som helst klart minne av den. Ibland när jag är på mitt tänkande humör förvånas jag över att det är som om jag glömt att jag haft och kanske ännu har ett hem i Åbo. Det förefaller allt så rysligt naturligt att bo på landet året om. Jag måste säga, att om det var fred nu, skulle jag trivas hemskt bra….” (29.1.1940)

Både aningslösheten och anpassningen är lätta att känna igen 2020. Tänkvärt är också hur snabbt dagboksbetraktelserna återgår till att kretsa kring det vardagsnära och sociala under mellanfreden. Som om också evakueringen varit en dröm. Livet fylls av skola och fritid, humörväxlingar, kompisar, utflykter, filmer, förälskelser.

År 1944, under fortsättningskriget, bodde värdfolket kvar i prästgården. Greta, Teodor och sonen Olle fick överta ”pojkarnas rum” och ett tjänarinnerum som blev deras förråd och skafferi. De hade skilda hushåll, egna kastruller och husgeråd, och satt vid skilda bord, men kokade maten samtidigt för att spara ved. Greta beskriver utförligt arrangemangen, och ängslan för att vara till besvär. Olle fick gå i skola i Pargas, på samma klass som kusinen Kajsa. De var 50 elever, av dem var 10 nya. ”Lärarna äro förtvivlade”. I tyska och finska var de före, och i läsämnena efter Olles gamla klass.

Utmaningen, att under undantagsförhållanden samsas under samma tak, och sköta barnens skolgång, är bekant också från våren 2020, liksom oron, och pedantiska försiktighetsåtgärder. Greta berättar hur noggrann Olav var med mörkläggningen, och hur hiskeligt besvärligt det var för henne att få alla springor täckta. Källaren hade han inrett med bänkar och bord. ”När det är alarm vankar han ute och passar på. Nog har han nerver också i sådant. Han sade efter vår svåra kväll att han invärtes var lugn men kroppen nervös. Pappas hälsa lider som du vet också av de här spännande händelserna. Pulsen vill jämt bli oregelbunden.” (27.2.1944)

Om det var obekvämt för Greta att anpassa sig till en annan kvinnas hushåll, var det säkert tålamodsprövande också för värdinnan att ha två konstnärer med en vild 13-åring inneboende. Den 3.2. berättar Greta att hon skall skura flickornas rum. Olles surrogatgummisulor hade ritat fullt med kurvor på korkmattan, när de lekt och väsnats. ”Det ser hemskt ut. Olle borde tjudras.” Också Teodor hade råkat ut för ett missöde. Han hade kokat lim på spisen och slängt limvattnet i vattenämbaret, i tron att det var en tom slaskhink.

Jag minns hur vackert och städat Gretas hem brukade vara – innan synen och krafterna började svika, och hon beskriver också hur allt blev ”så i ordning och snyggt” i stan innan de begav sig till Muddais. Där blev det omöjligt att hålla ordning:

”Stolarna är så belamrade att man inte kan sitta på dem, karmarna behängda med byxor och rockar, sitsarna med kletiga paletter, böcker och kokplatta och köksattiraljer och sedan detta arma skrivbord, där det flyter allt mellan himmel och jord – mest penslar och sådant som stått i pappas pennglas, vilket jag stoppat blommor i för mitt stilleben. Man skall förstå att tre personer bor här med massor av arbetsmaterial, kläder och annat. / Vackert är här, så rysligt, både i solsken och i månsken, men vi själva ha varit hela veckan mycket nere. Vi trivas inte, känna oss alldeles överlopps och önska flytta så fort vi få tag på något ställe.” (6.3.1944)

Gårdsutsikter tecknade av Greta Schalin den 16 mars 1944.

I mitten av mars fick de hyra en sal med tambur och skild ingång i en granngård. Postadress är fortfarande Muddais prästgård, dit de också får telefonbud. De stannade till slutet av maj, bundna av Olles skolgång. Då och då åker Greta, och Teodor till Åbo på något ärende. Där är bräder för nästan alla butiksfönster. Teodor har porträttbeställningar, som han påbörjar efter foto och finslipar efter modell. En interiörmålning nämns också. Greta målar blommor och stilleben, och någon fönsterutsikt. Dessutom har hon ett par dekorbeställningar, för brickor och porslin. En tulpantavla blir såld på Konstnärsgillets i Åbo vårutställning, en annan, ”Blåtisteln” är reproducerad i Turun Sanomat. ”Nu var jag riktigt nöjd”, skriver hon. I samma brev berättar hon att de börjat måla en liten död sidensvans:

”Den flög igår ihjäl sig mot arrendatorns ruta och Eila hämtade den hit in för att visa hur söt den var. Jag fick till stånd bara en hjälplös början, men hoppas den är duglig som modell ännu i morgon så att jag kan fortsätta. Den måste målas detaljerat, riktigt à la Wright, annars gör den sig inte.” (16.4.1944)

T.v. Greta Schalins målning av den döda sidensvans, som hon nämner i ett brev daterat den 16.4.1944. Antagligen har hon signerat den långt senare, utan att kontrollera årtalet. Sign uppe t.v.: G.Schalin -41 / MUDDAIS. Teckningen till höger är av Teodor Schalin, sign. T.S. / Pargas, Muddais / 8/IV -44. Greta nämner i samma brev en interiör, som Teodor håller på att måla. Teckningen kan vara en förstudie till den

Gretas målning av sidensvansen har fastnat i minnet eftersom den är så otypisk, och för att fågeln är så sorgligt död och årtalet för tankarna till krigstid. Den är konstigt nog signerad 1941, kanske långt senare, för jag har svårt att tänka mig att hon skulle ha målat en död sidensvans både 1944 och 1941. Dateringar är inte alltid pålitliga. När det gäller grafik kan olika tryck av en och samma bild ha olika årtal – och trycken kan skilja sig ganska mycket från varandra. Etsningen med Muddaisgranen är signerad 1941, och på pappret utanför bilden har hon skrivit ”prototyp”. Den gulnade blyertsteckningen, som ser ut som en förlaga till etsningen, är daterad 1942.

Jag kom inte ihåg att sidensvansen var målad på Muddais. Släktsamlingen kan innehålla flera motiv därifrån, som jag inte identifierat. Jag har aldrig varit där. Granen är det enda motiv jag känner igen. Det är den jag ser för mig när jag tänker ”Muddais”. Jag föreställer mig att den står rakt utanför prästgården.

Alla Muddaismotiv är inte från evakueringsperioderna. Familjerna umgicks. ”I går foro vi ut till Muddais och kommo tillbaka idag. Det var trevligt som vanligt”, skrev min mor i dagboken den 6.4.1942. Tuschstudien av den taggiga växten med små blommor är tecknad på Muddais dagen innan. Några månader tidigare firade man jul där tillsammans. Beskrivningen fyller sex dagbokssidor. Det börjar med predikan i församlingshemmet och julklappar, fortsätter med juldag i strålande solsken, man sjöng julpsalmer i salen, spelade monopol, åkte skridskor, det börjar skymma och belysningen är obeskrivligt härlig, och juldagsmiddagen underbar.

”Det var roligt på Muddais. T.o.m. tuppfärderna. Det låg stämning i dem. Mörkt, mörkblått och vit snö, månsken och stjärnor med disljus omkring. Skrovligt knöligt och halt. Kallt därinne. ”Snöflingorna falla så sakta, helt sakta mot jorden ned”. Rembrandtarna och skrattande flickor tittade välbekant emot en från väggarna.” (26.12.1941)