Under de första Corona-veckorna ägnade jag mig åt att grovsortera en stor pafflåda med min mors korrespondens (1923–94) . Först efter avsändare, sedan kronologiskt. Efter det har jag läst brev, registrerat centrala händelser och sammanhang, och lagt i arkivmappar. Det är en långsam process, som fördjupar bilden både av dem som stått mig nära, och dem jag minns bara från enstaka besök, fotografier och berättelser.

Brevväxlandet började på allvar när min mor Birgitta hösten 1943 började studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs. Jag inledde finsorteringen med de brev hon fått hemifrån, av min mormor. Eftersom jag i olika sammanhang bedrivit forskning om konstlivet i Åbo, och mina morföräldrar Greta och Teodor Schalin var Åbokonstnärer, hade jag tänkt fokusera på deras arbete och umgänge. Greta skriver också om det, men som det är krigstid när dottern flyttade hemifrån – och coronatid när jag börjar läsa breven – kom de krigstida förhållandena att överskugga annat. Mycket handlar om förnödenheter, köpkort, och en vardag som innefattar alarmberedskap och bombanfall. Vårterminen 1944 kommer Gretas brev från Muddais i Pargas, där hon, tillsammans med Teodor och deras 13-åriga son är evakuerade.

”Muddais” är ett namn som tidigt fastnat i mitt minne. Kanske för att det är kort och kraftfullt, eller för att det uttalats med ett speciellt tonfall? Däremot har jag aldrig frågat mig varför, och i vilka sammanhang man vistats där. Jag sökte fram motiv från Muddais, som jag sett bland mina morföräldrars teckningar och skisser. De som är försedda med årtal är daterade 1941, 1942 och 1944.

För att få veta mera om bakgrunden till de tidigast daterade bilderna, läste jag min mors ungdomsdagböcker. De är skrivna i tjocka vaxdukshäften. 40-talshäftena är hopsydda. Hon startade ett nytt under vinterkriget, eftersom det första häftet var på landet, återgick på sommaren till det gamla, och när det var fullt fortsatte hon, bakifrån, i vinterhäftet. Den första anteckningen i vinterhäftet skrev hon i Muddais den 24.1 1940:

”Jag måste börja denna nya dagbok då min gamla är på landet. Tant Anna-Maria tycker nämligen att man måste föra dagbok i en så här historisk tid. … Nu måste jag låddas som om jag ingenting visste och redogöra för mig själv om allt. Vi i Finland ha krig med ryssarna. De senare överföll oss fräckeligen utan krigsförklaring … Usch det var en hemsk dag! … Vi hade timme i skolan i allsköns ro … Då hörde vi plötsligt ett ohyggligt ulvande utifrån …”

Hon beskriver ingående den första dagen (30.11.1939), hur eleverna skickades hem från skolan, hur folk hade samlats i Puolalaparken, där hon hittade resten av familjen. Greta rusade fram till henne med ett glas vatten och ett piller. ”Måtte ha trott att jag var fallfärdig eller hysterisk”. Teodor kom direkt från sjuksängen. Hemhjälpen bar ut en stol. En barhuvad pojke utan ytterrock tittade upp i luften. En dam delade ut pennor. Dem skulle man sätta mellan tänderna när bomberna faller. När det blev kallt att stå gick de till skyddsrummet. Hon återger grannarnas reaktioner, och när faran över-signalen äntligen kom började hon stortjuta.

”… Om en timme sutto vi i en fullsatt buss på väg hit, och här äro vi nu sen dess. Vi ha härifrån sett och hört Åbo bombarderas ett otal gånger, nästan dagligen. Flygmaskiner surra över vårt huvud alltjämt. Vi ha firat jul och nyår här och äro som hemma…” (Muddais 24.1.1940)

Teodors yngsta bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47 och bodde med fru och sex barn i Muddais prästgård. Under vinterkriget befann de sig på annat håll. Evakuerade i prästgården var, förutom Teodors familj, också en ung mor med en baby på 1½ år, och Teodors kusiner Anna-Maria och (tidvis) Aili Tallgren.

”… Jag skulle allt ha blivit bra fundersam om någon i somras kommit till mig och sagt att jag om ett par tre månader skulle anse farbror Olavs prästgård nästan som mitt hem! Det är så underligt att tänka bakåt på sommaren, vi anade ingenting, bara skrattade och voro glada och hade roligt. Om vi bara vetat … Hela hösten har varit som en underlig suddig mardröm, jag har nu inget som helst klart minne av den. Ibland när jag är på mitt tänkande humör förvånas jag över att det är som om jag glömt att jag haft och kanske ännu har ett hem i Åbo. Det förefaller allt så rysligt naturligt att bo på landet året om. Jag måste säga, att om det var fred nu, skulle jag trivas hemskt bra….” (29.1.1940)

Både aningslösheten och anpassningen är lätta att känna igen 2020. Tänkvärt är också hur snabbt dagboksbetraktelserna återgår till att kretsa kring det vardagsnära och sociala under mellanfreden. Som om också evakueringen varit en dröm. Livet fylls av skola och fritid, humörväxlingar, kompisar, utflykter, filmer, förälskelser.

År 1944, under fortsättningskriget, bodde värdfolket kvar i prästgården. Greta, Teodor och sonen Olle fick överta ”pojkarnas rum” och ett tjänarinnerum som blev deras förråd och skafferi. De hade skilda hushåll, egna kastruller och husgeråd, och satt vid skilda bord, men kokade maten samtidigt för att spara ved. Greta beskriver utförligt arrangemangen, och ängslan för att vara till besvär. Olle fick gå i skola i Pargas, på samma klass som kusinen Kajsa. De var 50 elever, av dem var 10 nya. ”Lärarna äro förtvivlade”. I tyska och finska var de före, och i läsämnena efter Olles gamla klass.

Utmaningen, att under undantagsförhållanden samsas under samma tak, och sköta barnens skolgång, är bekant också från våren 2020, liksom oron, och pedantiska försiktighetsåtgärder. Greta berättar hur noggrann Olav var med mörkläggningen, och hur hiskeligt besvärligt det var för henne att få alla springor täckta. Källaren hade han inrett med bänkar och bord. ”När det är alarm vankar han ute och passar på. Nog har han nerver också i sådant. Han sade efter vår svåra kväll att han invärtes var lugn men kroppen nervös. Pappas hälsa lider som du vet också av de här spännande händelserna. Pulsen vill jämt bli oregelbunden.” (27.2.1944)

Om det var obekvämt för Greta att anpassa sig till en annan kvinnas hushåll, var det säkert tålamodsprövande också för värdinnan att ha två konstnärer med en vild 13-åring inneboende. Den 3.2. berättar Greta att hon skall skura flickornas rum. Olles surrogatgummisulor hade ritat fullt med kurvor på korkmattan, när de lekt och väsnats. ”Det ser hemskt ut. Olle borde tjudras.” Också Teodor hade råkat ut för ett missöde. Han hade kokat lim på spisen och slängt limvattnet i vattenämbaret, i tron att det var en tom slaskhink.

Jag minns hur vackert och städat Gretas hem brukade vara – innan synen och krafterna började svika, och hon beskriver också hur allt blev ”så i ordning och snyggt” i stan innan de begav sig till Muddais. Där blev det omöjligt att hålla ordning:

”Stolarna är så belamrade att man inte kan sitta på dem, karmarna behängda med byxor och rockar, sitsarna med kletiga paletter, böcker och kokplatta och köksattiraljer och sedan detta arma skrivbord, där det flyter allt mellan himmel och jord – mest penslar och sådant som stått i pappas pennglas, vilket jag stoppat blommor i för mitt stilleben. Man skall förstå att tre personer bor här med massor av arbetsmaterial, kläder och annat. / Vackert är här, så rysligt, både i solsken och i månsken, men vi själva ha varit hela veckan mycket nere. Vi trivas inte, känna oss alldeles överlopps och önska flytta så fort vi få tag på något ställe.” (6.3.1944)

I mitten av mars fick de hyra en sal med tambur och skild ingång i en granngård. Postadress är fortfarande Muddais prästgård, dit de också får telefonbud. De stannade till slutet av maj, bundna av Olles skolgång. Då och då åker Greta, och Teodor till Åbo på något ärende. Där är bräder för nästan alla butiksfönster. Teodor har porträttbeställningar, som han påbörjar efter foto och finslipar efter modell. En interiörmålning nämns också. Greta målar blommor och stilleben, och någon fönsterutsikt. Dessutom har hon ett par dekorbeställningar, för brickor och porslin. En tulpantavla blir såld på Konstnärsgillets i Åbo vårutställning, en annan, ”Blåtisteln” är reproducerad i Turun Sanomat. ”Nu var jag riktigt nöjd”, skriver hon. I samma brev berättar hon att de börjat måla en liten död sidensvans:

”Den flög igår ihjäl sig mot arrendatorns ruta och Eila hämtade den hit in för att visa hur söt den var. Jag fick till stånd bara en hjälplös början, men hoppas den är duglig som modell ännu i morgon så att jag kan fortsätta. Den måste målas detaljerat, riktigt à la Wright, annars gör den sig inte.” (16.4.1944)

Gretas målning av sidensvansen har fastnat i minnet eftersom den är så otypisk, och för att fågeln är så sorgligt död och årtalet för tankarna till krigstid. Den är konstigt nog signerad 1941, kanske långt senare, för jag har svårt att tänka mig att hon skulle ha målat en död sidensvans både 1944 och 1941. Dateringar är inte alltid pålitliga. När det gäller grafik kan olika tryck av en och samma bild ha olika årtal – och trycken kan skilja sig ganska mycket från varandra. Etsningen med Muddaisgranen är signerad 1941, och på pappret utanför bilden har hon skrivit ”prototyp”. Den gulnade blyertsteckningen, som ser ut som en förlaga till etsningen, är daterad 1942.

Jag kom inte ihåg att sidensvansen var målad på Muddais. Släktsamlingen kan innehålla flera motiv därifrån, som jag inte identifierat. Jag har aldrig varit där. Granen är det enda motiv jag känner igen. Det är den jag ser för mig när jag tänker ”Muddais”. Jag föreställer mig att den står rakt utanför prästgården.

Alla Muddaismotiv är inte från evakueringsperioderna. Familjerna umgicks. ”I går foro vi ut till Muddais och kommo tillbaka idag. Det var trevligt som vanligt”, skrev min mor i dagboken den 6.4.1942. Tuschstudien av den taggiga växten med små blommor är tecknad på Muddais dagen innan. Några månader tidigare firade man jul där tillsammans. Beskrivningen fyller sex dagbokssidor. Det börjar med predikan i församlingshemmet och julklappar, fortsätter med juldag i strålande solsken, man sjöng julpsalmer i salen, spelade monopol, åkte skridskor, det börjar skymma och belysningen är obeskrivligt härlig, och juldagsmiddagen underbar.

”Det var roligt på Muddais. T.o.m. tuppfärderna. Det låg stämning i dem. Mörkt, mörkblått och vit snö, månsken och stjärnor med disljus omkring. Skrovligt knöligt och halt. Kallt därinne. ”Snöflingorna falla så sakta, helt sakta mot jorden ned”. Rembrandtarna och skrattande flickor tittade välbekant emot en från väggarna.” (26.12.1941)