Etikettarkiv: Gamlakarleby

Kulturliv i Kokkola (1948–56)

Mina första fem år bodde jag i Gamlakarleby (Karleby idag, Kokkola på finska). Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden. I min mors brev har jag återupplevt en del, upptäckt vilken förtjusande människa jag en gång varit, och lärt känna mina föräldrar som unga. Det har gett mig en bild av att de gjorde mycket mera tillsammans då än senare. Och att deras umgänge var mera bohemiskt där än i Ekenäs, dit vi sedan flyttade. Dessutom har jag fått ta del av underhållande anekdoter och mött finlandssvenska kulturkändisar i början av deras bana.

”Bommen” är ett skojigt namn i barnaöron. Jag har en suddig minnesbild av ett besök, men det kan vara en efterkonstruktion. Han omtalades i varje fall ofta. Nils-Börje Stormbom, alias Bommen (1925–2016) var bl.a. kulturredaktör för Hufvudstadsbladet (Hbl) 1951–1964, och före det på Vasabladet. En kulturprofil som spelade en viktig roll för min fars journalistiska och litterära bana. Det var tack vare honom vi bodde i Gamlakarleby när jag föddes. Stormbom hade år 1948, som 23-åring, blivit erbjuden posten som chefredaktör för Österbottningen, med 30 000 i månadslön, men tackat nej:

… han skrev till Sven att han inte sticker huvudet i det getingboet för tre gånger 30 000. De som äger tidningen har nämligen mycket reaktionära åsikter och herrar redaktörer får inte skriva vad de vill. Två huvudredaktörer har redan fått sparken därifrån av sådana skäl … / Alltnog. Bommen tackade nej, men rekommenderade Sven till en mindre tjänst där – Bommen och Sundqvist hade funderat ut att det vore bra för Sven att komma in i journalistiken den vägen. Och då han inte är i ansvarig ställning är det inte så noga om hans åsikter inte passar med deras. (Birgitta Willner till Greta Schalin 25.7.1948)

Senare samma år erbjöds min far skriva om Wasa Teater för Hbl, ”Estlander ringde. Bommen förstås som rekommenderat igen”(Birgitta till Greta 23.10.48), och i något skede – kanske när Stormbom blivit Hbl:s kulturredaktör – började Sven också bidra med bokrecensioner. I Gamlakarleby och svenska Österbotten var har snart med i alla litterära sammanhang. Viktigast blev Svenska Österbottens litteraturförening, som grundades 1950 och fyra år senare började ge ut tidskriften Horisont.

Om Sven och hans tidskrift har ni väl hört där, så det behöver jag inte berätta om. Vi lever så i det att jag bekymrar mej, förargas och maffas turvis, som om det var jag själv som hade med det att göra. (sept 1954)

Hippa på Socis, och bostadsbyte, ur teckningsboken ”Willners öden och äventyr”.
Hösten 1953 flyttade vi från Katarinegatan 20 till Katarinegatan 15. ”Tyngsta sakerna i två hästlass. Resten på ÖB:s handkärra” (till GS 17/X -53)

Att min mor skrev en hel del dikter som ung kunde jag konstatera när jag sorterade hennes efterlämnade papper, och i breven berättar hon om intressanta böcker som de köpt eller som Sven fått som recensionsexemplar. Litteratur var ett intresse som de delade och diskuterade. Det var också det skrivna ordet som fört dem samman. Deras bekantskap började under kriget med brevväxling, när min pappa låg vid fronten. Senare blev litteraturen ett livsprojekt för honom, medan andra intressen blev viktigare för min mor. I Gamlakarleby deltog hon, i mån av möjlighet i alla författarbesök, litteraturcirklar och andra kulturevenemang som ordnades.

Vi var igår på välläsningstävling där Sven var ena domarn och de läste samma dikt av Lagerqvist 9 gånger. Max Furu sa att det påminde om den gången han var med och bedömde 12 potatissorter genom att smaka. Jag förargade mig efteråt så över vafören harpa de gett första pris åt, hon var så okänslig som läder men hade en viss teknik. För mig kändes genom hela tiden hur hon var ”konstgjord”. Där fanns en enda som uppfattat vad hon läste men hon hade kanske lite kantig accent och fick bara tredje pris till min stora förargelse. Sven skratta och trösta mej med att hon fick Frödings samlade (som var billigast) medan de andra bara fick Karlfelt och Runeberg. Som mera tröst fick jag hans arvode, 500 som jag köpte ett pat tuber oljefärg för plus eldrö vitprickig plast för kritiska ställen på köksväggen. (16.11.54)

Arbetarinstitutet stod för många av de kulturevenemang hon berättar om. Den unge Lars Huldén (1926–2016) var föreståndare 1951–56. Innan han blev språkforskare, poet, visförfattare, översättare. Han nämns ofta. Birgitta ritade vinjetter till institutets tidning och Sven vidtalades att leda litterära studiecirklar. ”Huldén är nog en välsignad sak att hålla pratet igång för Sven har en förmåga att suggerera tunghäfta på andra också”, skrev hon till sin syster. Då var de åtta deltagare. (8.3.55) Hon påminde föräldrarna om att hennes pappa träffat Huldén och kan intyga om hans ”vänligt pojkaktiga charm” (14.1.53), och när A.I:s diskussionsklubb hade som tema Kan kvinnan bli präst? – fann hon att han har ”en så trevlig liten djävul i sig” (19.11.53). Då skulle han ”bussa ihop” Liisa Riippa med en excentrisk och strängt dogmatisk präst. ”Det kommer att bli rusning!” (Riippa anhöll 1955, som första kvinna om prästvigning. De första kvinnliga prästerna vigdes 1988). När filmklubben hade sin första föreställning, blev de ”bjudna på” Jörn Donner, som hållit föredrag och visat sin egen förfilm:

Mannekänguppvisning efter arbiskurs i klädsömnad. Några deltagare fann det så pinsamt att de spexade till det. Birgitta med en kasserad aluminiumkastrull på huvudet, flor över ansiktet och jätteparasoll i handen. (ur brev till GS 1.4.1955) ; T.h. beskrivning av Jörn Donner (till GS 8.10.1955).

Han är en kulturpersonlighet och pioniär på sitt område, men ett försenat problembarn som mänska. Hans ansikte verkar underligt blekt förstenat. Jargongen späckad med trubbiga svärord. Egocentrisk och nervös men på något sätt övertygande som rentvättad ”präktig pojke. (Skiss med texten:) Fan så ja ä mätt. Man blir så jäklit mätt av kaffe. Har ni mera pilsner? Jag tror jag skall börja utge ”Arena” igen. Jag får int annars skriva va ja vill. Int i Husis och Pressen och int i Vapaa sana heller. Men ja’ ska skriva den ensam den här gången, de bäst. Kanske me Bengt Pihlström. (8.10.55)

Om Svens litteraturcirklar hade knappt med deltagare, gällde det också andra kulturevenemang. På en föredragskväll med två inresta professorer var det skamlöst lite mänskor och de satt och förargade sig över varför inte den och den är där – ”Det är så i en småstad … /man börjar känna sig moraliskt förpliktigad.” (22.2.54) När stadens kompositör Erik Fordell hade en serie på tre föreläsningar om musikens mästare hade det första gången inte varit en enda åhörare. Andra gången var det ”1 riktig och så Lasse Huldén och sen vi”. (10.2.53)

Birgitta fann en själsfrände i Marit Fordell, Eriks hustru, som gått Ateneum och hade samma stora intresse för krukväxter. De träffades på en basar, där Marit entusiastiskt demonstrerade sina. Det finns flera beskrivningar av Marit och Erik Fordell, den längsta i ett opostat brev till en studiekamrat från semitiden:

… jag tänkte roa mej med att beskriva de bekanta vi har här i hopp om att roa dej också. Mamma brukar tycka att de är så besynnerliga. / Herrskapet F. Han okänd kompositör, lever som krogmusiker. Till uppträdandet lite geni, lite nånsorts skogstroll, mycket finurligt. Hon skön svarthårig – lockig grannblåögd pigg livlig. Men troligen skadad av en ryslig barndom. Fadern ryktbar genom en på sin tid oerhörd historia av religiös svindel… / Hon är exalterad och full av vansinniga idéer. Men älskar blommor så deras hem närmast liknar en tropisk grotta av alla växter som kryper klänger skjuter skott och blommar på golv väggar och tak. Senast jag var där fanns det väldiga krukor med knoppande amaryllislökar under alla bord och stolar… (12.3.54)

Varför brevet aldrig blev avskickat framgår av de sista meningarna: ”Det slår mej plötsligt att då vi inte sett varandra på så länge kanske du kan tänkas missuppfatta mej lite – – – Du tror väl inte att jag driver med mina vänner, tvärtom jag älskar dem för att de ha färg och originalitet”. (12.3.54) Av samma orsak vill jag inte heller själv citera allt. För jag uppfattade brevet väldigt olika innan, och efter det jag läst annat.

Birgitta berättar gärna om kulturliv och människor, men skriver också om ensamhet. Sven är mycket borta, på jobb och möten, och när hon behöver prata skriver hon brev. ”Vi har ingendera lätt att skaffa oss vänner. Sven är reserverad och jag närmast rädd. Det behövs heller inte när man inte känner sig för tom. Sven känner sig aldrig så, han har alltid sina böcker och sitt starka huvud som gör att han kan konsumera vad som helst”. (12.3.54)

Som jag nämnde i föregående inlägg (12.3) betecknade hon paret Kalle och Katri Nylund som deras enda umgängesvänner. Kalle skulptör och Katri ivrig hantverkare. Fordells umgicks de inte med som par: ”Erik F. går aldrig till folk för han spelar på socis till 2 på natten och så skall han ännu orka ge privatlektioner och komponera på lediga stunder. Jag är lite ängslig för honom för han är en blandning av geni och naturbarn till sitt sätt och jag kan aldrig ens ana vad han tänker säga härnäst.” (till Greta 22.2.54) De var i varje fall på eftersits till Fordells när Erik hade kompositionskonserter. Första gången bävade hon inför sällskapet: ”Till Fordells efteråthippa är förutom oss inbjudna: Hans genommusikaliska mecenat, de 3 uppträdande solisterna. Punkt. O Oj. Jag som inte skiljer Gubben Noak från Björneborgarnas marsch.” (15.9.52)

Författarbesök var viktiga tilldragelser. Hon nämner många namn. Bland dem ”skönlockige blodunge” Christer Kihlman, och skalden Evert Huldén, som hon ”äntligen” fick se. Författarna är trevliga att höra på, och ofta ”sympatiska”. Mest oförglömlig var Gunnar Björling, som nämns i flera brev. Han deltog i författarföreningens österbottniska turné 1950:

I torsdags var författarturnén i stan. Sven tog emot dem först o så var han på middag på Socis med dem o diverse från stan. Hade så gärna varit med men det var för tidigt. Det var Thomas Warburton, Solveig von Schoultz (är syster till Segerstråle), Björling, Lundén-Cronström, o så en åländska o så en Högnäs härifrån. På uppläsningen var jag nog. Björling gjorde starkt intryck på mej. Hans sätt att läsa sina dikter! Solveig von Schoultz verkade oändligt sympatisk. För att igen tala om Björling. Han var hemskt liten, vithårig med örnnäsa o strålande mörka barnögon o lång skäggstubb. Grönåldrig överrock med sammetskrage. Sven var du med honom ren sen några timmar. Jag hade förstås Sven att presentera mej o vi pratade länge och väl med honom efteråt.” (20.11.50)

Birgittas exlibris är gjort av hennes mor Greta Schalin (1897-1993) i början eller medlet av 1940-talet (g. 7.6.1947). Svens är gjort av Birgitta. Björling-citaten från deras dödsannonser (se nedan).

Ett år senare hade Sven fått Björlings senaste med dedikation. ”Han lär vara generös i det avseendet / … han är ändå en av våra finlandssvenska stora profeter. Dessutom tycker vi så om honom.” (2.12.51) Hon skrev om Björling också till semikamraten:

Har inte Folkskolans tidskrift men S berättade att det i H:fors varit nånslags kulturdag för folkskollärare där Solveig von Schoulz hållit föredrag o Björling läst sina dikter. I tidskriften hade funnits ett redaktionellt referat över mötet där ref sagt att m ä n n i s k a n Björling gjort sympatiskt intryck, människan med spärrad stil. Det gör mig ont att så många inte tror sig förstå hans dikter. De vet inte vilka värden de går miste om. Jag vet inte var vi på svenskt språk har en så fin och innerlig dyrkare av skiftande ljus över nordisk vår och sommar. (citerar två dikter) Är det inte underligt. Jag har upplevt att två gamla fina vithåriga damer (liknade nog lärarinnor) satt framför mig och stormfnittrade som backfischar medan jag formligen satt och kämpade mot gråten av rörelse över att höra min älsklingsskald läsa de dikter som gett mig så mycket. Det kändes ganska underligt dethela och ett handgripligt bevis på att det inte finns några värden i sig själv. Det är bara hur man ser. (12.3.54)

Både Birgitta och Sven hade en text av Björling i sin dödsannons (1994 ; 2012). För Birgitta valde vi samma strof hon året innan själv valt för sin egen mor, blomstermålarinnan Greta Schalin. Långt senare, när Sven var i 90-års ålder, tog han fram en diktsamling ur hyllan, slog upp den och sade – den här vill jag ha.

Allt som är roligt (1950-tal)

Lämna ett svar

Breven från Gamlakarleby, som min mor Birgitta Willner på 1950-talet skrev till föräldrahemmet i Åbo, väcker inte bara tidiga barndomsminnen, utan för också tankarna till ett forskningsprojekt som följde mig i flera decennier.* Jag ville veta hur de tusentals okända kvinnor som studerat konst använt sin begåvning och kreativitet, om de inte gjort tavlor för utställning och försäljning. Jag tänkte mig att de skapat visuellt intressanta, originella hem som skulle gå att dokumentera och analysera. Att dessa kvinnor kunde lyftas fram som fenomen, och ses som motsvarigheter till konstnärsmytologins bohemiska män. Lite som Pippi Långstrump-kvinnor. För jag föreställde mig att de liknat min mor.

Jag spårade upp en årskull kvinnliga elever som studerat vid Åbo ritskola 1950. Det blev en tankeväckande process, och inledning till en rad uppföljningsprojekt. Men just det jag sökte såg jag mycket lite av. Eller så gick det inte att dokumentera för att det rört sig om tillfällig rekvisita och brukskonst som inte bevarats. I dag sitter jag med min mors liv som på en bricka, med hundratals brev, bilder och diverse hantverksprodukter jag inte förmått kasta bort. Nu skulle det vara möjligt att dokumentera.

Jag gräver fram schablontryckta borddukar som har fläckar, och som jag varken använder eller vågat tvätta. Hittar också en bunt klichéer, utskurna i korkmatta, vilka jag sparat för att de påminner om hemmiljön i min tidiga barndom. Undersöker min smyckeslåda. Hittar ett udda, glaserat keramikörhänge och ett oglaserat par med lövmotiv. Söker fram ett franskbrödshalsband. En barnkammartavla som fungerade som lekunderlag står gömd bakom ett skåp. Skivan har lite sprickor i kanterna, men målningen är välbehållen. Marsipanfigurerna, som jag nämnde i ett tidigare inlägg* har av förekommen anledning inte bevarats. Kasperdockorna berättade jag om i min förra bloggtext.

Birgitta Willner (1923 – 94), tygtryck och klichéer från 1950-talet

Eftersom det är arkivarbetet som utgör mitt huvudprojekt, förbigår jag senare alster. Jag håller mig till sådant hon skapade då vi bodde i Gamlakarleby, och då hon i avsaknad av telefon berättade om allt i sina brev. Breven daterar föremålen, ger bakgrund och sammanhang.

Fast jag skrev om Pippi Långstrump, bohemiska män och min mor i samma andetag, är skillnaderna stora. Hon var ingen kraftkvinna, och inte heller hänsynslös eller maniskt produktiv. Men breven berättar ändå om attityder och förhållningssätt som bröt mot normativa husmorsideal. Det fanns sammanhang där hon tyckte sig sticka av på ett iögonenfallande sätt, och hon fick höra att hon ansågs originell. ”En fru härifrån som bara känner mig till utseende och hörsägen hade frågat Ullas granne om hon känner mej, jag lär ju vara så originell … Ser du det är ingen merit här. Och jag tuggade melankoliskt på det ett par dagar. Sen kom jag till att det varit värre om hon sagt att jag är vanlig.” (1.4.1955)

Min mor hade en förmåga att entusiasmera andra, och att själv uppfyllas av entusiasm, men kunde också bli väldigt nedstämd. Jag googlar satsen ”Humöret växlade kraftigt” och kommer fram till att hon kan ha haft ett Cyklotymt temperament. ”Får då och då om morgnarna när här är som hetast och råddigast alldeles outhärdliga under-isen-skov. Det känns då alldeles omöjligt att uthärda med mej-själv. Helvetiskt helt enkelt … Lyckligtvis räcker det aldrig mer än lite över frukost… ” (6.6.1951) De mörka tankarna minns jag väl från senare år, eftersom hon gärna tänkte högt. Men det positiva övervägde, och hennes entusiasm, och entusiasmerande närvaro, blev intimt förknippad med kreativiteten och mångsyssleriet.

De skildringar som är mest euforiska handlar om tygtryck. ”Jag är VILD av iver, och jag tycker huvudet är pinfullt av mönsteridéer och herregud vad det är roligt” (8.11.1953). ”Kanske jag lugnar mej småningom. Men det är en särdeles primitiv fröjd det där med att trycka. När man plättar klichén på och så tar opp den och ser märket efter. Det första jag gjorde var ett sånhänt (skiss) … fast jag var ensam hemma tjöt jag av förtjusning ett oartikulerat infödingstjut. Sven frågar ironiskt när jag skall rita.” (11.11)

Birgitta Willner till Greta Schalin 11.11.1953

Hösten 1953 verkar ha varit speciellt kreativ. Då flyttade vi till en större lägenhet, på samma gata. Omställningen var säkert inspirerande, men det var också umgänget med två nyfunna själsfränder, Peggy Krokfors och Katri Nylund. Peggy hette egentligen Birgit (f. Viklund) och var teckningslärare. Katri var gift med skulptören Kalle Nylund (1925–77) som på 1950-talet höll konstkurser i arbis. Nylunds nämner hon redan 1950, och lite senare kallar hon dem ”våra enda umgängesbekanta”.

”Katri är så söt med det att hon älskar julen … lagar franstbrösmycken, trycker dukar, förklän … Jag tycker om när folk vågar vara barnsliga.” (22.10) ”Peggy var i tagen när hon var här, kom mest för att berätta att hon hyrt en källarlokal för nöjes skull. Hon tänker hålla salong där, samla folk till att rita, franstbröda, spela ping-pong. Hon yrade om att göra väggmålningar – – Hon talade om att plocka goda avancerade teckningselever och blanda ihop med vuxna för teckningskvällar. Är hon inte en fräsch uppenbarelse!” (8.11)

Det mesta fick sin början 1953. Före det rapporterar hon bara vad hon tecknat och målat, och om den påhittighet som krävdes för att hålla familjen med mat och kläder. Och om en brevkurs om Blommor i hemmet. Hantverkandet nämns första gången i februari i ett uppmuntringsbrev till systern. Då har hon tillverkat örhängen både av franskbrödsdeg, och keramik. ”Du skall absolut börja i Åbo på nån kurs”, skriver hon. ”Man går och kommer som man tycker och i synnerhet det med leran tror jag på – att det har nån psykoterapeutisk verkan att klämma i den feta lydiga leran. Och de som går i kurserna är bara såna som går för att det är roligt – inte för att de har anlag.” (5.2)

Birgitta Willner. Örhängen från 1950-talet och brev till Ursula Schalin 5.2.1953.

”Franstbrödandet” har jag själv minnen av. Jag vet inte på vilket sätt 1950-talets franskbröd skiljde sig från dagens. Men de var mycket godare, hade tjockt skal, och det mjuka innandömet kunde man forma figurer av. Min mor gjorde blommor, som hon målade och lackade. ”Idag har jag bara målat franstbrödsblad (jag för min del skulle gärna döpa dem till akvarellblommor, det låter bättre) … Det är nog jobb med dem och jag funderar länge när jag målar och när jag sätter ihop buketter.” (8.11) Hösten 1953 gjorde Katri och hon franskbrödsblommor tillsammans. Smyckena fanns till salu i en butik. ”Men Katri visste senast att hon inte lyckats sälja mer än tre buketter. Håhå. Jag trodde de skulle gå åt som smör” (15.12). Min mor finansierade i varje fall jultvätten med sina. Tvätterskan ville ha många, som hon fick billigt: ”För jag täcks inte klå, det är så pass mycket behagligare att knåpa blommor än att stortvätta. Vi sover på bara bolstren medan lakanen torkar.”

Birgitta Willner. Franskbrödshalsband från 1950-talet.

Tillsammans med Katri gjorde hon också marsipanfigurer. Tygtryck, som var mer skrymmande och klottigt, ägnade hon sig åt hemma för sig själv. Hon skriver mest om den verksamheten, inte bara på grund av ivern, utan också för att hon ber föräldrarna om hjälp med arbetsmaterial. Åbo hade bättre utbud och kunnigare försäljare. De första mönstren hade hon tryckt med potatis på billig ravelduk. Men potatisarna höll knappt mönstret ut, innan figurerna blev suddiga i konturerna. Hon längtade efter linoleum och något att karva med. Sen visade det sig att de färger hon använt inte höll tvätt: ”… det finns enkom färg och jag vill trycka … Ge mej färg och tyg och låt mej trycka åt er … Jag vill så hemskt men har så svårt att få material här.”

Det hon inte fick före jul, fick hon i julklapp. ”Tiden efter jul hade jag så roligt att jag inte ens saknade medmänniskor. Hade fått textilfärger i julklapp och gjorde så klichéer i gummimatta. Skulle trycka ett tyg bakom Jockis säng och hade funderat ut ett arbetsamt mönster med tre små holmar … och en skuta och en vindros. I mörkviolett rött och smaragdgrönt på senapsgul botten. Jag levde faktiskt ombord på mina holmar den tiden.” (brevutkast till studiekamrat, 12.3.1954)

Birgitta Willner, klichéer för tygtryck från vintern 1994.

Att ägna sig åt hantverk är föga originellt. Om min mors mångsyssleri var speciellt i något avseende handlade det kanske om intensiteten i hennes engagemang. Att hon så helt och fullt gick upp i det hon gjorde – i kombination med den konstnärliga blick och de ambitioner hon begåvats med hemifrån. För hon ville helst skapa efter eget huvud. ”Jag tycker som Pössan om att ”Selv!” göra saker” skrev hon, som förklaring till att hon inte deltog i Peggys kurs i textiltryck hösten 1953 . Där skulle de arbetat med färdiga schabloner och Peggy bara kommendera ”tryck!” (17.10)

”Nu senast har jag hållit på med en monumentalmålning 120 x 80 cm. I olja. Nu blir du ängslig. Lugna dej det är bara en plywoodskiva med ett landskap med järnvägsspår, landsvägar, en havsvik, en sjö en kanal mellan båda. Ett flygfält. Skog, fält, berg. Johan får den till julklapp + en samling plasttillbehör. Tre små hus, tåg, bilar, flygmaskin, båt. Katri förde mig ”på spåret”. Hon visade att hon köpt åt sin pojke till födelsedagsgåva och bad mig att köpa åt Jox. Det var en billig sats med hus osv på en sladdrig pappbit med en liten bit väg och järnväg. Hon nämnde också att pojken bett henne rita större vägar på en pappskiva. Så blev jag i tagena och har haft hemskt roligt mina ensamma kvällar. Tyvärr har jag suttit till ½ 2 på nätterna och målat. Det måste hinna torka till jul. Förvarar den på vinden. I går natt nändes jag knappt föra opp den sen jag målat några sista björkar vid spåret. Jag radade ut husen, tåget och sen åkte jag bil längs vägarna. Det gick bra med de pickusmå bilarna som hörde till satsen, men för en liten bil med hjul slingrade landsvägen för mycket. Har funderat mycket på färger, den skall vara barnkammartavla mellan verserna så jag ville få den vacker. Det blir rätt spännande att se den i dagsljus”. (15.12.1953)

Birgitta Willner. Lekunderlag och barnkammartavla. Olja på plywood 120 x 80 cm. December 1953.

FOTNOTER

* ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1987 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag 2001 ; Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid. 202–224 . Sannsaga, Åbo 2017.

* Konstnärsliv 1943–57, publ. 7.7.2020.

Välgörenhetsfest, februari 1956

Lämna ett svar

När jag var fem år uppträdde jag som mannekäng på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby, tillsammans med min bror som fyllde åtta några veckor senare. I mitt första fotoalbum finns en bild av oss. Jag är klädd som brud, han bär frack och cylinderhatt, och vi följs av en liten brudtärna. Vi har just trätt fram på festsalens scen. Som fond har vi ett draperi dekorerat med glittrande stjärnor. Vi vandrar högtidligt mot trappan som leder ner till publiken.

Fotografiet gör det lätt att komma ihåg händelsen ”utifrån”, som den tedde sig för de vuxna åskådarna. Men jag har också vaga minnen av hur det kändes ”inuti”, när det hela var över. Jag hade glömt att niga… Jag hade blivit tillsagd att göra det och gjorde det inte! Min bror fann antagligen spektaklet enbart pinsamt efteråt, för när Rödakorstidningen publicerade ett foto av oss bad vår mamma att mormor inte skulle tala om det (Birgitta Willner till Greta Schalin 15.5.1956).

I ett fotoalbum, som härstammar från mina morföräldraras hem finns flera bilder. Albumet kan ha tillhört min moster, som hjälpte till med förberedelserna på distans. Hon lovade sy ihop någon sorts frackbyxor, stärka ”den slattriga fracken”, ansåg att ”vita julfestskjortan” gick bra till, med långärmad ylletröja under så det inte blir kallt, och att fracken antagligen måste tråcklas in ännu. (Ursula Schalin till BW 6.2.1956)

Syskonen Johan och Margareta Willner på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby 12.2.1956

Festen var mitt på dagen, och min mor skrev ännu samma kväll en rapport till min mormor i Åbo. Jag återger den i sin helhet:

”... Det blev en sen kväll och då de omgivande kvällarna också blivit sena tack vare fracken kom migrän följdenligt till idag. Därför skedde nog det mesta för mej som i nånslags dimma och jag hoppades bara hinna hem innan uppkastningarna kommer. Men success blev det i alla fall. Jädrar vad du har vackra barnbarn! Det var Röda korsets fest med mannekänguppvisning av barn, mellan 7 och 17 år. Massor av kläder. Ljuvligast var de minsta i luddiga sparkbyxor och napp i munnen och somliga tultade bara några steg och bars resten av någon tonåring. Och sen tonåringarna som svävade in i valstakt i skira tyllklädningar i pastellfärger i ballerinalängd. Till allra sist kom så Jox och Pöss och en liten rosenfärgad ängel till brudtärning till tonerna av Mendelsohns bröllopsmarsch. Det gick ett sus genom salen när de kom fram på scenen och folk var alldeles hänförda och kamerablixtarna blinkade i ett, men ungarna visade fotovana som om de varit kungliga. De var gravallvarliga och högtidliga båda och gick långsamt och bra och var så söta så. T.ex. Maggie Krohn sa att hon grät. Och de var absolut festens clou. Gamla tanter kom efteråt och pratade och folk bara sken mot ungarna efteråt. Så många foton som knäpptes så skall vi nog beställa nånting och skicka åt er. Det förargar mej bara att jag inte fick se Svens min under tiden.

Ett tag såg det illa ut. När jag skulle dra iväg med ungarna till omklädningsrummet brast Johan i häftigt gråt och vägrade gå in. Jag blev skräckslagen. Frågade om han var sjuk eller klämt fingret i dörren eller hade rampfeber. Nej intet av detta. Det var för att han inte fått saft och kaka. Svag lingonsaft och Fester hör ihop och bildar en förförisk helhet som fått Jox att Älska Fester. Nåja, de fick en flaska giftröd lemonad och var mycket lyckliga igen. Sen fick han nådigt kläs. De betedde sig båda alldeles exemplariskt. De fick låna vita, resp. svarta skor av för mig alldeles främmande rödakorsdamer. Värst bråk hade jag med den halvmånformade ring som den röda lemonaden åstadkommit i deras ansikten och som inte ville lossna.

När vi kom hem rasade jag ihop på schäslongen och somnade tvärt och sov till inemot 5 eller 6 och så småningom försvann sjukan av sovandet.” (Birgitta till Greta 12.2.1956)

Varför Nedervetil?

2 svar

”Madonna vid katedern”, brevillustration av Birgitta Willner. 23.10 1948 / Läkarundersökning. Skolteckning av Leif H. Långbacka folkskola i Nedervetil läsåret 1948–49.

Att blogga vid sidan av arkivarbetet gör sorterande mera osystematiskt och äventyrligt. Man stöter ofta på saker man inte känt till. Men så länge man bara sorterar, behöver man inte söka svar på de frågor det väcker.

För att lösa mysterier måste jag lämna den kategori jag håller på med. Jag måste gå tillbaka till sådant jag trott mig vara färdig med och öppna lådor jag av bävan och ointresse tänkt spara till senare. Det tar tid, men ger bättre överblick. Mest belönande är ändå upptäckarglädjen. Den är både katharsisk och beroendeframkallande. Att hitta svar är underbart. Men den information som först får en att hoppa och dansa blir snabbt självklar – Jaha. Än sen. Vem bryr sig? Och vem bryr sig om denna insikt? Alla har vi hört, att det är vägen och inte målet som är det viktiga.

Det enda botemedlet är en ny fråga.

I lådan med barnteckningar och varia finns ett kuvert med elevarbeten från Långbacka folkskola i Nedervetil från 1948–49. Jag började folkskolan i Ekenäs tio år senare, men kände ändå starkt igen mig i bildernas atmosfär. Färgerna, motiven, sättet att teckna verkade så tidstypiska, och många var så fina att jag ville ägna dem ett eget blogginlägg.

Det enda jag behövde ta reda på var – varför Nedervetil? Mina föräldrar gifte sig i juni 1947. Min mor hade utbildat sig till folkskollärare. När jag föddes bodde vi i Gamlakarleby. Under min barndom åtog hon sig ibland lärarvikariat. Skolteckningarna måste vara gjorda av elever till henne. Men Nedervetil ligger 20 km från Karleby och min storebror är född i februari 1948. Han var för liten och pendelavståndet för stort? Det går inte ihop.

Jag hittade inga dagböcker från denna tid, och inga brev till föräldrarna bland det Schalinska material som min mor grovsorterade innan hon dog. Efter det letade jag i en låda med min mors egna brev. De flesta är sådana hon fått, men där fanns också brev hon själv skrivit. Gummibanden som hållit ihop buntarna gick av vid minsta beröring, och oordningen var om möjligt större efter mitt letande än innan. Men jag hittade det jag sökte! Allra underst, fanns en pärm med prydligt utslätade, kronologiskt ordnade brev från åren 1948–50.

Det var min mor som bodde i Nedervetil – fick jag veta – och min far som pendlade. Under början av 1948, när min bror var nyfödd, bodde de i Kivilös i Jakobstad, och ett par sommarmånader i Larsmo. Den 25 juli rapporterar hon att min far fått tjänst som redaktör på Österbottningen. Den 9.8 började han jobba. Då var hon och babyn hos svärfar i Överpurmo. ”Vet ingenting ännu om vart jag skall ta vägen” skriver hon. De hade hyst hopp om en bostad i Karleby, men den hade visat sig omöjlig. Bostadsbristen var akut under efterkrigsåren.

”Farbror sade just att det finns ett ställe här där de inte får lärare till vintern”, fortsätter hon, föga entusiastiskt. I nästa brev konstaterar hon att det nog är enda utvägen. Det var alltså bostaden som fick henne att ta emot jobbet. Min far bodde en stor del av veckan i Karleby. De första månaderna övernattade han på redaktionen, sedan i ett litet hyresrum.

Det var först när jag läst alla brev från dessa år, och konsulterat min bror, och Wikipedia – som jag förstod att den ”farbror” hon syftade på var Joel Granvik (1892–1959). Han blev chefredaktör för Österbottningen samtidigt som min far utsågs till biträdande redaktör, och hade arbetat som folkskollärare i Nedervetil och Karleby till mitten av 1940-talet. Granviks familj bodde fortfarande i lärarbostaden. Min mor blev deras underhyresgäst, och de ställde upp med barnpassning medan hon undervisade.

Breven är skrivna till min mormor, med hälsningar till de andra i familjen. Mycket handlar om materiella ting. Hon ber dem skicka förnödenheter, och ber om praktiska råd. Sötsaker och konfektionsvaror är på kort. Byns sömmerska syr kläder efter min mors ritningar till de tyg hon lyckas få tag på. Färgerna är inte alltid i hennes smak, och ibland måste modellen justeras för att tyget inte räcker till. Allt återanvänds och repareras.

Dräktskisser, t.v. ur brev daterat den 22.11.1948 och i mitten 21.4.1949. T.h. glad brevmottagare våren 1949.

Mest levande och medryckande är hennes brev, när hon får beskriva händelseförlopp och situationer. Man kan inte annat än le åt änglavingarna på skolans jultablå. De tillverkades av babyns ”kissplattor (medelkissiga), ett ark pappersvadd och pastellfärgade ritpapper i remsor.” Flickorna höll på skratta ihjäl sig, när hon sade att hon efter festen tar dem tillbaka åt babyn att fortsätta på, ”Poetiskt – vila på änglavingar (av fodercellulosa!!)”

Dramatiska element är vargrykten, ”käringgräl” med polisförhör som följd, mörka vägar och blixthalka, men också ohyra och tuberkulosskräck. De hade läkarbesök i oktober:

”Fyra av mina kära elever har skabb. En hel del har löss i håret. Och det är inte mycket hopp om att de bryr sig om läkarens föreskrifter, desamma har haft det flera år. Jag hade mardrömmar natten efter… / Snälla barn är det ju tillsvidare, men från förfärligt fattiga förhållanden. Myller av barn i familjer med ett och två rum. Säkert flera i samma säng. Nästan överlag ordinerade doktorn tidigare i säng! I de flesta hemmen har de haft eller har tuberkulos.”

Mest oroande var att dottern i huset (som tog hand om babyns smutsbyke) flera gånger varit på sanatorium, och regelbundet åkte in till stan ”för att pumpas”.* De mindre syskonen älskade att bära på den lilla. ”De halar honom alltid, när jag är i skolan, ditöver på sin sida. Minst tycker jag om när de lägger honom på schäslongen. – För att förebygga halar jag honom med i klassen ibland, men det är så besvärligt att skriva på tavlan då, och så börjar han skrika.”

Men, inte är det så farligt, tillägger hon. ”Jag känner mig bara så duktig om jag får er att tycka att det är rysligt.” Det är inte bara dramatiseringar och humoristiska vändningar som gör breven till en underhållande tidsresa, utan också illustrationerna. Hon tycker om att rita, som det konstnärsbarn hon är, och hade själv konstnärsambitioner. Föräldrarna uppmuntrade, men ville att hon först skaffar sig yrkesexamen. En bok hon illustrerat utkom år 1948**. I ett brev hänvisar hon till en recension i Hbl. Hon målar porträtt av sina elever, gör vinjetter och porträtteckningar på beställning (förmedlade av min far), suckar över material- och tidsbrist, och nämner modeller hon tänkt måla.

Vistelsen i Nedervetil varade bara ett läsår. I juni åkte mor och son till föräldrarnas sommarställe i Pargas, och i augusti flyttade familjen in i en lägenhet på två rum och kök i Gamlakarleby. När hon beskriver bostadsområdet ser jag för mig kulisskvarteren i den nyligen TV-aktuella filmatiseringen av Ferrantes Min fantastiska väninna. Ett myller av liv i stans utkant, och en vardagsrealism full med tidsmarkörer. Den 19.8.1949 skriver hon:

Gamlakarleby. Rymlig bostad på två rum och kök. Planritningen, bilden av husgaveln, och babyn i lavoaren från augusti 1949. Gymnastikbilden och de inbjudande färgbilderna från vårvintern 1950.

”Rummen var mycket större än jag trodde och hit ryms fast vad… / Mittemot salongen har vi ett långt stort trevånings stenhus benämnt ”Lutikanlinna” (vägglusborgen)… / I Lutikanlinna formligen kokar det av barn (kommunalt bygge för stora familjer) på gården och alla fruar som jag ser i mjölkbutiken har magarna i vädret så man knappt ryms in… / Det här huset är en fyrfamiljsvilla. Relativt skaplig att skåda… / Luften här är ren (utom den dan de tömde Lutikanlinnas septintank), blåsten direkt från vischan, stan tar nästan slut vid vårt hus på den här kanten. Jag tycker vi har furstligt med utrymme för våra lekamar (!) och andar. Utsikten visserligen mera rysansvärd, eftersom alla hus är så förstadiga och nya och tomterna följaktligen ouppodlade och potatis- och trampgräsbeväxta och brädstaplar lite varstans. Till på köpet bygger de en gata här bredvid så den är alldeles uppgrävd och full av gubbar och hästar och sten.”

Det var tack vare denna drömlägenhet, som det blev plats också för mig i världen.

FOTNOTER

* Det kan syfta på en metod, som gick ut på att man pumpade in kvävgas i bröstkorgen. Omnämnd i ett examensarbete av Björn Fredriksson, Linnéuniversitetet, Institutionen för kulturvetenskaper, 2012 (http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:615484/FULLTEXT02)

** Greta Jansén-Storbacka, Dittan och hennes patrull, 1948.