Breven från Gamlakarleby, som min mor Birgitta Willner på 1950-talet skrev till föräldrahemmet i Åbo, väcker inte bara tidiga barndomsminnen, utan för också tankarna till ett forskningsprojekt som följde mig i flera decennier.* Jag ville veta hur de tusentals okända kvinnor som studerat konst använt sin begåvning och kreativitet, om de inte gjort tavlor för utställning och försäljning. Jag tänkte mig att de skapat visuellt intressanta, originella hem som skulle gå att dokumentera och analysera. Att dessa kvinnor kunde lyftas fram som fenomen, och ses som motsvarigheter till konstnärsmytologins bohemiska män. Lite som Pippi Långstrump-kvinnor. För jag föreställde mig att de liknat min mor.

Jag spårade upp en årskull kvinnliga elever som studerat vid Åbo ritskola 1950. Det blev en tankeväckande process, och inledning till en rad uppföljningsprojekt. Men just det jag sökte såg jag mycket lite av. Eller så gick det inte att dokumentera för att det rört sig om tillfällig rekvisita och brukskonst som inte bevarats. I dag sitter jag med min mors liv som på en bricka, med hundratals brev, bilder och diverse hantverksprodukter jag inte förmått kasta bort. Nu skulle det vara möjligt att dokumentera.

Jag gräver fram schablontryckta borddukar som har fläckar, och som jag varken använder eller vågat tvätta. Hittar också en bunt klichéer, utskurna i korkmatta, vilka jag sparat för att de påminner om hemmiljön i min tidiga barndom. Undersöker min smyckeslåda. Hittar ett udda, glaserat keramikörhänge och ett oglaserat par med lövmotiv. Söker fram ett franskbrödshalsband. En barnkammartavla som fungerade som lekunderlag står gömd bakom ett skåp. Skivan har lite sprickor i kanterna, men målningen är välbehållen. Marsipanfigurerna, som jag nämnde i ett tidigare inlägg* har av förekommen anledning inte bevarats. Kasperdockorna berättade jag om i min förra bloggtext.

Eftersom det är arkivarbetet som utgör mitt huvudprojekt, förbigår jag senare alster. Jag håller mig till sådant hon skapade då vi bodde i Gamlakarleby, och då hon i avsaknad av telefon berättade om allt i sina brev.  Breven daterar föremålen, ger bakgrund och sammanhang.

Fast jag skrev om Pippi Långstrump, bohemiska män och min mor i samma andetag, är skillnaderna stora. Hon var ingen kraftkvinna, och inte heller hänsynslös eller maniskt produktiv. Men breven berättar ändå om attityder och förhållningssätt som bröt mot normativa husmorsideal. Det fanns sammanhang där hon tyckte sig sticka av på ett iögonenfallande sätt, och hon fick höra att hon ansågs originell. ”En fru härifrån som bara känner mig till utseende och hörsägen hade frågat Ullas granne om hon känner mej, jag lär ju vara så originell … Ser du det är ingen merit här. Och jag tuggade melankoliskt på det ett par dagar. Sen kom jag till att det varit värre om hon sagt att jag är vanlig.” (1.4.1955)

Min mor hade en förmåga att entusiasmera andra, och att själv uppfyllas av entusiasm, men kunde också bli väldigt nedstämd. Jag googlar satsen ”Humöret växlade kraftigt” och kommer fram till att hon kan ha haft ett Cyklotymt temperament. ”Får då och då om morgnarna när här är som hetast och råddigast alldeles outhärdliga under-isen-skov. Det känns då alldeles omöjligt att uthärda med mej-själv. Helvetiskt helt enkelt … Lyckligtvis räcker det aldrig mer än lite över frukost… ” (6.6.1951) De mörka tankarna minns jag väl från senare år, eftersom hon gärna tänkte högt. Men det positiva övervägde, och hennes entusiasm, och entusiasmerande närvaro, blev intimt förknippad med kreativiteten och mångsyssleriet.

De skildringar som är mest euforiska handlar om tygtryck. ”Jag är VILD av iver, och jag tycker huvudet är pinfullt av mönsteridéer och herregud vad det är roligt” (8.11.1953). ”Kanske jag lugnar mej småningom. Men det är en särdeles primitiv fröjd det där med att trycka. När man plättar klichén på och så tar opp den och ser märket efter. Det första jag gjorde var ett sånhänt (skiss) … fast jag var ensam hemma tjöt jag av förtjusning ett oartikulerat infödingstjut. Sven frågar ironiskt när jag skall rita.”  (11.11)

Hösten 1953 verkar ha varit speciellt kreativ. Då flyttade vi till en större lägenhet, på samma gata.  Omställningen var säkert inspirerande, men det var också umgänget med två nyfunna själsfränder, Peggy Krokfors och Katri Nylund. Peggy hette egentligen Birgit (f. Viklund) och var teckningslärare. Katri var gift med skulptören Kalle Nylund (1925–77) som på 1950-talet höll konstkurser i arbis. Nylunds nämner hon redan 1950, och lite senare kallar hon dem ”våra enda umgängesbekanta”.

”Katri är så söt med det att hon älskar julen … lagar franstbrösmycken, trycker dukar, förklän … Jag tycker om när folk vågar vara barnsliga.” (22.10) ”Peggy var i tagen när hon var här, kom mest för att berätta att hon hyrt en källarlokal för nöjes skull. Hon tänker hålla salong där, samla folk till att rita, franstbröda, spela ping-pong. Hon yrade om att göra väggmålningar – – Hon talade om att plocka goda avancerade teckningselever och blanda ihop med vuxna för teckningskvällar. Är hon inte en fräsch uppenbarelse!” (8.11)

Det mesta fick sin början 1953. Före det rapporterar hon bara vad hon tecknat och målat, och om den påhittighet som krävdes för att hålla familjen med mat och kläder. Och om en brevkurs om Blommor i hemmet. Hantverkandet nämns första gången i februari i ett uppmuntringsbrev till systern. Då har hon tillverkat örhängen både av franskbrödsdeg, och keramik. ”Du skall absolut börja i Åbo på nån kurs”, skriver hon. ”Man går och kommer som man tycker och i synnerhet det med leran tror jag på – att det har nån psykoterapeutisk verkan att klämma i den feta lydiga leran. Och de som går i kurserna är bara såna som går för att det är roligt – inte för att de har anlag.” (5.2)

”Franstbrödandet” har jag själv minnen av. Jag vet inte på vilket sätt 1950-talets franskbröd skiljde sig från dagens. Men de var mycket godare, hade tjockt skal, och det mjuka innandömet kunde man forma figurer av. Min mor gjorde blommor, som hon målade och lackade. ”Idag har jag bara målat franstbrödsblad (jag för min del skulle gärna döpa dem till akvarellblommor, det låter bättre) … Det är nog jobb med dem och jag funderar länge när jag målar och när jag sätter ihop buketter.” (8.11) Hösten 1953 gjorde Katri och hon franskbrödsblommor tillsammans. Smyckena fanns till salu i en butik. ”Men Katri visste senast att hon inte lyckats sälja mer än tre buketter. Håhå. Jag trodde de skulle gå åt som smör” (15.12). Min mor finansierade i varje fall jultvätten med sina. Tvätterskan ville ha många, som hon fick billigt: ”För jag täcks inte klå, det är så pass mycket behagligare att knåpa blommor än att stortvätta. Vi sover på bara bolstren medan lakanen torkar.”

Tillsammans med Katri gjorde hon också marsipanfigurer. Tygtryck, som var mer skrymmande och klottigt, ägnade hon sig åt hemma för sig själv. Hon skriver mest om den verksamheten, inte bara på grund av ivern, utan också för att hon ber föräldrarna om hjälp med arbetsmaterial. Åbo hade bättre utbud och kunnigare försäljare. De första mönstren hade hon tryckt med potatis på billig ravelduk. Men potatisarna höll knappt mönstret ut, innan figurerna blev suddiga i konturerna. Hon längtade efter linoleum och något att karva med. Sen visade det sig att de färger hon använt inte höll tvätt: ”… det finns enkom färg och jag vill trycka … Ge mej färg och tyg och låt mej trycka åt er … Jag vill så hemskt men har så svårt att få material här.”

Det hon inte fick före jul, fick hon i julklapp. ”Tiden efter jul hade jag så roligt att jag inte ens saknade medmänniskor. Hade fått textilfärger i julklapp och gjorde så klichéer i gummimatta. Skulle trycka ett tyg bakom Jockis säng och hade funderat ut ett arbetsamt mönster med tre små holmar … och en skuta och en vindros. I mörkviolett rött och smaragdgrönt på senapsgul botten. Jag levde faktiskt ombord på mina holmar den tiden.” (brevutkast till studiekamrat, 12.3.1954)

Att ägna sig åt hantverk är föga originellt. Om min mors mångsyssleri var speciellt i något avseende handlade det kanske om intensiteten i hennes engagemang. Att hon så helt och fullt gick upp i det hon gjorde – i kombination med den konstnärliga blick och de ambitioner hon begåvats med hemifrån. För hon ville helst skapa efter eget huvud. ”Jag tycker som Pössan om att ”Selv!” göra saker” skrev hon, som förklaring till att hon inte deltog i Peggys kurs i textiltryck hösten 1953 . Där skulle de arbetat med färdiga schabloner och Peggy bara kommendera ”tryck!”  (17.10)

”Nu senast har jag hållit på med en monumentalmålning 120 x 80 cm. I olja. Nu blir du ängslig. Lugna dej det är bara en plywoodskiva med ett landskap med järnvägsspår, landsvägar, en havsvik, en sjö en kanal mellan båda. Ett flygfält. Skog, fält, berg. Johan får den till julklapp + en samling plasttillbehör. Tre små hus, tåg, bilar, flygmaskin, båt. Katri förde mig ”på spåret”. Hon visade att hon köpt åt sin pojke till födelsedagsgåva och bad mig att köpa åt Jox. Det var en billig sats med hus osv på en sladdrig pappbit med en liten bit väg och järnväg. Hon nämnde också att pojken bett henne rita större vägar på en pappskiva. Så blev jag i tagena och har haft hemskt roligt mina ensamma kvällar. Tyvärr har jag suttit till ½ 2 på nätterna och målat. Det måste hinna torka till jul. Förvarar den på vinden. I går natt nändes jag knappt föra opp den sen jag målat några sista björkar vid spåret. Jag radade ut husen, tåget och sen åkte jag bil längs vägarna. Det gick bra med de pickusmå bilarna som hörde till satsen, men för en liten bil med hjul slingrade landsvägen för mycket. Har funderat mycket på färger, den skall vara barnkammartavla mellan verserna så jag ville få den vacker. Det blir rätt spännande att se den i dagsljus”. (15.12.1953)

FOTNOTER

* ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51”,  i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1987 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag 2001 ;  Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid. 202–224 . Sannsaga, Åbo 2017.

* Konstnärsliv 1943–57, publ. 7.7.2020.