Kategoriarkiv: Hemma hos

Huset i Alberga (1910–1918)

2 svar

Min morfar Teodor dog när jag var nio år. Jag minns honom vagt från sommarstället i Pargas, och från mina morföräldrars hem i Åbo. De bodde i jugendhuset Albatross, strax bakom Konstmuseet. Där hade de ”alltid” bott, och där bodde min mormor ännu som änka i över 30 år. Teodor hade en egen ateljé både i Albatrossen, och på landet. Sådant gör intryck på ett barn.

För ungefär 50 år sedan, när jag börjat jobba på historiska museet i Åbo, och vi hade fått överta en gammal yrkesskolas bibliotek, hittade en kollega i tidskriften Kotitaide en byggnadsritning från år 1909 till konstnären T. Schalins villa i Alberga. En sådan hade jag aldrig hört talas om! 

Att min morfar var gift när han träffade min mormor blev jag medveten om först som vuxen. Han var gift med en kusin på mödernet, Aili Tallgren i hela tio år. Äktenskapet var barnlöst. Aili hade vuxit upp på prästgården i S:t Marie (numera en del av Åbo), dit hon återvände efter skilsmässan för att finnas till hands för sina åldrande föräldrar. Familjebanden, och närheten till prästgården, innebar att Aili aldrig helt försvann ur bilden. Hon besökte Teodors föräldrar, som också bodde i Åbo, och var gudmor till min mamma. För barnen var ”Tant Aili” en släkting bland andra. Min morbror berättade på gamla dagar att han aldrig hade kunnat ana att hon var hans pappas ex.

Aili och Teodor. Detalj av interiörbild från huset i Alberga (hela bilden nedan). T.h. Aili som ung, detalj av gruppbild, där hon sitter med två äldre, icke identifierade personer.

Av de fotoalbum jag ärvt har jag varit mest fascinerad av Teodors första, som är från tiden innan min mormor kom in i bilden. Där finns ett tiotal foton av ateljéhuset i Alberga. Några är uppenbart tagna när huset var nybyggt 1910 och Teodor och Aili nygifta. Aili har fotsid klänning och getingmidja. Teodor är lång och stilig med mörkt hår. – När han gifte sig med min blivande mormor såg han redan ut som den morfar jag minns, med rund mage och tunt vitt hår.

Saker man inte talar om gör en nyfiken, och bilderna av ateljéhuset väcker frågor. Om Teodor lät bygga, och kanske själv planerade en konstnärsvilla – varför hade jag aldrig hört talas om den? Hur länge bodde de där, och vad hände med huset efter det? Bodde de året om, eller var det ett sommarhus?

Detalj av keramikhuset (2019–2020).

Och hur kom det sig att han gifte sig med en kusin? Familjerna bodde långt från varandra när de växte upp, och efter det ägnade han sig åt konststudier i Helsingfors och utomlands. Vad tyckte deras föräldrar om förhållandet, och om skilsmässan? Bägges fäder (Zachris Schalin, och Ivar Tallgren) var prästvigda, och mödrarna (Alma, och Jenny) systrar… Och vad tyckte Aili om att bli lämnad för en yngre kvinna? Hur blev hennes liv efter det?

Keramikhuset (2019–20)

Tanken på att göra Albergahuset i lera föddes samtidigt som mina första släktskulpturer. Inspirerad av två korta specialkurser valde jag att utnyttja både interiörfotona och byggnadsritningarna. Den ena kursen var i patinering, där en deltagare använde pigmentöverföring för att applicera en bild på sin skulptur. På den andra kursen gjorde vi urnor i papperslera, varvid jag insåg hur väl pappersleran lämpar sig för stora och tunna ytor. Jag ville göra Albergahuset i papperslera, med korrekta proportioner, och på innerväggarna applicera bilder av de lyckliga tu i det nybyggda hemmet. Huset måste vara halvt för att kunna betraktas både utifrån och inuti. Min lärare rådde mig att göra separata byggnadselement som fogas ihop som brända.

Hopfogning av byggnadselement 2020.

Jag påbörjade arbetet hösten 2019 och ett halvår senare, när alla byggnadsdelar var färdiga, bröt pandemin ut och kursen avbröts. På grund av pandemiläget tog jag inga kurser följande läsår, utan fogade ihop huset hemma, på egen hand. Allt blev inte som jag tänkt mig, men de flesta bitar fick jag i varje fall placerade någonstans. Jag hade t.ex. tillverkat en mängd bjälkar med tanke på takstolen och andra stödkonstruktioner, vilka inte behövdes. De blev istället våningslister, knutbräder – och golv- och taksparrar som gör att huset ser halvfärdigt, eller förfallet ut. Ytterväggarna målade jag ljusgula – som kvällssol på en vitrappad fasad, och innerväggarna gulockra, som mörknat papper.

För pigmentöverföringen fick jag gästa arbis skulpturverkstad. Bilderna skulle printas (spegelvända) med laserskrivare, och ganska snabbt efter det penslas med ett speciellt gel och tryckas mot underlaget. Efter något dygn satt pigmenten fast, och jag kunde gnugga bort pappret med en fuktig svamp och ytbehandla bilderna hemma. Byggnadselementen fogade jag ihop med snabbtorkande Silk Clay modellera.

Teodor, Aili och Alberga

Teodor började studera vid Helsingfors universitet hösten 1900. Han läste flera ämnen, men viktigast för honom var universitetets ritsal, och följande höst skrev han in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) för att satsa helhjärtat på konsten. Det visade sig att Aili gick på samma klass! Han hade i själva verket träffat henne redan som förstaårsstudent när han blev bekant med hennes bröder – och förstummats av hennes skönhet: ”Den Aili så hon blifvit förtjusande vacker! Jag måste riktigt sitta och gapa och glo på henne hela tiden så mycket jag täcktes.” (till mor Alma 18.10.1900).

Ailis svägerska Tyyni Tuulio (gift 1917 med Oiva T.) vittnar också om den unga Ailis skönhet. Hon hade hört talas om syskonen Tallgren redan innan hon mött sin blivande man. Bröderna hade rykte om sig att vara stiliga, och i flickskolan hade deras ”bildsköna” syster Aili undervisat i parallellklassen. (Nuoruuden maa, s. 186) Av Tyyni Tuulios memoarer framgår att Aili hösten 1899 ”sattes” i Åbo ritskola, i stället för att fortsätta i gymnasiet, för att hon måste ta hand om sin mor som insjuknat på familjens sommarställe. Efter det gick hon i ett finskt institut i Helsingfors (Helsingin suomalainen jatko-opisto) som inte ledde till studentexamen. (Keskipäivän maa, s. 40)

Av breven att döma var Teodor inte närmare bekant med den Tallgrenska familjen innan han började studera.  Moster Jenny lärde han känna när hon besökte Helsingfors vårvintern 1902. Han inbjöds att fira påsk på S:t Marie prästgård där han genast kände sig som hemma, i synnerhet som hans yngre syskon, som gick i skola i Åbo, också var där då, och för att moster Jenny var så otroligt lik hans egen mamma! (3.4.1902)

Efter de första åren i Helsingfors ägnade sig Teodor åt studieresor. Vårterminen 1903 var han i Italien, de följande läsåren studerade han i Paris, Köpenhamn, och sedan på nytt i Paris. Hemma längtade han ut, och utomlands väntade han på att få komma hem. Någon brevväxling med Aili har jag inte stött på från den tiden, och hon omtalas inte heller i breven till föräldrarna. Mor Alma hade ändå sina aningar, när hon varnade för kusinäktenskap: ”Då du känner dig ensam därute, tänker jag att du börjar tänka på en framtida följeslagerska genom lifvet. Men tänk ej på någon af dina kusiner … Beundra du dina kusiner, håll af dem också, men gift dig ej med dem...” (13.12.1903)

Den första antydan om en relation finns i ett brev från november 1906. Teodor har varit tillsammans med Aili 3 kvällar. Hon ber hälsa. ”Jag tänkte säga mycket mera men kanske jag låter bli.” När relationen var ett faktum, verkar Teodors föräldrar självklart ha accepterat äktenskapsplanerna, medan Ailis’ var ambivalenta. Av Teodors förklaringar att döma handlade det om Ailis roll inom familjen. De hade inte velat ge bort henne över huvudtaget – men hade ändå lättare att acceptera Teodor än en främling. Och det hade varit egendomligt, om de ”med hvar sitt heta lynne ej skulle flamma upp när allt tog till tals” (7.4.1910).

De var fem barn i den Tallgrenska familjen, tre söner som ägnade sig åt akademiska studier (Kaarlo blev präst, Oiva och Mikko vetenskapsmän) och två döttrar. Ailis syster Anna-Maria blev känd som litteraturkritiker och essäist. Det finns en doktorsavhandling om henne (Krogerus 1988), där familjebakgrunden berörs. Både Anna-Maria och hennes mor var nerviga, och både Jenny och prosten Ivar Tallgren hade temperament och starka viljor. Aili hade ett jämnare humör, och praktiskt sinnelag, vilket var till stor hjälp i många situationer. Hon var ”Kloka Aili” – enligt Tyyne Tuulio.    

Både Teodors och Ailis giftermål (27.7.1910) och deras skilsmässa (1921) ledde till slitningar mellan familjerna. Efter skilsmässan tog det många år innan Jenny frivilligt – och inte av slump – träffade Teodors nya familj. (ZS dagbok 18.1.1926) Till bröllopet var ingen från Teodors sida inbjuden. Vigseln försiggick i största enkelhet på Tallgrenarnas sommarställe. ”Det var endast vi två och Ailis egna.” Teodor förklarar, att hur gärna han än haft sina föräldrar där, hade det varit ännu svårare för detta andra hem ”om flere bevittnat kampen – Förfärligt fästa äro föräldrar och syskon vid Aili.” (2.8.1910)

Teodor och Aili flyttade in i Albergahuset genast efter bröllopet. Men det var bara första året de kunde bo där tillsammans året runt. Då pendlade de till Helsingfors. Teodor arbetade som teckningslärare, och Aili var tidvis assistent åt sin bror, arkeologen Mikko (Aarne Michael T.). Hon hade också lärarvikariat. De var nöjda med sitt nya liv. Men Aili började magra. Det oroade moster Jenny redan första hösten. Ett år senare var Aili intagen på sjukhus på grund av undernäring.

”Nog lär den sjukdomen vara svår”, skriver Alma (5.11.1911) – men breven nämner inte vilken sjukdom det rörde sig om. Aili repade sig, och de kunde återvända till Alberga för kortare perioder. Men för det mesta bodde de efter det på hyra i centrum av Helsingfors. Aili fick åtminstone ett par gånger återfall. I januari 1916 antyder mor Alma att hon skulle ha varit var gravid. Något missfall nämns dock inte – Alma skriver bara allmänt, lite senare: ”Ni har att kämpa med så mycket sjukdom och svårigheter att det gör oss riktigt ont.” (20.2.1916)

Om somrarna var de ofta på skilda håll. Teodor hade konstnärliga projekt som var platsbundna, och Aili vistades mycket i S:t Marie. Också andra tider på året. Hennes mor ville så gärna ha henne där. Svärfar Zachris såg det som en bidragande orsak till skilsmässan – vid sidan av att skydda hennes ”ömtåliga kroppskonstitution”. Han tyckte Jenny dömde Teodor strängt, och bortsåg från att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut. (ZS dagbok 2.6.1921).

Huset i Alberga var tidvis uthyrt, ibland var Teodor ensam där, men oftast stod det tomt. Villan gavs till försäljning 1916 och såldes 1918. De flyttade till Åbo 1917, när Teodor blev lärare vid Åbo ritskola. Då var min blivande mormor 19 år och elev i ritskolan. Teodor var 34. Hans anteckningshäften från den tiden vittnar om en konstnärlig och personlig kris. Han kände sig som en dilettant på alla områden, ”en kuliss hela karlen” – och hemmet var ”en kuliss” också det. (MWR 2006, s. 83)

Palazzo Schalini

Teodors och Ailis villaplaner avslöjades första gången hösten 1909: ”Nu skall jag först explodera en bomb”, skrev Teodor. Han skulle få ett lärarjobb, och Aili skulle ta ett annat, och så skulle de hålla sig med ateljé, och rita och måla så mycket de hinner. Att hyra skulle bli för dyrt. ”Därför tänker vi bygga ett palats själva.” Parcellen blir ett tunnland stor och de skall ha potatis och morot och kålrot och ärter och körsbär och stora granna stickelbär. (19.10.1909) Ett par veckor senare berättar han att byggnadsritningarna kommer att avbildas i konsttidskriften Kotitaide: ”alltså ett stycke finsk-fosterländsk-arkitektur! Palazzo Schalini…” (5.11.1909)

Ritningar till konstnärsvillan i Alberga, publicerade i tidskriften Kotitaide X 1909. ”Huvilaluonnos Taiteilija Theodor Schalinille Albergassa”. Uppe t.h. och i mitten, tidiga skisser av Teodor till planlösning och inredning.

Byggprojektet gick inte som på Strömsö. Det var inte så enkelt att hitta långivare och borgensmän, för budgeten höll inte och det behövdes fler och fler lån. Det blev strul med leveranser och utförande, och med byggnadsarbetaren. Bygget stod ibland stilla, och försenades mer och mer. Bröllopet måste skjutas upp gång på gång.  Några veckor var riktigt otäcka. Men som helhet innebar processen ändå mera himmel än helvete. Drömmarna var vackra, och etappmålen en fröjd. Breven bjuder på både euforiska och lyriska passager. Som i februari när golvbjälkar, trossbotten och mellanbalkar var på plats och väggarna började resas – eller i juni när han vaknade i eget hus: ”Så vackert tycker jag här blir, så glad och nöjd är jag öfver att titta ut ur eget fönster, ha sofvit min natt i eget rum, i eget hus, i egen säng efter kvällsvard, kokt i egen kastrull i egen spis. Jag har också sjungit och skrålat hela morgonen.” (19.6.1910)

Villan i Alberga ca 1910–1911. Sittande på trappan, Teodor och Aili. Stående framför huset, Aili. Kvinnan som kommer gående t.h. är Anna-Maria Tallgren (övriga personer icke identifierade).

När de som nygifta anlände till villan hade deras granne, fröken Sahlsten tillsammans med en hängiven vän till Tallgrenarna, dekorerat hela huset. Trappan var smyckad med blommor, golvet kring eldstaden prytt med enris, på bord och fönsterbräder stod krukor med penséer, i matsalen en stor bukett rosor, på matbordet en präktig kaka och flera vetebröd, i matskåpet mjölk. På kvällen var det fullmåne, och första dagen sol – som vandrade från fönster till fönster och fick allt att lysa och blänka:

”Det blänkande, det är Ailis vackra gåfvor från hem och vänner. Det är så underligt för en sådan här landstrykare och fattiglapp att sitta och titta på så mycket präktigt och vackert, som skall vara en del av ens hem – Ja mamma och pappa måste komma och se! – Den hvita möbeln är helt enkelt förtjusande mot matsalens tegelröda tapet… Alla tak är hvitlimmade, kakelugn och murar röda – och hvita, tegel och rappning … / Såg just ut, slätten ligger midt framför mig … Där gå röda och hvita kor på bete…” (2.8.1910)

Teodor Schalin, interiörmålningar av villan i Alberga, vattenfärg, 1911.

Moster Jenny tyckte redan efter ett år att det skulle vara klokast att sälja villan. Men – ”inte sälja vi det här så lätt”, förklarade Teodor för sin mor. ”Aili är mer än jag fäst vid det.” (1.9.1911). ”Kyllä se on ollut kotinamme meidän parhaan ajan” (vårt hem under vår bästa tid), konstaterade Aili vemodigt när villan var såld. Hon hoppades att den svåraste tiden var över. Att det skulle vara lättare att börja på ny kula när huset var sålt (9.8.1918).

Den Tallgrenska familjen

Jenny (Montin)Tallgren har jag tidigare berättat om i samband med keramikskulpturen ”Zachris och Alma” (publ. 18.2.2023). Vårterminen 1872 hade Zachris, som nybliven student blivit blixtkär i den då 16-åriga Alma som gick i flickskola i Helsingfors. Alma, som var föga trakterad, återvände till föräldrahemmet i Brahestad och de hade ingen kontakt på långa tider. När hennes syster Jenny, följande läsår dök upp i Helsingfors umgicks Zachris med henne – i hopp om att få henne till förespråkarinna. Umgänget beskrivs utförligt i hans dagböcker. Båda var intresserade av historia och engagerade i fornminnesföreningens verksamhet. Jenny var 21, och Zachris 19.

Jenny och Ivar gifte sig 1876, och Alma och Zachris 1880. På 1880-talet skrev systrarna till varandra om småbarnens sjukdomar och matvanor. Teodor och Aili var nästan jämngamla. Teodor föddes 1882, och Aili 1883.

Aili var tredje äldst i sin syskonskara. Oiva föddes 1878, Kaarlo 1879, och 1881 en dotter som dog vid 8 månaders ålder. Deras lillebror Aarno Michael (Mikko) föddes 1885, och Anna-Maria 1886. Oiva och hans hustru Tyyni bytte sitt familjenamn till Tuulio. De var båda språkforskare, Tyyni känd som författare och översättare. I tredje delen av sina memoarer ägnar hon familjen Tallgren en 50 sidor lång ”Prolog”.  Både hon, och Krogerus, lyfter fram Aili som en viktig källa. Det var Aili som tagit ansvar för moderns, och systerns efterlämnade papper och dagböcker. Aili hade också själv skrivit dagbok, och sammanställde på äldre dagar en släktkrönika för de yngre generationerna. Inget av detta arkivmaterial har jag bekantat mig med. Det skulle finnas mycket att gräva i – men jag begränsar mig till tryckta källor, och berättar bara lite om de familjemedlemmar Aili ställde mest upp för – d.v.s. hennes mor, Mikko och Anna-Maria.*(1)  

S:t Marie prästgård, foto av Oiva Tallgren (Tuulio) från början av 1900-talet (–1914). Anna-Maria Tallgren stående t.h. (Åbo museicentrals bildsamling. N56907:VSO Maaria) / Vid skrivbordet, prostinnan Jenny Maria Montin-Tallgren. Foto Johannes Schalin 1904–1905.

Jenny Maria Montin-Tallgren är i mitt projekt, inte enbart en mor och svärmor (som för Krogerus resp. Tyyni Tuulio) utan också syster, svägerska och moster. Dessutom kom hon att spela en roll för historiska museet i Åbo där jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Det grundades 1881. År 1887 flyttade den Tallgrenska familjen till S:t Marie. På den tiden hade museet ingen fackutbildad personal och administrerades av donatorer och andra styrelsemedlemmar. Prästgården låg i ett veritabelt kulturlandskap. Korois udde, som gömde landets medeltida centrum, syntes t.o.m. från deras fönster. Jenny, som i sin ungdom varit engagerad i Finska fornminnesföreningens verksamhet, hade både öga för fornlämningar och kontakter. Hon tog initiativ till arkeologiska utgrävningar av udden, genom att göra statsarkeologen uppmärksam på de lämningar man kände till. Utgrävningarna, som finansierades av Åbo stad och fabrikören Rettig fick sensationella resultat. Man hittade inte bara rester av en biskopsborg, utan också grunden till en kyrka som ansågs vara Åbo domkyrkas föregångare.

I Teodors första album finns en utgrävningsbild, där Jenny sitter på knä på marken i fotsid rock. Hon lutar sig framåt mot jordkanten och krafsar så armen är suddig. Ovanför henne står några lantligt klädda åskådare framför en väderkvarn. Det finns ingen bildtext, men enligt ett foto i museets samlingar från samma situation handlar det om en järnålders gravplats i Saramäki i S:t Marie.*(2) Jenny lär med stort intresse ha följt med också de utgrävningar, som gjordes i centrum av Åbo i samband med olika byggnadsarbeten – i likhet med museets arkeologer på min tid. Hennes engagemang får mig att minnas både kollegernas arbete, och mitt första museijobb, som gick ut på att dokumentera underjordiska slottsmurarar.

Zachris berättar i sin dagbok om ”museimännens kongress” i Åbo 27–29.8 1926. Både han, och Jenny och Aili deltog. Sista dagen var utflyktsdag, då man bl.a. besökte Korois som i Zachris tycke måtte vara ett av de märkligaste fornfyndsställena i hela landet. Det var kaffepaus i prästgården, där det hölls ett tacksägelsetal till fru Jenny ”skämtsamt överdrivande hennes arkeologiska meriter”. Hon uppmärksammades också dagen innan då en föredragshållare påpekade att arkeologerna ”mest genom prostinnan Tallgren” fått kunskap om fyndställen i Åbotrakten. Mikko Tallgren höll också föredrag. Jenny sade efteråt förtjust åt Zachris, visande på Mikko: ”Är det inte roligt att ha en sådan son.” Då var hon 74 år.

Jenny dog 1931 i december. På sin sista resa följdes hon mangrant av hela gårdsfolket i Korois. Hon hade bestämt att hon skulle bli gravlagd i Brahestad. Kistan transporterades dit med tåg, i egen vagn.

För Anna-Maria Tallgren var moderns död den tyngsta upplevelsen i hennes liv. Krogerus, som läst hennes brev och dagböcker, vittnar om en mycket nära modersrelation präglad av starka, motstridiga känslor. Som mor var Jenny känslosam och krävande. Jenny var, enligt Krogerus, en begåvad och väldigt ambitiös människa, som varken trivdes eller passade in i den konventionella kvinnorollen*(3), och riktade mycket av sin kreativa kraft och sina ambitioner på barnen.

Anna-Maria Tallgren har betecknats som en av den litterära världens mest lyskraftiga kritiker under 1910- och 1920-talen. Då skrev hon för rikstidningen Helsingin Sanomat. Hon slutade av hälsoskäl. Det journalistiska arbetet blev för påfrestande och rutinartat. Anmärkningsvärt var att litteraturkritiken för henne förblev en huvudsyssla och inte, som för andra tongivande kritiker, en parentes eller ett sidospår. Hon gjorde också översättningsarbeten, skrev teaterkritik, verkade som dramaturg och som redaktör för litterära antologier.

I avhandlingens avslutande kapitel konstaterar Krogerus att Anna-Maria, ur biografisk synvinkel levde i en fortlöpande kris: hälsomässig och ekonomisk, men också vad gällde världsåskådning, erotik, självkänsla, kvinnoroll. Hon var sårbar och öppen för påverkan. Det gjorde henne till en inlevelsefull läsare och betraktare, en känslig förmedlare av komplexa konstupplevelser. Det ger också djup åt Krogerus sätt att i förordet nämna Aili – den kärleksfulla systern, som en oersättlig hjälpare under hela hennes liv. Anspelningar på Anna-Marias känslighet förekommer också i det Schalinska brevmaterialet och hos Tyyni Tuulio*(4) – och när jag intervjuade min morbror, kom han ihåg hur han som pojke strängt förmanades att inte kläcka ur sig någonting opassande när, den lite extravaganta tant Anna-Maria skulle komma på besök.

När barndomshemmet i S:t Marie gick förlorat efter Ivars död 1936 flyttade Aili till Helsingfors där hon fungerade som husmor åt Anna-Maria och Mikko. De bodde på tremanhand i ett egnahemshus i Kottby. Anna-Maria var en kort tid gift med Erkki Kaila, ärkebiskop, änkling och 77 år gammal.*(5) De gifte sig 1944 och han dog samma år i december. Mikko dog året därpå, Anna-Maria 1949.

T.v. Mikko Tallgren. (foto Museiverket-Finna.fi) / I mitten Aili och Anna-Maria Tallgren. Detalj av ett visitkortsfoto av fem personer i hatt (bortskurna är, t.h. om Anna-Maria en oidentifierad man, och t.v. om Aili, Jenny Maria Montin-Tallgren, och en oidentifierad kvinna). Atelier Universal, Carl Klein, Helsingfors. (privat ägo) / T.h. Anna-Maria Tallgren 1910 (foto Museiverket-Finna.fi)

Mikko (Aarne Michael) Tallgren var under Anna-Marias barndom och studietid en beundrad förebild, vägvisare, hjälpare och inspiratör. Hon hade tänkt sig en akademisk bana, i likhet med bröderna, men den gick om intet, när hon i studentprovet fick underkänt i matematik. Medan hon bodde hemma hade Mikko förmedlat böcker och tidskrifter åt henne. Han stödde henne också ekonomiskt, och när hon flyttade till Helsingfors hade han introducerat henne i stadens kulturliv och sin egen umgängeskrets. De gjorde en gemensam studieresa till London och Paris, som för Anna-Maria blev mycket betydelsefull och rik på impulser. (Krogerus 173, 176)

Mikko gifte sig aldrig. Hans enda frieri torde ha varit när familjens högt älskade barnflicka skulle lämna prästgården för att gifta sig, och han försökte beveka henne med att han själv snabbt blir stor. Enligt hans nekrolog i Fornvännen var arbetet allt för honom. Som person var han försynt och tillbakadragen. Han var aktad och älskad av alla. Hans lärjungar avgudade honom. Han var ”en stor vetenskapsman och en ädel människa”.*(6)

Både Tyyni Tuulio, och Zachris dagbok bekräftar karakteristiken. Zachris uttrycker på ett par ställen förundran, med uttryck som ”en ovanligt ödmjuk och tacksam karaktär” (1932 ; 1934). Tuulio skriver om hans död, att det gick falska rykten att han skulle ha svultit ihjäl.  Hon förklarar det med hans asketiska livsföring. Han var vegetarian och överdrivet osjälvisk – ville aldrig ha någonting för egen del (”nej, inte åt mig”). Tuulio trodde i varje fall att hans goda syster Aili lyckades smyga ner mera näring i Mikkos välling och gröt än vad hennes extremt laglydiga bror kunde ana. De sista fem månaderna låg han på sjukhus. (Keskipäivän maa, s. 449)

Tant Aili

Aili bodde kvar i Kottby till 1960. Hon dog 1965, som den äldsta i syskonskaran. Hon överlevde också Teodor – trots sin (enligt Zachris) ”ömtåliga kroppskonstitution”. Från Kottbytiden finns rikligt med brev till Teodors familj. Medan Aili bodde i S:t Marie kunde de kommunicera på andra sätt, samtidigt som hon säkert länge var mån om att hålla en viss distans till Teodors nya familj. Jag gissar att relationerna normaliserades senast 1940, under vinterkriget då Teodor och Greta var evakuerade i samma gård som Aili och Anna-Maria.*(7)

När Tyyni Tuulio skriver om skilsmässan förundrar hon sig över Ailis beslut att flytta hem till föräldrarna och ta hand om dem. De var yngre än Tuulio när hon skrev sina memoarer, och verkade hur vitala som helst. Med sin lärarkompetens borde Aili inte ha haft svårt att få jobb. (Keskipäivän maa. s. 94-95)

I en uppräkning av de Tallgrenska barnens profession har Aili epiteten ”teckningslärare, och föreningsaktiv.” De fragmentariska uppgifter om hennes aktiviteter jag stött på ger bilden av en företagsam och utåtriktad person. Zachris nämner i sin dagbok att hon uppträdde ”käckt och sympatiskt” på en Marthakongress i Åbo, och ett annat år att hon var i Sverige för att hålla föredrag (1929 ; 1931). Bland det släktmaterial jag tagit hand om finns en handfull småskrifter och särtryck med texter av henne.*(8) I ett brev från början av 1940-talet nämns lönearbete.*(9) År 1921 deltog hon i Estland i en tävling för nya sedeltyper. Hon fick inte pris, men hennes förslag löstes in för ev. senare behov. (ZS dagbok 18.9.1921)

Aili reste till Estland i början av maj 1921 och var där åtminstone en månad. Det sammanhängde säkert med Teodors och Gretas bröllop, som hölls den 2 juni, och med det faktum att Mikko, 1920–23 hade en professur i Dorpat. På basen av de brevkort hon sände till Teodor ägnade hon sig åt att rita, studera tyska, gå på utställningar, och intresserade sig för estniskt hantverk. Strax före skilsmässan, läsåret 1919–20 studerade hon av allt att döma konst i Berlin, tillsammans med Teodor. * (10)

Var Berlinvistelsen ett sista försök att rädda äktenskapet – eller en välplanerad avslutning? Konstnärligt lämnade vistelsen i varje fall inga märkbara spår hos Teodor. Varken Zachris dagbok eller Ailis brev till Teodor tyder på äktenskapliga konflikter. Tvärtom. Zachris förvånas över hur flitigt de umgicks medan de väntade på att skilsmässan skulle få laga kraft, och ännu efter det. (ZS juni 1920 – april 1921) Ailis brev andas idel omsorg och välvilja. Hon försäkrar att hon själv mår bra – att Teodor inte skall oroa sig för henne – samtidigt som hon oroar sig för hans hälsa, nerver och ork. (9.11.1921 ; 10.1.1922)  

Inför första barnets födelse uppmanar Aili Teodor att enbart glädja sig över att det han så innerligt önskat sig går i uppfyllelse, och att inte alls tänka på henne. Själv är hon glad att Teodors gåvor och personlighet går i arv genom barnet och lever kvar efter honom.*(11) Första barnet var min mor, Birgitta. Teodor bad Aili bli gudmor. Hennes svar finns på en liten brevlapp. Det låter föga entusiastiskt, och lite ironiskt: Om du så gärna vill, har jag ingenting emot det. (1.3.1923) Från Kottbytiden finns en handfull brev till Birgitta. Hon kommenterar min mors förlovning på ett lite överraskande, och borgerligt klassmedvetet sätt: ”Hoppas få se den Du valt… någon vanlig människa är han säkert inte. Jag hoppas du av själva Livet får de två största gåvorna en människa överhuvud kan få: hälsa och ett gott namn… Är man frisk orkar man bättre vara god, och det goda familjenamnet är ens bästa pass överallt, och alltid, det skall du få se…” (8.7.1946)

Aili skrev till Birgitta på svenska. Hon kommenterar familjens språkpolitik 1953. Birgitta hade skrivit till henne om sina minnen av S:t Marie prästgård och Aili svarade med ett långt tackbrev:

”Förlåt Birgitta barnet, att du fått vänta på svar. Men jag hoppas, att du genom föräldrarna redan vet, hur glad jag blev åt ditt brev. Ja vet du, det var så trevligt alldeles överväldigande – så jag blev alldeles matt… / Så mycket minnen du hunnit samla på dina korta besök hos oss! … / Kanske kan du ännu minnas två händelser… /Ena gången var mamma – ’gamla moster’ – i sängen i sitt rum, då ljusen i hennes takkrona släcktes. Du neg för varje ljus ’adjö lilla ljus – adjö lilla ljus’ – Det var som en vacker tablå för gamla moster. Den andra tablån såg hon i vindssalen: barnet Birgitta liggande på mage på golvet och framför henne lekstugan, placerad i en trädgård med krukväxter – rosor – kring stugan och staket av pappskivor med tunna hål! Minns du? /… Men det var inte endast det som gamla moster tjustes av. Hon njöt av att få tala svenska med ett litet barn, det var som i hennes egen barndom. Hennes egna barnbarn var ju finska. Och min pappa och mamma talade bägge finska med sina barn ända tills vi blev fullvuxna. Som alla ideellt anlagda i medlet av 1800-talet var till och med mamma Jenny varmt finsk, svärmade för finska språket, finska folket, finska sånger, skolor osv. Bliven äldre, ung. 50 år, började hon känna sig främmande bland oss och blev allt mer svensk igen. Därför njöt hon av att ha det lilla svenska barnet hos sig...” (10.4.1953)

Min moster Utta, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg*(12) bodde vårterminen 1954 hos tant Aili i Kottby. Aili var då lite på 70 och den 28-åriga Utta upplevde atmosfären högtidligt gammaldags och dämpad på ett besvärande sätt. ”Tant Aili är ju hemskt snäll på alla vis men unik på något sätt. Jag har aldrig kunnat drömma om att en människa ända till detta tidevarv så oförändrat kunnat behålla sekelskiftets anda inom sig.” Hon tyckte Ailis pietet för sin avlidna moder närmade sig helgondyrkan, och att Aili fann det onaturligt att Utta velat skaffa sig rum och tjänst borta från föräldrahemmet: ”Hon framhåller ofta att döttrarnas plats är i hemmet och att sönerna skall tjäna kulturen i olika yrken, och att först när en riddare i rustning anhåller om dotterns hand må hon lämna hemmet för att helga äkta ståndet – om hemmet kan undvara henne nämligen.” (till Greta 26.1.1954)

Som 28-åring hade säkert också jag förfärats över Ailis åsikter, men nu när jag är i samma ålder som hon var då, uppfattar jag henne i många avseenden som en själsfrände. Av de nära och avlägsna släktingar jag postumt bekantat mig med, är hon kanske den jag har mest gemensamt med. Vi har båda erfarenheter av museibranschen.*(13) Jag har intresserat mig för konstskolgångna kvinnor och speciellt sådana som inte blivit konstnärer.*(14) Aili studerad både i Åbo ritskola, och Ateneum. Ingenting tyder på allvarliga ambitioner, men konstintresset bestod.*(15) Jag har på samma sätt som Aili tagit hand om släktpapper, studerat gamla brev och dagböcker, skrivit krönika för yngre generationer (denna blogg), och våndats inför enskilda valsituationer: Spara eller slänga?*(16) I förordet till avhandlingen om Anna-Maria skriver Krogerus hur hennes tankar under arbetets gång ofta gått till Aili: Aili som i sin familj stod för det kvinnoarbete som i allmänhet blir osynligt i historien. För mitt ursprungliga släktprojekt – som skulle bli en essäsamling om ”osynliga” kvinnor – hade Aili varit speciellt tacksam. Inte minst för att hon, till skillnad från mången hemmadotter i äldre tider, hade valmöjligheter.

Själsfrändskapen till trots gjorde Uttas syn på Aili mig betänksam. Ter jag mig lika otidsenlig med mitt släktprojekt? Jag tycker inte att jag idealiserar dem jag skrivit om, men jag har ägnat dem väldigt mycket tid. Varit besatt av dem? Levt i det förgångna. Gör det någon skillnad?

Både Uttas perspektiv och den Tallgrenska familjedynamiken väcker frågor och funderingar. Jag jämför med andra kvinnoöden jag bekantat mig med i det material jag gått igenom (medlet av 1800-talet till medlet av 1900-talet). Jag tänker på olika sätt att hantera kvinnolivets begränsningar och rollförväntningar – emotionellt och praktiskt. Jag tänker på lejonmammorna, de snälla tanterna, de övergivna, bittra, deprimerade och nervöst ångestfyllda, de välanpassade, de präktiga. Vilka typer av livssyn har de valt för att förklara och försona sig med realiteterna? Vad har varit historiskt betingat, tidstypiskt, klasspecifikt och hur mycket beror på familjekultur och gener? Vilka spår har deras osynliga arbete lämnat, och hur har deras förhållningssätt påverkat efterkommande och i hur många led?

ARKIVKÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingen. Samling Teodor Schalin: Brev från Alma Schalin till Teodor 1899–1920 ; från Johannes Schalin till Teodor 1899–1905 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960  / Samling Schalin-Willner: Brev från Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris 1900–1911 ; från Alma Schalin till Teodor 1921–1932 ;  från Ursula Schalin till Greta Schalin 1942–1961 ; från Aili Tallgren till Teodor 1910–1960  ; från Aili Tallgren till Birgitta Willner 1942–1958  / Samling Esther Holmberg: Brev från Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren1971–1890.

Privat ägo: Zachris Schalins dagböcker 1916–1936.

Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) har Tallgrenskt arkivmaterial, som jag inte bekantat mig med.

Bildkällor: Om icke annat nämns, ingår fotografierna i Teodor Schalins första fotoalbum, som tillsvidare förvaltas av undertecknad – i likhet med Teodors interiörmålningar av huset i Alberga. Samtliga albumsfoton ingår i Mikael Schalins digitala fotoarkiv. En del finns också i Åbo museicentrals fotosamling, och är tillgängliga på söktjänsten Finna.fi – bilden av Jenny Maria Montin-Tallgren vid skrivbordet är publicerad i Finlands fotografiska museums utställningsbok Piktorialismi, Valokuvataiteen synty. Helsingfors 2022, s. 109 (halvsidesbild i Minna Ijäs’ artikel ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja huonekuvaus”).

LITTERATUR

Drake, Knut: Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981. 1995.

Krogerus, Tellervo: Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista. Suomen kirjallisuuden seura, Helsinki 1988.

Nerman, Birger: ”In memoriam A. M. Tallgren 8.2.1885–12.4.1945”, i Fornvännen 40 (1945).

Tuulio, Tyyni: Nuoruuden maa, Porvoo 1967 ; Keskipäivän maa, Porvoo-Helsinki 1969.

Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non Sine Arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap”, i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 33, Festskrift till Riitta Konttinen, Helsingfors 2006.

Vähäkangas, Kirsti: ”Jenny Maria Montin-Tallgren – Naisasianainen, ruustinna, muinaistutkija”, https://www.naistenaani.fi/ (Naisten Ääni-hanke, Suomi Finland 100).

FOTNOTER

*(1) Före pandemin hade jag för avsikt att sammanställa en bok om ”kvinnorna i Teodors liv”. Aili skulle få en egen essä, och jag hade tänkt studera allt relevant som går att finna i offentliga arkiv. / Alla inom den Tallgrenska familjen (förutom Aili) var bemärkta inom sina verksamhetsområden. Den som vill veta någonting också om Ivar Markus Tallgren och sönerna Kaarlo och Oiva hittar lätt basinformation på nätet. Är man intresserad av kulturskvaller kan man dra sig till minnes att Helvi Hämäläinen använde Oiva och Tyyni Tuulio (och Anna-Maria Tallgren) som igenkännbara förebilder i den (filmatiserade) romanen Säädyllinen murhenäytelmä (1941).

*(2) Turun museokeskus N56966:VSO Maaria. ”Maarian Saramäen Marttilan kalmisto”. Foto Juhani Rinne. Tidsangivelse saknas.

*(3) Hon hade egna intressen, och egna åsikter. Under förryskningsåren stödde hon – i motsats till Ivar – de konstitutionella. Ivar, (lantdagsrepresentant för prästeståndet 1888–1905) stod för den undfallande linjen. ”Tallgrens grälar så stickorna står” rapporterade Teodors bror Johannes i januari 1905. Sommaren 1903 skrev Aili i sin dagbok om fruktansvärda gräl, och Anna-Maria befarade år 1908 i sin, att åsiktsmotsättningarna skulle leda till skilsmässa. Jenny övergav samtidigt sina ungdomstida fennomanska ideal och började aktivt värna om det svenska språket. (Krogerus s 179-80 ; Tuulio, Kesäpäivän maa, s. 42)

*(4) Sommaren 1939 vistades Anna-Maria en månad på familjen Tuulios sommarställe, och Tyyni förklarar sin oro inför besöket. Men allt gick bra (Keskipäivän maa, 369–372). / I december 1939 var Aili med Mikko i Lappland i arbetsärenden, och oroade sig över att hon inte lyckats få kontakt med Anna-Maria. Anna saknade sällskap, och för henne kunde det vara förödande: ”se puute voi olla hänelle tuhoisaa” (brev till Teodor 18.12.1939).

*(5) Till år 1906 Erik Johansson (prästsläkt, barnbarn till Zachris faster (småkusin till Teodor) / se närmare inlägget ”Far och son”, publ. 27.4.2023) / Giftermålet ansågs på sin tid synnerligen opassande (Audas, Emma, ”Läran inte entydigt klar”, Kyrkpressen, 30.11.2017).

* (6) Keskipäivän maa, s. 33. / Birger Nerman, Fornvännen 1945. / Den enda direkta anspelning på homosexualitet jag stött på är i ett brev från mor Alma till Teodor – som visar hur stigmatiserande det var: ”Mikko Tallgren sörjer unge Candolins död. Skrivit under gossens porträtt ’du var mig kärare än lifvet’ o vid grafven hade han sagt att det käraste han egt i lifvet gömdes i jorden. Ingen af Mikkos eller gossens egna ha vetat att vänskapsbandet mellan dessa två var så innerligt. Sorgen måste således vara sjuklig och öfverspänd och kan vara mycket farlig. Mikko liten!” (15.4.1906).

* (7) se inlägget ”Muddais, undantagsliv 1940–44.”, publ. 6.6.2020.

* (8) ”Pienten lasten piirutuksesta” i Kasvatus ja Koulu No 3 1915–16 ; ”Lybekistä” i Naisten lehti N:o 21 15. XI. 1921 ;  ”Maarian 150-vuotiaspappilarakennus ja sen haltijat”, 1934. Kop. av särtryck från Varsinais–Suomen maakuntakirja 6 ; Maarian eli Räntämäen kirkko, 1938 (guidehäfte, 15 s) ; S. Marie eller Räntämäki kyrka / Die Kirche von Maaria oder Räntämäki, 1938  (guidehäfte, 15 s) ; ”’Helmikuun manifesti’ ja marttatyö Suomessa” i Aamu N:o 5-7 1939.

* (9) Svarsbrev till Teodor, som erbjudit ekonomisk hjälp. Aili riskerade förlora sina löneinkomster p.g.a. sjukdom. Hon avvisade bestämt erbjudandet, med motiveringen att Teodors familj hade det knappt själv. Mikko skulle stå för sjukkostnaderna och hon skulle antagligen vara frisk snart, och få lön för hela månaden.  (23.1.1943)

* (10) ”Tämä on nyt se täyttymyksen hetki, jota monia vuosia sitten niin hartaasti toivoit. Iloitse siitä! Minä iloitsen että sinun lahjojasi ja persoonallisuuttasi tämän lapsen kautta menee perinnöksi jollekin ja jää elämään sinun jälkeesi.” (2.2.1923)

* (11) Studieresan till Berlin finns upptagen i Teodors matrikeluppgifter, men jag vet inget desto mer om vistelsen. Jag sluter mig till att Aili också var i Berlin, eftersom Zachris skrev om ”Teodors och Ailis” hemkomst (21.3.1920), och att också hon arbetade i ateljé, eftersom jag nyligen stötte på en teckning av henne på nätet, som är signerad Berlin 21.11.1919, A.T.S. (Aili Tallgren-Schalin) och föreställer Teodor vid staffliet. Den var till salu 16.5.2023 på Hagelstam & Co. / I den Schalinska samlingen har jag inte stött på några brev från Berlintiden. Ailis brev och reseanteckningar kan ev. ingå i det Tallgrenska arkivmaterialet.

*(12) Moster Uttas elchocker, publ. 20.10.2020.

*(13) När hon assisterade Mikko på 1910-talet, arbetade han på Nationalmuseet (1906–20), och hennes lönearbete på 1940-talet kan också ha varit museirelaterat. Det skulle vara logiskt med tanke på ”familjenamnet” och den faktiska kompetens, och de kontakter hon fått när hon i olika sammanhang assisterade Mikko.

*(14) ”Kvinnan, konsten och konsthistorien. En undersökning av konstskolelever från 1880-talet, 1920-talet och 1960-talet.” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1984; Konstnärsliv och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981, Åbo 1996 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd, Åbo 2001 (dr.avh.)

*(15) Jag känner inte till någon målning av henne. I Åbo stads samling finns åtta blyertsteckningar av S:t Marie prästgård och kyrka med omgivning (några daterade 1902). Bland Teodors och Gretas efterlämnade skisser har jag stött på enstaka grafiska tryck som är signerade av Aili. / Hon hade gärna följt med utställningar för att rekommendera konstköp åt andra (brev daterat 10.1.1947)

*(16) Hon nämner några väldigt fina brev som Anna-Maria skrivit, men aldrig postat. De är skrivna till en man som, enligt Aili inte alls motsvarar systerns beskrivning – ”miehelle joka A. on kokonaan luonut uudelleen paperille”. Hon tycker det synd att förstöra dem, men väldigt känsligt att överlåta åt helt utomstående. Hon skulle gärna diskutera det med Teodor som kännare av Anna-Maria. När hon rådgjort med Aino Kallas får hon alltid höra att hon absolut inte skall förstöra någonting. (17.12.1952)

Alma med barnen 

3 svar

Alma Schalin (1855–1934) var min morfars mamma. Hon födde tio barn. Två dog i späd ålder, och två som unga. Sex bildade familj, och levde till hög ålder. När barnen gick i skola, och bosatte sig på annan ort skrev hon många och långa brev till dem. Brevväxlingen med min morfar Teodor är omfattande ända från början av 1890-talet tills han år 1917, som 35-åring flyttade till samma stad som föräldrarna.

Jag har läst Almas brev med inlevelse. Många barn innebär många bekymmer. Modershjärtat blöder. Hon sörjer och oroar sig. Engagerade sig i allt och alla så länge hon levde. Hon blev 79 år. På hennes 80-årsdag samlade maken deras åldrande barn i änklingshemmet. Han hade skrivit ett tal. Det är prydligt renskrivet, och pietetsfullt bevarat. Han talade om hennes självuppoffrande kärlek som omfattat dem alla, om tålamod och försakelser:

”… försakelser av nöjen och vederkvickelser, som andra mödrar så gärna skaffa sig utom hemmet, – för att inte tala om deltagande i allehanda föreningars verksamhet, som hon med sin bildning och energi i hög grad kunnat gagna. Det egna dyrbara hemmet var för henne en den allra viktigaste anstalt, där det gällde att dana karaktärer för livet och att fostra medborgare för Guds rike…”

I. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22), med förebilder. I mitten Alma. Till vänster Teodor, Arnold och Bengt. Till höger Olav, Sigmund och Esther. Porträtten av de vuxna barnen är detaljer från ett gruppfoto, och porträttet av Alma är från ett ateljéfoto i halvfigur. Dessa återges i sin helhet i bildcollage IV.

Skulpturen (2021–22)

Jag bekantade mig med förmödrarna för att skriva essäer om dem, och när jag avstod från den ambitionen, bestämde jag mig för att modellera dem i stället. Alma ville jag skulptera tillsammans med sina barn, också de för tidigt döda – som en kattmamma med en stor kull ungar. De barn som levde till hög ålder sitter vid hennes kjolfåll . De är jämnstora, fullvuxna i övre medelåldern. De för tidigt döda håller hon i famnen. Dem försökte jag återge i den ålder de uppnådde i det jordiska livet.

Almas klänning är gjord i grå lera, medan hennes barn och hennes ansikte är formade i papperslera. Pappersleran är smutsgrå som fuktig, men vit som maräng som bränd. Före bränningen gnuggade jag några detaljer med brun lera. Efter bränningen försökte jag försiktigt färglägga de vuxna barnen och Almas ansikte. Ytbehandling kan både förbättra, och försämra ett verk. När jag jämför mina foton av skulpturen som obränd, med den brända, och färglagda versionen, är det den obrända, där den fuktiga leran ännu glänser och tydliggör spåren av fingrar och arbetsredskap – som känns mest levande.

II. Till höger, detalj av skulpturen som obränd. Till vänster, detalj av bränd papperslera, före och efter färgläggning.

De för tidigt döda

Almas och Zachris tredje barn, Signe dog i tuberkulös hjärnhinneinflammation när hon var ett år och 8 månader. ”Godt och bra har hon det där borta, tror jag, men här hemma är det så tomt, så tomt”, skrev Alma till systern Jenny-Maria. Det var i augusti 1885. Då hade hon en baby på tre månader, och de två äldsta barnen skulle fylla fyra, och tre på hösten. Omsorgen om dem måtte ha gett tröst och kraft, och en fast tro på livet efter detta gjorde det lättare att acceptera det som skett.

”Vi saknar henne mycket, men sörja henne ej, ty hon är ju så lycklig nu …. / Fullkomlig lycka kan ju ej uppnås i denna verld, men i himmelen! Det har lilla Signe Maria nu fått, och derföre måste vi tacka Gud, att han tog henne redan nu och sålunda befriade henne från många sorger som hade förestått henne.” (30.8.1885)

III. I mitten, de för tidigt döda barnen i Almas famn. / Till vänster Signe (1883–85). Foto, ateljé Fritz Hjertzell, Helsingfors. Privatsamling. / Till höger Mirjam (1890–1907). Detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv.

Deras tionde barn, Samuel blev åtta månader. Han hade svagt hjärta och dog efter en kort tids sjukdom i januari 1897. De äldsta gossarna, som gick i gymnasium i Uleåborg, fick dödsbudet per brev. Vårterminen hade just börjat, och då de lämnade hemmet i Nykarleby stod allt någorlunda väl till. Alma skriver om saknaden, begravningen, kransar och utsmyckning. ”Nog ställde ju mamma så bra mamma kunde för hans lilla kropp, men Gud tog vård om hans odödliga ande, och då har ju Samuel fått den bästa lotten.” (23.1.)

Min farmor, som också fick tio barn, lär någon gång ha sagt att det nog räckt med två. Almas tionde var knappast planerat, men liksom de andra barnen, en ”gåva” – och älskad i livet. ”En vacker solstråle, som spridde ljus och glädje med sig hos alla”.

Johannes, den förstfödde, som blev fotograf och dog i tuberkulos när han var 25, har jag berättat om tidigare (29.4 och 14.12 2023). Hans död var nog den som var svårast att smälta för både Alma, och Teodor, som var nästäldst. Johannes kamp mot tuberkulosen är väl dokumenterad i Almas och Teodors brevväxling. Om Mirjams död vet jag däremot nästan ingenting. Hon var Almas och Zachris sjunde barn, och dog 17 år gammal i oktober 1907 efter en kort tids sjukdom – bara ett år och nio månader efter Johannes.

IV. I mitten Alma Schalin, f. Montin (1855–1934). / T.v. gruppfoto av Alma och Zachris med vuxna barn, ca 1930. Stående från vänster: Olav, Esther (g. Holmberg) och Arnold. Sittande: Sigmund, Bengt, och längst till höger Teodor. / På gruppfotot t.h. finns också svärdöttrarna Margaret, Verna (sittande), Greta och Gerd. Foto från början eller medlet av 1920-talet. Mikael Schalins digitala fotoarkiv.

Vuxna med attribut

Almas vuxna barn är försedda med attribut, på samma sätt som den medeltida konstens helgonskulpturer. Teodor har en palett, de som blev präster har prästkrage och bibel, och trädgårdsarkitekten en kruka med grönväxter. Ingenjören var svårast att hitta attribut åt. Det han håller i handen är ett gem av metall, som kan föreställa vad som helst. Den enda vuxna dottern, Esther, har en stickning i famnen och klättrande barn på sidan. Hon arbetade med textilslöjd (mest vävning), både som hantverkare och lärare.

Att dotterns tre barn ingår i skulpturen av Alma, men inte sönernas barn (sammanlagt 19), var ett oreflekterat val, som dock är lätt att motivera i efterhand. Esther blev änka när barnen var små (5, 7 och 9 år), och eftersom hon vid den tiden bodde i samma våningshus som Alma och Zachris, kom de att bekymra sig mer om hennes barn än de övriga barnbarnen.

Lejonmamman

Esthers mellanbarn Nisse bodde långa tider hos morföräldrarna. Han har berättat om sina minnen av dem på ett släktmöte: Alma ansågs vara amper – och hon var nog bestämd – men oförarglig och omtänksam. Impulsiv var hon också. När han kom hem till dem direkt från Australien, för att gå på Navigationsinstitutet, och steg in genom tamburdörren kom hon rusande, men passerade rakt förbi honom, ut i trappuppgången där hon ringde på grannens dörr och med hög röst sade: Han har kommit, han har kommit.

Mor Alma framstår som impulsiv, och känslosam också i Zachris dagböcker (1916–34) och i den uppväxtskildring Teodor skrev på gamla dagar. Zachris nämner då och då hustruns yviga utspel med trött ömhet och överseende humor. Personerna i Teodors uppväxtskildring har fingerade namn, men lär ha varit lätta att identifiera för dem som hört honom berätta om sin barndom och skoltid.*1) Föräldrarna hade fasta principer. Allvarliga förseelser ledde till risbastu, även om det ”sved mest i de ömhjärtade föräldrarnas eget skinn”. Pappan slog ovilligt och för att det måste så vara, som på befallning – men mamman var häftig. ”Hon kramade sina barn kraftigt när hon tyckte om dem, men blev också ond så det förslog om någon ertappats med osanning eller eljes hoppat illa över skaklarna. Då brände björkriset som eld. Och – försoningen var så mycket ljuvligare när dess tid var inne.”

V. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22).

Uppfostringsprinciperna framträder tydligt i breven till skolgossarna i Uleåborg, och det är oftast Alma som för pennan. Det hänvisas mycket till skuld och skam. Gossarna får skämmas, och pappa – seminariedirektören – måste skämmas över dem. Föräldrarna blir sjuka av oro. Underförstått: de kan dö i förtid på grund av den sorg gossarna förorsakar dem.

Döden låg ständigt på lur. Någon månad efter lille Samuels död, fruktade Alma att också följande minsting, som låg sjuk skulle tas ifrån dem (13.2.1897), och hon oroade sig över att skolgossarna frös i Uleåborg: ”Mamma skrifver i dag till tant… Ni kunna ju bli dödssjuka, och pappa och mamma skulle knappast orka bära mer.” (30.1) Tron på ett liv efter detta var inte enbart trösterik. Den eviga saligheten omfattade inte alla, och senare väckte den unge Teodors vacklande Gudstro ”fruktan och bäfvan”. ”Du skref en gång i våras att minnet af din mamma bevarat dig att stå och ej falla under många frestelser. Det gjorde mig innerligt godt att höra det. Men det klarnade också genast, att min bild i längden vore ett för svagt skydd, om ej Gud är din hjelp.” (20.10.1901)

Omsorgen om allt och alla tog på krafterna. Den unge Teodor tyckte mor Alma fordrar omänskligt mycket av sig själv för andra – ”omsorger om allt som sorg om allt, som sliter på mamma”. (28.1.1902) ”Hon skonar sig inte förrän nöden tvingar” skrev Zachris när hon var 78 och gjort i ordning bad åt honom. (dagbok 20.4.1934). Året innan hade hon vilat upp sig på en kuranstalt:

 ”Mor som varit uppe sen kl 6 rensade nu svarta och röda vinbär till kl 12. Sådan natur har hon. Ingen måtta säger jag, och fruktar, att hvad hon vann i Lovisa genom badkuren, har snart gått förloradt. 18 timmars arbetsdag! Man kan ju bli öfveransträngd med mindre.” (31.8.1923)

Omsorgen om barnen upphörde inte när de blev vuxna. I Zachris dagbok finns vårvintern 1920 en fotnot, som han lagt till när han skrev rent konceptet – och förvånades över hur liten affär han gjort av mors hemkomst. ”Hon var dock av mig så innerligt efterlängtad”. Alma hade varit hos de i Helsingfors bosatta sönerna, och när hon väl kom hem sov hon hos Esther, som låg sjuk i hög feber. ”Först den sista mars antecknas att mor äntligen en ggn sov hos mig.”

Alma kunde ta till drastiska uttryck när hon var upprörd, men hon var också bra på att uppmuntra och stötta. Jag hade föreställt mig att konstnärsyrket kunde te sig suspekt för de borgerligt religiösa föräldrarna, och förvånades över hur mor Alma snarare underblåste än dämpade Teodors ambitioner. ”Tänk inte på att överge konsten innan du först pröfvat på vad du duger till”, skrev hon 1905. Man måste ha mod, göra utställningsarbeten och underkasta sig kritiken. ”Ställ målet högt och bryt igenom.” Hon uppmuntrade också Esther att utveckla sig i den ädla väfnadskonsten. ”Du har ju din part af konst- och skönhetssinne och i väfnaden kan det göra sig mer gällande än vid folkskolan hvars arbete kanske är mer nervslitande och ointressant.” (30.11.1923)

Jag har bara läst Almas brev till Teodor och Esther. Teodor var äldst (efter Johannes) och Esther enda (vuxna) dottern. Relationen till de övriga barnen kan ha sett lite annorlunda ut. Det är mycket jag inte vet om Alma. Jag vet mycket mera om Zachris och Teodor – trots att det uttryckligen var släktens kvinnor jag varit nyfiken på. Inför minnesstunden på hennes 80-årsdag hade Zachris läst hennes brev från deras förlovningstid. Dem har jag inte stött på. Inte heller på hennes anteckningar om sin uppväxt, eller en ”notesbok med anteckningar från 1880 långt in i framtiden”, vilka Zachris nämner i sin dagbok.*2) De kanske finns någonstans – eller också inte. Allt blir inte sparat, ännu mindre arkiverat och katalogiserat.

I Teodors uppväxtskildring berättar modern om hur kamrater från hennes flicktid, som föredragit att förbli ogifta, ofta frågat henne om inte husmoderns alla praktiska bekymmer blir enformiga och tröttsamma i längden, hon som tyckte så mycket om att läsa och studera.*3)

”Saknar du inte ditt forna liv, ditt eget liv”, frågar de. Men ser du, man kan inlägga sitt såkallade egna liv i plikterna – som nu bara tvätten: att ha den ren och fin igen, doftande och struken. Att få se om den och veta att ingen enda knapp fattas, att ingen reva blivit ostoppad, och få den väl inradad i hyllor och lådor – det är en njutning som få. Och lika med allt det övriga: gör det bara noggrannt och väl, och det smakar. Plikten ser du, blir intresse. Och intresset är alltid fullt av personligt liv – just det som du trodde dig ha offrat.”

VI. Minnesalbum, slutet av 1950-talet: Min lilla flicka / jag skriver i din bok / det som din morfarsmor / skrev i min bok / när jag var sju år / och hon väldigt gammal / så hennes händer skakade // ”Allt vad du gör / gör det bästa du kan” / (– det sade hon så ofta –) / Din morfars morfar / lärde henne det / när hon var sju år / i prickig klänning / och randiga strumpor / som på fotografiet / i lådan. // Mamma

FOTNOTER

* 1) Uppväxtskildringen är opublicerad. Manuskriptet hittades, och skrevs rent på maskin mer än 20 år efter hans död. Det finns ett fåtal kopior av det, varav en i ÅAB:s handskriftssamling. / Citatet om risbastun från sid. 45–46.

* 2) ZS dagbok 5.1.1929, 20.1 och 30.1 1931, 25.12 och 31.12.1934.

* 3) Teodors manuskript s 218–219.

KÄLLOR

Privatsamlingar: Zachris Schalins dagböcker (1872–74; 1916–36) och minnestal (Till mor Almas minne den 18 maj 1935); Nils Holmbergs anförande på släktmötet i Helsingfors den 29 aug 1981.

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 1892–98, och från Uleåborg till föräldrarna 1892–1900; brev från Teodors Schalin till föräldrarna 1900–1911. / Saml. Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1920; Teodors uppväxtskildring (Vol 31 ”Självbiografi”) / Saml. Esther Holmberg: Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren 1881–86; Alma Schalin till Esther Holmberg 1913–29.

Zachris och Alma

1 svar

Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.

Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.

Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.

”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.

Nykarleby seminarium

Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom.  1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.

Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”

För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.

Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.

De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.

Förebud och blixtförälskelse

Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.

” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”

Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar.  Den inleds med några ord till läsaren:

”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”

Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.

En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma: 

”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”

En intressant bekantskap

Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.

”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”

Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.

Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk.  ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”

Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:

”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”

Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)

Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016.  Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).

Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj

Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden… 

Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**

Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.

FOTNOTER

* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”

** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.

KÄLLOR

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ;  15.4.1886 ; 2.7.1886.

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886  /  Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.

Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)

Döttrar och systrar

Lämna ett svar

Förebild för skulpturen ”Döttrar och systrar” (2019) är ett foto föreställande min morfars farmor Sophie på en uteveranda tillsammans med sin svärdotter Alma och ogifta dotter Emilia. På fotot rensar Alma och ”faster Emmi” bär, medan Sophie sitter med händerna i famnen och blickar ut mot gården. Fotot är taget av min morfars bror Johannes någon av de första somrarna på 1900-talet. Sophie är över 80 år, och Emmi och Alma kring 50. När jag omvandlade bilden till skulptur klämde jag ihop figurerna, och gav dem olika attribut. Sophie läser Bibeln, mor Alma handarbetar och faster Emmi håller i en skål. Färgläggningen är inspirerad av tant Brun, tant Grön och tant Gredelin.

Tv. Sophie Schalin (1820–1913). Albumsbild, privat ägo. / På verandabilden, Sophie med svärdottern Alma Schalin, och dottern Emilia Schalin (Åbo museicentral). Båda bilderna tagna av Johannes Schalin 1900–1905. / T.h. keramikskulpturen Döttrar och systrar (2019), med ett infällt foto av Alma (Johannes Schalin, albumsbild).

Jag knådade ihop den förstrött, som ett mellanarbete medan jag funderade på mera ambitiösa motiv. Jag var inte speciellt nöjd med resultatet, men har blivit alltmer fäst vid den. Den står på ett runt bord vid en gammal gungstol, där jag ofta sitter och låter blicken vila på de tre gummorna. Det känns rogivande på samma sätt som när man betraktar ett levande ljus. Jag tror det handlar om kvinnornas försjunkenhet och tysta gemenskap. Att läsa, handarbeta, rensa bär är hemtrevliga sysselsättningar.

Alma återkommer jag till senare. I samband med den här skulpturen vill jag berätta om Sophies döttrar Emmi och Tilda (Matilda). När deras far Lars Wilhelm Schalin år 1861 blev präst i Larsmo var Emmi 10 och Tilda fyra år. Skärgårdskommunen Larsmo saknade vägförbindelse med fastlandet och hade ingen skola. Lars Wilhelm engagerade sig aktivt i bägge frågorna, men innan folkskolan blev verklighet hade de Schalinska barnen passerat skolåldern. Medan deras mormor levde, kunde de bo på Kuddnäs och gå i skola i Nykarleby.

Tilda bodde på Kuddnäs under hungeråren 1867–1868. I Nykarleby kokades soppa både åt stadens egna fattiga, och för kringvandrande tiggare från landsbygden. I ett brev hem berättade hon om en soppkokning på Kuddnäs, då 354 tiggare fick del av bespisningen. Själv fick hon dela ut bröd. I hungerns spår följde epidemier. På försommaren 1868 insjuknade mormodern i tyfus, och dog den 1.7. Senare gick Tilda i skola i Gamlakarleby. Sophie kommenterar i ett brev till brodern:

”Lite tomt ha vi här hemma efter Thilda flickan som nu också kommit sig ut i världen. Må Gud bevara de kära barnen. Den fördelen har ni stadsbor att ni får ha edra barn hemma under deras första lärotid, det är så bekymmersamt att skicka ut dem som så små.” (21.1.1870)

Porslinsdockor från Emmi Schalins dockskåp. Enligt min mor, som i sju, åtta års ålder fick överta dockskåpet, kallades de Emmi och Tilda. Klänningarna har de hafts sedan Emmi lekte i dockskåpet. / T.v. syskonen Emmi Schalin, Zachris Schalin och Tilda Wegelius (detalj av foto i privat ägo). / T.h. Syskonen Emmi och Zachris med sin mor Sophie omkring 1910.

Sophies brevväxling med brodern Zacharias Topelius och hans hustru Emilie innehåller ibland upplysningar om de Schalinska barnen. När de blev så stora att de kunde vistas i Helsingfors på egen hand fick hon rapporter om dem, och när hon blev änka var brodern hennes viktigaste förtrogna när det gällde barnens vägval. En informativ skildring av deras uppväxtmiljö i Larsmo ingår i ett brev från min morfars mor Alma. Det är skrivet året innan giftermålet, när Tilda var 21 och Emmi snart skulle fylla 29:

”Mycket väl blef jag emottagen, ehuru jag då mer ej alls var väntad. Flickorna ville ej tro sina ögon, då de sågo mig. Jag trifdes så utmärkt bra bland de enkla arbetsamma menniskorna. Enahanda var väl lifvet der, men lugnt och angenämt. Hör blott! Före kl 6 väcktes den af flickorna, som hade hushållsveckan. Hon såg då om allt, som under dagens lopp fordrades, kokade maten, och allt annat. Kl 6 fördes det kaffe åt gamlorna och sjutiden kom gumman ut, för att sjelf sila mjölken. En timme senare åts frukosten. Då åts alltid varm mat. Nu började det egentliga arbetet. Emmy skötte om alla väfvar, ställde om sömmar, bakade och gjorde ostar. Tant spann och stickade. Thilda såg om kreaturen, spann, hjelpte till öfverallt hemma och dessutom vid folkskolan. Ungefär kl 2 åts en enkel, men smaklig middag. På eftermiddagen samlades vi alla för att någon timme läsa ur någon god bok. Kvällsvarden, alltid varm mat åts ungefär kl 9. Sedan sutto vi ännu alltid länge och pratade. – Familjen, hör till de s.k. pietisterna. Tant är mycket älsklig och mild. Hon är en verklig qvinna. Emmy är allvarsam och stadig. Wi förstå hvarandra bra. Thilda är gladare, vänlig och ganska sluten.” (28.3.1879)

Några av Emmis och Tildas vistelser i Helsingfors var bildningsresor. Vårvintern 1874, när Emmi fyllde 23, åhörde hon föreläsningar, som hon enligt moster Emilie, var mycket intresserad av, och Topelius skrev år 1884 om en post på barnhemmet i Helsingfors, som Tilda kan ha varit påtänkt för – vilket tyder på utbildning. Senare, när familjen Topelius flyttat till Björkudden kunde Emmi och Tilda ibland bo där och hjälpa till med olika sysslor. ”Tack för er kära Emmi, hon är så snäll och trifsam … Hon är så förskräckeligen flitig att det är nästan för mycket” skrev Emilie till Sophie vårvintern 1880. Två år senare arbetade Tilda som Topelius sekreterare, och fick dessutom i uppdrag att sy en rock åt honom. Hon berättade om sina minnen i en intervju för Kotiliesi när hon var 95.

Emmi Schalin. Fotot t.v. trol. Johannes Schalin. Mittbilden är från Emmis hem i Nykarleby, maj 1925.

Emmi (1851–1939)

Emmi var 31 år när Sophie blev änka. Lars Wilhelm dog på försommaren 1882. Emmi bodde tillsammans med sin mor i över 30 år och tog hand om henne när hon var gammal. Från prästgården i Larsmo flyttade de först till Jakobstad och sedan till Nykarleby, där sonen Zachris Schalin blev föreståndare vid seminariet. När Emmi var 40 skrev Sophie om dem i vi-form: ”Si ja talar mest i pluralis i dag för Emmi är inbegripen i allt. Vi är liksom oåtskiljeliga”. Och fyra år senare: ”hon är min käpp och stav så länge jag orkar vandra till seminarium och för övrigt mitt ålderdoms stöd.”

Nykarleby seminarium var min morfars barndomshem. Han fyllde fyra när de flyttade dit, och det var dit han längtade hem, när han på 1890-talet gick i skola i Uleåborg.* Farmor och faster Emmi var självklara och viktiga personer när han växte upp. De förekom ofta i hemmet och barnen sprang över till dem på ärenden, eller för nöjes skull. Emmi fick heta ”Plättfaster”. Hon var som en andra mor för Almas och Zachris många barn – och gammelmor för deras barnbarn. Min mamma fick överta Emmis dockskåp när hon var sju, åtta år. Det finns numera hos oss. Enligt en bifogad text, skriven av min mor, kallades dockskåpsdockorna Emmi och Tilda.

I den bok om förmödrar som jag hade tänkt skriva ville jag ägna Emmis självuppoffrande liv en egen essä. Jag var också nyfiken på hur släktens ”huvudpersoner” tedde sig ur hennes perspektiv. Men jag stötte bara på ett fåtal alldagliga brev i det material jag gick igenom, och lämnade saken därhän.

Tilda Wegelius. Strandbilden är fotograferad av Johannes Schalin 1900–1905 (Åbo museicentral) Längts t.h. hennes make, de fem pojkarna är från hans första äktenskap, döttrarna Tildas. / T.h. Tilda och Henrik Wegelius, detalj av samma fotografi som på bildcollage ovan, samt 75-årsnotis från år 1932 och rubrik och illustration till intervju i tidskriften Kotiliesi 1/1952.

Tilda (1857–1953)

Tilda gifte sig med en änkling, kyrkoherden Henrik Wegelius, när hon var 38. Hon fick två egna barn, var 11 år prästfru i Masku, 27 i Sastmola, och änka i 20 år. Bland de tidningsklipp jag har hemma finns födelsedagsnotiser och en nekrolog som beskriver henne som en aktiv och driftig person. Flera kyrkliga föreningar, välgörenhetsorganisationer och förtroendeuppdrag räknas upp.

Tilda ingick inte i mitt bokprojekt, så jag förbigick henne för det mesta under mina arkivstudier. I Topelius brev till Sophie kunde jag ändå inte låta bli att notera hans kommentarer om Tildas ”embete hos bror Z.” Hon tog hand om Almas och Zachris första fyra barn (0–4) när de bodde i Helsingfors, och morbror Topelius befarade ”att de numera knappt kunna undvara henne.” (24.2. och 18.8.1885). Skarpare uttryckte han sig år 1891, när Tilda redan arbetat på annat håll och hennes hjälp hade efterfrågats på hemmaplan:

”Nej, nog förstår vi kärlekens tjenster, men icke äro systrar och fastrar till här i verlden blott för att vara barnsköterskor. De kunna ju hitta något eget mål att lefva för… / Gud har tagit mina gossar till sig, men om jag hade dem qvar, sannerligen skulle jag lära dem, att en syster icke är skapad till deras tjenstepiga, utan bör hafva sin lika arfsrätt både i bo och frihet.” (9.2.1891)

Någon heltäckande bild av Tildas anställningsförhållanden har jag inte. ”Vetil” nämns ibland i breven, och ”prästgården”. Kanske arbetade hon någon tid i Wegelius familj? Hans första hustru, Hanna, var god vän och släkting till henne. Enligt Sophie var det en kär plikt för Tilda att bli en god mor för deras fyra pojkar. Året innan giftermålet arbetade hon i varje fall i Myllykylä (Sordavala). Sophie nämner koleran i Petersburg, det är oroande nära – och frågar sin bror om Pekka Halonen är en lovande konstnär. Tilda har nämligen varit med och ordnat hans bröllop med ”Majku”. Tydligen arbetade hon i Maija Halonens föräldrahem. Hösten 1895 skulle hon komma hem så snart de får någon annan i hennes ställe. I december förlovade hon sig, och i februari 1896 gifte hon sig.

Faster Tildas bröllop firades i Nykarleby seminarium. Mor Alma berättade ingående om förberedelserna och festen för sina skolgossar i Uleåborg. Hon uppmanade pojkarna att skicka gratulationsbrev i tid, ”så har ni troligtvis nöjet att vara de första som på bref begagnat fasters nya titel och namn”.

*https://maggasarkiv.home.blog/2021/08/05/kara-gossar-alskade-foraldrar-1890-tal/

ARKIV

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Coll 309.6 (Sch 1870-97): Sophie Schalin till Zacharias Topelius 21.1.1870 ; 27.10 1891 ; 4.9.1894 ; 4.9.1895 ; 31.12.1895. / Coll 244.94 (ZT 1881-98): ZT till Sophie 6.3.1894 ; 24.2.1885 ; 18.8.1885 ; 9.2.1891.

Svensla litteratursällskapets arkiv, Helsingfors. SLSA 789 (Lindqvistska och Haeggströmska släktarkivet): Emilie Topelius till Sophie Schalin 19.1.1874 ; 25.2.1880 ; 29.1.1882.

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Esther Holmberg, Vol 2: Alma Montin till Jenny-Maria Tallgren 28.3.1879 / Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma Schalin till skolgossarna i Uleåborg: 8.2.1896 ; 15.2.1896.

TRYCKTA KÄLLOR

Kotiliesi 1/1952: ”Setä Topelius sisaren tyttären silmin”.

Schalin, Zachris: Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI.  202 s. / Kap XII (Doktorinnan Topelius sista tid och Kuddnäs ödestimma), s. 177 om Tildas brev.

Schalin, Zachris: ”Den första folkskolan i Larsmo” i Svenska folkskolans vänners kalender 1913.Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna. Zacharias Topelius skrifter XX:2. Svenska litteratursällskapet

År 1957

Lämna ett svar

På senhösten 1957 fyllde min morfar 75 och min mormor 60. Till födelsedag fick de en 20-sidig årskrönika med färgbilder som jag ritat på uppdrag av min mamma. Under bilderna har hon förklarat vad de föreställer. År 1957 var ett händelserikt år. Jag fick en lillasyster. Hon föddes på sommaren. Somrarna tillbringade vi i Pargas, på morföräldrarnas sommarställe i Västermälö by. Jag hade en bofast bästis som hette Barbro. Vi gjorde mycket roligt tillsammans. På hösten började jag skolan. Jag var 6 år och skulle fylla sju i januari. Vi bodde i Ekenäs. Satelliten Sputnik sköts upp den 4 oktober och snurrade runt jorden i tre månader. Sputnik såg jag i Puolalaparken i Åbo tillsammans med morbror Olle.

Min mamma tyckte jag hade ett underbart sätt att rita när jag började skolan – men att det förstördes efter bara något år. Hon beklagar sig för sin kanadensiska svägerska Elisabeth Willner (f. Ferguson) i januari 1959:

“She had a wonderful way of drawing, but it was out with the school – and I hate the school for it, they have a very bad drawing instruction (but very good song teaching) that kills the interest in one year. It is not only the age. It was so pity.”*

Pärmbilden uppe t.v. / Mips döptes till Annamaria Helena. Hon är i momis famn / Vi har gymnastik i skolan. / Nedre raden: Jämt måste jag prova den röda klänningen som skulle bli färdig till mofis födelsedag. Mips är i sängen och du ser genom dörren ända till storarummet. / När jag hade varit sjuk fick jag en dag sitta ute i solen med Utta / När de där Villes var hos oss satt vi på verandan.
Uppe t.v.: Det var så många båtar som for förbi / till höger: Mamma o pappa fiskade med nät och det är jag, Margareta, som sitter i fören ; Johan och jag simmade och det var pappa som stod och tittade på.
När jag var till Åbo var jag med Olle till kiosken, Jag syns bara lite. Chokladkakorna (x) var på den hyllan / När Olle och jag och farbror Nisse Brant var till kiosken såg vi Sputnik när vi var i parken / I farbror Hockas bil
Hösten har varit regnig / Den gången vi var med pappa till Löjtlins (bybutiken) blåste det så hårt och gick stora vågor
Idag var det så hemskt roligt i skolan för vi fick se film. Ska jag rita från filmen? Först var det om nykterhet att vi skall vara nyktra. Den andra var ännu roligare. Det var om nån begravning. Dethär är en kamel.
Den roligaste gången i somras var när jag fick fara ut med Olle i Kråkan och det var så sent att Jockis hade gått i säng ren. Det är Barbro som är med på bilden fast det var nog en annan gång som hon var med. / Barbro var hos oss. Mips sover nära gungbrädet. Ser du vägen till Lillaskogen? / Vi var i ladugården hos Barbro, fast där fanns inge lejon, det ritade jag på skoj på väggen.
När jag var sjuk tittade jag på ”Kanaljen i Seraljen” och sen ville jag också rita modern konst för jag tycker det är lättare att rita. Men man måste skriva vad det är : ”Fisken simar i gröna havet och sir ett diur som pipär, å en papärslap, å sär nån här å metar, å sser iag lite tång net, å en ieda (gädda) på vattne”

FOTNOT

* Brev från Birgitta Willner (f. Schalin) till Elisabeth Willner (f. Ferguson) den 26.1.1959. Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner, Vol 17. Det finns 20 bevarade brev från min mor till hennes svägerska i Kanada, vilka min kusin Lisa tillhandahöll i somras. De är från perioden 1958–82.

Breven från Kanada finns i Vol 18. De är 49 till antalet och omspänner en längre period (1946–1993). De flesta är skrivna av Elisabeth Willner (f. Ferguson), som började brevväxla med min mor år 1954. Några är skrivna av min farbror Gideon Willner. Han emigrerade som 17-åring år 1930. Blev gruvingenjör och arbetade vid guldgruvan Macassa i Kirkland Lake.

Rimmade resonemang (1903–60)

Lämna ett svar

Den 20 september 2021 överlämnade jag det släktarkiv jag suttit på i 27 års tid till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek. Då var det färdig sorterat och samlat i sex lådor, som innehöll 19 arkivpärmar med omkring 2500 brev, och lite annat material, såsom teckningar, dagböcker och tankehäften. Jag ser överlåtelsen som jämförbar med en organdonation. Om bitar av någons liv kan vara till nytta för andra är samlingen värd sin sorteringsmöda och hyllplats.

En del av materialet är skrivet på rimmad vers. I ett tidigare inlägg* finns ett foto av min morfars far Zachris Schalin, som haft bildtexten ”Vers på löpande band. Far i författartagen.” Att snickra i ord – såväl som i trä – var för honom ett kärt nöje som följts upp av senare släktled. I det material jag förvaltade fanns ett dussin av Zachris’ hand, de äldsta från 1875, och av min mor ett 50-tal barnramsor som hon skrev på äldre dagar. Orimmad dikt skrev hon ibland som ung. Hennes far Teodor Schalin (1882–1960) ägnade sig enbart åt rimmad dikt. Det finns ca 300 renskrivna sådana, plus äldre versioner. Den äldsta, daterade, är från år 1903 och den sista är en fyra sidor lång namnsdagsvers från sommaren 1960.  År 1955 försökte han få ett urval utgivet. En del av Teodors dikter är brukspoesi, såsom bemärkelsedags- och julklappsrim, och festdikter till släktingar och umgängesbekanta. Vinjetten till bloggen ”Rötter och annat” är från en illustrerad årskrönika som han sammanställt åt sina föräldrar julen 1918.

Sorterat och levererat! Släktarkivet på trappan till Åbo Akademis bibliotek den 20.9.2021. Till höger bloggens vinjett, som härstammar från Teodors årskrönika julen 1918. Seriestrippens verser lyder: ”Sommaren herrskapet Schalin / hvar på sitt håll gungar in; / mor i Runni blir betagen, / pappa där får knip i magen; // Ailis ögon skåda få / äppelblom och himmel blå / där hon i sin matta hvilar, / mannen på Topelius filar.” (Runni var en kurort; Aili Teodors första hustru; han filar på relief till minnessten vid Kuddnäs)

”Än en gång med lust och gamman / firande vår jul tillsamman / friska, välbehållna alla / lyckliga vi må oss kalla! // Så som världen stått på ända / mycket galet kunnat hända / mycket inom denna skara / kunnat annorlunda vara! // Hvad af ondt och hvad af godt / vår familj har pröfva fått / hur hon haft det sedan senast / det skall här förtäljas genast.”

År 1918 var ett händelserikt år, både i samhället i stort, och för den Schalinska familjen med sina åldrande föräldrar och ett halvt dussin vuxna barn. Krönikan innehåller, förutom de ovan citerade inledningsverserna, tio sidor som består av en seriestripp och två fyrradiga verser. Både Teodors hustru och mor är krassliga, ”far förskräcker med sin galla” och ”Spanskan” drar genom landet. Barnfamiljerna fick en släng av sleven. Och det var inbördeskrig: ”Lika muntert annars var det: / vakt man höll mot röda gardet / bakom hemmets låsta port / nöjet mera nytt än stort.” Finland fick en kung, som inte tillträdde. År 1918 var Teodor ny i Åbo. Han hade just inlett sin bana som lärare i Åbo ritskola, och började lite senare ha teckningslektioner också i Turun lyseo och Classicum. Ett artisthem reds med fröjd uti Albatrossens höjd – en frack anskaffas som får sitt elddop i huvudstaden; ”lärarprofvet gafs den dagen”.      

Bilder och verser från Teodors årskrönika julen 1918.

Föräldrarna fick en konstfullt illustrerad årskrönika också julen 1921. Den är ofullständigt bevarad och saknar årtal, men kan dateras av innehållet. Teodor har nu en ny hustru, Greta (f. Kegel), som prytt de tomma baksidorna med små blomstervinjetter. Några har signeringen G.K.S. som hon använde bara en kort tid. De gifte sig i juni 1921. Krönikan bär titeln ”Lutfisken”. De sex textsidor som finns kvar är försedda med två färglagda bilder som kommenteras i var sin tvåradiga vers.

Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. Versraderna t.h. lyder: ”Här ses en stämningsfull entré; / – ack ja, vi blefvo fockade! // Här ett välbekant motiv / från Herrskapets augustilif.” (I mitten hans nya hustru Greta, och t.h. mor Alma)
Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. T.v.: ”Här iväg ses Nordqvist larfva / för att på sin skuta skarfva”. T.h.: ”Hur årets skörd har varit rik / hörs bäst på små Schalinska skrik.” (År 1921 fick Teodors bror Arnold sitt tredje barn, och bröderna Sigmund och Olav sitt andra)

Julrim och annat traditionsmaterial kan intressera folklorister – men hur skall man förhålla sig till andra typer av rimmad dikt? Ifall de saknar litterärt värde, inte går att använda som historiskt källmaterial, och inte är illustrerade? Efter att ha läst Teodors tankehäften, många av hans brev, och minnesord om honom, är det som om jag skulle komma honom ännu lite närmare i dikterna. Där breven är anpassade till sina mottagare, och tankehäftena kretsar kring problemlösning, handlar dikterna om mera allmänna känslor och stämningar. Också när det gäller konstnärligt arbete. De svarar på den fråga som nuförtiden ställs till aktörer inom snart sagt alla områden: ”Hur känns det?”

Att vara bildkonstnär är en ensam och osäker bana. Och mytomspunnen. Under 1900-talets första decennium präglades hans tillvaro av vankelmod och rastlöshet. Då inledde han sina konststudier, gjorde studieresor utomlands och försökte leva som fri konstnär. Ibland hyrde han in sig för flera månader i någon landsortsby för att arbeta ensam och ostörd, däremellan ville han ut i världen, där han drabbades av hemlängtan. Tillvaron stabiliserades 1910, när han gifte sig, byggde hus och började arbeta som teckningslärare i Helsingfors. De äldsta dikterna är från de oroliga ungdomsåren. En som kan bottna i stämningar från hans Parisvistelse 1905–06* har titeln ”Ateljé”. Den består av nio 4-radiga verser och är daterad ”1905–1917”:

”Så är den slut, den långa dagens möda, / mitt tunga konstnärskaps martyrium. / I skymmande och öde arbetsrum / jag vaknar långsamt upp som från de döda. // Ridån gått ner: att åter snöpligt ändas / en akt i sorgespelet är förbi, / nu höljer mörker stilla mitt staffli / mens nere storstadsgatans lyktor tändas. // Jag reser mig och går som ofta förr / att stödd mot fönsterkarmen stum betrakta / den ström av vandrare som nere sakta / passerar huset med min stängda dörr. //   – – – – . Jag måste ut i storstadsvirvelns brus / att mina pulsars vilda bultning stilla, / och slår jag mig fördärvad, går mig illa, / jag kvävs, jag brinner inomhus! ”

Blyertsteckning av Greta (ant. från 1930-talet), och två dikter av Teodor om konstnärsliv. Den handskrivna är odaterad och oavslutad, ant. från tidiga ungdomsår: Inledningsverserna lyder: ”Vi ville vara pirater / i skönhetens tempelgård / vi ville helga vår lefnad åt / den heliga eldens vård // vi ville fjerran från torgens larm / i andakt lefva vårt lif / vår konst skulle vara vår offertjänst / men aldrig ett tidsfördrif…” ; Den maskinskrivna dikten är daterad 1905–1917 (citerad ovan).

”Brokig palett” hade Teodor satt som titelförslag till den rimmade journal han sände till ett förlag för utlåtande. Manuskriptet bekräftades mottaget den 8.2.1955. Några veckor senare kompletterade han samlingen med ett urval nyskrivna dikter. ”Det förefaller som den hårda pressen i fråga om dagligt porträttarbete skulle direkt framprovocera skriveriet. Det formligen dräller vid uppvaknandet av hugskott efter en helt annorlunda inriktad arbetsdag.” (utkast till följebrev 23.2.1955) De flesta av dikterna är skrivna på 1950-talet eller slutet av 1940-talet, d.v.s. under den tid jag bekantat mig med i min mormors brev till min mor, och som jag kommenterat i tidigare inlägg.* Då var Teodor ungefär i den ålder jag befinner mig i nu. Jag blev imponerad av hans ork och flit. Han hade alltid flera porträttbeställningar på gång, anlitades som föredragshållare, skrev recensioner, och hade ett rikt umgängesliv.  Min mormor uttryckte ibland oro över hans många åtaganden. I dikten ”Slängkälke” speglas hans egen olust över situationen. Där får barndomsvintrarnas iskarusell fungera som bild för vuxenlivets ekorrhjul. Dikten är daterad 12.12.1954:

” – – –  I dag bär det runt på kälke igen / och på skjuter ovän och skjuter vän, / pajasen, mig synes, i schackrutig stass, / som piskar och kör på min dårskaps lass. / – – –  / Allt mer stelnar greppet, förvandlat till kramp / där miljoner är med, delar fruktan och kamp / vid försök att hålla på släden sig kvar / där i virvlande vansinne runt den far …”

Om dikterna ”formligen drällde” ut på morgonen under dagar av intensivt arbete vid staffliet kan det inte ha blivit mycket tid för bearbetning. Åtminstone för mig verkar de sena dikterna inte lika genomarbetade som de äldre – vilka är betydligt färre och förmodligen strängare gallrade. Mängden av hugskott och brådskan att få dem till pappers kan också ha bottnat i en känsla av att inte ha så mycket tid kvar. Flera dikter kretsar kring fåfänglighet och förgänglighet – vilket också var motivet för den stora figurkomposition han arbetade med vid samma tid som samlingen ”Brokig palett”. D.v.s. altartavlan för S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag berättade om i inlägget ”Morfars modeller” (23.7.2020). Dikterna tyder på att han tog detta målningsuppdrag på djupare allvar än jag insåg när jag skrev texten – och att det täta umgänget med motivet fick honom att tänka mera på sin egen ålder än han kanske annars hade gjort.

Merparten av festdikterna är också från 1950-talet, och slutet av 1940-talet. Det fanns säkert ett uppdämt behov av sällskapsliv efter de tunga krigsåren, och större möjligheter att delta när lärarjobben föll bort ett i taget. Julrim, och långa dikter till de egna familjemedlemmarnas bemärkelsedagar finns från alla perioder. För en nutida läsare blir könsstereotyperna tankeväckande och roande, vilket jag tidigare kommenterat i samband med festdikten för deras silverbröllop.*

Bland Teodors rimmade verser finns en gåvodikt som har källhistoriskt värde. Gåvan var en tavla som min mor år 1954 fick till sin födelsedag. Tavlan föreställer Greta vid staffliet i sällskap med två andra kvinnor. Den påbörjades planlöst, skarvades och blev förlaga till en större ateljémålning som sedan något år tillbaka ingår i Åbo konstmuseums samlingsutställning.  Den utställda duken, signerad 1928, hängde på väggen i den Schalinska bostaden till år 2014, då den donerades till museet. Den finns reproducerad i bokserien Pinx, Maalaustaide Suomessa, som exempel på nysaklighet, och i min egen artikel om konstnärsparet Teodor och Greta i serien Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier nr 33.*

T.v. Teodor Schalin. Ateljébild, 1928, olja på duk. Åbo konstmuseum. T.h. målningens förlaga, den som gåvodikten på följande bild hänför sig till (privat ägo).

En skiss föreställande Greta som vilar händerna i famnen var utgångspunkt för målningen, vilket Teodor senare antecknat på teckningen: ”Ur denna skiss, gjord många år tidigare när sannolikt Birgitta matades och åt långsamt, växte senare den stora gruppbilden målad 1928 fram. Det var händernas väntande ställning av vila som intresserade mig.” Gåvodikten består av 23 verser på fyra rader och redogör i detalj för målningens hela tillkomsthistoria.        

Rimmat gåvobrev med 23 verser till dottern Birgitta (1954); Blyertsteckning, gjord av Greta föreställande Teodor vid skrivmaskinen, odaterad (ant. från 1930-talet) och t.h. Teodors, i gåvodikten omnämnda skiss av mor Greta som matar Birgitta (medlet av 1920-talet), brunpenna.

”När denna tavla tösen når / du fyller inga jämna år / men händelsen en kommentar / i alla fall dock med sig drar // – – – // Men roten till det hela hör: / en saga än berättas bör, / den om en liten pias nyck / och krångel vid sin morgondryck. // Mor Greta som din matning skött / när den gick trögt höll upp, och trött / två händer sjunka slutligt lät / – se bilden! – fällda över knät. // – – – // Det blev fröet; mamma kom / och posen med så småningom / helt automatiskt, som porträtt / likt Whistlers mor i silhuett! // Men nu var pappen alltför bred, / ett mål för blicken måste med – / en blomma målad? Ett staffli?  / Men än fanns plats, en yta fri…”

Dikten berättar hur ytan fylldes ut bit för bit, och hur den skarvades med en större duk, som ursprungligen var tänkt för ärkebiskopens porträtt. Vi får också veta att kvinnan som står vid blombordet är ”gudmor Elli”, och den andra, som lutar sig mot stolen ”Vera” som är iklädd Gretas skor.* När tavlan målades var Greta småbarnsmor och i den mån hon hann ägna sig åt konst, var det närmast akvarell och pennteckningar. Oljemåleri började hon ägna sig åt långt senare. Ateljéscenen är arrangerad som ett stilleben, och målarskrinet, penselburken, liksom övrig rekvisita är där för att fullända kompositionen.

”När tavlan halvvägs kommen var / och Haartman såg den hos din far / han tingade på rak arm den: / ”Till Stockholm med skall målningen!” // Det blev att pensla dag och natt / på klibbig yta och på matt / och pappen vara fick modell / för jätteduken mången kväll // Visst blev det brunt, visst blev det sås / i många stycken så förstås: / ”God teckning, färgen ej så rik” / blev gudmor Evas brevkritik.” *

FOTNOTER

1* Barndomsjul på morfars tid (18.12.2020).

2* Paris Vahto 1906 (1.9.2020); kap. ”Teodors Paris” i Albertos blick. Om fötter konst och Paris, Sannsaga, Åbo 2017.

3* Konstnärsliv 1943–57 (7.7.2020)

4* Festdikten till silverbröllopet 1946 omnämnd i inlägget Konstnärsliv, och i essän ”Non sine arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Konsthistoriska studier 33. Helsingfors 2006.

5* Ibid, och Rakel Kallio, ”Posliininukkeja ja outoja katseita” i Pinx, Maalaustaide Suomessa, Arki ja pyhävaatteissa, Weilin+Göös, Porvoo 2001, 148–149.

6* I bildtexten till min essä i Konsthistoriska studier hade jag, på basen av muntliga minnesuppgifter, namngett de två andra kvinnorna felaktigt som museikvinnan Irja Sahlberg och grannen Karin Nenn. Systrarna Elli och Irja Sahlberg var båda ungdomsvänner till Greta. Karin Nenn bodde granne ännu i början på 1970-talet. ”Vera” kan ha varit någon annan granne. Minnesuppgifter är bedrägliga!

 7* Axel Haartman (1877–1969) var intendent för Åbo konstmuseum. ”Gudmor Eva” var ant. Teodors gudmor Eva Topelius-Acke (1855–1929), kusin till hans pappa. Eva hade själv studerat konst och var gift med den rikssvenske målaren J.A.G. Acke (1859–1924). Teodor besökte dem i deras villa på Vaxholmen 1903 när han gjorde sin första studieresa till Italien. Konstnärsvillan och dess nuvarande ägare, Acke-samlaren Claes Moser presenterades nyligen i ett reportage i Hufvudstadsbladet (3.10.2021)      

Allt som är roligt (1950-tal)

Lämna ett svar

Breven från Gamlakarleby, som min mor Birgitta Willner på 1950-talet skrev till föräldrahemmet i Åbo, väcker inte bara tidiga barndomsminnen, utan för också tankarna till ett forskningsprojekt som följde mig i flera decennier.* Jag ville veta hur de tusentals okända kvinnor som studerat konst använt sin begåvning och kreativitet, om de inte gjort tavlor för utställning och försäljning. Jag tänkte mig att de skapat visuellt intressanta, originella hem som skulle gå att dokumentera och analysera. Att dessa kvinnor kunde lyftas fram som fenomen, och ses som motsvarigheter till konstnärsmytologins bohemiska män. Lite som Pippi Långstrump-kvinnor. För jag föreställde mig att de liknat min mor.

Jag spårade upp en årskull kvinnliga elever som studerat vid Åbo ritskola 1950. Det blev en tankeväckande process, och inledning till en rad uppföljningsprojekt. Men just det jag sökte såg jag mycket lite av. Eller så gick det inte att dokumentera för att det rört sig om tillfällig rekvisita och brukskonst som inte bevarats. I dag sitter jag med min mors liv som på en bricka, med hundratals brev, bilder och diverse hantverksprodukter jag inte förmått kasta bort. Nu skulle det vara möjligt att dokumentera.

Jag gräver fram schablontryckta borddukar som har fläckar, och som jag varken använder eller vågat tvätta. Hittar också en bunt klichéer, utskurna i korkmatta, vilka jag sparat för att de påminner om hemmiljön i min tidiga barndom. Undersöker min smyckeslåda. Hittar ett udda, glaserat keramikörhänge och ett oglaserat par med lövmotiv. Söker fram ett franskbrödshalsband. En barnkammartavla som fungerade som lekunderlag står gömd bakom ett skåp. Skivan har lite sprickor i kanterna, men målningen är välbehållen. Marsipanfigurerna, som jag nämnde i ett tidigare inlägg* har av förekommen anledning inte bevarats. Kasperdockorna berättade jag om i min förra bloggtext.

Birgitta Willner (1923 – 94), tygtryck och klichéer från 1950-talet

Eftersom det är arkivarbetet som utgör mitt huvudprojekt, förbigår jag senare alster. Jag håller mig till sådant hon skapade då vi bodde i Gamlakarleby, och då hon i avsaknad av telefon berättade om allt i sina brev.  Breven daterar föremålen, ger bakgrund och sammanhang.

Fast jag skrev om Pippi Långstrump, bohemiska män och min mor i samma andetag, är skillnaderna stora. Hon var ingen kraftkvinna, och inte heller hänsynslös eller maniskt produktiv. Men breven berättar ändå om attityder och förhållningssätt som bröt mot normativa husmorsideal. Det fanns sammanhang där hon tyckte sig sticka av på ett iögonenfallande sätt, och hon fick höra att hon ansågs originell. ”En fru härifrån som bara känner mig till utseende och hörsägen hade frågat Ullas granne om hon känner mej, jag lär ju vara så originell … Ser du det är ingen merit här. Och jag tuggade melankoliskt på det ett par dagar. Sen kom jag till att det varit värre om hon sagt att jag är vanlig.” (1.4.1955)

Min mor hade en förmåga att entusiasmera andra, och att själv uppfyllas av entusiasm, men kunde också bli väldigt nedstämd. Jag googlar satsen ”Humöret växlade kraftigt” och kommer fram till att hon kan ha haft ett Cyklotymt temperament. ”Får då och då om morgnarna när här är som hetast och råddigast alldeles outhärdliga under-isen-skov. Det känns då alldeles omöjligt att uthärda med mej-själv. Helvetiskt helt enkelt … Lyckligtvis räcker det aldrig mer än lite över frukost… ” (6.6.1951) De mörka tankarna minns jag väl från senare år, eftersom hon gärna tänkte högt. Men det positiva övervägde, och hennes entusiasm, och entusiasmerande närvaro, blev intimt förknippad med kreativiteten och mångsyssleriet.

De skildringar som är mest euforiska handlar om tygtryck. ”Jag är VILD av iver, och jag tycker huvudet är pinfullt av mönsteridéer och herregud vad det är roligt” (8.11.1953). ”Kanske jag lugnar mej småningom. Men det är en särdeles primitiv fröjd det där med att trycka. När man plättar klichén på och så tar opp den och ser märket efter. Det första jag gjorde var ett sånhänt (skiss) … fast jag var ensam hemma tjöt jag av förtjusning ett oartikulerat infödingstjut. Sven frågar ironiskt när jag skall rita.”  (11.11)

Birgitta Willner till Greta Schalin 11.11.1953

Hösten 1953 verkar ha varit speciellt kreativ. Då flyttade vi till en större lägenhet, på samma gata.  Omställningen var säkert inspirerande, men det var också umgänget med två nyfunna själsfränder, Peggy Krokfors och Katri Nylund. Peggy hette egentligen Birgit (f. Viklund) och var teckningslärare. Katri var gift med skulptören Kalle Nylund (1925–77) som på 1950-talet höll konstkurser i arbis. Nylunds nämner hon redan 1950, och lite senare kallar hon dem ”våra enda umgängesbekanta”.

”Katri är så söt med det att hon älskar julen … lagar franstbrösmycken, trycker dukar, förklän … Jag tycker om när folk vågar vara barnsliga.” (22.10) ”Peggy var i tagen när hon var här, kom mest för att berätta att hon hyrt en källarlokal för nöjes skull. Hon tänker hålla salong där, samla folk till att rita, franstbröda, spela ping-pong. Hon yrade om att göra väggmålningar – – Hon talade om att plocka goda avancerade teckningselever och blanda ihop med vuxna för teckningskvällar. Är hon inte en fräsch uppenbarelse!” (8.11)

Det mesta fick sin början 1953. Före det rapporterar hon bara vad hon tecknat och målat, och om den påhittighet som krävdes för att hålla familjen med mat och kläder. Och om en brevkurs om Blommor i hemmet. Hantverkandet nämns första gången i februari i ett uppmuntringsbrev till systern. Då har hon tillverkat örhängen både av franskbrödsdeg, och keramik. ”Du skall absolut börja i Åbo på nån kurs”, skriver hon. ”Man går och kommer som man tycker och i synnerhet det med leran tror jag på – att det har nån psykoterapeutisk verkan att klämma i den feta lydiga leran. Och de som går i kurserna är bara såna som går för att det är roligt – inte för att de har anlag.” (5.2)

Birgitta Willner. Örhängen från 1950-talet och brev till Ursula Schalin 5.2.1953.

”Franstbrödandet” har jag själv minnen av. Jag vet inte på vilket sätt 1950-talets franskbröd skiljde sig från dagens. Men de var mycket godare, hade tjockt skal, och det mjuka innandömet kunde man forma figurer av. Min mor gjorde blommor, som hon målade och lackade. ”Idag har jag bara målat franstbrödsblad (jag för min del skulle gärna döpa dem till akvarellblommor, det låter bättre) … Det är nog jobb med dem och jag funderar länge när jag målar och när jag sätter ihop buketter.” (8.11) Hösten 1953 gjorde Katri och hon franskbrödsblommor tillsammans. Smyckena fanns till salu i en butik. ”Men Katri visste senast att hon inte lyckats sälja mer än tre buketter. Håhå. Jag trodde de skulle gå åt som smör” (15.12). Min mor finansierade i varje fall jultvätten med sina. Tvätterskan ville ha många, som hon fick billigt: ”För jag täcks inte klå, det är så pass mycket behagligare att knåpa blommor än att stortvätta. Vi sover på bara bolstren medan lakanen torkar.”

Birgitta Willner. Franskbrödshalsband från 1950-talet.

Tillsammans med Katri gjorde hon också marsipanfigurer. Tygtryck, som var mer skrymmande och klottigt, ägnade hon sig åt hemma för sig själv. Hon skriver mest om den verksamheten, inte bara på grund av ivern, utan också för att hon ber föräldrarna om hjälp med arbetsmaterial. Åbo hade bättre utbud och kunnigare försäljare. De första mönstren hade hon tryckt med potatis på billig ravelduk. Men potatisarna höll knappt mönstret ut, innan figurerna blev suddiga i konturerna. Hon längtade efter linoleum och något att karva med. Sen visade det sig att de färger hon använt inte höll tvätt: ”… det finns enkom färg och jag vill trycka … Ge mej färg och tyg och låt mej trycka åt er … Jag vill så hemskt men har så svårt att få material här.”

Det hon inte fick före jul, fick hon i julklapp. ”Tiden efter jul hade jag så roligt att jag inte ens saknade medmänniskor. Hade fått textilfärger i julklapp och gjorde så klichéer i gummimatta. Skulle trycka ett tyg bakom Jockis säng och hade funderat ut ett arbetsamt mönster med tre små holmar … och en skuta och en vindros. I mörkviolett rött och smaragdgrönt på senapsgul botten. Jag levde faktiskt ombord på mina holmar den tiden.” (brevutkast till studiekamrat, 12.3.1954)

Birgitta Willner, klichéer för tygtryck från vintern 1994.

Att ägna sig åt hantverk är föga originellt. Om min mors mångsyssleri var speciellt i något avseende handlade det kanske om intensiteten i hennes engagemang. Att hon så helt och fullt gick upp i det hon gjorde – i kombination med den konstnärliga blick och de ambitioner hon begåvats med hemifrån. För hon ville helst skapa efter eget huvud. ”Jag tycker som Pössan om att ”Selv!” göra saker” skrev hon, som förklaring till att hon inte deltog i Peggys kurs i textiltryck hösten 1953 . Där skulle de arbetat med färdiga schabloner och Peggy bara kommendera ”tryck!”  (17.10)

”Nu senast har jag hållit på med en monumentalmålning 120 x 80 cm. I olja. Nu blir du ängslig. Lugna dej det är bara en plywoodskiva med ett landskap med järnvägsspår, landsvägar, en havsvik, en sjö en kanal mellan båda. Ett flygfält. Skog, fält, berg. Johan får den till julklapp + en samling plasttillbehör. Tre små hus, tåg, bilar, flygmaskin, båt. Katri förde mig ”på spåret”. Hon visade att hon köpt åt sin pojke till födelsedagsgåva och bad mig att köpa åt Jox. Det var en billig sats med hus osv på en sladdrig pappbit med en liten bit väg och järnväg. Hon nämnde också att pojken bett henne rita större vägar på en pappskiva. Så blev jag i tagena och har haft hemskt roligt mina ensamma kvällar. Tyvärr har jag suttit till ½ 2 på nätterna och målat. Det måste hinna torka till jul. Förvarar den på vinden. I går natt nändes jag knappt föra opp den sen jag målat några sista björkar vid spåret. Jag radade ut husen, tåget och sen åkte jag bil längs vägarna. Det gick bra med de pickusmå bilarna som hörde till satsen, men för en liten bil med hjul slingrade landsvägen för mycket. Har funderat mycket på färger, den skall vara barnkammartavla mellan verserna så jag ville få den vacker. Det blir rätt spännande att se den i dagsljus”. (15.12.1953)

Birgitta Willner. Lekunderlag och barnkammartavla. Olja på plywood 120 x 80 cm. December 1953.

FOTNOTER

* ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51”,  i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1987 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag 2001 ;  Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid. 202–224 . Sannsaga, Åbo 2017.

* Konstnärsliv 1943–57, publ. 7.7.2020.

Barndomsjul på morfars tid (Nykarleby 1886–1903)

3 svar

Nedanstående julskildring utspelar sig i Nykarleby på 1890-talet. Texten är ur ett självbiografiskt manuskript i skönlitterär form, som min morfar Teodor Schalin (1882–1960) skrev någon gång på 1940-talet. Han har ändrat namn på personer och platser, men de miljöer, gestalter och episoder han skildrar stämmer långt överens med barndomsminnen, som han berättat för sin egen familj.* Fotografierna är från 1900–03 och tagna av hans bror Johannes (1881–1906) som blev fotograf.

Min morfars barndomsfamilj flyttade till Nykarleby 1886, då hans far Zachris Schalin valdes till direktör för lärarseminariet. Julfirandet försiggick i seminariebyggnaden till och med 1903.  Efter det flyttade Teodors föräldrar och syskon till Åbo. Själv började han studera konst i Helsingfors hösten 1900.

I manuskriptet har fadern, seminariedirektören, fått heta ”Vilhelm Agrell” och är prost, och mor Alma heter ”Helena” och omtalas som ”prostinnan”. Själv heter han ”Erik”, Johannes ”Arvid”, och Teodors två år yngre syster Ester heter ”Ellen”. (De övriga, yngre syskonen figurerar inte alls i manuskriptet) Farmodern, ”gamla prostinnan”, som har en central roll i julskildringen, hette i verkligheten Johanna Sofia. Hon var född Topelius och syster till skalden. (se blogginlägg ”Sophie tvåhundra år” 29.2.2020)

Zachris och Alma Schalin utanför Nykarleby seminarium (Åbo museicentral). T.h. Johanna Sofia Schalin (privat ägo) / Foto Johannes Schalin.

När farmor kom, då började julen. / Huru mamma eller pappa såg ut, det kom man egentligen aldrig att tänka på. Pappa var ju stor framför allt och myndig att se på som en riktig prost. … Och mamma var rund och tittade med varma bruna ögon.  / Men farmor. Hon fanns inte alltid i huset. Hon kom och gick. Rättare: hon hämtades med släde eller kärra och reste igen, ty farmor gick inga långa vägar. Och henne hade Erik god tid att titta stint på, varje gång hon var på besök. Farmor satt mest stilla i en stol och talte fåmält och allvarsamt med stora människor. Det var bara på julaftonen hon var riktigt glad. …

Så liten hon var. Och krokig. Erik såg med ständigt ny förvåning på den kullriga ryggen, medan farmor hjälptes av med överplaggen. Och de voro många: dukar och schalar ännu på den vadderade kappan! Det lustiga var att den krokiga linjen, som började bakpå ända nere i kjolfållen, fortsatte över ryggen, gick vidare, utan avbrott, bara ännu krokigare, ända till ansiktet. Det var bahytten förstås som gjorde det. Den slöt lika tätt till överallt: i nacken, över bakhuvudet och över pannan. Den yttre bahytten var tjock och stoppad. När farmor kläddes av, kom den inre mössan fram. Den var nästan likadan och lika svart, men den hade en kant av veckad spets runt ansiktet. Under den stucko ibland några små lockar av krusigt, gulvitt hår fram. Dem jämkade farmor betänksamt, med tidigt styvnade, reumatiska fingrar in under mössan. Hela dräkten var svart. Eller mörkt blå eller brun – ty farmor var ”pietist”, hade Erik hört någon förklara. Det där sista var åter något man inte begrep. Farbror Orasmaa sade att han själv och hela hans hemsocken hade samma tro som farmor. Hade inte mamma och pappa det? Det ville ingen riktigt förklara. Bara att det var något mycket allvarsamt.

Men idag var det åter julafton och nu lyste farmors ansikte i ett enda gott leende över hela ansiktet. Också hon hade dedär lustiga skrattrynkorna i ögonvinklarna, alldeles som Janne. Nu var hakan, den böjda näsan, ja alltihop med i skrattet … / Faster Emmy liknade icke så lite farmor, bara att dragen voro mjukare … / Just nu pysslade hon om sin gamla mamma, rättade på ett veck här och var, medan hon slösade på små, mysande leenden till höger och vänster. Pappa, mamma, syskonen fingo var sin del, där de samlade sig om gästerna, vilka efterhand ledsagades upp i övre salen. Här firades alltid julaftonen. Och nu var den kommen, ”nu var den här”, som det hette i den vackra sången.  / Theet bars in, granen tändes. Så kallades tjänstefolket in och prosten läste julevangeliet, sedan alla tillsammans sjungit psalmen: ”Av himmels höjd jag kommen är” …

Nykarleby lärarseminarium, rektorsbostadens sal. Bilden av julgranen är ur ett fotoalbum (privat ägo). T.h. Stereobilder limmade på kartong, där Teodor skrivit: ”En musikstund vid granen, vid instrumentet förf.” (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Det gick muntert till som bäst runtomkring. Paketen kommo i tät följd singlande genom dörrspringan till övre hallen, där Staava, osynlig, skötte julbockens mystiska åligganden. … / ”Fru prostinnan Helena Agrell!” förkunnade Arvid med högan röst, och prostinnan kom småleende, vackert rödbrusig av de många granljusens värme, med gåvan i hand för att klappa om sin man. / ”Men versen får du lov att läsa upp själv, Vilhelm. Hör nu på allihop!”

”En slev till våran mammas gryta. / Må daglig spisning ej oss tryta, / då är dess virke gott som guld. / Förnöjsamhet och ingen skuld, / som själen får till jorden trycka, / det är oss nog av timlig lycka” – läste prosten upp sitt poetiska alster. Även sådant älskade han att snickra ihop på lediga stunder, familjen till förnöjelse.  

Alma Schalin vid spisen, och Zachris Schalin vid skrivbordet. Bildtexterna och fotot av Zachris är från tidskriften Misericordia (se Fotnot). Bilden av Alma är från ett fotoalbum (privat ägo), den ingår också i tidskriften men är otydligare där. (Åbo museicentral har i sin samling fotot på Zachris vid skrivbordet som stereoskåpbild på kartong). / Foto Johannes Schalin.

Det var bara hans gamla mor, som icke rätt visste, huruvida hon var skyldig att utdöma även denna oskyldiga grannlåt som världslig och otillåten fåfänglighet. Men i kväll var det ingen fara. Principer har förmågan att smälta ner i kapp med stearinet på julaftonen, de må nu sedan vara kallt överkloka och skeptiska eller asketiska och till överdrift fromma. / Gamla prostinnan såg enbart road upp över glasögonen, där hon suttit fördjupad i en närsynt granskning av ett präntat aktstycke, Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna. Det var en märklig klåda, som satt alla i fingrarna i denna familj, var just nu hennes enda reflektion.

Självgjort julkort från år 1893, och gåva (med lucka för Datum och Bibelspråk) av Johannes Schalin till någon av föräldrarna. Teodor kan ha haft denna skapelse i åtanke när han skrev om farmor som granskar ”Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna”. Nere t.v. ett ateljéfoto av Teodor och hans storebror Johannes, taget i Helsingfors, kanske på senhösten 1883 när de fyllt år, eller senare. I collagets mitt: Johannes i halvprofil 1901, avporträtterad av Teodor, vattenfärg, 14 x 11 cm.

I fingrarna satt för hennes eget vidkommande icke så litet av förförelse. Det uppfattade till och med barnbarnen. Till dagligdags nästan oskiljaktliga från den nötta bibeln eller på sin höjd stickstrumpan, kunde de förgå sig, synnerligast juletid. / Granens förnämsta prydnader voro alla farmors verk. Otroligt vad de giktstyva händerna kunde åstadkomma. Rosor och kamelior av ståltråd och färgat papper, så naturliga, att man tyckte hela granen slagit ut i blom. / ”Se, det var nu sådant vi engång lärdes i Stockholm i flickpension”, log hon urskuldande, om någon berörde dem. ”I granen gör de ju ingen illa.” / … / Något farmor även kunde, tack vare sin pension, men blott i största hemlighet, var klippa silhuetter. Det var så hemligt, att det visste ingen annan än Erik om. Ingen ville tro det, när Erik en gång berättade att farmor – farmor! – klippt honom de underbaraste trän med fåglar på grenarna, allt av vitt papper. ”Men så förstörde hon dem strax efter och sade, att det var bara flärd och fåfänglighet.” – ”Det lockar själen bort från det enda nödvändiga”, var farmors stående talesätt. /…/

Men nu var aftonen till ända … Farmor reste hem. Och lycklig låg man slutligen i sin säng, med kvällens och morgondagens härligheter hägrande ännu genom drömmen … / ”Klockan är fem, klockan är fem” ljöd Staavas stämma, envis som en surrande fluga, i pojkarnas öron på morgonen. … Det var icke gott att vakna efter gårdagen. / Men det gällde ju julkyrkan. Från den fick inte ens en liten gosse skolka. Vad skulle farmor sagt? Hon var van att se hela familjen i Herrens hus och efteråt hemma hos sig på kaffe … / Slädfärden till kyrkan var en ständigt lika stor upplevelse. Med mångdubbel fart, ja, nästan så det svindlade, tycktes släden halka fram i mörkret. Det gick som i en enda hisnande utförsbacke …

T.v. Zachris och Alma Schalin, med sönerna Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894) utanför seminariebyggnaden. I mitten Zachris Schalin hos sin mor Johanna Sofia och syster Emmy. Vinterlandskapet t.h. har Teodor i Misericordia gett bildtexten ”Österbotten i silver”. Jag tog mig friheten att beskära den på samma sätt som han. Originalet är i stående format med hög himmel. (Åbo museicentral) / Foto Johannes Schalin.

Prästfamiljen hade i kyrkan sin givna bänk, där farmor och faster redan väntade. Det var kusligt att gå i mittelgången, medan de många ögonen från ömse sidor riktades mot de inträdande. Man började just sjunga och alla blängde upp från boken, utan att vända på huvudena. Det var ännu isande kallt inne i kyrkan – det var före både järnkaminernas och värmeledningarnas tid – och andedräkten strömmade som rökar ur människornas både näsa och mun …  / ”Erik, titta inte bakom dig”, viskade mamma, som märkte att pojken jämt vred på huvudet. / Nu koncentrerade Erik sin uppmärksamhet på kyrkan rätt framför. / Den var delad i en grå och en svart hälft. Den grå var bänkraderna till höger, tätt besatta med ”gubbar” och enstaka pojkar, alla i likadana vadmalskläder. Många av gubbarna hade helt blanka bakhuvuden, med en krans av tovigt hår omkring. / Till vänster om mittelgången och ända in under predikstolen sutto de mörka, blåsvarta kvinnorna, de flesta med blänkande huvuddukar. Man såg inte om de voro unga eller gamla. … / Allt det här, visste Erik, var landsbor, sådana som jämt besökte pappa i kansliet… / – Men bakom satt hela staden. Till vänster om gången igen bara fruntimmer. Men till höger karlarna och deras fruar och flickor med, ty så satt man i herrskapsbänkarna. …

I mitten: Julotta i Nykarleby kyrka. Efter teckning av Teodor Schalin, skannad från tidskriften Misericordia, julen 1951 (se Fotnot). T.v. och t.h. vinterlandskap fotade av Johannes Schalin. (Åbo museicentral)

Under den långa predikan, tröstade sig gossarna regelbundet med att studera kyrktaket. Det var en bilderbok, som aldrig tog slut. Också andra måste ju titta upp, så nu gjorde man då inget opassande. / Det var något annat med de här bilderna än dem i Arvids bibliska historia. De voro på något sätt heligare, skrämmande och gåtfulla. Var det för att orgeln spelade till – och allt det övriga? För att bilderna inte liknade riktiga människor? Eller för att de mest hade att göra med yttersta domen? För det hade pappa och farmor sagt. Man kände sig inte så litet ängslig med alla dessa bibelspråk, som flögo fram ur basuner och ur änglarnas munnar, eller voro präntade mitt i kransar av blommor och klotrunda moln. Och där stod det över en rad söndriga byggnader: ”Fallet, fallet är det stora Babylon”! Det skulle föreställa en stor stad. Kunde en hel stad förintas på en gång? / Men så voro alla dessa änglar starka. De hade tjocka, bara armar och ben. Och de blåste i trumpet så att kinderna svällde. …..

/ Varje söndag var detta tak Eriks tröst och glädje, ty gudstjänsten fick blott sällan försummas …

FOTNOTER

* Min mor, Birgitta Willner skrev rent Teodor Schalins manuskript på 1980-talet. I maskinskriven form är det närmare 300 sidor, och försett med en kommenterande efterskrift. Manuskriptet hittades, snyggt handskrivet, i en pappask på golvet i ett skåp, mer än tjugo år efter hans död. Både min mor, och mormor kom då dunkelt ihåg att han skrev på någonting speciellt under och efter krigstiden. Enligt min mormor, Greta Schalin, ville han inte visa vad han skrev för att han var osäker på vad det var värt. Det finns ett fåtal kopior av manuskriptet. I Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek finns en, övriga är i privat ägo.

De fotografier av Johannes Schalin, som finns i Åbo museicentrals samling, är fritt tillgängliga på söktjänsten Finna.fi

I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa / Åbo landskapsmuseums årsbok 77-78, Turku / Åbo 2016).

I tidskriften Misericordia, julen 1951 (utg. Sjuksköterskeföreningen i Finland) finns 9 foton av Johannes i en text av Teodor Schalin: ”Österbottnisk jul. Minnen och reflektioner” (s 2-6). Fyra av de foton som ingår i bloggen är publicerade också där, liksom Teodors teckning av Julottan i Nykarleby kyrka.

Konstnärsliv 1943–57

1 svar

Nu har jag sorterat och läst de brev min mormor skrev till min mor (1943–57). Brevväxlingen började när min mor flyttade hemifrån för att studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs, och tog slut när vi hade flyttat från Gamlakarleby till Ekenäs och skaffat telefon. Breven speglar 14 år av konstnären och husmodern Greta Schalins 95-åriga liv. Totalt rör det sig om ca 140 brev och kort, från det hon fyllt 46 till det år hon fyllde 60.

1940-talsbreven, som jag berörde i föregående inlägg, berättar om krigstida förhållanden och materiell knapphet, och innehåller en hel del råd och förmaningar, medan 1950-talsbreven mera har karaktär av lägesrapporter över Gretas och Teodors konstnärliga arbete, umgänge och hälsa, och de ännu hemmaboende syskonens liv. Teodor och syskonen (Utta, Olle) har ibland kompletterat rapporterna. I Teodors tillägg finns konstpedagogiska råd, som tyder på förhoppningar om att min mor skall gå i sina föräldrars fotspår. När hon sänt föräldrarna ett porträtt av min bror (första barnbarnet), finner Teodor det ”mycket levande och övertygande!” och jämför med andra porträtt han brukar se. Han manar henne att satsa på, och aktivt träna upp sig för sådant.

Tv. Husmodern Greta, tecknad av Teodor den 17.4.1944. I mitten, dottern Birgittas dubbelporträtt av Greta och Teodor, ”Mamma och pappa på 1940-talet”. Till höger självporträtt av Greta. Osignerat och odaterat.

”Med det kan du förtjäna hemma fem gånger bättre än med att undervisa. Du har mera talang för det än fru M. och en hel hop till! Teckna till en början flitigt pojken i helfigur i alla ställningar, ideligen. Och bygg upp enkla stilleben av saker och måla sådant massvis för färgtekniken. Draperi och krukor och tomater eller strömmingar eller vad katten som helst. Och sedan landskap och människor. Låt inte talangen rosta!!” (16.11.1948)

Mormorsbreven ger en ganska bra bild av det pussel och mångsyssleri konstnärsparet ägnade sig åt för att få ekonomin att gå ihop. Under mellankrigstiden hade Teodor försörjt familjen genom att arbeta som lärare i tre olika skolor. År 1940 förlorade han sin lärartjänst vid Åbo ritskola på grund av nedskurna statsbidrag. År 1943, när han fyllt 60, slutade han som teckningslärare vid Åbo Svenska Klassiska Lyceum, och sex år senare vid Turun Suomalainen Lyseo. På 1930-talet, när barnens behov styrde Gretas dagssysslor, försökte hon arbeta med grafik på kvällstimmarna. Grafiken gav erkänsla men just inga inkomster, i motsats till blomstermåleriet som de tongivande konstkretsarna fann mindre intressant.

Utklippta blomsterstudier som Greta använde som hjälpmedel för dekorarbeten.

Greta har aldrig hänvisat till ekonomiska hänsyn när hon motiverat valet att lämna grafiken för blomstermåleri. Men hon nämner ofta inkomsternas betydelse i breven, som klädinköp eller paket till barnfamiljen som möjliggörs när hon sålt någon tavla. Hon gjorde också dekorationsarbeten på beställning under den här perioden, däremot inte under den tid jag minns. Större investeringar var beroende av Teodors inkomster. Han inriktade sig på porträttmåleri redan under mellankrigstiden, och fick efterhand allt mer beställningar, men det var först när han trappade ner sitt pedagogiska värv som det blev en huvudsyssla. I mitten av 1940-talet köpte de en ateljé i samma våning som bostaden, där han tog emot modellerna – direktörer, rektorer, läkare, ibland också deras fruar och barn. Han hade också bisysslor. Han höll föredrag, var föreningsaktiv, och 1945–56 skrev han konstkritik i ÅU.

Teodors många uppdrag innebar ett aktivt socialt liv också för Greta. Modellerna skulle serveras kaffe och underhållas, porträttavtäckningarna var ofta högtidliga tillställningar, och föredragen kopplade till festligheter. De blir bjudna på visit hos än den ena, än den andra – och känner sig tvungna att ordna bjudningar också själva. Ansvaret faller förstås på Greta. Hon berättar ofta ingående om vad hon väljer att servera, om dukningen, gästerna och samvaron.

”Jag skriver så här utförligt om maträtter och sådant, då du säkert har både nytta och nöje av det. Jag är nog alltid slut följande dag. Och måla vill ej alls gå förrän man slutligen kommer i balans.” (13.1.1952)

Om mormorsbreven landar i ett offentligt arkiv* kan jag tänka mig att beskrivningar av bjudningar kan vara till nytta för någon student eller forskare, liksom hennes detaljerade skildringar av deras krigstida vardag.

Speciellt belönande för mig var att läsa om konstnärer jag lärt känna genom egen forskning, framför allt de som ingick i utställningen och publikationen Åboskolans kvinnor (2004). Jag hade för 16–17 år sedan intervjuat mänskor som hade träffat dem, eller kunde berätta legender om dem, jag hade sett foton av dem och tagit bilder av de tavlor jag lyckades spåra upp. Att möta dessa gestalter på nytt var som att återvända till en fiktiv värld. De dök upp på supé hos mina morföräldrar, på Konstnärsgillets och Italienska föreningens fester, på en diskussionsafton i fröknarna Santanens konstsalong, på möten ordnade av Saskiorna och Föreningen för Grafisk konst. Jag grips av lust att berätta hur Greta uppfattade dem, vad Liisa Tanner muttrade, hur Ester Borg och Aino Alli var klädda – men inser att den enda som kunde vara intresserad är – förmodligen – jag själv.

Greta var aktiv i Saskiorna* och i Grafiska föreningen, där Ester Borg var en central eldsjäl. År 1956 deltog hon i Konstnärsgillets årsfest med Saskiorna, medan Teodor superade på annat håll. ”Därför kunde jag lugnt sitta i sällskapet. Annars tycker pappa att jag alltid är borta då jag nån kväll är på möte. Sådana äro de äkta männen.”

I allmänhet var det Greta som oroade sig för att Teodor åtog sig för mycket.  Hon nämner flera gånger skrivarbetet som speciellt bekymmersamt. Han sitter uppe till sent på kvällen, och tar sina recensioner så grundligt ”att han skriver om dem i flera omgångar och tröttar ut sig” (24.10.1951). Det är ett påpekande som både förvånar och tröstar en som lider av liknande skrivsvårigheter. Jag hade utgått från att han, med sitt renommé, hade lätt för att skriva.

T.v. Teodor vid skrivmaskinen. Blyertsteckning av Greta från slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Osignerad.
T.h. Stadsdirektör Arvi Hällfors. Förstudie i vattenfärg på papper (27,5 x 20,5) och porträtt i olja på duk (115 x 82), Teodor Schalin 1953. Åbo stads konstsamling. Foto Vesa Aaltonen, resp. Raakkel Närhi / Åbo museicentral. Porträttet beställdes postumt. Hällfs dog 1942. Ansiktet är målat efter foto, och händernas position är densamma som på ett ungdomsporträtt målat av Tauno Miesmaa 1923. Greta nämner arbetet i ett odaterat brev från vårvintern 1953: ”Här om dagen hade vi Jakobstadsbesök. Stadsdirektör Ahlström i sällskap med professor Nikula. De kommo strax efter att ha anmält sig. Fick skyndsamt att någotsånär befria rummen från damm. Det var dagen före städdagen. Sen schappa efter lite bättre kaffebröd. Men när de gått fick vi fortsätta kaffeorgierna med Vahtera, som i sin tjockhet skulle vara hjälpmodell till avlidne stadsdirektör Hällfors.”
Teodor anlitade med andra ord en hjälpmodell som fick inta samma ställning som den unge Hällfors.

Ole Torvalds bekräftar i sin nekrolog i ÅU den bild Greta ger av Teodors grundlighet och arbetsmängd. Som konstpedagog och föreläsare var han ”tidvis nästan för hårt anlitad”, och uppgiften som konstkritiker såg han antagligen som ”en plågsam plikt”, som han fyllde med en ”noggrannhet och samvetsömhet som väckte respekt”.

Teodor dog 1960, och deras dotter Ursula (Utta) ett år senare. Utta var ofta sjuk och Greta hade bekymmer både för hennes, och Teodors väl och ve. När jag läser om Gretas husmorsslit och umgängesliv är det svårt att förstå hur hon överhuvudtaget lyckades få tid och ro att måla. Men hon har nästan alltid något arbete på gång. Jag har haft en bild av att hon först som änka började måla på allvar, och det är också en bild som upprätthållits inom familjen. På deras silverbröllop kallade Teodor henne, i en hyllningsdikt för ”en liten tapper kvinna, därtill offrat sig som konstnärinna”. Men hon offrade sig inte, hon försökte hinna med allt (dessutom var hon inte ”liten”).

”Jag är envis som en spyfluga med att jag skall hinna måla den ljusaste tiden på dagen – Men ändå hindras jag jämt. Telefonen ringer, dörrklockan ringer, kaffe skall kokas och Utta (sjuk) vill ha smörgås”. Så skrev hon i februari 1945. Hon gav aldrig upp, men åldern tog småningom ut sin rätt. Vid medlet av 1950-talet drabbades hon av den ena krämpan efter den andra.

Eftersom hon blev gammal, 95 år, och målade in det sista, och eftersom den mormor jag minns alltid utstrålat lugn och harmoni, har jag (och andra) uppfattat henne som vitaliteten personifierad. Och utgått från att så har alltid varit fallet, och att det handlar om goda gener. Men när jag läser 1950-talsbreven tänker jag att den övre medelåldern kan vara en lika farlig tid för duktiga kvinnor, som tonåren för äventyrslystna ungdomar.

Hösten 1952 fyllde Teodor 70. De firade alltid sina födelsedagar samtidigt. Teodor var född den 19 och Greta den 20 november. Teodor hade då sin första och enda separatutställning, som han höll tillsammans med Greta, först i Salon Strindberg i Helsingfors och sedan i Åbo konstmuseum.  Den 18 september har Greta varit till läkaren för värk i benet. Det visar sig vara propp och hon får blodförtunnande tabletter. Teodor är i Helsingfors och skall komma hem på eftermiddagen:

”Vi beslöt att han definitivt skulle neka till utställningen hos Strindbergs. Måtte han nu hålla löftet! Vid närmare funderingar tycker också pappa att vi äro för dåligt förberedda för separatutställning. Här i Åbo kommer en sådan tyvärr att gå av stapeln. Man borde långa tider ha målat med tanke på utställning. Jag fasar nog för saken. Och så trasslar det sig med firandet. Vi ha en veckas utställningstid och öppnandet borde vara just dagen före dagen. Hur skall jag som skall bestyra om allt, både tavlor och hem, klara mig?”

Efter firandet är hon förfärligt trött, det är för mörkt för att måla, och hon sörjer mängden blommor hon inte kunnat använda som modell. Hon snubblar, stöter ena armen och benet. Börjar se fläckar för ena ögat. Det kunde enligt läkaren ha samband med fallet.  År 1953, på försommaren, åker de till Paris för ett par veckor. Den 10 oktober berättar hon att hon opererats för struma. Läkaren betonar vikten av vila, och följande brev är daterat den 22.10  i Lempäälä, där hon återhämtar sig på ett privat vilohem. Den 6 december berättar hon om grupputställningen Turun koulu, där hon deltar som enda kvinna. Brevets sista sida är av Teodor:

Teckningar från Gretas konvalescenstid i Lempäälä. Blombukett i blyerts, resp. tusch, den senare daterad 20.10 -53, och landskap i blyerts från den 24.10.1953. Greta beskriver det spartanska vilohemmet, och dess omgivning i ett 6 sidor långt brev.
”Jag har plockat vilda blommor och gräs vid vägen och småritar när jag orkar”   /  ”Nu ruvar sjön här utanför fönstret blygrå och tungsint. När man sitter i gungstolen vid fönstret ser man intet land i förgrunden, möjligtvis en vedstapel om man sträcker på halsen. Den enda punkt ögat fastnat på var en förankrad liten segelbåt, som guppade i skvalpet. Nu har de dragit upp också den.” (22.10.1953)

”Greta påpekade att sista sidan är ledig. Själv kroknade hon just gråtande och våt av svett efter solo städning och disk. Jag kommenderade henne raklång på Uttas soffa. Hon skulle mera sätta andra i arbete, inte vara slav mera sedan struman gav tillräcklig varning. Jag har övertagit bäddning, och städning i stora ateljén och har trivts med det.”

I december 1954 har hon värk i rygg och bröst, och för högt blodtryck. Hon ordineras diet och vila. Och får propp i andra benet. År 1956, i februari opereras hon för gallsten. I april 1955 är hon missmodig, för att Konstnärsgillets jury refuserat den enda målning hon sänt in till vårutställningen. All naturalism är bortlämnad. ”Nej nog är det så att om man inte vill klotta efter tidens smak så måste man låta bli att ställa ut med de andra. Man försöker utveckla sin egen stil så bra man kan bara.”

Greta sålde nästan alla blomstertavlor. De konstverk som hör till familjearkivet är mest skisser och övningsarbeten. Många är osignerade. Teckningarna är ibland daterade, och på bilder från resor och främmande vistelseorter kan platsen vara angiven. Namnet ”Lempäälä” kom jag ihåg att jag undrat över. Nu sökte jag fram dessa bilder, och hittade också annat som gick att koppla till de brev jag nyss läst.

Att hitta bilder som matchar brevcitat, och vice versa, är belönande. I museivärlden lär man sig högakta bakgrundskunskap. Ett mediokert verk som man inte vet någonting om är bara mediokert, men känner man till dess historia kan det bli hur värdefullt som helst. Nu fick jag t.ex. veta att en gul forsythia, som Greta varken signerat eller ramat in, kommer från trädgårdsarkitekten Bengt Schalins tomt (bror till Teodor), från ett besök våren 1954 – och att en landskapsmålning från samma år tillkom under en vistelse på Åland, när Teodor avporträttera sjöfartsråd, och Greta förverkligade en länge närd dröm om att måla landskap i lugn och ro. Att denna ”nybörjarmässiga” målning betydde någonting speciellt framgår av att hon senare ramat in den.* Hemkommen skrev hon: ”Jag tycker att det är så roligt att ha mina landskap här – fastän de äro konstnärligt nybörjarmässiga.” (7.8.1954)

Forsythia, olja på paff. 50 x 40, osignerad. I ett ofullständigt brev från våren 1954 berättar Greta om ett Helsingforsbesök, där de besökte Teodors bror, trädgårdsarkitekten Bengt Schalin. ”Bengt som alltid varit vän med mig förde oss att bese växthusen och vinterträdgården. Jag fick mosippor, som tyvärr inte var tillräckligt fräscha hemma mera för att målas. Men sen skar Bengt åt mig några kvistar av en på kall jord blommande buske. Gula blommor på bar kvist. De äro fullständigt friska ännu och alldeles bedårande. Jag håller på måla ett par kvistar i en svart vas mot turkosblå fond. Sen har jag några kvistar i den stora gröna glasvasen som pappa fick till 70-årsdagen. Om de står sig målar jag senare dem. Det är så roligt med något nytt.”  
Strandbod, oljemålning. G.Schalin -54. (40 x 50). ”Jag var i prima skick efter den alltigenom vilsamma Ålandsvistelsen. Jag har aldrig varit så brun förut. Och verksam var jag bara värre. Tänk, den sista dagen vandrade jag och Salofröknarna försedda med pick och pack i det närmsta en timmes väg till Lumparns strand. Där hann jag på 2½ timme måla ett landskap med en gammal strandbod och blått vatten bakom. Det var så trevligt då mina följeslagare kokade på spritkök sjövattenskaffe, och bröd hade vår värdinna försett oss med.”
I ett tidigare brev, daterat den 13.4.1954, berättade Greta att hon preparerat fyra pappflak (”det blir 16 stora tavlor”) för sommarens landskapsmåleri. Forsythians paffunderlag är antagligen från samma sats. 

Greta ansåg att hon måste koncentrera sig på ett intresse, och en arbetsform (blommor, olja), och att hon inte hade kapacitet nog att ägna sig åt flera genrer och tekniker. Men det hindrar inte att hon överfölls av lust att göra annat emellan.* När hon var förhindrad att måla tecknade hon, och inför bjudningarna njöt hon av att planera och duka vackert.

Jag tänker på henne som seg och saktmodig. Hon förlorade aldrig behärskningen. Hon hade ett smittande skratt, men jag kan inte föreställa mig henne lekfull. Som liten var jag en gång med på Saskiornas basar. Greta hade gjort illusoriskt naturtrogna svampar i marsipan, som väckte stor beundran. Jag fick stå bakom disken. Det kändes högtidligt. Jag minns hur fina de var, och alla häpna kommentarer. De första marsipanfigurerna gjorde hon för julbasaren 1955:

”Kom då på den ljusa idén med marsipansvamp. Idén av dig. Och så roligt har jag sällan haft som de kvällar jag knåpade med dem. Har ej förut sysslat med sånt, och det är alltid roligt att gå nya vägar.” (29.12.1955)

Uttrycket ”så roligt har jag sällan haft” får mig att undra vilka vägar hon kunde ha gått under en annan tid och andra omständigheter. Att hon lånat idén av min mor Birgitta väcker också eftertankar. Birgitta var, enligt egen utsago mycket modersbunden – som om navelsträngen aldrig klippts av. Greta lugnade och tröstade och hjälpte materiellt. Hur viktig Birgitta var för Greta, och på vilka sätt har jag inte tänkt på. Jag har också levt i tron att Greta inte var någon brevskrivare. Jag har inga minnen av att hon skulle ha skrivit annat än butikslistor, och enligt Teodor var hon ”dödligt rädd för att skriva brev till folk, för att hon inte är någon stilist”.*

T.v.  ”Purmo, Vilobacka 1948”. Blyertsteckning av Teodor från deras besök i svärsonen Sven Willners hemgård i Österbotten. Mina föräldrar bodde då i Jakobstad med min fyra månader gamla storebror. Greta och Teodor fortsatte ensamma till Purmo, och startade hemresan därifrån, med uppehåll i Nykarleby och Vasa. Greta berättar om Purmo och hemresan i ett långt brev, daterat den 6.6.1948: ”Jag tyckte om huset och gårdsplanen och den förtjusande soliga sluttningen mot ån, som slingrade sig och blänkte, och fåren betade i klungor som på gamla målningar. Svens pappa förde oss att se på det vackraste stället av ån ett stycke framåt på landsvägen. Där gjorde vi på kvällen var sin lilla blyertsskiss.”
T.h. Interiör från Birgittas och Svens bostad på Katarineg. 24 i Gamlakarleby den 12.4.1950, tecknad av Greta, osign. (jfr bildcollage i inlägget Varför Nedervetil? publ. 21.2.2020.) Greta  berättar också nu om hemresan: ”Tack för sist. Det är trevligt att ha sett ert hem och staden, så att jag bättre kan följa med ert leverne i breven…” (17.4.1950).
Blyertsstudier av en amaryllis från knopp till utslagen blomma, från den 10.2., 11.2., 12.2 och 17.2.1952. Denna amaryllis finns inte omnämnd i något brev, däremot fjolårets: ”Vet du, jag har två knoppande amaryllisar i denna stund. Den Huldénska har inte mindre än två knoppstänglar och bara ett blad. De äro som höga spjut och långt hunna. Den andra blomman är samma mörkröda storblommiga som var så vacker här i ensamheten i staden i somras. Det ser ut att komma ett skott i krukan. Jag kan ta vara på det. Sen ha vi utplanterade tre amaryllisskott om vars art jag ej vet. Utta har nån gång tagit dem. Troligen äro de av den vanliga röda sorten, som blommar flitigt. Du kan få av dem. Undrar just om man kan skicka.” (6.2.1951)

Breven till Birgitta blev därför en överraskning. Att de är så många och långa, och mödolöst skrivna. Det är som om hon pratat in dem. På 1940-talet är de ofta livfullt berättande med detaljerade miljöskildringar, och förmaningar som är öppenhjärtliga och nyanserade. På 1950-talet är tonen tröttare, det är mera uppräkningar av vad de gjort, samtidigt som tilltalet blir allt mer förtroligt och jämlikt – och kollegialt.

Greta gav inga konstnärliga råd i breven – det var Teodors domän. När hon kom med råd handlar det mera om karaktärsdaning. Våren 1953 hölls en konstkurs i Birgittas hemtrakter. Utta reste till Gamlakarleby för att ta hand om barnen. Föräldrarna bidrog med konstnärsmaterial, och en uppmaning om självtillit från Greta. ”Gå bara inte med komplex över din förmåga. Jag har märkt att man måste tro på sig själv för att kunna göra något och för att andra skall tro på en.” (14.4.1953)

FOTNOTER

* Schalinska brev finns sedan tidigare i ÅAB:s handskriftssamlingar.

* Turun Saskiat ry är en kvinnoförening med namn efter Rembrandts hustru, som grundades år 1955 för att på olika sätt stöda och hjälpa konstnärer.

*Greta hade en retrospektiv utställning i Raumo 1980 och i Åbo 1988.

*Intervju i tidskriften Astra, 10/1946, sid. 142-144. ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” av sign Gabrielle.

* I ett brev från Mellaneuropa till Teodors föräldrar, den 14.4.1929, där Teodor berömmer Gretas resedagbok ”hon tycks skriva bra, koncentrerat och livligt tillika, hon som…”

När vår familj flyttade till Ekenäs, och skaffade telefon upphörde brevväxlingen mellan Greta och Birgitta. Telefon, tecknad av mig ungefär vi den tiden.

Folkjournalen in memoriam (1980–86)

Lämna ett svar

I maj 2020 blir det 40 år sedan Folkjournalen såg dagens ljus. Folkjournalen (FJ) var en, finlandssvensk alternativ opinions- och kulturtidskrift som i sju års tid engagerade hundratals oavlönade medarbetare. Jag var med från starten, och när en utgivarförening grundades åtog jag mig att fungera som ordförande och ansvarig redaktör. Det blev ett alltuppslukande projekt, där också min man Bror Rönnholm drogs med. Som redaktör på Åbo Underrättelser hade han inget behov att göra tidning också på fritiden. Men som nygift och yrkesjournalist bistod han gärna sin hustru med praktisk hjälp och redaktionella råd. Inom kort var han lika insyltad som jag.

Åren med Folkjournalen var intensiva, både arbetsmässigt och socialt. Att bläddra igenom 24 tidskriftsnummer, protokoll, lägesrapporter, brev, intervjuer och recensioner väcker både nostalgiska minnen och förundran. Det som faller mig mest i ögonen är hur vansinnigt mycket vi jobbade – varför blev man inte utbränd på 1980-talet? Och hur oerhört viktiga allas insatser var! Jag undrar om jag till fullo insåg det då. För jag jobbade så mycket själv att andras insatser kunde te sig obetydliga.

Med hemmet som huvudkontor blev vi med en massa arkivmaterial. Att det skulle doneras till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek var länge en självklarhet. Men det dröjde mer än 30 år innan det blev gjort. Eftersom FJ -materialet så länge legat på mitt samvete inledde jag arkivprojektet med denna samling. Den överlämnades till ÅAB den 3 september 2019.

Det tog en vecka att sortera, läsa valda bitar, och gallra bort onödiga papper. Jag ville bl.a. kolla att de inofficiella utläggningar jag själv skrivit inte innehöll alltför privata eller annars ovidkommande saker. Vi hade länge en arbetsgrupp i Åbo, en i Helsingfors och en i Vasa, och mycken kommunikation sköttes per snigelpost. Också struntprat. Mina brev blev ofta långa och omständliga. Man hade ju inga Deleteknappar på den tiden.

För min del tog arbetet med FJ slut våren 1984 när jag blev tvåbarnsmor – och Folkjournalen tilldelades åbokritikernas ettkilos viktlod för långvarigt, regionalt och också nationellt betydelsefullt kulturarbete. Bror fortsatte ännu år 1984, då hans ÅU-kollega Kaj Pettersson tog över huvudansvaret.

Jag har tidigare skrivit två sammanfattande artiklar om Folkjournalen. Den första för Nordiska Sommaruniversitetets studiekrets i Alternativ journalistik år 1982 (Arbejdspapirer fra NSU nr 14), den andra för FJ:s sista nummer. Här stöder jag mig i huvudsak på ett avskedsanförande, som jag höll vid ett diskussionsmöte i Vasa i november 1983, där vardagsslitet fick mera utrymme.

Styrelsemöte i Bromarv 17–18.5, och på Strömsö utanför Vasa den 20.6.1980. Runt bordet: Harry Laine, Martti Berger, undertecknad, Mona Schalin; vid kiosken Harry och Bror; vid stranden Harry, undertecknad, Johan Backholm och Marit Berndtson. Dokumenten i bakgrunden är Kulturföreningen Folkjournalens verksamhetsberättelse över år 1980, med förteckning över föreningens stiftare, och styrelsemedlemmar. Och ett papper från Åbo rådstugurätt som intygar att jag varken är satt under förmynderskap eller i kunkurs

5.11.1983: ”Det har faktiskt hunnit förflyta nästan fyra år sedan Folkjournalens första nummer började planeras.    ….   Att vi skulle orka så länge har aldrig varit någon självklarhet och tvivlarnas skara har alltid varit stor. Kvantitativt är det en prestation som garanterar oss en plats i den finlandssvenska presshistorien.  …. Kvantiteten är inte bara en formsak eller prestationsfråga – utan den säger också någonting om utgångspunkterna, behovet, det andliga klimatet. Att åstadkomma en kontinuerligt utkommande Folkjornal har förutsatt massor av arbete, och massor av tid av en massa människor, frivilliga uppoffringar av ett mer eller mindre löst och oorganiserat kollektiv. Det räcker nämligen inte med en eller två halvgalna typer med fixa idéer. Och allt detta frivilliga arbete och engagemang skulle inte ha lossnat om inte FJ skulle, så att säga ha ”legat i tiden”, svarat mot ett diffust behov av någonting.

Idag står FJ inför ett vägskäl, en kris. I och för sig känns det lustigt att säga det, eftersom FJ:s hela existens varit en balansgång, och vartannat möte ett krismöte. Men i varje fall. Tidsandan och ett oorganiserat kollektiv gör inte ensamt en Folkjournal, de fanatiska, självuppoffrande slavarna behövs också, och nu kommer inom kort en liten klick av stöttepelare att falla bort. Frågan gäller därför återigen – att vara eller icke vara.”

Anförandet fortsätter med en tillbakablick. Initiativet till FJ kom från Helsingfors, även om Åbo blev hemort och bas för utgivarföreningen. Helsingfors svenska folkdemokratiska förening ville göra en tidning. Harry Laine kontaktade den svenska DFFF-föreningen i Åbo (ÅSDF) och man beslöt samarbeta. Inom ÅSDF hade vi året innan gjort en första maj-tidning som jag var redaktör för. Det gav mersmak och vi nappade genast på förslaget. I Åbo tänkte vi oss en engångstidning, eller någonting mera sporadiskt – och fann visionen om en tidning för hela Svenskfinland, som dessutom skulle utkomma kontinuerligt, typiskt storhelsingforsisk. Redaktionen beslöt överge moderorganisationerna innan första numret gick i tryck. Vi ville inte vara redovisningsskyldiga för någon annan än oss själva. Kulturföreningen Folkjournalen r.f. grundades den 10 maj 1980.

5.11.1983: ”FJ:s uppkomst sammanfaller ganska långt med studentrörelsens borttynande, SÅS (Socialistiska Åbostudenter) och dess tidning Maximum tystnade, ämnesföreningarna började passiveras, den politiska och kulturella aktiviteten bland studenterna mattades överhuvudtaget ner. Därmed blev Folkjournalen nästan det enda som hände i Åbo. Och vår första stödkonsert på Kåren blev t.ex. en riktig kulturhändelse, som både musikerna och publiken kom ihåg länge.”

5.11.1983: ”… Det var ganska sällan vi kunde ha styrelse- eller diskussionsmöten med folk samlade från både Vasa, Hesa och Åbo. Men det hände faktiskt, och då grälade vi ganska mycket, och missförstod varandra allt vad vi orkade. Jag tror att det tog nästan ett par år innan vi började ana oss till vad varandra egentligen menade – –

Samtidigt började vi också intressera oss mera för formfrågor. Folkjournalen kunde bli en kanal för journalistiska experiment, för ”nyjournalistik” och litterär journalistik. Det var egentligen Kim Weckström som formulerade och definierade denna möjlighet, på ett av FJ:s första tidningsseminarier. Det var en mycket liten klick Folkjournalister som deltog, det var i Pälkäne utanför Tammerfors, vi var så få att vi höll på att bli helt deprimerade bara av att se hur få vi var, och Lefa Salmén som var inbjuden som huvudinledare dök aldrig upp. Kim Weckström gjorde civiltjänst just då, kom till seminariet av pur intresse och allmän sysslolöshet, och drog en mycket inspirerande och uppiggande inledning som räddade alltihop.”

Det blev många seminarier och diskussionsmöten genom åren. Bror hade redan, i samband med FJ:s första årsmöte efterlyst en klarare profilering gentemot dagstidningsjournalistiken. Djupare analyser, ett närmande till skönlitteraturen, och ett mera personligt förhållningssätt till det material som behandlas. Lars Sund var inledare på årsmötet 1982. Han påpekade att FJ är helt unik i sitt totala oberoende av såväl den borgerliga finlandssvenska kulturmaffian som de alternativa politiska och kulturella institutionerna. FJ kan strunta i alla lojaliteter och all självcensur. FJ kan göra vad f-n som helst, det kan ingen annan. Dessutom pläderade han för en undersökande journalistik, med klart redovisade arbetshypoteser – och berömde FJ:s korvnummer: ”själva uppslaget, att syna samhället via en företeelse som är så vanlig att ingen riktigt ids bry sig ger prov på en tidningsfilosofi som vi måste ta fasta på”.

5.11.1983: ”… Jag har knappast ännu heller fått sagt varför vi har gjort Folkjournalen och vad vi har velat med den. Det beror kanske på att jag inte vet det, att vi inte vet det. Vi lyckades aldrig formulera och definiera det för varandra ens under våra långa och stormiga möten i början. Själv har jag jobbat med Folkjournalen för nöjes skull, inte av något inre kall, tvång eller av pliktkänsla. – Jag var aktiv i studentrörelsen på 70-talet, och vid tiden för FJ:s uppkomst hade jag blivit färdig med studierna, börjat jobba och passiverats. Det fanns inget självklart forum att vara aktiv i just då, och det kändes lite tomt och ensamt. Så för mig har FJ fyllt både ett aktivitetsbehov, ett socialt behov och ett skaparbehov. Och jag har sett FJ mera som ett redskap för sökande, som en förevändning att lära mig saker själv, än som en kanal för angelägna budskap eller allmän folkbildning.

Sen skulle jag i korthet berätta om det konkreta arbetet, som varit ganska hårt. I början var allting ett enda kaos. Vi var få, vi kände inte varandra speciellt bra, vi hade ingen ansvarsfördelning och visste inte vad varandra gjorde. Det började med att premiärnumret missade första maj, trots att det började planeras redan före jul. Ekonomin var en enda röra, som ingen brydde sig om. Jag skrev i protokollet ett par gånger ”beslöts betala tryckeriräkningen”, men ingenting hände. På hösten åtog sig Gerd Wirén bokföring och ekonomi och det var en stor händelse.

För att få den första tryckeriräkningen betald och nästa nummer tryckt lånade jag själv 2000 mk, och Mona Schalin, som gjorde layouten hade satt ut 500 mk, som var hennes sista pengar, på bilder och rastrering. Och sen lånade jag 2000 mk av min far och köpte en perforeringsmaskin för FJ – Det var nämligen så att sättningen var en av de flaskhalsar som försenade premiärnumret, och jag räknade med att vi skulle vinna både tid och pengar på att sätta texterna själva. Vilket vi väl också gjort.”

5.11.1983: ”Sättningsmaskinen är närmast ett elektriskt museiföremål, den är stor som ett litet skåp och låter som ett tröskverk, och skriver alltså hål i stället för bokstäver, hål som sedan dras ut till spalter på tryckeriet. Maskinen finns hemma hos oss….

… Vi har kunnat hålla tryckerikostnaderna relativt låga genom ett specialavtal med tryckeriet som går ut på att vi gör väldigt mycket själva. Vi har satt texterna själva, vi har själva monterat sidorna, själva klistrat in varje liten rättelse och varje rubrik. Och vi har buntat ihop och nitat tidningen för hand, de första åren hade tryckeriet en museal falsnings- d.v.s. vikningsmaskin som skulle matas för hand, och den skötte vi också själva. ”

Folkjournalen trycktes på Polyprint, som grundats för vänsterrörelsens behov. Tryckeripappan Sture Udd kom från samma kretsar som FJ:s arbetsgrupp i Vasa. När de första numren av FJ trycktes fanns Polyprint i föreningshuset Järjestötalo, som försetts med en barackliknande tillbyggnad. Något år senare flyttade Polyprint till en gammal fabriksbyggnad. Foton från senhösten 1980, då årets sista nummer hade hopbuntningstalko. Runt buntningsbordet Gerd Wirén, Johan Backholm, Harry Laine och Bror Rönnholm. Sittande med ytterkläder, Kristina Hakola och Marit Berndtson, som arbetade på tryckeriet.

5.11.1983: ”…Dessutom skall adresslappar klistras för hand, inbetalningskort petas in, och allt skall bäras och postas och ringas och distribueras, och krävas in redovisningar och tjatas och vara otrevlig.

Tryckeridelen av arbetet var riktigt spännande till en början när allting var nytt – men efter 15 nummer har det blivit tungt, i synnerhet som det innebär ett evinnerligt resande, i och med att högkvarteret är i Åbo och tryckeriet i Vasa. Det har hänt att Bror och jag under en månad gjort tre veckoslutsresor till Vasa, först för layout och montering, och sedan för hopbuntning.”

”…Förutom allt det här, innebär lösnummerförsäljningen en massa jobb. Själv sålde jag flitigt och plikttroget de första 8–10 numren, jag stod i ett hörn på varje svensk kulturfest i Åbo (blev utslängd från en luciafest) och varje fredsfest och sådant, och gick på varje diskussion och bar alltid med Folkjournalar och hoppade på alla bekanta. Men efter några år och kanske tio nummer börjar man känna sig som gubben i lådan – dessutom tycker de flesta andra Folkjournalister att det är obehagligt att sälja …

… Sen har vi varit tvungna att ordna basarer och stödkonserter för att få in extra inkomster. Allt i Åbo. Det är sådant som är riktigt roligt första gången och ännu andra, men som kontinuerlig verksamhet blir det ansträngande.

Det är svårt att uppskatta hur mycket timmar av frivilligt arbete Folkjournalen hittills krävt. Men det måste vara massor. Det har varit en enda karusell att hålla Folkjournalen rullande. Det praktiska ansvaret, och därmed den största arbetsbördan har, helt frivilligt, legat på Gerd, mig och Bror. Och det också vi som nu håller på att ge upp…”

Anförandet avslutades med olika framtids- och exit -visioner. Skall FJ utkomma med ett eller två nummer till – eller fortsätta ett helt kalenderår? En fortsättning förutsatte en radikal förnyelse både av kärngruppen, och av det praktiska arbetet.

Det blev en fortsättning. Inte bara ett år till, utan både 1984 och 1985, och dessutom ett mastigt avskedsnummer 1986. Nya stöttepelare blev framför allt radarparet Ulrika Bengts och Bitte Westerlund. Bitte blev ansvarig redaktör och föreningens ordförande efter Kaj Pettersson. Samtidigt flyttade verksamhetens tyngdpunkt till Helsingfors, där man lyckades engagera en hel skara unga journalister och kulturarbetare.

Egentligen vet jag inte så mycket vad som hände efter det jag själv drog mig tillbaka. Jag måste bläddra i tidningarna för att få en uppfattning. Gerd Wirén stannade kvar till sista numret. Harry Laine fortsatte, och flera andra som varit med nästan från början. Polyprint tryckte ännu nr 1/1985, och Ekenäs Tryckeri Ab de fyra sista numren. Och man gjorde en legendarisk läsar- och aktivistresa till Prag.*

* Ur verksamhetsberättelsen för år 1985:    Sammanlagt närmare etthundra personer har under året varit med och gjort Folkjournalen. Alla har som tidigare jobbat utan ersättning. / Tidningen har tryckts i 1 300–1 500 ex. per nummer. För nr 1/85 anlitades Sydvästkusten i Åbo för sättning och repro medan tidningen trycktes på Polyprint i Vasa. De tre andra numren gjordes allt detta på Ekenäs tryckeri. Layout, redigering och ombrytning har gjorts hemma hos redaktionen.  / Prenumeranternas antal uppgick vid verksamhetsårets slut till 275, vilket är något mindre än under tidigare år.  / Ett trettiotal ombud har sålt lösnummer utan provision. / Tidningen har distribuerats via Rautakirja (c. 50 sålda ex per nummer, 49 % provision) och direkt till vissa bokhandlar och bokkaféer. / Föreningen fick 1985 10 000 mk i opinionstidskriftsstöd av staten. Kulturfonden gav 5 000 och Konstsamfundet 10 000. Ett flertal andra ansökningar gav inte resultat.**

** Fotnot: För att framhålla heroismen i FJ-arbetet kan man påminna om de första årens styvmoderliga behandling. Initiativtagarnas politiska hemvist undgick ingen påverkare i den finlandssvenska ankdammen. FJ fick tillverka åtta nummer innan det första bidraget lossnade, från Svenska Kulturfonden, samtidigt som andra nykomlingar kunde få understöd innan de åstadkommit ett enda (i FJ:s avskedsnummer nämner jag MAO och Madonna). Ungefär i samma veva kom FJ i åtnjutande av opinionstidskriftsstöd.