När jag var fem år uppträdde jag som mannekäng på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby, tillsammans med min bror som fyllde åtta några veckor senare. I mitt första fotoalbum finns en bild av oss. Jag är klädd som brud, han bär frack och cylinderhatt, och vi följs av en liten brudtärna. Vi har just trätt fram på festsalens scen. Som fond har vi ett draperi dekorerat med glittrande stjärnor. Vi vandrar högtidligt mot trappan som leder ner till publiken.
Fotografiet gör det lätt att komma ihåg händelsen ”utifrån”, som den tedde sig för de vuxna åskådarna. Men jag har också vaga minnen av hur det kändes ”inuti”, när det hela var över. Jag hade glömt att niga… Jag hade blivit tillsagd att göra det och gjorde det inte! Min bror fann antagligen spektaklet enbart pinsamt efteråt, för när Rödakorstidningen publicerade ett foto av oss bad vår mamma att mormor inte skulle tala om det (Birgitta Willner till Greta Schalin 15.5.1956).
I ett fotoalbum, som härstammar från mina morföräldraras hem finns flera bilder. Albumet kan ha tillhört min moster, som hjälpte till med förberedelserna på distans. Hon lovade sy ihop någon sorts frackbyxor, stärka ”den slattriga fracken”, ansåg att ”vita julfestskjortan” gick bra till, med långärmad ylletröja under så det inte blir kallt, och att fracken antagligen måste tråcklas in ännu. (Ursula Schalin till BW 6.2.1956)
Syskonen Johan och Margareta Willner på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby 12.2.1956
Festen var mitt på dagen, och min mor skrev ännu samma kväll en rapport till min mormor i Åbo. Jag återger den i sin helhet:
”... Det blev en sen kväll och då de omgivande kvällarna också blivit sena tack vare fracken kom migrän följdenligt till idag. Därför skedde nog det mesta för mej som i nånslags dimma och jag hoppades bara hinna hem innan uppkastningarna kommer. Men success blev det i alla fall. Jädrar vad du har vackra barnbarn! Det var Röda korsets fest med mannekänguppvisning av barn, mellan 7 och 17 år. Massor av kläder. Ljuvligast var de minsta i luddiga sparkbyxor och napp i munnen och somliga tultade bara några steg och bars resten av någon tonåring. Och sen tonåringarna som svävade in i valstakt i skira tyllklädningar i pastellfärger i ballerinalängd. Till allra sist kom så Jox och Pöss och en liten rosenfärgad ängel till brudtärning till tonerna av Mendelsohns bröllopsmarsch. Det gick ett sus genom salen när de kom fram på scenen och folk var alldeles hänförda och kamerablixtarna blinkade i ett, men ungarna visade fotovana som om de varit kungliga. De var gravallvarliga och högtidliga båda och gick långsamt och bra och var så söta så. T.ex. Maggie Krohn sa att hon grät. Och de var absolut festens clou. Gamla tanter kom efteråt och pratade och folk bara sken mot ungarna efteråt. Så många foton som knäpptes så skall vi nog beställa nånting och skicka åt er. Det förargar mej bara att jag inte fick se Svens min under tiden.
Ett tag såg det illa ut. När jag skulle dra iväg med ungarna till omklädningsrummet brast Johan i häftigt gråt och vägrade gå in. Jag blev skräckslagen. Frågade om han var sjuk eller klämt fingret i dörren eller hade rampfeber. Nej intet av detta. Det var för att han inte fått saft och kaka. Svag lingonsaft och Fester hör ihop och bildar en förförisk helhet som fått Jox att Älska Fester. Nåja, de fick en flaska giftröd lemonad och var mycket lyckliga igen. Sen fick han nådigt kläs. De betedde sig båda alldeles exemplariskt. De fick låna vita, resp. svarta skor av för mig alldeles främmande rödakorsdamer. Värst bråk hade jag med den halvmånformade ring som den röda lemonaden åstadkommit i deras ansikten och som inte ville lossna.
När vi kom hem rasade jag ihop på schäslongen och somnade tvärt och sov till inemot 5 eller 6 och så småningom försvann sjukan av sovandet.” (Birgitta till Greta 12.2.1956)
Nu har jag sorterat och läst de brev min mormor skrev till min mor (1943–57). Brevväxlingen började när min mor flyttade hemifrån för att studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs, och tog slut när vi hade flyttat från Gamlakarleby till Ekenäs och skaffat telefon. Breven speglar 14 år av konstnären och husmodern Greta Schalins 95-åriga liv. Totalt rör det sig om ca 140 brev och kort, från det hon fyllt 46 till det år hon fyllde 60.
1940-talsbreven, som jag berörde i föregående inlägg, berättar om krigstida förhållanden och materiell knapphet, och innehåller en hel del råd och förmaningar, medan 1950-talsbreven mera har karaktär av lägesrapporter över Gretas och Teodors konstnärliga arbete, umgänge och hälsa, och de ännu hemmaboende syskonens liv. Teodor och syskonen (Utta, Olle) har ibland kompletterat rapporterna. I Teodors tillägg finns konstpedagogiska råd, som tyder på förhoppningar om att min mor skall gå i sina föräldrars fotspår. När hon sänt föräldrarna ett porträtt av min bror (första barnbarnet), finner Teodor det ”mycket levande och övertygande!” och jämför med andra porträtt han brukar se. Han manar henne att satsa på, och aktivt träna upp sig för sådant.
Tv. Husmodern Greta, tecknad av Teodor den 17.4.1944. I mitten, dottern Birgittas dubbelporträtt av Greta och Teodor, ”Mamma och pappa på 1940-talet”. Till höger självporträtt av Greta. Osignerat och odaterat.
”Med det kan du förtjäna hemma fem gånger bättre än med att undervisa. Du har mera talang för det än fru M. och en hel hop till! Teckna till en början flitigt pojken i helfigur i alla ställningar, ideligen. Och bygg upp enkla stilleben av saker och måla sådant massvis för färgtekniken. Draperi och krukor och tomater eller strömmingar eller vad katten som helst. Och sedan landskap och människor. Låt inte talangen rosta!!” (16.11.1948)
Mormorsbreven ger en ganska bra bild av det pussel och mångsyssleri konstnärsparet ägnade sig åt för att få ekonomin att gå ihop. Under mellankrigstiden hade Teodor försörjt familjen genom att arbeta som lärare i tre olika skolor. År 1940 förlorade han sin lärartjänst vid Åbo ritskola på grund av nedskurna statsbidrag. År 1943, när han fyllt 60, slutade han som teckningslärare vid Åbo Svenska Klassiska Lyceum, och sex år senare vid Turun Suomalainen Lyseo. På 1930-talet, när barnens behov styrde Gretas dagssysslor, försökte hon arbeta med grafik på kvällstimmarna. Grafiken gav erkänsla men just inga inkomster, i motsats till blomstermåleriet som de tongivande konstkretsarna fann mindre intressant.
Utklippta blomsterstudier som Greta använde som hjälpmedel för dekorarbeten.
Greta har aldrig hänvisat till ekonomiska hänsyn när hon motiverat valet att lämna grafiken för blomstermåleri. Men hon nämner ofta inkomsternas betydelse i breven, som klädinköp eller paket till barnfamiljen som möjliggörs när hon sålt någon tavla. Hon gjorde också dekorationsarbeten på beställning under den här perioden, däremot inte under den tid jag minns. Större investeringar var beroende av Teodors inkomster. Han inriktade sig på porträttmåleri redan under mellankrigstiden, och fick efterhand allt mer beställningar, men det var först när han trappade ner sitt pedagogiska värv som det blev en huvudsyssla. I mitten av 1940-talet köpte de en ateljé i samma våning som bostaden, där han tog emot modellerna – direktörer, rektorer, läkare, ibland också deras fruar och barn. Han hade också bisysslor. Han höll föredrag, var föreningsaktiv, och 1945–56 skrev han konstkritik i ÅU.
Teodors många uppdrag innebar ett aktivt socialt liv också för Greta. Modellerna skulle serveras kaffe och underhållas, porträttavtäckningarna var ofta högtidliga tillställningar, och föredragen kopplade till festligheter. De blir bjudna på visit hos än den ena, än den andra – och känner sig tvungna att ordna bjudningar också själva. Ansvaret faller förstås på Greta. Hon berättar ofta ingående om vad hon väljer att servera, om dukningen, gästerna och samvaron.
”Jag skriver så här utförligt om maträtter och sådant, då du säkert har både nytta och nöje av det. Jag är nog alltid slut följande dag. Och måla vill ej alls gå förrän man slutligen kommer i balans.” (13.1.1952)
Om mormorsbreven landar i ett offentligt arkiv* kan jag tänka mig att beskrivningar av bjudningar kan vara till nytta för någon student eller forskare, liksom hennes detaljerade skildringar av deras krigstida vardag.
Speciellt belönande för mig var att läsa om konstnärer jag lärt känna genom egen forskning, framför allt de som ingick i utställningen och publikationen Åboskolans kvinnor (2004). Jag hade för 16–17 år sedan intervjuat mänskor som hade träffat dem, eller kunde berätta legender om dem, jag hade sett foton av dem och tagit bilder av de tavlor jag lyckades spåra upp. Att möta dessa gestalter på nytt var som att återvända till en fiktiv värld. De dök upp på supé hos mina morföräldrar, på Konstnärsgillets och Italienska föreningens fester, på en diskussionsafton i fröknarna Santanens konstsalong, på möten ordnade av Saskiorna och Föreningen för Grafisk konst. Jag grips av lust att berätta hur Greta uppfattade dem, vad Liisa Tanner muttrade, hur Ester Borg och Aino Alli var klädda – men inser att den enda som kunde vara intresserad är – förmodligen – jag själv.
Greta var aktiv i Saskiorna* och i Grafiska föreningen, där Ester Borg var en central eldsjäl. År 1956 deltog hon i Konstnärsgillets årsfest med Saskiorna, medan Teodor superade på annat håll. ”Därför kunde jag lugnt sitta i sällskapet. Annars tycker pappa att jag alltid är borta då jag nån kväll är på möte. Sådana äro de äkta männen.”
I allmänhet var det Greta som oroade sig för att Teodor åtog sig för mycket. Hon nämner flera gånger skrivarbetet som speciellt bekymmersamt. Han sitter uppe till sent på kvällen, och tar sina recensioner så grundligt ”att han skriver om dem i flera omgångar och tröttar ut sig” (24.10.1951). Det är ett påpekande som både förvånar och tröstar en som lider av liknande skrivsvårigheter. Jag hade utgått från att han, med sitt renommé, hade lätt för att skriva.
T.v. Teodor vid skrivmaskinen. Blyertsteckning av Greta från slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Osignerad. T.h. Stadsdirektör Arvi Hällfors. Förstudie i vattenfärg på papper (27,5 x 20,5) och porträtt i olja på duk (115 x 82), Teodor Schalin 1953. Åbo stads konstsamling. Foto Vesa Aaltonen, resp. Raakkel Närhi / Åbo museicentral. Porträttet beställdes postumt. Hällfs dog 1942. Ansiktet är målat efter foto, och händernas position är densamma som på ett ungdomsporträtt målat av Tauno Miesmaa 1923. Greta nämner arbetet i ett odaterat brev från vårvintern 1953: ”Här om dagen hade vi Jakobstadsbesök. Stadsdirektör Ahlström i sällskap med professor Nikula. De kommo strax efter att ha anmält sig. Fick skyndsamt att någotsånär befria rummen från damm. Det var dagen före städdagen. Sen schappa efter lite bättre kaffebröd. Men när de gått fick vi fortsätta kaffeorgierna med Vahtera, som i sin tjockhet skulle vara hjälpmodell till avlidne stadsdirektör Hällfors.” Teodor anlitade med andra ord en hjälpmodell som fick inta samma ställning som den unge Hällfors.
Ole Torvalds bekräftar i sin nekrolog i ÅU den bild Greta ger av Teodors grundlighet och arbetsmängd. Som konstpedagog och föreläsare var han ”tidvis nästan för hårt anlitad”, och uppgiften som konstkritiker såg han antagligen som ”en plågsam plikt”, som han fyllde med en ”noggrannhet och samvetsömhet som väckte respekt”.
Teodor dog 1960, och deras dotter Ursula (Utta) ett år senare. Utta var ofta sjuk och Greta hade bekymmer både för hennes, och Teodors väl och ve. När jag läser om Gretas husmorsslit och umgängesliv är det svårt att förstå hur hon överhuvudtaget lyckades få tid och ro att måla. Men hon har nästan alltid något arbete på gång. Jag har haft en bild av att hon först som änka började måla på allvar, och det är också en bild som upprätthållits inom familjen. På deras silverbröllop kallade Teodor henne, i en hyllningsdikt för ”en liten tapper kvinna, därtill offrat sig som konstnärinna”. Men hon offrade sig inte, hon försökte hinna med allt (dessutom var hon inte ”liten”).
”Jag är envis som en spyfluga med att jag skall hinna måla den ljusaste tiden på dagen – Men ändå hindras jag jämt. Telefonen ringer, dörrklockan ringer, kaffe skall kokas och Utta (sjuk) vill ha smörgås”. Så skrev hon i februari 1945. Hon gav aldrig upp, men åldern tog småningom ut sin rätt. Vid medlet av 1950-talet drabbades hon av den ena krämpan efter den andra.
Eftersom hon blev gammal, 95 år, och målade in det sista, och eftersom den mormor jag minns alltid utstrålat lugn och harmoni, har jag (och andra) uppfattat henne som vitaliteten personifierad. Och utgått från att så har alltid varit fallet, och att det handlar om goda gener. Men när jag läser 1950-talsbreven tänker jag att den övre medelåldern kan vara en lika farlig tid för duktiga kvinnor, som tonåren för äventyrslystna ungdomar.
Hösten 1952 fyllde Teodor 70. De firade alltid sina födelsedagar samtidigt. Teodor var född den 19 och Greta den 20 november. Teodor hade då sin första och enda separatutställning, som han höll tillsammans med Greta, först i Salon Strindberg i Helsingfors och sedan i Åbo konstmuseum. Den 18 september har Greta varit till läkaren för värk i benet. Det visar sig vara propp och hon får blodförtunnande tabletter. Teodor är i Helsingfors och skall komma hem på eftermiddagen:
”Vi beslöt att han definitivt skulle neka till utställningen hos Strindbergs. Måtte han nu hålla löftet! Vid närmare funderingar tycker också pappa att vi äro för dåligt förberedda för separatutställning. Här i Åbo kommer en sådan tyvärr att gå av stapeln. Man borde långa tider ha målat med tanke på utställning. Jag fasar nog för saken. Och så trasslar det sig med firandet. Vi ha en veckas utställningstid och öppnandet borde vara just dagen före dagen. Hur skall jag som skall bestyra om allt, både tavlor och hem, klara mig?”
Efter firandet är hon förfärligt trött, det är för mörkt för att måla, och hon sörjer mängden blommor hon inte kunnat använda som modell. Hon snubblar, stöter ena armen och benet. Börjar se fläckar för ena ögat. Det kunde enligt läkaren ha samband med fallet. År 1953, på försommaren, åker de till Paris för ett par veckor. Den 10 oktober berättar hon att hon opererats för struma. Läkaren betonar vikten av vila, och följande brev är daterat den 22.10 i Lempäälä, där hon återhämtar sig på ett privat vilohem. Den 6 december berättar hon om grupputställningen Turun koulu, där hon deltar som enda kvinna. Brevets sista sida är av Teodor:
Teckningar från Gretas konvalescenstid i Lempäälä. Blombukett i blyerts, resp. tusch, den senare daterad 20.10 -53, och landskap i blyerts från den 24.10.1953. Greta beskriver det spartanska vilohemmet, och dess omgivning i ett 6 sidor långt brev. ”Jag har plockat vilda blommor och gräs vid vägen och småritar när jag orkar” / ”Nu ruvar sjön här utanför fönstret blygrå och tungsint. När man sitter i gungstolen vid fönstret ser man intet land i förgrunden, möjligtvis en vedstapel om man sträcker på halsen. Den enda punkt ögat fastnat på var en förankrad liten segelbåt, som guppade i skvalpet. Nu har de dragit upp också den.” (22.10.1953)
”Greta påpekade att sista sidan är ledig. Själv kroknade hon just gråtande och våt av svett efter solo städning och disk. Jag kommenderade henne raklång på Uttas soffa. Hon skulle mera sätta andra i arbete, inte vara slav mera sedan struman gav tillräcklig varning. Jag har övertagit bäddning, och städning i stora ateljén och har trivts med det.”
I december 1954 har hon värk i rygg och bröst, och för högt blodtryck. Hon ordineras diet och vila. Och får propp i andra benet. År 1956, i februari opereras hon för gallsten. I april 1955 är hon missmodig, för att Konstnärsgillets jury refuserat den enda målning hon sänt in till vårutställningen. All naturalism är bortlämnad. ”Nej nog är det så att om man inte vill klotta efter tidens smak så måste man låta bli att ställa ut med de andra. Man försöker utveckla sin egen stil så bra man kan bara.”
Greta sålde nästan alla blomstertavlor. De konstverk som hör till familjearkivet är mest skisser och övningsarbeten. Många är osignerade. Teckningarna är ibland daterade, och på bilder från resor och främmande vistelseorter kan platsen vara angiven. Namnet ”Lempäälä” kom jag ihåg att jag undrat över. Nu sökte jag fram dessa bilder, och hittade också annat som gick att koppla till de brev jag nyss läst.
Att hitta bilder som matchar brevcitat, och vice versa, är belönande. I museivärlden lär man sig högakta bakgrundskunskap. Ett mediokert verk som man inte vet någonting om är bara mediokert, men känner man till dess historia kan det bli hur värdefullt som helst. Nu fick jag t.ex. veta att en gul forsythia, som Greta varken signerat eller ramat in, kommer från trädgårdsarkitekten Bengt Schalins tomt (bror till Teodor), från ett besök våren 1954 – och att en landskapsmålning från samma år tillkom under en vistelse på Åland, när Teodor avporträttera sjöfartsråd, och Greta förverkligade en länge närd dröm om att måla landskap i lugn och ro. Att denna ”nybörjarmässiga” målning betydde någonting speciellt framgår av att hon senare ramat in den.* Hemkommen skrev hon: ”Jag tycker att det är så roligt att ha mina landskap här – fastän de äro konstnärligt nybörjarmässiga.” (7.8.1954)
Forsythia, olja på paff. 50 x 40, osignerad. I ett ofullständigt brev från våren 1954 berättar Greta om ett Helsingforsbesök, där de besökte Teodors bror, trädgårdsarkitekten Bengt Schalin. ”Bengt som alltid varit vän med mig förde oss att bese växthusen och vinterträdgården. Jag fick mosippor, som tyvärr inte var tillräckligt fräscha hemma mera för att målas. Men sen skar Bengt åt mig några kvistar av en på kall jord blommande buske. Gula blommor på bar kvist. De äro fullständigt friska ännu och alldeles bedårande. Jag håller på måla ett par kvistar i en svart vas mot turkosblå fond. Sen har jag några kvistar i den stora gröna glasvasen som pappa fick till 70-årsdagen. Om de står sig målar jag senare dem. Det är så roligt med något nytt.” Strandbod, oljemålning. G.Schalin -54. (40 x 50). ”Jag var i prima skick efter den alltigenom vilsamma Ålandsvistelsen. Jag har aldrig varit så brun förut. Och verksam var jag bara värre. Tänk, den sista dagen vandrade jag och Salofröknarna försedda med pick och pack i det närmsta en timmes väg till Lumparns strand. Där hann jag på 2½ timme måla ett landskap med en gammal strandbod och blått vatten bakom. Det var så trevligt då mina följeslagare kokade på spritkök sjövattenskaffe, och bröd hade vår värdinna försett oss med.” I ett tidigare brev, daterat den 13.4.1954, berättade Greta att hon preparerat fyra pappflak (”det blir 16 stora tavlor”) för sommarens landskapsmåleri. Forsythians paffunderlag är antagligen från samma sats.
Greta ansåg att hon måste koncentrera sig på ett intresse, och en arbetsform (blommor, olja), och att hon inte hade kapacitet nog att ägna sig åt flera genrer och tekniker. Men det hindrar inte att hon överfölls av lust att göra annat emellan.* När hon var förhindrad att måla tecknade hon, och inför bjudningarna njöt hon av att planera och duka vackert.
Jag tänker på henne som seg och saktmodig. Hon förlorade aldrig behärskningen. Hon hade ett smittande skratt, men jag kan inte föreställa mig henne lekfull. Som liten var jag en gång med på Saskiornas basar. Greta hade gjort illusoriskt naturtrogna svampar i marsipan, som väckte stor beundran. Jag fick stå bakom disken. Det kändes högtidligt. Jag minns hur fina de var, och alla häpna kommentarer. De första marsipanfigurerna gjorde hon för julbasaren 1955:
”Kom då på den ljusa idén med marsipansvamp. Idén av dig. Och så roligt har jag sällan haft som de kvällar jag knåpade med dem. Har ej förut sysslat med sånt, och det är alltid roligt att gå nya vägar.” (29.12.1955)
Uttrycket ”så roligt har jag sällan haft” får mig att undra vilka vägar hon kunde ha gått under en annan tid och andra omständigheter. Att hon lånat idén av min mor Birgitta väcker också eftertankar. Birgitta var, enligt egen utsago mycket modersbunden – som om navelsträngen aldrig klippts av. Greta lugnade och tröstade och hjälpte materiellt. Hur viktig Birgitta var för Greta, och på vilka sätt har jag inte tänkt på. Jag har också levt i tron att Greta inte var någon brevskrivare. Jag har inga minnen av att hon skulle ha skrivit annat än butikslistor, och enligt Teodor var hon ”dödligt rädd för att skriva brev till folk, för att hon inte är någon stilist”.*
T.v. ”Purmo, Vilobacka 1948”. Blyertsteckning av Teodor från deras besök i svärsonen Sven Willners hemgård i Österbotten. Mina föräldrar bodde då i Jakobstad med min fyra månader gamla storebror. Greta och Teodor fortsatte ensamma till Purmo, och startade hemresan därifrån, med uppehåll i Nykarleby och Vasa. Greta berättar om Purmo och hemresan i ett långt brev, daterat den 6.6.1948: ”Jag tyckte om huset och gårdsplanen och den förtjusande soliga sluttningen mot ån, som slingrade sig och blänkte, och fåren betade i klungor som på gamla målningar. Svens pappa förde oss att se på det vackraste stället av ån ett stycke framåt på landsvägen. Där gjorde vi på kvällen var sin lilla blyertsskiss.” T.h. Interiör från Birgittas och Svens bostad på Katarineg. 24 i Gamlakarleby den 12.4.1950, tecknad av Greta, osign. (jfr bildcollage i inlägget Varför Nedervetil? publ. 21.2.2020.) Greta berättar också nu om hemresan: ”Tack för sist. Det är trevligt att ha sett ert hem och staden, så att jag bättre kan följa med ert leverne i breven…” (17.4.1950).Blyertsstudier av en amaryllis från knopp till utslagen blomma, från den 10.2., 11.2., 12.2 och 17.2.1952. Denna amaryllis finns inte omnämnd i något brev, däremot fjolårets: ”Vet du, jag har två knoppande amaryllisar i denna stund. Den Huldénska har inte mindre än två knoppstänglar och bara ett blad. De äro som höga spjut och långt hunna. Den andra blomman är samma mörkröda storblommiga som var så vacker här i ensamheten i staden i somras. Det ser ut att komma ett skott i krukan. Jag kan ta vara på det. Sen ha vi utplanterade tre amaryllisskott om vars art jag ej vet. Utta har nån gång tagit dem. Troligen äro de av den vanliga röda sorten, som blommar flitigt. Du kan få av dem. Undrar just om man kan skicka.” (6.2.1951)
Breven till Birgitta blev därför en överraskning. Att de är så många och långa, och mödolöst skrivna. Det är som om hon pratat in dem. På 1940-talet är de ofta livfullt berättande med detaljerade miljöskildringar, och förmaningar som är öppenhjärtliga och nyanserade. På 1950-talet är tonen tröttare, det är mera uppräkningar av vad de gjort, samtidigt som tilltalet blir allt mer förtroligt och jämlikt – och kollegialt.
Greta gav inga konstnärliga råd i breven – det var Teodors domän. När hon kom med råd handlar det mera om karaktärsdaning. Våren 1953 hölls en konstkurs i Birgittas hemtrakter. Utta reste till Gamlakarleby för att ta hand om barnen. Föräldrarna bidrog med konstnärsmaterial, och en uppmaning om självtillit från Greta. ”Gå bara inte med komplex över din förmåga. Jag har märkt att man måste tro på sig själv för att kunna göra något och för att andra skall tro på en.” (14.4.1953)
FOTNOTER
* Schalinska brev finns sedan tidigare i ÅAB:s handskriftssamlingar.
* Turun Saskiat ry är en kvinnoförening med namn efter Rembrandts hustru, som grundades år 1955 för att på olika sätt stöda och hjälpa konstnärer.
*Greta hade en retrospektiv utställning i Raumo 1980 och i Åbo 1988.
*Intervju i tidskriften Astra, 10/1946, sid. 142-144. ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” av sign Gabrielle.
* I ett brev från Mellaneuropa till Teodors föräldrar, den 14.4.1929, där Teodor berömmer Gretas resedagbok ”hon tycks skriva bra, koncentrerat och livligt tillika, hon som…”
När vår familj flyttade till Ekenäs, och skaffade telefon upphörde brevväxlingen mellan Greta och Birgitta. Telefon, tecknad av mig ungefär vi den tiden.
I maj 2020 blir det 40 år sedan Folkjournalen såg dagens ljus. Folkjournalen (FJ) var en, finlandssvensk alternativ opinions- och kulturtidskrift som i sju års tid engagerade hundratals oavlönade medarbetare. Jag var med från starten, och när en utgivarförening grundades åtog jag mig att fungera som ordförande och ansvarig redaktör. Det blev ett alltuppslukande projekt, där också min man Bror Rönnholm drogs med. Som redaktör på Åbo Underrättelser hade han inget behov att göra tidning också på fritiden. Men som nygift och yrkesjournalist bistod han gärna sin hustru med praktisk hjälp och redaktionella råd. Inom kort var han lika insyltad som jag.
Åren med Folkjournalen var intensiva, både arbetsmässigt och socialt. Att bläddra igenom 24 tidskriftsnummer, protokoll, lägesrapporter, brev, intervjuer och recensioner väcker både nostalgiska minnen och förundran. Det som faller mig mest i ögonen är hur vansinnigt mycket vi jobbade – varför blev man inte utbränd på 1980-talet? Och hur oerhört viktiga allas insatser var! Jag undrar om jag till fullo insåg det då. För jag jobbade så mycket själv att andras insatser kunde te sig obetydliga.
Med hemmet som huvudkontor blev vi med en massa arkivmaterial. Att det skulle doneras till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek var länge en självklarhet. Men det dröjde mer än 30 år innan det blev gjort. Eftersom FJ -materialet så länge legat på mitt samvete inledde jag arkivprojektet med denna samling. Den överlämnades till ÅAB den 3 september 2019.
Det tog en vecka att sortera, läsa valda bitar, och gallra bort onödiga papper. Jag ville bl.a. kolla att de inofficiella utläggningar jag själv skrivit inte innehöll alltför privata eller annars ovidkommande saker. Vi hade länge en arbetsgrupp i Åbo, en i Helsingfors och en i Vasa, och mycken kommunikation sköttes per snigelpost. Också struntprat. Mina brev blev ofta långa och omständliga. Man hade ju inga Deleteknappar på den tiden.
För min del tog arbetet med FJ slut våren 1984 när jag blev tvåbarnsmor – och Folkjournalen tilldelades åbokritikernas ettkilos viktlod för långvarigt, regionalt och också nationellt betydelsefullt kulturarbete. Bror fortsatte ännu år 1984, då hans ÅU-kollega Kaj Pettersson tog över huvudansvaret.
Jag har tidigare skrivit två sammanfattande artiklar om Folkjournalen. Den första för Nordiska Sommaruniversitetets studiekrets i Alternativ journalistik år 1982 (Arbejdspapirer fra NSU nr 14), den andra för FJ:s sista nummer. Här stöder jag mig i huvudsak på ett avskedsanförande, som jag höll vid ett diskussionsmöte i Vasa i november 1983, där vardagsslitet fick mera utrymme.
Styrelsemöte i Bromarv 17–18.5, och på Strömsö utanför Vasa den 20.6.1980. Runt bordet: Harry Laine, Martti Berger, undertecknad, Mona Schalin; vid kiosken Harry och Bror; vid stranden Harry, undertecknad, Johan Backholm och Marit Berndtson. Dokumenten i bakgrunden är Kulturföreningen Folkjournalens verksamhetsberättelse över år 1980, med förteckning över föreningens stiftare, och styrelsemedlemmar. Och ett papper från Åbo rådstugurätt som intygar att jag varken är satt under förmynderskap eller i kunkurs
5.11.1983: ”Det har faktiskt hunnit förflyta nästan fyra år sedan Folkjournalens första nummer började planeras. …. Att vi skulle orka så länge har aldrig varit någon självklarhet och tvivlarnas skara har alltid varit stor. Kvantitativt är det en prestation som garanterar oss en plats i den finlandssvenska presshistorien. …. Kvantiteten är inte bara en formsak eller prestationsfråga – utan den säger också någonting om utgångspunkterna, behovet, det andliga klimatet. Att åstadkomma en kontinuerligt utkommande Folkjornal har förutsatt massor av arbete, och massor av tid av en massa människor, frivilliga uppoffringar av ett mer eller mindre löst och oorganiserat kollektiv. Det räcker nämligen inte med en eller två halvgalna typer med fixa idéer. Och allt detta frivilliga arbete och engagemang skulle inte ha lossnat om inte FJ skulle, så att säga ha ”legat i tiden”, svarat mot ett diffust behov av någonting.
Idag står FJ inför ett vägskäl, en kris. I och för sig känns det lustigt att säga det, eftersom FJ:s hela existens varit en balansgång, och vartannat möte ett krismöte. Men i varje fall. Tidsandan och ett oorganiserat kollektiv gör inte ensamt en Folkjournal, de fanatiska, självuppoffrande slavarna behövs också, och nu kommer inom kort en liten klick av stöttepelare att falla bort. Frågan gäller därför återigen – att vara eller icke vara.”
Anförandet fortsätter med en tillbakablick. Initiativet till FJ kom från Helsingfors, även om Åbo blev hemort och bas för utgivarföreningen. Helsingfors svenska folkdemokratiska förening ville göra en tidning. Harry Laine kontaktade den svenska DFFF-föreningen i Åbo (ÅSDF) och man beslöt samarbeta. Inom ÅSDF hade vi året innan gjort en första maj-tidning som jag var redaktör för. Det gav mersmak och vi nappade genast på förslaget. I Åbo tänkte vi oss en engångstidning, eller någonting mera sporadiskt – och fann visionen om en tidning för hela Svenskfinland, som dessutom skulle utkomma kontinuerligt, typiskt storhelsingforsisk. Redaktionen beslöt överge moderorganisationerna innan första numret gick i tryck. Vi ville inte vara redovisningsskyldiga för någon annan än oss själva. Kulturföreningen Folkjournalen r.f. grundades den 10 maj 1980.
5.11.1983: ”FJ:s uppkomst sammanfaller ganska långt med studentrörelsens borttynande, SÅS (Socialistiska Åbostudenter) och dess tidning Maximum tystnade, ämnesföreningarna började passiveras, den politiska och kulturella aktiviteten bland studenterna mattades överhuvudtaget ner. Därmed blev Folkjournalen nästan det enda som hände i Åbo. Och vår första stödkonsert på Kåren blev t.ex. en riktig kulturhändelse, som både musikerna och publiken kom ihåg länge.”
5.11.1983: ”… Det var ganska sällan vi kunde ha styrelse- eller diskussionsmöten med folk samlade från både Vasa, Hesa och Åbo. Men det hände faktiskt, och då grälade vi ganska mycket, och missförstod varandra allt vad vi orkade. Jag tror att det tog nästan ett par år innan vi började ana oss till vad varandra egentligen menade – –
Samtidigt började vi också intressera oss mera för formfrågor. Folkjournalen kunde bli en kanal för journalistiska experiment, för ”nyjournalistik” och litterär journalistik. Det var egentligen Kim Weckström som formulerade och definierade denna möjlighet, på ett av FJ:s första tidningsseminarier. Det var en mycket liten klick Folkjournalister som deltog, det var i Pälkäne utanför Tammerfors, vi var så få att vi höll på att bli helt deprimerade bara av att se hur få vi var, och Lefa Salmén som var inbjuden som huvudinledare dök aldrig upp. Kim Weckström gjorde civiltjänst just då, kom till seminariet av pur intresse och allmän sysslolöshet, och drog en mycket inspirerande och uppiggande inledning som räddade alltihop.”
Det blev många seminarier och diskussionsmöten genom åren. Bror hade redan, i samband med FJ:s första årsmöte efterlyst en klarare profilering gentemot dagstidningsjournalistiken. Djupare analyser, ett närmande till skönlitteraturen, och ett mera personligt förhållningssätt till det material som behandlas. Lars Sund var inledare på årsmötet 1982. Han påpekade att FJ är helt unik i sitt totala oberoende av såväl den borgerliga finlandssvenska kulturmaffian som de alternativa politiska och kulturella institutionerna. FJ kan strunta i alla lojaliteter och all självcensur. FJ kan göra vad f-n som helst, det kan ingen annan. Dessutom pläderade han för en undersökande journalistik, med klart redovisade arbetshypoteser – och berömde FJ:s korvnummer: ”själva uppslaget, att syna samhället via en företeelse som är så vanlig att ingen riktigt ids bry sig ger prov på en tidningsfilosofi som vi måste ta fasta på”.
5.11.1983: ”… Jag har knappast ännu heller fått sagt varför vi har gjort Folkjournalen och vad vi har velat med den. Det beror kanske på att jag inte vet det, att vi inte vet det. Vi lyckades aldrig formulera och definiera det för varandra ens under våra långa och stormiga möten i början. Själv har jag jobbat med Folkjournalen för nöjes skull, inte av något inre kall, tvång eller av pliktkänsla. – Jag var aktiv i studentrörelsen på 70-talet, och vid tiden för FJ:s uppkomst hade jag blivit färdig med studierna, börjat jobba och passiverats. Det fanns inget självklart forum att vara aktiv i just då, och det kändes lite tomt och ensamt. Så för mig har FJ fyllt både ett aktivitetsbehov, ett socialt behov och ett skaparbehov. Och jag har sett FJ mera som ett redskap för sökande, som en förevändning att lära mig saker själv, än som en kanal för angelägna budskap eller allmän folkbildning.
Sen skulle jag i korthet berätta om det konkreta arbetet, som varit ganska hårt. I början var allting ett enda kaos. Vi var få, vi kände inte varandra speciellt bra, vi hade ingen ansvarsfördelning och visste inte vad varandra gjorde. Det började med att premiärnumret missade första maj, trots att det började planeras redan före jul. Ekonomin var en enda röra, som ingen brydde sig om. Jag skrev i protokollet ett par gånger ”beslöts betala tryckeriräkningen”, men ingenting hände. På hösten åtog sig Gerd Wirén bokföring och ekonomi och det var en stor händelse.
För att få den första tryckeriräkningen betald och nästa nummer tryckt lånade jag själv 2000 mk, och Mona Schalin, som gjorde layouten hade satt ut 500 mk, som var hennes sista pengar, på bilder och rastrering. Och sen lånade jag 2000 mk av min far och köpte en perforeringsmaskin för FJ – Det var nämligen så att sättningen var en av de flaskhalsar som försenade premiärnumret, och jag räknade med att vi skulle vinna både tid och pengar på att sätta texterna själva. Vilket vi väl också gjort.”
5.11.1983: ”Sättningsmaskinen är närmast ett elektriskt museiföremål, den är stor som ett litet skåp och låter som ett tröskverk, och skriver alltså hål i stället för bokstäver, hål som sedan dras ut till spalter på tryckeriet. Maskinen finns hemma hos oss….
… Vi har kunnat hålla tryckerikostnaderna relativt låga genom ett specialavtal med tryckeriet som går ut på att vi gör väldigt mycket själva. Vi har satt texterna själva, vi har själva monterat sidorna, själva klistrat in varje liten rättelse och varje rubrik. Och vi har buntat ihop och nitat tidningen för hand, de första åren hade tryckeriet en museal falsnings- d.v.s. vikningsmaskin som skulle matas för hand, och den skötte vi också själva. ”
Folkjournalen trycktes på Polyprint, som grundats för vänsterrörelsens behov. Tryckeripappan Sture Udd kom från samma kretsar som FJ:s arbetsgrupp i Vasa. När de första numren av FJ trycktes fanns Polyprint i föreningshuset Järjestötalo, som försetts med en barackliknande tillbyggnad. Något år senare flyttade Polyprint till en gammal fabriksbyggnad. Foton från senhösten 1980, då årets sista nummer hade hopbuntningstalko. Runt buntningsbordet Gerd Wirén, Johan Backholm, Harry Laine och Bror Rönnholm. Sittande med ytterkläder, Kristina Hakola och Marit Berndtson, som arbetade på tryckeriet.
5.11.1983: ”…Dessutom skall adresslappar klistras för hand, inbetalningskort petas in, och allt skall bäras och postas och ringas och distribueras, och krävas in redovisningar och tjatas och vara otrevlig.
Tryckeridelen av arbetet var riktigt spännande till en början när allting var nytt – men efter 15 nummer har det blivit tungt, i synnerhet som det innebär ett evinnerligt resande, i och med att högkvarteret är i Åbo och tryckeriet i Vasa. Det har hänt att Bror och jag under en månad gjort tre veckoslutsresor till Vasa, först för layout och montering, och sedan för hopbuntning.”
”…Förutom allt det här, innebär lösnummerförsäljningen en massa jobb. Själv sålde jag flitigt och plikttroget de första 8–10 numren, jag stod i ett hörn på varje svensk kulturfest i Åbo (blev utslängd från en luciafest) och varje fredsfest och sådant, och gick på varje diskussion och bar alltid med Folkjournalar och hoppade på alla bekanta. Men efter några år och kanske tio nummer börjar man känna sig som gubben i lådan – dessutom tycker de flesta andra Folkjournalister att det är obehagligt att sälja …
… Sen har vi varit tvungna att ordna basarer och stödkonserter för att få in extra inkomster. Allt i Åbo. Det är sådant som är riktigt roligt första gången och ännu andra, men som kontinuerlig verksamhet blir det ansträngande.
Det är svårt att uppskatta hur mycket timmar av frivilligt arbete Folkjournalen hittills krävt. Men det måste vara massor. Det har varit en enda karusell att hålla Folkjournalen rullande. Det praktiska ansvaret, och därmed den största arbetsbördan har, helt frivilligt, legat på Gerd, mig och Bror. Och det också vi som nu håller på att ge upp…”
Anförandet avslutades med olika framtids- och exit -visioner. Skall FJ utkomma med ett eller två nummer till – eller fortsätta ett helt kalenderår? En fortsättning förutsatte en radikal förnyelse både av kärngruppen, och av det praktiska arbetet.
Det blev en fortsättning. Inte bara ett år till, utan både 1984 och 1985, och dessutom ett mastigt avskedsnummer 1986. Nya stöttepelare blev framför allt radarparet Ulrika Bengts och Bitte Westerlund. Bitte blev ansvarig redaktör och föreningens ordförande efter Kaj Pettersson. Samtidigt flyttade verksamhetens tyngdpunkt till Helsingfors, där man lyckades engagera en hel skara unga journalister och kulturarbetare.
Egentligen vet jag inte så mycket vad som hände efter det jag själv drog mig tillbaka. Jag måste bläddra i tidningarna för att få en uppfattning. Gerd Wirén stannade kvar till sista numret. Harry Laine fortsatte, och flera andra som varit med nästan från början. Polyprint tryckte ännu nr 1/1985, och Ekenäs Tryckeri Ab de fyra sista numren. Och man gjorde en legendarisk läsar- och aktivistresa till Prag.*
* Ur verksamhetsberättelsen för år 1985: Sammanlagt närmare etthundra personer har under året varit med och gjort Folkjournalen. Alla har som tidigare jobbat utan ersättning. / Tidningen har tryckts i 1 300–1 500 ex. per nummer. För nr 1/85 anlitades Sydvästkusten i Åbo för sättning och repro medan tidningen trycktes på Polyprint i Vasa. De tre andra numren gjordes allt detta på Ekenäs tryckeri. Layout, redigering och ombrytning har gjorts hemma hos redaktionen. / Prenumeranternas antal uppgick vid verksamhetsårets slut till 275, vilket är något mindre än under tidigare år. / Ett trettiotal ombud har sålt lösnummer utan provision. / Tidningen har distribuerats via Rautakirja (c. 50 sålda ex per nummer, 49 % provision) och direkt till vissa bokhandlar och bokkaféer. / Föreningen fick 1985 10 000 mk i opinionstidskriftsstöd av staten. Kulturfonden gav 5 000 och Konstsamfundet 10 000. Ett flertal andra ansökningar gav inte resultat.**
** Fotnot: För att framhålla heroismen i FJ-arbetet kan man påminna om de första årens styvmoderliga behandling. Initiativtagarnas politiska hemvist undgick ingen påverkare i den finlandssvenska ankdammen. FJ fick tillverka åtta nummer innan det första bidraget lossnade, från Svenska Kulturfonden, samtidigt som andra nykomlingar kunde få understöd innan de åstadkommit ett enda (i FJ:s avskedsnummer nämner jag MAO och Madonna). Ungefär i samma veva kom FJ i åtnjutande av opinionstidskriftsstöd.
Rötter och annat 