När jag var fem år uppträdde jag som mannekäng på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby, tillsammans med min bror som fyllde åtta några veckor senare. I mitt första fotoalbum finns en bild av oss. Jag är klädd som brud, han bär frack och cylinderhatt, och vi följs av en liten brudtärna. Vi har just trätt fram på festsalens scen. Som fond har vi ett draperi dekorerat med glittrande stjärnor. Vi vandrar högtidligt mot trappan som leder ner till publiken.

Fotografiet gör det lätt att komma ihåg händelsen ”utifrån”, som den tedde sig för de vuxna åskådarna. Men jag har också vaga minnen av hur det kändes ”inuti”, när det hela var över. Jag hade glömt att niga… Jag hade blivit tillsagd att göra det och gjorde det inte! Min bror fann antagligen spektaklet enbart pinsamt efteråt, för när Rödakorstidningen publicerade ett foto av oss bad vår mamma att mormor inte skulle tala om det (Birgitta Willner till Greta Schalin 15.5.1956).

I ett fotoalbum, som härstammar från mina morföräldraras hem finns flera bilder. Albumet kan ha tillhört min moster, som hjälpte till med förberedelserna på distans. Hon lovade sy ihop någon sorts frackbyxor, stärka ”den slattriga fracken”, ansåg att ”vita julfestskjortan” gick bra till, med långärmad ylletröja under så det inte blir kallt, och att fracken antagligen måste tråcklas in ännu. (Ursula Schalin till BW 6.2.1956)

Festen var mitt på dagen, och min mor skrev ännu samma kväll en rapport till min mormor i Åbo. Jag återger den i sin helhet:

”... Det blev en sen kväll och då de omgivande kvällarna också blivit sena tack vare fracken kom migrän följdenligt till idag. Därför skedde nog det mesta för mej som i nånslags dimma och jag hoppades bara hinna hem innan uppkastningarna kommer. Men success blev det i alla fall. Jädrar vad du har vackra barnbarn! Det var Röda korsets fest med mannekänguppvisning av barn, mellan 7 och 17 år. Massor av kläder. Ljuvligast var de minsta i luddiga sparkbyxor och napp i munnen och somliga tultade bara några steg och bars resten av någon tonåring. Och sen tonåringarna som svävade in i valstakt i skira tyllklädningar i pastellfärger i ballerinalängd. Till allra sist kom så Jox och Pöss och en liten rosenfärgad ängel till brudtärning till tonerna av Mendelsohns bröllopsmarsch. Det gick ett sus genom salen när de kom fram på scenen och folk var alldeles hänförda och kamerablixtarna blinkade i ett, men ungarna visade fotovana som om de varit kungliga. De var gravallvarliga och högtidliga båda och gick långsamt och bra och var så söta så. T.ex. Maggie Krohn sa att hon grät. Och de var absolut festens clou. Gamla tanter kom efteråt och pratade och folk bara sken mot ungarna efteråt. Så många foton som knäpptes så skall vi nog beställa nånting och skicka åt er. Det förargar mej bara att jag inte fick se Svens min under tiden.

Ett tag såg det illa ut. När jag skulle dra iväg med ungarna till omklädningsrummet brast Johan i häftigt gråt och vägrade gå in. Jag blev skräckslagen. Frågade om han var sjuk eller klämt fingret i dörren eller hade rampfeber. Nej intet av detta. Det var för att han inte fått saft och kaka. Svag lingonsaft och Fester hör ihop och bildar en förförisk helhet som fått Jox att Älska Fester. Nåja, de fick en flaska giftröd lemonad och var mycket lyckliga igen. Sen fick han nådigt kläs. De betedde sig båda alldeles exemplariskt. De fick låna vita, resp. svarta skor av för mig alldeles främmande rödakorsdamer. Värst bråk hade jag med den halvmånformade ring som den röda lemonaden åstadkommit i deras ansikten och som inte ville lossna.

När vi kom hem rasade jag ihop på schäslongen och somnade tvärt och sov till inemot 5 eller 6 och så småningom försvann sjukan av sovandet.” (Birgitta till Greta 12.2.1956)