Nu har jag sorterat och läst de brev min mormor skrev till min mor (1943–57). Brevväxlingen började när min mor flyttade hemifrån för att studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs, och tog slut när vi hade flyttat från Gamlakarleby till Ekenäs och skaffat telefon. Breven speglar 14 år av konstnären och husmodern Greta Schalins 95-åriga liv. Totalt rör det sig om ca 140 brev och kort, från det hon fyllt 46 till det år hon fyllde 60.

1940-talsbreven, som jag berörde i föregående inlägg, berättar om krigstida förhållanden och materiell knapphet, och innehåller en hel del råd och förmaningar, medan 1950-talsbreven mera har karaktär av lägesrapporter över Gretas och Teodors konstnärliga arbete, umgänge och hälsa, och de ännu hemmaboende syskonens liv. Teodor och syskonen (Utta, Olle) har ibland kompletterat rapporterna. I Teodors tillägg finns konstpedagogiska råd, som tyder på förhoppningar om att min mor skall gå i sina föräldrars fotspår. När hon sänt föräldrarna ett porträtt av min bror (första barnbarnet), finner Teodor det ”mycket levande och övertygande!” och jämför med andra porträtt han brukar se. Han manar henne att satsa på, och aktivt träna upp sig för sådant.

”Med det kan du förtjäna hemma fem gånger bättre än med att undervisa. Du har mera talang för det än fru M. och en hel hop till! Teckna till en början flitigt pojken i helfigur i alla ställningar, ideligen. Och bygg upp enkla stilleben av saker och måla sådant massvis för färgtekniken. Draperi och krukor och tomater eller strömmingar eller vad katten som helst. Och sedan landskap och människor. Låt inte talangen rosta!!” (16.11.1948)

Mormorsbreven ger en ganska bra bild av det pussel och mångsyssleri konstnärsparet ägnade sig åt för att få ekonomin att gå ihop. Under mellankrigstiden hade Teodor försörjt familjen genom att arbeta som lärare i tre olika skolor. År 1940 förlorade han sin lärartjänst vid Åbo ritskola på grund av nedskurna statsbidrag. År 1943, när han fyllt 60, slutade han som teckningslärare vid Åbo Svenska Klassiska Lyceum, och sex år senare vid Turun Suomalainen Lyseo. På 1930-talet, när barnens behov styrde Gretas dagssysslor, försökte hon arbeta med grafik på kvällstimmarna. Grafiken gav erkänsla men just inga inkomster, i motsats till blomstermåleriet som de tongivande konstkretsarna fann mindre intressant.

Greta har aldrig hänvisat till ekonomiska hänsyn när hon motiverat valet att lämna grafiken för blomstermåleri. Men hon nämner ofta inkomsternas betydelse i breven, som klädinköp eller paket till barnfamiljen som möjliggörs när hon sålt någon tavla. Hon gjorde också dekorationsarbeten på beställning under den här perioden, däremot inte under den tid jag minns. Större investeringar var beroende av Teodors inkomster. Han inriktade sig på porträttmåleri redan under mellankrigstiden, och fick efterhand allt mer beställningar, men det var först när han trappade ner sitt pedagogiska värv som det blev en huvudsyssla. I mitten av 1940-talet köpte de en ateljé i samma våning som bostaden, där han tog emot modellerna – direktörer, rektorer, läkare, ibland också deras fruar och barn. Han hade också bisysslor. Han höll föredrag, var föreningsaktiv, och 1945–56 skrev han konstkritik i ÅU.

Teodors många uppdrag innebar ett aktivt socialt liv också för Greta. Modellerna skulle serveras kaffe och underhållas, porträttavtäckningarna var ofta högtidliga tillställningar, och föredragen kopplade till festligheter. De blir bjudna på visit hos än den ena, än den andra – och känner sig tvungna att ordna bjudningar också själva. Ansvaret faller förstås på Greta. Hon berättar ofta ingående om vad hon väljer att servera, om dukningen, gästerna och samvaron.

”Jag skriver så här utförligt om maträtter och sådant, då du säkert har både nytta och nöje av det. Jag är nog alltid slut följande dag. Och måla vill ej alls gå förrän man slutligen kommer i balans.” (13.1.1952)

Om mormorsbreven landar i ett offentligt arkiv* kan jag tänka mig att beskrivningar av bjudningar kan vara till nytta för någon student eller forskare, liksom hennes detaljerade skildringar av deras krigstida vardag.

Speciellt belönande för mig var att läsa om konstnärer jag lärt känna genom egen forskning, framför allt de som ingick i utställningen och publikationen Åboskolans kvinnor (2004). Jag hade för 16–17 år sedan intervjuat mänskor som hade träffat dem, eller kunde berätta legender om dem, jag hade sett foton av dem och tagit bilder av de tavlor jag lyckades spåra upp. Att möta dessa gestalter på nytt var som att återvända till en fiktiv värld. De dök upp på supé hos mina morföräldrar, på Konstnärsgillets och Italienska föreningens fester, på en diskussionsafton i fröknarna Santanens konstsalong, på möten ordnade av Saskiorna och Föreningen för Grafisk konst. Jag grips av lust att berätta hur Greta uppfattade dem, vad Liisa Tanner muttrade, hur Ester Borg och Aino Alli var klädda – men inser att den enda som kunde vara intresserad är – förmodligen – jag själv.

Greta var aktiv i Saskiorna* och i Grafiska föreningen, där Ester Borg var en central eldsjäl. År 1956 deltog hon i Konstnärsgillets årsfest med Saskiorna, medan Teodor superade på annat håll. ”Därför kunde jag lugnt sitta i sällskapet. Annars tycker pappa att jag alltid är borta då jag nån kväll är på möte. Sådana äro de äkta männen.”

I allmänhet var det Greta som oroade sig för att Teodor åtog sig för mycket.  Hon nämner flera gånger skrivarbetet som speciellt bekymmersamt. Han sitter uppe till sent på kvällen, och tar sina recensioner så grundligt ”att han skriver om dem i flera omgångar och tröttar ut sig” (24.10.1951). Det är ett påpekande som både förvånar och tröstar en som lider av liknande skrivsvårigheter. Jag hade utgått från att han, med sitt renommé, hade lätt för att skriva.

Ole Torvalds bekräftar i sin nekrolog i ÅU den bild Greta ger av Teodors grundlighet och arbetsmängd. Som konstpedagog och föreläsare var han ”tidvis nästan för hårt anlitad”, och uppgiften som konstkritiker såg han antagligen som ”en plågsam plikt”, som han fyllde med en ”noggrannhet och samvetsömhet som väckte respekt”.

Teodor dog 1960, och deras dotter Ursula (Utta) ett år senare. Utta var ofta sjuk och Greta hade bekymmer både för hennes, och Teodors väl och ve. När jag läser om Gretas husmorsslit och umgängesliv är det svårt att förstå hur hon överhuvudtaget lyckades få tid och ro att måla. Men hon har nästan alltid något arbete på gång. Jag har haft en bild av att hon först som änka började måla på allvar, och det är också en bild som upprätthållits inom familjen. På deras silverbröllop kallade Teodor henne, i en hyllningsdikt för ”en liten tapper kvinna, därtill offrat sig som konstnärinna”. Men hon offrade sig inte, hon försökte hinna med allt (dessutom var hon inte ”liten”).

”Jag är envis som en spyfluga med att jag skall hinna måla den ljusaste tiden på dagen – Men ändå hindras jag jämt. Telefonen ringer, dörrklockan ringer, kaffe skall kokas och Utta (sjuk) vill ha smörgås”. Så skrev hon i februari 1945. Hon gav aldrig upp, men åldern tog småningom ut sin rätt. Vid medlet av 1950-talet drabbades hon av den ena krämpan efter den andra.

Eftersom hon blev gammal, 95 år, och målade in det sista, och eftersom den mormor jag minns alltid utstrålat lugn och harmoni, har jag (och andra) uppfattat henne som vitaliteten personifierad. Och utgått från att så har alltid varit fallet, och att det handlar om goda gener. Men när jag läser 1950-talsbreven tänker jag att den övre medelåldern kan vara en lika farlig tid för duktiga kvinnor, som tonåren för äventyrslystna ungdomar.

Hösten 1952 fyllde Teodor 70. De firade alltid sina födelsedagar samtidigt. Teodor var född den 19 och Greta den 20 november. Teodor hade då sin första och enda separatutställning, som han höll tillsammans med Greta, först i Salon Strindberg i Helsingfors och sedan i Åbo konstmuseum.  Den 18 september har Greta varit till läkaren för värk i benet. Det visar sig vara propp och hon får blodförtunnande tabletter. Teodor är i Helsingfors och skall komma hem på eftermiddagen:

”Vi beslöt att han definitivt skulle neka till utställningen hos Strindbergs. Måtte han nu hålla löftet! Vid närmare funderingar tycker också pappa att vi äro för dåligt förberedda för separatutställning. Här i Åbo kommer en sådan tyvärr att gå av stapeln. Man borde långa tider ha målat med tanke på utställning. Jag fasar nog för saken. Och så trasslar det sig med firandet. Vi ha en veckas utställningstid och öppnandet borde vara just dagen före dagen. Hur skall jag som skall bestyra om allt, både tavlor och hem, klara mig?”

Efter firandet är hon förfärligt trött, det är för mörkt för att måla, och hon sörjer mängden blommor hon inte kunnat använda som modell. Hon snubblar, stöter ena armen och benet. Börjar se fläckar för ena ögat. Det kunde enligt läkaren ha samband med fallet.  År 1953, på försommaren, åker de till Paris för ett par veckor. Den 10 oktober berättar hon att hon opererats för struma. Läkaren betonar vikten av vila, och följande brev är daterat den 22.10  i Lempäälä, där hon återhämtar sig på ett privat vilohem. Den 6 december berättar hon om grupputställningen Turun koulu, där hon deltar som enda kvinna. Brevets sista sida är av Teodor:

”Greta påpekade att sista sidan är ledig. Själv kroknade hon just gråtande och våt av svett efter solo städning och disk. Jag kommenderade henne raklång på Uttas soffa. Hon skulle mera sätta andra i arbete, inte vara slav mera sedan struman gav tillräcklig varning. Jag har övertagit bäddning, och städning i stora ateljén och har trivts med det.”

I december 1954 har hon värk i rygg och bröst, och för högt blodtryck. Hon ordineras diet och vila. Och får propp i andra benet. År 1956, i februari opereras hon för gallsten. I april 1955 är hon missmodig, för att Konstnärsgillets jury refuserat den enda målning hon sänt in till vårutställningen. All naturalism är bortlämnad. ”Nej nog är det så att om man inte vill klotta efter tidens smak så måste man låta bli att ställa ut med de andra. Man försöker utveckla sin egen stil så bra man kan bara.”

Greta sålde nästan alla blomstertavlor. De konstverk som hör till familjearkivet är mest skisser och övningsarbeten. Många är osignerade. Teckningarna är ibland daterade, och på bilder från resor och främmande vistelseorter kan platsen vara angiven. Namnet ”Lempäälä” kom jag ihåg att jag undrat över. Nu sökte jag fram dessa bilder, och hittade också annat som gick att koppla till de brev jag nyss läst.

Att hitta bilder som matchar brevcitat, och vice versa, är belönande. I museivärlden lär man sig högakta bakgrundskunskap. Ett mediokert verk som man inte vet någonting om är bara mediokert, men känner man till dess historia kan det bli hur värdefullt som helst. Nu fick jag t.ex. veta att en gul forsythia, som Greta varken signerat eller ramat in, kommer från trädgårdsarkitekten Bengt Schalins tomt (bror till Teodor), från ett besök våren 1954 – och att en landskapsmålning från samma år tillkom under en vistelse på Åland, när Teodor avporträttera sjöfartsråd, och Greta förverkligade en länge närd dröm om att måla landskap i lugn och ro. Att denna ”nybörjarmässiga” målning betydde någonting speciellt framgår av att hon senare ramat in den.* Hemkommen skrev hon: ”Jag tycker att det är så roligt att ha mina landskap här – fastän de äro konstnärligt nybörjarmässiga.” (7.8.1954)

Greta ansåg att hon måste koncentrera sig på ett intresse, och en arbetsform (blommor, olja), och att hon inte hade kapacitet nog att ägna sig åt flera genrer och tekniker. Men det hindrar inte att hon överfölls av lust att göra annat emellan.* När hon var förhindrad att måla tecknade hon, och inför bjudningarna njöt hon av att planera och duka vackert.

Jag tänker på henne som seg och saktmodig. Hon förlorade aldrig behärskningen. Hon hade ett smittande skratt, men jag kan inte föreställa mig henne lekfull. Som liten var jag en gång med på Saskiornas basar. Greta hade gjort illusoriskt naturtrogna svampar i marsipan, som väckte stor beundran. Jag fick stå bakom disken. Det kändes högtidligt. Jag minns hur fina de var, och alla häpna kommentarer. De första marsipanfigurerna gjorde hon för julbasaren 1955:

”Kom då på den ljusa idén med marsipansvamp. Idén av dig. Och så roligt har jag sällan haft som de kvällar jag knåpade med dem. Har ej förut sysslat med sånt, och det är alltid roligt att gå nya vägar.” (29.12.1955)

Uttrycket ”så roligt har jag sällan haft” får mig att undra vilka vägar hon kunde ha gått under en annan tid och andra omständigheter. Att hon lånat idén av min mor Birgitta väcker också eftertankar. Birgitta var, enligt egen utsago mycket modersbunden – som om navelsträngen aldrig klippts av. Greta lugnade och tröstade och hjälpte materiellt. Hur viktig Birgitta var för Greta, och på vilka sätt har jag inte tänkt på. Jag har också levt i tron att Greta inte var någon brevskrivare. Jag har inga minnen av att hon skulle ha skrivit annat än butikslistor, och enligt Teodor var hon ”dödligt rädd för att skriva brev till folk, för att hon inte är någon stilist”.*

Breven till Birgitta blev därför en överraskning. Att de är så många och långa, och mödolöst skrivna. Det är som om hon pratat in dem. På 1940-talet är de ofta livfullt berättande med detaljerade miljöskildringar, och förmaningar som är öppenhjärtliga och nyanserade. På 1950-talet är tonen tröttare, det är mera uppräkningar av vad de gjort, samtidigt som tilltalet blir allt mer förtroligt och jämlikt – och kollegialt.

Greta gav inga konstnärliga råd i breven – det var Teodors domän. När hon kom med råd handlar det mera om karaktärsdaning. Våren 1953 hölls en konstkurs i Birgittas hemtrakter. Utta reste till Gamlakarleby för att ta hand om barnen. Föräldrarna bidrog med konstnärsmaterial, och en uppmaning om självtillit från Greta. ”Gå bara inte med komplex över din förmåga. Jag har märkt att man måste tro på sig själv för att kunna göra något och för att andra skall tro på en.” (14.4.1953)

FOTNOTER

* Schalinska brev finns sedan tidigare i ÅAB:s handskriftssamlingar.

* Turun Saskiat ry är en kvinnoförening med namn efter Rembrandts hustru, som grundades år 1955 för att på olika sätt stöda och hjälpa konstnärer.

*Greta hade en retrospektiv utställning i Raumo 1980 och i Åbo 1988.

*Intervju i tidskriften Astra, 10/1946, sid. 142-144. ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” av sign Gabrielle.

* I ett brev från Mellaneuropa till Teodors föräldrar, den 14.4.1929, där Teodor berömmer Gretas resedagbok ”hon tycks skriva bra, koncentrerat och livligt tillika, hon som…”