Kategoriarkiv: arbete

Farbror Leopold

Lämna ett svar

Keramikskulpturen som föreställer två fotografer (2022) är i motsats till de släktskulpturer jag tidigare presenterat, en helt fri komposition. Jag har inte haft något fotografi som utgångspunkt, utan föreställningen om en relation, som känns viktig – och som jag därför vill berätta om.

Min morfars äldre bror Johannes Schalin (1881–1906), som dog ung i tuberkulos, var en begåvad fotograf. Jag har berört hans livshistoria i tidigare inlägg, och använt hans fotografier både som illustrationer, och som förebilder till skulpturer. Innan jag pensionerades från mitt jobb på Åbo museicentral skrev jag om hans fotografiska bana för museets årsbok. När jag åtog mig uppdraget visste jag inte mycket om Johannes. Det blev en utdragen forskningsprocess med mycket arkivstudier. När texten äntligen var färdig upptäckte jag av en slump en samling på 43 brev som Johannes farbror Leopold sänt till brorsonen.*1) Det längsta på 20 sidor. Allt handlar om fotografering! Jag kompletterade och korrigerade texten i sista minuten.

”Farbror Johannes”, keramikskulptur från år 2022. Fotografierna är från sommaren 1903. Bilden av Leopold (t.v.) är en delförstoring av ett stereofoto, och Johannes (t.h.) en delförstoring av gruppfotot uppe t.v. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv)   

Det var en intressant och lite spöklik tajmning. Jag hade skrivit vitt och brett om Johannes fotografering utan att nämna farbror Leopold, som jag dessutom – på basis av moderns bekymmer över honom när han var ung*2) – uppfattat som lat och besvärlig. Det kändes som om någon – Leopold själv, eller hans mor, som jag ägnade mig åt just då – såg sig tvungen att vägleda mig.

Huvuddragen i Johannes verksamhet som fotograf 1900–05 hade jag lyckats kartlägga med hjälp av de brev som Johannes och hans mor Alma skrev till (min morfar) Teodor. Hösten 1898 fick Johannes sin diagnos och avbröt skolgången, medan Teodor blev student 1900 och började studera i Helsingfors. Johannes bodde hos föräldrarna och började fotografera våren 1900. Med undantag för en kortare praktik vid Daniel Nyblins fotoateljé i Helsingfors, arbetade han som frilansfotograf. Hundratals negativ och fotokopior vittnar om beställningsuppdrag, egna initiativ (ss vykort), experiment och ambitionsnivå (utställda och prisbelönta bilder), medan breven ger en inblick i verksamhetens ekonomiska och praktiska sidor. Johannes kunde be Teodor sköta inköp och andra ärenden i Helsingfors, och Alma skrev regelbundet om Johannes hälsotillstånd och om vardagen i hemmet.

I de brev Teodor fick nämns Leopold en enda gång: År 1899, innan Johannes börjat fotografera, hade han fått ”en hop plåtar, ramar och skålar” av farbror Leopold. Detta och ett foto av Leopold vid en stativkamera fick mig att ana att också han sysslat med fotografering. Men jag visste inte på vilken nivå och vilken betydelse det hade för Johannes.

Leopold Schalin (1861–1904) arbetade på ett telegrafkontor i Norrmark (Björneborg) och Johannes bodde och verkade först i Nykarleby och de sista åren i Åbo. Leopold var mycket bunden av sin tjänst och de träffades bara några gånger. Leopolds brev är från åren 1899–1904. Det första är ett följebrev till den ovan nämnda försändelsen. Tonen och anspelningarna i detta brev tyder på att Leopold nyligen besökt sina släktingar i Nykarleby, och jag gissar att det var detta besök som blev avgörande för Johannes fotointresse. I februari 1900 – innan Johannes köpt sin första kamera – skriver Leopold: ”Jag önskar vi kunde arbeta tillsammans någon tid, jag finge då praktiskt visa dig åtskilligt, som vore nyttigt för dig, men som ej kan beskrifvas så här i bref.”

”Farbror Leopold” (2022), rödlera, de ljusa partierna papperslera, 21 x 24 x 17 cm.  

Mitt skulpturala dubbelporträtt är inte realistiskt. För att betona åldersskillnaden, och att den gamle är mentor och den unge novis, gjorde jag Johannes mycket mindre. I verkligheten var han lång och gänglig – och Leopold blev inte äldre än 43. Eftersom en skulptur skall gå att betrakta från alla sidor är figurerna vända åt olika håll. De har var sin bälgkamera som attribut, står axel mot axel med vänster armbåge vilande på kameran. Huvudena är vända mot varandra som i dialog. Den unge får ett ödmjukt uttryck av att se upp mot den gamle, som i sin tur verkar överlägsen när han se ner på ynglingen för att möta hans blick. Det motsvarar inte heller det faktiska förhållandet dem emellan. Av breven att döma var Johannes nog så självmedveten, på gränsen till övermodig, och det var han som blev ”stor” i bemärkelsen uppmärksammad, både under sin livstid och senare, på 2000-talet.  

Även om alla har sitt eget sätt att skriva är Leopolds brev annorlunda än de andra släktbreven. Släktbrev handlar i allmänhet om familj och vänner, yttre händelser och inre själsliv. Leopold håller sig däremot till ett och samma fackämne, utan att för den skull bli skolboks- eller affärsmässigt tråkig. Det märks att han brinner för sitt ämne – och vet att Johannes delar hans passion! Dessutom är Johannes ung och grön, Leopold behöver inte väga sina ord, av vördnad eller hänsyn, utan kan ohämmat ösa på om allt han vet och kan, också det mest elementära. Ivern syns inte bara i längden på breven utan också mellan raderna, i rytmen och flödet, i utropstecken och tankehopp: ”Jaså du funderar på 13/18 du, det var djärft det! Djärvare än jag trott dig om!” / ”Men hör du, Sundells kamera är ju ypperlig!”

Leopold Schalin (1861–1904). Mittbilden: detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv. De två övriga bilderna är från Åbo museicentrals samling. Den med hatt är en detalj av ett gruppfoto, publ. i ”Söner och bröder” (3.8.2022).

Det märks att Leopold var både glad och stolt över sin brorson. Han kommenterar ibland fotografier jag känner igen, och han hänvisar till konkreta fysiska miljöer och hjälpmedel som är lätta att se framför sig: Väskan, som Johannes kan göra själv, brevvågen som borde finnas på seminariet (där familjen bodde), och vikterna som han kan stöpa av tenn eller bly för att sen tälja bort det som blir för mycket. I kombination med det omedelbara, talspråksmässiga tilltalet förmedlar breven en känsla av närvaro, vare sig han hänvisar till Johannes’ eller eget arbete. Det är som hörde jag deras steg, och andning. Det gäller speciellt i resonemangen kring mörkrumsarbetet:

Men hvar ämnar du anlägga ditt ”laboratorium” (mörkakammare)? Den som jag brukat begagna är tämmeligen skral, otät och synnerligen obeqväm. Bäst vore om du kunde få en uteslutande för fotografiskt ändamål! Den som är i gången emellan edert rum och korridoren vore ypperlig, blott du kunde få den uteslutande för din räkning, d.v.s. alla kläder bort och ett par hyllor och ett framkallningsbord i stället. Men det lär du föga få!

Hvad din mörkakammare anbelangar så kan du nog under denna mörka årstid dra ner din rullgardin och helt lugnt sitta vid ditt eget bord och framkalla, så gör jag, men snart bli qvällarna så ljusa att det blir nattvak af om man vill tvätta sina plåtar ordentligt efteråt (i två timmar) och då är man husvill om man ej har någon varm mörkkammare. Dessutom händer det att man behöfver anlita mörkret på dagen.

Jag har nu börjat arbeta med bromidpapper och är synnerligen förtjust öfver det. Det går så innerligen fiffigt: Jag sitter i mitt rum på qvällen med nedfälld rullgardin och gula ljuset, lägger ett papper i kopieramen, går till elektriska lampan, knäpper, räknar till tjugo, trettio, förtio – efter plåtens tjocklek – knäpper fast, går till andra bordet, lägger pappret i en skål med vatten, skvalpar en half minut, lägger pappret i framkallningsskålen, häller öfver en del metolkapselframkallning på två – tre delar vatten, framkallar ½–2 minuter – färdig, lägger bilden i vattenskålen sqvalpar några tag, lägger den i fixerskålen under 5 minuter – sqvalpar litet nu och då, tar bort och tvättar 1–2 timmar och bilden är färdig rent svart och hvit. Kom hit får du se!

Leopold antydde att hans mor (Johannes strängt religiösa farmor) inte riktigt gillade deras brevväxling. Jag tror den var guld värd, inte så mycket för informationens skull – den kunde Johannes tillägna sig på andra vägar – utan för den kollegiala gemenskapens skull. Relationen mellan Leopold och Johannes blev för mig ett tacksamt exempel på hur betydelsefulla släktrelationer utanför den närmaste kärnfamiljen kan vara. Som jag nämnt i tidigare inlägg var det ursprungliga målet med mitt släktprojekt att skriva om förmödrar och andra kvinnliga anförvanter som levt i skuggan av släktens män. Jag var t.ex. länge nyfiken på Leopolds ogifta syster Emmi, i min morfars barndomshem kallad ”plättfaster” – men jag hittade bara ett fåtal alldagliga brev från henne. Hon var som en andra mor för sina många syskonbarn. Jag kunde jämföra med min egen systers, och kusins, betydelse för våra döttrar på 1980–90-talen, och har funderat över hur viktiga äldre släktingar kan vara för barn och ungdomar i början av livet.

I mor Almas brev till Teodor blev jag starkt berörd av hennes oro över Johanness hälsotillstånd – vilket samtidigt, i min läsning, reducerade honom till en dödsdömd sjukling, och hans fotografiska verksamhet till blott och bart en inkomstkälla och ett sätt att hålla humöret uppe: ”Inte skall han behöfva domna bort i overksamhet så länge han har någon kraft att arbeta”. (nov. 1903).

För Leopold var fotograferandet en huvudsak, och Johannes en duktig kollega och själsfrände. I hans brev vilar inga skuggor över Johannes framtid och inga bekymmer om livet efter detta. För Johannes farmor Sophie var livet efter detta en allvarlig sak, men också för Alma som sista hösten skrev: ”Jag bereder mig på att få ge bort honom. Blott han själf förstode det! / Tungt är det att ständigt bära på denna dödsfruktan. Men visste jag att gossen får sin själ räddad, så vore den vassaste udden bruten.”

Jag tror det i unga år är bättre att leva för fullt än att grubbla allt för mycket över döden, också om tiden är kort. Enligt den brittiske författaren John Berger rymmer tidsupplevelsen två motsatta processer: hopsamling och spridning. Ett ögonblick upplevs starkare ju mera erfarenhet det rymmer. Man mäter inte dess varaktighet i längd, utan i djup och täthet. Men, påpekar han också, det handlar inte bara om upplevelse. Det finns en motsvarighet i naturens uppvaknande på våren och försommaren när växterna växer flera millimeter eller centimeter om dagen: ”Dessa timmar av enastående samling och tillväxt är inkommensurabla med de timmar om vintern då fröet ligger i träda i jorden.”

Leopold tog Johannes fotointresse på blodigaste allvar. Jag tror det gav extra glöd åt Johannes engagemang och därmed större djup och täthet åt de perioder han hade kraft nog att arbeta, och att de timmar han ägnade sig åt fotografi är inkommensurabla med de timmar han var overksam. Den förtätade närvaron lever kvar i hans bilder. Med facit i hand ser jag dem som ett ömt och vackert avsked till den jordiska världen och de människor han höll av.

Älvdalens Tropik. ”Finns det någonting fagrare”. Foto Johannes Schalin (Åbo musecentral). Affischbild för utställningen Kadonnutta aikaa – Tid som flytt. Fotografier från 1900-talets tidiga år. Brinkala galleri, Åbo 11.11.2016 – 19.2.2017. / T.h. Johannes framför balkongdörren i familjens bostad i Åbo år 1904. (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).

FOTNOTER

*1) Släktprojektet inleddes hösten 2015 med en genomgång av Sophie Schalins brevväxling (min morfars farmor) med hennes bror, Zacharias Topelius (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Jag pausade undersökningen om släktens kvinnor p.g.a. Johannes. Under de sista åren på museet arbetade jag deltid, och utnyttjade lediga dagar för släktstudier. En del av min morfars brevsamling fanns då hemma hos oss, och en del i ÅAB:s brevsamlingar. Det materialet räckte mer än väl för att teckna huvuddragen i Johannes fotografiska verksamhet. När jag trodde mig vara färdig med Johannes, återgick jag till kvinnorna. Jag började med en noggrannare granskning av ÅAB:s samlingar, och fick då ögonen på Leopolds brev, som ingår i Samling Olav Schalin (yngsta brodern). Tidigare hade jag kollat brev från Johannes, men inte stött på någonting från honom till Leiopold.

*2) Se föregående inlägg, ”Söner och bröder”, publ. 3.8.2023.

KÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1. Brev från lyceisten Teodor Schalin i Uleåborg till föräldrarna Alma och Zachris i Nykarleby, resp. föräldrarnas och Johannes brev från Nykarleby till Teodor i Uleåborg; / Saml. Schalin, Teodor: Alma till Teodor 1899 – 1905 och Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml. Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).

LITTERATUR

Berger, John: Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar. (1984) Övers. Steve Sem-Sandberg, Brombergs Pocket 1987. Cox & Wyman Ltd 1989.  (Citat sid 46-47)

Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.

RELATERADE BLOGGINLÄGG

Söner och bröder
Som tvillingar
Sophie självtredje

Söner och bröder

1 svar

Förebild för keramikskulpturen ”Söner och bröder” (2018) är ett gruppfoto av de Schalinska bröderna Zachris (1854–1928) och Leopold (1861–1904) och deras söner. En son är Leopolds (den minsta gossen), de övriga sex är söner till Zachris. Min morfar Teodor sitter längst till vänster på bilden, som en världsvan ung man i ljus hatt med en promenadkäpp vilande på de utsträckta benen. Bakom honom står hans storebror Johannes med en handkamera på knäet. Han har redan etablerat sig som fotograf. Bilden måste vara tagen 1903. Det året hade Leopold lyckats utverka semester och hyrt stuga i samma trakter som Zachris’ familj. Leopold var en ivrig amatörfotograf. Sedan Johannes började fotografera hade de utbytt erfarenheter brevledes, och sommaren 1903 var första – och enda – gången de kunde arbeta och experimentera tillsammans.*1)

Gruppbilden är fotograferad med stativkamera och glasplåt i stort format. Den är tekniskt skarp och man ser att den är arrangerad med eftertanke och gott humör. Poserandet är på ett avslappnat sätt självmedvetet, och patriarkaliskt. Som om bilden skulle framhäva: Här är vi! Jag gissar att det är mor Alma, eller syster Ester, som tryckt på avtryckaren, sedan Johannes gjort en sista kontroll av komposition och inställningar.

”Söner och bröder”. Keramikskulptur (2018). T.h. gruppfoto från år 1903 (Åbo museicentral). Zachris Schalin sitter längst t.h. på bilden i ljus kostym, bakom honom står hans sju år yngre bror Leopold. Den minsta gossen är Leopolds son Lars. De övriga är söner till Zachris: sittande från vänsters Teodor och Arnold, stående i bakre raden från vänster Johannes, Olav, Sigmund och Bengt.

När jag modellerade denna figurgrupp var det första gången jag hade ett släktfoto som utgångspunkt. Jag fastnade för bilden, inte bara för att den var rolig, utan för att jag haft människogrupper som tema också tidigare. Före det hade jag gjort gymnastiska figurer, och positioner från qigongövningar. Då utgick jag från kroppskänslor och synminnen. På längre qigongkurser med mycket deltagare togs gruppfoton. Att fösa ihop 150–200 deltagare så alla syns var ett omständligt arrangemang och förtätat ögonblick. Min första gruppskulptur ”föreställer” ett dylikt gruppfoto. Det är ett litet arbete i papperslera med ansiktsdragen antydda i rödlera. Kompositionen liknar mest en hop fingersvampar. Efter det modellerade jag mänskor i en hiss (synminne från resa med Sverigebåt) – och mänskor som står hoptryckta i en överfull metrovagn och i en ringlande museikö i Paris. Kön göts i gips med styckeform. Den består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera (den ursprungliga lermodellen).

Arbisskulpturer med mänskogrupper som tema. De äldsta är från ca 2006–2010: ”Gruppfoto” och ”Metro i Paris” är gjorda i papperslera; ”Museikö i Paris” består av åtta delar i gips och en nionde i bränd lera. Uppe t.h. ”Söner och bröder” (2018) före färgläggningen. Det vita är papperslera, det bruna och svarta annan lera.

Med skulpturen ”Söner och bröder” som utgångspunkt hade jag tänkt berätta om utmaningen att hitta lämpliga yrkesvägar för de Schalinska sönerna. Men jag måste medge att jag inte har så mycket att komma med.*2) Schalinarna härstammar från en gammal prästsläkt. Vid slutet av 1800-talet kunde de närmast räknas till den växande tjänstemannaklassen. Familjebakgrunden gav dem ett kulturellt arv, men inga självklara försörjningsvägar. Det fanns ingen jord eller annan egendomar att ärva, och ingen affärsverksamhet eller specialiserad yrkeskunskap att föra vidare. För att få sitt levebröd var de hänvisade till ett begränsat utbud av ståndsmässigt acceptabla lönearbeten. Dessa förutsatte kostsamma studier långt från föräldrahemmet. Zachris och Leopold studerade i Helsingfors, där deras morbror kunde hålla ett öga på dem. Zachris’ äldsta söner gick i lyceum i Uleåborg, de yngre i Åbo.

Uleåborgsbreven vittnar om svårigheten att uppfostra växande gossar på distans.*3) När de misskötte sig fick de höra hur deras pappa skuldsatt sig för deras skull. Han hotade att ta dem ur skolan och sätta dem i skomakarlära eller annat ”hederligt yrke”, där de skulle få ”med spännremmen kring öronen” när de misskötte sig (2.1.1894). När Teodor var 13 funderade han på att bli sjökapten. Han menade att det skulle vara billigare att gå i navigationsskola, än i lyceet för att bli ”magister, ingenjör, lantmätare eller något annat” (16.2.1896).  

Gruppfoton från år 1903 med Schalinska söner och bröder (ovan, i första bildtexten med namn). Den slutgiltiga bilden längst till höger (Åbo museicentral), de två övriga är albumsbilder i privat ägo (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).

Både Johannes och farbror Leopold fick lov att avbryta gymnasiestudierna. Johannes p.g.a. lungsjuka, Leopold p.g.a. ointresse. Bekymren över den unge Leopold är väl dokumenterade i brevväxlingen mellan hans mor Sophie, och morbror Z. Topelius: Gossen var lat och utan motivation. Barnslig och outvecklad. Vet inte vad han vill. Ena dagen ett, andra dagen ett annat. Topelius lyfter fram praktiska alternativ, och ger exempel på latmaskar (med adligt/borgerligt klingande namn) som artat sig väl senare, och betonar hur nyttigt det är att arbeta.*4) När Leopold var 17 fick han slutligen tillåtelse att avsluta sin fruktlösa skolgång. Det var en svår sak för hans far (kyrkoherden Wilhelm Schalin) som i det längsta hoppats få honom till läskarl. Efter många planer och funderingar hit och dit bestämde han sig för att bli telegrafist:

”… För min del skulle jag visst vara nöjd dermed, som med hvilken ärlig post som helst der han kunde duga, men jag har en obestämd fruktan att de der telegrafisterna skola vara ett skräpsällskap, ungefär som landtmätarena, det vore en så svår sak för Poje.  Som så alldeles lefver för kamratskapet. Det var derom jag ville fråga dig, samt hvad du annars tycker om den banan? Bland annat har L. talat om att bli militär men jag tror han är inte särdeles modig af sig… / och visst är ju ett fredligt yrke att föredraga…” (Sophie 31.5.1878)

I december 1878 rapporterar Topelius att Leopold bjuder till för sin nya bana. ”Icke saknas honom god vilja, men lynnet är ännu för lätt”. Han skulle behöva duglig tillsyn, och bestämt arbete för dagen. Det viktigaste på alla banor är att lära sig arbeta. Och det skulle han ha lärt sig på en verkstad (30.12.1878).

Leopold stabiliserade sig med åren. Också om det var en rad tjänster och befordringar som gick honom förbi. När han närmade sig 30 kunde Sophie berätta att han, äntligen pluggar ryska, på stränga order uppifrån, ”kanske båtnad för hans befordran”, och att han vill praktisera på postkontoret. (12.12.1890) Som fyllda 33 gifte han sig och tycktes med ens flera år äldre. Halvannat år senare blev han utnämnd till chef för telegrafstationen i Norrmark, där han bodde och verkade när Johannes började fotografera.*5)

Några månader efter att jag bekantat mig med Sophies brevväxling med Topelius blev jag varse en samling på 43 brev från Leopold till Johannes. Det var en såpass spännande upptäckt att jag sett mig tvungen att göra en skulptur som föreställer dem båda tillsammans. Jag återkommer till den i nästa inlägg.

”Söner och bröder” (2018) 25 x 35 x 25 cm.

FOTNOTER

*1)  Zachris var seminariedirektör i Nykarleby och hade stuga på Djupsten en bit utanför staden. Leopold bodde i Norrmark, som numera hör till Björneborg. Johannes bodde med föräldrarna sedan han avbröt gymnasiestudierna p.g.a. tuberkulos (se tidigare inlägg, 18.2 och 30.6.2023).

*2) Zachris, Teodor och Johannes har jag skrivit om tidigare. (ZS: 27.12.2019, 18.2. och 27.4.2023 ; JS och TS: 5.8.2021 och 30.6.2023). Av Teodors småbröder blev två präster, en trädgårdsarkitekt och en diplomingenjör.

*3) Om Uleåborgsbreven: ”Kära gossar – älskade föräldrar” publ. 5.8.2021

*4) Enligt kursoriska anteckningar från arkivbesök hösten 2015, då jag samlade material om Sophie i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Ett brev är från midsommar 1878 (inpetat i ett brev av Emelie Topelius).

*5) Brev från Sophie till ZT 12.1 och 10.3.1894 ; 15.9.1895.

KÄLLOR

Nationalbiblioteket, Helsingfors Universitet, Handskriftssamlingen: Schalinska saml. (Coll 309.6).

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg, och Teodor till föräldrarna i Nykarleby.  / Saml. Schalin, Teodor: Johannes till Teodor 1899–1905. / Saml Olav Schalin Vol 38 (Leopolds brev).

LITTERATUR

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. s. 62–83.

Relaterade inlägg:

Etnografernas resa 1876
Kära gossar – Älskade föräldrar (1890-tal)
Zachris och Alma
Far och son
Som tvillingar

Zachris och Alma

1 svar

Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.

Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.

Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.

”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.

Nykarleby seminarium

Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom.  1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.

Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”

För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.

Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.

De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.

Förebud och blixtförälskelse

Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.

” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”

Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar.  Den inleds med några ord till läsaren:

”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”

Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.

En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma: 

”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”

En intressant bekantskap

Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.

”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”

Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.

Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk.  ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”

Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:

”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”

Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)

Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016.  Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).

Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj

Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden… 

Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**

Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.

FOTNOTER

* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”

** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.

KÄLLOR

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ;  15.4.1886 ; 2.7.1886.

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886  /  Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.

Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)

Döttrar och systrar

Lämna ett svar

Förebild för skulpturen ”Döttrar och systrar” (2019) är ett foto föreställande min morfars farmor Sophie på en uteveranda tillsammans med sin svärdotter Alma och ogifta dotter Emilia. På fotot rensar Alma och ”faster Emmi” bär, medan Sophie sitter med händerna i famnen och blickar ut mot gården. Fotot är taget av min morfars bror Johannes någon av de första somrarna på 1900-talet. Sophie är över 80 år, och Emmi och Alma kring 50. När jag omvandlade bilden till skulptur klämde jag ihop figurerna, och gav dem olika attribut. Sophie läser Bibeln, mor Alma handarbetar och faster Emmi håller i en skål. Färgläggningen är inspirerad av tant Brun, tant Grön och tant Gredelin.

Tv. Sophie Schalin (1820–1913). Albumsbild, privat ägo. / På verandabilden, Sophie med svärdottern Alma Schalin, och dottern Emilia Schalin (Åbo museicentral). Båda bilderna tagna av Johannes Schalin 1900–1905. / T.h. keramikskulpturen Döttrar och systrar (2019), med ett infällt foto av Alma (Johannes Schalin, albumsbild).

Jag knådade ihop den förstrött, som ett mellanarbete medan jag funderade på mera ambitiösa motiv. Jag var inte speciellt nöjd med resultatet, men har blivit alltmer fäst vid den. Den står på ett runt bord vid en gammal gungstol, där jag ofta sitter och låter blicken vila på de tre gummorna. Det känns rogivande på samma sätt som när man betraktar ett levande ljus. Jag tror det handlar om kvinnornas försjunkenhet och tysta gemenskap. Att läsa, handarbeta, rensa bär är hemtrevliga sysselsättningar.

Alma återkommer jag till senare. I samband med den här skulpturen vill jag berätta om Sophies döttrar Emmi och Tilda (Matilda). När deras far Lars Wilhelm Schalin år 1861 blev präst i Larsmo var Emmi 10 och Tilda fyra år. Skärgårdskommunen Larsmo saknade vägförbindelse med fastlandet och hade ingen skola. Lars Wilhelm engagerade sig aktivt i bägge frågorna, men innan folkskolan blev verklighet hade de Schalinska barnen passerat skolåldern. Medan deras mormor levde, kunde de bo på Kuddnäs och gå i skola i Nykarleby.

Tilda bodde på Kuddnäs under hungeråren 1867–1868. I Nykarleby kokades soppa både åt stadens egna fattiga, och för kringvandrande tiggare från landsbygden. I ett brev hem berättade hon om en soppkokning på Kuddnäs, då 354 tiggare fick del av bespisningen. Själv fick hon dela ut bröd. I hungerns spår följde epidemier. På försommaren 1868 insjuknade mormodern i tyfus, och dog den 1.7. Senare gick Tilda i skola i Gamlakarleby. Sophie kommenterar i ett brev till brodern:

”Lite tomt ha vi här hemma efter Thilda flickan som nu också kommit sig ut i världen. Må Gud bevara de kära barnen. Den fördelen har ni stadsbor att ni får ha edra barn hemma under deras första lärotid, det är så bekymmersamt att skicka ut dem som så små.” (21.1.1870)

Porslinsdockor från Emmi Schalins dockskåp. Enligt min mor, som i sju, åtta års ålder fick överta dockskåpet, kallades de Emmi och Tilda. Klänningarna har de hafts sedan Emmi lekte i dockskåpet. / T.v. syskonen Emmi Schalin, Zachris Schalin och Tilda Wegelius (detalj av foto i privat ägo). / T.h. Syskonen Emmi och Zachris med sin mor Sophie omkring 1910.

Sophies brevväxling med brodern Zacharias Topelius och hans hustru Emilie innehåller ibland upplysningar om de Schalinska barnen. När de blev så stora att de kunde vistas i Helsingfors på egen hand fick hon rapporter om dem, och när hon blev änka var brodern hennes viktigaste förtrogna när det gällde barnens vägval. En informativ skildring av deras uppväxtmiljö i Larsmo ingår i ett brev från min morfars mor Alma. Det är skrivet året innan giftermålet, när Tilda var 21 och Emmi snart skulle fylla 29:

”Mycket väl blef jag emottagen, ehuru jag då mer ej alls var väntad. Flickorna ville ej tro sina ögon, då de sågo mig. Jag trifdes så utmärkt bra bland de enkla arbetsamma menniskorna. Enahanda var väl lifvet der, men lugnt och angenämt. Hör blott! Före kl 6 väcktes den af flickorna, som hade hushållsveckan. Hon såg då om allt, som under dagens lopp fordrades, kokade maten, och allt annat. Kl 6 fördes det kaffe åt gamlorna och sjutiden kom gumman ut, för att sjelf sila mjölken. En timme senare åts frukosten. Då åts alltid varm mat. Nu började det egentliga arbetet. Emmy skötte om alla väfvar, ställde om sömmar, bakade och gjorde ostar. Tant spann och stickade. Thilda såg om kreaturen, spann, hjelpte till öfverallt hemma och dessutom vid folkskolan. Ungefär kl 2 åts en enkel, men smaklig middag. På eftermiddagen samlades vi alla för att någon timme läsa ur någon god bok. Kvällsvarden, alltid varm mat åts ungefär kl 9. Sedan sutto vi ännu alltid länge och pratade. – Familjen, hör till de s.k. pietisterna. Tant är mycket älsklig och mild. Hon är en verklig qvinna. Emmy är allvarsam och stadig. Wi förstå hvarandra bra. Thilda är gladare, vänlig och ganska sluten.” (28.3.1879)

Några av Emmis och Tildas vistelser i Helsingfors var bildningsresor. Vårvintern 1874, när Emmi fyllde 23, åhörde hon föreläsningar, som hon enligt moster Emilie, var mycket intresserad av, och Topelius skrev år 1884 om en post på barnhemmet i Helsingfors, som Tilda kan ha varit påtänkt för – vilket tyder på utbildning. Senare, när familjen Topelius flyttat till Björkudden kunde Emmi och Tilda ibland bo där och hjälpa till med olika sysslor. ”Tack för er kära Emmi, hon är så snäll och trifsam … Hon är så förskräckeligen flitig att det är nästan för mycket” skrev Emilie till Sophie vårvintern 1880. Två år senare arbetade Tilda som Topelius sekreterare, och fick dessutom i uppdrag att sy en rock åt honom. Hon berättade om sina minnen i en intervju för Kotiliesi när hon var 95.

Emmi Schalin. Fotot t.v. trol. Johannes Schalin. Mittbilden är från Emmis hem i Nykarleby, maj 1925.

Emmi (1851–1939)

Emmi var 31 år när Sophie blev änka. Lars Wilhelm dog på försommaren 1882. Emmi bodde tillsammans med sin mor i över 30 år och tog hand om henne när hon var gammal. Från prästgården i Larsmo flyttade de först till Jakobstad och sedan till Nykarleby, där sonen Zachris Schalin blev föreståndare vid seminariet. När Emmi var 40 skrev Sophie om dem i vi-form: ”Si ja talar mest i pluralis i dag för Emmi är inbegripen i allt. Vi är liksom oåtskiljeliga”. Och fyra år senare: ”hon är min käpp och stav så länge jag orkar vandra till seminarium och för övrigt mitt ålderdoms stöd.”

Nykarleby seminarium var min morfars barndomshem. Han fyllde fyra när de flyttade dit, och det var dit han längtade hem, när han på 1890-talet gick i skola i Uleåborg.* Farmor och faster Emmi var självklara och viktiga personer när han växte upp. De förekom ofta i hemmet och barnen sprang över till dem på ärenden, eller för nöjes skull. Emmi fick heta ”Plättfaster”. Hon var som en andra mor för Almas och Zachris många barn – och gammelmor för deras barnbarn. Min mamma fick överta Emmis dockskåp när hon var sju, åtta år. Det finns numera hos oss. Enligt en bifogad text, skriven av min mor, kallades dockskåpsdockorna Emmi och Tilda.

I den bok om förmödrar som jag hade tänkt skriva ville jag ägna Emmis självuppoffrande liv en egen essä. Jag var också nyfiken på hur släktens ”huvudpersoner” tedde sig ur hennes perspektiv. Men jag stötte bara på ett fåtal alldagliga brev i det material jag gick igenom, och lämnade saken därhän.

Tilda Wegelius. Strandbilden är fotograferad av Johannes Schalin 1900–1905 (Åbo museicentral) Längts t.h. hennes make, de fem pojkarna är från hans första äktenskap, döttrarna Tildas. / T.h. Tilda och Henrik Wegelius, detalj av samma fotografi som på bildcollage ovan, samt 75-årsnotis från år 1932 och rubrik och illustration till intervju i tidskriften Kotiliesi 1/1952.

Tilda (1857–1953)

Tilda gifte sig med en änkling, kyrkoherden Henrik Wegelius, när hon var 38. Hon fick två egna barn, var 11 år prästfru i Masku, 27 i Sastmola, och änka i 20 år. Bland de tidningsklipp jag har hemma finns födelsedagsnotiser och en nekrolog som beskriver henne som en aktiv och driftig person. Flera kyrkliga föreningar, välgörenhetsorganisationer och förtroendeuppdrag räknas upp.

Tilda ingick inte i mitt bokprojekt, så jag förbigick henne för det mesta under mina arkivstudier. I Topelius brev till Sophie kunde jag ändå inte låta bli att notera hans kommentarer om Tildas ”embete hos bror Z.” Hon tog hand om Almas och Zachris första fyra barn (0–4) när de bodde i Helsingfors, och morbror Topelius befarade ”att de numera knappt kunna undvara henne.” (24.2. och 18.8.1885). Skarpare uttryckte han sig år 1891, när Tilda redan arbetat på annat håll och hennes hjälp hade efterfrågats på hemmaplan:

”Nej, nog förstår vi kärlekens tjenster, men icke äro systrar och fastrar till här i verlden blott för att vara barnsköterskor. De kunna ju hitta något eget mål att lefva för… / Gud har tagit mina gossar till sig, men om jag hade dem qvar, sannerligen skulle jag lära dem, att en syster icke är skapad till deras tjenstepiga, utan bör hafva sin lika arfsrätt både i bo och frihet.” (9.2.1891)

Någon heltäckande bild av Tildas anställningsförhållanden har jag inte. ”Vetil” nämns ibland i breven, och ”prästgården”. Kanske arbetade hon någon tid i Wegelius familj? Hans första hustru, Hanna, var god vän och släkting till henne. Enligt Sophie var det en kär plikt för Tilda att bli en god mor för deras fyra pojkar. Året innan giftermålet arbetade hon i varje fall i Myllykylä (Sordavala). Sophie nämner koleran i Petersburg, det är oroande nära – och frågar sin bror om Pekka Halonen är en lovande konstnär. Tilda har nämligen varit med och ordnat hans bröllop med ”Majku”. Tydligen arbetade hon i Maija Halonens föräldrahem. Hösten 1895 skulle hon komma hem så snart de får någon annan i hennes ställe. I december förlovade hon sig, och i februari 1896 gifte hon sig.

Faster Tildas bröllop firades i Nykarleby seminarium. Mor Alma berättade ingående om förberedelserna och festen för sina skolgossar i Uleåborg. Hon uppmanade pojkarna att skicka gratulationsbrev i tid, ”så har ni troligtvis nöjet att vara de första som på bref begagnat fasters nya titel och namn”.

*https://maggasarkiv.home.blog/2021/08/05/kara-gossar-alskade-foraldrar-1890-tal/

ARKIV

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Coll 309.6 (Sch 1870-97): Sophie Schalin till Zacharias Topelius 21.1.1870 ; 27.10 1891 ; 4.9.1894 ; 4.9.1895 ; 31.12.1895. / Coll 244.94 (ZT 1881-98): ZT till Sophie 6.3.1894 ; 24.2.1885 ; 18.8.1885 ; 9.2.1891.

Svensla litteratursällskapets arkiv, Helsingfors. SLSA 789 (Lindqvistska och Haeggströmska släktarkivet): Emilie Topelius till Sophie Schalin 19.1.1874 ; 25.2.1880 ; 29.1.1882.

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Esther Holmberg, Vol 2: Alma Montin till Jenny-Maria Tallgren 28.3.1879 / Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma Schalin till skolgossarna i Uleåborg: 8.2.1896 ; 15.2.1896.

TRYCKTA KÄLLOR

Kotiliesi 1/1952: ”Setä Topelius sisaren tyttären silmin”.

Schalin, Zachris: Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI.  202 s. / Kap XII (Doktorinnan Topelius sista tid och Kuddnäs ödestimma), s. 177 om Tildas brev.

Schalin, Zachris: ”Den första folkskolan i Larsmo” i Svenska folkskolans vänners kalender 1913.Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna. Zacharias Topelius skrifter XX:2. Svenska litteratursällskapet

Konstnärsliv 1943–57

1 svar

Nu har jag sorterat och läst de brev min mormor skrev till min mor (1943–57). Brevväxlingen började när min mor flyttade hemifrån för att studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs, och tog slut när vi hade flyttat från Gamlakarleby till Ekenäs och skaffat telefon. Breven speglar 14 år av konstnären och husmodern Greta Schalins 95-åriga liv. Totalt rör det sig om ca 140 brev och kort, från det hon fyllt 46 till det år hon fyllde 60.

1940-talsbreven, som jag berörde i föregående inlägg, berättar om krigstida förhållanden och materiell knapphet, och innehåller en hel del råd och förmaningar, medan 1950-talsbreven mera har karaktär av lägesrapporter över Gretas och Teodors konstnärliga arbete, umgänge och hälsa, och de ännu hemmaboende syskonens liv. Teodor och syskonen (Utta, Olle) har ibland kompletterat rapporterna. I Teodors tillägg finns konstpedagogiska råd, som tyder på förhoppningar om att min mor skall gå i sina föräldrars fotspår. När hon sänt föräldrarna ett porträtt av min bror (första barnbarnet), finner Teodor det ”mycket levande och övertygande!” och jämför med andra porträtt han brukar se. Han manar henne att satsa på, och aktivt träna upp sig för sådant.

Tv. Husmodern Greta, tecknad av Teodor den 17.4.1944. I mitten, dottern Birgittas dubbelporträtt av Greta och Teodor, ”Mamma och pappa på 1940-talet”. Till höger självporträtt av Greta. Osignerat och odaterat.

”Med det kan du förtjäna hemma fem gånger bättre än med att undervisa. Du har mera talang för det än fru M. och en hel hop till! Teckna till en början flitigt pojken i helfigur i alla ställningar, ideligen. Och bygg upp enkla stilleben av saker och måla sådant massvis för färgtekniken. Draperi och krukor och tomater eller strömmingar eller vad katten som helst. Och sedan landskap och människor. Låt inte talangen rosta!!” (16.11.1948)

Mormorsbreven ger en ganska bra bild av det pussel och mångsyssleri konstnärsparet ägnade sig åt för att få ekonomin att gå ihop. Under mellankrigstiden hade Teodor försörjt familjen genom att arbeta som lärare i tre olika skolor. År 1940 förlorade han sin lärartjänst vid Åbo ritskola på grund av nedskurna statsbidrag. År 1943, när han fyllt 60, slutade han som teckningslärare vid Åbo Svenska Klassiska Lyceum, och sex år senare vid Turun Suomalainen Lyseo. På 1930-talet, när barnens behov styrde Gretas dagssysslor, försökte hon arbeta med grafik på kvällstimmarna. Grafiken gav erkänsla men just inga inkomster, i motsats till blomstermåleriet som de tongivande konstkretsarna fann mindre intressant.

Utklippta blomsterstudier som Greta använde som hjälpmedel för dekorarbeten.

Greta har aldrig hänvisat till ekonomiska hänsyn när hon motiverat valet att lämna grafiken för blomstermåleri. Men hon nämner ofta inkomsternas betydelse i breven, som klädinköp eller paket till barnfamiljen som möjliggörs när hon sålt någon tavla. Hon gjorde också dekorationsarbeten på beställning under den här perioden, däremot inte under den tid jag minns. Större investeringar var beroende av Teodors inkomster. Han inriktade sig på porträttmåleri redan under mellankrigstiden, och fick efterhand allt mer beställningar, men det var först när han trappade ner sitt pedagogiska värv som det blev en huvudsyssla. I mitten av 1940-talet köpte de en ateljé i samma våning som bostaden, där han tog emot modellerna – direktörer, rektorer, läkare, ibland också deras fruar och barn. Han hade också bisysslor. Han höll föredrag, var föreningsaktiv, och 1945–56 skrev han konstkritik i ÅU.

Teodors många uppdrag innebar ett aktivt socialt liv också för Greta. Modellerna skulle serveras kaffe och underhållas, porträttavtäckningarna var ofta högtidliga tillställningar, och föredragen kopplade till festligheter. De blir bjudna på visit hos än den ena, än den andra – och känner sig tvungna att ordna bjudningar också själva. Ansvaret faller förstås på Greta. Hon berättar ofta ingående om vad hon väljer att servera, om dukningen, gästerna och samvaron.

”Jag skriver så här utförligt om maträtter och sådant, då du säkert har både nytta och nöje av det. Jag är nog alltid slut följande dag. Och måla vill ej alls gå förrän man slutligen kommer i balans.” (13.1.1952)

Om mormorsbreven landar i ett offentligt arkiv* kan jag tänka mig att beskrivningar av bjudningar kan vara till nytta för någon student eller forskare, liksom hennes detaljerade skildringar av deras krigstida vardag.

Speciellt belönande för mig var att läsa om konstnärer jag lärt känna genom egen forskning, framför allt de som ingick i utställningen och publikationen Åboskolans kvinnor (2004). Jag hade för 16–17 år sedan intervjuat mänskor som hade träffat dem, eller kunde berätta legender om dem, jag hade sett foton av dem och tagit bilder av de tavlor jag lyckades spåra upp. Att möta dessa gestalter på nytt var som att återvända till en fiktiv värld. De dök upp på supé hos mina morföräldrar, på Konstnärsgillets och Italienska föreningens fester, på en diskussionsafton i fröknarna Santanens konstsalong, på möten ordnade av Saskiorna och Föreningen för Grafisk konst. Jag grips av lust att berätta hur Greta uppfattade dem, vad Liisa Tanner muttrade, hur Ester Borg och Aino Alli var klädda – men inser att den enda som kunde vara intresserad är – förmodligen – jag själv.

Greta var aktiv i Saskiorna* och i Grafiska föreningen, där Ester Borg var en central eldsjäl. År 1956 deltog hon i Konstnärsgillets årsfest med Saskiorna, medan Teodor superade på annat håll. ”Därför kunde jag lugnt sitta i sällskapet. Annars tycker pappa att jag alltid är borta då jag nån kväll är på möte. Sådana äro de äkta männen.”

I allmänhet var det Greta som oroade sig för att Teodor åtog sig för mycket.  Hon nämner flera gånger skrivarbetet som speciellt bekymmersamt. Han sitter uppe till sent på kvällen, och tar sina recensioner så grundligt ”att han skriver om dem i flera omgångar och tröttar ut sig” (24.10.1951). Det är ett påpekande som både förvånar och tröstar en som lider av liknande skrivsvårigheter. Jag hade utgått från att han, med sitt renommé, hade lätt för att skriva.

T.v. Teodor vid skrivmaskinen. Blyertsteckning av Greta från slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Osignerad.
T.h. Stadsdirektör Arvi Hällfors. Förstudie i vattenfärg på papper (27,5 x 20,5) och porträtt i olja på duk (115 x 82), Teodor Schalin 1953. Åbo stads konstsamling. Foto Vesa Aaltonen, resp. Raakkel Närhi / Åbo museicentral. Porträttet beställdes postumt. Hällfs dog 1942. Ansiktet är målat efter foto, och händernas position är densamma som på ett ungdomsporträtt målat av Tauno Miesmaa 1923. Greta nämner arbetet i ett odaterat brev från vårvintern 1953: ”Här om dagen hade vi Jakobstadsbesök. Stadsdirektör Ahlström i sällskap med professor Nikula. De kommo strax efter att ha anmält sig. Fick skyndsamt att någotsånär befria rummen från damm. Det var dagen före städdagen. Sen schappa efter lite bättre kaffebröd. Men när de gått fick vi fortsätta kaffeorgierna med Vahtera, som i sin tjockhet skulle vara hjälpmodell till avlidne stadsdirektör Hällfors.”
Teodor anlitade med andra ord en hjälpmodell som fick inta samma ställning som den unge Hällfors.

Ole Torvalds bekräftar i sin nekrolog i ÅU den bild Greta ger av Teodors grundlighet och arbetsmängd. Som konstpedagog och föreläsare var han ”tidvis nästan för hårt anlitad”, och uppgiften som konstkritiker såg han antagligen som ”en plågsam plikt”, som han fyllde med en ”noggrannhet och samvetsömhet som väckte respekt”.

Teodor dog 1960, och deras dotter Ursula (Utta) ett år senare. Utta var ofta sjuk och Greta hade bekymmer både för hennes, och Teodors väl och ve. När jag läser om Gretas husmorsslit och umgängesliv är det svårt att förstå hur hon överhuvudtaget lyckades få tid och ro att måla. Men hon har nästan alltid något arbete på gång. Jag har haft en bild av att hon först som änka började måla på allvar, och det är också en bild som upprätthållits inom familjen. På deras silverbröllop kallade Teodor henne, i en hyllningsdikt för ”en liten tapper kvinna, därtill offrat sig som konstnärinna”. Men hon offrade sig inte, hon försökte hinna med allt (dessutom var hon inte ”liten”).

”Jag är envis som en spyfluga med att jag skall hinna måla den ljusaste tiden på dagen – Men ändå hindras jag jämt. Telefonen ringer, dörrklockan ringer, kaffe skall kokas och Utta (sjuk) vill ha smörgås”. Så skrev hon i februari 1945. Hon gav aldrig upp, men åldern tog småningom ut sin rätt. Vid medlet av 1950-talet drabbades hon av den ena krämpan efter den andra.

Eftersom hon blev gammal, 95 år, och målade in det sista, och eftersom den mormor jag minns alltid utstrålat lugn och harmoni, har jag (och andra) uppfattat henne som vitaliteten personifierad. Och utgått från att så har alltid varit fallet, och att det handlar om goda gener. Men när jag läser 1950-talsbreven tänker jag att den övre medelåldern kan vara en lika farlig tid för duktiga kvinnor, som tonåren för äventyrslystna ungdomar.

Hösten 1952 fyllde Teodor 70. De firade alltid sina födelsedagar samtidigt. Teodor var född den 19 och Greta den 20 november. Teodor hade då sin första och enda separatutställning, som han höll tillsammans med Greta, först i Salon Strindberg i Helsingfors och sedan i Åbo konstmuseum.  Den 18 september har Greta varit till läkaren för värk i benet. Det visar sig vara propp och hon får blodförtunnande tabletter. Teodor är i Helsingfors och skall komma hem på eftermiddagen:

”Vi beslöt att han definitivt skulle neka till utställningen hos Strindbergs. Måtte han nu hålla löftet! Vid närmare funderingar tycker också pappa att vi äro för dåligt förberedda för separatutställning. Här i Åbo kommer en sådan tyvärr att gå av stapeln. Man borde långa tider ha målat med tanke på utställning. Jag fasar nog för saken. Och så trasslar det sig med firandet. Vi ha en veckas utställningstid och öppnandet borde vara just dagen före dagen. Hur skall jag som skall bestyra om allt, både tavlor och hem, klara mig?”

Efter firandet är hon förfärligt trött, det är för mörkt för att måla, och hon sörjer mängden blommor hon inte kunnat använda som modell. Hon snubblar, stöter ena armen och benet. Börjar se fläckar för ena ögat. Det kunde enligt läkaren ha samband med fallet.  År 1953, på försommaren, åker de till Paris för ett par veckor. Den 10 oktober berättar hon att hon opererats för struma. Läkaren betonar vikten av vila, och följande brev är daterat den 22.10  i Lempäälä, där hon återhämtar sig på ett privat vilohem. Den 6 december berättar hon om grupputställningen Turun koulu, där hon deltar som enda kvinna. Brevets sista sida är av Teodor:

Teckningar från Gretas konvalescenstid i Lempäälä. Blombukett i blyerts, resp. tusch, den senare daterad 20.10 -53, och landskap i blyerts från den 24.10.1953. Greta beskriver det spartanska vilohemmet, och dess omgivning i ett 6 sidor långt brev.
”Jag har plockat vilda blommor och gräs vid vägen och småritar när jag orkar”   /  ”Nu ruvar sjön här utanför fönstret blygrå och tungsint. När man sitter i gungstolen vid fönstret ser man intet land i förgrunden, möjligtvis en vedstapel om man sträcker på halsen. Den enda punkt ögat fastnat på var en förankrad liten segelbåt, som guppade i skvalpet. Nu har de dragit upp också den.” (22.10.1953)

”Greta påpekade att sista sidan är ledig. Själv kroknade hon just gråtande och våt av svett efter solo städning och disk. Jag kommenderade henne raklång på Uttas soffa. Hon skulle mera sätta andra i arbete, inte vara slav mera sedan struman gav tillräcklig varning. Jag har övertagit bäddning, och städning i stora ateljén och har trivts med det.”

I december 1954 har hon värk i rygg och bröst, och för högt blodtryck. Hon ordineras diet och vila. Och får propp i andra benet. År 1956, i februari opereras hon för gallsten. I april 1955 är hon missmodig, för att Konstnärsgillets jury refuserat den enda målning hon sänt in till vårutställningen. All naturalism är bortlämnad. ”Nej nog är det så att om man inte vill klotta efter tidens smak så måste man låta bli att ställa ut med de andra. Man försöker utveckla sin egen stil så bra man kan bara.”

Greta sålde nästan alla blomstertavlor. De konstverk som hör till familjearkivet är mest skisser och övningsarbeten. Många är osignerade. Teckningarna är ibland daterade, och på bilder från resor och främmande vistelseorter kan platsen vara angiven. Namnet ”Lempäälä” kom jag ihåg att jag undrat över. Nu sökte jag fram dessa bilder, och hittade också annat som gick att koppla till de brev jag nyss läst.

Att hitta bilder som matchar brevcitat, och vice versa, är belönande. I museivärlden lär man sig högakta bakgrundskunskap. Ett mediokert verk som man inte vet någonting om är bara mediokert, men känner man till dess historia kan det bli hur värdefullt som helst. Nu fick jag t.ex. veta att en gul forsythia, som Greta varken signerat eller ramat in, kommer från trädgårdsarkitekten Bengt Schalins tomt (bror till Teodor), från ett besök våren 1954 – och att en landskapsmålning från samma år tillkom under en vistelse på Åland, när Teodor avporträttera sjöfartsråd, och Greta förverkligade en länge närd dröm om att måla landskap i lugn och ro. Att denna ”nybörjarmässiga” målning betydde någonting speciellt framgår av att hon senare ramat in den.* Hemkommen skrev hon: ”Jag tycker att det är så roligt att ha mina landskap här – fastän de äro konstnärligt nybörjarmässiga.” (7.8.1954)

Forsythia, olja på paff. 50 x 40, osignerad. I ett ofullständigt brev från våren 1954 berättar Greta om ett Helsingforsbesök, där de besökte Teodors bror, trädgårdsarkitekten Bengt Schalin. ”Bengt som alltid varit vän med mig förde oss att bese växthusen och vinterträdgården. Jag fick mosippor, som tyvärr inte var tillräckligt fräscha hemma mera för att målas. Men sen skar Bengt åt mig några kvistar av en på kall jord blommande buske. Gula blommor på bar kvist. De äro fullständigt friska ännu och alldeles bedårande. Jag håller på måla ett par kvistar i en svart vas mot turkosblå fond. Sen har jag några kvistar i den stora gröna glasvasen som pappa fick till 70-årsdagen. Om de står sig målar jag senare dem. Det är så roligt med något nytt.”  
Strandbod, oljemålning. G.Schalin -54. (40 x 50). ”Jag var i prima skick efter den alltigenom vilsamma Ålandsvistelsen. Jag har aldrig varit så brun förut. Och verksam var jag bara värre. Tänk, den sista dagen vandrade jag och Salofröknarna försedda med pick och pack i det närmsta en timmes väg till Lumparns strand. Där hann jag på 2½ timme måla ett landskap med en gammal strandbod och blått vatten bakom. Det var så trevligt då mina följeslagare kokade på spritkök sjövattenskaffe, och bröd hade vår värdinna försett oss med.”
I ett tidigare brev, daterat den 13.4.1954, berättade Greta att hon preparerat fyra pappflak (”det blir 16 stora tavlor”) för sommarens landskapsmåleri. Forsythians paffunderlag är antagligen från samma sats. 

Greta ansåg att hon måste koncentrera sig på ett intresse, och en arbetsform (blommor, olja), och att hon inte hade kapacitet nog att ägna sig åt flera genrer och tekniker. Men det hindrar inte att hon överfölls av lust att göra annat emellan.* När hon var förhindrad att måla tecknade hon, och inför bjudningarna njöt hon av att planera och duka vackert.

Jag tänker på henne som seg och saktmodig. Hon förlorade aldrig behärskningen. Hon hade ett smittande skratt, men jag kan inte föreställa mig henne lekfull. Som liten var jag en gång med på Saskiornas basar. Greta hade gjort illusoriskt naturtrogna svampar i marsipan, som väckte stor beundran. Jag fick stå bakom disken. Det kändes högtidligt. Jag minns hur fina de var, och alla häpna kommentarer. De första marsipanfigurerna gjorde hon för julbasaren 1955:

”Kom då på den ljusa idén med marsipansvamp. Idén av dig. Och så roligt har jag sällan haft som de kvällar jag knåpade med dem. Har ej förut sysslat med sånt, och det är alltid roligt att gå nya vägar.” (29.12.1955)

Uttrycket ”så roligt har jag sällan haft” får mig att undra vilka vägar hon kunde ha gått under en annan tid och andra omständigheter. Att hon lånat idén av min mor Birgitta väcker också eftertankar. Birgitta var, enligt egen utsago mycket modersbunden – som om navelsträngen aldrig klippts av. Greta lugnade och tröstade och hjälpte materiellt. Hur viktig Birgitta var för Greta, och på vilka sätt har jag inte tänkt på. Jag har också levt i tron att Greta inte var någon brevskrivare. Jag har inga minnen av att hon skulle ha skrivit annat än butikslistor, och enligt Teodor var hon ”dödligt rädd för att skriva brev till folk, för att hon inte är någon stilist”.*

T.v.  ”Purmo, Vilobacka 1948”. Blyertsteckning av Teodor från deras besök i svärsonen Sven Willners hemgård i Österbotten. Mina föräldrar bodde då i Jakobstad med min fyra månader gamla storebror. Greta och Teodor fortsatte ensamma till Purmo, och startade hemresan därifrån, med uppehåll i Nykarleby och Vasa. Greta berättar om Purmo och hemresan i ett långt brev, daterat den 6.6.1948: ”Jag tyckte om huset och gårdsplanen och den förtjusande soliga sluttningen mot ån, som slingrade sig och blänkte, och fåren betade i klungor som på gamla målningar. Svens pappa förde oss att se på det vackraste stället av ån ett stycke framåt på landsvägen. Där gjorde vi på kvällen var sin lilla blyertsskiss.”
T.h. Interiör från Birgittas och Svens bostad på Katarineg. 24 i Gamlakarleby den 12.4.1950, tecknad av Greta, osign. (jfr bildcollage i inlägget Varför Nedervetil? publ. 21.2.2020.) Greta  berättar också nu om hemresan: ”Tack för sist. Det är trevligt att ha sett ert hem och staden, så att jag bättre kan följa med ert leverne i breven…” (17.4.1950).
Blyertsstudier av en amaryllis från knopp till utslagen blomma, från den 10.2., 11.2., 12.2 och 17.2.1952. Denna amaryllis finns inte omnämnd i något brev, däremot fjolårets: ”Vet du, jag har två knoppande amaryllisar i denna stund. Den Huldénska har inte mindre än två knoppstänglar och bara ett blad. De äro som höga spjut och långt hunna. Den andra blomman är samma mörkröda storblommiga som var så vacker här i ensamheten i staden i somras. Det ser ut att komma ett skott i krukan. Jag kan ta vara på det. Sen ha vi utplanterade tre amaryllisskott om vars art jag ej vet. Utta har nån gång tagit dem. Troligen äro de av den vanliga röda sorten, som blommar flitigt. Du kan få av dem. Undrar just om man kan skicka.” (6.2.1951)

Breven till Birgitta blev därför en överraskning. Att de är så många och långa, och mödolöst skrivna. Det är som om hon pratat in dem. På 1940-talet är de ofta livfullt berättande med detaljerade miljöskildringar, och förmaningar som är öppenhjärtliga och nyanserade. På 1950-talet är tonen tröttare, det är mera uppräkningar av vad de gjort, samtidigt som tilltalet blir allt mer förtroligt och jämlikt – och kollegialt.

Greta gav inga konstnärliga råd i breven – det var Teodors domän. När hon kom med råd handlar det mera om karaktärsdaning. Våren 1953 hölls en konstkurs i Birgittas hemtrakter. Utta reste till Gamlakarleby för att ta hand om barnen. Föräldrarna bidrog med konstnärsmaterial, och en uppmaning om självtillit från Greta. ”Gå bara inte med komplex över din förmåga. Jag har märkt att man måste tro på sig själv för att kunna göra något och för att andra skall tro på en.” (14.4.1953)

FOTNOTER

* Schalinska brev finns sedan tidigare i ÅAB:s handskriftssamlingar.

* Turun Saskiat ry är en kvinnoförening med namn efter Rembrandts hustru, som grundades år 1955 för att på olika sätt stöda och hjälpa konstnärer.

*Greta hade en retrospektiv utställning i Raumo 1980 och i Åbo 1988.

*Intervju i tidskriften Astra, 10/1946, sid. 142-144. ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” av sign Gabrielle.

* I ett brev från Mellaneuropa till Teodors föräldrar, den 14.4.1929, där Teodor berömmer Gretas resedagbok ”hon tycks skriva bra, koncentrerat och livligt tillika, hon som…”

När vår familj flyttade till Ekenäs, och skaffade telefon upphörde brevväxlingen mellan Greta och Birgitta. Telefon, tecknad av mig ungefär vi den tiden.

Folkjournalen in memoriam (1980–86)

Lämna ett svar

I maj 2020 blir det 40 år sedan Folkjournalen såg dagens ljus. Folkjournalen (FJ) var en, finlandssvensk alternativ opinions- och kulturtidskrift som i sju års tid engagerade hundratals oavlönade medarbetare. Jag var med från starten, och när en utgivarförening grundades åtog jag mig att fungera som ordförande och ansvarig redaktör. Det blev ett alltuppslukande projekt, där också min man Bror Rönnholm drogs med. Som redaktör på Åbo Underrättelser hade han inget behov att göra tidning också på fritiden. Men som nygift och yrkesjournalist bistod han gärna sin hustru med praktisk hjälp och redaktionella råd. Inom kort var han lika insyltad som jag.

Åren med Folkjournalen var intensiva, både arbetsmässigt och socialt. Att bläddra igenom 24 tidskriftsnummer, protokoll, lägesrapporter, brev, intervjuer och recensioner väcker både nostalgiska minnen och förundran. Det som faller mig mest i ögonen är hur vansinnigt mycket vi jobbade – varför blev man inte utbränd på 1980-talet? Och hur oerhört viktiga allas insatser var! Jag undrar om jag till fullo insåg det då. För jag jobbade så mycket själv att andras insatser kunde te sig obetydliga.

Med hemmet som huvudkontor blev vi med en massa arkivmaterial. Att det skulle doneras till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek var länge en självklarhet. Men det dröjde mer än 30 år innan det blev gjort. Eftersom FJ -materialet så länge legat på mitt samvete inledde jag arkivprojektet med denna samling. Den överlämnades till ÅAB den 3 september 2019.

Det tog en vecka att sortera, läsa valda bitar, och gallra bort onödiga papper. Jag ville bl.a. kolla att de inofficiella utläggningar jag själv skrivit inte innehöll alltför privata eller annars ovidkommande saker. Vi hade länge en arbetsgrupp i Åbo, en i Helsingfors och en i Vasa, och mycken kommunikation sköttes per snigelpost. Också struntprat. Mina brev blev ofta långa och omständliga. Man hade ju inga Deleteknappar på den tiden.

För min del tog arbetet med FJ slut våren 1984 när jag blev tvåbarnsmor – och Folkjournalen tilldelades åbokritikernas ettkilos viktlod för långvarigt, regionalt och också nationellt betydelsefullt kulturarbete. Bror fortsatte ännu år 1984, då hans ÅU-kollega Kaj Pettersson tog över huvudansvaret.

Jag har tidigare skrivit två sammanfattande artiklar om Folkjournalen. Den första för Nordiska Sommaruniversitetets studiekrets i Alternativ journalistik år 1982 (Arbejdspapirer fra NSU nr 14), den andra för FJ:s sista nummer. Här stöder jag mig i huvudsak på ett avskedsanförande, som jag höll vid ett diskussionsmöte i Vasa i november 1983, där vardagsslitet fick mera utrymme.

Styrelsemöte i Bromarv 17–18.5, och på Strömsö utanför Vasa den 20.6.1980. Runt bordet: Harry Laine, Martti Berger, undertecknad, Mona Schalin; vid kiosken Harry och Bror; vid stranden Harry, undertecknad, Johan Backholm och Marit Berndtson. Dokumenten i bakgrunden är Kulturföreningen Folkjournalens verksamhetsberättelse över år 1980, med förteckning över föreningens stiftare, och styrelsemedlemmar. Och ett papper från Åbo rådstugurätt som intygar att jag varken är satt under förmynderskap eller i kunkurs

5.11.1983: ”Det har faktiskt hunnit förflyta nästan fyra år sedan Folkjournalens första nummer började planeras.    ….   Att vi skulle orka så länge har aldrig varit någon självklarhet och tvivlarnas skara har alltid varit stor. Kvantitativt är det en prestation som garanterar oss en plats i den finlandssvenska presshistorien.  …. Kvantiteten är inte bara en formsak eller prestationsfråga – utan den säger också någonting om utgångspunkterna, behovet, det andliga klimatet. Att åstadkomma en kontinuerligt utkommande Folkjornal har förutsatt massor av arbete, och massor av tid av en massa människor, frivilliga uppoffringar av ett mer eller mindre löst och oorganiserat kollektiv. Det räcker nämligen inte med en eller två halvgalna typer med fixa idéer. Och allt detta frivilliga arbete och engagemang skulle inte ha lossnat om inte FJ skulle, så att säga ha ”legat i tiden”, svarat mot ett diffust behov av någonting.

Idag står FJ inför ett vägskäl, en kris. I och för sig känns det lustigt att säga det, eftersom FJ:s hela existens varit en balansgång, och vartannat möte ett krismöte. Men i varje fall. Tidsandan och ett oorganiserat kollektiv gör inte ensamt en Folkjournal, de fanatiska, självuppoffrande slavarna behövs också, och nu kommer inom kort en liten klick av stöttepelare att falla bort. Frågan gäller därför återigen – att vara eller icke vara.”

Anförandet fortsätter med en tillbakablick. Initiativet till FJ kom från Helsingfors, även om Åbo blev hemort och bas för utgivarföreningen. Helsingfors svenska folkdemokratiska förening ville göra en tidning. Harry Laine kontaktade den svenska DFFF-föreningen i Åbo (ÅSDF) och man beslöt samarbeta. Inom ÅSDF hade vi året innan gjort en första maj-tidning som jag var redaktör för. Det gav mersmak och vi nappade genast på förslaget. I Åbo tänkte vi oss en engångstidning, eller någonting mera sporadiskt – och fann visionen om en tidning för hela Svenskfinland, som dessutom skulle utkomma kontinuerligt, typiskt storhelsingforsisk. Redaktionen beslöt överge moderorganisationerna innan första numret gick i tryck. Vi ville inte vara redovisningsskyldiga för någon annan än oss själva. Kulturföreningen Folkjournalen r.f. grundades den 10 maj 1980.

5.11.1983: ”FJ:s uppkomst sammanfaller ganska långt med studentrörelsens borttynande, SÅS (Socialistiska Åbostudenter) och dess tidning Maximum tystnade, ämnesföreningarna började passiveras, den politiska och kulturella aktiviteten bland studenterna mattades överhuvudtaget ner. Därmed blev Folkjournalen nästan det enda som hände i Åbo. Och vår första stödkonsert på Kåren blev t.ex. en riktig kulturhändelse, som både musikerna och publiken kom ihåg länge.”

5.11.1983: ”… Det var ganska sällan vi kunde ha styrelse- eller diskussionsmöten med folk samlade från både Vasa, Hesa och Åbo. Men det hände faktiskt, och då grälade vi ganska mycket, och missförstod varandra allt vad vi orkade. Jag tror att det tog nästan ett par år innan vi började ana oss till vad varandra egentligen menade – –

Samtidigt började vi också intressera oss mera för formfrågor. Folkjournalen kunde bli en kanal för journalistiska experiment, för ”nyjournalistik” och litterär journalistik. Det var egentligen Kim Weckström som formulerade och definierade denna möjlighet, på ett av FJ:s första tidningsseminarier. Det var en mycket liten klick Folkjournalister som deltog, det var i Pälkäne utanför Tammerfors, vi var så få att vi höll på att bli helt deprimerade bara av att se hur få vi var, och Lefa Salmén som var inbjuden som huvudinledare dök aldrig upp. Kim Weckström gjorde civiltjänst just då, kom till seminariet av pur intresse och allmän sysslolöshet, och drog en mycket inspirerande och uppiggande inledning som räddade alltihop.”

Det blev många seminarier och diskussionsmöten genom åren. Bror hade redan, i samband med FJ:s första årsmöte efterlyst en klarare profilering gentemot dagstidningsjournalistiken. Djupare analyser, ett närmande till skönlitteraturen, och ett mera personligt förhållningssätt till det material som behandlas. Lars Sund var inledare på årsmötet 1982. Han påpekade att FJ är helt unik i sitt totala oberoende av såväl den borgerliga finlandssvenska kulturmaffian som de alternativa politiska och kulturella institutionerna. FJ kan strunta i alla lojaliteter och all självcensur. FJ kan göra vad f-n som helst, det kan ingen annan. Dessutom pläderade han för en undersökande journalistik, med klart redovisade arbetshypoteser – och berömde FJ:s korvnummer: ”själva uppslaget, att syna samhället via en företeelse som är så vanlig att ingen riktigt ids bry sig ger prov på en tidningsfilosofi som vi måste ta fasta på”.

5.11.1983: ”… Jag har knappast ännu heller fått sagt varför vi har gjort Folkjournalen och vad vi har velat med den. Det beror kanske på att jag inte vet det, att vi inte vet det. Vi lyckades aldrig formulera och definiera det för varandra ens under våra långa och stormiga möten i början. Själv har jag jobbat med Folkjournalen för nöjes skull, inte av något inre kall, tvång eller av pliktkänsla. – Jag var aktiv i studentrörelsen på 70-talet, och vid tiden för FJ:s uppkomst hade jag blivit färdig med studierna, börjat jobba och passiverats. Det fanns inget självklart forum att vara aktiv i just då, och det kändes lite tomt och ensamt. Så för mig har FJ fyllt både ett aktivitetsbehov, ett socialt behov och ett skaparbehov. Och jag har sett FJ mera som ett redskap för sökande, som en förevändning att lära mig saker själv, än som en kanal för angelägna budskap eller allmän folkbildning.

Sen skulle jag i korthet berätta om det konkreta arbetet, som varit ganska hårt. I början var allting ett enda kaos. Vi var få, vi kände inte varandra speciellt bra, vi hade ingen ansvarsfördelning och visste inte vad varandra gjorde. Det började med att premiärnumret missade första maj, trots att det började planeras redan före jul. Ekonomin var en enda röra, som ingen brydde sig om. Jag skrev i protokollet ett par gånger ”beslöts betala tryckeriräkningen”, men ingenting hände. På hösten åtog sig Gerd Wirén bokföring och ekonomi och det var en stor händelse.

För att få den första tryckeriräkningen betald och nästa nummer tryckt lånade jag själv 2000 mk, och Mona Schalin, som gjorde layouten hade satt ut 500 mk, som var hennes sista pengar, på bilder och rastrering. Och sen lånade jag 2000 mk av min far och köpte en perforeringsmaskin för FJ – Det var nämligen så att sättningen var en av de flaskhalsar som försenade premiärnumret, och jag räknade med att vi skulle vinna både tid och pengar på att sätta texterna själva. Vilket vi väl också gjort.”

5.11.1983: ”Sättningsmaskinen är närmast ett elektriskt museiföremål, den är stor som ett litet skåp och låter som ett tröskverk, och skriver alltså hål i stället för bokstäver, hål som sedan dras ut till spalter på tryckeriet. Maskinen finns hemma hos oss….

… Vi har kunnat hålla tryckerikostnaderna relativt låga genom ett specialavtal med tryckeriet som går ut på att vi gör väldigt mycket själva. Vi har satt texterna själva, vi har själva monterat sidorna, själva klistrat in varje liten rättelse och varje rubrik. Och vi har buntat ihop och nitat tidningen för hand, de första åren hade tryckeriet en museal falsnings- d.v.s. vikningsmaskin som skulle matas för hand, och den skötte vi också själva. ”

Folkjournalen trycktes på Polyprint, som grundats för vänsterrörelsens behov. Tryckeripappan Sture Udd kom från samma kretsar som FJ:s arbetsgrupp i Vasa. När de första numren av FJ trycktes fanns Polyprint i föreningshuset Järjestötalo, som försetts med en barackliknande tillbyggnad. Något år senare flyttade Polyprint till en gammal fabriksbyggnad. Foton från senhösten 1980, då årets sista nummer hade hopbuntningstalko. Runt buntningsbordet Gerd Wirén, Johan Backholm, Harry Laine och Bror Rönnholm. Sittande med ytterkläder, Kristina Hakola och Marit Berndtson, som arbetade på tryckeriet.

5.11.1983: ”…Dessutom skall adresslappar klistras för hand, inbetalningskort petas in, och allt skall bäras och postas och ringas och distribueras, och krävas in redovisningar och tjatas och vara otrevlig.

Tryckeridelen av arbetet var riktigt spännande till en början när allting var nytt – men efter 15 nummer har det blivit tungt, i synnerhet som det innebär ett evinnerligt resande, i och med att högkvarteret är i Åbo och tryckeriet i Vasa. Det har hänt att Bror och jag under en månad gjort tre veckoslutsresor till Vasa, först för layout och montering, och sedan för hopbuntning.”

”…Förutom allt det här, innebär lösnummerförsäljningen en massa jobb. Själv sålde jag flitigt och plikttroget de första 8–10 numren, jag stod i ett hörn på varje svensk kulturfest i Åbo (blev utslängd från en luciafest) och varje fredsfest och sådant, och gick på varje diskussion och bar alltid med Folkjournalar och hoppade på alla bekanta. Men efter några år och kanske tio nummer börjar man känna sig som gubben i lådan – dessutom tycker de flesta andra Folkjournalister att det är obehagligt att sälja …

… Sen har vi varit tvungna att ordna basarer och stödkonserter för att få in extra inkomster. Allt i Åbo. Det är sådant som är riktigt roligt första gången och ännu andra, men som kontinuerlig verksamhet blir det ansträngande.

Det är svårt att uppskatta hur mycket timmar av frivilligt arbete Folkjournalen hittills krävt. Men det måste vara massor. Det har varit en enda karusell att hålla Folkjournalen rullande. Det praktiska ansvaret, och därmed den största arbetsbördan har, helt frivilligt, legat på Gerd, mig och Bror. Och det också vi som nu håller på att ge upp…”

Anförandet avslutades med olika framtids- och exit -visioner. Skall FJ utkomma med ett eller två nummer till – eller fortsätta ett helt kalenderår? En fortsättning förutsatte en radikal förnyelse både av kärngruppen, och av det praktiska arbetet.

Det blev en fortsättning. Inte bara ett år till, utan både 1984 och 1985, och dessutom ett mastigt avskedsnummer 1986. Nya stöttepelare blev framför allt radarparet Ulrika Bengts och Bitte Westerlund. Bitte blev ansvarig redaktör och föreningens ordförande efter Kaj Pettersson. Samtidigt flyttade verksamhetens tyngdpunkt till Helsingfors, där man lyckades engagera en hel skara unga journalister och kulturarbetare.

Egentligen vet jag inte så mycket vad som hände efter det jag själv drog mig tillbaka. Jag måste bläddra i tidningarna för att få en uppfattning. Gerd Wirén stannade kvar till sista numret. Harry Laine fortsatte, och flera andra som varit med nästan från början. Polyprint tryckte ännu nr 1/1985, och Ekenäs Tryckeri Ab de fyra sista numren. Och man gjorde en legendarisk läsar- och aktivistresa till Prag.*

* Ur verksamhetsberättelsen för år 1985:    Sammanlagt närmare etthundra personer har under året varit med och gjort Folkjournalen. Alla har som tidigare jobbat utan ersättning. / Tidningen har tryckts i 1 300–1 500 ex. per nummer. För nr 1/85 anlitades Sydvästkusten i Åbo för sättning och repro medan tidningen trycktes på Polyprint i Vasa. De tre andra numren gjordes allt detta på Ekenäs tryckeri. Layout, redigering och ombrytning har gjorts hemma hos redaktionen.  / Prenumeranternas antal uppgick vid verksamhetsårets slut till 275, vilket är något mindre än under tidigare år.  / Ett trettiotal ombud har sålt lösnummer utan provision. / Tidningen har distribuerats via Rautakirja (c. 50 sålda ex per nummer, 49 % provision) och direkt till vissa bokhandlar och bokkaféer. / Föreningen fick 1985 10 000 mk i opinionstidskriftsstöd av staten. Kulturfonden gav 5 000 och Konstsamfundet 10 000. Ett flertal andra ansökningar gav inte resultat.**

** Fotnot: För att framhålla heroismen i FJ-arbetet kan man påminna om de första årens styvmoderliga behandling. Initiativtagarnas politiska hemvist undgick ingen påverkare i den finlandssvenska ankdammen. FJ fick tillverka åtta nummer innan det första bidraget lossnade, från Svenska Kulturfonden, samtidigt som andra nykomlingar kunde få understöd innan de åstadkommit ett enda (i FJ:s avskedsnummer nämner jag MAO och Madonna). Ungefär i samma veva kom FJ i åtnjutande av opinionstidskriftsstöd.