I maj 2020 blir det 40 år sedan Folkjournalen såg dagens ljus. Folkjournalen (FJ) var en, finlandssvensk alternativ opinions- och kulturtidskrift som i sju års tid engagerade hundratals oavlönade medarbetare. Jag var med från starten, och när en utgivarförening grundades åtog jag mig att fungera som ordförande och ansvarig redaktör. Det blev ett alltuppslukande projekt, där också min man Bror Rönnholm drogs med. Som redaktör på Åbo Underrättelser hade han inget behov att göra tidning också på fritiden. Men som nygift och yrkesjournalist bistod han gärna sin hustru med praktisk hjälp och redaktionella råd. Inom kort var han lika insyltad som jag.

Åren med Folkjournalen var intensiva, både arbetsmässigt och socialt. Att bläddra igenom 24 tidskriftsnummer, protokoll, lägesrapporter, brev, intervjuer och recensioner väcker både nostalgiska minnen och förundran. Det som faller mig mest i ögonen är hur vansinnigt mycket vi jobbade – varför blev man inte utbränd på 1980-talet? Och hur oerhört viktiga allas insatser var! Jag undrar om jag till fullo insåg det då. För jag jobbade så mycket själv att andras insatser kunde te sig obetydliga.

Med hemmet som huvudkontor blev vi med en massa arkivmaterial. Att det skulle doneras till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek var länge en självklarhet. Men det dröjde mer än 30 år innan det blev gjort. Eftersom FJ -materialet så länge legat på mitt samvete inledde jag arkivprojektet med denna samling. Den överlämnades till ÅAB den 3 september 2019.

Det tog en vecka att sortera, läsa valda bitar, och gallra bort onödiga papper. Jag ville bl.a. kolla att de inofficiella utläggningar jag själv skrivit inte innehöll alltför privata eller annars ovidkommande saker. Vi hade länge en arbetsgrupp i Åbo, en i Helsingfors och en i Vasa, och mycken kommunikation sköttes per snigelpost. Också struntprat. Mina brev blev ofta långa och omständliga. Man hade ju inga Deleteknappar på den tiden.

För min del tog arbetet med FJ slut våren 1984 när jag blev tvåbarnsmor – och Folkjournalen tilldelades åbokritikernas ettkilos viktlod för långvarigt, regionalt och också nationellt betydelsefullt kulturarbete. Bror fortsatte ännu år 1984, då hans ÅU-kollega Kaj Pettersson tog över huvudansvaret.

Jag har tidigare skrivit två sammanfattande artiklar om Folkjournalen. Den första för Nordiska Sommaruniversitetets studiekrets i Alternativ journalistik år 1982 (Arbejdspapirer fra NSU nr 14), den andra för FJ:s sista nummer. Här stöder jag mig i huvudsak på ett avskedsanförande, som jag höll vid ett diskussionsmöte i Vasa i november 1983, där vardagsslitet fick mera utrymme.

5.11.1983: ”Det har faktiskt hunnit förflyta nästan fyra år sedan Folkjournalens första nummer började planeras.    ….   Att vi skulle orka så länge har aldrig varit någon självklarhet och tvivlarnas skara har alltid varit stor. Kvantitativt är det en prestation som garanterar oss en plats i den finlandssvenska presshistorien.  …. Kvantiteten är inte bara en formsak eller prestationsfråga – utan den säger också någonting om utgångspunkterna, behovet, det andliga klimatet. Att åstadkomma en kontinuerligt utkommande Folkjornal har förutsatt massor av arbete, och massor av tid av en massa människor, frivilliga uppoffringar av ett mer eller mindre löst och oorganiserat kollektiv. Det räcker nämligen inte med en eller två halvgalna typer med fixa idéer. Och allt detta frivilliga arbete och engagemang skulle inte ha lossnat om inte FJ skulle, så att säga ha ”legat i tiden”, svarat mot ett diffust behov av någonting.

Idag står FJ inför ett vägskäl, en kris. I och för sig känns det lustigt att säga det, eftersom FJ:s hela existens varit en balansgång, och vartannat möte ett krismöte. Men i varje fall. Tidsandan och ett oorganiserat kollektiv gör inte ensamt en Folkjournal, de fanatiska, självuppoffrande slavarna behövs också, och nu kommer inom kort en liten klick av stöttepelare att falla bort. Frågan gäller därför återigen – att vara eller icke vara.”

Anförandet fortsätter med en tillbakablick. Initiativet till FJ kom från Helsingfors, även om Åbo blev hemort och bas för utgivarföreningen. Helsingfors svenska folkdemokratiska förening ville göra en tidning. Harry Laine kontaktade den svenska DFFF-föreningen i Åbo (ÅSDF) och man beslöt samarbeta. Inom ÅSDF hade vi året innan gjort en första maj-tidning som jag var redaktör för. Det gav mersmak och vi nappade genast på förslaget. I Åbo tänkte vi oss en engångstidning, eller någonting mera sporadiskt – och fann visionen om en tidning för hela Svenskfinland, som dessutom skulle utkomma kontinuerligt, typiskt storhelsingforsisk. Redaktionen beslöt överge moderorganisationerna innan första numret gick i tryck. Vi ville inte vara redovisningsskyldiga för någon annan än oss själva. Kulturföreningen Folkjournalen r.f. grundades den 10 maj 1980.

5.11.1983: ”FJ:s uppkomst sammanfaller ganska långt med studentrörelsens borttynande, SÅS (Socialistiska Åbostudenter) och dess tidning Maximum tystnade, ämnesföreningarna började passiveras, den politiska och kulturella aktiviteten bland studenterna mattades överhuvudtaget ner. Därmed blev Folkjournalen nästan det enda som hände i Åbo. Och vår första stödkonsert på Kåren blev t.ex. en riktig kulturhändelse, som både musikerna och publiken kom ihåg länge.”

5.11.1983: ”… Det var ganska sällan vi kunde ha styrelse- eller diskussionsmöten med folk samlade från både Vasa, Hesa och Åbo. Men det hände faktiskt, och då grälade vi ganska mycket, och missförstod varandra allt vad vi orkade. Jag tror att det tog nästan ett par år innan vi började ana oss till vad varandra egentligen menade – –

Samtidigt började vi också intressera oss mera för formfrågor. Folkjournalen kunde bli en kanal för journalistiska experiment, för ”nyjournalistik” och litterär journalistik. Det var egentligen Kim Weckström som formulerade och definierade denna möjlighet, på ett av FJ:s första tidningsseminarier. Det var en mycket liten klick Folkjournalister som deltog, det var i Pälkäne utanför Tammerfors, vi var så få att vi höll på att bli helt deprimerade bara av att se hur få vi var, och Lefa Salmén som var inbjuden som huvudinledare dök aldrig upp. Kim Weckström gjorde civiltjänst just då, kom till seminariet av pur intresse och allmän sysslolöshet, och drog en mycket inspirerande och uppiggande inledning som räddade alltihop.”

Det blev många seminarier och diskussionsmöten genom åren. Bror hade redan, i samband med FJ:s första årsmöte efterlyst en klarare profilering gentemot dagstidningsjournalistiken. Djupare analyser, ett närmande till skönlitteraturen, och ett mera personligt förhållningssätt till det material som behandlas. Lars Sund var inledare på årsmötet 1982. Han påpekade att FJ är helt unik i sitt totala oberoende av såväl den borgerliga finlandssvenska kulturmaffian som de alternativa politiska och kulturella institutionerna. FJ kan strunta i alla lojaliteter och all självcensur. FJ kan göra vad f-n som helst, det kan ingen annan. Dessutom pläderade han för en undersökande journalistik, med klart redovisade arbetshypoteser – och berömde FJ:s korvnummer: ”själva uppslaget, att syna samhället via en företeelse som är så vanlig att ingen riktigt ids bry sig ger prov på en tidningsfilosofi som vi måste ta fasta på”.

5.11.1983: ”… Jag har knappast ännu heller fått sagt varför vi har gjort Folkjournalen och vad vi har velat med den. Det beror kanske på att jag inte vet det, att vi inte vet det. Vi lyckades aldrig formulera och definiera det för varandra ens under våra långa och stormiga möten i början. Själv har jag jobbat med Folkjournalen för nöjes skull, inte av något inre kall, tvång eller av pliktkänsla. – Jag var aktiv i studentrörelsen på 70-talet, och vid tiden för FJ:s uppkomst hade jag blivit färdig med studierna, börjat jobba och passiverats. Det fanns inget självklart forum att vara aktiv i just då, och det kändes lite tomt och ensamt. Så för mig har FJ fyllt både ett aktivitetsbehov, ett socialt behov och ett skaparbehov. Och jag har sett FJ mera som ett redskap för sökande, som en förevändning att lära mig saker själv, än som en kanal för angelägna budskap eller allmän folkbildning.

Sen skulle jag i korthet berätta om det konkreta arbetet, som varit ganska hårt. I början var allting ett enda kaos. Vi var få, vi kände inte varandra speciellt bra, vi hade ingen ansvarsfördelning och visste inte vad varandra gjorde. Det började med att premiärnumret missade första maj, trots att det började planeras redan före jul. Ekonomin var en enda röra, som ingen brydde sig om. Jag skrev i protokollet ett par gånger ”beslöts betala tryckeriräkningen”, men ingenting hände. På hösten åtog sig Gerd Wirén bokföring och ekonomi och det var en stor händelse.

För att få den första tryckeriräkningen betald och nästa nummer tryckt lånade jag själv 2000 mk, och Mona Schalin, som gjorde layouten hade satt ut 500 mk, som var hennes sista pengar, på bilder och rastrering. Och sen lånade jag 2000 mk av min far och köpte en perforeringsmaskin för FJ – Det var nämligen så att sättningen var en av de flaskhalsar som försenade premiärnumret, och jag räknade med att vi skulle vinna både tid och pengar på att sätta texterna själva. Vilket vi väl också gjort.”

5.11.1983: ”Sättningsmaskinen är närmast ett elektriskt museiföremål, den är stor som ett litet skåp och låter som ett tröskverk, och skriver alltså hål i stället för bokstäver, hål som sedan dras ut till spalter på tryckeriet. Maskinen finns hemma hos oss….

… Vi har kunnat hålla tryckerikostnaderna relativt låga genom ett specialavtal med tryckeriet som går ut på att vi gör väldigt mycket själva. Vi har satt texterna själva, vi har själva monterat sidorna, själva klistrat in varje liten rättelse och varje rubrik. Och vi har buntat ihop och nitat tidningen för hand, de första åren hade tryckeriet en museal falsnings- d.v.s. vikningsmaskin som skulle matas för hand, och den skötte vi också själva. ”

5.11.1983: ”…Dessutom skall adresslappar klistras för hand, inbetalningskort petas in, och allt skall bäras och postas och ringas och distribueras, och krävas in redovisningar och tjatas och vara otrevlig.

Tryckeridelen av arbetet var riktigt spännande till en början när allting var nytt – men efter 15 nummer har det blivit tungt, i synnerhet som det innebär ett evinnerligt resande, i och med att högkvarteret är i Åbo och tryckeriet i Vasa. Det har hänt att Bror och jag under en månad gjort tre veckoslutsresor till Vasa, först för layout och montering, och sedan för hopbuntning.”

”…Förutom allt det här, innebär lösnummerförsäljningen en massa jobb. Själv sålde jag flitigt och plikttroget de första 8–10 numren, jag stod i ett hörn på varje svensk kulturfest i Åbo (blev utslängd från en luciafest) och varje fredsfest och sådant, och gick på varje diskussion och bar alltid med Folkjournalar och hoppade på alla bekanta. Men efter några år och kanske tio nummer börjar man känna sig som gubben i lådan – dessutom tycker de flesta andra Folkjournalister att det är obehagligt att sälja …

… Sen har vi varit tvungna att ordna basarer och stödkonserter för att få in extra inkomster. Allt i Åbo. Det är sådant som är riktigt roligt första gången och ännu andra, men som kontinuerlig verksamhet blir det ansträngande.

Det är svårt att uppskatta hur mycket timmar av frivilligt arbete Folkjournalen hittills krävt. Men det måste vara massor. Det har varit en enda karusell att hålla Folkjournalen rullande. Det praktiska ansvaret, och därmed den största arbetsbördan har, helt frivilligt, legat på Gerd, mig och Bror. Och det också vi som nu håller på att ge upp…”

Anförandet avslutades med olika framtids- och exit -visioner. Skall FJ utkomma med ett eller två nummer till – eller fortsätta ett helt kalenderår? En fortsättning förutsatte en radikal förnyelse både av kärngruppen, och av det praktiska arbetet.

Det blev en fortsättning. Inte bara ett år till, utan både 1984 och 1985, och dessutom ett mastigt avskedsnummer 1986. Nya stöttepelare blev framför allt radarparet Ulrika Bengts och Bitte Westerlund. Bitte blev ansvarig redaktör och föreningens ordförande efter Kaj Pettersson. Samtidigt flyttade verksamhetens tyngdpunkt till Helsingfors, där man lyckades engagera en hel skara unga journalister och kulturarbetare.

Egentligen vet jag inte så mycket vad som hände efter det jag själv drog mig tillbaka. Jag måste bläddra i tidningarna för att få en uppfattning. Gerd Wirén stannade kvar till sista numret. Harry Laine fortsatte, och flera andra som varit med nästan från början. Polyprint tryckte ännu nr 1/1985, och Ekenäs Tryckeri Ab de fyra sista numren. Och man gjorde en legendarisk läsar- och aktivistresa till Prag.*

* Ur verksamhetsberättelsen för år 1985:    Sammanlagt närmare etthundra personer har under året varit med och gjort Folkjournalen. Alla har som tidigare jobbat utan ersättning. / Tidningen har tryckts i 1 300–1 500 ex. per nummer. För nr 1/85 anlitades Sydvästkusten i Åbo för sättning och repro medan tidningen trycktes på Polyprint i Vasa. De tre andra numren gjordes allt detta på Ekenäs tryckeri. Layout, redigering och ombrytning har gjorts hemma hos redaktionen.  / Prenumeranternas antal uppgick vid verksamhetsårets slut till 275, vilket är något mindre än under tidigare år.  / Ett trettiotal ombud har sålt lösnummer utan provision. / Tidningen har distribuerats via Rautakirja (c. 50 sålda ex per nummer, 49 % provision) och direkt till vissa bokhandlar och bokkaféer. / Föreningen fick 1985 10 000 mk i opinionstidskriftsstöd av staten. Kulturfonden gav 5 000 och Konstsamfundet 10 000. Ett flertal andra ansökningar gav inte resultat.**

** Fotnot: För att framhålla heroismen i FJ-arbetet kan man påminna om de första årens styvmoderliga behandling. Initiativtagarnas politiska hemvist undgick ingen påverkare i den finlandssvenska ankdammen. FJ fick tillverka åtta nummer innan det första bidraget lossnade, från Svenska Kulturfonden, samtidigt som andra nykomlingar kunde få understöd innan de åstadkommit ett enda (i FJ:s avskedsnummer nämner jag MAO och Madonna). Ungefär i samma veva kom FJ i åtnjutande av opinionstidskriftsstöd.