Förebild för skulpturen ”Zachris och Alma” (2020) är en vinterbild där min morfars föräldrar poserar framför Nykarleby seminarium. Fotografiet är taget av deras äldsta son Johannes vid 1900-talets början. Zachris Schalin var seminariedirektör 1886–1904. Johannes började fotografera år 1900.

Zachris’ och Almas ansikten är av papperslera, och deras dräkter av en brun lera som blir svart när den bränns. När jag modellerade dem hade jag inga planer på att fortsätta med en hel serie släktskulpturer. Jag såg dem bara som ett tacksamt motiv, där de ståtade i sina tjocka, fotsida paletåer, tätt intill varandra som en färdig staty.

Zachris var bara 32 år när han utsågs till seminariedirektör. Han hade just fått sin första fasta tjänst, som lektor vid seminariet i Ekenäs, en post han ännu inte hunnit tillträda. Hans kloka och världsvana morbror, Zacharias Topelius avrådde honom å det bestämdaste att låta sig frestas av direktörsplatsen. Topelius tyckte han var för ung och oerfaren. Nykarleby seminarium skulle vara ett getingbo. Svårt att styra med sina partiintriger och lärare äldre än han själv.

”Zachris och Alma”. Keramikskulptur, 2020. Fotografierna är från 1900-talets första år, tagna av sonen Johannes Schalin (1881–1906). I bakgrunden Nykarleby seminarium. Bilden t.v. var förebild för skulpturen. Barnen på bilden till t.h. är antagligen Sigmund (f. 1892) och Olav (f. 1894). Foto Åbo museicentral.

Nykarleby seminarium

Jag vet inte hur Zachris upplevde sin första tid som seminariedirektör. Kanske var han ivrig och tillfreds. Enligt en 70-årskrönika i Åbo Underrättelser hade han varit uppskattad i Nykarleby, både som ledare och lärare. Men när han var 50 gav han i varje fall upp. Enligt Almas brev till sonen Teodor (min morfar) oroade hon sig för att Zachris inte längre orkar med sin tjänst. Han var sömnlös och nervös. Hon beskrev andan på seminariet i samma ordalag som Topelius hade gjort. ”Pappa … är en för känslig människa för att uthärda i detta getingbo, där det intrigeras och bråkas. Men nu uthärdar han inte mer.” Zachris fick läkarintyg för avskedsanhållan för sjuklighet med full pension. De flyttade först till Åbo, där han åtog sig pedagogiska o.a. värv av olika slag, och där de tillbringade sin ålderdom.  1906–1912 var han skolinspektör i Björneborg.

Zachris hade studerat teologi, och blev prästvigd 1884. Topelius förmodade att man, d.v.s. Uno Cygnaeus, ville ha en seminariedirektör som var ”fast i sin tro”. ”Och där har han ej misstagit sig om Z”, skrev Topelius till sin syster – men ”Gunås, det behövs ock denna verldens statskonst.”

För Zachris och Alma var den materiella trygghet som direktörsposten medförde viktig. De hade varit gifta i nästan sex år och levt i ständig osäkerhet om var och hur de kommer att bo och få sin utkomst härnäst. Zachris försörjde sin växande familj med tillfälliga lärarjobb, samtidigt som han försökte slutföra sina akademiska studier. Barnen kom tätt. Det var sjukdomar och uppbrott. Scharlakansfeber och difteri krävde isolering. Deras tredje barn dog i tuberkulos hjärnhinneinflammation. De flyttade ofta. När tjänsterna i Ekenäs och Nykarleby uppenbarade sig bodde de i Jyväskylä.

Zachris hade hoppats på en universitetstjänst. År 1878, när han var 24, förutspådde morbror Topelius honom – inför sin syster – en teologisk bana, kanske t.o.m. en professur i unga år. Men utan doktorshatt kunde han inte få någon tjänst vid universitetet. Därför rådde Topelius honom att göra undan sin examen först, och vänta med att gifta sig tills han fått sin hatt. Men Zachris följde inte sin morbrors råd då heller. Han tyckte, liksom Alma, att de väntat länge nog.

De unga tu. Zachris Schalin (1854–1938) och Alma Montin, g. Schalin (1855–1934). På bilden nere t.h. är Alma ”14 år 3 månader, 16 dagar”. Albumsfoton, privat ägo.

Förebud och blixtförälskelse

Zachris väntade på sin Alma i över åtta år. Han blev kär vid första ögonkastet. Det var den 29 januari 1872 – och de gifte sig den 21 december 1880. De träffades hos morbror Topelius. Alma Montin och två andra flickor var inackorderade där läsåret 1871–1872. Hon var hemma från Brahestad och studerade vid Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Zachris hade just fyllt 18 och inledde sina studier vid universitetet. Han hade blivit student i Helsingfors när han var 16 och tillbringat mellantiden hos föräldrarna i Larsmo.

” …Följande dag sågo mina ögon första gång i världen Alma Montins ståtliga gestalt, hon den sextonåriga mörkögda, stolta skolflickan. Det första ord som undföll hennes läppar då – var ett sakta uttalat ord: ”voi” som väl icke då hade någon meningsfull betydelse, men som var ett ganska betecknande förebud till de förhållanden hon stackars flicka, sedan dess många gånger för min skull fått tänka och utsäga…”

Citatet är från Zachris’ dagbok för åren 1872–74. Det finns ett 20-tal inbundna dagböcker, som han skrev rent på gamla dagar. Den ovan nämnda är äldst. De övriga är från 1916–1938. Början av ungdomsdagboken (Öfverblick af det förflutna året 1872) är inte renskriven, bara förtydligad på vissa ställen. Den är skriven med bläck som bleknat, och bitvis med blyerts. Ungdomsdagboken saknar – i motsats till de övriga – datumangivelser. Den har mer karaktär av tankebok och minnesanteckningar.  Den inleds med några ord till läsaren:

”Om mina efterkommande göra sig mödan att genomläsa här följande anteckningar ber jag dem vänligen hava överseende med en 18-årings svärmiska kärleksgriller, intimt sammangyttrade som de äro med stränga självkritiska grubblerier och allvarlig strävan till en klar livssyn och frid med Gud!./ Z.S. 1935)”

Första bandet handlar mest om Alma, och om Gud, med många bibelcitat och mycket grubbleri. Han är t.ex. rädd att all kärlek som inte riktar sig till mor, far eller syskon, är oren. Han skriver om sina minnen av Alma, beskriver hennes uppenbarelse, tolkar blickar, tystnader och ordval. Deras möten utspelade sig vårterminen 1872. Då bodde Zachris inte själv hos Topelius, men åt ”alla dagar” middag hos dem (Alma 5.2.1872). När vårterminen tog slut dröjde han sig kvar i Helsingfors för att kunna åka norrut med samma ångbåt som hon. I november närmar han sig henne med ett brev och blir helt kort avvisad. Hon vill inte att han kontaktar henne på nytt.

En orsak till hans blixtförälskelse var hennes namn. Han hade några år tidigare genom en skrockfull lek fått ”veta” att hans tillkommande skulle heta Alma: 

”Att jag blev kär i henne kan jag ännu ej fullt förstå men kanhända var det deraf, att jag inbillade mig att Hon, emedan hon hette Alma nödvändigt måste vara min utkorade. När jag nämligen en gång för flera år sedan ”låg på en slant” som nyfiket ungt folk plär göra – jag minns ej om det var i Morbrors förra boning, eller i den nuvarande, men hos Morbror var det – och när jag sedan företog den sedvanliga promenaden, mötte jag utanför Unionsgatan N:20 en tiggarflicka med sin bror, och hon svarade på min förfrågan att hon hette ”Alma Alexandra”. Det var det ödesdigra namnet!”

En intressant bekantskap

Läsåret därpå var Alma inte i Helsingfors, men däremot hennes syster Jenny som han gjorde sig till god vän med – i hopp om att hon skulle nämna honom i positiva ordalag. Han skildrar sitt umgänge med Jenny i en skönlitterär stil, levande och detaljerat med direkta citat, som om han tecknat ner allt omedelbart.

”…Införd i salen, presenterad af Moster, befann jag mig sålunda ansigte mot ansigte med den lilla svarta varelsen, som långsamt stegande upp från länstolen, räckte mig handen, man kunde nästan säga fingertopparna, och betraktade mig med en forskande blick ur sina bäcksvarta, själfulla ögon – Jag gjorde en artig bugning och vidrörde hennes slappa hand, fullkomligt öfverraskad så väl af hennes gestalt som af hennes uppträdande. Hon smålog, öppnade sin mun och liksom tycktes vilja säga något – men orden dogo på läppen – Det behöfdes ej heller mer – vi förstodo hvarandra – Hon hade således reda på mitt förhållande till Alma, åtminstone i något afseende…”

Zachris är artig och uppmärksam mot Jenny. Han skaffar henne en porträttbild av Wecksell som hon beundrar – och mossa när hon skall vara kransbinderska vid promotionen. Han följer henne hem från promotionsbalen, där de båda känt sig ensamma mitt i vimlet. De gör promenader, tillsammans med hennes rumskamrater också kvällstid – han lovar gå till observatoriet med dem för att studera stjärnorna. Sista dagen före hans hemresa tillbringade de i Botaniska trädgården.

Jenny visade sig vara en intressant bekantskap och mycket givande samtalspartner. Intelligent och vaken. De var båda intresserade av historia och engagerade i Fornminnesföreningens verksamhet. Han njöt av hennes förtjusning, när han fick guida henne på etnografiska museet, och bland gipserna av antika skulpturer. När hon beundrade Sokrates och Euripides kunde han inte låta bli att berätta, att de läst dem på originalspråk.  ”– Ja, sade Jenny – ni äro lyckliga ni! … /Vi kände oss (d. v jag kände oss) såsom två barn hvilka hand i hand vandra genom en underbar sagoverld. Vi pratade rätt förtroligt- – Åh – vi voro ju gamla bekanta redan, fast vi kallade hvarandra än till Ni, än till ”Herr” och ”Fröken”.”

Först sista dagen före hemresan frågade han om de kan lämna bort titlarna. Han ställde också en annan, känsligare fråga:

”Jag vågar väl icke helsa?” …. Jenny vände sig om, – ”till hvem då?” – ”Till Alma! – ”hvarför icke?” – ”Jag fruktar hon ej skulle tycka om det” – ”Tack, Tack för helsningen, jag skall nog föra fram!” Det var det sista hon sade. Och det var liksom utslaget, svaret på alla mina tysta frågor – Hvarför har jag väl med sådan ifver uppodlat bekantskapen med Jenny, – Hvartill alla små artigheter och vänskapsbevisningar? Hvartill mina samtal med Jenny? – Jo, jag önskade att jag skulle få henne till förespråkarinna der jag sjelf ej får tala – Och hon den snälla lilla varelsen, hon tackade för allting och trodde i sin oskuld att det blott var min oegennyttiga godhet – för hennes skull. Och nu sade hon ”jag skall nog föra fram” – Och hon håller säkert ord.…”

Jenny kan knappast ha talat annat än vackert om Zachris. Deras umgänge verkar så animerat. När jag läste dagboken – det var på hösten 2018 – oroade jag mig för att Jenny skulle ha missförstått hans intresse och blivit olyckligt kär. Men hon var nog införstådd med situationen. Det insåg jag ett par år senare, när jag läste de brev hon fått av Alma. Som 16-årig skolflicka såg Alma, tydligt och klart, Zachris som en oönskad och efterhängsen beundrare: ”Jag kan ej vara annat än ovänlig mot honom, ty han plågar mig alltid med en ryslig vänlighet, det är som vore det mer än vänskap, som han hyser för mig. Jag plågas af det. Säg det ej för någon menniska.” (28.3.1872)

Min morfars barndomshem i Nykarleby, och minnessten över seminariet fotade i augusti 2016.  Fasaderna desamma som syns på de svartvita fotona (tydligare på bildcollage ovan).

Trist ungflicksliv och myllrande storfamilj

Jag vet inte när och var Zachris och Alma återsågs, och hur han lyckades vinna hennes kärlek. Deras brevväxling är, mig veterligen*, inte bevarad, och från Alma till Jenny finns inga brev från åren 1873–75. År 1976 finns han i varje fall med i bilden. Han skriver långa och trevliga brev, och hon besöker hans föräldrahem i Larsmo. De påföljande åren beklagar hon sig över det trista småstadslivet i Brahestad, och den långa väntan på bröllopet som skjuts upp gång efter annan. År 1877 tiggde ”vi ogifta barnhemsdirektriser” pengar… Två år senare hade hon så ledsamt att hon ville gråta.”Om man stundom skulle ha lust att gå ut och skulle slippa från hemmet, så hvet man ej till hvem man går…” Det fanns nästan inga andra unga flickor i staden… 

Jag kommer att berätta mer om Alma senare. Familjelivet i Nykarleby hann aldrig bli trist. Det var fullt av både glädjeämnen, sorger och bekymmer. Alma och Zachris fick ytterligare sex barn (det yngsta dog i späd ålder). De äldsta sönerna fick gå i finskt lyceum i Uleåborg. Min morfar Teodor blev student 1900 och började studera konst i Helsingfors, och utomlands. Breven till Uleåborg, och till Teodors senare studieorter, ger levande glimtar av föräldrarnas och småsyskonens vardag i seminariet. Också om det kan ha varit ett veritabelt ”getingbo” för Zachris, framstår det som ett tryggt och gott hem för barnen. Min morfar hade i varje fall varma minnen från Nykarlebytiden. Som gammal skildrade han den i ett skönlitterärt manuskript och i rimmade dikter, och det framgår också av de brev han skrev till föräldrarna under studietiden.**

Almas syster Jenny Maria kommer jag också att återkomma till senare. Hon gifte sig 1876 med Ivar Tallgren, som blev kyrkoherde i S:t Marie församling. Familjerna hade mycket samröre med varandra under Zachris och Almas tid i Åbo. Jennys s dotter Aili Tallgren gifte sig med Teodor. Äktenskapet, varade i tio år (1910–21). Eftersom jag fick kännedom om min morfars första äktenskap först i vuxen ålder, har jag varit nyfiken både på Aili, och den Tallgrenska familjen.

FOTNOTER

* Till Almas 80-årsdag skrev Zachris ett minnestal (hon dog året innan), där han bl.a. hänvisar till ”den rika brevsamlingen” från deras förlovningstid, som han nyligen läst. Alma hade till en början försökt avskräcka honom genom att räkna upp alla sina dåliga egenskaper ”Med den strängaste självkritik ville hon nämligen blotta för mig alla sina betänkliga karaktärsdrag… / Men sedan jag för henne till punkt och pricka bevisat, att just hon och ingen annan trots allt var den hustru jag behövde och längtade efter, – jag var ju ingen raring jag heller, utan en fattig syndig människa med många och stora fel, kanske värre än hennes –, så gav hon sig på nåd och onåd, ungefär med den antydan, att: ”skyll dig själv, om du nödvändigtvis vill ha ett sådant troll!”

** Om familjelivet i Nykarleby, Uleåborgsbreven, och Teodors skönlitterära manuskript och rimmade dikter, se närmare blogginlägg från 18.12.2020 ; 5.8.2021 ; 16.10.2021 och 14.12.2022.

KÄLLOR

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. Schalinska samlingen (Coll 309): Brev från Sophie Schalin (f. Topelius) till Zacharias Topelius 28.3.1886, och från ZT till Sophie midsommaren 1878. / Z.Topelius samling (Coll 244): Brev från ZT till Sophie, från den 19.12.1884 ; 18.8.1885 ;  15.4.1886 ; 2.7.1886.

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Samling Holmberg, Esther. Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 5.2.1872 ; 26.3.1872 ; 1.10.1876 ; 30.8.1877 ; 13,7,1879 ; 12.10.1879 ; 25.1.1880 ; 1.4.1886  /  Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin, 300 s. /kopia) ; Brev från Alma Schalin till Teodor Schalin 13.12.1903 och 21.1.1904. / Samling Schalin-Willner, (Vol 4): Rimmade dikter och verser av Teodor Schalin.

Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok 1872–74 ; handskrivet tal ”Till mor Almas minne, den 18 maj 1935” (8 s) ; Schalin, Teodor, självbiografiskt manuskript (se ovan, ÅAB)