Nedanstående julskildring utspelar sig i Nykarleby på 1890-talet. Texten är ur ett självbiografiskt manuskript i skönlitterär form, som min morfar Teodor Schalin (1882–1960) skrev någon gång på 1940-talet. Han har ändrat namn på personer och platser, men de miljöer, gestalter och episoder han skildrar stämmer långt överens med barndomsminnen, som han berättat för sin egen familj.* Fotografierna är från 1900–03 och tagna av hans bror Johannes (1881–1906) som blev fotograf.

Min morfars barndomsfamilj flyttade till Nykarleby 1886, då hans far Zachris Schalin valdes till direktör för lärarseminariet. Julfirandet försiggick i seminariebyggnaden till och med 1903.  Efter det flyttade Teodors föräldrar och syskon till Åbo. Själv började han studera konst i Helsingfors hösten 1900.

I manuskriptet har fadern, seminariedirektören, fått heta ”Vilhelm Agrell” och är prost, och mor Alma heter ”Helena” och omtalas som ”prostinnan”. Själv heter han ”Erik”, Johannes ”Arvid”, och Teodors två år yngre syster Ester heter ”Ellen”. (De övriga, yngre syskonen figurerar inte alls i manuskriptet) Farmodern, ”gamla prostinnan”, som har en central roll i julskildringen, hette i verkligheten Johanna Sofia. Hon var född Topelius och syster till skalden. (se blogginlägg ”Sophie tvåhundra år” 29.2.2020)

När farmor kom, då började julen. / Huru mamma eller pappa såg ut, det kom man egentligen aldrig att tänka på. Pappa var ju stor framför allt och myndig att se på som en riktig prost. … Och mamma var rund och tittade med varma bruna ögon.  / Men farmor. Hon fanns inte alltid i huset. Hon kom och gick. Rättare: hon hämtades med släde eller kärra och reste igen, ty farmor gick inga långa vägar. Och henne hade Erik god tid att titta stint på, varje gång hon var på besök. Farmor satt mest stilla i en stol och talte fåmält och allvarsamt med stora människor. Det var bara på julaftonen hon var riktigt glad. …

Så liten hon var. Och krokig. Erik såg med ständigt ny förvåning på den kullriga ryggen, medan farmor hjälptes av med överplaggen. Och de voro många: dukar och schalar ännu på den vadderade kappan! Det lustiga var att den krokiga linjen, som började bakpå ända nere i kjolfållen, fortsatte över ryggen, gick vidare, utan avbrott, bara ännu krokigare, ända till ansiktet. Det var bahytten förstås som gjorde det. Den slöt lika tätt till överallt: i nacken, över bakhuvudet och över pannan. Den yttre bahytten var tjock och stoppad. När farmor kläddes av, kom den inre mössan fram. Den var nästan likadan och lika svart, men den hade en kant av veckad spets runt ansiktet. Under den stucko ibland några små lockar av krusigt, gulvitt hår fram. Dem jämkade farmor betänksamt, med tidigt styvnade, reumatiska fingrar in under mössan. Hela dräkten var svart. Eller mörkt blå eller brun – ty farmor var ”pietist”, hade Erik hört någon förklara. Det där sista var åter något man inte begrep. Farbror Orasmaa sade att han själv och hela hans hemsocken hade samma tro som farmor. Hade inte mamma och pappa det? Det ville ingen riktigt förklara. Bara att det var något mycket allvarsamt.

Men idag var det åter julafton och nu lyste farmors ansikte i ett enda gott leende över hela ansiktet. Också hon hade dedär lustiga skrattrynkorna i ögonvinklarna, alldeles som Janne. Nu var hakan, den böjda näsan, ja alltihop med i skrattet … / Faster Emmy liknade icke så lite farmor, bara att dragen voro mjukare … / Just nu pysslade hon om sin gamla mamma, rättade på ett veck här och var, medan hon slösade på små, mysande leenden till höger och vänster. Pappa, mamma, syskonen fingo var sin del, där de samlade sig om gästerna, vilka efterhand ledsagades upp i övre salen. Här firades alltid julaftonen. Och nu var den kommen, ”nu var den här”, som det hette i den vackra sången.  / Theet bars in, granen tändes. Så kallades tjänstefolket in och prosten läste julevangeliet, sedan alla tillsammans sjungit psalmen: ”Av himmels höjd jag kommen är” …

Det gick muntert till som bäst runtomkring. Paketen kommo i tät följd singlande genom dörrspringan till övre hallen, där Staava, osynlig, skötte julbockens mystiska åligganden. … / ”Fru prostinnan Helena Agrell!” förkunnade Arvid med högan röst, och prostinnan kom småleende, vackert rödbrusig av de många granljusens värme, med gåvan i hand för att klappa om sin man. / ”Men versen får du lov att läsa upp själv, Vilhelm. Hör nu på allihop!”

”En slev till våran mammas gryta. / Må daglig spisning ej oss tryta, / då är dess virke gott som guld. / Förnöjsamhet och ingen skuld, / som själen får till jorden trycka, / det är oss nog av timlig lycka” – läste prosten upp sitt poetiska alster. Även sådant älskade han att snickra ihop på lediga stunder, familjen till förnöjelse.  

Det var bara hans gamla mor, som icke rätt visste, huruvida hon var skyldig att utdöma även denna oskyldiga grannlåt som världslig och otillåten fåfänglighet. Men i kväll var det ingen fara. Principer har förmågan att smälta ner i kapp med stearinet på julaftonen, de må nu sedan vara kallt överkloka och skeptiska eller asketiska och till överdrift fromma. / Gamla prostinnan såg enbart road upp över glasögonen, där hon suttit fördjupad i en närsynt granskning av ett präntat aktstycke, Arvids obligatoriska julönskan till föräldrarna. Det var en märklig klåda, som satt alla i fingrarna i denna familj, var just nu hennes enda reflektion.

I fingrarna satt för hennes eget vidkommande icke så litet av förförelse. Det uppfattade till och med barnbarnen. Till dagligdags nästan oskiljaktliga från den nötta bibeln eller på sin höjd stickstrumpan, kunde de förgå sig, synnerligast juletid. / Granens förnämsta prydnader voro alla farmors verk. Otroligt vad de giktstyva händerna kunde åstadkomma. Rosor och kamelior av ståltråd och färgat papper, så naturliga, att man tyckte hela granen slagit ut i blom. / ”Se, det var nu sådant vi engång lärdes i Stockholm i flickpension”, log hon urskuldande, om någon berörde dem. ”I granen gör de ju ingen illa.” / … / Något farmor även kunde, tack vare sin pension, men blott i största hemlighet, var klippa silhuetter. Det var så hemligt, att det visste ingen annan än Erik om. Ingen ville tro det, när Erik en gång berättade att farmor – farmor! – klippt honom de underbaraste trän med fåglar på grenarna, allt av vitt papper. ”Men så förstörde hon dem strax efter och sade, att det var bara flärd och fåfänglighet.” – ”Det lockar själen bort från det enda nödvändiga”, var farmors stående talesätt. /…/

Men nu var aftonen till ända … Farmor reste hem. Och lycklig låg man slutligen i sin säng, med kvällens och morgondagens härligheter hägrande ännu genom drömmen … / ”Klockan är fem, klockan är fem” ljöd Staavas stämma, envis som en surrande fluga, i pojkarnas öron på morgonen. … Det var icke gott att vakna efter gårdagen. / Men det gällde ju julkyrkan. Från den fick inte ens en liten gosse skolka. Vad skulle farmor sagt? Hon var van att se hela familjen i Herrens hus och efteråt hemma hos sig på kaffe … / Slädfärden till kyrkan var en ständigt lika stor upplevelse. Med mångdubbel fart, ja, nästan så det svindlade, tycktes släden halka fram i mörkret. Det gick som i en enda hisnande utförsbacke …

Prästfamiljen hade i kyrkan sin givna bänk, där farmor och faster redan väntade. Det var kusligt att gå i mittelgången, medan de många ögonen från ömse sidor riktades mot de inträdande. Man började just sjunga och alla blängde upp från boken, utan att vända på huvudena. Det var ännu isande kallt inne i kyrkan – det var före både järnkaminernas och värmeledningarnas tid – och andedräkten strömmade som rökar ur människornas både näsa och mun …  / ”Erik, titta inte bakom dig”, viskade mamma, som märkte att pojken jämt vred på huvudet. / Nu koncentrerade Erik sin uppmärksamhet på kyrkan rätt framför. / Den var delad i en grå och en svart hälft. Den grå var bänkraderna till höger, tätt besatta med ”gubbar” och enstaka pojkar, alla i likadana vadmalskläder. Många av gubbarna hade helt blanka bakhuvuden, med en krans av tovigt hår omkring. / Till vänster om mittelgången och ända in under predikstolen sutto de mörka, blåsvarta kvinnorna, de flesta med blänkande huvuddukar. Man såg inte om de voro unga eller gamla. … / Allt det här, visste Erik, var landsbor, sådana som jämt besökte pappa i kansliet… / – Men bakom satt hela staden. Till vänster om gången igen bara fruntimmer. Men till höger karlarna och deras fruar och flickor med, ty så satt man i herrskapsbänkarna. …

Under den långa predikan, tröstade sig gossarna regelbundet med att studera kyrktaket. Det var en bilderbok, som aldrig tog slut. Också andra måste ju titta upp, så nu gjorde man då inget opassande. / Det var något annat med de här bilderna än dem i Arvids bibliska historia. De voro på något sätt heligare, skrämmande och gåtfulla. Var det för att orgeln spelade till – och allt det övriga? För att bilderna inte liknade riktiga människor? Eller för att de mest hade att göra med yttersta domen? För det hade pappa och farmor sagt. Man kände sig inte så litet ängslig med alla dessa bibelspråk, som flögo fram ur basuner och ur änglarnas munnar, eller voro präntade mitt i kransar av blommor och klotrunda moln. Och där stod det över en rad söndriga byggnader: ”Fallet, fallet är det stora Babylon”! Det skulle föreställa en stor stad. Kunde en hel stad förintas på en gång? / Men så voro alla dessa änglar starka. De hade tjocka, bara armar och ben. Och de blåste i trumpet så att kinderna svällde. …..

/ Varje söndag var detta tak Eriks tröst och glädje, ty gudstjänsten fick blott sällan försummas …

FOTNOTER

* Min mor, Birgitta Willner skrev rent Teodor Schalins manuskript på 1980-talet. I maskinskriven form är det närmare 300 sidor, och försett med en kommenterande efterskrift. Manuskriptet hittades, snyggt handskrivet, i en pappask på golvet i ett skåp, mer än tjugo år efter hans död. Både min mor, och mormor kom då dunkelt ihåg att han skrev på någonting speciellt under och efter krigstiden. Enligt min mormor, Greta Schalin, ville han inte visa vad han skrev för att han var osäker på vad det var värt. Det finns ett fåtal kopior av manuskriptet. I Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek finns en, övriga är i privat ägo.

De fotografier av Johannes Schalin, som finns i Åbo museicentrals samling, är fritt tillgängliga på söktjänsten Finna.fi

I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa / Åbo landskapsmuseums årsbok 77-78, Turku / Åbo 2016).

I tidskriften Misericordia, julen 1951 (utg. Sjuksköterskeföreningen i Finland) finns 9 foton av Johannes i en text av Teodor Schalin: ”Österbottnisk jul. Minnen och reflektioner” (s 2-6). Fyra av de foton som ingår i bloggen är publicerade också där, liksom Teodors teckning av Julottan i Nykarleby kyrka.