Etikettarkiv: uppfostran

Alma med barnen 

3 svar

Alma Schalin (1855–1934) var min morfars mamma. Hon födde tio barn. Två dog i späd ålder, och två som unga. Sex bildade familj, och levde till hög ålder. När barnen gick i skola, och bosatte sig på annan ort skrev hon många och långa brev till dem. Brevväxlingen med min morfar Teodor är omfattande ända från början av 1890-talet tills han år 1917, som 35-åring flyttade till samma stad som föräldrarna.

Jag har läst Almas brev med inlevelse. Många barn innebär många bekymmer. Modershjärtat blöder. Hon sörjer och oroar sig. Engagerade sig i allt och alla så länge hon levde. Hon blev 79 år. På hennes 80-årsdag samlade maken deras åldrande barn i änklingshemmet. Han hade skrivit ett tal. Det är prydligt renskrivet, och pietetsfullt bevarat. Han talade om hennes självuppoffrande kärlek som omfattat dem alla, om tålamod och försakelser:

”… försakelser av nöjen och vederkvickelser, som andra mödrar så gärna skaffa sig utom hemmet, – för att inte tala om deltagande i allehanda föreningars verksamhet, som hon med sin bildning och energi i hög grad kunnat gagna. Det egna dyrbara hemmet var för henne en den allra viktigaste anstalt, där det gällde att dana karaktärer för livet och att fostra medborgare för Guds rike…”

I. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22), med förebilder. I mitten Alma. Till vänster Teodor, Arnold och Bengt. Till höger Olav, Sigmund och Esther. Porträtten av de vuxna barnen är detaljer från ett gruppfoto, och porträttet av Alma är från ett ateljéfoto i halvfigur. Dessa återges i sin helhet i bildcollage IV.

Skulpturen (2021–22)

Jag bekantade mig med förmödrarna för att skriva essäer om dem, och när jag avstod från den ambitionen, bestämde jag mig för att modellera dem i stället. Alma ville jag skulptera tillsammans med sina barn, också de för tidigt döda – som en kattmamma med en stor kull ungar. De barn som levde till hög ålder sitter vid hennes kjolfåll . De är jämnstora, fullvuxna i övre medelåldern. De för tidigt döda håller hon i famnen. Dem försökte jag återge i den ålder de uppnådde i det jordiska livet.

Almas klänning är gjord i grå lera, medan hennes barn och hennes ansikte är formade i papperslera. Pappersleran är smutsgrå som fuktig, men vit som maräng som bränd. Före bränningen gnuggade jag några detaljer med brun lera. Efter bränningen försökte jag försiktigt färglägga de vuxna barnen och Almas ansikte. Ytbehandling kan både förbättra, och försämra ett verk. När jag jämför mina foton av skulpturen som obränd, med den brända, och färglagda versionen, är det den obrända, där den fuktiga leran ännu glänser och tydliggör spåren av fingrar och arbetsredskap – som känns mest levande.

II. Till höger, detalj av skulpturen som obränd. Till vänster, detalj av bränd papperslera, före och efter färgläggning.

De för tidigt döda

Almas och Zachris tredje barn, Signe dog i tuberkulös hjärnhinneinflammation när hon var ett år och 8 månader. ”Godt och bra har hon det där borta, tror jag, men här hemma är det så tomt, så tomt”, skrev Alma till systern Jenny-Maria. Det var i augusti 1885. Då hade hon en baby på tre månader, och de två äldsta barnen skulle fylla fyra, och tre på hösten. Omsorgen om dem måtte ha gett tröst och kraft, och en fast tro på livet efter detta gjorde det lättare att acceptera det som skett.

”Vi saknar henne mycket, men sörja henne ej, ty hon är ju så lycklig nu …. / Fullkomlig lycka kan ju ej uppnås i denna verld, men i himmelen! Det har lilla Signe Maria nu fått, och derföre måste vi tacka Gud, att han tog henne redan nu och sålunda befriade henne från många sorger som hade förestått henne.” (30.8.1885)

III. I mitten, de för tidigt döda barnen i Almas famn. / Till vänster Signe (1883–85). Foto, ateljé Fritz Hjertzell, Helsingfors. Privatsamling. / Till höger Mirjam (1890–1907). Detalj av gruppfoto från ca 1897, publ. i sin helhet i ”Sopihie tvåhundra år” (29.2.2020). Mikael Schalins digitala fotoarkiv.

Deras tionde barn, Samuel blev åtta månader. Han hade svagt hjärta och dog efter en kort tids sjukdom i januari 1897. De äldsta gossarna, som gick i gymnasium i Uleåborg, fick dödsbudet per brev. Vårterminen hade just börjat, och då de lämnade hemmet i Nykarleby stod allt någorlunda väl till. Alma skriver om saknaden, begravningen, kransar och utsmyckning. ”Nog ställde ju mamma så bra mamma kunde för hans lilla kropp, men Gud tog vård om hans odödliga ande, och då har ju Samuel fått den bästa lotten.” (23.1.)

Min farmor, som också fick tio barn, lär någon gång ha sagt att det nog räckt med två. Almas tionde var knappast planerat, men liksom de andra barnen, en ”gåva” – och älskad i livet. ”En vacker solstråle, som spridde ljus och glädje med sig hos alla”.

Johannes, den förstfödde, som blev fotograf och dog i tuberkulos när han var 25, har jag berättat om tidigare (29.4 och 14.12 2023). Hans död var nog den som var svårast att smälta för både Alma, och Teodor, som var nästäldst. Johannes kamp mot tuberkulosen är väl dokumenterad i Almas och Teodors brevväxling. Om Mirjams död vet jag däremot nästan ingenting. Hon var Almas och Zachris sjunde barn, och dog 17 år gammal i oktober 1907 efter en kort tids sjukdom – bara ett år och nio månader efter Johannes.

IV. I mitten Alma Schalin, f. Montin (1855–1934). / T.v. gruppfoto av Alma och Zachris med vuxna barn, ca 1930. Stående från vänster: Olav, Esther (g. Holmberg) och Arnold. Sittande: Sigmund, Bengt, och längst till höger Teodor. / På gruppfotot t.h. finns också svärdöttrarna Margaret, Verna (sittande), Greta och Gerd. Foto från början eller medlet av 1920-talet. Mikael Schalins digitala fotoarkiv.

Vuxna med attribut

Almas vuxna barn är försedda med attribut, på samma sätt som den medeltida konstens helgonskulpturer. Teodor har en palett, de som blev präster har prästkrage och bibel, och trädgårdsarkitekten en kruka med grönväxter. Ingenjören var svårast att hitta attribut åt. Det han håller i handen är ett gem av metall, som kan föreställa vad som helst. Den enda vuxna dottern, Esther, har en stickning i famnen och klättrande barn på sidan. Hon arbetade med textilslöjd (mest vävning), både som hantverkare och lärare.

Att dotterns tre barn ingår i skulpturen av Alma, men inte sönernas barn (sammanlagt 19), var ett oreflekterat val, som dock är lätt att motivera i efterhand. Esther blev änka när barnen var små (5, 7 och 9 år), och eftersom hon vid den tiden bodde i samma våningshus som Alma och Zachris, kom de att bekymra sig mer om hennes barn än de övriga barnbarnen.

Lejonmamman

Esthers mellanbarn Nisse bodde långa tider hos morföräldrarna. Han har berättat om sina minnen av dem på ett släktmöte: Alma ansågs vara amper – och hon var nog bestämd – men oförarglig och omtänksam. Impulsiv var hon också. När han kom hem till dem direkt från Australien, för att gå på Navigationsinstitutet, och steg in genom tamburdörren kom hon rusande, men passerade rakt förbi honom, ut i trappuppgången där hon ringde på grannens dörr och med hög röst sade: Han har kommit, han har kommit.

Mor Alma framstår som impulsiv, och känslosam också i Zachris dagböcker (1916–34) och i den uppväxtskildring Teodor skrev på gamla dagar. Zachris nämner då och då hustruns yviga utspel med trött ömhet och överseende humor. Personerna i Teodors uppväxtskildring har fingerade namn, men lär ha varit lätta att identifiera för dem som hört honom berätta om sin barndom och skoltid.*1) Föräldrarna hade fasta principer. Allvarliga förseelser ledde till risbastu, även om det ”sved mest i de ömhjärtade föräldrarnas eget skinn”. Pappan slog ovilligt och för att det måste så vara, som på befallning – men mamman var häftig. ”Hon kramade sina barn kraftigt när hon tyckte om dem, men blev också ond så det förslog om någon ertappats med osanning eller eljes hoppat illa över skaklarna. Då brände björkriset som eld. Och – försoningen var så mycket ljuvligare när dess tid var inne.”

V. Keramikskulpturen ”Alma med barnen” (2021–22).

Uppfostringsprinciperna framträder tydligt i breven till skolgossarna i Uleåborg, och det är oftast Alma som för pennan. Det hänvisas mycket till skuld och skam. Gossarna får skämmas, och pappa – seminariedirektören – måste skämmas över dem. Föräldrarna blir sjuka av oro. Underförstått: de kan dö i förtid på grund av den sorg gossarna förorsakar dem.

Döden låg ständigt på lur. Någon månad efter lille Samuels död, fruktade Alma att också följande minsting, som låg sjuk skulle tas ifrån dem (13.2.1897), och hon oroade sig över att skolgossarna frös i Uleåborg: ”Mamma skrifver i dag till tant… Ni kunna ju bli dödssjuka, och pappa och mamma skulle knappast orka bära mer.” (30.1) Tron på ett liv efter detta var inte enbart trösterik. Den eviga saligheten omfattade inte alla, och senare väckte den unge Teodors vacklande Gudstro ”fruktan och bäfvan”. ”Du skref en gång i våras att minnet af din mamma bevarat dig att stå och ej falla under många frestelser. Det gjorde mig innerligt godt att höra det. Men det klarnade också genast, att min bild i längden vore ett för svagt skydd, om ej Gud är din hjelp.” (20.10.1901)

Omsorgen om allt och alla tog på krafterna. Den unge Teodor tyckte mor Alma fordrar omänskligt mycket av sig själv för andra – ”omsorger om allt som sorg om allt, som sliter på mamma”. (28.1.1902) ”Hon skonar sig inte förrän nöden tvingar” skrev Zachris när hon var 78 och gjort i ordning bad åt honom. (dagbok 20.4.1934). Året innan hade hon vilat upp sig på en kuranstalt:

 ”Mor som varit uppe sen kl 6 rensade nu svarta och röda vinbär till kl 12. Sådan natur har hon. Ingen måtta säger jag, och fruktar, att hvad hon vann i Lovisa genom badkuren, har snart gått förloradt. 18 timmars arbetsdag! Man kan ju bli öfveransträngd med mindre.” (31.8.1923)

Omsorgen om barnen upphörde inte när de blev vuxna. I Zachris dagbok finns vårvintern 1920 en fotnot, som han lagt till när han skrev rent konceptet – och förvånades över hur liten affär han gjort av mors hemkomst. ”Hon var dock av mig så innerligt efterlängtad”. Alma hade varit hos de i Helsingfors bosatta sönerna, och när hon väl kom hem sov hon hos Esther, som låg sjuk i hög feber. ”Först den sista mars antecknas att mor äntligen en ggn sov hos mig.”

Alma kunde ta till drastiska uttryck när hon var upprörd, men hon var också bra på att uppmuntra och stötta. Jag hade föreställt mig att konstnärsyrket kunde te sig suspekt för de borgerligt religiösa föräldrarna, och förvånades över hur mor Alma snarare underblåste än dämpade Teodors ambitioner. ”Tänk inte på att överge konsten innan du först pröfvat på vad du duger till”, skrev hon 1905. Man måste ha mod, göra utställningsarbeten och underkasta sig kritiken. ”Ställ målet högt och bryt igenom.” Hon uppmuntrade också Esther att utveckla sig i den ädla väfnadskonsten. ”Du har ju din part af konst- och skönhetssinne och i väfnaden kan det göra sig mer gällande än vid folkskolan hvars arbete kanske är mer nervslitande och ointressant.” (30.11.1923)

Jag har bara läst Almas brev till Teodor och Esther. Teodor var äldst (efter Johannes) och Esther enda (vuxna) dottern. Relationen till de övriga barnen kan ha sett lite annorlunda ut. Det är mycket jag inte vet om Alma. Jag vet mycket mera om Zachris och Teodor – trots att det uttryckligen var släktens kvinnor jag varit nyfiken på. Inför minnesstunden på hennes 80-årsdag hade Zachris läst hennes brev från deras förlovningstid. Dem har jag inte stött på. Inte heller på hennes anteckningar om sin uppväxt, eller en ”notesbok med anteckningar från 1880 långt in i framtiden”, vilka Zachris nämner i sin dagbok.*2) De kanske finns någonstans – eller också inte. Allt blir inte sparat, ännu mindre arkiverat och katalogiserat.

I Teodors uppväxtskildring berättar modern om hur kamrater från hennes flicktid, som föredragit att förbli ogifta, ofta frågat henne om inte husmoderns alla praktiska bekymmer blir enformiga och tröttsamma i längden, hon som tyckte så mycket om att läsa och studera.*3)

”Saknar du inte ditt forna liv, ditt eget liv”, frågar de. Men ser du, man kan inlägga sitt såkallade egna liv i plikterna – som nu bara tvätten: att ha den ren och fin igen, doftande och struken. Att få se om den och veta att ingen enda knapp fattas, att ingen reva blivit ostoppad, och få den väl inradad i hyllor och lådor – det är en njutning som få. Och lika med allt det övriga: gör det bara noggrannt och väl, och det smakar. Plikten ser du, blir intresse. Och intresset är alltid fullt av personligt liv – just det som du trodde dig ha offrat.”

VI. Minnesalbum, slutet av 1950-talet: Min lilla flicka / jag skriver i din bok / det som din morfarsmor / skrev i min bok / när jag var sju år / och hon väldigt gammal / så hennes händer skakade // ”Allt vad du gör / gör det bästa du kan” / (– det sade hon så ofta –) / Din morfars morfar / lärde henne det / när hon var sju år / i prickig klänning / och randiga strumpor / som på fotografiet / i lådan. // Mamma

FOTNOTER

* 1) Uppväxtskildringen är opublicerad. Manuskriptet hittades, och skrevs rent på maskin mer än 20 år efter hans död. Det finns ett fåtal kopior av det, varav en i ÅAB:s handskriftssamling. / Citatet om risbastun från sid. 45–46.

* 2) ZS dagbok 5.1.1929, 20.1 och 30.1 1931, 25.12 och 31.12.1934.

* 3) Teodors manuskript s 218–219.

KÄLLOR

Privatsamlingar: Zachris Schalins dagböcker (1872–74; 1916–36) och minnestal (Till mor Almas minne den 18 maj 1935); Nils Holmbergs anförande på släktmötet i Helsingfors den 29 aug 1981.

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingen: Saml. Schalin-Willner: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 1892–98, och från Uleåborg till föräldrarna 1892–1900; brev från Teodors Schalin till föräldrarna 1900–1911. / Saml. Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1920; Teodors uppväxtskildring (Vol 31 ”Självbiografi”) / Saml. Esther Holmberg: Alma Schalin till Jenny Maria Tallgren 1881–86; Alma Schalin till Esther Holmberg 1913–29.

Kära gossar – Älskade föräldrar (1890-tal)

4 svar

”Att nalkas järnvägsstationen på väg bort från hemmet … ja det måtte varit redan då, som att bli rullad på bår mot en operationssal … / Underliga, metallbeslagna trappsteg, sotiga stänger och handtag av metall. Frän lukt i passagen före inträdet till kupén … / I detsamma rycker vagnen till, och med ständigt ökad hastighet rullar det hela iväg mot ett skräckfyllt okänt öde … / Huru månget år upprepades icke detta. Ett mörkt främmande rum, främlingarnas rum. Två in i själens grund bedrövade bröder vilande på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger …”

Så beskrev min morfar, Teodor Schalin (1882–1960) långt senare sin första resa till skolstaden Uleåborg. När han var nio år och snart skulle fylla tio, sändes han bort från föräldrahemmet i Nykarleby, tillsammans med sin ett år äldre bror Johannes, för att gå i finskt lyceum. Han berättar om skoltiden i en något förtäckt skönlitterär uppväxtskildring på 300 sidor, som min mor hittade och skrev rent på maskin 20 år efter hans död.  I släktarkivet finns dessutom 400 brev som handlar om skoltiden i Uleåborg. Varje söndag skulle gossarna skriva hem till föräldrarna, och varje vecka kom det brev hemifrån, fulla med förmaningar och frågor.

”Tack för edra bref … / vill ändå veta mer … om timmarna i skolan och kamraterna, hur ni hinner till skolan på morgnarna och hvad ni göra på eftermiddagarna. Med hvilka kamrater äro ni mest tillsammans och hurudana gossar äro det. Har ni stridit mycket och hvad säger er tant H.? Mamma vill veta allting så noga som om mamma vore der och såge allt. I synnerhet önskar mamma att Gud skulle hjelpa er att vara snälla och förståndiga, så att alla skulle hålla af er. Gode Gud bevara mammas gossar…” (22.9.1892)

Teodor Schalin. Brevillustrationer från de tre första skolåren. Kälkbacke 10.3.1893 ; Tåg 18.3.1894 ; ångbåt 9.9.1894 ; kanon 14.10.1894. Ångbåtar kunde Teodor se från fönstret i sitt andra skolkvarter: ”Vi ha mycket trevlig utsigt från tants kammare, ångbåtarna gå af och an under fönstret. Hvita segel och roddbåtar om hvartannat”. Kanonens mekanism beskrivs i brevet (se textcitat).

Föräldrarna var svenskspråkiga, liksom de flesta andra i Nykarleby – där fadern Zachris var direktor för lärarseminariet. Beslutet att sätta gossarna i finsk skola handlade om idealism. Zachris ville att sönerna skulle känna sig lika hemmastadda i den finska språkkulturen som i den svenska. Innan gossarna skickades till Uleåborg hade de finsk hemlärare. Finskvänligheten var inte populär i Nykarleby och något som pojkarna hade blivit retade för. I Uleåborg blev de kallade ”råttor”.

”– Han är råtta, ljöd en viskning i bänken bakom … / Det var alltså motsatsen till ”finntupp” vilket han själv fått sig till livs av hemstadens pojkar … Nu var han då både finntupp och råtta i en och samma person, erkänd och gillad av ingen.”

I Uleåborg var det språkliga handikappet länge en black om foten, inte bara i skolarbetet utan också i pojkumgänget. Det haglade av svårbegripliga glåpord och kvickheter. Hemma hade de hållits strängt när det gällde bruket av ”fula ord” och de saknade, enligt Teodor nödig teknik redan på det egna tungomålet. Den som släppte sig hysterisk och rusade in i högen för att slå ifrån sig, blev kastad fram och tillbaka som en boll mellan starkare pojkar. För att smälta in i pojkdjungeln hjälpte det föga att vara ”snäll och förståndig”. Och som inackorderingshemmen sällan kunde erbjuda den tillsyn och det moraliska stöd gossarna behövt, började de snabbt missköta skolarbetet. De fick dåliga betyg, och anmärkningar för dåligt uppförande och lättja. Föräldrarnas brev präglas av oro och fylls av förebråelser, som blir kraftigare ju större gossarna och förseelserna blir.

”Mina kära gossar! Huru ondt gjorde det ej pappas och mammas hjerta att de första månadsbetygen från eder ej voro dess bättre…” (26.10.1892) / ”Har rektorn grälat på er? Der ser I nu att det inte är något lekverk att vara lyceist, utan rena allvaret. Ni måsten börja läsa så att stickorna står, annars kommer det skrala betyg! Och huru skolen I täckas komma hem med sådana? Skall seminariedirektorn få skämmas för sina pojkar? Det är riktigt sant att om ni börjar få dåliga betyg så täcks inte pappa komma till Uleåborg.” (2.11.1892)

För Teodors del fortgick vantrivseln och det dåliga uppförandet tills han började gymnasiet. Där behövdes illustrationer till konventstidningen, och dekorerade program till festerna. Hans teckningsintresse gav honom status både i kamraternas, och lärarnas ögon. Manuskriptets alter ego [Erik] finner att hans förargelseväckande okynnesritning med ens tas på högtidligaste allvar, och att han befinner sig i centrum av en utvald estetisk krets.

”Det var ej mera muskelstyrkan och sporthjältarna i klassen som dominerade, det var geniernas utvalda skara, ansedd även bland lärarna. Att speciellt Erik dessutom blivit ”en helt ny pojke, stillsam, flitig och korrekt från och med första september – undret bland under” förskaffade honom en särskild plats i solen.”

Teodor Schalin. Brevillustrationer. Landskap 28.9.1898 ; vandrare (självporträtt) 10.9.1899 ; lärarkarikatyr 2.12.1899. I uppväxtskildringen inleder lyceisten som sjundeklassist sitt konstnärliga förvärvsarbete ”i egenskap av fotografiförstorare i svartkrita, den enda form av betald konstutövning som Uleåborg kände till.”

Johannes vantrivsel fortsatte ännu i gymnasiet. Föräldrarna hade betonat att den av bröderna som är flitigare skall förmana den andra (30.9.1893). Teodor kritiserade och tjatade. Johannes orkade inte höra. Gick istället ut och vandrade på gatorna. Skolkade. De gick varandra på nerverna. Zachris försökte medla (18.+24.10.1897). Johannes skolgång avbröts i december 1898. Han konstaterades ha lungtuberkulos. Blev fotograf. Deltog i utställningar. Fick pris. Avled i januari 1906.*

Teodor berör inte broderns sjukdom i manuskriptet. Där får han bli student. Han beskrivs som mångsidigt vetgirig, med snabb uppfattning. Däremot föraktade han ”primitivt plugg” och fick gå om en klass trots gott medelvitsord. Allt kunde inte inhämtas med snabb spurtläsning.

I manuskriptet förekommer bara en bror, och en syster. I verkligheten hade Teodor fem syskon när han blev lyceist, och fick två småbröder till under Uleåborgsåren (plus en som dog i späd ålder). Innan han blev student började ytterligare två bröder studera i Uleåborg, Arnold hösten 1897 och Bengt hösten 1898. Teodor nämner dem ibland i sina brev. Han jämför med sin egen skolstart. Då var det också ständiga anmärkningar och slagsmålshistorier. Men han påpekar att Bengt inte behöver ta emot stryk då han hör till de starkaste på klassen (8.10.1899). Arnold verkar han mer bekymrad för. ”Jag har hört om folk som blifvit riktigt sjuka af att de trott sig vara det och jag är rädd att det är så med honom” (21.1.1900). Han tycker också att han äter för lite. Och också Arnold fick en rejäl skopa ovett genast första terminen:

”… att vår nya skolpojke genast första gången får ”ahkeruus parannettava”, och 4 i religion! Nu får du riktigt skämmas! Aldrig kunde vi tänka att du, som ämnar ”gå pappas väg” och bli prest … skulle vårdslösa religionstimmarna på detta sätt. Det gör riktigt ondt i hjärtat om någon av våra barn visar likgiltighet för det ämne som bör vara det allra främsta af alla, religionen! … nog är det bra sorgligt att Schalins gossar skola vara en sådan laiskuri-lauma i lärarnas ögon.” (5.11.1897)

Bokföring över skolgossarnas utgifter (februari 1895), och två brevillustrationer: Tack för pengarna 16.10.1895 ; klockan 17.3.1895. Teodors klocka var en belöning för och uppmuntran till flit. Ett och ett halvt år tidigare hade mor Alma meddelat att hon sätter 50 penni i gossarnas sparkassor för varje ”blankt betyg” (utan anmärkningar eller dåliga siffror): ”ju flitigare ni äro, dess förr få ni klockor åt er. Tänk så roligt det blir att få en egen klocka.” (9.10.1893)

Breven från Teodor till föräldrarna innehåller pliktskyldiga rapporter om skolframgångar och -motgångar, om utgifter, om släktingar de hälsat på, om inackorderingshemmen och klasskamrater. En blev relegerad för att ha förfalskat sitt betyg – hans pappa var så sträng! En annan p.g.a. ”latsjuka” – trots läkarintyg. Mycket handlar om hälsa och sjukdom. ”Vi äro någorlunda friska. Jag har svaga ben, duktig hosta, ondt i halsen och snufva. Johannes och Arnold ha också begge hosta.” (21.11.1897) Symptom beskrivs ingående. Illamående, magsjuka, inte kunnat äta, en massa kliande prickar etc. Det är ofta busväder. Ibland eldsvådor.

”Älskade mamma! Huru må ni nu der i Nykarleby.Vi må bra! (utom att jag har min magsjuka). Soldaterna har jag redan kommenderat i krig. Jag blef bjuden till Smedbergs på en stund för att jag skulle få leka med Bror Smedberg. Vi ha uppfunnit en ny slags kanoner. Den är gjord af en gevärspatron och en liten plåtbit. Så här: [bild] … Man lägger ej någonslags krut i den utan bara lite vatten som uppvärmes medelst eld …  PS. Jag glömde alldeles att nämna att här var en stor eldsvåda i går. En stor fabrik brann ner ända till grunden.” (14.10.1894)

Under Uleåborgstiden bodde Teodor i fyra olika inackorderingshem, eller skolkvarter som de också kallades. I manuskriptet får de stort utrymme. Enligt min mors efterskrift stämmer beskrivningarna väl överens med de historier Teodor brukade berätta hemma – om ogina husvärdar, och pojkstreck. Och när den forna bolagskamraten, forstmästaren Einar Reuter (Schjerfbeckbiografen A. Ahtela) kom på besök en gång, blev familjen inkallad för att höra bekräftelse på att några av de mest otroliga historierna var sanna. I slutet av manuskriptet ger han skolkvarteren skulden för mycket av den vantrivsel gossarnas led av.

”Ett inackorderingshem där främmande barn i den ömtåligaste åldern nödtorftigt uppfödas som unga djur i en farm för blotta ekonomins, för vinstens skull … det har mången gång inte så litet på sitt samvete.”

Eftersom bröderna misskötte skolarbetet genast från början, föreslog skolans rektor byte av inackorderingshem för följande läsår. Han rekommenderade en allvarlig, troende lärarfamilj. ”Lärare Raita”, som han kallas i manuskriptet, var pietist – liksom rektorn, och gossarnas farmor. Han skötte ibland lärarvikariat, men verkade mest som resetalare i nykterhet, och väckelse. När han var bortrest hade bolagisterna fria tyglar. När han var hemma måste de delta i hans väckelsemöten. Gudstjänsterna var evighetslånga, och de gråklädda karlarna som fyllde salen bolmade mahorka så luften var tjock av rök. I föräldrarnas brev omtalas han som magister Bergh:

Dagbok för skolanmärkningar läsåret 1893–94 med namnteckningar av gossarnas målsman och husvärd Immanuel Bergh (i manuskriptet ”Lärare Raita”), och brevillustration där Bergh är avbildad med eldgaffel och pipa (28.10.1894).

”Af magister Berghs alla bref, i synnerhet de två sista finna vi med sorg och bitterhet huru svårligen både lärarene och herrskapet Bergh äro missnöjda med eder för ert sjelfsvåld, er vanart och er lättja såsom orden lyda. Detta är förskräckliga saker att höra för föräldrarna, och det måste vi höra i hvarje bref. Har ni då rakt ingen hederskänsla och ingen kärlek i edra hjärtan och ingen fruktan för Guds vrede, då ni så kunna bedröfva edra föräldrar?” (25.4.1894)

Följande läsår fick de ett annat inkvarteringshem. Deras nya värdinna kallas i manuskriptet ”överstinnan”. Hos henne bodde de tre läsår. ”Vi äro nu här ett muntert bolag, 5 gossar och 2 flickor och tant. Tant är pratsam och glad”, rapporterar Teodor. Tre barn var tydligen hennes egna, det äldsta en dotter på 23 år. Enligt manuskriptet präglades hemmet av trevnad och generositet – tills den giftasvuxna dottern var bortgift. Sedan förändrades allt. Överstinnan flyttade till en billigare bostad, förlorade intresse för sina inhysingar och började snåla med både mat och värme. Einar Reuter och hans bror Osvald blev bolagister hos överstinnan hösten 1896. Bekantskapen med dem inleddes med gräl:

”Bäst Einar satt och läste såg han opp från boken och sade Jag tycker du alldeles liknar en apa. Sedan började båda att öknämna och reta mig; då tog jag fast Osvald som låg på sin säng och sparkade mig. Så började grälet. I början var jag ej alls ond, men på slutet blef jag så arg att jag tänkte dänga båda i väggen, när Osvald spottade mig rakt i ansiktet och kastade en gaffel (hvilken dock ej just skadade mig) efter mig. Einar började då bli rasande och skulle slå mig i ansiktet med en stol från hvilken jag dock redde mig med att rycka till mig en stol med hvilken jag satt för så att han blott träffade stolen. Då gick jag upp till vår kammare för att det ej skulle bli vidare af … Nu har vi dock blifvit vänner åter.” (13.9.1896)

Teodor Schalin. Illustrerat brev med karikatyrer av bolagskamraterna Osvald och Einar Reuter (12.10.1895). Osvald kallades ”Kuolema [döden] för att han ser riktigt hemsk ut när han skrattar eller ser sorgsen ut. Einar åter går alltid med näsan i vädret, knycker på nacken och är rysligt högfärdig.” Einar Reuter (alias A.Ahtela) blev känd för sin vänskap med Helene Schjerfbeck. I ett tidigare brev hade Teodor berättat om ett slagsmål med bröderna (se textcitat).

När Teodor börjar gymnasiet bor bröderna i ett nytt skolkvarter. De har ett stort rum med 3 fönster, 2 åt gatan och ett åt gården. Maten är riktigt god, ”och vi få nog äta oss mätta det är så säkert det.” (5.9.1897) I ett annat rum bor det flickor. Värdinnan är trevlig. ”Bröderna kände att de fått en vän att lita sig till och ett hem”. Mest berättar han nu om konventsliv och vänskap. Vännerna kallas i manuskriptet ”Eino” – poeten, och ”Ilmari” – hjältetenoren. Den senare var Jussi Snellman, som blev skådespelare, och gifte sig med Sibelius dotter, Ruth Snellman. Han var ”den borne charmören, skön, mörk, exotisk att skåda”. Societetsdamerna skämde bort honom, och ortens körer slogs om honom. Själv startade han en kamratkör som om nätterna drog runt på gatorna och sjöng serenader. Det blev fina upplevelser för Teodor. ”Sista natten har jag varit på serenad igen … 24 sånger på en natt.”(29.10.1899)

Uleåborgs finska lyceum, porträttfotografier av studentklassens elever våren 1900. I mitten, från vänster: Einar Wichmann (”poeten”), Teodor Schalin, och Jussi Snellman (”hjälttenoren”), och brevillustration av Teodor föreställande fotograferingen. (våren 1900, odat.)

För en blöthjärtad nutidsläsare är föräldrarnas förmaningsbrev ”fruktansvärd läsning” – för att låna ett av Zachris’ uttryck. Jag föreställer mig hur tillintetgörande det måste ha varit för de hemsjuka, retade och utskällda gossarna att få så mycket skam- och skuldbeläggande förebråelser. Deras mamma får stickningar i hjärtat av ledsamheter. ”Om mamma vore borta då ni skulle komma hem, huru tung och bitter skulle ej ångern kännas!” (25.4.1894) Deras pappa blir så gammal av allt arbete och alla bekymmer. ”Bjuden nu till att bereda honom glädje, ty hvem vet huru länge vi få behålla honom.” (12.11.1898) De jämförs med andra. Det går ovanligt bra för tant Ida Ingmans gossar, och deras småkusin Bertel är en exemplarisk yngling. ”Det hörs snart kring hela landet om en lärare har vanartiga söner.” (21.3.1896)

I förmaningsbreven låter Zachris’ strängare och kärvare, och han ger sig sällan tid att småprata om annat. Alma förebrår och förmanar lika mycket, men omsorgen om pojkarnas fysiska välmående, och de små rapporterna hemifrån gör hennes brev mildare. ”Far stökade undan sina brevskyldigheter som en plikt, och hade brått att få de obligatoriska förmaningsorden nedkastade på pappret” skriver Teodor i manuskriptet. När mor satte sig vid skrivbordet, kopplade hon däremot loss från allt annat, och ”levde ut några stunder i sin gosses sällskap, så fullt att formandet av varje enskild bokstav … blev något av en hängiven andakt.” Han citerar:

”’Men för att nu tala om något annat: jag har redan låtit bära upp rosorna från källaren. I övre hallen, du vet, på blombordet, baddar solen redan om dagarna så varmt, att man har riktiga vårkänningar. Den fuktiga mullen i krukorna doftar och de ljusgröna skotten tittar fram både här och var, på det svarta, nyss så döda stammarna. Är inte alltid våren en påminnelse om det eviga livet?’ … Sådant skrev mor helst. Att läsa de breven var som att stiga in över hemmets tröskel, där allt låg så rent och prydligt tillrättalagt av denna samma ordnande hand.”

FOTNOT

* I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016).