Att blogga vid sidan av arkivarbetet gör sorterande mera osystematiskt och äventyrligt. Man stöter ofta på saker man inte känt till. Men så länge man bara sorterar, behöver man inte söka svar på de frågor det väcker.

För att lösa mysterier måste jag lämna den kategori jag håller på med. Jag måste gå tillbaka till sådant jag trott mig vara färdig med och öppna lådor jag av bävan och ointresse tänkt spara till senare. Det tar tid, men ger bättre överblick. Mest belönande är ändå upptäckarglädjen. Den är både katharsisk och beroendeframkallande. Att hitta svar är underbart. Men den information som först får en att hoppa och dansa blir snabbt självklar – Jaha. Än sen. Vem bryr sig? Och vem bryr sig om denna insikt? Alla har vi hört, att det är vägen och inte målet som är det viktiga.

Det enda botemedlet är en ny fråga.

I lådan med barnteckningar och varia finns ett kuvert med elevarbeten från Långbacka folkskola i Nedervetil från 1948–49. Jag började folkskolan i Ekenäs tio år senare, men kände ändå starkt igen mig i bildernas atmosfär. Färgerna, motiven, sättet att teckna verkade så tidstypiska, och många var så fina att jag ville ägna dem ett eget blogginlägg.

Det enda jag behövde ta reda på var – varför Nedervetil? Mina föräldrar gifte sig i juni 1947. Min mor hade utbildat sig till folkskollärare. När jag föddes bodde vi i Gamlakarleby. Under min barndom åtog hon sig ibland lärarvikariat. Skolteckningarna måste vara gjorda av elever till henne. Men Nedervetil ligger 20 km från Karleby och min storebror är född i februari 1948. Han var för liten och pendelavståndet för stort? Det går inte ihop.

Jag hittade inga dagböcker från denna tid, och inga brev till föräldrarna bland det Schalinska material som min mor grovsorterade innan hon dog. Efter det letade jag i en låda med min mors egna brev. De flesta är sådana hon fått, men där fanns också brev hon själv skrivit. Gummibanden som hållit ihop buntarna gick av vid minsta beröring, och oordningen var om möjligt större efter mitt letande än innan. Men jag hittade det jag sökte! Allra underst, fanns en pärm med prydligt utslätade, kronologiskt ordnade brev från åren 1948–50.

Det var min mor som bodde i Nedervetil – fick jag veta – och min far som pendlade. Under början av 1948, när min bror var nyfödd, bodde de i Kivilös i Jakobstad, och ett par sommarmånader i Larsmo. Den 25 juli rapporterar hon att min far fått tjänst som redaktör på Österbottningen. Den 9.8 började han jobba. Då var hon och babyn hos svärfar i Överpurmo. ”Vet ingenting ännu om vart jag skall ta vägen” skriver hon. De hade hyst hopp om en bostad i Karleby, men den hade visat sig omöjlig. Bostadsbristen var akut under efterkrigsåren.

”Farbror sade just att det finns ett ställe här där de inte får lärare till vintern”, fortsätter hon, föga entusiastiskt. I nästa brev konstaterar hon att det nog är enda utvägen. Det var alltså bostaden som fick henne att ta emot jobbet. Min far bodde en stor del av veckan i Karleby. De första månaderna övernattade han på redaktionen, sedan i ett litet hyresrum.

Det var först när jag läst alla brev från dessa år, och konsulterat min bror, och Wikipedia – som jag förstod att den ”farbror” hon syftade på var Joel Granvik (1892–1959). Han blev chefredaktör för Österbottningen samtidigt som min far utsågs till biträdande redaktör, och hade arbetat som folkskollärare i Nedervetil och Karleby till mitten av 1940-talet. Granviks familj bodde fortfarande i lärarbostaden. Min mor blev deras underhyresgäst, och de ställde upp med barnpassning medan hon undervisade.

Breven är skrivna till min mormor, med hälsningar till de andra i familjen. Mycket handlar om materiella ting. Hon ber dem skicka förnödenheter, och ber om praktiska råd. Sötsaker och konfektionsvaror är på kort. Byns sömmerska syr kläder efter min mors ritningar till de tyg hon lyckas få tag på. Färgerna är inte alltid i hennes smak, och ibland måste modellen justeras för att tyget inte räcker till. Allt återanvänds och repareras.

Mest levande och medryckande är hennes brev, när hon får beskriva händelseförlopp och situationer. Man kan inte annat än le åt änglavingarna på skolans jultablå.  De tillverkades av babyns ”kissplattor (medelkissiga), ett ark pappersvadd och pastellfärgade ritpapper i remsor.” Flickorna höll på skratta ihjäl sig, när hon sade att hon efter festen tar dem tillbaka åt babyn att fortsätta på, ”Poetiskt – vila på änglavingar (av fodercellulosa!!)”

Dramatiska element är vargrykten, ”käringgräl” med polisförhör som följd, mörka vägar och blixthalka, men också ohyra och tuberkulosskräck. De hade läkarbesök i oktober:

”Fyra av mina kära elever har skabb. En hel del har löss i håret. Och det är inte mycket hopp om att de bryr sig om läkarens föreskrifter, desamma har haft det flera år. Jag hade mardrömmar natten efter… / Snälla barn är det ju tillsvidare, men från förfärligt fattiga förhållanden. Myller av barn i familjer med ett och två rum. Säkert flera i samma säng. Nästan överlag ordinerade doktorn tidigare i säng! I de flesta hemmen har de haft eller har tuberkulos.”

Mest oroande var att dottern i huset (som tog hand om babyns smutsbyke) flera gånger varit på sanatorium, och regelbundet åkte in till stan ”för att pumpas”.* De mindre syskonen älskade att bära på den lilla. ”De halar honom alltid, när jag är i skolan, ditöver på sin sida. Minst tycker jag om när de lägger honom på schäslongen. – För att förebygga halar jag honom med i klassen ibland, men det är så besvärligt att skriva på tavlan då, och så börjar han skrika.”

Men, inte är det så farligt, tillägger hon. ”Jag känner mig bara så duktig om jag får er att tycka att det är rysligt.” Det är inte bara dramatiseringar och humoristiska vändningar som gör breven till en underhållande tidsresa, utan också illustrationerna. Hon tycker om att rita, som det konstnärsbarn hon är, och hade själv konstnärsambitioner. Föräldrarna uppmuntrade, men ville att hon först skaffar sig yrkesexamen. En bok hon illustrerat utkom år 1948**. I ett brev hänvisar hon till en recension i Hbl. Hon målar porträtt av sina elever, gör vinjetter och porträtteckningar på beställning (förmedlade av min far), suckar över material- och tidsbrist, och nämner modeller hon tänkt måla.

Vistelsen i Nedervetil varade bara ett läsår. I juni åkte mor och son till föräldrarnas sommarställe i Pargas, och i augusti flyttade familjen in i en lägenhet på två rum och kök i Gamlakarleby. När hon beskriver bostadsområdet ser jag för mig kulisskvarteren i den nyligen TV-aktuella filmatiseringen av Ferrantes Min fantastiska väninna. Ett myller av liv i stans utkant, och en vardagsrealism full med tidsmarkörer. Den 19.8.1949 skriver hon:

”Rummen var mycket större än jag trodde och hit ryms fast vad… / Mittemot salongen har vi ett långt stort trevånings stenhus benämnt ”Lutikanlinna” (vägglusborgen)… / I Lutikanlinna formligen kokar det av barn (kommunalt bygge för stora familjer) på gården och alla fruar som jag ser i mjölkbutiken har magarna i vädret så man knappt ryms in… / Det här huset är en fyrfamiljsvilla. Relativt skaplig att skåda… / Luften här är ren (utom den dan de tömde Lutikanlinnas septintank), blåsten direkt från vischan, stan tar nästan slut vid vårt hus på den här kanten. Jag tycker vi har furstligt med utrymme för våra lekamar (!) och andar. Utsikten visserligen mera rysansvärd, eftersom alla hus är så förstadiga och nya och tomterna följaktligen ouppodlade och potatis- och trampgräsbeväxta och brädstaplar lite varstans. Till på köpet bygger de en gata här bredvid så den är alldeles uppgrävd och full av gubbar och hästar och sten.”

Det var tack vare denna drömlägenhet, som det blev plats också för mig i världen.

FOTNOTER

* Det kan syfta på en metod, som gick ut på att man pumpade in kvävgas i bröstkorgen. Omnämnd i ett examensarbete av Björn Fredriksson, Linnéuniversitetet, Institutionen för kulturvetenskaper, 2012 (http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:615484/FULLTEXT02)

** Greta Jansén-Storbacka, Dittan och hennes patrull, 1948.