För 35 år sedan påbörjade jag en undersökning om ”kvinnor som inte blivit konstnärer”. När jag var ung på 1960- och 1970-talet var nästan alla bildkonstnärer man hörde talas om män, trots att kvinnor ofta varit i majoritet i konstskolorna. Jag ville ta reda på vad kvinnorna gjort med sin begåvning och kreativitet och hur deras liv sett ut. Jag spårade upp ett 30-tal elever som varit inskrivna vid Åbo ritskola 1950, lyssnade till deras levnadsberättelser och fotograferade allt de ville visa.

Några år senare dokumenterade jag deras manliga kurskamrater. Då ville jag veta hur de som lyckats etablera sig som konstnärer burit sig åt, när det verkat så omöjligt för kvinnorna, men jag var också genuint nyfiken på de män som försvunnit ut i det okända. Det blev en omtumlande process som fick mig att kritiskt reflektera över både min egen roll som forskare och min idealiserade bild av konstnärsyrket. Jag hade t.ex. föreställt mig att de som inte blivit yrkeskonstnärer skulle uppleva sig som förlorare, och ha svårare, än vad de kvinnliga eleverna haft, att försona sig med sitt ”misslyckande”. Men de flesta hade använt sin begåvning och utbildning på andra områden och verkade helt nöjda med sina val.*

Min mammas kusin Åke kunde ha varit en av dem. Han var son till Gretas syster Rachel (1896–1965), och Fredrik Östenson. Familjen flyttade rätt ofta (Fredrik var forstmästare), men bodde stationärt i Ekenäs när vi flyttade dit 1956. Då hade de egnahemshus med stor trädgård och egen strand, och vi barn kände oss alltid välkomna där. Det fanns ett inramat foto av Åke i vardagsrummet. Fredrik läste en gång högt en kort text som slutade med Åkes död. Scenen, liksom fotografiet, gjorde outplånligt intryck för att Fredriks röst blev så grötig. Senare fick jag höra att Åke var konstnärligt mycket begåvad. Det gjorde också intryck. En teckningslärare hade gett honom vitsordet 10+ för att han var så överlägsen alla andra som fått 10.

År 1936 skrev min mor i skoluppsatsen ”Mina kusiner” om hur bra Åke ritar, men också att han är specialist på att tappa tänder. ”Jag vet inte om det är benen eller tänderna som är lösa i skruvarna, eller är det kanske förståndet.”* Jag skapade sen en förhandsföreställning, som man lätt gör, på basen av de knappa uppgifter jag hade: Olycksbenäget barn, konstnärligt begåvad, stupade i kriget. Jag föreställde mig en konstnärssjäl, drömmande, ouppmärksam, kanske lite fumlig, och att han självklart tänkte sig en framtid som konstnär.

Hans bror Holger Östenson skrev på gamla dagar minnesanteckningar*, där han ägnar också Åke ett par sidor. Holgers beskrivning punkterar lika effektivt mina förhandsföreställningar, som de tidigare nämnda mansintervjuerna. Åke skulle bli forstmästare som sin far, och var inskriven vid Helsingfors Universitet. Som pojke var han lika företagsam och oförsiktig som andra. Holger lyfter fram hans bedrifter under kriget. Efter att ha skjutit mot tanks befordrades han till korpral, antogs till officersskolan, blev artillerifänrik och sökte till flygvapnet. Han utförde många bombningsuppdrag på östfronten och överlevde ett par vådliga nödlandningar. I juni 1944 fick han en granat i magen när bombplanet anfölls av ett jaktplan. Man lyckades flyga hem planet, men han dog på sjukhuset.

Holger berättar utförligt om sina egna krigsupplevelser. Jag skummar bara. Det bjuder för stort motstånd. Inte bara för att krig är motbjudande utan för att texten är tråkig. Det är för mycket detaljer. Personnamn, militära grader, orter, uppgifter om vapen- och fordonstyper. Jag föreställer mig att fokuseringen på kalla fakta fungerar som en överlevnadsstrategi, ett sätt att hålla känslorna och tankarna i styr. Både i farans och handlingens stund, och när mardrömmarna och eftertankarna tränger sig på. Som att räkna får innan man somnar.

I släktarkivet finns några teckningar med kommentarer som Åke skickat från fronten. De är adresserade till hans kusin Olle (1930–2018), och till Teodor som gett honom uppmuntran och konstnärliga råd. Våren 1942 studerade han en kort tid vid Åbo ritskola. Min mor nämner det i sin dagbok den 14.5: ”Åke är på sjukpermission och har varit i Åbo tills i morse. Han satt nästan alla dagar här en stund efter ritskolan.”

Bilden t.v. är ritad på ett postkort med texten: ”Bästa morbror. Hjärtligt tack för det långa brevet. Jag skall fundera på saken. Försöka duger. Bara jag får tusch och pennor som jag skrivit efter skall jag börja på allvar. Här har jag rätt så gott om tid. – Författa har jag aldrig försökt på förr och det kommer nog att bjuda på svårigheter.” (5.3.41) På en paffremsa med samma datum finns ett tillägg: ”Jag skickar här en del bilder. I denna stil har jag ritat många postkort åt pojkarna. Också har jag ritat pojkarnas porträtt för att få övning i porträttritning. Här har jag åtminstone rikligt med modeller. Jag kan nog säga att jag vunnit en viss färdighet också häri, men likheten lämnar ofta mycket övrigt att önska.” Bilden av Stalin som dricker vodka med en djävul, är tecknad i blyerts på ett kort adresserat till Herr Z. Schalin: ”Bästa kusin Olle: ”Tack för dina båda brev. Jag svarar nu så här kort men hoppas att jag hinner rita fler bilder en annan gång i något brev. Hälsa de dina och må väl.” (24.10.41. Z syftar på Olles dopnamn Zachris)

”Jag skickar nu också ett halvfärdigt porträtt av en viss Kuisma. Jag tycker om att rita honom på grund av hans karakteristiska haka som här är en aning överdriven. Denna bild har mycket stor likhet med personen i fråga fastän han är en aning karikerad.” (5.3.41)

”Hallå på dej kusin! Hur går det och hur står det till? Tack för ditt kort och brev som väntade på mej när jag kom hit ”hem”. Det första jag fick göra var att köra ved till eldledningskorsun. Du ser mej här bredvid med hästen ”Kujars”. På stockarna ligger maskinpistolen. Ett runt reservmagasin hänger vid bältet. Släden är av rysk modell med högt upphöjda medar framtill. Vägen är en järnväg, därför är det så långt till skogen. Vägarna äro annars mycket smala, så att trädgrenarna taga i varandra … Här bredvid ser du mitt nuvarande ”hem” utifrån. Det ryker hemtrevligt från skorstenen. Ingången skymtar nedtill. En asp har blivit avhuggen på mitten av en granatskärva. Stubben nere till höger skall föreställa vår sågbock. Nederst ser du vår yxa och såg. Bilden på denna sida föreställer en liten tiggarflicka på Petroskoi station. De få som finns kvar av civilbefolkningen leva i urusla levnadsförhållanden. Vi klaga över matbrist, men vad skall då de göra. Där på stationen gå alla dagar grupper av små barn och gamla gummor som begära ”liepuska” av soldaterna som fara på permission eller som komma tillbaks. På fötterna ha de oftast jättelika filtstövlar så man har lust att utbrista: Vart skall stövlarna med flickan!” (21.1.42. Olle var 11 år)

Åkes teckningar berör mig. Mer än autentiska foton skulle göra, och på ett annat sätt än krigsskildringar i litteratur, film, faktaböcker eller museiutställningar. Jag frågar mig varför. Ägnar timmar åt att formulera förklaringar. Ger upp.

FOTNOTER

* se närmare blogginlägget Skoluppsats från år 1936, publ. 3.4.2020.

*Willner-Rönnholm, Margareta: ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 10, Helsingfors 1987 ; ”Det ’andra’ könet i forskningsprocessen, Forskaren som subjekt och objekt” i Naistutkimus – Kvinnoforskning 2/1990 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag, Vammala 2001.

* Östenson, Holger: Några minnen ur mitt leverne. Med bilagor beträffande syskonen. Skrivet och kompletterat 2004–2005. Duplikat, 105 sid. /  Han påpekar i inledningen att han skrivit ”en liten bok om fångenskapen i Sovjetunionen” och därför inte går närmare in på det i dessa ”memoarer” som kommer att finnas endast i några få exemplar.