Varför vill jag visa klassiska pojkteckningar av slagfält, eldsvådor och ånglokomotiv, eller plumpar och främmande stadsvyer? Bilderna är signerade F.H. eller Fritz Hilbert, ett namn som inte säger mig någonting. Han ingår inte i mitt släktprojekt, och anknyter inte heller till något av mina tidigare intresseområden.

Jag kommer tydligt ihåg stunden då jag första gången stötte på hans teckningar. Förvåningen och fascinationen. De låg i ett kuvert med några andra främmande bilder, i en kista fylld med mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins skisser. Kistan är massiv. Två meter lång, 65 cm bred och drygt 40 cm djup. I mina morföräldrars lägenhet stod den i tamburen. På den lade man ner väskor, barn och blommor medan man tog av sig ytterkläderna. Hos oss fungerar den som blombord, men innehållet är detsamma. Det är sällan jag öppnar den.

Minnet av Fritz Hilbert har varit häftat vid kistan sedan första ögonkastet. Jag har föreställt mig honom som en gosse på 7-8 år, och att Teodor, som arbetat som teckningslärare, måtte ha samlat på intressanta elevarbeten. När jag sorterade den, i första blogginlägget omnämnda lådan med barnteckningar och varia, insåg jag att jag haft fel visavi Teodor. Inte samlade han. Samtidigt störde det mig att Fritz’ bilder var på ”fel” ställe.

Jag lyfte följaktligen bort alla de krukor med grönväxter och annat som samlats ovanpå kistan, lyfte upp locket, bredde ut teckningspärmar i högar på golvet, och sökte fram kuvertet med Fritz’ bilder. De flesta är tecknade med blyerts på vanligt rutpapper. Det finns inga årtal. ”Eldsvådan på Skepparegatan” står det på en bild, på en annan ”Fritz Hilbert 4 (eller 1) B. Ritat i skolan”. Det är de enda ledtrådar som finns. Förutom stadsvyerna, som med sina höghus och sin täta bebyggelse saknar likhet med Åbo – där Teodor var verksam från och med hösten 1917.

Det är nyfikenheten och de egna hypoteserna som gör arkivarbetet spännande. Jag ville absolut veta när bilderna var gjorda, vem denna Fritz Hilbert var och varför de fanns bland det Schalinska materialet.

Innan Teodor kom till Åbo var han teckningslärare i Helsingfors, där han började studera konst år 1900.  Medan han bodde i Helsingfors skrev han regelbundet hem till föräldrarna. Jag söker fram breven på jakt efter ledtrådar.

Sitt första lärarjobb fick han hösten 1909 – ett tillfälligt förordnande i Svenska Reallyceet. I början är han osäker och lättskrämd, men trivs snart med arbetet och börjar tycka om ”flertalet af mina pojkar”. Han hade inte sökt tjänsten som ordinarie, eftersom han saknade erfarenhet och papper, och han visste inte ”att man kan söka och anhålla om förlängd tid för afläggande af prof och auskultering.” Rektorn ville tydligen behålla honom – i stället för att anställa en väl meriterad fröken.

I januari 1910 har han vitsord i pedagogik. I slutet av april får han en skola till, Nya Svenska läroverket. ”Äfven denna tjänst gäller för så lång tid framåt jag någonsin vill behålla den.” Han håller övningslektioner och skall avlägga undervisningsprov på hösten. Orsaken till att han ville ha fast lönearbete just då framgår också. Han förlovade sig våren 1909, byggde ett ateljéhus i Alberga år 1910, och gifte sig när huset var inflyttningsklart. Det var hans första äktenskap.

Läsåret 1909–10 var han aktivt sysselsatt med att förkovra sig i sitt nya värv. Det finns ett odaterat föredragsmanuskript som kan vara från den tiden, eftersom han hänvisar till sin ringa erfarenhet och till rituppgifter som en pojkklass fått. Han tycker det intressant att se hur olika pojkar och flickar ritar.  Pojkarna har skarpare blick för tingens konstruktion, tycker han, medan flickor har mera sinne för det estetiska. Som exempel berättar han hur fula damerna blev, och hur fantasilösa dräkter de fick, när pojkklassen skulle skildra ”den kvinnliga fåfängan” (sic!).

”Men striderna mellan indianer och vita! Pojkklassen hade åstadkommit skildringar som formligen komma en att hålla andan… / På varje kvadratcentimeter av bilden håller det på att hända någonting hemskt. Pilarna regna. Det är fart och liv över det hela. Bilderna är förvånansvärt väl tecknade med noggranna detaljer och den yppigaste fantasi. Liknande bilder med flygplan, bilar eller ångbåtar uppväckte min största beundran…”

Även om beskrivningen inte motsvarar Friz Hilbets motiv, tar den fasta på samma typ av kvaliteter som fick också mig att formligen tappa andan. Det är skickligt tecknat, fartfyllt, rytmiskt, detaljerat. Jag blev imponerad, men också på ett ambivalent sätt störd av våldsamheten, både vad gäller motiv och linje – de överdrivet kraftiga konturerna, och den intensitet med vilken pojken måste ha gnuggat blyertspennan mot pappret för att åstadkomma tågvagnarnas och tegelfasadernas glänsande, grafitgrå ytor.

Bilderna blir bara mer levande ju mer jag studerar dem. Eller det är pojken som hållit pennan som blir levande. Jag nästan hör hur spottet yr när han väser fram sprängljuden när borgen skall flyga i luften. Och jag ser honom gå fram till fönstret för att blicka ner över storstadens gator och hustak.

Det som bilderna förmedlar är egentligen detsamma som finns i all konst som berör. En förtätad, intensifierad närvaro, som överskrider tid och rum.

När jag fiskar på nätet hittar jag en dekorationsmålare vid namn Fritz Hilbert (1898–1981), som verkat i Helsingfors. Han arbetade på en målarfirma, där han avancerade till konstnärlig chef. Har gjort glasmålningar för en restaurang och en kyrka. Jag bestämmer mig för att det han. Han var i skolåldern när Teodor var teckningslärare i Helsingfors. I centrum av Helsingfors finns en gata vid namn Skepparegatan (där eldsvådan äger rum). Den ligger inte så långt från Johanneskyrkan vars kännspaka torn påminner om dem som förekommer på Fritz Hilberts stadsvyer.

Om teckningarna är gjorda kring 1909–10 var han elva eller tolv – äldre än jag föreställt mig. Då är teckningarna inte lika avancerade? Kanske de inte ens var särdeles unika – om man får tro Teodors karakteristik av pojkklassens bilder överlag. Men det fråntar dem inte deras intensitet. Och det faktum att Teodor velat ha dem, och sparat dem vid flytten till Åbo.

Sverige har ett centralt barnbildarkiv, med 650000 verk från 1790-talet till i dag. I Finland finns bara en webbsida, Taidejemma som presenterar ett tiotal institutionsspecifika samlingar, som uppstått i anslutning till skolor, och/eller teckningstävlingar. De är tillgängliga för forskare, men i allmänhet okatalogiserade, och ingen uppger sig ta emot barnteckningar.