Min moster Utta dog som 35-åring efter ett hjärtingrepp som ansågs okomplicerat. Om jag minns rätt var operationen inte nödvändig utan gjordes i hopp om att den kunde lindra hennes ångest. Min mamma förklarade att det var som att ta ut hjärtat och stoppa tummen i ett hål för att göra det lite större. Jag var tio år gammal. Jag minns också en mardröm jag hade strax innan hon dog. Om snöbollar som kastades mot en isig snöfigur som var hon. Och att det pratades om hur hon planerat begravningen på förhand, för att göra det lättare för min mormor (min morfar hade dött året innan).

Utta fanns ofta på landet om somrarna, och hos mina morföräldrar i Åbo. Jag har tydliga minnen av henne, också om vår relation var ganska ljum. Hon tyckte mera om min bror – och jag om min morbror. Men vi var födda samma dag, och vi var båda mellanbarn. Det kändes betydelsefullt.

Till tioårsdagen fick jag ett gratulationsbrev där hon påpekade att vi tillsammans blev 45 år. Brevet finns inte kvar, men jag minns att hon där berättade om elchocker. Att man efteråt minns saker från långt tillbaka i tiden. Att hon mycket levande sett för sig ett kantarellställe hon hade som barn.

Uttas brev har legat kvar bland det övriga Schalinska materialet. Jag hade tänkt spara dem till sist, osäker på om de kan ha någon betydelse för eftervärlden. Mina morföräldrar, Teodor och Greta kan ha intresse för någon konst- eller kulturhistorisk forskare – men hur skall man förhålla sig till privatbrev av okända människor som inte lämnat några spår i historien?

Utta (Kerstin Ursula Helena Schalin) föddes i januari 1926 och dog i november 1961. Hon var elev vid Folkhälsans Barnavårdsinstitut i Helsingfors, en månad 1944, och fem månader 1945.  Läsåret 1949–50 studerade hon vid Åbo Kvinnliga Hemslöjdsskola, på sömnadsavdelningen, och fortsatte på hösten i Åbo hemslöjds- och handarbetslärarinneinstitut, men avbröt p.g.a. sjukdom. Hon var hemhjälp på lantgårdar och barnflicka i olika familjer på 1940-talet och i början av 1950-talet. År 1954 jobbade hon en tid med handsömnad på en textilfabrik i Helsingfors. Efter det bodde hon i föräldrahemmet, ägnade sig åt handarbeten och hjälpte till i hushållet. Mest sydde hon barnkläder, och troll. En del fanns till salu i någon butik. Trollen hade god åtgång på julbasarer. Åbo landskapsmuseum tog emot hennes provlappar och mönstertidningar när vi tömde den Schalinska lägenheten.*

När jag läst igenom Gretas brev till de båda döttrarna fick jag en klarare bild av Uttas sjukdomshistoria. I breven till min mor Birgitta berättar hon om Uttas behandlingar, hur hon mår och om sin egen oro, och breven till Utta innehåller råd, uppmuntran och tröst. Uttas egna brev berättar om krämpor och tungsinne när hon skriver till sin mor, medan breven till systern länge behöll en ungdomlig jargong, lite retfull och med tonvikt på skvaller och situationskomik. Hon var en god berättare och iakttagare. Hennes beskrivningar av husfolk, hierarkier och miljöer under sommar- och hemhjälpsjobb, och av arbetskamraterna i textilfabriken är bitvis både filmatiska och underhållande – liksom hennes sätt att berätta om sina läkare och behandlingar.

Enligt mina mera minnesgoda syskon hade Utta någon form av grundläggande hjärtfel som hon fått som barn som en följd av reumatisk feber. Kanske 1933. Då hade hon scharlakansfeber, som kan ha reumatisk feber som följdsjukdom. På en albumsida med det året finns ett foto med texten ”Ursula återvänd från länssjukhuset”. Teorin om hjärtfel bekräftas av ett vykort från Kyrkslätt, där hon sommarjobbade 1942 och 1943: ”Just fått min dom från läkaren. Fullständig vila nödvändig för hjärtat. Inget val.” Av hennes brev från Barnavårdsinstitutet och arbetsplatserna, och av Gretas rapporter till Birgitta, framgår att hon lätt blev trött, och ofta hade värk i lederna, inflammationer och febersjukdomar.

När hon våren 1951 avbröt handarbetslärarinneinstitutet hade hon varit borta från skolan på grund av ”bensjukdom”. Greta skriver: ”Hon arbetade frenetisk under påsk för att få igen vad hon förlorat, men så tröt både de andliga och lekamliga krafterna när hon efter påsk började skolan. Nu har hon måst ge upp kampen för att få någonslags ro i själen. Hon har kastat loss från hela seminariet och beslutit att försöka ta sig fram med de sykunskaper hon har – men med lite mera nervkraft i behåll än om hon skulle stångat sig igenom kursen.” (3.4.1951)

Efter det förvärrades det mentala illamåendet. Flera läkare konsulterades. Hon ordinerades bl.a. sömn- och lugnande medel av en välrenommerad läkare i Helsingfors. Om inte det hjälpte rekommenderade han livligt chockbehandling. Han hade ett litet privat sjukhem för dylikt. Greta skriver: ”Det är hisnande dyrt. Men nu fick vi veta att man här i Åbo på kommunala får sådan behandling. Det tråkiga var att man måste i pappret förklaras sinnessjuk för att komma till sjukhuset. Det var bara pro forma. Men naturligtvis kändes det bittert för Ursula.”(12.12.1951)

Hon var tio dygn på sjukhus och fick tre gånger elchock. ”De voro synnerligen obehagliga. Efter det tredje fick hon nästan 38 graders feber och kroppen sjuk som vid ryggskott. Minnesslöhet följer med, men redan samma dag klarnar det mesta.” (Greta 26.12.1951)

Det verkar som om hon mått bättre de närmaste åren efter chockbehandlingen. Hon hänvisar senare till den i både positiva, och negativa ordalag. I breven till Birgitta nämner Greta ibland att Utta haft ”en trött period” men mest skriver hon om vardagliga sysslor och umgänge. Hösten 1954 känner Ursula sig ”otrygg med sitt illabefinnande” och vid årsskiftet tillbringar hon tre månader på sjukhus. Denna gång ansåg överläkaren (dr. K) att elchocker inte lämpar sig. Han tyckte inte heller att mentalsjukhuset gjorde det, eftersom det inte längre fanns någon fri avdelning.  I stället blev hon privatpatient på militärsjukhuset för dr. B, som vidareutbildade sig till nervläkare, och som blev den hon kom att ha mest tillit till. Det var han som, i egenskap av assistent, hade gett henne de första elchockerna 1951.

”Jag får så mycket olika mediciner, att jag snart börjar befara att jag är läkarvetenskapens försökskanin … Och så har han fått i huvudet att jag har gallsten. Och så försöker han psykoanalysera mig. Rolig karl, självmedveten, liten och allvarlig med himmelsblå ögon. Tar sitt yrke Hemskt på Allvar men är dessemellan rena sprallen. Han är ”modeläkaren” i Åbo för tillfället” (18.12.1954). Hon fick så mycket insulin- och andra injektioner att hon sade sig se ut ”som en gammal nåldyna”.

När dr. B gjort allt han kunnat, flyttades hon till kommunalsjukhuset för att som avslutning få elchocker, eftersom ”det ursprungliga onda – de där beklämningsskoven” fanns kvar, trots förbättringar. (Greta 20.1.1955)

”Men där vägrade läkaren att ge … Tänk så växlar modet. För ett par år sedan stod elektrochocken högt i kurs men nu påstås den ha risker. Tio dar bodde jag på Kommunala medan K. funderade på vad de skulle göra. Sen överlät han mig helt åt en liten grön underläkare (dr. A) som utan vidare beslöt att jag skulle behandlas med ”psykoterapi” vilket är hans käpphäst. Jag flyttade hem och färdas sen dess två gånger i veckan hos gröngölingen som har mottagning på Kommunala sjukhuset. Hela hans ”psykoterapi” verkar idel humbug. Troligen är jag försökskanin för han är inte färdigt utbildad. Han har för sig att alla krämpor från tandvärk till ångestskov kommer från ”missanpassning i barndomen”… / ”Allt kommer inifrån er själv, från barndomen.” (14.2.1955)

Eftersom Ursula inte fick något förtroende för dr. A, avbröt hon terapin några månader senare, efter konsultation med dr. B. Greta fick det obehagliga uppdraget att framföra budskapet. ”Och vet du vad han sade i telefon: ”Ni skall veta att beslutet kommer från det omedvetna. Det har stött på något inre hinder.” (7.3.1955) ”Det kommer inifrån, sa A:” blev sedan ett stående uttryck. Att skämta om svåra saker var väl en del av familjekulturen, på gott och ont.

En familjetradition, som min mamma förde vidare, var att tillverka en personlig julpepparkaka, som syftar på någon central tilldragelse under det gångna året. En del av nöjet var att gissa vad den föreställer. Julen 1955 föreställde Uttas pepparkaka dr. B ”dragande en tjock gris från bakbenen ut ur ett brinnande fähus. Hänsyftande på att han förklarat att jag omedvetet flyr tillbaks in i sjukdom undan livets svårigheter lika som en gris springer tillbaka i det brinnande fähuset när man redan räddat den.” (julbrev till Birgitta 29.12.55)

Familjebreven berättar mycket lite om tiden från 1956 framåt. Brevväxlingen med Birgitta ersattes av telefonsamtal, och när Utta inte var på sjukhus bodde hon hos föräldrarna. Från de tre sista åren finns åtta brev som är skrivna på sjukhuset, ett till Birgitta, och de övriga sådana hon gett (eller tänkt ge) åt Greta, de flesta från tiden efter Teodors död. Hon önskar hon kunde vara hemma hos Greta som stöd och sällskap, men hon vågar inte. ”Ingen begriper varför jag envisas vara här men inte ens Mamma vet vilka hemska tvångstankar som plötsligt kan komma med ångestskoven.” / ”Varje gång du går kommer skräcktanken att det kanske är sista gången jag ser dig och därför vill jag nu få tacka. Det har varit så bittert för mig att efteråt minnas hur tvär och inbunden jag var mot Pappa.”

Brevet till Birgitta är daterat 31.1.1961: ”Jag skall i så här god tid påbörja ett gratulationsbrev till din födelsedag. Visserligen sitter alla mina skruvar löst för jag är mitt uppe i chockbehandling. Det är minst sagt egendomligt hur elektrochock kan röra om i minnets mest avlägsna vrån. Det förflutna blir mer levande än nuet… / 4.2. Nu är chockbehandlingen över, och jävlig var den. Och hjälpte ingenting. Jag är utled på den här tillvaron. Vore det inte för riskerna skulle jag flytta hem trots ångest. Det får aldrig berättas åt Mamma men det lär finnas risk att jag under ångestskov i panik kastar mig ut genom fönstret eller liknande… / Jag är nuförtiden mest på Västermälö psykiskt … i halvsömn tycker jag mig ligga i vindsrummet. Efter elektrochock är det ännu besynnerligare. Jag har försökt beskriva åt dehär läkarna men de ids inte höra på. Och jag som tycker att det skulle intressera psykologer. Det är nämligen så att man ser sig själv med främmande ögon och framför allt yngre. Det är med häpnad man småningom minns sin ålder, minns var man är, och vad som hänt.”

Efter att ha tagit del av Uttas brevväxling, och Gretas hälsorapporter till Birgitta, frågar jag mig om inte detta material i själva verket är mera unikt och av större intresse för forskningen, inom andra områden, än beskrivningarna av Teodors och Gretas konstnärsliv. Inte minst som den typ av psykiska symptom som Utta drogs med är ett växande problem i dag. Breven belyser från flera håll, och under en längre period, hur fysiska och mentala problem förstärker varandra och förvandlas till en ond cirkel, där också behandlingarna kan förvärra situationen – och hur man talade om, benämnde och förhöll sig till psykiskt illamående. Av närmare 300 bevarade brev – av Greta till döttrarna, och av Utta till Birgitta och Greta – hittade jag kommentarer om Uttas hälsotillstånd i femtio. Dessutom innehåller samlingen ett tiotal uppmuntrande och tröstande brev från personer utanför familjen.

För mig klargjorde breven både sådant jag undrat över, och sådant jag aldrig tänkt på.  Samtidigt uppstår nya frågor och spekulationer. Elchocker torde ha övergetts för länge sedan, och för närmast tankarna till dramafilmer som Gökboet, eller föreställningar om Elektriska stolen. Att läsa om Uttas behandlingar avdramatiserade metoden, också om hon tyckte behandlingarna var ”jävliga”. Men hur gick chockbehandling ihop med svagt hjärta, och en icke nödvändig hjärtoperation med panikångest? Och hur konstruktivt var det att lägga så mycket fokus på psykiska orsaker om de fysiska besvären mest var reumatiska?

När Utta skriver att hon inte vågar vara hemma av rädsla för att kasta sig ut ”genom fönstret eller liknande” ser jag framför mig den Schalinska bostadens balkong. Den är mycket liten och har det lägsta balkongräcke jag någonsin sett. En sinnebild för otrygghet? Hade det hjälpt att höja räcket?

FOTNOT

* Se närmare bloggens startsida: ”Släktarkivet”. Åbo landskapsmuseum = tidigare Åbo stads historiska museum, numera Åbo museicentral.