”Greta som skyddsmadonna” (2022) är den sista av en serie på tre keramikskulpturer som föreställer förmödrar. Greta var min mormor. Bildkonstnär, född 1897, död 1993. På äldre dar känd som blomstermålare, på 1930-talet som konstgrafiker. Jag har skrivit om henne tidigare i olika sammanhang (i denna blogg utgående från hennes brev till min mor på 1940- och 1950-talen). Jag går därför inte in på hennes levnadshistoria här, utan berättar bara lite om tankarna bakom, och arbetet med skulpturen.
Motivet ”skyddsmadonna” gav sig självt, efter att jag låtit de två första skulpturerna inspireras av gammalkyrklig konst. Den äldsta förmodern, Sophie (1820–1913) är framställd på samma sätt som Jesus’ mormor i motivet ”Anna självtredje”. Hennes svärdotter Alma (min morfars mor) är omgiven av ett halvt dussin vuxna barn i litet format, och fyra för tidigt döda som hon håller i famnen. Här är framställningssättet besläktat med grupporträtt av kyrkliga donatorsfamiljer där alla är samlade vid korsets fot, också de vid målningstillfället redan döda.
Skyddsmadonnan Jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, brukar framställas iklädd en vid mantel som hon håller upp med armarna – och ”mänskligheten” som en grupp mindre figurer innanför manteln. I skulpturen av Greta utgick jag från manteln. Jag hade tidigare testat pigmentöverföring på ett keramikhus, och nu ville jag utnyttja samma teknik för att beklä mantelns utsida med blommor som hon själv målat. Innanför manteln syns hennes man och barn. Min morfar Teodor sitter och målar med tavlan vilande mot mantelns insida. Deras två döttrar framträder i relief på klänningsfållen och sonen i maghöjd, som foster.
Skulpturens Greta är till skillnad från de två äldre förmödrarna jungfruligt ung. Sophie (T:s farmor) fick formen av en gammal gumma, och Alma (T:s mor) är i övre medelåldern. Att Greta är en ung kvinna föll sig naturligt, både för att Teodor var äldre än hon, och för att det finns många bilder av henne som ung mor. Att framställa henne som skyddsmadonna var ett intuitivt val, men lätt att motivera i efterhand. Hon är den enda av de tre som jag lärt känna medan hon levde. Mormor Greta framstod som arketypiskt trygg och stabil, inte minst min mor var väldigt bunden till henne. ”Som om navelsträngen aldrig klippts av”, som hon själv uttryckte det. Greta levde till hög ålder och målade in i det sista. Hon var inte bara en del av min barndom, utan också av studietiden och somrarna på landet när mina egna barn var små. Hennes brevväxling med de vuxna döttrarna, liksom makens festdikter, stöder bilden av en lugn och trygg stödperson.
Den främsta orsaken till att Greta blev skyddsmadonna var ändå lusten att fortsätta experimentera med pigmentöverföring. Hennes växtstudier från tonåren, och senare förlagor för dekorationsmålning av bl.a. brickor, var som gjorda för ändamålet. Jag letade fram lämpliga arbeten från kistan med mina morföräldrars efterlämnade skisser. Fotade, frilade detaljer, finjusterade färg och skärpa, prövade olika mönster, förstorade och förminskade, kopierade och sammanställde till blomsterark. Vissa arbetsmoment var tålamodsprövande, som att radera blommornas bakgrund i photoshop, och att bearbeta keramikunderlaget tills ytan var tillräckligt jämn och slät. När jag gjorde keramikhuset var det bara att kavla väggplattorna, medan manteln måste slätas ut bit för bit och ojämnheterna kunde vara svåra att upptäcka.
När skulpturen var färdig bränd, printades blomsterarken (spegelvända) med laserskrivare. De enskilda blommorna klipptes ut var för sig, penslades med ett speciellt gel och trycktes mot underlaget. En vecka senare gnuggades pappret bort med en fuktig svamp, pigmenten satt fast i underlaget och blommorna trädde fram i all sin prakt. Om man vill, kan man betrakta mantelns blomsterbeklädnad som en symbol för ”madonnans” skyddande förmåga. För Gretas livslånga intresse för blomstermåleri var i många avseenden en kraftkälla
Mer om Greta och skulpturprojektet:
Willner-Rönnholm, Margareta: ”Non sine arte? Scener ur ett aboensiskt konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen (s 74–90). Festskrift till Riitta Konttinen. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 33. Red. Juha-Heikki Tihinen. Helsingfors 2006.
Rötter och annat 