Etikettarkiv: Olav Schalin

Far och son

1 svar

Förebild för skulpturen ”Far och son” (2019) är ett fotografi taget av min morfars äldre bror Johannes hösten 1905. Det föreställer deras far Zachris Schalin (1854–1938) med yngsta sonen Olav på ryggen. Bilden förevigar den första morgonen minstingen bar ”kaliser”.*(1)

Skulpturens fadersgestalt är äldre och stramare än vad Zachris är på fotot, och gossen är mindre än Olav. Det blev intressantare så. Samma läsår jag gjorde den, arbetade en annan skulpturkurs efter levande modell – som var klädd enbart i kavaj. Kavajskulpturerna blev mycket lyckade, och när de ställdes ut i arbetarinstitutets aula fick Zachris och Olav vara med. Jag kom ihåg kavajerna när jag funderade över när skulpturen var gjord. Kavajens betydelse accentuerades när jag gick igenom mina anteckningar om Zachris.

”Far och son”, keramikskulptur (2019), De svartvita fotografierna är tagna av Johannes Schalin (1881-1906) och föreställer fotografens far, Zachris Schalin. Gossen på Zachris’ rygg är yngsta sonen Olav. Foto Åbo museicentral.

Rocken

I sin dagbok från år 1930 skriver Zachris om en fest i Heurlinska skolan, där han skulle hålla tal och blev presenterad som ”den sista Topelianen”. Citatet är understreckat i dagboken, och när han kommenterar påståendet dyker kavajmotivet upp: ”Om det (som HK påstod) märktes något topelianskt hos mig, så kommer det väl därav, att jag uppfostrats i ZT:s barndomshem hos hans egen moder. ”Så gjorde din morbror” fick jag ofta höra, – och det var icke alltid så angenämt att höra, näml. om det gällde en tillrättavisning. Och så har jag nyttjat flera av hans (avlagda) rockar (munterhet!), t.o.m. hans studentrock, vilket skedde vid en maskerad i vår skola…”

Skalden Zacharias Topelius hade ingen egen son (två gossebarn dog tidigt) och inga andra syskon än sin två år yngre syster Sophie. Hennes barn var hans enda syskonbarn och Zachris Schalin döptes efter honom. För Topelius betydde det kanske inte så mycket, men Zachris kan ha känt sig som en arvprins, med all den ambivalens det innebär: Förväntningar, ambitioner, känslor av otillräcklighet och revoltbehov. Som förebild var Topelius lite för stor och avståndet för litet? Rocken obekväm?

Zachris kom att leva enligt Topelius devis ”Inte en dag utan en rad”. Han var en flitig skribent. Gav ut pedagogiska och religiösa folkskrifter, bidrog med kulturhistoriska uppsatser i tidskrifter och årsböcker, medarbetade i barn- och jultidningar, och skrev dagböcker som han lät binda in. Han var också – enligt Hbl:s nekrolog ”framför allt” – en outtröttlig samlare av hembygds- och släkthistoriskt material: ”Det blev, kan man säga, hans livs käraste uppgift att samla allt som kunde belysa skalden Topelius’ liv och verk.” Hans bok om Kuddnäs (1935) har jag nämnt i tidigare inlägg. Hbl hänvisade också till en fortsättning på Fältskäns berättelser (Var det konungens ring, 1936) – ”ett arbete, som trots sina brister tyder på djup inlevelse i den topelianska tanke- och känslovärlden.”

Zachris släkthistoriska arbete fördes vidare av de två yngsta barnen, Sigmund – och Olav. När det började resas krav på att köpa in Kuddnäs gård (såld 1873) och inreda den till museum, sammankallade Olav det första mötet. Det hölls i Nykarleby 1929 och ledde till en riksomfattande stiftelse, där Sigmund fick en central roll. I slutet på 1970-talet gjorde Olavs son Wilhelm en viktig insats som släktforskare, genom att göra sammandrag och utredningar som distribuerades till den övriga släkten. Där fick jag bl.a. bekräftat att det var Zachris som var ”Lasse liten” i Topelius kända, tonsatta dikt. Jag hade hört det av min mor, men eftersom han inte hette Lars förhöll jag mig skeptiskt till utsagan. När jag senare noterade att han ibland kallas Lasse i gamla släktbrev, tvivlade jag fortfarande. Det bevisade ingenting. Jag återger Wilhelms argumentation:

”Dikten om Lasse liten i den stora världen publicerade ZT för första gången 1860. Att dikten avser systersonen Zachris framgår av senare skrivna verser som förekommit i familjen. Då Zachris Schalin firade julen hos morbror i Helsingfors skriver han hem ett långt brev om Lasse litens jul. Då han blir student tillägnas han en vers av morbrodern om ”Lasse liten drar åstad, spänner svärd i bältet” o.s.v. och då ZT ger sin gamla klaffbyrå åt honom upprepas detta.”

Från far till son

Olav Schalin (1894–1979) blev präst. Av min morfars syskon är han den jag själv har det tydligaste minnet av.*(2) Zachris var också prästvigd. Han utförde ibland kyrkliga förrättningar i samband med bröllop och begravningar, men innehade aldrig någon prästtjänst.*(3)

I den Schalinska släkten hade prästyrket gått i arv från far till son i 400 år. Olav tillhörde den tionde generationen. Den första prästen föddes i Sverige 1523, i Skale by i Söderala socken i Hälsingland. I Zachris’ och Olavs släktgren hade alla förfäder varit präster – utom den som på 1770-talet flyttade till Finland. Denna förfader, och hans blivande hustru, tillhörde ett resande teatersällskap. De bosatte sig i Vasa, där han efter diverse lönearbeten blev restauratör. Zachris’ farfar var son till dem. Han kallades ”storprästen” p.g.a. sin kroppslängd. Han gifte sig med en prästdotter, och fick sju döttrar och en son*(4). Enligt ett schema (uppgjort av Wilhelm 1978) var ”storprästen” och hans hustru, genom döttrarna, stamfader och stammoder till fyra ärkebiskopar.*(5)

Den första av dessa ärkebiskopar fick år 1920 ett julbrev av ärkebiskopen i Sverige, Nathan Söderblom, som härstammade från samma socken i Hälsingland. Hans släkt bodde fortfarande kvar i Söderala, medan släkten Schalin innehade sitt hemman till år 1737. Söderblom hade räknat ut att hela 17 Schalinare varit präster i Sverige, och påpekade att denna utbredda hälsingländska prästsläkt uppmärksammats redan på 1700-talet i Olof Bromans jätteverk Glysiswallur. Nathan Söderblom hänvisade också till Zachris’ släktintresse:

”Man må önska, att rektor Schalins tanke går i uppfyllelse, att nämligen de svenska och finländska ättlingarna tillsammans söka åstadkomma en så vitt möjligt fullständig släkthistoria. När han år 1891 besökte fädernegården i Skale, hörde han, att de höga gamla björkar, som bildada en lövdunge mellan gården och landsvägen, planterats av döttrarna till den sista Schalin, styckjunkaren Olof Olofsson Schalin, död 1737.”

Den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Nere t.v. blyertsteckning av Zachris Schalin från år 1891. T.h. etsning av hans svärdotter Greta Schalin, antagligen från 1920-talet. Uppe t.v. tuschteckning, osignerad och odaterad. Privat ägo.

Det finns en etsning föreställande den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala, som baserar sig på en teckning som Zachris gjorde efter minnet 1891. Etsningen är gjord av min mormor, Greta Schalin, gissningsvis på 1920-talet. Det är en trogen kopia av Zachris teckning, som på detta sätt mångfaldigats och bevarats inom släkten.

Bilden av fädernegården, och Nathan Söderbloms hänvisning till besöket i Söderala, visar att Zachris släktforskning gällde betydligt mer än det Topelianska arvet. Som bilaga till Wilhelms släkthistoriska redovisningar (1978) finns dessutom en ljuskopia av en handskriven ”Genealogia Schaliniania”, som Zachris sammanställt 1915–16. Den är skriven med liten handstil, och upptar på 36 sidor samtliga släktgrenar, så långt bak i tiden han kommit.

Eftersom jag alltid haft svårt med namn och årtal, känner jag mig främmande för denna typ av släktforskning. Det blir för mycket namn. Jag är tacksam för Wilhelms resumé. Bland hans sammandrag från år 1978, finns ett fristående papper med en rimmad dikt med sex verser, och ett färgfoto av Olav Schalin. Under dikten står det ”God Jul önskar fornforskaren och författaren WS, samt diktaren ODS.” (Wilhelm Schalin / Olav Daniel Schalin) Jag ger Olav sista ordet, med diktens tio första rader:

”Du måste framåt, du får inte falla / Det har blivit en levnadsvishet för alla / Men varifrån? Varthän? Så är forskarens fråga. / Ja, varifrån utgår den väg som söker det gångnas låga / Det är människans väg, hennes sökandes ständiga plåga. // Vem är vi? Är vi judar och skottar, svenskar från Norden? / Att forska är roligt, men resultatet ofta helt otroligt. / Det gäller icke ”galaxer” och rymder som sökaren lockar / Ej istid, där solen ständigt är skymder / Nej. Var nöjd om Du når till vår hembygds lotter…

Porträttfoto och dikt av Olav Schalin, 1977 / ”Genealogia Schaliniania” av Zachris Schalin 1915-16 / t.h. en sida ur ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (sammanställd av Wilhelm Schalin), med ZS:s teckningar av Lund hemman (nr 1) i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Gården fanns kvar ännu vid ZS besök år 1891 ”men i främmande händer sedan 1737”.

FOTNOTER

*(1) Står skrivet på baksidan till ett exemplar av bilden (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).

*(2) Olav studerade teologi i Helsingfors och vid ÅA, där han doktorerade 1947, var bl.a. kaplan i Nykarleby och Pargas, och domprost i Borgå. När han tjänstgjorde i Pargas (1930–47) umgicks mina morföräldrars och Olavs familj mycket med varandra. Olavs sex barn var i ungefär samma ålder som min mor och hennes syskon. En son gifte sig med hennes väninna. Under krigsåren var mina morföräldrar tidvis evakuerade på prästgården i Muddais, och en sommar arbetade min mor som hemhjälp där. När min bror gifte sig var det Olav som förrättade vigseln.

*(3) I min morfars opublicerade, självbiografiska utvecklingsroman är fadern präst (i stället för pedagog). I slutet av 1890-talet, när han arbetat som seminariedirektör i Nykarleby i tio år sökte han t.o.m. ett par prästtjänster. Den ena i Säminge (Nyslott), och den andra i Borgå. Provpredikningarna nämns i Zachris’ och Almas brev till de äldsta sönerna som gick i finskt lyceum i Uleåborg. Att barnen gick i finsk skola sågs som ett kontroversiellt ställningstagande, och var enligt Zachris en orsak till att förhoppningarna om Borgåtjänsten grusades. ”Af alla mina uppmärksamma och tårögda åhörare i Borgå kyrka, var det blott några få trogne, som icke lät värfva sig af fanatismen … att jag håller mina barn i finsk skola är en styggelse för Borgå-svecerna!” (14.11.1897)

* (4) ”Storprästens” son var Lars Wilhelm Schalin (1820–82), kyrkoherde i Larsmo, och far till Zachris.

*(5) Gustaf Johansson (ärkebiskop 1899–1930), Lauri Ingman (ärkebiskop 1930–34), Erkki Kaila (ärkebiskop 1935–44), Mikko Juva (ärkebiskop 1978–82).

** Mycket av det som nämns i förbigående i denna bloggtext har behandlats utförligare i tidigare inlägg. Om Zachris Schalin, hans syskon, föräldrar, och morbror: publ. 27.12.2019 ; 29.2.2020 ; 18.12.2020 ; 16.9.2022 ; 14.12.2022 ; 18.2.2023 / Om Olavs familj och prästgården i Muddais: publ. 3.4.2020, 6.6.2020, 15.9.2020. / Om Uleåborgsbreven: 5.8.2021 / Om Teodors skönlitterära manuskript: 18.12.2020 ; 5.8.2021.

KÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 16.11 1895 ; februari, mars och maj 1896, ; mars, september och november 1897 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin), 300 s. /kopia

Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok från år 1930 (citatet från den 28.5.1930). / I förfs ägo: ”Genealogia Schaliniana, i utdrag för Zacharias Theodor Schalin, sammanställd af hans fader Zacharias Schalin. Åbo 1915–1916”. (handskrivet original) / Duplikat: ”Det Topelianska arvet. Schalinarnas härstamning Uleåborg – Nykarleby – Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1978”. (36 s.) ; ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (10 s.) / ”Julhälsning till Församlingarna i Ärkestiftet, 1920 ss 12-18, Söderala – Åbo – Uppsala, av Nathan Söderblom” (4 s. i folieformat, tillhört T.T.Kaila) / Urklipp: ”Seminariedirektor Zachris Schalin död”. Nekrolog. Hufvudstadsbladet 23.9 1938.

Bastureliefen, sommaren 1939

Lämna ett svar

Tre byggnader präglade min barndoms somrar. Strandstugan, där vår familj bodde, Stora huset där min mormor och alla andra fanns, och så Bastun med bastukammaren, där man kunde dra sig undan, och senare också övernatta. Själva bastun och farstukvisten byggdes 1933, kammaren på 1950-talet. Kammaren hade takfönster och fungerade som arbetsrum för min morfar, Teodor Schalin (1882–1960).

Bastun eldades sällan. Den var så stor att det tog många timmar att få den varm, och det var långt till stranden, liksom till vedlider och brunn. På väggarna hade Teodor spikat upp naketstudier i olja från början av seklet, som man betraktade genom ångorna när man satt på laven och kastade bad. I kammaren stod en trebent kavalett, och högt uppe på en hylla en öppen båt i trä, med en grupp hårdnade figurer i modellera.

Jag kommer ihåg att jag fick en gipsbit av min morfar en gång, när jag skickats till Bastun för att hämta honom till Stora huset. Men i övrigt hänför sig mina minnen av Bastun till de perioder den fungerat som min egen exklusiva tillflyktsort. Framförallt under de svärmiska tonåren, och den korta tid de egna barnen var små. Då var jag forskningsledig flera somrar och hade kammaren som arbetsrum. Det var en ynnest att kunna dra sig tillbaka, och en ynnest att vara tillsammans på landet.

Bastun och bastukammaren vid medlet av 1990-talet

Minnena av Bastun är som en förtätad bild av Sommar när den är som bäst. Bilden domineras av en stor gipsrelief, som skiljer denna bastu från alla andra bastur. Gipsreliefen är fäst på kammarens yttervägg, och har överlevt väder och vind i över 60 år. Längst till höger står Kristus med handen upplyft – som om han skulle peka på den elstolpe som sedan slutet av 1950-talet försett Bastun med elström. På hans andra sida ser man fyra vuxna och tre barn som ödmjukt närmar sig honom. Ovanför dem löper texten: Jag är vägen sanningen och livet.

Texten är spegelvänd och reliefen negativ (buktar inåt i stället för utåt) eftersom gipsversionen bara är en gjutform. Den färdiga reliefen är i brons och finns på väggen till Pargas församlingshus. Teodor arbetade med reliefen hela sommaren 1939. Bronsgjutningen gjordes i Helsingfors tidigt på hösten, kort efter husets invigning. Den kom på plats 1940, under mellanfreden.

Bronsreliefen på församlingshusets vägg den 31.7.2020, och som ny 1940.

Teodor berättar om arbetet med reliefen i ett långt brev till ungdomsvännen John Dahl. Brevet finns bland det material som min mor grovsorterat 1993–94*, men som jag inte själv gått igenom ännu. Att jag känner till brevet beror på ett av de slumpmässiga sammanträffanden som kantat min väg med släktarkivet. Våren 2019, innan jag kommit igång med arbetet, rotade jag av någon anledning i lådorna och började bläddra i ett nästan tomt vaxdukshäfte, där min mor skrivit in årtal uppe på sidorna, från 1919 till 1981. På några sidor fanns hänvisningar till enskilda brev. Teodors om bastureliefen var ett av dem. Reliefen var på intet sätt aktuellt för mig då, och jag hade säkert glömt hänvisningen om det inte varit för att min bror vid samma tid blev ombedd att berätta om Olav och Teodor Schalin i samband med församlingshusets stundande 60-årsjubileum. Han fick en kopia av brevet, men själv läste jag det inte förrän nu.

Teodors bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47* och spelade en viktig roll för församlingshusets tillkomst. Det fanns åtminstone ett reliefförslag till, förutom Teodors. Enligt brevet skulle Aarre Aaltonen ha förbundit sig att leverera sitt på sommaren till husets invigning. ”Mitt blev ej färdigt till dess huru jag än pressade på, ehuru huset blev klart att invigas en månad senare än avsett var”.

Allt gick inte som på Strömsö. Brevet är påbörjat den 9.9 och slutfört den 14.9.1939: ”John! Det var en ovanlig sommar i sanning – vilket inte minst framgår av att du aldrig fick en rad från mig. Reliefen åt upp precis all min tid, bokstavligen.” Kompositionsskissen gjorde han i juni. Den antogs 20.6. Den andra juli började de timra upp underlag av bräder för reliefen (140 x 250).

T.v. bastun som nybyggd 1933, i mitten juli 1939 ”Bronsreliefens preludier, Greta och Mattson mäta”. T.h. 31.7.2020

”Jag delade upp ytan i 5 skivor, så att jag fick varje del hanterligare och kunde vända figurerna i olika ljus… / Greta hjälpte genom att sätta upp några figurer efter skissen i gips och min konturteckning på underlaget… / Jag led alla avgrundens kval med mina figurer och grupper. De voro långt svårare än jag tänkt mig… / Leran turvis sprack och löste sig vid bevattningen i slemmiga puttar där detaljerna smälte isär…*** / Jag hade tyckt mig med skissen gjort undan det väsentliga, och tänkte utförandet skulle glida normalt utan större störningar till slut inom c:a en månad. Så skulle jag ha augusti för målning och rekreation. Men den ena figuren efter den andra krånglade, ville ingenting bli, fast jag gnodde på från morgon till kväll… / Jag levde småningom som i en mardröm, sov illa och svamlade bara om lera och lera och draperier hit och draperier dit. Huvudena gingo alla lätt, sådana gör jag ju ideligen. Men dessa gestalter som alla måste stiliseras och ändå ha något slags kroppar i kläderna – det var nytt för mig och tusen gånger svårare än jag anat. Jag insåg att jag omöjligt skulle bli klar inom sommarens lopp överhuvud, om jag ej lät udda vara jämt och började klara undan en figur i sänder. Och så, må du tro, kommo gjutningsbekymren!” (9–14.9.1939)

Från arbetsprocessen har jag bara hittat ett suddigt foto (4 x 3 cm), med texten ”Bronsreliefens preludier. Greta och Mattson mäta.” Där är reliefens brädunderlag fäst på bastuns farstuvägg. Arbetet med att forma reliefen i lera försiggick både i Bastun och Stora huset, där ”brädflaken med sina våta säckar fyllde verandans golv och bänkar”. Gipsgjutningen gjordes nere i stranden vid båthuset. Han hade missbedömt gipsåtgången. I stället för tre säckar blev det nio, vilket gjorde 450 kg. ”Du kan föreställa dig vad formerna och de ingjutna skivorna vägde, då jag säger att i en ingjuten gipsmassa är vattenvolymen c:a 5-6 gånger så stor som gipsens.” Det behövdes fyra personer för att bära en skiva från stranden upp till Stora huset. Där fick de först lufttorka lite på sjöverandan och lyftes sedan in i ateljén. Med gjutningen av de tre första formerna hade Teodor hjälp av Greta, min mor Birgitta och Olavs son Ture. I fortsättningen fick han hjälp av vännen Willy Baer, som i ungdomen varit anställd som fasaddekoratör i gips, och då handskats med gjutning av stora ytor under fackmannaledning:

Man ser Kristus rakt framifrån eller i halvprofil beroende på hur skuggorna faller. Detalj 31.7.2020.

”Det är mycket man riskerar därvidlag. De stora gipsflaken kasta sig lätt och bli vinda, då de ju ej alls skulle passa ihop som helhet. Formen kan sitta så hårt att det hela brister vid utkilningen eller att större eller mindre partier smorts otillräckligt och då ramponeras. Har man åter smort för tjockt … bli detaljerna suddiga eller utebli (som Kristus’ ena fot!). Det var en massa dagar av spänning och hård möda. Ämbaren och ett barnbadkar ideligt fyllda av gipsvälling. Båthuset, verandorna och nästan alla rummen i villan grundligt nersölade av gips.” (14.9.1939)

Den sista augusti avhämtades gipsformerna av en bogserbåt från Pargas Kalk, med professionella packare, bräder och träull. Medan båtskarlarna packade och bar ner skivorna 1, 2, 3 och 4 arbetade Teodor ännu för fullt med nr 5 i gips. När båten ångade iväg hade det redan börjat skymma. ”Nu torde den vara i H:fors klar i brons.” (14.9.1939)

Bronsreliefen på Pargas församlingshus 31.7.2020

Nedre halvan av den femte delen (som inte finns på bastuväggen), med en barnfigur som sitter på huk på Kristi högra sida, gjorde han för säkerhets skull om i Åbo. Övre halvan har texten på finska: Minä olen tie totuus ja elämä. Bronsgjutningen möjliggjordes av ett understöd som Kalkbolaget gav till församlingen. Det var från början meningen att reliefen skulle gjutas i konststen*, vilket Teodor ansåg riskabelt. ”Bilden blir att sitta lågt på husfasaden, åtkomlig för seklers pojkfingrar, för landsvägens damm och smuts, därtill vätt av regn och spräckt av köld. Jag tror den skulle varit förstörd på par tre årtionden. Nu håller den evigt.”(14.9.1939)

Bronsreliefen blev stående i en låda i församlingshuset över vinterkriget. I ett senare brev hade Teodor dragit undan skyddspappret och konstaterat att patinan var en annan än den överenskomna, brunviolett i stället för grön, men ”eljes vacker nog”. Han nämner ett annat projekt som också blivit stående, en fackbok han sammanställt med Salme Vehviläinen. ”Men allt sådant är bara fåfängliga och förgängliga struntsaker. Det enda som behövs är fred på jorden och människorna en god vilja!” (26.10.1939)

Uppe på första sidan av det långa septemberbrevet har Teodor tillfogat ett PS. ”Jag har i tankarna tillägnat denna relief föräldrahemmet och i synnerhet pappa. Det är deras värld jag försökt återge i bild, därför har den stått mig så nära – vore detta sagt till eder. Vad jag haft de gamla i tankarna dag efter dag i sommar nu när ingen av dem mera gästar oss i synlig måtto.”*

FOTNOTER

* se närmare bloggens startsida ”Släktarkivet” (27.12.2019)

* se inlägget Muddais, undantagsliv 1940–44 (6.6.2020)

* Reliefen formas först i lera. Lerversionen ytbehandlas för att kunna lösgöras utan att skada gjutformen. Sedan appliceras flytande gipsvälling ovanpå, tills gjutformen är lagom tjock. När gipsen stelnat putsar man bort leran.

* Konststen eller Reconstituted stone görs på det sättet att man väljer den stenkrosssort man vill återskapa och blandar fina fraktioner (0mm –4 mm) ihop med vit eller grå cement och vatten. Källa

https://www.antroposofi.nu/fileadmin/dokument/Forumfiler/Artiklar/Wells_Nigel_Unikt_hantverk_av_Ta_Form_2015.pdf (15.9.2020)

* Teodors far Zachris Schalin dog den 21.9.1938 och hans mor Alma (f. Montin) den 7.10.1934.