Etikettarkiv: Kristus

Bastureliefen, sommaren 1939

Tre byggnader präglade min barndoms somrar. Strandstugan, där vår familj bodde, Stora huset där min mormor och alla andra fanns, och så Bastun med bastukammaren, där man kunde dra sig undan, och senare också övernatta. Själva bastun och farstukvisten byggdes 1933, kammaren på 1950-talet. Kammaren hade takfönster och fungerade som arbetsrum för min morfar, Teodor Schalin (1882–1960).

Bastun eldades sällan. Den var så stor att det tog många timmar att få den varm, och det var långt till stranden, liksom till vedlider och brunn. På väggarna hade Teodor spikat upp naketstudier i olja från början av seklet, som man betraktade genom ångorna när man satt på laven och kastade bad. I kammaren stod en trebent kavalett, och högt uppe på en hylla en öppen båt i trä, med en grupp hårdnade figurer i modellera.

Jag kommer ihåg att jag fick en gipsbit av min morfar en gång, när jag skickats till Bastun för att hämta honom till Stora huset. Men i övrigt hänför sig mina minnen av Bastun till de perioder den fungerat som min egen exklusiva tillflyktsort. Framförallt under de svärmiska tonåren, och den korta tid de egna barnen var små. Då var jag forskningsledig flera somrar och hade kammaren som arbetsrum. Det var en ynnest att kunna dra sig tillbaka, och en ynnest att vara tillsammans på landet.

Bastun och bastukammaren vid medlet av 1990-talet

Minnena av Bastun är som en förtätad bild av Sommar när den är som bäst. Bilden domineras av en stor gipsrelief, som skiljer denna bastu från alla andra bastur. Gipsreliefen är fäst på kammarens yttervägg, och har överlevt väder och vind i över 60 år. Längst till höger står Kristus med handen upplyft – som om han skulle peka på den elstolpe som sedan slutet av 1950-talet försett Bastun med elström. På hans andra sida ser man fyra vuxna och tre barn som ödmjukt närmar sig honom. Ovanför dem löper texten: Jag är vägen sanningen och livet.

Texten är spegelvänd och reliefen negativ (buktar inåt i stället för utåt) eftersom gipsversionen bara är en gjutform. Den färdiga reliefen är i brons och finns på väggen till Pargas församlingshus. Teodor arbetade med reliefen hela sommaren 1939. Bronsgjutningen gjordes i Helsingfors tidigt på hösten, kort efter husets invigning. Den kom på plats 1940, under mellanfreden.

Bronsreliefen på församlingshusets vägg den 31.7.2020, och som ny 1940.

Teodor berättar om arbetet med reliefen i ett långt brev till ungdomsvännen John Dahl. Brevet finns bland det material som min mor grovsorterat 1993–94*, men som jag inte själv gått igenom ännu. Att jag känner till brevet beror på ett av de slumpmässiga sammanträffanden som kantat min väg med släktarkivet. Våren 2019, innan jag kommit igång med arbetet, rotade jag av någon anledning i lådorna och började bläddra i ett nästan tomt vaxdukshäfte, där min mor skrivit in årtal uppe på sidorna, från 1919 till 1981. På några sidor fanns hänvisningar till enskilda brev. Teodors om bastureliefen var ett av dem. Reliefen var på intet sätt aktuellt för mig då, och jag hade säkert glömt hänvisningen om det inte varit för att min bror vid samma tid blev ombedd att berätta om Olav och Teodor Schalin i samband med församlingshusets stundande 60-årsjubileum. Han fick en kopia av brevet, men själv läste jag det inte förrän nu.

Teodors bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47* och spelade en viktig roll för församlingshusets tillkomst. Det fanns åtminstone ett reliefförslag till, förutom Teodors. Enligt brevet skulle Aarre Aaltonen ha förbundit sig att leverera sitt på sommaren till husets invigning. ”Mitt blev ej färdigt till dess huru jag än pressade på, ehuru huset blev klart att invigas en månad senare än avsett var”.

Allt gick inte som på Strömsö. Brevet är påbörjat den 9.9 och slutfört den 14.9.1939: ”John! Det var en ovanlig sommar i sanning – vilket inte minst framgår av att du aldrig fick en rad från mig. Reliefen åt upp precis all min tid, bokstavligen.” Kompositionsskissen gjorde han i juni. Den antogs 20.6. Den andra juli började de timra upp underlag av bräder för reliefen (140 x 250).

T.v. bastun som nybyggd 1933, i mitten juli 1939 ”Bronsreliefens preludier, Greta och Mattson mäta”. T.h. 31.7.2020

”Jag delade upp ytan i 5 skivor, så att jag fick varje del hanterligare och kunde vända figurerna i olika ljus… / Greta hjälpte genom att sätta upp några figurer efter skissen i gips och min konturteckning på underlaget… / Jag led alla avgrundens kval med mina figurer och grupper. De voro långt svårare än jag tänkt mig… / Leran turvis sprack och löste sig vid bevattningen i slemmiga puttar där detaljerna smälte isär…*** / Jag hade tyckt mig med skissen gjort undan det väsentliga, och tänkte utförandet skulle glida normalt utan större störningar till slut inom c:a en månad. Så skulle jag ha augusti för målning och rekreation. Men den ena figuren efter den andra krånglade, ville ingenting bli, fast jag gnodde på från morgon till kväll… / Jag levde småningom som i en mardröm, sov illa och svamlade bara om lera och lera och draperier hit och draperier dit. Huvudena gingo alla lätt, sådana gör jag ju ideligen. Men dessa gestalter som alla måste stiliseras och ändå ha något slags kroppar i kläderna – det var nytt för mig och tusen gånger svårare än jag anat. Jag insåg att jag omöjligt skulle bli klar inom sommarens lopp överhuvud, om jag ej lät udda vara jämt och började klara undan en figur i sänder. Och så, må du tro, kommo gjutningsbekymren!” (9–14.9.1939)

Från arbetsprocessen har jag bara hittat ett suddigt foto (4 x 3 cm), med texten ”Bronsreliefens preludier. Greta och Mattson mäta.” Där är reliefens brädunderlag fäst på bastuns farstuvägg. Arbetet med att forma reliefen i lera försiggick både i Bastun och Stora huset, där ”brädflaken med sina våta säckar fyllde verandans golv och bänkar”. Gipsgjutningen gjordes nere i stranden vid båthuset. Han hade missbedömt gipsåtgången. I stället för tre säckar blev det nio, vilket gjorde 450 kg. ”Du kan föreställa dig vad formerna och de ingjutna skivorna vägde, då jag säger att i en ingjuten gipsmassa är vattenvolymen c:a 5-6 gånger så stor som gipsens.” Det behövdes fyra personer för att bära en skiva från stranden upp till Stora huset. Där fick de först lufttorka lite på sjöverandan och lyftes sedan in i ateljén. Med gjutningen av de tre första formerna hade Teodor hjälp av Greta, min mor Birgitta och Olavs son Ture. I fortsättningen fick han hjälp av vännen Willy Baer, som i ungdomen varit anställd som fasaddekoratör i gips, och då handskats med gjutning av stora ytor under fackmannaledning:

Man ser Kristus rakt framifrån eller i halvprofil beroende på hur skuggorna faller. Detalj 31.7.2020.

”Det är mycket man riskerar därvidlag. De stora gipsflaken kasta sig lätt och bli vinda, då de ju ej alls skulle passa ihop som helhet. Formen kan sitta så hårt att det hela brister vid utkilningen eller att större eller mindre partier smorts otillräckligt och då ramponeras. Har man åter smort för tjockt … bli detaljerna suddiga eller utebli (som Kristus’ ena fot!). Det var en massa dagar av spänning och hård möda. Ämbaren och ett barnbadkar ideligt fyllda av gipsvälling. Båthuset, verandorna och nästan alla rummen i villan grundligt nersölade av gips.” (14.9.1939)

Den sista augusti avhämtades gipsformerna av en bogserbåt från Pargas Kalk, med professionella packare, bräder och träull. Medan båtskarlarna packade och bar ner skivorna 1, 2, 3 och 4 arbetade Teodor ännu för fullt med nr 5 i gips. När båten ångade iväg hade det redan börjat skymma. ”Nu torde den vara i H:fors klar i brons.” (14.9.1939)

Bronsreliefen på Pargas församlingshus 31.7.2020

Nedre halvan av den femte delen (som inte finns på bastuväggen), med en barnfigur som sitter på huk på Kristi högra sida, gjorde han för säkerhets skull om i Åbo. Övre halvan har texten på finska: Minä olen tie totuus ja elämä. Bronsgjutningen möjliggjordes av ett understöd som Kalkbolaget gav till församlingen. Det var från början meningen att reliefen skulle gjutas i konststen*, vilket Teodor ansåg riskabelt. ”Bilden blir att sitta lågt på husfasaden, åtkomlig för seklers pojkfingrar, för landsvägens damm och smuts, därtill vätt av regn och spräckt av köld. Jag tror den skulle varit förstörd på par tre årtionden. Nu håller den evigt.”(14.9.1939)

Bronsreliefen blev stående i en låda i församlingshuset över vinterkriget. I ett senare brev hade Teodor dragit undan skyddspappret och konstaterat att patinan var en annan än den överenskomna, brunviolett i stället för grön, men ”eljes vacker nog”. Han nämner ett annat projekt som också blivit stående, en fackbok han sammanställt med Salme Vehviläinen. ”Men allt sådant är bara fåfängliga och förgängliga struntsaker. Det enda som behövs är fred på jorden och människorna en god vilja!” (26.10.1939)

Uppe på första sidan av det långa septemberbrevet har Teodor tillfogat ett PS. ”Jag har i tankarna tillägnat denna relief föräldrahemmet och i synnerhet pappa. Det är deras värld jag försökt återge i bild, därför har den stått mig så nära – vore detta sagt till eder. Vad jag haft de gamla i tankarna dag efter dag i sommar nu när ingen av dem mera gästar oss i synlig måtto.”*

FOTNOTER

* se närmare bloggens startsida ”Släktarkivet” (27.12.2019)

* se inlägget Muddais, undantagsliv 1940–44 (6.6.2020)

* Reliefen formas först i lera. Lerversionen ytbehandlas för att kunna lösgöras utan att skada gjutformen. Sedan appliceras flytande gipsvälling ovanpå, tills gjutformen är lagom tjock. När gipsen stelnat putsar man bort leran.

* Konststen eller Reconstituted stone görs på det sättet att man väljer den stenkrosssort man vill återskapa och blandar fina fraktioner (0mm –4 mm) ihop med vit eller grå cement och vatten. Källa

https://www.antroposofi.nu/fileadmin/dokument/Forumfiler/Artiklar/Wells_Nigel_Unikt_hantverk_av_Ta_Form_2015.pdf (15.9.2020)

* Teodors far Zachris Schalin dog den 21.9.1938 och hans mor Alma (f. Montin) den 7.10.1934.

Paris Vahto 1906

1 svar

När Teodor Schalin var 24 år bodde han i Paris. Han reste i november 1905, studerade ett par månader vid Académie Colarossi, hyrde sedan ateljé där han både sov och arbetade. På försommaren 1906 återvände han till Finland. I sitt 28:nde brev hem nämner han Vahto kyrka: ”Pappa nämner i sitt bref altartaflan. Jag tror och tycker den bör vara färdig nu. … måtte Vahtoborna tycka lika godt om den som de som sett den här.” (30.4.1906)

Jag läste breven 100 år senare. Det råkade nämligen bli så att Teodors 100 år yngre barnbarnsbarn, hösten 2005 reste till Paris som utbytesstudent. Eftersom jag visste att det fanns en bunt brev från Teodors Parisår, tog jag mig för att skriva rent dem och sända rapporterna tillbaka till Paris. Jag fick bl.a. veta att ateljén där han målade altartavlan låg på 30 Rue Dutot. ”Högt uppe under bara glas”. Han hyrde den från den 15.1–15.4 1906. I april flyttade han till en annan ateljé, som inte skulle vara lika varm när vårsolen gassar.

Den gulmålade träkyrkan i Vahto invigdes 1804. Dess nuvarande klocktorn tillkom 1873. Fotad 13.8.2020. I bakgrunden postkort från Teodor Schalins vykortssamling i ett collage sammanställt för 4-generationers utställningen Ett sätt att se – Tapa nähdä, Galleria Regina, Åbo januari 2011.

Jag sökte upp Rue Dutot, när vi i april 2006 reste till Paris för att hälsa på vår dotter. Gatan ligger på Seines södra, ”vänstra” sida och det hus där ateljén fanns torde ha stått snett mitt emot Pasteurmuseet (med Edelfelts berömda porträtt). Eftersom jag länge var mer fascinerad av Paris än av min morfar kom jag mig inte för att ta reda på var Vahto kyrka ligger förrän 14 år senare. Då hade Corona-pandemin fått mig att skrinlägga både årets Parisbesök och en längre rundresa i förfädernas hemtrakter.

Vahto har varit en självständig kommun, men sammanslogs år 2009 med Rusko. Grannkommun till Åbo. Till Vahto kyrka kommer man bekvämt med Åbo stads lokaltrafik. Torsdagen den 13 augusti 2020 tog jag mig dit. Åbo stad hade just gett en rekommendation om användning av ansiktsmask i bussarna och det var första gången jag iklädde mig en sådan. Det kändes ceremoniellt. Exotiskt. Vägen slingrade sig genom lantliga kulturlandskap och efter 40 minuter var jag framme. Kyrkan är vanligtvis låst så jag släpptes in av kyrkvaktmästaren. Det är en gulmålad träkyrka från 1804, anspråkslös till det yttre, men med en ljus och stämningsfull interiör.

Vahto kyrka 13.8.2020. Teodors altarmålning mellan två stora fönster.

Teodors altarmålning står mellan två stora fönster, bakom en kristallkrona. Den har en bred guldram, med texten Rauha olkoon teille! (Frid vare med eder!). Motivet är den uppståndne Kristus som visar sig för lärjungarna. Detta ungdomsverk skiljer sig till sitt målningssätt rätt mycket från altartavlan i S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag presenterade i föregående inlägg (Morfars modeller, 23.7.2020). Den senare, som han målade när han var över 70, har tydliga, plastiskt modellerade figurer och detaljer, medan Vahtotavlan ser mera skissartad ut, som om den var målad med bredare pensel och tunnare och mera flytande färg. Den är mycket mörkstämd. I motljus mitt på dagen uppfattade jag inte mycket mer än den vitdraperade Kristusgestalten och det silvriga sken som omger honom. Lärjungarna ser man bakifrån eller i profil. Jag såg dem bara som mörka silhuetter eller grå skuggor i förgrunden. Det var först efteråt, när jag manipulerade fotona på datorn som jag urskiljde deras ansiktsuttryck, gester och hårfärg.

Vahto kyrka. Den uppståndne Kristus visar sig för sina lärjungar. Teodor Schalin, 1906. Ramens text: Rauha olkoon teille! (Frid vare med eder!). T.h. detaljbild, förtydligad med hjälp av Photoshop.

Ortnamnet Vahto nämns bara i ett brev, men det finns hänvisningar till altartavlan i flera. Det är inte otänkbart att Teodor fått beställningen via föräldrarnas kontakter.* Arbetet tycks i varje fall intressera dem, även om Teodor inte berättar särskilt mycket om det. Han rapporterade på nyårsdagen att han börjar vara klar med kompositionen, den första februari att han påbörjat målningen, och den nästsista april att den är färdig. Det framgår också att målarkamraten Vihtori Ylinen (1879–1953) också arbetade på en altartavla. Mest handlar breven om människor han träffar, miljöer, och praktiska bestyr. Att mitt i vintern bo och arbeta ”under bara glas” kunde vara nog så utmanande:

”Nej, detta var då för märkligt. Jag sitter med pennan i handen och ser huru andedrägten står som tvenne pelare ur näsborrarna – och gasen brinner och hväser – men tankarna bli borta. Klockan är väl mycket, öfver elfva, men i afton skall detta skrifvas, eljest tror ni jag är sjuk eller glömt er. Och det är som hade jag inget att säga. Det som spökar i hufvudet är kol och kaminer och måleri och köksbestyr, de ting som taga det mesta af min tid och allt intresse –

Värst är det med eldningen. Den vill ej hjälpa. Ty nu ha vi fått riktiga vinterdagar med blodröd sol och täta dimmor. Min atelier är mest bara glas och jag vill ej säga hvad termometern visar, hoppas dock detta ej skall vara länge. Jag har nog sökt klistra för springor och spika tätningslister och hopa hela min garderob på sängfilten, men ändå vill det knipa. … Nu skall jag fylla på kaminen, så skall jag bestå mig frukost af värmd mjölk och hvita bönor. Och så traskar jag af till skolan. Jag har ännu en vecka utav denna kvar att måla där. Så byter jag morgontimmarna mot dem från 7–10 eller ½5–½7. Ty så länge jag får vara här ute skall jag passa på att ändå litet hvar dag få arbeta efter modell. Och ännu är jag ej hunnen så långt att jag för taflan kunde bruka sådan.” (31.1.1906)

Fotografiet t.v. är antagligen från Teodors studietid i Helsingfors, kanske 1903, och med största sannolikhet taget av hans bror Johannes Schalin (1881–1906). Åbo museicentrals bildsamling.**
På gruppfotot skymtar Teodor i bakre raden, som fjärde från höger, en bit från modellens käpp. Fotot är antingen från Parisvistelsen 1905–06, eller från år 1903. En handskriven adress på franska går att urskilja uppe t.v.

Ett par veckor senare arbetade han efter modell i sin egen ateljé. Han hade tolv figurer i sin komposition, dubbelt fler än Ylinen som hade sex. Ylinens motiv var Kristus förklaring. Teodor betecknar Ylinens motiv som enklare, eftersom det bara kan behandlas på samma sätt som det i alla tider behandlats. Han uppmanar föräldrarna att inte ställa så stora förhoppningar på altartavlan. Arvodet är anspråkslöst, tiden knapp, och det är så lite som går att måla efter modell.

Som ung konstnär i början av sin bana var Teodor mycket medveten om auktoriteternas, och kamraternas syn på olika typer av uppdrag. Han kallar altartavlan ”en mer eller mindre lyckad illustration i lite större format”. Han förklarar:

”… den hör föga till det slags uppgifter som göra sig konstnärligt. Den får ej vara intressant. Det måste vara en enkel skildring – en illustration och illustrationen står sig slätt vid sidan af den konst hvars uppgift blott är att behaga. – Det kan låta som fraser. Men betänkom, att det ej i vårt land existerar en altarmålning som fyllde både religiösa och konstnärliga anspråk. Edelfelt var en mästare, ej ens han lyckades helt… ” (13.2.1906)

När altartavlan väl var klar tyckte han att den kunde ha varit mera ”genomförd” och att han gärna arbetat på den ett helt år om det varit möjligt. Den bästa belöningen var den respons han fick av kyrkoherden Aho, som ansåg verket gott och ”uppgiften – en svår uppgift väl löst”. Någon tanke på att ”exponera” den hade han inte. ”För Vahto kyrka är detta arbete gjort och det skall göra sig godt där, där finge konstvännerna gerna se den. På en konstutställning går man upp med andra intressen och annan smak.”

Breven berättar så gott som ingenting om modellerna, hur han hittade dem, om han hade 12 olika eller ett fåtal, och inte om målandets materiella och fysiska aspekter. Den enda glimt man får kretsar kring en trapets. Av kilramen för altartavlan – som Ylinen snickrat ihop – blev det ett stycke ribba över. På vägen till Paris hade Teodor blivit tvungen att köpa ett rep för att hålla ihop hans trasiga kappsäck. Repet, som han fäste i taksparrarna, blev tillsammans med ribban en utmärkt trapets. Den fungerade som torkställning för våta handukar och svettiga skjortor, som avställningsyta för sänkläder när han bäddade – och som gunga:

”Och så har jag en gunga och säck som fyller mina kamrater med bitter afvund. Inte ens Kristusmodellen kunde låta bli att dingla där i sin långa skjorta. Det såg väldigt roligt ut.”

Vahto kyrka. T.h. tavla föreställande Yttersta domen, som härstammar från Vahto gamla kyrka. Målad av Petter Lang 1747. T.v. läktarmålning med sju bibliska motiv, med närbild av Syndafallet och Maria bebådelse.
Jag har samlat konstkort sen tidigt 1970-tal. Som ung hade jag en speciell förkärlek för makabra motiv. Petter Langs framställning hade platsat väl bland dem.
Senare började jag samla på bebådelsemotiv. Det var inget beslut, utan någonting jag lade märke till efterhand och som jag ibland funderat över utan att hitta något annat svar än att de tilltalar mig. Efter att ha sträckläst Elena Ferrantes Neapelkvartett, och fortsatt med *Frantugmilia, A Writer’s Journey*, fann jag att även hon samlat bebådelsemotiv. Hon ger dessutom sin förklaring. I en intervju för ett konstmagasin svarar hon på en fråga om vilket av de konstverk hon har i sitt hem, hon skulle välja om hon måste leva med bara ett enda.: ”… Maybe I’d choose the folder where I keep all the versions of the Annunciation I’ve been able to find… Ever since I was a young women I’ve been intrested in the way in which the moment Mary is forced to put aside the book she’s reading has been imagined. When she opens it again, it will be her son who tells her how to read.” . (Europa editions. New York, 2016. Sid 318–319)

FOTNOTER:

* Teodors far var prästvigd teolog, och hans moster Jenny-Maria Tallgren gift med kyrkoherden i S:t Marie församling. Familjen flyttade till Åbo 1904.

** Margareta Willner-Rönnholm: ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana”, i Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta – Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling. Åbo 2016, sid. 62–83.

Margareta Willner-Rönnholm: ”Teodors Paris” i essäboken Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga. Åbo 2017. Sid 230–247.