Tre byggnader präglade min barndoms somrar. Strandstugan, där vår familj bodde, Stora huset där min mormor och alla andra fanns, och så Bastun med bastukammaren, där man kunde dra sig undan, och senare också övernatta. Själva bastun och farstukvisten byggdes 1933, kammaren på 1950-talet. Kammaren hade takfönster och fungerade som arbetsrum för min morfar, Teodor Schalin (1882–1960).
Bastun eldades sällan. Den var så stor att det tog många timmar att få den varm, och det var långt till stranden, liksom till vedlider och brunn. På väggarna hade Teodor spikat upp naketstudier i olja från början av seklet, som man betraktade genom ångorna när man satt på laven och kastade bad. I kammaren stod en trebent kavalett, och högt uppe på en hylla en öppen båt i trä, med en grupp hårdnade figurer i modellera.
Jag kommer ihåg att jag fick en gipsbit av min morfar en gång, när jag skickats till Bastun för att hämta honom till Stora huset. Men i övrigt hänför sig mina minnen av Bastun till de perioder den fungerat som min egen exklusiva tillflyktsort. Framförallt under de svärmiska tonåren, och den korta tid de egna barnen var små. Då var jag forskningsledig flera somrar och hade kammaren som arbetsrum. Det var en ynnest att kunna dra sig tillbaka, och en ynnest att vara tillsammans på landet.
Minnena av Bastun är som en förtätad bild av Sommar när den är som bäst. Bilden domineras av en stor gipsrelief, som skiljer denna bastu från alla andra bastur. Gipsreliefen är fäst på kammarens yttervägg, och har överlevt väder och vind i över 60 år. Längst till höger står Kristus med handen upplyft – som om han skulle peka på den elstolpe som sedan slutet av 1950-talet försett Bastun med elström. På hans andra sida ser man fyra vuxna och tre barn som ödmjukt närmar sig honom. Ovanför dem löper texten: Jag är vägen sanningen och livet.
Texten är spegelvänd och reliefen negativ (buktar inåt i stället för utåt) eftersom gipsversionen bara är en gjutform. Den färdiga reliefen är i brons och finns på väggen till Pargas församlingshus. Teodor arbetade med reliefen hela sommaren 1939. Bronsgjutningen gjordes i Helsingfors tidigt på hösten, kort efter husets invigning. Den kom på plats 1940, under mellanfreden.
Teodor berättar om arbetet med reliefen i ett långt brev till ungdomsvännen John Dahl. Brevet finns bland det material som min mor grovsorterat 1993–94*, men som jag inte själv gått igenom ännu. Att jag känner till brevet beror på ett av de slumpmässiga sammanträffanden som kantat min väg med släktarkivet. Våren 2019, innan jag kommit igång med arbetet, rotade jag av någon anledning i lådorna och började bläddra i ett nästan tomt vaxdukshäfte, där min mor skrivit in årtal uppe på sidorna, från 1919 till 1981. På några sidor fanns hänvisningar till enskilda brev. Teodors om bastureliefen var ett av dem. Reliefen var på intet sätt aktuellt för mig då, och jag hade säkert glömt hänvisningen om det inte varit för att min bror vid samma tid blev ombedd att berätta om Olav och Teodor Schalin i samband med församlingshusets stundande 60-årsjubileum. Han fick en kopia av brevet, men själv läste jag det inte förrän nu.
Teodors bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47* och spelade en viktig roll för församlingshusets tillkomst. Det fanns åtminstone ett reliefförslag till, förutom Teodors. Enligt brevet skulle Aarre Aaltonen ha förbundit sig att leverera sitt på sommaren till husets invigning. ”Mitt blev ej färdigt till dess huru jag än pressade på, ehuru huset blev klart att invigas en månad senare än avsett var”.
Allt gick inte som på Strömsö. Brevet är påbörjat den 9.9 och slutfört den 14.9.1939: ”John! Det var en ovanlig sommar i sanning – vilket inte minst framgår av att du aldrig fick en rad från mig. Reliefen åt upp precis all min tid, bokstavligen.” Kompositionsskissen gjorde han i juni. Den antogs 20.6. Den andra juli började de timra upp underlag av bräder för reliefen (140 x 250).
”Jag delade upp ytan i 5 skivor, så att jag fick varje del hanterligare och kunde vända figurerna i olika ljus… / Greta hjälpte genom att sätta upp några figurer efter skissen i gips och min konturteckning på underlaget… / Jag led alla avgrundens kval med mina figurer och grupper. De voro långt svårare än jag tänkt mig… / Leran turvis sprack och löste sig vid bevattningen i slemmiga puttar där detaljerna smälte isär…*** / Jag hade tyckt mig med skissen gjort undan det väsentliga, och tänkte utförandet skulle glida normalt utan större störningar till slut inom c:a en månad. Så skulle jag ha augusti för målning och rekreation. Men den ena figuren efter den andra krånglade, ville ingenting bli, fast jag gnodde på från morgon till kväll… / Jag levde småningom som i en mardröm, sov illa och svamlade bara om lera och lera och draperier hit och draperier dit. Huvudena gingo alla lätt, sådana gör jag ju ideligen. Men dessa gestalter som alla måste stiliseras och ändå ha något slags kroppar i kläderna – det var nytt för mig och tusen gånger svårare än jag anat. Jag insåg att jag omöjligt skulle bli klar inom sommarens lopp överhuvud, om jag ej lät udda vara jämt och började klara undan en figur i sänder. Och så, må du tro, kommo gjutningsbekymren!” (9–14.9.1939)
Från arbetsprocessen har jag bara hittat ett suddigt foto (4 x 3 cm), med texten ”Bronsreliefens preludier. Greta och Mattson mäta.” Där är reliefens brädunderlag fäst på bastuns farstuvägg. Arbetet med att forma reliefen i lera försiggick både i Bastun och Stora huset, där ”brädflaken med sina våta säckar fyllde verandans golv och bänkar”. Gipsgjutningen gjordes nere i stranden vid båthuset. Han hade missbedömt gipsåtgången. I stället för tre säckar blev det nio, vilket gjorde 450 kg. ”Du kan föreställa dig vad formerna och de ingjutna skivorna vägde, då jag säger att i en ingjuten gipsmassa är vattenvolymen c:a 5-6 gånger så stor som gipsens.” Det behövdes fyra personer för att bära en skiva från stranden upp till Stora huset. Där fick de först lufttorka lite på sjöverandan och lyftes sedan in i ateljén. Med gjutningen av de tre första formerna hade Teodor hjälp av Greta, min mor Birgitta och Olavs son Ture. I fortsättningen fick han hjälp av vännen Willy Baer, som i ungdomen varit anställd som fasaddekoratör i gips, och då handskats med gjutning av stora ytor under fackmannaledning:
”Det är mycket man riskerar därvidlag. De stora gipsflaken kasta sig lätt och bli vinda, då de ju ej alls skulle passa ihop som helhet. Formen kan sitta så hårt att det hela brister vid utkilningen eller att större eller mindre partier smorts otillräckligt och då ramponeras. Har man åter smort för tjockt … bli detaljerna suddiga eller utebli (som Kristus’ ena fot!). Det var en massa dagar av spänning och hård möda. Ämbaren och ett barnbadkar ideligt fyllda av gipsvälling. Båthuset, verandorna och nästan alla rummen i villan grundligt nersölade av gips.” (14.9.1939)
Den sista augusti avhämtades gipsformerna av en bogserbåt från Pargas Kalk, med professionella packare, bräder och träull. Medan båtskarlarna packade och bar ner skivorna 1, 2, 3 och 4 arbetade Teodor ännu för fullt med nr 5 i gips. När båten ångade iväg hade det redan börjat skymma. ”Nu torde den vara i H:fors klar i brons.” (14.9.1939)
Nedre halvan av den femte delen (som inte finns på bastuväggen), med en barnfigur som sitter på huk på Kristi högra sida, gjorde han för säkerhets skull om i Åbo. Övre halvan har texten på finska: Minä olen tie totuus ja elämä. Bronsgjutningen möjliggjordes av ett understöd som Kalkbolaget gav till församlingen. Det var från början meningen att reliefen skulle gjutas i konststen*, vilket Teodor ansåg riskabelt. ”Bilden blir att sitta lågt på husfasaden, åtkomlig för seklers pojkfingrar, för landsvägens damm och smuts, därtill vätt av regn och spräckt av köld. Jag tror den skulle varit förstörd på par tre årtionden. Nu håller den evigt.”(14.9.1939)
Bronsreliefen blev stående i en låda i församlingshuset över vinterkriget. I ett senare brev hade Teodor dragit undan skyddspappret och konstaterat att patinan var en annan än den överenskomna, brunviolett i stället för grön, men ”eljes vacker nog”. Han nämner ett annat projekt som också blivit stående, en fackbok han sammanställt med Salme Vehviläinen. ”Men allt sådant är bara fåfängliga och förgängliga struntsaker. Det enda som behövs är fred på jorden och människorna en god vilja!” (26.10.1939)
Uppe på första sidan av det långa septemberbrevet har Teodor tillfogat ett PS. ”Jag har i tankarna tillägnat denna relief föräldrahemmet och i synnerhet pappa. Det är deras värld jag försökt återge i bild, därför har den stått mig så nära – vore detta sagt till eder. Vad jag haft de gamla i tankarna dag efter dag i sommar nu när ingen av dem mera gästar oss i synlig måtto.”*
FOTNOTER
* se närmare bloggens startsida ”Släktarkivet” (27.12.2019)
* se inlägget Muddais, undantagsliv 1940–44 (6.6.2020)
* Reliefen formas först i lera. Lerversionen ytbehandlas för att kunna lösgöras utan att skada gjutformen. Sedan appliceras flytande gipsvälling ovanpå, tills gjutformen är lagom tjock. När gipsen stelnat putsar man bort leran.
* Konststen eller Reconstituted stone görs på det sättet att man väljer den stenkrosssort man vill återskapa och blandar fina fraktioner (0mm –4 mm) ihop med vit eller grå cement och vatten. Källa
* Teodors far Zachris Schalin dog den 21.9.1938 och hans mor Alma (f. Montin) den 7.10.1934.
Rötter och annat 