När Teodor Schalin var 24 år bodde han i Paris. Han reste i november 1905, studerade ett par månader vid Académie Colarossi, hyrde sedan ateljé där han både sov och arbetade. På försommaren 1906 återvände han till Finland. I sitt 28:nde brev hem nämner han Vahto kyrka: ”Pappa nämner i sitt bref altartaflan. Jag tror och tycker den bör vara färdig nu. … måtte Vahtoborna tycka lika godt om den som de som sett den här.” (30.4.1906)
Jag läste breven 100 år senare. Det råkade nämligen bli så att Teodors 100 år yngre barnbarnsbarn, hösten 2005 reste till Paris som utbytesstudent. Eftersom jag visste att det fanns en bunt brev från Teodors Parisår, tog jag mig för att skriva rent dem och sända rapporterna tillbaka till Paris. Jag fick bl.a. veta att ateljén där han målade altartavlan låg på 30 Rue Dutot. ”Högt uppe under bara glas”. Han hyrde den från den 15.1–15.4 1906. I april flyttade han till en annan ateljé, som inte skulle vara lika varm när vårsolen gassar.
Jag sökte upp Rue Dutot, när vi i april 2006 reste till Paris för att hälsa på vår dotter. Gatan ligger på Seines södra, ”vänstra” sida och det hus där ateljén fanns torde ha stått snett mitt emot Pasteurmuseet (med Edelfelts berömda porträtt). Eftersom jag länge var mer fascinerad av Paris än av min morfar kom jag mig inte för att ta reda på var Vahto kyrka ligger förrän 14 år senare. Då hade Corona-pandemin fått mig att skrinlägga både årets Parisbesök och en längre rundresa i förfädernas hemtrakter.
Vahto har varit en självständig kommun, men sammanslogs år 2009 med Rusko. Grannkommun till Åbo. Till Vahto kyrka kommer man bekvämt med Åbo stads lokaltrafik. Torsdagen den 13 augusti 2020 tog jag mig dit. Åbo stad hade just gett en rekommendation om användning av ansiktsmask i bussarna och det var första gången jag iklädde mig en sådan. Det kändes ceremoniellt. Exotiskt. Vägen slingrade sig genom lantliga kulturlandskap och efter 40 minuter var jag framme. Kyrkan är vanligtvis låst så jag släpptes in av kyrkvaktmästaren. Det är en gulmålad träkyrka från 1804, anspråkslös till det yttre, men med en ljus och stämningsfull interiör.
Teodors altarmålning står mellan två stora fönster, bakom en kristallkrona. Den har en bred guldram, med texten Rauha olkoon teille! (Frid vare med eder!). Motivet är den uppståndne Kristus som visar sig för lärjungarna. Detta ungdomsverk skiljer sig till sitt målningssätt rätt mycket från altartavlan i S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag presenterade i föregående inlägg (Morfars modeller, 23.7.2020). Den senare, som han målade när han var över 70, har tydliga, plastiskt modellerade figurer och detaljer, medan Vahtotavlan ser mera skissartad ut, som om den var målad med bredare pensel och tunnare och mera flytande färg. Den är mycket mörkstämd. I motljus mitt på dagen uppfattade jag inte mycket mer än den vitdraperade Kristusgestalten och det silvriga sken som omger honom. Lärjungarna ser man bakifrån eller i profil. Jag såg dem bara som mörka silhuetter eller grå skuggor i förgrunden. Det var först efteråt, när jag manipulerade fotona på datorn som jag urskiljde deras ansiktsuttryck, gester och hårfärg.
Ortnamnet Vahto nämns bara i ett brev, men det finns hänvisningar till altartavlan i flera. Det är inte otänkbart att Teodor fått beställningen via föräldrarnas kontakter.* Arbetet tycks i varje fall intressera dem, även om Teodor inte berättar särskilt mycket om det. Han rapporterade på nyårsdagen att han börjar vara klar med kompositionen, den första februari att han påbörjat målningen, och den nästsista april att den är färdig. Det framgår också att målarkamraten Vihtori Ylinen (1879–1953) också arbetade på en altartavla. Mest handlar breven om människor han träffar, miljöer, och praktiska bestyr. Att mitt i vintern bo och arbeta ”under bara glas” kunde vara nog så utmanande:
”Nej, detta var då för märkligt. Jag sitter med pennan i handen och ser huru andedrägten står som tvenne pelare ur näsborrarna – och gasen brinner och hväser – men tankarna bli borta. Klockan är väl mycket, öfver elfva, men i afton skall detta skrifvas, eljest tror ni jag är sjuk eller glömt er. Och det är som hade jag inget att säga. Det som spökar i hufvudet är kol och kaminer och måleri och köksbestyr, de ting som taga det mesta af min tid och allt intresse –
Värst är det med eldningen. Den vill ej hjälpa. Ty nu ha vi fått riktiga vinterdagar med blodröd sol och täta dimmor. Min atelier är mest bara glas och jag vill ej säga hvad termometern visar, hoppas dock detta ej skall vara länge. Jag har nog sökt klistra för springor och spika tätningslister och hopa hela min garderob på sängfilten, men ändå vill det knipa. … Nu skall jag fylla på kaminen, så skall jag bestå mig frukost af värmd mjölk och hvita bönor. Och så traskar jag af till skolan. Jag har ännu en vecka utav denna kvar att måla där. Så byter jag morgontimmarna mot dem från 7–10 eller ½5–½7. Ty så länge jag får vara här ute skall jag passa på att ändå litet hvar dag få arbeta efter modell. Och ännu är jag ej hunnen så långt att jag för taflan kunde bruka sådan.” (31.1.1906)
På gruppfotot skymtar Teodor i bakre raden, som fjärde från höger, en bit från modellens käpp. Fotot är antingen från Parisvistelsen 1905–06, eller från år 1903. En handskriven adress på franska går att urskilja uppe t.v.
Ett par veckor senare arbetade han efter modell i sin egen ateljé. Han hade tolv figurer i sin komposition, dubbelt fler än Ylinen som hade sex. Ylinens motiv var Kristus förklaring. Teodor betecknar Ylinens motiv som enklare, eftersom det bara kan behandlas på samma sätt som det i alla tider behandlats. Han uppmanar föräldrarna att inte ställa så stora förhoppningar på altartavlan. Arvodet är anspråkslöst, tiden knapp, och det är så lite som går att måla efter modell.
Som ung konstnär i början av sin bana var Teodor mycket medveten om auktoriteternas, och kamraternas syn på olika typer av uppdrag. Han kallar altartavlan ”en mer eller mindre lyckad illustration i lite större format”. Han förklarar:
”… den hör föga till det slags uppgifter som göra sig konstnärligt. Den får ej vara intressant. Det måste vara en enkel skildring – en illustration och illustrationen står sig slätt vid sidan af den konst hvars uppgift blott är att behaga. – Det kan låta som fraser. Men betänkom, att det ej i vårt land existerar en altarmålning som fyllde både religiösa och konstnärliga anspråk. Edelfelt var en mästare, ej ens han lyckades helt… ” (13.2.1906)
När altartavlan väl var klar tyckte han att den kunde ha varit mera ”genomförd” och att han gärna arbetat på den ett helt år om det varit möjligt. Den bästa belöningen var den respons han fick av kyrkoherden Aho, som ansåg verket gott och ”uppgiften – en svår uppgift väl löst”. Någon tanke på att ”exponera” den hade han inte. ”För Vahto kyrka är detta arbete gjort och det skall göra sig godt där, där finge konstvännerna gerna se den. På en konstutställning går man upp med andra intressen och annan smak.”
Breven berättar så gott som ingenting om modellerna, hur han hittade dem, om han hade 12 olika eller ett fåtal, och inte om målandets materiella och fysiska aspekter. Den enda glimt man får kretsar kring en trapets. Av kilramen för altartavlan – som Ylinen snickrat ihop – blev det ett stycke ribba över. På vägen till Paris hade Teodor blivit tvungen att köpa ett rep för att hålla ihop hans trasiga kappsäck. Repet, som han fäste i taksparrarna, blev tillsammans med ribban en utmärkt trapets. Den fungerade som torkställning för våta handukar och svettiga skjortor, som avställningsyta för sänkläder när han bäddade – och som gunga:
”Och så har jag en gunga och säck som fyller mina kamrater med bitter afvund. Inte ens Kristusmodellen kunde låta bli att dingla där i sin långa skjorta. Det såg väldigt roligt ut.”
Jag har samlat konstkort sen tidigt 1970-tal. Som ung hade jag en speciell förkärlek för makabra motiv. Petter Langs framställning hade platsat väl bland dem.
Senare började jag samla på bebådelsemotiv. Det var inget beslut, utan någonting jag lade märke till efterhand och som jag ibland funderat över utan att hitta något annat svar än att de tilltalar mig. Efter att ha sträckläst Elena Ferrantes Neapelkvartett, och fortsatt med Frantugmilia, A Writer’s Journey, fann jag att även hon samlat bebådelsemotiv. Hon ger dessutom sin förklaring. I en intervju för ett konstmagasin svarar hon på en fråga om vilket av de konstverk hon har i sitt hem, hon skulle välja om hon måste leva med bara ett enda.: ”… Maybe I’d choose the folder where I keep all the versions of the Annunciation I’ve been able to find… Ever since I was a young women I’ve been intrested in the way in which the moment Mary is forced to put aside the book she’s reading has been imagined. When she opens it again, it will be her son who tells her how to read.” . (Europa editions. New York, 2016. Sid 318–319)
FOTNOTER:
* Teodors far var prästvigd teolog, och hans moster Jenny-Maria Tallgren gift med kyrkoherden i S:t Marie församling. Familjen flyttade till Åbo 1904.
** Margareta Willner-Rönnholm: ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana”, i Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta – Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling. Åbo 2016, sid. 62–83.
Margareta Willner-Rönnholm: ”Teodors Paris” i essäboken Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga. Åbo 2017. Sid 230–247.
Rötter och annat 