Etikettarkiv: Topelius

Far och son

1 svar

Förebild för skulpturen ”Far och son” (2019) är ett fotografi taget av min morfars äldre bror Johannes hösten 1905. Det föreställer deras far Zachris Schalin (1854–1938) med yngsta sonen Olav på ryggen. Bilden förevigar den första morgonen minstingen bar ”kaliser”.*(1)

Skulpturens fadersgestalt är äldre och stramare än vad Zachris är på fotot, och gossen är mindre än Olav. Det blev intressantare så. Samma läsår jag gjorde den, arbetade en annan skulpturkurs efter levande modell – som var klädd enbart i kavaj. Kavajskulpturerna blev mycket lyckade, och när de ställdes ut i arbetarinstitutets aula fick Zachris och Olav vara med. Jag kom ihåg kavajerna när jag funderade över när skulpturen var gjord. Kavajens betydelse accentuerades när jag gick igenom mina anteckningar om Zachris.

”Far och son”, keramikskulptur (2019), De svartvita fotografierna är tagna av Johannes Schalin (1881-1906) och föreställer fotografens far, Zachris Schalin. Gossen på Zachris’ rygg är yngsta sonen Olav. Foto Åbo museicentral.

Rocken

I sin dagbok från år 1930 skriver Zachris om en fest i Heurlinska skolan, där han skulle hålla tal och blev presenterad som ”den sista Topelianen”. Citatet är understreckat i dagboken, och när han kommenterar påståendet dyker kavajmotivet upp: ”Om det (som HK påstod) märktes något topelianskt hos mig, så kommer det väl därav, att jag uppfostrats i ZT:s barndomshem hos hans egen moder. ”Så gjorde din morbror” fick jag ofta höra, – och det var icke alltid så angenämt att höra, näml. om det gällde en tillrättavisning. Och så har jag nyttjat flera av hans (avlagda) rockar (munterhet!), t.o.m. hans studentrock, vilket skedde vid en maskerad i vår skola…”

Skalden Zacharias Topelius hade ingen egen son (två gossebarn dog tidigt) och inga andra syskon än sin två år yngre syster Sophie. Hennes barn var hans enda syskonbarn och Zachris Schalin döptes efter honom. För Topelius betydde det kanske inte så mycket, men Zachris kan ha känt sig som en arvprins, med all den ambivalens det innebär: Förväntningar, ambitioner, känslor av otillräcklighet och revoltbehov. Som förebild var Topelius lite för stor och avståndet för litet? Rocken obekväm?

Zachris kom att leva enligt Topelius devis ”Inte en dag utan en rad”. Han var en flitig skribent. Gav ut pedagogiska och religiösa folkskrifter, bidrog med kulturhistoriska uppsatser i tidskrifter och årsböcker, medarbetade i barn- och jultidningar, och skrev dagböcker som han lät binda in. Han var också – enligt Hbl:s nekrolog ”framför allt” – en outtröttlig samlare av hembygds- och släkthistoriskt material: ”Det blev, kan man säga, hans livs käraste uppgift att samla allt som kunde belysa skalden Topelius’ liv och verk.” Hans bok om Kuddnäs (1935) har jag nämnt i tidigare inlägg. Hbl hänvisade också till en fortsättning på Fältskäns berättelser (Var det konungens ring, 1936) – ”ett arbete, som trots sina brister tyder på djup inlevelse i den topelianska tanke- och känslovärlden.”

Zachris släkthistoriska arbete fördes vidare av de två yngsta barnen, Sigmund – och Olav. När det började resas krav på att köpa in Kuddnäs gård (såld 1873) och inreda den till museum, sammankallade Olav det första mötet. Det hölls i Nykarleby 1929 och ledde till en riksomfattande stiftelse, där Sigmund fick en central roll. I slutet på 1970-talet gjorde Olavs son Wilhelm en viktig insats som släktforskare, genom att göra sammandrag och utredningar som distribuerades till den övriga släkten. Där fick jag bl.a. bekräftat att det var Zachris som var ”Lasse liten” i Topelius kända, tonsatta dikt. Jag hade hört det av min mor, men eftersom han inte hette Lars förhöll jag mig skeptiskt till utsagan. När jag senare noterade att han ibland kallas Lasse i gamla släktbrev, tvivlade jag fortfarande. Det bevisade ingenting. Jag återger Wilhelms argumentation:

”Dikten om Lasse liten i den stora världen publicerade ZT för första gången 1860. Att dikten avser systersonen Zachris framgår av senare skrivna verser som förekommit i familjen. Då Zachris Schalin firade julen hos morbror i Helsingfors skriver han hem ett långt brev om Lasse litens jul. Då han blir student tillägnas han en vers av morbrodern om ”Lasse liten drar åstad, spänner svärd i bältet” o.s.v. och då ZT ger sin gamla klaffbyrå åt honom upprepas detta.”

Från far till son

Olav Schalin (1894–1979) blev präst. Av min morfars syskon är han den jag själv har det tydligaste minnet av.*(2) Zachris var också prästvigd. Han utförde ibland kyrkliga förrättningar i samband med bröllop och begravningar, men innehade aldrig någon prästtjänst.*(3)

I den Schalinska släkten hade prästyrket gått i arv från far till son i 400 år. Olav tillhörde den tionde generationen. Den första prästen föddes i Sverige 1523, i Skale by i Söderala socken i Hälsingland. I Zachris’ och Olavs släktgren hade alla förfäder varit präster – utom den som på 1770-talet flyttade till Finland. Denna förfader, och hans blivande hustru, tillhörde ett resande teatersällskap. De bosatte sig i Vasa, där han efter diverse lönearbeten blev restauratör. Zachris’ farfar var son till dem. Han kallades ”storprästen” p.g.a. sin kroppslängd. Han gifte sig med en prästdotter, och fick sju döttrar och en son*(4). Enligt ett schema (uppgjort av Wilhelm 1978) var ”storprästen” och hans hustru, genom döttrarna, stamfader och stammoder till fyra ärkebiskopar.*(5)

Den första av dessa ärkebiskopar fick år 1920 ett julbrev av ärkebiskopen i Sverige, Nathan Söderblom, som härstammade från samma socken i Hälsingland. Hans släkt bodde fortfarande kvar i Söderala, medan släkten Schalin innehade sitt hemman till år 1737. Söderblom hade räknat ut att hela 17 Schalinare varit präster i Sverige, och påpekade att denna utbredda hälsingländska prästsläkt uppmärksammats redan på 1700-talet i Olof Bromans jätteverk Glysiswallur. Nathan Söderblom hänvisade också till Zachris’ släktintresse:

”Man må önska, att rektor Schalins tanke går i uppfyllelse, att nämligen de svenska och finländska ättlingarna tillsammans söka åstadkomma en så vitt möjligt fullständig släkthistoria. När han år 1891 besökte fädernegården i Skale, hörde han, att de höga gamla björkar, som bildada en lövdunge mellan gården och landsvägen, planterats av döttrarna till den sista Schalin, styckjunkaren Olof Olofsson Schalin, död 1737.”

Den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Nere t.v. blyertsteckning av Zachris Schalin från år 1891. T.h. etsning av hans svärdotter Greta Schalin, antagligen från 1920-talet. Uppe t.v. tuschteckning, osignerad och odaterad. Privat ägo.

Det finns en etsning föreställande den Schalinska fädernegården Lund i Skale by i Söderala, som baserar sig på en teckning som Zachris gjorde efter minnet 1891. Etsningen är gjord av min mormor, Greta Schalin, gissningsvis på 1920-talet. Det är en trogen kopia av Zachris teckning, som på detta sätt mångfaldigats och bevarats inom släkten.

Bilden av fädernegården, och Nathan Söderbloms hänvisning till besöket i Söderala, visar att Zachris släktforskning gällde betydligt mer än det Topelianska arvet. Som bilaga till Wilhelms släkthistoriska redovisningar (1978) finns dessutom en ljuskopia av en handskriven ”Genealogia Schaliniania”, som Zachris sammanställt 1915–16. Den är skriven med liten handstil, och upptar på 36 sidor samtliga släktgrenar, så långt bak i tiden han kommit.

Eftersom jag alltid haft svårt med namn och årtal, känner jag mig främmande för denna typ av släktforskning. Det blir för mycket namn. Jag är tacksam för Wilhelms resumé. Bland hans sammandrag från år 1978, finns ett fristående papper med en rimmad dikt med sex verser, och ett färgfoto av Olav Schalin. Under dikten står det ”God Jul önskar fornforskaren och författaren WS, samt diktaren ODS.” (Wilhelm Schalin / Olav Daniel Schalin) Jag ger Olav sista ordet, med diktens tio första rader:

”Du måste framåt, du får inte falla / Det har blivit en levnadsvishet för alla / Men varifrån? Varthän? Så är forskarens fråga. / Ja, varifrån utgår den väg som söker det gångnas låga / Det är människans väg, hennes sökandes ständiga plåga. // Vem är vi? Är vi judar och skottar, svenskar från Norden? / Att forska är roligt, men resultatet ofta helt otroligt. / Det gäller icke ”galaxer” och rymder som sökaren lockar / Ej istid, där solen ständigt är skymder / Nej. Var nöjd om Du når till vår hembygds lotter…

Porträttfoto och dikt av Olav Schalin, 1977 / ”Genealogia Schaliniania” av Zachris Schalin 1915-16 / t.h. en sida ur ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (sammanställd av Wilhelm Schalin), med ZS:s teckningar av Lund hemman (nr 1) i Skale by i Söderala socken i Hälsingland i Sverige. Gården fanns kvar ännu vid ZS besök år 1891 ”men i främmande händer sedan 1737”.

FOTNOTER

*(1) Står skrivet på baksidan till ett exemplar av bilden (Mikael Schalins digitala fotoarkiv).

*(2) Olav studerade teologi i Helsingfors och vid ÅA, där han doktorerade 1947, var bl.a. kaplan i Nykarleby och Pargas, och domprost i Borgå. När han tjänstgjorde i Pargas (1930–47) umgicks mina morföräldrars och Olavs familj mycket med varandra. Olavs sex barn var i ungefär samma ålder som min mor och hennes syskon. En son gifte sig med hennes väninna. Under krigsåren var mina morföräldrar tidvis evakuerade på prästgården i Muddais, och en sommar arbetade min mor som hemhjälp där. När min bror gifte sig var det Olav som förrättade vigseln.

*(3) I min morfars opublicerade, självbiografiska utvecklingsroman är fadern präst (i stället för pedagog). I slutet av 1890-talet, när han arbetat som seminariedirektör i Nykarleby i tio år sökte han t.o.m. ett par prästtjänster. Den ena i Säminge (Nyslott), och den andra i Borgå. Provpredikningarna nämns i Zachris’ och Almas brev till de äldsta sönerna som gick i finskt lyceum i Uleåborg. Att barnen gick i finsk skola sågs som ett kontroversiellt ställningstagande, och var enligt Zachris en orsak till att förhoppningarna om Borgåtjänsten grusades. ”Af alla mina uppmärksamma och tårögda åhörare i Borgå kyrka, var det blott några få trogne, som icke lät värfva sig af fanatismen … att jag håller mina barn i finsk skola är en styggelse för Borgå-svecerna!” (14.11.1897)

* (4) ”Storprästens” son var Lars Wilhelm Schalin (1820–82), kyrkoherde i Larsmo, och far till Zachris.

*(5) Gustaf Johansson (ärkebiskop 1899–1930), Lauri Ingman (ärkebiskop 1930–34), Erkki Kaila (ärkebiskop 1935–44), Mikko Juva (ärkebiskop 1978–82).

** Mycket av det som nämns i förbigående i denna bloggtext har behandlats utförligare i tidigare inlägg. Om Zachris Schalin, hans syskon, föräldrar, och morbror: publ. 27.12.2019 ; 29.2.2020 ; 18.12.2020 ; 16.9.2022 ; 14.12.2022 ; 18.2.2023 / Om Olavs familj och prästgården i Muddais: publ. 3.4.2020, 6.6.2020, 15.9.2020. / Om Uleåborgsbreven: 5.8.2021 / Om Teodors skönlitterära manuskript: 18.12.2020 ; 5.8.2021.

KÄLLOR

Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin–Willner, Vol 1: Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg 16.11 1895 ; februari, mars och maj 1896, ; mars, september och november 1897 / Samling Schalin, Teodor: opublicerat, självbiografiskt manuskript i skönlitterär form (postumt renskrivet på maskin), 300 s. /kopia

Privat ägo. Zachris Schalin. Inbunden dagbok från år 1930 (citatet från den 28.5.1930). / I förfs ägo: ”Genealogia Schaliniana, i utdrag för Zacharias Theodor Schalin, sammanställd af hans fader Zacharias Schalin. Åbo 1915–1916”. (handskrivet original) / Duplikat: ”Det Topelianska arvet. Schalinarnas härstamning Uleåborg – Nykarleby – Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1978”. (36 s.) ; ”Schalins släktkrönika, Helsingfors 1978” (10 s.) / ”Julhälsning till Församlingarna i Ärkestiftet, 1920 ss 12-18, Söderala – Åbo – Uppsala, av Nathan Söderblom” (4 s. i folieformat, tillhört T.T.Kaila) / Urklipp: ”Seminariedirektor Zachris Schalin död”. Nekrolog. Hufvudstadsbladet 23.9 1938.

Sophie självtredje

2 svar

År 2020 blev jag mormor och fick fira jul med den nyfödda. Barnbarnets farmor bor i Italien. Hon heter Anna, liksom Jesus mormor. I den kyrkliga konsten finns ett motiv, som bär namnet ”Anna självtredje”, där Maria och Jesus sitter i Annas famn. Skulpturen ”Sophie självtredje” är inspirerad av detta motiv. På ett omedvetet plan måste idén ha fötts nämnda jul, fast den formade sig till tanke ett halvår senare. Den julen ville jag nämligen sända en hälsning till farmor Anna från mormor Magga, sökte lämpliga motiv i en byrålåda med gamla konstkort – och hittade en bild av en medeltida träskulptur från Rusko, föreställande Anna självtredje. Denna skulptur ingår i basutställningen på Åbo slott. Jag brukade peka ut den, när jag i yngre år guidade där.

”Sophie” var farmor till min morfar. Hon har sonen Zachris och barnbarnet Teodor i famnen. De hette Schalin i efternamn. Sophie hade växt upp på Kuddnäs gård, som lillasyster till den blivande skalden Zacharias Topelius. Hon var född 1820, gifte sig 1846 med Lars Wilhelm, som sedermera blev prost och kyrkoherde i Larsmo. Fick 7 barn av vilka 4 nådde vuxen ålder, blev änka 1882, dog 1913.

Zacharias Topelius barndomshem blev museum 1934, och arkivsamlingarna om honom upptogs 2017 bland Unescos världskulturminnen. Där ingår hundratals brev som handlar om Sophie, allt från brev där hon bara omnämns i förbigående till brev som ingående diskuterar hennes uppseendeväckande omvändelse till pietismen, och brev hon fått eller skrivit själv. Mest informativ är brevväxlingen mellan Sophie och brodern, och moderns brev till brodern, samt broderns dagböcker från ungdomsåren.*(1) Förutom arkivmaterialet finns det en oöverskådlig mängd bakgrundslitteratur av olika slag. Mera än jag klarar av att läsa. Ändå vet jag alldeles för mycket om Sophie. Det svårt att sammanfatta. Lättare knåda lera.

Att hitta en skulptural form för Sophies kroppshydda var inget större problem. Hon var i 80-års ålder när Schalinarna började fotografera. Bilderna visar en krokig gumma med allvarliga ögon, stor näsa och djupa fåror kring munnen. Mörkklädd i fotsid kjol, med schal över axlarna och en åtsittande bahytt på huvudet. Hon fotograferas rakt framifrån, sittande på en stol, stelt och stilla – som en skulptur. Det är en arketypisk gestalt. Tacksam att karikera. Utmaningen blev därför att inte stereotypisera henne. Jag ville inte heller tänka på henne som den strängt religiösa livsförnekare jag föreställt mig att hon var. Jag ville tänka bort pietismen.

Keramikskulpturen ”Sophie självtredje” (2021) med förlagor. Uppe t.v. självporträtt av Teodor Schalin (1882–1960) från år 1903. / Nere t.v. Johanna Sophia Schalin, f. Topelius (1820–1913) / Uppe i mitten: Anna självtredje från Rusko. Medeltida träskulptur. Åbo stads konstsamling. Foto Aleks Talve. Finna.fi / Till höger Zachris Schalin (1854–1939).

I stället försökte jag tänka mig in i hennes roll som flerbarnsmor, och husmor på en prästgård i en fattig och isolerad skärgårdskommun. Hennes tankar och sinnesstämningar måste väldigt långt ha präglats av praktiska bekymmer och göromål. Barnen och närheten till naturen måste ha bjudit på stunder av obefläckad glädje. Jag ville ge henne ett vänligt och nyanserat ansiktsuttryck. Det finns inte på bild, men nog i text. Teodor skriver i ett skönlitterärt, självbiografiskt manuskript om hur farmors ansikte på julafton lyste i ”ett enda gott leende över hela ansiktet”*(2), och hennes svärdotter Alma skriver i ett brev från Nykarleby (Djupsten) 2.7.1912:

”Här är farmor så gammal, så gammal, men har ganska bra kommit ihåg oss alla. Men synnerligen rörande var att se huru innerligen det gladde henne att höra att pappa var kommen. Det for som ett glädje skimmer öfver hennes anlete och de blinda ögonen liksom strålade då de riktades upp mot det håll där hon förstod att far stod. Under hennes bättre tider har jag aldrig sett dess motstycke…”

Fast jag försökte tänka bort pietismen när jag gjorde skulpturen, går det inte att berätta om henne utan att gå in på trosfrågan. Religionen var en så central del av Sophies liv. Enligt sonen Zachris var huvudsaken för henne ”det djupa medvetandet om sin egen syndfullhet och det ödmjuka fasthållandet vid Guds nåd i Kristus Jesus.” Hennes käraste sysselsättning var bibelstudier, och kyrkobesök ”hennes själs åstundan” ännu i hög ålder.

De Schalinska familjebreven och Teodors manuskript ger bilden av en välvillig och saktmodig, men samtidigt respektingivande person. Hon fördömde ingen (eftersom hon var så medveten om sin egen syndfullhet) men kunde ha bestämda åsikter om barnbarnens intressen och studievägar. Breven hänvisar alltid då och då till vad farmor skall tänkas tycka. Teodor kallar farmodern rar – men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Bland de brev som de Schalinska skolgossarnas fick hemifrån*(3) är några från Sophie. De avslutas med religiösa förmaningar:

”Vet du det går så bra att vara snäll, arbetsam och lydig om man alltid kommer ihåg att Gud ser och vet allt hvad vi göra, det skall du aldrig någonsin glömma … / Han skrifver upp det i sin bok … / Glöm inte att be till Jesus alla dagar så hjelper han dig att bli en bra gosse till pappas och mammas glädje. / Din egen Farmor” (till Arnold 3.3.1898).

Sophies vägval

Det var en skandal av stora mått när den 22-åriga Sophie hösten 1842 gick med i den pietistiska väckelserörelsen. Hon blev ”väckt” av att lyssna på N.G. Malmbergs predikningar i Nykarleby kyrka. Han var kapellansadjunkt andra halvåret 1842, och en av rörelsens förgrundsgestalter. Då var pietismen sedan länge ett allmänt samtalsämne. Det pratades om slitningar inom familjer där nyfrälsta tog avstånd från sina närmaste, och pietisternas asketiska klädsel och livsföring väckte uppmärksamhet.

Rörelsen hade haft sin största spridning bland folk som levde fattigt och enkelt annars också. Inom societetskretsarna, där flärdfullheten var en viktig statusmarkör, fick den inget nämnvärt gensvar. Sophie Topelius’ omvändelse kom därför att chockera hela Nykarleby. Man var rädd att andra societetsflickor skulle följa hennes exempel, och inom familjens umgängeskrets var den allmänna attityden till pietismen oförstående och avståndstagande.

De som stod Sophie närmast – hennes mor (änka sedan 1831), bror, och bästa vän Emilie (sedermera hustru till Topelius) – ville förstå och acceptera Sophies beslut. Hennes omvändelse medförde ändå sorg och bekymmer. Det skvallrades och pratades så mycket ”strunt” att modern undvek att röra sig bland folk. Både modern och Emilie var rädda att Sophie skulle vända dem ryggen. Emelie hade uppslitande gräl med sina föräldrar när hon försvarade Sophie. Både Topelius och Emilie räknade med möjligheten att den andra skulle bli pietist. De intygade varandra att det inte skulle påverka deras kärlek. Men Emelie kunde anfallas av tvivel och bäva för konsekvenserna om fästmannen blir pietist: ”han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner, och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känner dig, ty det är du, du Zachris så – kan du tro det – har jag ej vetat hvad jag ville…” *(4)

I det första brev Sophies skrev till brodern med anledning av omvändelsen berättar hon om influenserna. Det är nästan sönderläst av senare tiders forskare. När hon påbörjade det visste ingen annan än ”Gud och Mamma” om hennes beslut, och hon närde en förhoppning om att brodern och Emelie skulle välja samma väg. (12.10.1842) Nedanstående citat är från följande brev, när hon redan tagit del av deras reaktioner:

”… Månne ej verlden synes dig bättre än den är derföre att den nu börjat vända en mera leende sida åt dig, men jag vill ej döma jag vill endast tala om mig sjelf och tala om allt så godt jag kan… /Du mins vist huru jag alltid varit plågad af missnöje med mig sjelf isynnerhet ute i verlden bland fremmande människor och att jag nästan aldrig funnit mig väl annars än i mitt eget lugna hem. Detta missnöje var i sig sjelf syndigt ty det gälde mera mitt yttre än inre… / Ser du så är det med din stackars syster huru kan du frukta att jag någonsin skall döma någon annan jag som har på mitt samvete den största av alla synder otron alla mindre oräknade… / Hvad angå mig verldens framsteg i vetenskap och konst? Jag har ju inga framsteg gjort således behöfver jag inte gå tillbaka och inga små fröjder vet jag som jag tycker mig böra försaka ty dans och dylikt har egentligen allrig roat mig…” (3.11.1842)

Två brev senare delger hon honom en dröm:

Kudnäs 29 Dec 1842 / … en dröm skall jag berätta som jag drömt i natt jag tyckte att vi skulle fara till Alörn du och jag och två fiskare då steg jag först i båten och trodde att du skulle komma efter men båten gick ifrån land och du steg i en annan båt med fiskarena och jag lämnade allena med en åra då blef jag rädd och ville vänd om men strömmen förde mig allt längre tilldess vi kom till magnörn(?) Då ansträngde jag mig och satte åran i botten så att båten stod till dess du kom närmare då kom du i min båt men det beslöts att båda båtarna skulle gå i bredd genom forsen och så bar det af utföre men mitt i värsta strömmen stötte den andra båten mot en sten och slog rakt i spillron så att karlarna med knapp nöd handt rädda si i vår båt sedan kommo vi ut på fjerden och det blåste mycket och vår båt var så lastad att vi fruktade att den skulle sjunka men vi kom ändå lyckligt fram till Alörn der var Mamma och många förut och alla förundrade sig att vi hade kommit i den stormen då jag såg tillbaka öfver sjön der var så svart och med höga hvita vågor så att äfven jag var förundrad men solen sken på oss och vi voro glada. / Farväl glöm inte Din syster

Kuddnäs, Nykarleby. Minnessten över Zacharias Topelius, med Teodor Schalins bronsrelief från år 1918. / Nere t.v. Kuddnäs från älven, kopia av Teodor Schalin efter akvarell av J. Lindskog (foto från Mikael Schalins digitala släktarkiv) / T.h. Kuddnäs gård, fotograferad i augusti 2016 när huvudbyggnaden höll på renoveras inför Topelius 200-årsjubileum. / Sophies och Lars Wilhelm Schalins bröllop firades i den gula flygelbyggnaden. Nere t.h. citat av Topelius från Paul Nybergs bildkrönika *Från Kuddnäs till Björkudden* (1938): ”… Bröllopet firades tyst, utan dans, men med andeliga sånger, med många inbjudna gäster av de nygiftas trosförvanter…”

Käraste Syster – Älskade Bror

Enligt Valfrid Vasenius biografi blev den kris Sophies omvändelse åstadkom en viktig formativ erfarenhet för Topelius, som hjälpte honom att ”behålla harmonin i sitt väsen” i andra konfliktsituationer.*(5) Konfrontationen med systerns belägenhet påverkade också hans engagemang i den tidiga kvinnorörelsen. När han ansåg att hennes son Zachris utnyttjade sina systrar för mycket som barnsköterskor skrev han till Sophie: ”Så där skrifver nu en bror, som nog varit sjelfvisk sjelf och haft en syster som fått stå tillbaka, när det gällt att bana honom väg. Men just derför inser han nu det orätta deri och vill gifva år av sitt lif för att godtgöra det.” (9.2.1891)

Topelius och Sophie hade inga andra syskon. Deras far blev förlamad från midjan neråt samma år Sophie föddes. Han dog elva år senare. Att syskonen ”stod varandra nära” är ett uttryck jag stött på flera gånger i litteraturen om Topelius. Efter den dramatiska väckelsen vädjade modern: ”Du skall så ofta du kan skrifva helst lite till Sophie … hon håller så innerligt af dig och du är hennes alt att du förstår henne, tröstar opp henne mången gång.” (30.10.1842)

I Topelius ungdomsdagböcker är systern en självklar del av hans Kuddnäsliv. De utbyter tankar till långt in på nätterna. De spelar fyrhänt piano, umgås i samma kretsar. Med vännerna gör de underbara sommarutflykter till Alörn, de ägnar sig åt sällskapslekar, sätter upp teaterpjäser, pratar, skrattar. Topelius njöt helt och fullt av varje hemkomst. ”Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt.” Han jämför med ”Derute i verlden”, där är ”ingen hvila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket…” (3.7.1836)

Det var inte mången förunnat att ha en förtrogen storebror som Zacharias Topelius. Vasenius beskriver honom som en genomsympatisk person. Inga ovänner, allmänt omtyckt, speciellt i Nykarleby, vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna, damernas trogna riddare, de talrika släktingarnas favorit.*(6) Klart att den unga Sophie älskade och beundrade honom. När han flyttade till Helsingfors saknade hon deras samtal: ”… jag längtar ibland så mycket att få tala med dig jag skulle ha så mycket att säga, helt annat är det att skrifva, aldrig har det lyckats mig att sätta på papper hvad jag tänkt eller känt, och därför skrifver jag så ogärna.” (18.2.1840)

För Topelius förstärktes syskonbandet av den starka vänskap och respekt som hans hustru hyste för Sophie. Efter giftermålet var det i huvudsak hon som skötte familjekorrespondensen. Merparten av brevväxlingen mellan syskonen är från ungdomsåren och tiden som änka (1882) resp. änkling (1885). Brodern gav råd i världsliga frågor, och tog gärna del av Sophies synpunkter i de stora livsfrågorna.

”Ja, låtom oss byta tankar i de stora lifsfrågorna, när oss ej är förunnat att samspråka dagligen om de små! …” (ZT 4.3.1894) // ”Jag förstår ej hvarifrån du fått den föreställningen, att ditt förra bref skulle ha gjort mig ledsen. Det var kärt, som alltid, just för att du så oförbehållsamt säger ut din mening. Det är det som gläder mig … jag ville att det som ännu skiljer oss, skulle försvinna, och derför är du numera min förtrognaste vän, – den enda, åt hvilken jag kan säga allt…” (ZT 12.6.1895)

ARKIV

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. (Z.Topelius saml. Coll 244 ; Schalinska Coll 309). Det mesta som rör Sophie finns där. Jag bekantade mig med materialet hösten 2015, koncentrerade mig på brevväxlingen mellan Sophie och brodern och läste ett 20-tal brev från Emelie till Sophie (finns 80; från Sophie till Emelie hittade jag bara två). Jag tittade också på moderns brev till Sophie och till ZT, i hopp om att få veta mer om Sophies giftermål och familjeliv. Breven till Sophie verkade mest handla om praktiska, husliga ting (som brödbakning) och underrättelser om andra. Jag antog breven till ZT kunde ge mer, men beslöt spara dem till senare eftersom skrivstilen var besvärlig att tyda. Några år senare fanns de i renskriven form på nätet. (https://www.sls.fi/sv/utgivning/brev-1)

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin, Teodor (Alma till Teodor) ; saml. Schalin–Willner (Sophie till Arnold).

Privatsamlingar. ”Levnadsbeskrivning för Johanna Sofia Topelius (1.3.1820–4.12.1913) av sonen Zachris Schalin, uppläst vid hennes begravning i Nykarleby”. På sid. 34 i Det Topelianska arvet. Schalinernas härstamning. Uleåborg – Nykarleby, Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1977. Duplikat 36 s.

TRYCKTA KÄLLOR OCH CITERAD LITTERATUR

Nyberg, Paul (red.): Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius, sammanställd av Paul Nyberg. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors 1938. 234 s. / Citat av ZT (s. 70) i bildcollaget om Kuddnäs (ovan).

Schalin, Zachris: Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI. 202 s. / Citerar inte här, men vill lyfta fram verket, eftersom där ofta hänvisas till minnesuppgifter av Sophie.

Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius Dagböcker. Utgifna af Paul Nyberg. Åtta delar. Stockholm, Albert Bonniers Förlag 1918–1924. / Svenska Litteratursällskapet publicerade en ny utgåva i samband med Topelius 200-årsjubileum 2018.

Vasenius, Valfrid: Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Andra bandet. Kap. 34. ”Den stora frågan” (sid. 394–422) G.W. Edlunds förlagsaktiebolag. Helsingfors 1914.

FOTNOTER

* (1) Modern hette Catharina Sophia (f. Calamnius), och dottern Johanna Sophia. Bägge brukade omnämnas med sitt andra förnamn. För tydlighetens skull skriver jag därför bara ”modern” när jag åsyftar den äldre Sophia. Eftersom både Sophies bror och son kallades Zachris, skriver jag ”Topelius”, eller ”brodern” när jag avser skalden, och använder ”Zachris” bara för min morfars far Z.Schalin. Jag bör kanske också påpeka, att förnamnen kunde skrivas på flera olika sätt, de förkortades och förenklades. Skrivformen ”Sophie”, som jag använder, förekom oftast i det material jag gick igenom. På gravstenen står det ”Sophia”.

*(2) https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/

*(3) https://maggasarkiv.home.blog/2021/08/05/kara-gossar-alskade-foraldrar-1890-tal/

*(4) Vasenius 418.

*(5) Vasenius 422.

*(6) Vasenius 287

Topelius dagböcker köpte jag på ett antikvariat i Stockholm, och en småkusin lyckliggjorde mig med Zachris Schalins bok om Kuddnäs historia. Collagets övriga verk härstammar från mina morföräldrars hem.

Sophie tvåhundra år

Lämna ett svar

År 2018 firades Zacharias Topelius 200-årsjubileum med fester, publikationer och seminarier. Den första mars 2020 är det 200 år sedan hans syster Johanna Sophia, kallad Sophie, kom till världen (1820–1913).

Det är inte enbart i egenskap av en stor mans lillasyster som hennes liv kan te sig intressant. Men det bidrar. Som tidigt faderlösa och i avsaknad av andra syskon stod de varandra mycket nära, både i unga år och i livets slutskede. Kuddnäs herrgård var en sagolik uppväxtmiljö. Inför 100-årsminnet av skaldens födelse beskrev Selma Lagerlöf honom som ”den lyckligaste pojke som stod att uppleta i hela sju kungariken. Inte den finaste prins kunde ha det bättre ställt för sig”.*

Sophie växte alltså upp som en prinsessa? Hon skickades som 16-åring till Stockholm för att förfina sitt sätt och sina talanger. Hon fick bära fina kläder och delta i fester och spektakel. Allt detta tog hon avstånd från, då hon i 20-årsåldern greps av den andliga väckelse som spreds i Österbotten. Hon valde en djupt allvarlig, religiös livsinriktning med betoning på medvetandet om den egna syndfullheten. Sophies val väcker både igenkännande och respekt – för en som präglats av 1960-talets ungdomsrevolt, 1970-talets studentradikalism och 1980-talets feminism. Det är lätt att hitta paralleller också idag. Det finns gott om tidsfenomen som kan ge upphov till ångest, skuldkänslor och kompromisslösa avståndstaganden till omgivningens livsstil.

Sophie gifte sig år 1846 med dåvarande elementarskoleläraren, sedermera kyrkoherden och prosten Lars Wilhelm Schalin (1820–1882), som också hörde till de väckta. De fick sju barn. Tre dog i späd ålder. Tre förde släkten vidare. Min morfars far var en av dem.

Sophie ingår inte i mitt arkivprojekt. I det material jag arbetar med finns bara några fotografier av henne som gammal. Hennes brevväxling med brodern finns i Finlands nationalbibliotek. Jag läste deras brev år 2015. Efter det började jag skriva på ett epos som skulle ha formen av en serie brev till Sophie. Jag skulle berätta för henne om senare släktingar och min egen tid. Jag övergav försöket efter några brev. Greppet fungerade inte. Men jag tänker återkomma till henne när jag är färdig med arkivarbetet.

Tvåhundraårsdagen till ära firar jag hennes minne genom att publicera inledningsbrevet från år 2016.

Sophie tillsammans med sina barn och deras familjer i slutet av 1890-talet.

Kära Sophie

Tack för dina brev. När jag formulerat denna inledningsfras fylldes jag av tacksamhet. Ord är mäktiga. Känslan uppstod medan jag skrev och begrundade orden. Jag har läst dina brev med intresse och med den lite kittlande, skuldblandade fascination som finns i att läsa andras brev. Jag har varit glad att de bevarats, också om det knappast var din mening att de skulle bli tillgängliga för alla och envar. Jag har känt upptäckarglädje och sympati – men inte tacksamhet, förrän nu.

En orsak till att jag vill skriva till dig är det som händer med mig själv när jag skriver. Som denna tacksamhet. Känslor vaknar, berättandet får mig att ta reda på fakta och omständigheter, jag blir nyfiken, ivrig. Ibland lycklig. Processen blir en källa till glädje som fungerar som motvikt till den sorg och oro som hör ihop med åldrandet och den tid jag lever i. Med den satsen avslöjar jag antagligen både min gudlöshet och perspektivlöshet. Men jag tror du accepterar mig ändå, som man gärna gör också med avlägsna släktingar. Här kan jag anspela på någonting du själv skrev som ung: Se mig som om jag bodde i ett främmande land vars seder och bruk jag antagit också om du finner dem lite tokiga.**

Det finns en släktutredning från år 1985. Jag tog nyss fram den för att räkna hur många ättlingar du och Lars Wilhelm kan tänkas ha. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarns barnbarn, barnbarns barnbarnsbarn, och deras barn. Det blev omkring 120. Och då ingår inte de som fötts efter år 1985. Jag räknar inte med att du skulle hysa något speciellt intresse för mig, men jag föreställer mig att du ändå är LITE nyfiken på vad som hände efter det din jordatid tog slut.

Teodor minns du, son till Zachris och Alma. Han var ditt andra och – efter Johannes förtidiga död – äldsta barnbarn. Du fick se honom växa upp, bli student och höra om hans väg ut i livet. Jag är barnbarn till Teodor.

Först hade jag tänkt skriva en bok om ”Kvinnorna i Teodors liv”. Då tänkte jag i första hand på dig Sophie, hans farmor, på din svärdotter Alma, på Teodors första hustru Aili och på min mormor Greta, starka kvinnor som levt i skuggan av andra. Era ord och gärningar har påverkat och format Teodor, som i sin tur via min mor påverkat den jag formats till. Det är inte så att jag skulle anse att Teodor eller ”hans kvinnor” är märkliga i sig. Men om de flesta människor från svunna tider vet vi i dag bara vad som står nedtecknat i kyrkböckerna. Det gäller speciellt kvinnor. Men det gäller inte er.

”Pappa författar, Johannes fotograferar och jag gör det som ingenstädes synes, men saknas om ingen gör det.” Så skrev mor Alma till Teodor 1901. Både Teodor och Johannes gör nu sitt bästa för att stjäla mitt intresse. De har redan gjort det. Min bild av dig präglas av den 75–85-åriga farmor de kände vid sekelskiftet 1900. Johannes har förevigat dig på sina fotografier. Det är genom hans lins jag studerar och tolkar ditt ansikte och det är hans foton som präglar min läsning av dina familjerapporter i breven till din bror. Teodor i sin tur försökte på äldre dagar skriva om sin uppväxt i skönlitterär form. Han skildrar samma miljöer som Johannes och du finns också där.

Jag skriver till dig som till en ålderskamrat. Även om du är äldre på Johannes foton och i Teodors manuskript än vad jag är i dag, kan jag känna mig jämnårig med den syster som på 1880- och 1890-talen brevväxlade med sin bror. För det är i första hand den gamla, och den unga Sophie jag fått göra bekantskap med. Prästfrun och småbarnsmodern skrev sällan brev. Med ålderskamrat tänker jag mera på livsskede än på tillryggalagda år – när barnen är vuxna, man blickar bakåt, diskuterar krämpor, känner sig som en främling i den nya tiden, inser att livet snart är slut. Du var bara 61 när du menade att den sista färden inte kan vara så långt borta. Då hade du 32 år kvar! Det är trösterikt att läsa för mig, och nu, när jag inlett vår brevväxling känner jag mig lugnt förvissad om att intet ont kommer att hända mig innan vi är färdiga.

Jag lärde mig tidigt att Topelius var min ”morfarsfarmorsbror”, men brydde mig föga om vem hans syster var. Kanske det var när min bror, som är tre år äldre, kom in på Paavo Ruotsalainen i skolan, som han förstod att hans morfars farföräldrar var pietister, och eftersom han tyckte om att ”purra palt” i sina småsyskon berättade han livfullt om asketismen – allt roligt var förbjudet och barnens leksaker svarta. Beviset var en gammal, svartnad leksaksspis av plåt som fanns på vårt sommarställe.

Han kan ha inspirerats av Tove och Lars Janssons serie, Mumin börjar ett nytt liv, eller också är det jag som blandat ihop seriens livsförnekande profet med min brors berättelser: I Mumindalen dyker det först upp en lättsinnig profet som predikar frihet och ansvarslöshet, och när de börjar må illa och få dåligt samvete hämtar Stinky en dystergök som predikar asketism. De skänker bort ägodelar, äter vidbränd välling och börjar måla huset svart.

När vi efter min mors död sorterade fotografier och gick igenom släktalbum hade jag svårt att se skillnad på dig och ”faster Emmi”. Ni är båda ålderdomligt klädda med duk på huvudet, liknande kroppshydda, stort ansikte, mittbena. Sedan började jag känna igen dig på de skarpa, nedåtgående mungiporna. Ditt ansikte är allvarligare, Emmis mildare. Det är också din allvarliga, stränga sida som dominerat i familjetraditionen. Den figurerar i Teodors uppväxtskildring – farmor är rar, men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Min mor kommenterar manuskriptets förebilder i en efterskrift, där hon menar att släktskapen med skalden måste ha upplevts som en räddning från det pietistiska hemmets glädjelösa stränghet för sonen Zachris Schalin. Och tillägger: ”Men det är dock märkligt hur det är gamlafarmor Johanna Sofias forskande ögon som har förföljt efterkommande i sena släktled, som ett slags mentalitet.”

Är det därför jag skriver till dig? För att din blick förföljer mig? Eller är det för att du börjar bli trött på denna bild och vill ha den reviderad? I vilket fall som helst är jag glad att få göra din bekantskap.

Enchanté de faire votre connaissance!

Ditt barnbarns barnbarn

FOTNOTER

*Selma Lagerlöf, Zacharias Topelius. Utveckling och mognad. Holger Schildts Förlagsaktiebolag Helsingfors. Stockholm, Albert Bonniers boktryckeri 1920. Citatet är från kapitlet ”Kuddnäs”, som finns återgivet i förkortad form i En nyckel till Zachris Topelius, utg. av Svenska folkskolans vänner, Svenska Teatern och Hufvudstadsbladet, Helsingfors 1998, sid 4.

** Sophie till Zacharias Topelius, 3.2.1843. Finlands nationalbibliotek /ZT Coll 244.94

Gruppfotot är från Mikael Schalins digitala släktarkiv.

W. Carstens familjeporträtt (detalj nedan) finns i Finlands nationalmuseum. På Kuddnäs finns en kopia. Den nedan inklippta detaljen, där syskonen tävlar om faderns uppmärksamhet, är från en 22 år gammal utställningsaffisch (Topelius Liv och arv, Finlands Nationalmuseum 8.4.1998–2.5.1999).