År 2018 firades Zacharias Topelius 200-årsjubileum med fester, publikationer och seminarier. Den första mars 2020 är det 200 år sedan hans syster Johanna Sophia, kallad Sophie, kom till världen (1820–1913).

Det är inte enbart i egenskap av en stor mans lillasyster som hennes liv kan te sig intressant. Men det bidrar. Som tidigt faderlösa och i avsaknad av andra syskon stod de varandra mycket nära, både i unga år och i livets slutskede. Kuddnäs herrgård var en sagolik uppväxtmiljö. Inför 100-årsminnet av skaldens födelse beskrev Selma Lagerlöf honom som ”den lyckligaste pojke som stod att uppleta i hela sju kungariken. Inte den finaste prins kunde ha det bättre ställt för sig”.*

Sophie växte alltså upp som en prinsessa? Hon skickades som 16-åring till Stockholm för att förfina sitt sätt och sina talanger. Hon fick bära fina kläder och delta i fester och spektakel. Allt detta tog hon avstånd från, då hon i 20-årsåldern greps av den andliga väckelse som spreds i Österbotten. Hon valde en djupt allvarlig, religiös livsinriktning med betoning på medvetandet om den egna syndfullheten. Sophies val väcker både igenkännande och respekt – för en som präglats av 1960-talets ungdomsrevolt, 1970-talets studentradikalism och 1980-talets feminism. Det är lätt att hitta paralleller också idag. Det finns gott om tidsfenomen som kan ge upphov till ångest, skuldkänslor och kompromisslösa avståndstaganden till omgivningens livsstil.

Sophie gifte sig år 1846 med dåvarande elementarskoleläraren, sedermera kyrkoherden och prosten Lars Wilhelm Schalin (1820–1882), som också hörde till de väckta. De fick sju barn. Tre dog i späd ålder. Tre förde släkten vidare. Min morfars far var en av dem.

Sophie ingår inte i mitt arkivprojekt. I det material jag arbetar med finns bara några fotografier av henne som gammal. Hennes brevväxling med brodern finns i Finlands nationalbibliotek. Jag läste deras brev år 2015. Efter det började jag skriva på ett epos som skulle ha formen av en serie brev till Sophie. Jag skulle berätta för henne om senare släktingar och min egen tid. Jag övergav försöket efter några brev. Greppet fungerade inte. Men jag tänker återkomma till henne när jag är färdig med arkivarbetet.

Tvåhundraårsdagen till ära firar jag hennes minne genom att publicera inledningsbrevet från år 2016.

Kära Sophie

Tack för dina brev. När jag formulerat denna inledningsfras fylldes jag av tacksamhet. Ord är mäktiga. Känslan uppstod medan jag skrev och begrundade orden. Jag har läst dina brev med intresse och med den lite kittlande, skuldblandade fascination som finns i att läsa andras brev. Jag har varit glad att de bevarats, också om det knappast var din mening att de skulle bli tillgängliga för alla och envar. Jag har känt upptäckarglädje och sympati – men inte tacksamhet, förrän nu.

En orsak till att jag vill skriva till dig är det som händer med mig själv när jag skriver. Som denna tacksamhet. Känslor vaknar, berättandet får mig att ta reda på fakta och omständigheter, jag blir nyfiken, ivrig. Ibland lycklig. Processen blir en källa till glädje som fungerar som motvikt till den sorg och oro som hör ihop med åldrandet och den tid jag lever i. Med den satsen avslöjar jag antagligen både min gudlöshet och perspektivlöshet. Men jag tror du accepterar mig ändå, som man gärna gör också med avlägsna släktingar. Här kan jag anspela på någonting du själv skrev som ung: Se mig som om jag bodde i ett främmande land vars seder och bruk jag antagit också om du finner dem lite tokiga.**

Det finns en släktutredning från år 1985. Jag tog nyss fram den för att räkna hur många ättlingar du och Lars Wilhelm kan tänkas ha. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarns barnbarn, barnbarns barnbarnsbarn, och deras barn. Det blev omkring 120. Och då ingår inte de som fötts efter år 1985. Jag räknar inte med att du skulle hysa något speciellt intresse för mig, men jag föreställer mig att du ändå är LITE nyfiken på vad som hände efter det din jordatid tog slut. 

Teodor minns du, son till Zachris och Alma. Han var ditt andra och – efter Johannes förtidiga död – äldsta barnbarn. Du fick se honom växa upp, bli student och höra om hans väg ut i livet. Jag är barnbarn till Teodor.

Först hade jag tänkt skriva en bok om ”Kvinnorna i Teodors liv”. Då tänkte jag i första hand på dig Sophie, hans farmor, på din svärdotter Alma, på Teodors första hustru Aili och på min mormor Greta, starka kvinnor som levt i skuggan av andra. Era ord och gärningar har påverkat och format Teodor, som i sin tur via min mor påverkat den jag formats till. Det är inte så att jag skulle anse att Teodor eller ”hans kvinnor” är märkliga i sig. Men om de flesta människor från svunna tider vet vi i dag bara vad som står nedtecknat i kyrkböckerna. Det gäller speciellt kvinnor. Men det gäller inte er.

”Pappa författar, Johannes fotograferar och jag gör det som ingenstädes synes, men saknas om ingen gör det.” Så skrev mor Alma till Teodor 1901. Både Teodor och Johannes gör nu sitt bästa för att stjäla mitt intresse. De har redan gjort det. Min bild av dig präglas av den 75–85-åriga farmor de kände vid sekelskiftet 1900. Johannes har förevigat dig på sina fotografier. Det är genom hans lins jag studerar och tolkar ditt ansikte och det är hans foton som präglar min läsning av dina familjerapporter i breven till din bror. Teodor i sin tur försökte på äldre dagar skriva om sin uppväxt i skönlitterär form. Han skildrar samma miljöer som Johannes och du finns också där.

Jag skriver till dig som till en ålderskamrat. Även om du är äldre på Johannes foton och i Teodors manuskript än vad jag är i dag, kan jag känna mig jämnårig med den syster som på 1880- och 1890-talen brevväxlade med sin bror. För det är i första hand den gamla, och den unga Sophie jag fått göra bekantskap med. Prästfrun och småbarnsmodern skrev sällan brev. Med ålderskamrat tänker jag mera på livsskede än på tillryggalagda år – när barnen är vuxna, man blickar bakåt, diskuterar krämpor, känner sig som en främling i den nya tiden, inser att livet snart är slut. Du var bara 61 när du menade att den sista färden inte kan vara så långt borta. Då hade du 32 år kvar! Det är trösterikt att läsa för mig, och nu, när jag inlett vår brevväxling känner jag mig lugnt förvissad om att intet ont kommer att hända mig innan vi är färdiga.

Jag lärde mig tidigt att Topelius var min ”morfarsfarmorsbror”, men brydde mig föga om vem hans syster var. Kanske det var när min bror, som är tre år äldre, kom in på Paavo Ruotsalainen i skolan, som han förstod att hans morfars farföräldrar var pietister, och eftersom han tyckte om att ”purra palt” i sina småsyskon berättade han livfullt om asketismen – allt roligt var förbjudet och barnens leksaker svarta. Beviset var en gammal, svartnad leksaksspis av plåt som fanns på vårt sommarställe.

Han kan ha inspirerats av Tove och Lars Janssons serie, Mumin börjar ett nytt liv, eller också är det jag som blandat ihop seriens livsförnekande profet med min brors berättelser: I Mumindalen dyker det först upp en lättsinnig profet som predikar frihet och ansvarslöshet, och när de börjar må illa och få dåligt samvete hämtar Stinky en dystergök som predikar asketism. De skänker bort ägodelar, äter vidbränd välling och börjar måla huset svart.

När vi efter min mors död sorterade fotografier och gick igenom släktalbum hade jag svårt att se skillnad på dig och ”faster Emmi”. Ni är båda ålderdomligt klädda med duk på huvudet, liknande kroppshydda, stort ansikte, mittbena. Sedan började jag känna igen dig på de skarpa, nedåtgående mungiporna. Ditt ansikte är allvarligare, Emmis mildare. Det är också din allvarliga, stränga sida som dominerat i familjetraditionen. Den figurerar i Teodors uppväxtskildring – farmor är rar, men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Min mor kommenterar manuskriptets förebilder i en efterskrift, där hon menar att släktskapen med skalden måste ha upplevts som en räddning från det pietistiska hemmets glädjelösa stränghet för sonen Zachris Schalin. Och tillägger: ”Men det är dock märkligt hur det är gamlafarmor Johanna Sofias forskande ögon som har förföljt efterkommande i sena släktled, som ett slags mentalitet.”

Är det därför jag skriver till dig? För att din blick förföljer mig? Eller är det för att du börjar bli trött på denna bild och vill ha den reviderad? I vilket fall som helst är jag glad att få göra din bekantskap.

Enchanté de faire votre connaissance!

Ditt barnbarns barnbarn

FOTNOTER

*Selma Lagerlöf, Zacharias Topelius. Utveckling och mognad. Holger Schildts Förlagsaktiebolag Helsingfors. Stockholm, Albert Bonniers boktryckeri 1920. Citatet är från kapitlet ”Kuddnäs”, som finns återgivet i förkortad form i En nyckel till Zachris Topelius, utg. av Svenska folkskolans vänner, Svenska Teatern och Hufvudstadsbladet, Helsingfors 1998, sid 4.

** Sophie till Zacharias Topelius, 3.2.1843. Finlands nationalbibliotek /ZT Coll 244.94

Gruppfotot är från Mikael Schalins digitala släktarkiv.

W. Carstens familjeporträtt (detalj nedan) finns i Finlands nationalmuseum. På Kuddnäs finns en kopia. Den nedan inklippta detaljen, där syskonen tävlar om faderns uppmärksamhet, är från en 22 år gammal utställningsaffisch (Topelius Liv och arv, Finlands Nationalmuseum 8.4.1998–2.5.1999).