Min morfar Teodor Schalin (1882–1960) var porträttmålare. Man kan stöta på hans porträtt lite varstans i Åbo, i läroanstalter, direktörs- och mötesrum, på Åbo svenska teater eller i stadsbiblioteket. Han intresserade sig för genren tidigt, fick beställningsuppdrag också medan han heltidsarbetade som lärare, och som pensionär blev det en huvudsyssla.*

Min mor Birgitta (1923–94) hade också konstnärliga ambitioner. Hon utbildade sig först till folkskollärare för att ha någonting att falla tillbaka på, gifte sig 1947, och idkade sedan självstudier. Åren 1949–56 i Gamlakarleby, vid sidan av hushållsarbete och småbarnsskötsel. Hon målade grannbarn, väninnor och andra som satt modell mot att själva få tavlan om den blev lyckad. Porträtt var också hennes starka sida. Så kommenterade min mormor en konstnärlig kusin till Teodor med karaktäristiken: ”Hon har som du bara intresse för ansikten.”*

När Teodor hösten 1952 fyllde 70 hade han sin första och enda separatutställning tillsammans med sin hustru, Greta Schalin (1897–1993). Den visades först i Salon Strindberg i Helsingfors, och sedan i Åbo konstmuseum. Min mor hade inte möjlighet att se utställningen i Helsingfors, men läste alla recensioner hon fick tag i. Omdömena om porträtten engagerade henne så starkt att hon, i ett brev till Greta, förlorar sig i en lång betraktelse om kritikernas bristande förståelse för denna konstart. Jag återger (till sist) betraktelsen i sin helhet – inte bara för att jag finner den insiktsfull utan också för att den bryter mot hennes vanliga brevstil och förhållningssätt till föräldrarna.

Birgittas brev är nästan alltid riktade till ”Kära Mamma”, även om hon ibland påpekar att hon menar alla, men får skrivskräck om hon sätter ut det. I förhållande till Greta förblir hon ett hjälpbehövande barn, som vädjar om tröst, uppmuntran, praktiska råd och materiell hjälp i form av lån, och förnödenheter. Breven handlar mest om småbarnsvardag under ekonomiskt knappa förhållanden, klädbekymmer, sjukdomar, mathushållning, heminredning. Konstnärligt arbete nämns som prestation, att hon har – eller inte har – åstadkommit någonting, och i form av hjälpbehov, när hon behöver konstnärsmaterial som är för dyrt, eller inte går att få tag på i Gamlakarleby. Men ibland skriver hon också om arbetets glädje och vånda:

”Målade en smula på dagen, men flickan hann inte mer än 1½ timme idag. Dessutom råkade jag vara så hejdlöst sömnig …. Men det är så roligt att måla. Det är spänning o möjligheter. Samma känsla som när jag som barn vågade kliva på vedlidertaket eller när jag första gången körde ensam till Muddais med Lido eller som när jag rodde runt Vestermälö eller som när man kan flyga i drömmen. Skada bara att man dessemellan är så genomarg och missmodig över alltihop, känner sin klassificering som ”fru som målar” … / Jag är högfärdig o vantrivs med att vara föräldrarnas mindre begåvade dotter. Och inte bara högfärdig, jag är van vid bättre helt enkelt. Att se ordentlig konst. Nåja. Vad i världen gör du när du inte ser nån färg just i ett ansikte? Ingenting vackert. Normalt skinn, ingenfärgs skuggor. Jag försöker se. Men behöver bara jämföra med ditt porträtt av mej för att se hur död o kall rouge-plankstrykning jag åstadkommit. Hur får du levande luftskimmer i huden? Och om man ser något – hur få ihoprört färgen?”  (Birgitta till Greta, 27.3.1950)

Ibland, men mycket sällan, vänder hon sig direkt till Teodor – i ett skilt brev, eller i ett tillägg till Gretas. Då är tonfallet vördnadsfullt och formellt distanserat. Som när hon ber att få låna hans modelldocka. Då hade hon inlett en ABC-kurs i teckning, som han bekostat, och kommit fram till kapitlet om människan: ”Har i kväll läst igenom alltihop och finner att ”leddockan” spelar en rätt stor roll där. Då jag inte själv har möjlighet att skaffa en sådan undrar jag om jag möjligen kunde få låna pappas medan jag sysslar med denna lektion. Om pappa nämligen kan avvara sin. / – Om så att jag kunde få låna dockan kunde jag försöka koncentrera de övningarna så jag inte håller den så länge.” (Birgitta till Teodor 11.10.1955)

När Birgitta hösten 1952 förlorade sig i sin betraktelse om porträttmåleriet som konstart, är den dotterliga ynkligheten, och lärlingens vördnadsfullhet som bortblåst. Hon skriver plötsligt med pondus, övertygelse och inlevelse – som den konstkritiker hon senare blev* – och läxar upp föräldrarna för oärlig anspråkslöshet:

”… Tyvärr hade Laines ungar förnärvarande klippdille så deras Helsingin Sanomat var saligen klippt i strimlor vid det laget. Pressens läste jag fast jag sedermera i misstag brände opp den i sällskap med riksvenska tjockisar. Uusi Suomis hämtade Kalle*. Husis läste jag idag. Den var tyvärr surast och snävast – den som ändå läses av de flesta svenskspråkiga. Av alla jag läst har jag tyckt mej utläsa att pappa inför kritikerna stått och ursäktat och anspråkslösat sej för mycket och att de skrivit precis som pappa sagt. (Jfr Gabrielles intervju med mamma i Astra o hur du var förargad över hur hon skrivit precis som du sa så du blev precis så anspråkslös o oärlig o blygsam som du visst inte tänkt*) Och så de pratar i kors sen! T.ex om skulpturerna. Det är annars trösterikt, men folk läser inte just mer än en kritik. Uusi Suomis Vehmas hade träffat prick med dedär ”hitaasti kaiverrettua” objektiva karakteristiken av modellen. Jag förstår annars inte riktigt Tove Riskas och hennes själsfränders åsikt att det måste finnas sympati och – själsfrändskap – mellan målare och modell för att ett realistiskt porträtt skall bli lyckat. Föralldel så är det väl alltid. Men hur i herrans namn kan ett modernistiskt porträtt bli lyckat – med sin enbart subjektiva syn på modellen – om denna frändskap o förståelse inte existerar?? Konstverk kan det väl bli – färg, komposition osv. Men av en porträttkonstnär fordras mer än att slarva ur sej en konstnärlig karikatyr om han inte behagas av modellen. Enl mitt förmenande hör det till en porträttkonstnärs viktigaste egenskaper att kunna peta fram även objektiv karaktär eftersom han inte målar endast för sej själv o för kritiken, – Det är helt enkelt inte modernt med porträttkonst. De mopsar, men kan inte fiska opp subjektiva modernister med övernaturlig psykologisk intuition för alla direktörer och köpmansfruar. Jag tycker att en porträttkonstnär inte egentligen får sitta bakom sitt staffli och tycka saker och ting för mycket. I stället iakttaga, lyssna och ta vara på alla karaktärsdrag som tillsammans utgöra modellen om han sen förstår eller inte.  Det är förstås svårare att sammanställa dem och att lyckas rent måleriskt då (?otydligt) porträttkonst är inte vanligt måleri det ställer dessutom vissa moraliska krav på utövaren, just objektivitet rättvisa förståelse och en förmåga (ung som Repin) att formligen förälska sej i modellen, att alltid hitta någon liten märkunderlig egenskap att tycka om hos den stubborstigaste direktör. Det är skada att en så intressant konstart är så i nedan i vår tid. Så stora kvalifikationer som den ställer på utövaren. En god målare, en god psykolog, en litterär-konstnärlig karaktärsskildrare och helst en liten smula poet.

Håhej va ja’ fastnade, men när jag tycker att de ä’ så snorkdummit enögt moderna i det fallet – i sina hjärtan. Munnarna medge motvilligt att genren har sitt berättigande, men de fånerna ser inte hur det är en spännande och förnämlig konstart. Därmed inte sagt att inte också jag tycker att de har rätt i somt, det hårt-pedagogiskt-halstarrigt-pedantiskt-hamrade i porträtten, ett slags kramp som snörper munnar och ögonvinklar och som liksom är en smitta från konstnärens möda.”

Här avbryter hon betraktelsen med ordet ”Skitprat”, och fortsätter med senaste nytt från Gamlakarleby.

FOTNOTER

* se närmare inlägget Konstnärsliv 1943–57

* Brev från Greta till Birgitta 9.4.1952 (kusinen i fråga var Hanna Valvanne, dotter till Zachris Schalins syster Tilda Wegelius).

* Birgitta Willner skrev konstkritik i Västra Nyland på 1960- och 1970-talen, och i Åbo Underrättelser på 1980-talet.

* Karl-Gustaf Nylund (1925–77), skulptör

* Gabrielle (sign): ”Konstnärsprofiler IV. En blomstermålarinna” i Astra, oktober 1946. Har själv citerat intervjun som exempel på anspråkslöshet o blygsamhet, i Willner-Rönnholm 2001 (dr.avh.) sid 214, och i Albertos blick (2017) sid. 219.