Det är inte bara brevhögar som kan samla damm i skåp och lådor utan också föremål med affektionsvärde. Invirade i silkespapper, i en påse längst in i en hylla i vårt överbelamrade hus, finns fem handdockor som min mamma gjorde i papier maché i min tidiga barndom. En ljuv flicka med runda kinder och axellångt hår av svarta, glänsande pälsskinnsremsor är den jag minns bäst. Jag måtte ha beundrat henne från första stund. De övriga dockorna är en blond yngling, lika vän som hon, två vuxna män med mera ambivalent framtoning, och en häxa. De kan ha varit flera. En varg fanns det åtminstone, som var av tyg. Gossen och flickan förknippar jag med Hans och Greta, och de vuxna männen med Folk och rövare i Kamomilla stad. Men antagligen fick de spela olika roller i olika sammanhang, som skådespelare gör.*

Jag var fyra år när dockorna dök upp. Det framgår av min mors brev till min mormor, där hon berättade att Mona Leos dockteater hade gästat Gamlakarleby:

”… Här var en kväll Mona Leos dockteater och jag blev alldeles hänförd. Har nu gjort två huvuden av pappersmassa, men behöver ett par primadonnor också. Mona Leo har underbara självgjorda dockhuvud. Hon berättade förresten i ett föredrag på AI att hon en gång ovetande hade botat en 19-årig flicka från sjuklig depression med ett sagospel om eldfågeln. Hon fick tre år efteråt höra det. Flickan var uppväxt i sträng religiös miljö där allt var synd och bio och teater var bannlysta ting. Dockteatern var inte lika farlig. Flickan hade tagit så starkt och djupt intryck av denna sagofantasilek att efter detta började småningom en omsvängning ske i hennes sinne och efter något år var hon alldeles frisk. Hon sade att hennes dockteater visat sej mycket effektiv vid behandling av problembarn.  / Jag skall i varje fall för ro skull laga några dockor åt mej. Fast Utta skulle ha bättre anlag med sina fenomenala fingrar. Mitt lillfinger är orörligt. Man gör huvudet av pappersmassa – pikusmå lappar av tidningspapper blandas med klister och knådas till ett slags lera som man sen formar till huvuden med hål för fingret. Jox har lagat åt sej en hel arsenal djurhuvuden. T.o.m. Pöss har varit i färd med att laga ”pipimasch”. (2.3.1955)

En månad senare var den första dockan helt färdig, och en annan nästan. De övriga saknade ännu kroppar och händer. Men de skulle bli klara och en pjäs spelas upp nästa gång min lekkamrat Åsa kom på besök. ”Vill du göra en stordonation till Willners dockteater så skall du donera en meter av den blå flanellen”, tipsade min mor. ”Jag tänker ha som kulisser såkallad ”flanellograf” och Jox får själv göra träd och hus av tygbitar och trådar som man bara sätter löst på den luddiga flanellen.” (Birgitta till Greta 1.4.1955)

Mina händer minns ”flanellografen”, hur lätt det var att fästa och flytta figurerna. Häxdockan blev färdig till påsk. Den kom inridande i barnkammaren på min snöspade – med min kaffepanna hängande fram och ”Pilmissa klängande bak” – för att släppa ner påskägg från Åbo i våra sängar. (5.4.1955)

Mona Leo (1903–1986) var en pionjär på dockteaterns och barnkulturens område i Finland. Hennes dockteater hette officiellt ”Helsingfors dockteater – Helsingin nukketeatteri”, men var i praktiken ett enmansföretag. Den grundades 1951, verkade till slutet av 1960-talet, och blev snabbt en succé, främst på grund av barnpublikens starka respons. Teatern hade ett 50-tal sagor på sin repertoar och turnerade både i Finland och utomlands. Dockorna tillverkade hon själv. Den största stjärnan var Janne, en maskot och vän som följde med på alla resor. Han finns avbildad i det ovan citerade brevet.

Själv har jag inga tydliga minnen av Mona Leo och hennes dockteater, men jag var säkert med när teatern gästade Gamlakarleby vintern 1955. I ett av breven beskrivs min reaktion på dockorna, också om det är aningen oklart om det är Mona Leos, eller min mors egna dockor som åsyftas: ”Hon (Åsa) var först uppskakad över dockornas rörelser och händer men sedan Margareta skakat hand med Kasper måste hon också. Marg rycks nog alldeles med av dem. Hon svarar dem blygt och ögonen står av spänning.” (1.4.1955)

Trots att jag inte minns att jag skulle ha träffat Mona Leo senare heller, förblev hon ett begrepp. På äldre dagar bodde hon i Ekenäs, dit vår familj hade flyttat 1956. Min mor och hon umgicks en del, i huvudsak på 1970-talet, och i min mors fotoalbum finns flera bilder av Mona Leo och hennes personligt inredda hem. När jag i början av 1980-talet var engagerad i tidskriften Folkjournalen uppmärksammade aktivisten Harry Laine Mona Leo med en stort upplagd intervju*, och när jag år 2009 blev intresserad av bildhuggaren Birgitta Ara visade det sig att hon fungerat som assistent åt Mona Leo på 1950-talet. Att första gången, som ung tonåring besöka Mona på Runebergsgatan i Tölö var som att komma till himmelriket – där fanns väggmålningar, underbara färger, märkliga föremål.*

Någon gång vid medlet på 1960-talet gjorde min mamma Beatleshuvud i papier maché, men de fick inga kroppar och användes aldrig som handdockor. De står numera på en bokhyllskant. Ibland ramlar Ringo Starr i golvet – halsen är ojämn – men pappersmassa är ett tåligt material. Han håller.

Våren 1955 skrev min mor ett tilläggsbrev om Kasperdockorna till min hemmaboende moster Utta.* Där berättar hon mera om tekniken, och betonar hur upplyftande dockleken är för humöret:

”…Jag måste riktigt skriva igen, är så full av entusiasm över min nya lek med dockor. Jag gör det i hopp om att du också skall bli förtjust i den. För så sur ensam och gråtmild som jag var i kväll – så stormen ven ute och inte bara ute så glest som huset är byggt (jag har stövlar på inne och Svens gamla yllestrumpor som sockor i) och det var så ruskigt. Och jag var så sällskapssjuk så jag nästan grät, och jag längtade till Åbo. 0,2 mark har jag.

Men så koka jag kaffe och satt och drack det på spisen för värmens skull och satt lite hallonsylt på den en vecka gamla hembakta. Och så börja jag riva rimsor av sparat bullpapper. Och så rev jag på tvären så jag fick såhär …. små lappar och så öste jag i av det tapetklister som alltid måste finnas i Jockis burk. Rätt tjockt var det – i konsistensen som de misslyckade saftkrämer som familjens jungfrur i tiderna gladde oss med. Så knådade jag ihop det. Och det är så jävligt roligt att sitta och peta ut dockhuvuden. Laga så stora så du kan använda av dedär små kupiga plastknapparna till ögon. Oss emellan så har jag friserat en muddlare med svart borst för att få ögonfransar åt dem som ska vara vackra. Stoppar in dem under ögonlocken medan smeten är fuktig. Bäst om man har knapparna till hands också för massan krymper när den torkar (Du kan ju i smyg frisera familjens tandborstar om det behövs blont)…”(8.3.1955)

FOTNOTER

* Kanske någon minns dockorna från utställningen Minä kuolevainen – Jag en dödlig på Åbo slott 1999–2000. Då satt de i en vitrin med minnesföremål, som folk ur planeringsgruppen bidragit med.

* Harry Laine: ”Den skapande fantasin som livsbåk” i Folkjournalen 2/1981, sid 28–33. Folkjournalen presenterades i ett tidigare blogginlägg (7.5.2020).  

* Mardy Lindqvist: En välsignad nyfikenhet. Berättelsen om Birgitta Ara. Schildts, Keuru 2009. Sid 55–58 ; Om mitt intresse för Birgitta Ara,  se Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid 49-52 (”En mästarinna på fötter”), Sannsaga, Åbo, 2017.

* Min moster Utta ägnades ett blogginlägg den 23.10.2020.

Böcker av Mona Leo: Bilderböcker (på 20-talet) ; Livet älskar dig, 1940 (1970 Litteraturförlaget, Stockholm) ; Resan till Mandurzistan, 1941 (sagor) ; Mireli och Fireli, 1955 (sagor) ; Sagans språk, Verbum, Stockholm 1975 ; Att leva sitt liv som ett barn, ETA, Ekenäs 1983.