För mina första släktskulpturer valde jag som förebilder foton med figurkompositioner som såg ”skulpturala” ut. Skulpturidén kom först. Tanken på en berättelse efteråt. Sen blev ordningsföljden omvänd. Jag gjorde skulpturer som skulle förkroppsliga en historia. De två gossarna modellerade jag för att jag ville berätta om syskonen Teodor och Johannes – min morfar och hans storebror som dog ung. De var nästan jämnåriga, nästan som tvillingar. Johannes föddes i oktober 1881 och Teodor i november 1882. Som förebild använde jag ett ateljéfoto som måste vara från år 1883. Teodor hålls nätt och jämt att sitta lutandes mot sin storebror.
Det var en rad slumpmässiga tilldragelser, som gjorde att jag började intressera mig för Johannes. Först var det min mammas suckar över hans lidande, när hon under sitt sista levnadsår bekantade sig med släktbreven. Jag förvånades och berördes av medlidandet med en släkting som varit död i nästan hundra år. Sen började jag lägga ljus och blommor vid Johannes sten, eftersom det var där min mor blev begraven (hennes namn står på stenen bredvid). När jag i 20 år böjt mig ner framför Johannes namn började jag skriva en text om hans fotografiska bana för en bok om Åbo museicentrals fotosamling. Jag åtog mig uppdraget under förutsättning att de släktbrev jag hade tillgång till innehöll tillräckligt mycket information.
Teodor och Johannes Schalin. Ateljéfoto från år 1883 (privat ägo), och keramikskulptur från år 2020. Höjd 11 cm.
Hundratals brev och en uppväxtskildring
Johannes hade just fyllt 17 när han på senhösten 1898 konstaterades ha tuberkulos. Skolgången avbröts, han lärde upp sig till fotograf, och bodde hemma hos föräldrarna fram till sin död i januari 1906. Teodor flyttade som nybliven student till Helsingfors år 1900. Han studerade konst, och vistades tidvis utomlands. Vid Johannes död befann han sig i Paris. Johannes var ingen brevskrivare. Det var mest mor Alma som skötte korrespondensen mellan hemmet och Teodors olika vistelseorter. Teodors nästsista brev från brodern är från oktober 1905:
”…Fast vi möjligen emellanåt kunna hugga till hvarandra eller i vårt stilla sinne agera öfversittare, ha vi dock vuxit upp som tvillingar och kunna väl aldrig fullt skiljas utan vidare. Inte kan jag precis uttrycka mina tankar, men du få väl reda på meningen, detta att ”blod är tjockare än vatten”. Ofvanstående utgjutelse är författad af din broder Johannes i en svag stund…”
Min bild av syskonrelationen baserar sig på familjebreven och på en opublicerad uppväxtskildring som Teodor skrev på äldre dagar, här kallad ”Teodors manuskript”. Jag har återkommit till texten flera gånger, med olika fokus. Första gången läste jag bara av nyfikenhet, och senare – sedan jag gått igenom familjebreven – har jag börjat fundera över de medvetna eller omedvetna motiv som kan ligga bakom olika avvikelser från faktiska förhållanden. Beror avvikelserna enbart på skönlitterära ambitioner och överväganden, eller rör det sig också om bearbetningar och/eller förträngningar av de svårhanterliga känslor som förlusten av ett så närstående syskon måste ha fört med sig? *
Två vilsna bröder
I manuskriptet finns bara två bröder, och en syster som ett par gånger nämns i förbigående. I verkligheten var de åtta syskon när Teodor (i manuskriptet ”Erik”) blev student, och där hans uppväxtskildring avslutas. Berättelsens broder (”Arvid”) blir student ett år tidigare. Han går inte om någon klass (såsom Johannes), blir inte sjuk och avbryter inte skolgången. I stället är det ”Erik” som misstänks ha tuberkulos, och måste tillbringa en längre konvalescenstid i hemstaden. I manuskriptet förekommer ingen syskonträta, trots att brödernas missämja var ett verkligt problem när de delade rum i internatshemmen i skolstaden Uleåborg.
Jag har berättat om Uleåborgstiden i ett tidigare inlägg (5.8.2021). Teodor var nio år när han och Johannes sändes bort från föräldrahemmet i Nykarleby för att gå i finskt lyceum. I slutet av manuskriptet reflekterar Teodor över de menliga följder det kan ha haft att så tidigt lämna hemmet och byta språk. Han jämför med en nära döden -upplevelse ”Erik” hade i de yngre pojkåren, då han höll på drunkna.
”Att drivas ut i världen vid tidiga barnaår, att ideligt byta hem och inflytanden, omgiven av mer eller mindre likgiltiga främlingar är föga olikt den vådliga färden utför forsen … / Rotlös och jagad, sliten blir du, med den första skräcken ständigt lurande i själens djup…”
Jag föreställer mig att Teodor och Johannes var så utlämnade åt varandra och levde så tätt inpå varandra att de blev som sammansvetsade, likt siamesiska tvillingar som ingenting hellre vill än frigöra sig från varandra. De första åren var värst, när det språkliga handikappet och vilsenheten var som störst. De blev retade i skolan, utskällda av lärarna, ovänligt behandlade i inackorderingshemmen. De gick varandra på nerverna. De undvek att röra sig tillsammans för att bättre smälta in i mängden – men försvarade varandra när det behövdes.
I manuskriptet finns en episod där mobbarna försöker få dem att slåss sinsemellan. ”Arvid” skuffas mot sin bror som utan att ana försåt slår till honom. Men i stället för att slå tillbaka rök ”Arvid” på den verkliga missdådaren ”en lång rackare” som snabbt fick honom i underläge. ”Erik” blir ursinnig och kastar sig in i slagsmålet. ”Stryk fick han, men än mer gav han med fötter och nävar – under gråt men av raseri och rättmätig vrede”.
Teodor var lättretlig och hade svårt att behärska sig – ”en vildbasare och fallen för att slå”, enligt deras första inackorderingsvärd. (9.3.1894) Mor Alma bad honom att inte ”slå och bultar om” sin bror, och att ”öva sig att vara snäll”. (21.4 och 4.9.1893). När de börjat gymnasiet hade Teodor blivit skötsam – och då klankade han på Johannes som inte tog skolarbetet och föräldrarnas förbud lika allvarligt. Fadern förmanade: ”I stället för att innerligt hålla af varandra som då i voren små, är det ständigt käbbel och munhuggande er emellan … Inte kan du väl vara glad och nöjd med dig själf då du fått Hannes riktigt olycklig så han måste rymma ur huset? Eller hur!”( 21.10.1897) Johannes ombads i sin tur rannsaka om han gett Teodor anledning till klandrandet. (18.10.1897).
Gymnasietiden får stort utrymme i manuskriptet. ”Erik” dras med i konventslivet. Han får vänner, status, och hans konstnärsdröm vaknar. Brodern nämns allt mer sällan. I början, när barndomsmiljön målas upp, ger gestaltningen av syskonens olikhet klarare konturer åt ”Erik”. När de lämnar hemmet, och iakttar och upplever skolstaden är det som om de i sin hudlöshet skulle smälta samman till en person. De fylls av samma ängslan, tiger med två munnar och ser med fyra ögon. Bärplockningen före avresan och den första nattens tröstätande blir återkommande ritualer:
”Här stodo syskonen medan eftermiddagen började skymma och plockade fåordiga i buskarna, medan något ideligen ville stiga upp i halsen och hindra sväljandet. Det var tungt att resa från far och mor, från bygd och vänner, från träden, från marken – och från allt det kära – svenska…” / Hur många år upprepades ej detta. Ett mörkt främmande rum, på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger. Någon rör på sig, reser sig upp. Den ena av bröderna trevar sig fram i mörkret. Det prasslar som av möss i vägkostkorgen. Mammas vägkost. En nattlig tröst. Den hindrar en att gråta…”
Johannes och Teodor den 11.8.1899 (privat ägo). Teodor (t.h.) skall börja på sista klassen i gymnasiet, Johannes (t.v.) har avbrutit skolan p.g.a. tuberkulos men har ännu inte inlett sin fotografiska bana. / Johannes grav. Åbo, januari 1906. (Åbo museicentral). / Johannes med hatt och käpp framför en målad fond. (Åbo museicentral) Bilden är ev. tagen år 1903 då han arbetade någon månad för Daniel Nyblin i Helsingfors, och övervägde att skaffa egen fotoateljé (Munsala, Vasa).
”Sjukligt och dödligt”
På 1890-talet var det ofta ”sjukligt och dödligt” i Nykarleby under vinterhalvåret. Rapporterna hemifrån innehåller många sorgebud. Familjebekanta och äldre släktingar dukar under när epidemierna grasserar som värst. Också barn. Familjens minsting dog i 8 månaders ålder under brödernas femte skolår, och 2-åringen Olav var så dålig att mor Alma var rädd att också förlora honom (13.2.1897). Allt förklarades dock i termer av Guds vilja. Med 10-åringen Arnolds ord: ”Ja, nu är Samu dö, och många gånger lyckligare än vi.” (23.1.1897)
I Teodors manuskript finns två anspelningar på dödens närhet. Jag vet inte om, och i vilken mån de baserar sig på faktiska händelser och hur mycket som är dikt och hörsägen. I min läsning av manuskriptet fungerar de ändå som föraningar om brödernas faktiska skilsmässa. Bägge episoderna utspelar sig under de tidiga pojkåren, när bröderna ännu bodde hemma. De hade inte så mycket kontakt med andra barn, eftersom de inte gick i skola (sin första undervisning fick de av en finskspråkig hemlärare). ”Erik” längtade efter en riktigt egen lekkamrat – vid sidan av brodern som alltid skulle vara så förståndig och överlägsen. När han äntligen fann en, i en nyinflyttad grannpojke, dog den nya vännen bara några veckor senare i en vårlig lunginflammation.
Den andra episoden är ”Eriks” nära döden -upplevelse. Den utspelar sig en sommar när ”Arvid” redan lärt sig simma och allt oftare övergav sin lillebror för de stora pojkarna. ”Erik” ville visa sig duktig och hoppade i älven som de andra. Som tur var råkade doktorn finnas i närheten. Det var en av de andra pojkarna som hämtade honom. ”Arvid” gick inte att skicka för han bara storgrät. Och när pojkarna senare började prata i mun på varandra och berättade vad som hänt, och hur det såg ut var brodern ännu för uppskrämd för att tala. En halv timme hade ”Erik” varit alldeles som död. ”Du låg bara med ögonen som aviga i huvudet”.
Sju långa år
Sju år fick Johanns leva efter sin första diagnos. Ibland hade han bättre perioder och man hoppades att sjukdomen skulle gå att övervinna. Under år 1899 vårdades han på Mörsil sanatorium i Sverige. År 1903 övervägde han att öppna en egen fotoateljé** och arbetade någon månad i Helsingfors för Daniel Nyblin – ’den finländska fotokonstens fader’. I övrigt var Johannes verksam som frilansfotograf. Han fick beställningar, tryckte upp vykort, förmedlade fotomaterial. Han deltog i september 1903 i den första allmänna fotoutställningen i Finland, där han premierades med tredje pris. Senare började han sända bilder till utländska utställningar. Hemma fick han hjälp och handräckning av övriga familjemedlemmar. Teodor gjorde inköp åt honom i Helsingfors. Själv hjälpte han sin far med korrekturläsning, och arkivstudier för dennes släktforskning.
För mor Alma blev Johannes ett allt värdefullare sällskap ju vuxnare han blev. Han var nästan alltid hemma, och han förstod henne bättre än något av de andra barnen.*3) I Teodors manuskript rådde det ett inre samförstånd mellan modern och hennes äldre son. Båda var lika nyktert lagda. Som den förstfödde förblev Johannes något av ett älsklingsbarn. De andra kom så tätt att det inte fanns lika mycket utrymme för förundran och dyrkan när det gällde dem. Till sin syster Jenny-Maria skrev Alma om sin första moderslycka: ”Du kan ej tro hur innerligt vi håller af honom. Han är vår rikedom, vårt allt” (27.1.1882). Och till Johannes när han fyllde 14: ”Den dag vi fingo dig var den lyckligaste dagen i din moders lif.” (13.10.1895).
Eftermäle
Efter Johannes död bevarades hans bilder och fotoutrustning inom familjen och donerades senare till museer av syskon och syskonbarn.*4) När jag besökte Finlands fotografiska museum för att bekanta mig med det som finns där var Johannes, till min förvåning välbekant för den funktionär som betjänade mig, och jag fick veta att han varit representerad bl.a. på basutställningen 1999. I fjol våras var han representerad på museets utställning om piktorialismen.
Piktorialismen var, vid decennierna kring sekelskiftet en stilriktning som ville höja fotografins status genom att ta fasta på måleriska och impressionistiska kvaliteter, framom teknisk skärpa. Jag behövde inte studera utställningen av professionella skäl. Boken om Åbomuseets fotosamling var färdig, och jag själv pensionerad. Men jag ville bevista den för Johannes och Almas skull. Jag tänkte att både utställningen och min närvaro skulle ha värmt Almas modershjärta.
Med piktorialismen som referensram kan jag se Johannes som en av pionjärerna på konstfotografins område: Som lika mycket ”konstnär” som Teodor. Jag kan t.o.m. tycka att Johannes’ familjeporträtt och naturbilder är mjukare och känsligare än Teodors figur- och landskapsmåleri som kan te sig lite torrt och akademiskt. Johannes poetisk – Teodor prosaisk? Kanske bröderna inte var så olika som de framstår i Teodors manuskript? ”Erik” med sin blick för det måleriska och fantasieggande och brodern med sina sakligt ingenjörsmässiga reflektioner?
Det är uppenbart att bröderna påverkade varandra. Eftersom de var verksamma på skilda håll hade de sällan möjlighet att samtala, och kommentera varandras arbeten, men de inspirerade och utmanade säkert varandra. I stil med: Kan han ställa ut, så varför inte jag?
Från vänster: Johannes’ porträttfoto av hans farmor Sophie Schalin (privat ägo) / Teodors tecknade kopia av Johannes’ porträttfoto. Bakgrundsdetalj på en bild av en ung man i halvfigur (ev. Teodors klasskamrat Jussi Snellman). Foto Åbo museicentral (VA2015-1-64) / Johannes fotografi av Teodor vid staffliet, sysselsatt med kopiering. (Foto Åbo museicentral) / Johannes’ beskurna, tonade och signerade utställningsbild av Aurabron i Åbo, med ursprunglig ram och passpartout. Gelatinsilverfotografi 1904. Finlands fotografiska museum. (Foto taget på museets utställning om Piktorialismen, i Kabelfabriken i Helsingfors våren 2022) / Teodors porträttbyst av Johannes. Brons, 1906. (Privat ägo)
Båda ägnade sig åt porträtt. För Teodor blev porträttmåleriet senare i livet något av en huvudsyssla. Under skoltiden i Uleåborg fick han fickpengar genom att rita porträtt efter foto. När Johannes började fotografera kunde han använda broderns bilder. Johannes har dokumenterat kopierandet på en arbetsbild av Teodor vid staffliet, och på en interiörbild där man kan urskilja en porträtteckning som är gjord efter Johannes foto. (se bildcollage 3) Jag har också hittat två utomhusvyer av Teodor som helt klart baserar sig på Johannes foton. Den ena är ett grafiskt tryck signerat 1916, den andra en målning i vattenfärg från år 1918. Det grafiska bladet har ett kulturlandskap som motiv. Målningen föreställer Aurabron i Åbo. På fotografiska museet är Johannes motsvarande motiv signerade 1904. Fotografiet av Aurabron har varit utställt i Berlin, och ingick i museets utställning om piktorialismen.*5)
Föräldrar och syskon ställde upp som modell både för Johannes, och Teodor. Jag äger en gouachemålning föreställande Johannes (publicerad i ett tidigare inlägg*6) och min bror en inramad porträtteckning, som folk brukar tro föreställer honom själv. I ett brev från Paris våren 1906 nämner Teodor en porträttbyst av Johannes som jag såg på bild först i fjol våras.*7) Alma hade önskat en marmorbyst, men enligt Teodor var det nästan omöjligt att hugga en så liten byst i marmor. Dessutom skulle det bli mycket dyrare.
”Mamma kan ej tro huru äfven jag har glädje af den bysten. Det är något betagande vid skulpturen att man kan se den från många håll och i många belysningar. Och alltid blir uttrycket olika. – Än ligger det som ett litet leende i mungiporna och under ögonen – än är blicken sorgsen och allvarsam. Och i hållningen med ryggens böjning och hufvidets vändning till sidan är jag själv glad att känna igen Hannes.” (mars 1906)
Teodor kommenterar Johannes död första gången i ett långt brev daterat den 11 januari. Han har svårt att finna ord. Helst skulle han vara med de sina för att kunna ”tiga sorgen” med dem. När jag första gången (2005–06) läste hans sorgebrev hade jag svårt att ta till mig allvaret i dem. Jag kunde t.o.m. finna det lustigt när han i mars påminde Alma att hon inte kan sörja sig sjuk och slut när hon ännu har sju barn kvar. Sedan jag blivit bekant med Johannes – och lärt känna Teodors hela livshistoria – har orden fått nytt liv. Jag kan läsa mellan raderna och bakom orden med allt jag numera vet som klangbotten.
Johannes död måtte ha lurat som en mörk skugga över Teodors Parisvistelse 1905–06. I essäboken ”Albertos blick. Om fötter konst och Paris” (2017) ägnade jag Teodors Paris ett helt kapitel – utan att nämna Johannes. Jag valde att förbigå broderns död, liksom Teodor i sitt manuskript. ”Döden är för stor och väldig” förklarade han sig inför mor Alma för att han skrivit för sällan hem från Paris och mest bara om sig själv. (11.1.1906)
”Mamma saknar honom och sörjer. Det är så underligt. Jag har ännu ej känt riktig sorg. För mig är han ännu inte död. Det är med mig som med små barn. Det som ej på det direktaste berör dem. Det de ej se och känna – glider deras medvetande förbi. – Jag har hört att han är borta – men jag fattar det alls ej än. Han är ännu så lite död för mig, att jag tycker mig när som helst kunna komma hem och höra hans röst och se hans goda vänliga ögon … / – Tror mamma ej äfven jag höll af honom? – – Det är som om jag i honom mist ej en bror af fem – utan allt det som kallas syskon. Hvem ägde som han med mig minnen af vår barndom och uppväxt – och hvem var som han varm och ön – huru han än sökte dölja det…”
I manuskriptet blir brodern student ett år före ”Erik” – som tillbringat en lång konvalescenstid hos föräldrarna, och som följer med och kan åka snålskjuts när brodern och hans kamrater pluggar till studentproven. Det var våren 1899 och förryskningstider, rektorns tal oförglömligt:
”…I de tecknen reste ”Arvid” och hans kamrater till Helsingfors att hämta den vita mössan. Hela kupén fylldes av doftande röda rosor vilka smyckat deras bröst vid avresan. ”Erik” skiljdes från sin bror vid hemstationen där far och mor mött upp, med en djup och bävande suck – Nästa år! Och avundsam såg han ”Arvid” återvända till den gemensamma sommaren.”
FOTNOTER
*1) Min mor Birgita Willner, som hittade och skrev rent manuskriptet mer än tjugo år efter Teodors död, påpekar i en efterskrift från år 1990, att hon inte vet varför han skrev ”sina memoarer” i romanform med förändrade namn på allt och alla. ”Kanske av skygghet, kanske för att han ville ha frihet att låta fantasin brodera här och var.” Enligt henne är det närmast fråga om en självbiografi. Barndomsminnena och historierna om skolstadens inackorderingshem och lärare stämmer långt överens med vad han berättat för sin familj.
*2) I augusti 1903 funderade Johannes på att överta en fotoateljé i Munsala och i december 1903 i Vasa. (Alma till Teodor 28.8 och 29.11 1903, och Johannes till Teodor 6.12.1903)
*3) Explicit formulerat i Almas brev till Teodor 18.10.1903 ; 10.1.1906 och 1.3.1906.
*4) I Åbo museicentrals arkiv finns ca 400 negativ och ett 100-tal fotokopior, vilka härstammar från Teodor och Greta Schalins hem i Åbo. En annan negativsamling finns i Museiverkets bildarkiv i Helsingfors, och Finlands fotografiska museum har det som finns kvar av Johannes fotoutrustning, plus fotolitteratur och signerade utställningsbilder.
*5) Johannes foto av Aurabron i Åbo är reproducerad på sid 70 och 71 i boken Kuvalähde – Bildkälla (Åbo museicentral 2016), och kulturlandskapet på sid 72. (Signerad originalbild från år 1904, resp. fotografi gjort av Åbo museicentrals negativ)
*6) ”Barndomsjul på morfars tid”, publicerad 18.12.2020
*7) Jag lyckliggjordes med en bild av porträttbysten när jag aktualiserade Fotografiska museets utställning om Piktorilismen på en facebookgrupp för Schalinska släktingar.
ARKIV
Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner: Vol 1, Alma och Zachris Schalin till skolgossarna i Uleåborg ; Vol 2, Teodor Schalin till föräldrarna Alma och Zachris, Paris januari och mars 1906. / Samling Schalin, Teodor: Alma Schalin till Teodor 1899–1906 ; Johannes Schalin till Teodor 1899–1905. / Samling Holmberg, Esther: Brev från Alma Schalin (f. Montin) till Jenny-Maria Tallgren (f. Montin) 1882–84.
LITTERATUR
Willner-Rönnholm, Margareta. ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde – Bildkälla. Fotografier från Åbo museicentrals samling. Åbo museicentrals årsbok ABOA 2013–2014/77–78. Turun museokeskus. Turku 2016. Sid. 62–83. (Fotografier av Johannes Schalin behandlas också i två andra artiklar: Luukkonen, Ismo ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä”, s. 84–95 ; Talikka, Hanna ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista”, s. 174–183.)
Willner-Rönnholm, Margareta. Albertos blick, om fötter, konst och Paris. Essäer. Sannsaga. Åbo 2017. Kap. ”Teodors Paris” s. 230–247.
Piktorialismi, valokuvataiteen synty. Toim. Sofia Lahti & Jane Vuorinen. Suomen valokuvataiteen museo 2022. (Finlands fotografiska museum ; Sammandrag på svenska s. 180–182). Om Johannes i artikel av Ijäs, Minna. ”Muotokuva huoneessa. Piktorialismi ja kotivalokuvaus”. (Porträttering i rum. Piktorialism och hemfotografi).
RELATERADE BLOGGINLÄGG
Rötter och annat 