Jag startade denna blogg som stöd för arbetet med ett släktarkiv. Det blev färdigt i september 2021, och arkivet överlämnades till handskriftssamlingarna vid ÅAB. Det blev dock en hel del papper över; ofullständiga brev med trivialt innehåll som inte gick att tidsbestämma eller attribuera, lösryckta anteckningar och uträkningar, klotter, kvitton. Det var fragment som saknade sammanhang och källvärde, men som det tog emot att slänga eftersom de tycktes materialisera så mycket levt liv.

Därför bestämde jag mig för att återanvända materialet. Jag försökte åstadkomma ett tredimensionellt collage, där röster och tidsskikt kunde leva kvar, sida vid sida som i en historisk byggnad. Som underlag formade jag en husmodell av gnagarnät, som jag tapetserade med brevbitar. Invändigt och utvändigt. Fönster och dörröppningar fick vara så många och stora att man kan kika in från olika håll, också uppifrån. Fragmenten försökte jag välja och riva så att enskilda ord och satser skulle gå att urskilja. Jag ville fånga, och förmedla känslan av att utforska ett ödehus – med flagnande taper, gamla tidningar på golven, häften, brev.

När släktarkivet var överlämnat förlorade jag motivationen för bloggandet. Eftersom det funnits besvärande luckor i det material jag haft hemma, fortsatte jag ändå med att läsa brev som fanns i ÅAB:s arkivsamlingar sedan tidigare. En viktig orsak var mina gamla planer på att berätta om släktens osynliga kvinnor i bokform. Jag fann de pusselbitar jag sökte, och tyckte jag fått vad jag behövde för att berätta om dem. Men innan jag började skriva, ville jag åtgärda mina egna pappershögar. Det var mycket jag samlat på mig, och jag ville inte lämna åt andra, varken det tidskrävande arbetet att gå igenom allt, eller det tråkiga beslutet att slänga rubb och stubb.

När jag var klar också med det fick jag Maria Stepanovas tjocka ”romans” Minnen av minnet i min hand. Den handlar ”bara” om hur författaren forskar i sin släkt och tjatar om hur obemärkta alla var, fick jag höra. ”Men kanske den intresserar dig”. Det är sällan en bok passar ens situation så bra. Stepanova beskriver mitt famlande, mina ambitioner, hela känsloregistret, och hon vidareutvecklar och fördjupar tankeskott som dykt upp under min arbetsprocess. Boken fyllde mig med lättnad. Jag fick glömma mitt ”epos”! Stepanova har redan skrivit om allt jag velat diskutera på ett generellt plan, och mycket mera. Det som skulle återstå är detaljer som på sin höjd kan intressera anförvanter.

Att gå igenom egna papper var inte på långt när lika roligt som att utforska avlidna släktingars privatliv. Det mesta slängde jag. Men också här fanns material som hade enbart affektionsvärde, så jag gjorde ett näthus till, tapetserat med brev från barnaår och tidig ungdomstid. De flesta är från brevvänner jag inte träffat, eller som jag umgåtts med bara under något enstaka skollov, och av flyktiga bekantskaper från de första utlandsresorna. Här var det inte bara handstilarna som fascinerade mig utan också brevpappren – rosa, lila, ljusgröna, himmelsblå, liksom kuverten av hopvikta veckotidningssidor, förkärleken för olika färgs kulspets, skisser och klotter, såsom hjärtan och bilder på hundar, hästar, kläder, frisyrer.

Det första brevhuset hade i alla avseenden varit ett experiment. Modellen hade jag gjort så enkel som möjligt, men den blev ändå sned och vind. Jag stack mig på de avknipsade kanterna, och det var besvärligt att foga ihop bitarna. Eftersom jag klippt till dem lite på höft var de dessutom ofta fel dimensionerade. I något skede såg skelettet ändå riktigt skulpturalt ut, och arbetet gav mersmak. Det andra huset ville jag ge en intressantare form, som en blandning av modernt höghus och gammal fabriks- eller lagerbyggnad. Någonting som associerar till miljöer där barn och ungdomar håller till. Breven valdes, revs och grupperades denna gång så att hela meningar och stycken skulle gå att läsa. Bottenvåningen reserverades för tidiga flickbrev, medan mellanvåningarna och utbuktningarna hänför sig till senare tonår, och till utlandsresorna.

Eftersom brevhusen blev ett slags minne och sammanfattning av coronatidens arkivarbete, tyckte jag de kunde passa i bloggen. När sedan coronatiden, efter Rysslands angrepp på Ukraina övergick i krigstid blev jag tveksam. Fotona av näthusen började påminna om bilderna av sönderbombade hus, och släktprojektet framstå som alltför privat och världsfrånvänt. Samtidigt har jag allt tydligare insett hur viktigt och trösterikt umgänget med förfäderna varit, och fortfarande är. Det har ingett mig samma känsla av trygghet, som jag föreställer mig att barnen förr i tiden kunde få av att lyssna till de gamlas berättelser. Eller, för att låna en liknelse av Maria Stepanova – som övergångsobjekt kan ge.

Liknelsen finns i en parentes, i ett kapitel om 1920-talets memoarlitteratur. Då när ”alla började minnas så snabbt; det var som om det förgångna, som ju föll samman inför deras ögon, måste fixeras innan vinden tog det.” Masskärleken för non-fiction påminner om småbarnens kärlek till nallen eller gosefilten, skriver hon: ”ett övergångsobjekt som krävs för att man skall stå ut med verkligheten”.

I skrivandes stund är det flera månader sedan jag läste Minnen av minnet. Jag gjorde inga anteckningar, och började först mot slutet vika in hörn på sidor jag kanske ville återvända till. När jag nu letar efter någonting att citera, finner jag avsnitten för mångordiga för att återge i sin helhet, och svåra att förtäta utan att komplexiteten går förlorad. Någonting vill jag ändå säga, som förklarar min fascination, och att jag ger upp mitt eget bokprojekt.

Maria Stepanova är poet, essäist, journalist och chefredaktör för den oberoende nättidskriften Colta.ru. Född och bosatt i Moskva.* Minnen av minnet kunde beskrivas som en essäroman, eller essäistisk berättelse. Den handlar om allt. Om hennes ryskjudiska släkt (brev, och t.o.m. brevväxlingar citeras i sin helhet), om hennes utdragna forskningsprocess, om 1900-talets historiska omvälvningar, och om vårt förhållande till det förflutna och till de döda, både på ett allmänt, etiskt, politiskt och personligt plan. Det sistnämnda, generella var det som kändes viktigast.

Under de perioder jag arbetat som forskare fann jag ofta processen mer spännande än resultatet: Detektivarbetet, resorna, de mänskliga mötena. Jag levde mig därför in i Stepanovas äventyr med själ och hjärta: Sitta på arkiv och plötsligt engagera sig i fel person – känna sig som den enda som någonsin ser och bryr sig om ett dokument. Att få följa med till det hus i Paris där hennes gammelmormor bodde som ung, eller när hon uppsöker en med tistlar igenvuxen kyrkogård utan att hitta de gravar hon söker – eller i en trappuppgång i en främmande stad känner sina släktingars närvaro, för att senare inse att hon befunnit sig på fel tomt.

Med många pärmar fulla med brevavskrifter blev jag varm och glad av att få läsa om hur Stepanova kunde identifiera sig med sina släktingar när hon skrev av deras brev. Hur hon kämpade för att förstå deras mikroskopiskt små bokstäver, och hur hon efterhand började ”förstå dem bättre och älska dem mer”. Så går det ofta för den som härmar, påpekar hon, och fortsätter med att problematisera det som händer när gränsen mellan eget och andras liv suddas ut. Hur man börjar bete sig som det förflutnas herre: ”… omärkligt hade föremålet för min kärlek förvandlats till en form av lösöre, som jag tyckte jag kunde handskas med hur jag ville”, skriver hon. De döda har inga rättigheter, och vem som helst kan använda alla detaljer i deras öden hur de vill…

Jag har också känt mig betänksam många gånger. För ju mer intim jag blev med mina brevskrivare desto mer självsvåldig kände jag mig. Som konsthistoriker och museiarbetare har jag skrivit om mina morföräldrar tidigare, och om en bror till min morfar, men det har varit facktexter. Denna gång var det deras privatliv jag var intresserad av, inte deras verk. Jag ville helt enkelt lära känna dem, som man känner samtida som står en nära. Speciellt nyfiken har jag varit på hemligheter, på sådant man undvek att prata om. Jag har försvarat mig med tidsperspektivet, och att de är ”mina” släktingar, att mitt förhållningssätt är inkännande – och alla döda sedan länge.

Stepanova hade tänkt återge brev av sin far, som ännu levde. Hon var säker på att han skulle gå med på det, texten hade blivit lysande – men han sade kategoriskt nej:

”Jag vågar knappt tänka på vad gammelmormor Sarra skulle ha sagt om jag kunde ställa samma fråga till henne. … På pappa förstod jag det som att hans berättelser om livet i Kazakstan i någon mån var stiliserade, skrivna för att underhålla och glädja mottagarna. … Och om hans detaljrika brev inte kunde användas som vittnesbörd … så betydde det att alla andra gånger jag försökt att återskapa en hel värld utifrån ett brev och en gammal näsduk bara bygger på önsketänkande, det som psykoanalysen kallade för ”fantasier”. Istället för att vara en respektabel sysselsättning (forskning, undersökning) hade allt jag ägnat mig åt plötsligt visat sig vara någon freudiansk familjeroman, en sentimental romans** om det förgångna. / Och så var det verkligen. Man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv.”

Där Stepanova hade ambitionen att berätta om hela sin släkt, utgick jag från min morfars släktgren, den som brevsamlingen härstammar från. Min morfar hade många syskon, med många barn, och med deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn är vi många ättlingar på denna gren. När jag under processens gång varit i kontakt med en del av dem har det fungerat som en hälsosam påminnelse om att ”mina” döda släktingar inte är enbart mina – och i förlängningen, att alla kanske inte hade uppskattat den typ av ”romans” som jag velat skriva.

Stepanovas betraktelser om kampen om det förflutna; ”om äganderätten över den eller den biten av en försvunnen värld, över dem som inte längre har några rättigheter”, hör till det intressantaste i hennes ”romans”. Ämnet är dock för stort för att gå närmare in på här. Jag kan bara varmt rekommendera boken.*** Den är mycket fylligare, och mycket bättre än den jag skulle ha skrivit.

FOTNOTER

* Tidskriften pausades två dagar efter att den lag som förbjuder annan än regimtrogen journalistik antogs, och kort senare blockerades sajten i Ryssland – enligt Malin Ullgrens intervju med Maria Stepanova i Dagens Nyheter (publicerad 11.3, uppdaterad på nätet 14.3.) https://www.dn.se/kultur/forfattaren-maria-stepanova-putin-krigar-som-om-det-ar-1942/ Jag berättade ovan hur näthusen började påminna om sönderbombade hus, och släktprojektet te sig världsfrånvänt, på grund av kriget. Av samma skäl känns det obekvämt att hänvisa till Stepanova, utan att samtidigt hänvisa till hennes fördömande av kriget. Att hon skrivit dikter om anfallen mot Krim och Donbass 2014 (”The war of the beasts and animals” på engelska). Att hon hänvisar till kampen om det förflutna också i DN: ”Det förflutna är offer för kolonisering. Med kriget hävdar Putin rätten till sitt eget pastischartade minne av Sovjetunionen. Det är som om vi befinner oss inuti någon annans fiktion och det är en djupt obehaglig känsla”. Hon talar också om hur svårt det blivit att skriva; som om språket är skadat – om ord som inte längre fungerar.

** Bokens försättsblad har ”en romans” som underrubrik eller genrebeteckning. (På N/L:s pärm klassificeras den som roman)

*** Stepanova, Maria: Minnen av minnet. Översättning Nils Håkansson. 567 s. Norstedt/Litteratur, 2020. © Surkamp Verlag Berlin 2018.  Rysk originalutgåva, Novoe izdatelstvo 2017.