När jag var fem år uppträdde jag som mannekäng på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby, tillsammans med min bror som fyllde åtta några veckor senare. I mitt första fotoalbum finns en bild av oss. Jag är klädd som brud, han bär frack och cylinderhatt, och vi följs av en liten brudtärna. Vi har just trätt fram på festsalens scen. Som fond har vi ett draperi dekorerat med glittrande stjärnor. Vi vandrar högtidligt mot trappan som leder ner till publiken.
Fotografiet gör det lätt att komma ihåg händelsen ”utifrån”, som den tedde sig för de vuxna åskådarna. Men jag har också vaga minnen av hur det kändes ”inuti”, när det hela var över. Jag hade glömt att niga… Jag hade blivit tillsagd att göra det och gjorde det inte! Min bror fann antagligen spektaklet enbart pinsamt efteråt, för när Rödakorstidningen publicerade ett foto av oss bad vår mamma att mormor inte skulle tala om det (Birgitta Willner till Greta Schalin 15.5.1956).
I ett fotoalbum, som härstammar från mina morföräldraras hem finns flera bilder. Albumet kan ha tillhört min moster, som hjälpte till med förberedelserna på distans. Hon lovade sy ihop någon sorts frackbyxor, stärka ”den slattriga fracken”, ansåg att ”vita julfestskjortan” gick bra till, med långärmad ylletröja under så det inte blir kallt, och att fracken antagligen måste tråcklas in ännu. (Ursula Schalin till BW 6.2.1956)
Syskonen Johan och Margareta Willner på Röda korsets välgörenhetsfest i Gamlakarleby 12.2.1956
Festen var mitt på dagen, och min mor skrev ännu samma kväll en rapport till min mormor i Åbo. Jag återger den i sin helhet:
”... Det blev en sen kväll och då de omgivande kvällarna också blivit sena tack vare fracken kom migrän följdenligt till idag. Därför skedde nog det mesta för mej som i nånslags dimma och jag hoppades bara hinna hem innan uppkastningarna kommer. Men success blev det i alla fall. Jädrar vad du har vackra barnbarn! Det var Röda korsets fest med mannekänguppvisning av barn, mellan 7 och 17 år. Massor av kläder. Ljuvligast var de minsta i luddiga sparkbyxor och napp i munnen och somliga tultade bara några steg och bars resten av någon tonåring. Och sen tonåringarna som svävade in i valstakt i skira tyllklädningar i pastellfärger i ballerinalängd. Till allra sist kom så Jox och Pöss och en liten rosenfärgad ängel till brudtärning till tonerna av Mendelsohns bröllopsmarsch. Det gick ett sus genom salen när de kom fram på scenen och folk var alldeles hänförda och kamerablixtarna blinkade i ett, men ungarna visade fotovana som om de varit kungliga. De var gravallvarliga och högtidliga båda och gick långsamt och bra och var så söta så. T.ex. Maggie Krohn sa att hon grät. Och de var absolut festens clou. Gamla tanter kom efteråt och pratade och folk bara sken mot ungarna efteråt. Så många foton som knäpptes så skall vi nog beställa nånting och skicka åt er. Det förargar mej bara att jag inte fick se Svens min under tiden.
Ett tag såg det illa ut. När jag skulle dra iväg med ungarna till omklädningsrummet brast Johan i häftigt gråt och vägrade gå in. Jag blev skräckslagen. Frågade om han var sjuk eller klämt fingret i dörren eller hade rampfeber. Nej intet av detta. Det var för att han inte fått saft och kaka. Svag lingonsaft och Fester hör ihop och bildar en förförisk helhet som fått Jox att Älska Fester. Nåja, de fick en flaska giftröd lemonad och var mycket lyckliga igen. Sen fick han nådigt kläs. De betedde sig båda alldeles exemplariskt. De fick låna vita, resp. svarta skor av för mig alldeles främmande rödakorsdamer. Värst bråk hade jag med den halvmånformade ring som den röda lemonaden åstadkommit i deras ansikten och som inte ville lossna.
När vi kom hem rasade jag ihop på schäslongen och somnade tvärt och sov till inemot 5 eller 6 och så småningom försvann sjukan av sovandet.” (Birgitta till Greta 12.2.1956)
För 35 år sedan påbörjade jag en undersökning om ”kvinnor som inte blivit konstnärer”. När jag var ung på 1960- och 1970-talet var nästan alla bildkonstnärer man hörde talas om män, trots att kvinnor ofta varit i majoritet i konstskolorna. Jag ville ta reda på vad kvinnorna gjort med sin begåvning och kreativitet och hur deras liv sett ut. Jag spårade upp ett 30-tal elever som varit inskrivna vid Åbo ritskola 1950, lyssnade till deras levnadsberättelser och fotograferade allt de ville visa.
Några år senare dokumenterade jag deras manliga kurskamrater. Då ville jag veta hur de som lyckats etablera sig som konstnärer burit sig åt, när det verkat så omöjligt för kvinnorna, men jag var också genuint nyfiken på de män som försvunnit ut i det okända. Det blev en omtumlande process som fick mig att kritiskt reflektera över både min egen roll som forskare och min idealiserade bild av konstnärsyrket. Jag hade t.ex. föreställt mig att de som inte blivit yrkeskonstnärer skulle uppleva sig som förlorare, och ha svårare, än vad de kvinnliga eleverna haft, att försona sig med sitt ”misslyckande”. Men de flesta hade använt sin begåvning och utbildning på andra områden och verkade helt nöjda med sina val.*
Min mammas kusin Åke kunde ha varit en av dem. Han var son till Gretas syster Rachel (1896–1965), och Fredrik Östenson. Familjen flyttade rätt ofta (Fredrik var forstmästare), men bodde stationärt i Ekenäs när vi flyttade dit 1956. Då hade de egnahemshus med stor trädgård och egen strand, och vi barn kände oss alltid välkomna där. Det fanns ett inramat foto av Åke i vardagsrummet. Fredrik läste en gång högt en kort text som slutade med Åkes död. Scenen, liksom fotografiet, gjorde outplånligt intryck för att Fredriks röst blev så grötig. Senare fick jag höra att Åke var konstnärligt mycket begåvad. Det gjorde också intryck. En teckningslärare hade gett honom vitsordet 10+ för att han var så överlägsen alla andra som fått 10.
Porträtt av Åke Östenson, målat av min mor Birgitta (f. Schalin). Olja, sign: B.S. -46 / eft foto ; Åke Östenson: Landskapsteckning i blyerts, sign. Syväri (Svir) 3.4.42, Å.Ö . Baksidestext: ”Litet stort visitkort men kanske det ändå duger. Många hälsningar åt er allesammans. Åke. P.S. Jag lämnar 2 morbrors böcker hos mina fastrar ”Piirustus taitona ja tieteenä” och ”Människokunskap och människokännedom” D.S.” ; Porträtteckning föreställande min moster Ursula som 15-åring, sign. 12.4.-41 Å.Ö.
År 1936 skrev min mor i skoluppsatsen ”Mina kusiner” om hur bra Åke ritar, men också att han är specialist på att tappa tänder. ”Jag vet inte om det är benen eller tänderna som är lösa i skruvarna, eller är det kanske förståndet.”* Jag skapade sen en förhandsföreställning, som man lätt gör, på basen av de knappa uppgifter jag hade: Olycksbenäget barn, konstnärligt begåvad, stupade i kriget. Jag föreställde mig en konstnärssjäl, drömmande, ouppmärksam, kanske lite fumlig, och att han självklart tänkte sig en framtid som konstnär.
Hans bror Holger Östenson skrev på gamla dagar minnesanteckningar*, där han ägnar också Åke ett par sidor. Holgers beskrivning punkterar lika effektivt mina förhandsföreställningar, som de tidigare nämnda mansintervjuerna. Åke skulle bli forstmästare som sin far, och var inskriven vid Helsingfors Universitet. Som pojke var han lika företagsam och oförsiktig som andra. Holger lyfter fram hans bedrifter under kriget. Efter att ha skjutit mot tanks befordrades han till korpral, antogs till officersskolan, blev artillerifänrik och sökte till flygvapnet. Han utförde många bombningsuppdrag på östfronten och överlevde ett par vådliga nödlandningar. I juni 1944 fick han en granat i magen när bombplanet anfölls av ett jaktplan. Man lyckades flyga hem planet, men han dog på sjukhuset.
Holger berättar utförligt om sina egna krigsupplevelser. Jag skummar bara. Det bjuder för stort motstånd. Inte bara för att krig är motbjudande utan för att texten är tråkig. Det är för mycket detaljer. Personnamn, militära grader, orter, uppgifter om vapen- och fordonstyper. Jag föreställer mig att fokuseringen på kalla fakta fungerar som en överlevnadsstrategi, ett sätt att hålla känslorna och tankarna i styr. Både i farans och handlingens stund, och när mardrömmarna och eftertankarna tränger sig på. Som att räkna får innan man somnar.
I släktarkivet finns några teckningar med kommentarer som Åke skickat från fronten. De är adresserade till hans kusin Olle (1930–2018), och till Teodor som gett honom uppmuntran och konstnärliga råd. Våren 1942 studerade han en kort tid vid Åbo ritskola. Min mor nämner det i sin dagbok den 14.5: ”Åke är på sjukpermission och har varit i Åbo tills i morse. Han satt nästan alla dagar här en stund efter ritskolan.”
Keitätkö korviketta (lepokorsussa), sign. Å.Ö. ; No1 ”Se on vakava juttu toverini Stalin” ”Mitä me nyt tehdään velikulta?” sign. Åke Östenson ; Lepokorsussa, patterissa, sign. Å.Ö. / Kokar du surrogat? (i vilokorsun) / Nr 1 ”Det är en allvarlig sak kamrat Stalin” ”Vad skall vi göra nu kära broder” / I vilokorsun, i batteriet)
Bilden t.v. är ritad på ett postkort med texten: ”Bästa morbror. Hjärtligt tack för det långa brevet. Jag skall fundera på saken. Försöka duger. Bara jag får tusch och pennor som jag skrivit efter skall jag börja på allvar. Här har jag rätt så gott om tid. – Författa har jag aldrig försökt på förr och det kommer nog att bjuda på svårigheter.” (5.3.41) På en paffremsa med samma datum finns ett tillägg: ”Jag skickar här en del bilder. I denna stil har jag ritat många postkort åt pojkarna. Också har jag ritat pojkarnas porträtt för att få övning i porträttritning. Här har jag åtminstone rikligt med modeller. Jag kan nog säga att jag vunnit en viss färdighet också häri, men likheten lämnar ofta mycket övrigt att önska.” Bilden av Stalin som dricker vodka med en djävul, är tecknad i blyerts på ett kort adresserat till Herr Z. Schalin: ”Bästa kusin Olle: ”Tack för dina båda brev. Jag svarar nu så här kort men hoppas att jag hinner rita fler bilder en annan gång i något brev. Hälsa de dina och må väl.” (24.10.41. Z syftar på Olles dopnamn Zachris)
”Jag skickar nu också ett halvfärdigt porträtt av en viss Kuisma. Jag tycker om att rita honom på grund av hans karakteristiska haka som här är en aning överdriven. Denna bild har mycket stor likhet med personen i fråga fastän han är en aning karikerad.” (5.3.41)
”Hallå på dej kusin! Hur går det och hur står det till? Tack för ditt kort och brev som väntade på mej när jag kom hit ”hem”. Det första jag fick göra var att köra ved till eldledningskorsun. Du ser mej här bredvid med hästen ”Kujars”. På stockarna ligger maskinpistolen. Ett runt reservmagasin hänger vid bältet. Släden är av rysk modell med högt upphöjda medar framtill. Vägen är en järnväg, därför är det så långt till skogen. Vägarna äro annars mycket smala, så att trädgrenarna taga i varandra … Här bredvid ser du mitt nuvarande ”hem” utifrån. Det ryker hemtrevligt från skorstenen. Ingången skymtar nedtill. En asp har blivit avhuggen på mitten av en granatskärva. Stubben nere till höger skall föreställa vår sågbock. Nederst ser du vår yxa och såg. Bilden på denna sida föreställer en liten tiggarflicka på Petroskoi station. De få som finns kvar av civilbefolkningen leva i urusla levnadsförhållanden. Vi klaga över matbrist, men vad skall då de göra. Där på stationen gå alla dagar grupper av små barn och gamla gummor som begära ”liepuska” av soldaterna som fara på permission eller som komma tillbaks. På fötterna ha de oftast jättelika filtstövlar så man har lust att utbrista: Vart skall stövlarna med flickan!” (21.1.42. Olle var 11 år)
Åkes teckningar berör mig. Mer än autentiska foton skulle göra, och på ett annat sätt än krigsskildringar i litteratur, film, faktaböcker eller museiutställningar. Jag frågar mig varför. Ägnar timmar åt att formulera förklaringar. Ger upp.
FOTNOTER
* se närmare blogginlägget Skoluppsats från år 1936, publ. 3.4.2020.
*Willner-Rönnholm, Margareta: ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51” i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 10, Helsingfors 1987 ; ”Det ’andra’ könet i forskningsprocessen, Forskaren som subjekt och objekt” i Naistutkimus – Kvinnoforskning 2/1990 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag, Vammala 2001.
* Östenson, Holger: Några minnen ur mitt leverne. Med bilagor beträffande syskonen. Skrivet och kompletterat 2004–2005. Duplikat, 105 sid. / Han påpekar i inledningen att han skrivit ”en liten bok om fångenskapen i Sovjetunionen” och därför inte går närmare in på det i dessa ”memoarer” som kommer att finnas endast i några få exemplar.
I S:ta Katarina jordfästningskapell i Åbo finns en altarmålning som skildrar övergången från tid till evighet. Mittfältet domineras av en port som strålar av ljus. Innanför väntar änglar. Utanför våndas människorna. De som skall dö är rädda, och de som skall bli lämnade sörjer. Gesterna är teatraliska. Man tröstar, kramar, ber, eller håller upp armarna. Ingen möter betraktarens blick. Huvudena är nerböjda eller bortvända. Jag sitter strax intill porten, till vänster. Jag är tre år gammal.
Altartavlan är målad av min morfar Teodor Schalin (1882–1960). Den är signerad 1955. Jag skulle knappast vara medveten om dess existens och min egen roll om vi inte, efter min mormors död år 1993, hade hittat ett kuvert med fotografier där vår familj, och ett par okända modeller, poserar för olika kroppsställningar.
Altarmålning av Teodor Schalin i S:ta Katarina jordfästningskapell i Åbo. Olja på duk, ca 300 x 210 cm.
Skulle jag skriva en konsthistorisk uppsats, skulle jag utgå från motivet. Jag skulle söka efter bibelcitat, jämföra med andra framställningar av samma motiv, och bekanta mig med altartavlor i andra jordfästningskapell. Med släktprojektet som utgångspunkt är det i första hand konstnären och hans modeller som intresserar mig.
Altarmålningen finns omnämnd i ett par brev som min mormor skrev till min mor.* I mars 1954 nämner hon att Teodor inte har arbetat med ”den stora kompositionen”. Senare samma vår hade han övervägt att ta den till sommarstället i Pargas, men fann det för besvärligt att spänna fast och ta bort duken från kilramen.
Två skisser på rutpapper, och den färdiga målningen fotograferad i Teodors ateljé
”Här är en ung konstnär som hjälper honom att kalkera den färdiga teckningen på duken. Sen måste pappa ännu använda sig av modellstudier för olika figurer för att få anatomin på plats.” (ofullst. brev från Greta till Birgitta, början av maj 1954)
De modellstudier som är fotograferade utomhus är antagligen från sommaren 1954. Inomhusbilderna är tagna i Teodors ateljé i Åbo, förmodligen senare. Han hade många arbeten på gång samtidigt. På sensommaren målade han sjöfartsråd i Mariehamn, reste till Österbotten för något annat uppdrag, hade åtta porträtt i kö hemma, plus altartavlan.
När vi hittat fotografierna, och sedan såg altartavlan i original, granskade jag den med kritiska ögon. De murriga färgerna, de anatomiska skavankerna, den ”tråkiga” naturalismen. När jag nu läst om Gretas oro för Teodors krafter och om deras hektiska liv på 1950-talet, relaterar jag till min egen ålder och ork, och blir imponerad.
I övre raden i mitten, Greta Schalin. I Nedre raden, t.v. Greta stående mellan Birgitta och Sven Willner. Den unga kvinnan på mittbilden okänd. T.h. Greta i samma pose.
Teodor var inte helt främmande för figurkomposition. Han hade gjort några altarmålningar i yngre år, och gruppbilder med modeller ur den närmaste kretsen, men på äldre dagar ägnade han sig i huvudsak åt porträttkonst. Mest gjorde han oljemålningar men också medaljer. Som ung hade han satsat på skulptur och han hade bra formkänsla. Han var också bra på porträttlikhet, och lade stor vikt vid händerna. Men med den tre meter höga målningen för jordfästningskapellet var han en god bit utanför sitt bekvämlighetsområde.
Okänd änglamodell fotograferad i Teodors ateljéLängst t.h. Birgitta Willner sittande och Greta stående. Kvinnan på mittbilden och längst t.v. okänd.
När jag betraktar de modellstudier där min mormor figurerar kan jag inte låta bli att tänka på de utmaningar och krämpor hon skrev om före och efter sommaren 1954.* Jag tittar extra noga på halsen, och benen. Före strumaoperationen var halsen tjock, efteråt skulle ärren döljas. På höger ben ser jag skuggan av en bula. Jag fäster mig också vid hennes välvilliga inlevelse. Mest road av poseringsuppdraget, verkar min mor, hennes gester och minspel är riktigt melodramatiska, medan min far snarast ser besvärad ut. Han kommenterade sin roll när målningen kom på tal. Att han skulle föreställa en man som samlar skatter på jorden, han som var så totalt ointresserad av jordiska ting. På målningen trycker han en bunt böcker mot sitt bröst, och höjer den andra armen i en avvärjande gest.
T.v. Sven Willner, i mitten jag själv med stövel i famnen. Kvinnan som stöder sig mot Teodors staffli okänd. Fotografiet av altarmålningen i kapellet är antagligen från år 1955. Personerna t.h. okända..
Jag minns ännu hur uppsluppna vi blev när vi hittade poseringsbilderna. Modellernas dramatiska kroppsställningar och överdrivna minspel såg så lekfulla ut, och rekvisitan var så löjligt prosaisk. Min mormor har en gardin på huvudet och håller ömt en säck i famnen. Själv pajar jag en uppochnervänd stövel.
Jag skrev i föregående inlägg att jag hade svårt att föreställa mig Greta lekfull. Efter det har jag dock hittat ett brev från sommaren 1945 till min moster Utta – som studerade i Helsingfors – där Greta berättar om en maskeradfest som familjen stod värd för. Yngsta barnet Olle (15 år) hade så flitigt deltagit i byns hippor, att man såg sig skyldig att ordna en själv. Greta städade och bakade, man pyntade och planerade utklädsel. Olle blev schejk, Birgitta en Hawaiiskönhet med vasskjol, Greta draperade sig i en lejonflagga med ett plakat med ”miss Suomi” på bröstet. Teodor, som dittills lite surt fogat sig i det nödvändiga, ville plötsligt klä ut sig till dam. Greta skrattade som hon inte gjort på åratal, medan han provade.
Från vänster: Greta Schalin ; Sven och Birgitta Willner ; Greta med barnbarnen Johan och Margareta (trol. 1954). Längst t.h. ”Konstbilaga” från Gretas brev till Ursula Schalin (dotter) 19.8.1945 med teckningar av Birgitta, som visar hur de klätt ut sig till den maskeradfest Greta beskriver i brevet. Birgittas kommentar: ”Måtte ha stor respekt för föräldraskapet efter det är omöjligt att rita dem!”
”Jag var riktigt sjuk i mellangärdet… / Han blev så intresserad att han skrev ett långt kväde på vers som han sedan under tillställningen skulle läsa upp… / Jag förde in honom och presenterade honom som en tant från Åbo som gjorde oss den äran. Tanten såg så sipp och blyg ut som möjligt med målade kinder och läppar och bad blygt att få läsa upp några verser som hon tagit med för ändamålet. Sen deklamerade hon med spröd och läspande stämma. Hon väckte nog ett stormande jubel och fick dånande applåder.” (19.8.1945)
Jag var nio år när Teodor dog. Jag minns honom mest bara som en ryggtavla, eller en silhuett på avstånd. Distanserad. På sommarstället, och när vi hälsade på i Åbo, arbetade han i sin ateljé. Han dök upp bara till måltiderna. På Margaretadagen stod han vid kaffebordet och höll tal på vers. Det kom alltid mycket namnsdagsgäster på hans tid, mer än när Greta var änka. Jag minns inte att han skulle ha ägnat oss barn något särskilt intresse, eller att jag själv skulle ha funnit honom intressant. Men jag blev varm om hjärtat när jag, i ett brev från Greta till Birgitta, fick en hälsning från honom från mitt första levnadsår: ”Specialpuss till Pössan som blev min sommarflamma ’Titians sista kärlek’”.
FOTNOT
* Se föreg. inlägg, Konstnärsliv 1943-1957, publ. 7.7.2020
Under de första Corona-veckorna ägnade jag mig åt att grovsortera en stor pafflåda med min mors korrespondens (1923–94) . Först efter avsändare, sedan kronologiskt. Efter det har jag läst brev, registrerat centrala händelser och sammanhang, och lagt i arkivmappar. Det är en långsam process, som fördjupar bilden både av dem som stått mig nära, och dem jag minns bara från enstaka besök, fotografier och berättelser.
Brevväxlandet började på allvar när min mor Birgitta hösten 1943 började studera vid lärarinneseminariet i Ekenäs. Jag inledde finsorteringen med de brev hon fått hemifrån, av min mormor. Eftersom jag i olika sammanhang bedrivit forskning om konstlivet i Åbo, och mina morföräldrar Greta och Teodor Schalin var Åbokonstnärer, hade jag tänkt fokusera på deras arbete och umgänge. Greta skriver också om det, men som det är krigstid när dottern flyttade hemifrån – och coronatid när jag börjar läsa breven – kom de krigstida förhållandena att överskugga annat. Mycket handlar om förnödenheter, köpkort, och en vardag som innefattar alarmberedskap och bombanfall. Vårterminen 1944 kommer Gretas brev från Muddais i Pargas, där hon, tillsammans med Teodor och deras 13-åriga son är evakuerade.
”Muddais” är ett namn som tidigt fastnat i mitt minne. Kanske för att det är kort och kraftfullt, eller för att det uttalats med ett speciellt tonfall? Däremot har jag aldrig frågat mig varför, och i vilka sammanhang man vistats där. Jag sökte fram motiv från Muddais, som jag sett bland mina morföräldrars teckningar och skisser. De som är försedda med årtal är daterade 1941, 1942 och 1944.
Blyertsteckningen t.v. är osignerad. Den t.h. är ritad på paff och signerad G.S -42, och etsningen Greta Schalin -41.
För att få veta mera om bakgrunden till de tidigast daterade bilderna, läste jag min mors ungdomsdagböcker. De är skrivna i tjocka vaxdukshäften. 40-talshäftena är hopsydda. Hon startade ett nytt under vinterkriget, eftersom det första häftet var på landet, återgick på sommaren till det gamla, och när det var fullt fortsatte hon, bakifrån, i vinterhäftet. Den första anteckningen i vinterhäftet skrev hon i Muddais den 24.1 1940:
”Jag måste börja denna nya dagbok då min gamla är på landet. Tant Anna-Maria tycker nämligen att man måste föra dagbok i en så här historisk tid. … Nu måste jag låddas som om jag ingenting visste och redogöra för mig själv om allt. Vi i Finland ha krig med ryssarna. De senare överföll oss fräckeligen utan krigsförklaring … Usch det var en hemsk dag! … Vi hade timme i skolan i allsköns ro … Då hörde vi plötsligt ett ohyggligt ulvande utifrån …”
Hon beskriver ingående den första dagen (30.11.1939), hur eleverna skickades hem från skolan, hur folk hade samlats i Puolalaparken, där hon hittade resten av familjen. Greta rusade fram till henne med ett glas vatten och ett piller. ”Måtte ha trott att jag var fallfärdig eller hysterisk”. Teodor kom direkt från sjuksängen. Hemhjälpen bar ut en stol. En barhuvad pojke utan ytterrock tittade upp i luften. En dam delade ut pennor. Dem skulle man sätta mellan tänderna när bomberna faller. När det blev kallt att stå gick de till skyddsrummet. Hon återger grannarnas reaktioner, och när faran över-signalen äntligen kom började hon stortjuta.
”… Om en timme sutto vi i en fullsatt buss på väg hit, och här äro vi nu sen dess. Vi ha härifrån sett och hört Åbo bombarderas ett otal gånger, nästan dagligen. Flygmaskiner surra över vårt huvud alltjämt. Vi ha firat jul och nyår här och äro som hemma…” (Muddais 24.1.1940)
Teodors yngsta bror Olav Schalin var kaplan i Pargas 1930–47 och bodde med fru och sex barn i Muddais prästgård. Under vinterkriget befann de sig på annat håll. Evakuerade i prästgården var, förutom Teodors familj, också en ung mor med en baby på 1½ år, och Teodors kusiner Anna-Maria och (tidvis) Aili Tallgren.
”… Jag skulle allt ha blivit bra fundersam om någon i somras kommit till mig och sagt att jag om ett par tre månader skulle anse farbror Olavs prästgård nästan som mitt hem! Det är så underligt att tänka bakåt på sommaren, vi anade ingenting, bara skrattade och voro glada och hade roligt. Om vi bara vetat … Hela hösten har varit som en underlig suddig mardröm, jag har nu inget som helst klart minne av den. Ibland när jag är på mitt tänkande humör förvånas jag över att det är som om jag glömt att jag haft och kanske ännu har ett hem i Åbo. Det förefaller allt så rysligt naturligt att bo på landet året om. Jag måste säga, att om det var fred nu, skulle jag trivas hemskt bra….” (29.1.1940)
Både aningslösheten och anpassningen är lätta att känna igen 2020. Tänkvärt är också hur snabbt dagboksbetraktelserna återgår till att kretsa kring det vardagsnära och sociala under mellanfreden. Som om också evakueringen varit en dröm. Livet fylls av skola och fritid, humörväxlingar, kompisar, utflykter, filmer, förälskelser.
År 1944, under fortsättningskriget, bodde värdfolket kvar i prästgården. Greta, Teodor och sonen Olle fick överta ”pojkarnas rum” och ett tjänarinnerum som blev deras förråd och skafferi. De hade skilda hushåll, egna kastruller och husgeråd, och satt vid skilda bord, men kokade maten samtidigt för att spara ved. Greta beskriver utförligt arrangemangen, och ängslan för att vara till besvär. Olle fick gå i skola i Pargas, på samma klass som kusinen Kajsa. De var 50 elever, av dem var 10 nya. ”Lärarna äro förtvivlade”. I tyska och finska var de före, och i läsämnena efter Olles gamla klass.
Utmaningen, att under undantagsförhållanden samsas under samma tak, och sköta barnens skolgång, är bekant också från våren 2020, liksom oron, och pedantiska försiktighetsåtgärder. Greta berättar hur noggrann Olav var med mörkläggningen, och hur hiskeligt besvärligt det var för henne att få alla springor täckta. Källaren hade han inrett med bänkar och bord. ”När det är alarm vankar han ute och passar på. Nog har han nerver också i sådant. Han sade efter vår svåra kväll att han invärtes var lugn men kroppen nervös. Pappas hälsa lider som du vet också av de här spännande händelserna. Pulsen vill jämt bli oregelbunden.” (27.2.1944)
Om det var obekvämt för Greta att anpassa sig till en annan kvinnas hushåll, var det säkert tålamodsprövande också för värdinnan att ha två konstnärer med en vild 13-åring inneboende. Den 3.2. berättar Greta att hon skall skura flickornas rum. Olles surrogatgummisulor hade ritat fullt med kurvor på korkmattan, när de lekt och väsnats. ”Det ser hemskt ut. Olle borde tjudras.” Också Teodor hade råkat ut för ett missöde. Han hade kokat lim på spisen och slängt limvattnet i vattenämbaret, i tron att det var en tom slaskhink.
Jag minns hur vackert och städat Gretas hem brukade vara – innan synen och krafterna började svika, och hon beskriver också hur allt blev ”så i ordning och snyggt” i stan innan de begav sig till Muddais. Där blev det omöjligt att hålla ordning:
”Stolarna är så belamrade att man inte kan sitta på dem, karmarna behängda med byxor och rockar, sitsarna med kletiga paletter, böcker och kokplatta och köksattiraljer och sedan detta arma skrivbord, där det flyter allt mellan himmel och jord – mest penslar och sådant som stått i pappas pennglas, vilket jag stoppat blommor i för mitt stilleben. Man skall förstå att tre personer bor här med massor av arbetsmaterial, kläder och annat. / Vackert är här, så rysligt, både i solsken och i månsken, men vi själva ha varit hela veckan mycket nere. Vi trivas inte, känna oss alldeles överlopps och önska flytta så fort vi få tag på något ställe.” (6.3.1944)
Gårdsutsikter tecknade av Greta Schalin den 16 mars 1944.
I mitten av mars fick de hyra en sal med tambur och skild ingång i en granngård. Postadress är fortfarande Muddais prästgård, dit de också får telefonbud. De stannade till slutet av maj, bundna av Olles skolgång. Då och då åker Greta, och Teodor till Åbo på något ärende. Där är bräder för nästan alla butiksfönster. Teodor har porträttbeställningar, som han påbörjar efter foto och finslipar efter modell. En interiörmålning nämns också. Greta målar blommor och stilleben, och någon fönsterutsikt. Dessutom har hon ett par dekorbeställningar, för brickor och porslin. En tulpantavla blir såld på Konstnärsgillets i Åbo vårutställning, en annan, ”Blåtisteln” är reproducerad i Turun Sanomat. ”Nu var jag riktigt nöjd”, skriver hon. I samma brev berättar hon att de börjat måla en liten död sidensvans:
”Den flög igår ihjäl sig mot arrendatorns ruta och Eila hämtade den hit in för att visa hur söt den var. Jag fick till stånd bara en hjälplös början, men hoppas den är duglig som modell ännu i morgon så att jag kan fortsätta. Den måste målas detaljerat, riktigt à la Wright, annars gör den sig inte.” (16.4.1944)
T.v. Greta Schalins målning av den döda sidensvans, som hon nämner i ett brev daterat den 16.4.1944. Antagligen har hon signerat den långt senare, utan att kontrollera årtalet. Sign uppe t.v.: G.Schalin -41 / MUDDAIS. Teckningen till höger är av Teodor Schalin, sign. T.S. / Pargas, Muddais / 8/IV -44. Greta nämner i samma brev en interiör, som Teodor håller på att måla. Teckningen kan vara en förstudie till den
Gretas målning av sidensvansen har fastnat i minnet eftersom den är så otypisk, och för att fågeln är så sorgligt död och årtalet för tankarna till krigstid. Den är konstigt nog signerad 1941, kanske långt senare, för jag har svårt att tänka mig att hon skulle ha målat en död sidensvans både 1944 och 1941. Dateringar är inte alltid pålitliga. När det gäller grafik kan olika tryck av en och samma bild ha olika årtal – och trycken kan skilja sig ganska mycket från varandra. Etsningen med Muddaisgranen är signerad 1941, och på pappret utanför bilden har hon skrivit ”prototyp”. Den gulnade blyertsteckningen, som ser ut som en förlaga till etsningen, är daterad 1942.
Jag kom inte ihåg att sidensvansen var målad på Muddais. Släktsamlingen kan innehålla flera motiv därifrån, som jag inte identifierat. Jag har aldrig varit där. Granen är det enda motiv jag känner igen. Det är den jag ser för mig när jag tänker ”Muddais”. Jag föreställer mig att den står rakt utanför prästgården.
Alla Muddaismotiv är inte från evakueringsperioderna. Familjerna umgicks. ”I går foro vi ut till Muddais och kommo tillbaka idag. Det var trevligt som vanligt”, skrev min mor i dagboken den 6.4.1942. Tuschstudien av den taggiga växten med små blommor är tecknad på Muddais dagen innan. Några månader tidigare firade man jul där tillsammans. Beskrivningen fyller sex dagbokssidor. Det börjar med predikan i församlingshemmet och julklappar, fortsätter med juldag i strålande solsken, man sjöng julpsalmer i salen, spelade monopol, åkte skridskor, det börjar skymma och belysningen är obeskrivligt härlig, och juldagsmiddagen underbar.
”Det var roligt på Muddais. T.o.m. tuppfärderna. Det låg stämning i dem. Mörkt, mörkblått och vit snö, månsken och stjärnor med disljus omkring. Skrovligt knöligt och halt. Kallt därinne. ”Snöflingorna falla så sakta, helt sakta mot jorden ned”. Rembrandtarna och skrattande flickor tittade välbekant emot en från väggarna.” (26.12.1941)
Teckningar av Greta Schalin från familjebesök på Muddais prästgård. De är osignerade, men daterade; blyertsteckningen Muddaus 25.12.1941 ; tuschteckningen Muddais, påskdagen 5/IV -42. Dottern Birgitta beskriver julfirandet, och nämner påskbesöket
Varför vill jag visa klassiska pojkteckningar av slagfält, eldsvådor och ånglokomotiv, eller plumpar och främmande stadsvyer? Bilderna är signerade F.H. eller Fritz Hilbert, ett namn som inte säger mig någonting. Han ingår inte i mitt släktprojekt, och anknyter inte heller till något av mina tidigare intresseområden.
Färglagd stadsvy med konturer i blyerts, 20 x 24 cm, osign. T.h., ord som Vacker, Papper, Bok, Sjuk, Fritz, Jul, Alta (?), sign F.H., 18 x 15 cm.
Jag kommer tydligt ihåg stunden då jag första gången stötte på hans teckningar. Förvåningen och fascinationen. De låg i ett kuvert med några andra främmande bilder, i en kista fylld med mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins skisser. Kistan är massiv. Två meter lång, 65 cm bred och drygt 40 cm djup. I mina morföräldrars lägenhet stod den i tamburen. På den lade man ner väskor, barn och blommor medan man tog av sig ytterkläderna. Hos oss fungerar den som blombord, men innehållet är detsamma. Det är sällan jag öppnar den.
Minnet av Fritz Hilbert har varit häftat vid kistan sedan första ögonkastet. Jag har föreställt mig honom som en gosse på 7-8 år, och att Teodor, som arbetat som teckningslärare, måtte ha samlat på intressanta elevarbeten. När jag sorterade den, i första blogginlägget omnämnda lådan med barnteckningar och varia, insåg jag att jag haft fel visavi Teodor. Inte samlade han. Samtidigt störde det mig att Fritz’ bilder var på ”fel” ställe.
Jag lyfte följaktligen bort alla de krukor med grönväxter och annat som samlats ovanpå kistan, lyfte upp locket, bredde ut teckningspärmar i högar på golvet, och sökte fram kuvertet med Fritz’ bilder. De flesta är tecknade med blyerts på vanligt rutpapper. Det finns inga årtal. ”Eldsvådan på Skepparegatan” står det på en bild, på en annan ”Fritz Hilbert 4 (eller 1) B. Ritat i skolan”. Det är de enda ledtrådar som finns. Förutom stadsvyerna, som med sina höghus och sin täta bebyggelse saknar likhet med Åbo – där Teodor var verksam från och med hösten 1917.
Texten på bilden t.v. ”Fritz Hilbert 4 (1?) B , Ritat i skolan”, är skriven med vuxen handstil. Blyerts och färgpenna, 22 x 17 cm. T.h. ”Eldsvådan vid Skepparegatan”, sign, F.H. Blyerts 18 x 21 cm.
Det är nyfikenheten och de egna hypoteserna som gör arkivarbetet spännande. Jag ville absolut veta när bilderna var gjorda, vem denna Fritz Hilbert var och varför de fanns bland det Schalinska materialet.
Innan Teodor kom till Åbo var han teckningslärare i Helsingfors, där han började studera konst år 1900. Medan han bodde i Helsingfors skrev han regelbundet hem till föräldrarna. Jag söker fram breven på jakt efter ledtrådar.
Sitt första lärarjobb fick han hösten 1909 – ett tillfälligt förordnande i Svenska Reallyceet. I början är han osäker och lättskrämd, men trivs snart med arbetet och börjar tycka om ”flertalet af mina pojkar”. Han hade inte sökt tjänsten som ordinarie, eftersom han saknade erfarenhet och papper, och han visste inte ”att man kan söka och anhålla om förlängd tid för afläggande af prof och auskultering.” Rektorn ville tydligen behålla honom – i stället för att anställa en väl meriterad fröken.
I januari 1910 har han vitsord i pedagogik. I slutet av april får han en skola till, Nya Svenska läroverket. ”Äfven denna tjänst gäller för så lång tid framåt jag någonsin vill behålla den.” Han håller övningslektioner och skall avlägga undervisningsprov på hösten. Orsaken till att han ville ha fast lönearbete just då framgår också. Han förlovade sig våren 1909, byggde ett ateljéhus i Alberga år 1910, och gifte sig när huset var inflyttningsklart. Det var hans första äktenskap.
Läsåret 1909–10 var han aktivt sysselsatt med att förkovra sig i sitt nya värv. Det finns ett odaterat föredragsmanuskript som kan vara från den tiden, eftersom han hänvisar till sin ringa erfarenhet och till rituppgifter som en pojkklass fått. Han tycker det intressant att se hur olika pojkar och flickar ritar. Pojkarna har skarpare blick för tingens konstruktion, tycker han, medan flickor har mera sinne för det estetiska. Som exempel berättar han hur fula damerna blev, och hur fantasilösa dräkter de fick, när pojkklassen skulle skildra ”den kvinnliga fåfängan” (sic!).
”Men striderna mellan indianer och vita! Pojkklassen hade åstadkommit skildringar som formligen komma en att hålla andan… / På varje kvadratcentimeter av bilden håller det på att hända någonting hemskt. Pilarna regna. Det är fart och liv över det hela. Bilderna är förvånansvärt väl tecknade med noggranna detaljer och den yppigaste fantasi. Liknande bilder med flygplan, bilar eller ångbåtar uppväckte min största beundran…”
Blyertsteckningar. Tågbilden 11 x 16,5 cm, stadsvyn 18 x 22,5 cm.
Även om beskrivningen inte motsvarar Friz Hilbets motiv, tar den fasta på samma typ av kvaliteter som fick också mig att formligen tappa andan. Det är skickligt tecknat, fartfyllt, rytmiskt, detaljerat. Jag blev imponerad, men också på ett ambivalent sätt störd av våldsamheten, både vad gäller motiv och linje – de överdrivet kraftiga konturerna, och den intensitet med vilken pojken måste ha gnuggat blyertspennan mot pappret för att åstadkomma tågvagnarnas och tegelfasadernas glänsande, grafitgrå ytor.
Bilderna t.v. är ritade med blyerts på rutpapper (18 x 22), den t.h. på lite tjockare teckningspapper (24,5 x 19)
Bilderna blir bara mer levande ju mer jag studerar dem. Eller det är pojken som hållit pennan som blir levande. Jag nästan hör hur spottet yr när han väser fram sprängljuden när borgen skall flyga i luften. Och jag ser honom gå fram till fönstret för att blicka ner över storstadens gator och hustak.
Det som bilderna förmedlar är egentligen detsamma som finns i all konst som berör. En förtätad, intensifierad närvaro, som överskrider tid och rum.
När jag fiskar på nätet hittar jag en dekorationsmålare vid namn Fritz Hilbert (1898–1981), som verkat i Helsingfors. Han arbetade på en målarfirma, där han avancerade till konstnärlig chef. Har gjort glasmålningar för en restaurang och en kyrka. Jag bestämmer mig för att det han. Han var i skolåldern när Teodor var teckningslärare i Helsingfors. I centrum av Helsingfors finns en gata vid namn Skepparegatan (där eldsvådan äger rum). Den ligger inte så långt från Johanneskyrkan vars kännspaka torn påminner om dem som förekommer på Fritz Hilberts stadsvyer.
Om teckningarna är gjorda kring 1909–10 var han elva eller tolv – äldre än jag föreställt mig. Då är teckningarna inte lika avancerade? Kanske de inte ens var särdeles unika – om man får tro Teodors karakteristik av pojkklassens bilder överlag. Men det fråntar dem inte deras intensitet. Och det faktum att Teodor velat ha dem, och sparat dem vid flytten till Åbo.
Sverige har ett centralt barnbildarkiv, med 650000 verk från 1790-talet till i dag. I Finland finns bara en webbsida, Taidejemma som presenterar ett tiotal institutionsspecifika samlingar, som uppstått i anslutning till skolor, och/eller teckningstävlingar. De är tillgängliga för forskare, men i allmänhet okatalogiserade, och ingen uppger sig ta emot barnteckningar.
Plumparna för tankarna till Rorschachtest, men om de är gjorda kring 1909-10 torde de vara för tidiga för sådan påverkan (22 x18 resp. 15,5 x 22) Den militära julhälsningen är både undertecknad, och signerad Fritz Hilbert (21 x 23)
Åbo salutorg var år 2019 ett gapande hål. När dessutom rivningen av Hamburger Börs hotellbyggnad vid torget inleddes på hösten såg området ut som en katastrofzon. Alla som bor i Åbo vet vad det handlar om. Gropen blir en parkeringsgrotta, och hotellet får ett nybygge. Beslutsprocessen kring parkeringsgrottan är en historia för sig, som jag inte går in på. Demoleringen av hotellbyggnaden river däremot upp minnen från den förra rivningen, vilket jag inte kan låta bli att dela med mig av.
Minnen har en tendens att med åren reduceras till sådant som finns dokumenterat på bild, eller som återberättats. Från resor kommer man bäst ihåg platser man fotograferat, och från barndomen situationer som man själv, eller andra berättat. Mina upplevelser av den förra rivningen finns förevigade i ett tjockt brev till min syster, där jag berättar om den protestdemonstration som hölls i december 1976. Åtta maskinskrivna sidor handlar om demonstrationen. De är skrivna med en naivistisk jargong som tar fasta på dramatik och komik, och med underförstådda hänvisningar. Därför är det svårt att citera långa avsnitt, också sådana som får mig att tydligt se hela scenariot framför mig, som en film.
Jag lånade brevet för ca femton år sedan. Då närmade sig min generation museiarbetare pensionsåldern och man ville dokumentera arbetsrelaterade minnen. Jag fann dock brevet oanvändbart för detta syfte. Vi som deltog i demonstrationen gjorde det, per definition som privatpersoner på egen tid, och brevet handlar mest om min nervositet.
Nu känns brevet aktuellt på nytt. Jag läser det av nostalgiskäl, och på samma sätt som man på gamla fotografier kan få syn på detaljer och sammanhang man inte reflekterat över tidigare, fastnar jag nu för en humoristisk knorr. Jag funderar över hur händelseförlopp uppstår och utvecklas. På gott och ont. Liksom en gnista kan tända en skogsbrand, en tuva stjälpa lass och en snöboll förorsaka en lavin, kan små ord få omfattande konsekvenser.
På den tiden hade museet ingen talan i miljöfrågor. Under den stora omvandlingen av stadsmiljön på 1960- och 1970-talen förstördes många kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Ibland snabbt och i hemlighet. Museet kunde bara dokumentera, och vi höll alltid ögonen öppna efter misstänkta tecken när vi rörde oss i stan. Arbetet med Hamburger Börs jugendhotell kom plötsligt:
”…RIVNINGSLOV gavs en torsdag, två veckor före jul. På fredag fick museet veta att nu börjar de riva, och det blev alarmutryckning. Alla som kunde for dit och dokumentera. Jag också. Jag hade varit in i hotelldelen tidigare – och redan för ½ år sedan blivit upprörd (allting är i så perfekt skick, och interiörerna sällsynt och utsökt fina). Vi var visst 4 som var där på fredag. Helena och jag : Helena höll på få flunsa och var halvdöd – de höll på att tömma hotellrummen, men hälften hade möbleringen kvar… [—] Sen var det Lasse och Salme, som skötte den fotografiska delen av dokumentationen.
Och naturligtvis, när vi var där i huset, hämtade krafter i länsstol emellan, blickade ut över torget och snokade igenom alla detaljer i interiörerna – naturligtvis sade vi åt varandra – att det är hemskt, att vi borde göra något…”
På kvällen hade museet lillajulfest på Åbo slott.
”… Det bara råkade sig så att jag satt bredvid Lasse… [—] Du vet att jag har svårt med konversation. Jag kan inte prata skräp och väder och vara trevlig och rolig och charmerande och underhållande. Jag kan bara prata sak – och också det skralt. Först konverserade vi Romerska renässansbadkar (han har haft stipendium, varit 4 terminer där – och blir magister på dom) – och när dom sinade : sade jag inledningsvis, efter en liten tystnad : man borde ju faktiskt göra någonting med Börsen. Ingenting var min förtjänst, eller mitt fel, ingenting, eller mycket lite var min idé, och huvudidén var ju inte alls ny – frågan är bara om någonting överhuvud skulle ha hänt om jag inte just då upprepat de förlösande orden…”
Vi vidareutvecklade vår bordkonversation. Borde man satsa på ockupation, eller räckte det med en sorgemanifestation? I vilket fall som helst måste vi operera inifrån huset. Med talare på balkongen, sång, musik, banderoller. Och jag kläckte ur mig, såg för mig, svarta sorgband, vita liljor… Senare under kvällen delgav vi också andra våra planer. Alla var lika ivriga, och vi gjorde upp listor på åtgärder som måste vidtas genast nästa dag.
”…Sen att vakna på lördag morgon. Med en irriterande känsla av gungning i huvudet, och att någonting var fel. Det enda jag riktigt ångrade var – att jag hade krapula. (och jag borde ju vara tillräkligt politiskt mogen och erfaren och ansvarskännande för att veta att demonstration (revolution…) och sprit inte hör ihop. Vi lever inte på 60-talet längre. Resten var tvivel, om jag inte själv i så hög grad varit medskyldig till initiativet skulle jag inte ha tvivlat alls antagligen …”
Ett par sidor av brevet handlar om tvivel och vankelmod. Jag berättar om andras förhinder, olyckor och illamåenden, och besvikelser över det lama gensvar vi på många håll fick när vi ringde runt till våra respektive kontakter. På lördagen hölls ett möte med ett 15-tal deltagare (en jurist) i miljöpolitiska föreningen Majoritets namn. Man beslöt att för det första, överklaga rivningsbeslutet till justitiekanslern och samtidigt skicka kopia till presidentens kansli. Och för det andra, anordna en normal demonstration på torget, tisdag 16.30. Efter arbetstid. Att få polistillstånd för en demonstration inne i huset var otänkbart.
Min första reaktion var besvikelse och tvivel. Jag tyckte allt urvattnades, var besviken på mig själv för att jag satt tyst, och var rädd att det skulle bli pannkaka av alltihop. Majoritet var en pappersförening, och jag litade inte på att någonting skulle fungera. Förutom museimänniskorna – enligt brevet nio – nämner jag en ung stadsfullmäktigeledamot (som fixade högtalare), Majoritets ordförande, och en aktivist från studentteatern.
Informationen löpte ändå bra. Det var en stor fest i konserthuset samma kväll, och kvällen därpå på Kunta och på Kåren där speakern berättade om demonstrationen. Och man spred flygblad. Men allt annat var länge oklart.
Trots att beslutet gällde vanlig demonstration, tyckte Lasse att idén med sorgband var så bra att vi inte kunde överge den. Helena visste genast hur vi skulle förverkliga det. Två rullar svart kräppapper (á 2 meter) nitas ihop, slängs ut genom valda fönster, och kläms fast genom att stänga fönstret igen.
Jag åtog mig att köpa kräppapper och plakatmaterial på arbetsvägen på måndag morgon. På Majoritets räkning. Jag förvånades över att det faktiskt finns svarta kräppapper, och bad om 15 rullar. Medan expediten gick till lagret efter mera svart, kom två av museets stadsarkeologer in, som inte hörde till de medskyldiga. Jag skriver långt och ingående om deras nyfikenhet och min ovilja att avslöja varför jag var där. Sen gick jag över gatan till Färg och tapet, och köpte kartong. Rullen, som var nästan lika lång och nästan lika tjock som jag, släpade jag till närmaste busshållplats. I bussen stjälpte den, men ingen blev under. Resten av måndagen höll jag till på museet, medan de andra var på Börsen och dokumenterade. På kvällen hade vi målningstalko. Några ritskolmänskor, som var bekanta till någon, dök upp och gick lös på kartongbitarna.
”… Sen var det ännu ett sista möte på kvällen – när allt kändes (för mig) så rörigt och anarkistiskt som möjligt – och jag gick av och an, utan att åstadkomma något, varken i bromsande eller vidareutvecklande riktning. Har inte tvivlat på mig själv så grundligt, och inte varit så tillintetgjord av nervositet på – jag vet inte när – som den kvällen.
För på tisdag morgon när jag vaknade – kändes allt i någon mån ödesbestämt och oundvikligt. Och det var lättare.”
På tisdag arbetade jag i Börsen med de andra. Vi hade fått behålla en telefonlinje, och ett rum som kontor. Där läste vi dagens tidningar – rivningen var förstasidesnyhet – och tog emot samtal. Vi fick t.ex. veta att vi inte beviljats polistillstånd för demonstrationen – att den måste bli olaglig – och strax därpå, att en representant för Hotell- och restaurangarbetarnas lokala fackavdelning, som lovat bekosta tillställningen, inte fått majoriteten bakom sig:
”…kan du tänka dig oss – vi var 6 st i Börsen den dagen : de flesta snälla, flitiga, välartade, försynta museiarbetare (typ jag – bara att mera utpräglade, för jag är inte välartad) sittande på golvet, i ett hotellrum… [—-] … alltså oss samlade där, just vi och just där, just då … konstaterande att vi är utan pengar och utan tillstånd… ”
Mot eftermiddagen ordnade sig allt i varje fall. Börsens korridorer kryllade. Av journalister och fotografer, Börsens egna anställda som bar och flyttade, eller försökte hacka loss frisstumpar, utan att lyckas, och vakter som höll ett öga på allt. Alla visste att det skulle bli demonstration, och det förekom också ockupationsrykten. Jag uppsnappade en fråga om man borde söka skydd, och det lugnande svaret att inte kan de ju slå sönder fönster när de vill bevara.
”… Ledningen för Börsen parkerade sig i andra våningen och följde med allt genom fönstret. Vi var i tredje våningen. Valde ut 6 fönster; ett åt var – två Börskarlar slarvade dock irriterande mycket i fötterna på oss där. Det var spännande också att därifrån följa med från fönstret hur allt utvecklade sig på torget. 16.15 – torget stort, relativt tomt – en liten vit minilastbil uppenbarar sig : chauffören är en museijobbare… [—] … Sen stiger Drake (museichef) ut och museets amanuens. Lyfter bort från flaket jättelika, granna plakat : ”purkakaa mielummin Wiklund” m.fl, målat svart julsvin med Osuuskauppas stämpel och diande smågrisar (lääninhallitus, suunnitteluvirasto…) … och museichefen och amanuensen släpar dessa plakat och torget är bara stort och tomt. 16.20 dyker resten av de inblandade upp, de som inte är inne i Börsen … och mycket småningom några till. 16.25 är det redan en liten grupp… och 16.30 slängde vi ut våra sorgband (de blev bara 5 för att ett fönster var bevakat) och tågade ut. På torget raspade tonerna från en sorgmarsch (Katias kassett) och sorgbanden var precis lagom långa, och fladdrade precis lagom melankoliskt i vinden. Det var mycket vackert. Sen blev de förstås borttagna nästan genast…”
På torget stod ett par hundra människor. Allt förlöpte väl. Efteråt överfölls jag av en lättnad och tillfredsställelse som var nästan bedövande. En ro som överträffade det mesta.
Sen blev det en våldsam tidningsstorm. Med därtill hörande feluppgifter, överdrifter, och missförstånd. Dörrarna på museet var i flera dagar svartfläckiga av de senaste dagsnyheternas tidningssvärta. Någon annan grupp lär faktiskt ha försökt sig på en ockupation. När demonstrationen var över hade någon ropat i en högtalare på Börsens balkong: Valtaus epäonnistui, mutta taistelu jatkuu. Ingen av oss visste vem det var.
”… Det blev ingen resumé, utan en utförlig berättelse, som ännu kunde fortsätta i oändlighet. Hoppas du för detta besvär, och andra, sparar mina brev. För du är nu kanske den enda som äger en skriftlig med sanningen överensstämmande rapport om händelserna. Inte för att de nu var så viktiga. Allt bara känns så viktigt, där man är med.”
Så avslutade jag min systers brev – som jag lånade för femton år sedan, och aldrig återlämnat. När jag senast besökte henne i Stockholm, där hon bott sedan 1970-talet, fick jag också mina övriga brev. Jag visade telefonbilder på höstens husrivning och berättade senaste nytt om arbetet med torgparkeringen. Då oroade man sig speciellt för sprickbildningarna i Åbo svenska teaters hus, och Ortodoxa kyrkans trappa.
Någon namninsamling mot parkeringsgrottan har jag nog undertecknat, och någon demonstration har jag väl deltagit i – men jag frågade mig om man, som gammal aktivist kunde ha gjort mera? Om teaterhuset på riktigt går sönder? Eller Hansatorgets glastak rasar? Slagit läger på torget, kedjat fast sig i grävskoporna? Varpå min syster vänligt påpekade, att vad som än kan hända är det inte jag som skall känna mig skyldig.
cof
FOTNOTER
Hamburger Börs hotellbyggnad som revs år 1976, var byggd 1909 i jugendstil efter ritningar av Frithjof Strandell
Miljöpolitiska föreningen Majoritet inledde sin verksamhet på 1960-talet, med fokus på trafikpolitik. Galjonsfigur var i många år Eugen Parkatti, som var psykolog. På 1970-talet fick föreningen, på initiativ av Knut Drake, ett utskott för byggnadsskydd. Kampen för att rädda rivningshotade hus dominerade därefter verksamheten.
Knut Drake var direktör för Åbo landskapsmuseum 1973–1990 (t.o.m. 1980 Åbo stads historiska museum). Om museets byggnadsforskning på 1970-talet, se närmare: Drake, Knut: Forntid, Nutid, Framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881–1981, Åbo landskapsmuseum 1995. Sid 88-92.
”Helena” är Helena Soiri-Snellman som mången lokalhistoriskt intresserad Åbobo känner som en initiativrik och produktiv byggnadsforskare. Har skrivit om det mesta, i framför allt museets egna publikationsserier.
Under en stor gästsäng i det rum där jag arbetar med släktarkivet låg i många år en låda med barnteckningar från flera generationer, samt en brokig samling småteckningar av för mig okända personer. När jag i samband med en storstädning lyft upp lådan på sängen, beslöt jag mig för att börja där.
Med ett släktmaterial som innehåller både brev, dagböcker, särtryck, foton och teckningar innebär det en speciell tillfredsställelse när man hittar bilder som matchar en given text. Om det dessutom finns beröringspunkter med egna minnen och erfarenheter är lyckan fullständig.
Innanför ett omslagspapper, adresserat till Herr Magister Z. Schalin, med texten ”Etnografernes resa till Nord. Österbotten 1876. Tuschteckningar af Rudolf Åkerblom”, låg bl.a. några skämtteckningar föreställande dråpliga umbäranden som ett resesällskap utsätts för under snöoväder och menföre.
Öfver Ijo-Elf. Tusch 15 x 23,5 (beskuren)
Mottagaren, Zachris Schalin (1854–1934) var min morfars far. Prästvigd teolog, pedagog, seminariedirektör. Att han som ung student intresserat sig för hembygdsforskning blev jag medveten om när jag 26 år tidigare tog hand om och förtecknade en bunt gulnade, dammiga särtryck och småskrifter, som var författade av diverse släktingar. Där fanns bl.a. en text av Zachris Schalin om ”Hembygdsforskning i min ungdom”, som fastnade i minnet för att den påminde mig om en seminarieuppsats i Nordisk etnologi jag själv skrivit 15 år tidigare: ”Synen på museernas samhälleliga uppgift under grundningstiden och i dag”.
Artikeln hade varit publicerad i Finsk Tidskrift 1915, och baserade sig på ett föredrag vid Hembygdsdagarna i Vasa 1913. Där fanns allt jag behövde veta om dessa teckningar.
En vådlig färd i Yli Kiiminki. Tusch 11,5 x 20 (beskuren)
Resans syfte var att samla etnografiskt material till Finlands första allmänna konst- och industriutställning 1876. Studentnationerna ville sammanställa en etnografisk avdelning, som senare skulle bli permanent. På längre sikt hägrade ett nationalmuseum. Upprop om penningbidrag och föremål gick ut över hela landet och etnografiska utskott tillsattes inom varje studentavdelning.
Zachris Schalin och Verner Wegelius fick i uppdrag att göra en insamlingsresa i Österbotten. Artisten Rudolf Åkerblom från Helsingfors engagerades som tecknare, och senare fotograferna Johan Björkman från Uleåborg och Julia Vidgren från Vasa. Expeditionen startade den 6 april i Helsingfors, dit Zachris och tecknaren återvände den 25 maj.
Litografi(?), bildyta 13,5 x 18,5. Papper 22,5 x 27. Sign.: Rud. Åkerblom fec.
Vilka de avtecknade personerna är framgår inte av texten. Antagligen var det bara tecknaren och expeditionsledarna som deltog i varje etapp. Damerna på ovanstående bild kan vara lokala ståndspersoner som brukade bistå resenärerna på olika sätt. På rastställena tog studenterna emot ortsbor som bjöd ut varor, eller så vandrade de från gård till gård och frågade efter gamla föremål. Man övertalade, prutade och gjorde affärer så långt kassan medgav.
Kauhava yrvädret. Tusch 12,5 x 17 (beskuren)
Året innan hade Zachris, tillsammans med 84 andra finländare, deltagit i ett stort nordiskt studentmöte i Uppsala, som förstärkte intresset för hembygdsforskning på ett avgörande sätt. De hade först gjort uppehåll i Stockholm, där de blev mäkta imponerade av en rad offentliga samlingar. Studentmötet beskriver han som utomordentlig anslående för unga lättrörda sinnen, och patriotiskt väckande. ”Intrycken blefvo varaktiga och utmanade till direkt handling.”
Min bild av Zachris Schalin har präglats av olika porträtt av honom som gammal. Han brukar se stel och värdig ut, och jag minns att det är så han också beskrivits av andra. Den yngling jag anar mig till av hans text och av de dråpliga reseteckningarna reviderar min bild på ett uppfriskande sätt. Också han har ryckts med av sin tids ungdomsengagemang. Liksom jag på mitt sätt, och hans mor på sitt. Unga sinnen är lättantändliga… ”Huru härligt själva studentmötet i Uppsala var för alla deltagare, huru lärorika diskussionerna, huru tändande festtalen” skriver han. Det är som om ivern skulle göra honom mera levande. Samtidigt kan jag inte låta bli att rygga tillbaka för ord och begrepp som senare nationalistiska rörelser laddat med främlingsfientliga betydelser.
När jag skrev min seminarieuppsats om museernas samhälleliga uppgift bottnade det inte i samma typ av hembygdsvurm som besjälade Zachris’ samtida. Jag behövde vitsord i ett andra museiämne för att bli formellt kompetent för en bana jag halkat in på av andra skäl. Valet av uppsatsämne berodde mest på att området tedde sig otidsenligt och begränsat när så mycket enbart kretsade kring allmoge- och högreståndskultur. Men jag kan känna igen mig både i Zachris’ sätt att beskriva det starka ungdomliga engagemanget, och upptäcktsresandets mödor och belöningar. År 1976 – hundra år efter Zachris’ etnografiska resa 1876 – reste jag själv omkring i Egentliga Finland för att undersöka arbetarföreningshus och deras historia. Jag lyssnade också till gammalt folks berättelser, och valde föremål för en utställning. Det var en upplevelse som lämnade avtryck.
”Åt fru Alma Schalin till minne af en resa af en deltagare”. Tusch 18 x 11. Bilden föreställer antagligen Zachris Schalin. Texten är skriven flera år efter resan. De gifte sig 1880.
Rötter och annat 