Under en stor gästsäng i det rum där jag arbetar med släktarkivet låg i många år en låda med barnteckningar från flera generationer, samt en brokig samling småteckningar av för mig okända personer. När jag i samband med en storstädning lyft upp lådan på sängen, beslöt jag mig för att börja där.

Med ett släktmaterial som innehåller både brev, dagböcker, särtryck, foton och teckningar innebär det en speciell tillfredsställelse när man hittar bilder som matchar en given text. Om det dessutom finns beröringspunkter med egna minnen och erfarenheter är lyckan fullständig.

Innanför ett omslagspapper, adresserat till Herr Magister Z. Schalin, med texten ”Etnografernes resa till Nord. Österbotten 1876. Tuschteckningar af Rudolf Åkerblom”, låg bl.a. några skämtteckningar föreställande dråpliga umbäranden som ett resesällskap utsätts för under snöoväder och menföre.

Mottagaren, Zachris Schalin (1854–1934) var min morfars far. Prästvigd teolog, pedagog, seminariedirektör. Att han som ung student intresserat sig för hembygdsforskning blev jag medveten om när jag 26 år tidigare tog hand om och förtecknade en bunt gulnade, dammiga särtryck och småskrifter, som var författade av diverse släktingar. Där fanns bl.a. en text av Zachris Schalin om ”Hembygdsforskning i min ungdom”, som fastnade i minnet för att den påminde mig om en seminarieuppsats i Nordisk etnologi jag själv skrivit 15 år tidigare: ”Synen på museernas samhälleliga uppgift under grundningstiden och i dag”.

Artikeln hade varit publicerad i Finsk Tidskrift 1915, och baserade sig på ett föredrag vid Hembygdsdagarna i Vasa 1913. Där fanns allt jag behövde veta om dessa teckningar.

Resans syfte var att samla etnografiskt material till Finlands första allmänna konst- och industriutställning 1876. Studentnationerna ville sammanställa en etnografisk avdelning, som senare skulle bli permanent. På längre sikt hägrade ett nationalmuseum. Upprop om penningbidrag och föremål gick ut över hela landet och etnografiska utskott tillsattes inom varje studentavdelning.

Zachris Schalin och Verner Wegelius fick i uppdrag att göra en insamlingsresa i Österbotten. Artisten Rudolf Åkerblom från Helsingfors engagerades som tecknare, och senare fotograferna Johan Björkman från Uleåborg och Julia Vidgren från Vasa. Expeditionen startade den 6 april i Helsingfors, dit Zachris och tecknaren återvände den 25 maj.

Vilka de avtecknade personerna är framgår inte av texten. Antagligen var det bara tecknaren och expeditionsledarna som deltog i varje etapp. Damerna på ovanstående bild kan vara lokala ståndspersoner som brukade bistå resenärerna på olika sätt. På rastställena tog studenterna emot ortsbor som bjöd ut varor, eller så vandrade de från gård till gård och frågade efter gamla föremål. Man övertalade, prutade och gjorde affärer så långt kassan medgav.

Året innan hade Zachris, tillsammans med 84 andra finländare, deltagit i ett stort nordiskt studentmöte i Uppsala, som förstärkte intresset för hembygdsforskning på ett avgörande sätt. De hade först gjort uppehåll i Stockholm, där de blev mäkta imponerade av en rad offentliga samlingar. Studentmötet beskriver han som utomordentlig anslående för unga lättrörda sinnen, och patriotiskt väckande. ”Intrycken blefvo varaktiga och utmanade till direkt handling.”

Min bild av Zachris Schalin har präglats av olika porträtt av honom som gammal.  Han brukar se stel och värdig ut, och jag minns att det är så han också beskrivits av andra. Den yngling jag anar mig till av hans text och av de dråpliga reseteckningarna reviderar min bild på ett uppfriskande sätt. Också han har ryckts med av sin tids ungdomsengagemang. Liksom jag på mitt sätt, och hans mor på sitt. Unga sinnen är lättantändliga… ”Huru härligt själva studentmötet i Uppsala var för alla deltagare, huru lärorika diskussionerna, huru tändande festtalen” skriver han.  Det är som om ivern skulle göra honom mera levande. Samtidigt kan jag inte låta bli att rygga tillbaka för ord och begrepp som senare nationalistiska rörelser laddat med främlingsfientliga betydelser.

När jag skrev min seminarieuppsats om museernas samhälleliga uppgift bottnade det inte i samma typ av hembygdsvurm som besjälade Zachris’ samtida. Jag behövde vitsord i ett andra museiämne för att bli formellt kompetent för en bana jag halkat in på av andra skäl. Valet av uppsatsämne berodde mest på att området tedde sig otidsenligt och begränsat när så mycket enbart kretsade kring allmoge- och högreståndskultur. Men jag kan känna igen mig både i Zachris’ sätt att beskriva det starka ungdomliga engagemanget, och upptäcktsresandets mödor och belöningar. År 1976 – hundra år efter Zachris’ etnografiska resa 1876  – reste jag själv omkring i Egentliga Finland för att undersöka arbetarföreningshus och deras historia. Jag lyssnade också till gammalt folks berättelser, och valde föremål för en utställning. Det var en upplevelse som lämnade avtryck.