I S:ta Katarina jordfästningskapell i Åbo finns en altarmålning som skildrar övergången från tid till evighet. Mittfältet domineras av en port som strålar av ljus. Innanför väntar änglar. Utanför våndas människorna. De som skall dö är rädda, och de som skall bli lämnade sörjer. Gesterna är teatraliska. Man tröstar, kramar, ber, eller håller upp armarna. Ingen möter betraktarens blick. Huvudena är nerböjda eller bortvända. Jag sitter strax intill porten, till vänster. Jag är tre år gammal.

Altartavlan är målad av min morfar Teodor Schalin (1882–1960). Den är signerad 1955. Jag skulle knappast vara medveten om dess existens och min egen roll om vi inte, efter min mormors död år 1993, hade hittat ett kuvert med fotografier där vår familj, och ett par okända modeller, poserar för olika kroppsställningar.

Skulle jag skriva en konsthistorisk uppsats, skulle jag utgå från motivet. Jag skulle söka efter bibelcitat, jämföra med andra framställningar av samma motiv, och bekanta mig med altartavlor i andra jordfästningskapell. Med släktprojektet som utgångspunkt är det i första hand konstnären och hans modeller som intresserar mig.

Altarmålningen finns omnämnd i ett par brev som min mormor skrev till min mor.* I mars 1954 nämner hon att Teodor inte har arbetat med ”den stora kompositionen”. Senare samma vår hade han övervägt att ta den till sommarstället i Pargas, men fann det för besvärligt att spänna fast och ta bort duken från kilramen.  

”Här är en ung konstnär som hjälper honom att kalkera den färdiga teckningen på duken. Sen måste pappa ännu använda sig av modellstudier för olika figurer för att få anatomin på plats.” (ofullst. brev från Greta till Birgitta, början av maj 1954)

De modellstudier som är fotograferade utomhus är antagligen från sommaren 1954. Inomhusbilderna är tagna i Teodors ateljé i Åbo, förmodligen senare. Han hade många arbeten på gång samtidigt. På sensommaren målade han sjöfartsråd i Mariehamn, reste till Österbotten för något annat uppdrag, hade åtta porträtt i kö hemma, plus altartavlan.

När vi hittat fotografierna, och sedan såg altartavlan i original, granskade jag den med kritiska ögon. De murriga färgerna, de anatomiska skavankerna, den ”tråkiga” naturalismen. När jag nu läst om Gretas oro för Teodors krafter och om deras hektiska liv på 1950-talet, relaterar jag till min egen ålder och ork, och blir imponerad.

Teodor var inte helt främmande för figurkomposition. Han hade gjort några altarmålningar i yngre år, och gruppbilder med modeller ur den närmaste kretsen, men på äldre dagar ägnade han sig i huvudsak åt porträttkonst. Mest gjorde han oljemålningar men också medaljer. Som ung hade han satsat på skulptur och han hade bra formkänsla. Han var också bra på porträttlikhet, och lade stor vikt vid händerna. Men med den tre meter höga målningen för jordfästningskapellet var han en god bit utanför sitt bekvämlighetsområde.

När jag betraktar de modellstudier där min mormor figurerar kan jag inte låta bli att tänka på de utmaningar och krämpor hon skrev om före och efter sommaren 1954.* Jag tittar extra noga på halsen, och benen. Före strumaoperationen var halsen tjock, efteråt skulle ärren döljas. På höger ben ser jag skuggan av en bula. Jag fäster mig också vid hennes välvilliga inlevelse. Mest road av poseringsuppdraget, verkar min mor, hennes gester och minspel är riktigt melodramatiska, medan min far snarast ser besvärad ut. Han kommenterade sin roll när målningen kom på tal. Att han skulle föreställa en man som samlar skatter på jorden, han som var så totalt ointresserad av jordiska ting. På målningen trycker han en bunt böcker mot sitt bröst, och höjer den andra armen i en avvärjande gest.

Jag minns ännu hur uppsluppna vi blev när vi hittade poseringsbilderna. Modellernas dramatiska kroppsställningar och överdrivna minspel såg så lekfulla ut, och rekvisitan var så löjligt prosaisk. Min mormor har en gardin på huvudet och håller ömt en säck i famnen. Själv pajar jag en uppochnervänd stövel.

Jag skrev i föregående inlägg att jag hade svårt att föreställa mig Greta lekfull. Efter det har jag dock hittat ett brev från sommaren 1945 till min moster Utta – som studerade i Helsingfors – där Greta berättar om en maskeradfest som familjen stod värd för. Yngsta barnet Olle (15 år) hade så flitigt deltagit i byns hippor, att man såg sig skyldig att ordna en själv. Greta städade och bakade, man pyntade och planerade utklädsel. Olle blev schejk, Birgitta en Hawaiiskönhet med vasskjol, Greta draperade sig i en lejonflagga med ett plakat med ”miss Suomi” på bröstet. Teodor, som dittills lite surt fogat sig i det nödvändiga, ville plötsligt klä ut sig till dam. Greta skrattade som hon inte gjort på åratal, medan han provade.

”Jag var riktigt sjuk i mellangärdet… / Han blev så intresserad att han skrev ett långt kväde på vers som han sedan under tillställningen skulle läsa upp… / Jag förde in honom och presenterade honom som en tant från Åbo som gjorde oss den äran. Tanten såg så sipp och blyg ut som möjligt med målade kinder och läppar och bad blygt att få läsa upp några verser som hon tagit med för ändamålet. Sen deklamerade hon med spröd och läspande stämma. Hon väckte nog ett stormande jubel och fick dånande applåder.” (19.8.1945)

Jag var nio år när Teodor dog. Jag minns honom mest bara som en ryggtavla, eller en silhuett på avstånd. Distanserad. På sommarstället, och när vi hälsade på i Åbo, arbetade han i sin ateljé. Han dök upp bara till måltiderna. På Margaretadagen stod han vid kaffebordet och höll tal på vers. Det kom alltid mycket namnsdagsgäster på hans tid, mer än när Greta var änka. Jag minns inte att han skulle ha ägnat oss barn något särskilt intresse, eller att jag själv skulle ha funnit honom intressant. Men jag blev varm om hjärtat när jag, i ett brev från Greta till Birgitta, fick en hälsning från honom från mitt första levnadsår: ”Specialpuss till Pössan som blev min sommarflamma ’Titians sista kärlek’”.

FOTNOT

* Se föreg. inlägg, Konstnärsliv 1943-1957, publ. 7.7.2020